Det är emellanåt väldigt mycket prat om följebrev och givetvis är det första intrycket viktigt. Kan man inte formulera ett läsbart följebrev är väl risken stor att romanen man skrivit inte håller måttet. En snabb googling tar mig till Tidningen Skrivas hemsida där ungefär samma råd upprepas som på alla andra bloggar och liknande.
1) Framhåll vad du ser som styrkan i din berättelse. Vad skiljer din bok från andra i samma genre?
2) Koppla presentationen av dig själv till manuset.
3) Hur fick du bokidén och varför?
4) Håll det kort. Högst 1 A4.
Mycket av detta kan tas för självklart, speciellt alla råd som dyker upp rörande vad man INTE ska göra. Undvik till exempel att skicka med ett tiotal foton av dig själv och att nämna att mamma eller bästis tyckte om boken. När jag i olika sammanhang läst andras följebrev har jag märkt att själva beskrivningen av storyn mer liknat en kortroman än en hisspitch. Väldigt långt och snårigt. Det är skitsvårt med en hisspitch, att sammanfatta något man jobbat så mycket med och så länge i ett par meningar. Och inte kilometerlånga meningar då med tjugo komman och semikolon och fotnoter…
Skillnaden mellan en refusering och antagning är enorm, och jag blev ju både refuserad och antagen så mitt personliga följebrev får väl tas för vad det är. Läst har jag iallafall blivit, då jag vid sidan av antagningen fick ett gäng personliga refuser med tydliga anledningar till varför de inte ville gå vidare med mitt manus. Kolla här, det börjar iallafall bra …
Tex. Lipari höjer sig klart över mängden bland våra inkomna manus. Dina miljöbeskrivningar och sinne för detaljer är en styrka. Man känner lukterna och smakerna tydligt när man läser. Och just nu är det ju extra härligt att drömma sig bort till Medelhavet. Man läser med intresse om dessa människor som beter sig som vore de deltagare i en klaustrofobisk pjäs av Norén. MEN …
eller: Du skriver otroligt atmosfäriskt, din text är som fisken i vattnet i det italienska och alla uttryck på det språket, all lokal mat och dryck känns mitt i prick och får en verkligen att tråna efter det sydländska. Man känner vattnets svalka när de badar och smaken av den iskalla ölen, miljön är mycket skickligt gestaltad. MEN …
Men men … Kanske borde jag skriva en kokbok eller reseguide istället? Hur som helst så blir jag ju jättesugen på att posta svaret jag fick som inte innehöll något MEN men där får jag sätta stopp för egot … här kommer iallafall följebrevet som förhoppningsvis kan fungera som inspiration för någon där ute.
Bild: Ön Stromboli sedd från stenstranden.
För ett par år sedan satt jag och tittade ut över havet på en stenstrand vid Siciliens norra kust. I horisonten reste sig vulkanön Stromboli, mörk och mäktig som ett ständigt överliggande hot om katastrof med sina rökpuffar och oväntade lavaströmmar. Inspirerad av Roberto Rosselinis film från 1950 med samma namn fick jag idén att göra en modern remake på just ”Stromboli”. Jag placerar min Ingrid Bergman, den ängsliga författaren Monika Frezzolini, på grannön Lipari just innan coronapandemins utbrott. Kvinnorna lever i olika epoker men brottas med liknande vedermödor.
På italienska finns ett svåröversatt ord, casino. Det har ingenting med spelpalats att göra utan betyder virrvarr, oreda, problem. Mitt i ett sådant casino befinner sig svenska Monika, i den paradislika Villa Sciroccu, med sin lilla familj och goda vänner. Hon vill så gärna att tillvaron bara ska vara bra men redan på färjan ut till ön inser hon att det inte kommer att bli så. För familjens skull, och rädsla för konflikt stannar hon kvar men fäktar illa, under stor dramatik och med en iskall drink i handen. Eller förresten, en hel karaff tuggummirosa jordgubbsdaiquiri som behövs då hon ska ta sig an moderskapet, sitt eget åldrande och det havererande äktenskapet med Piero. Under en perfekt fasad sveper drömmar runt, minnen som väcker känslor till liv och slutligen får henne att agera och ta sig därifrån. Utan varken pass, pengar eller telefon ger hon sig iväg på en delirisk odyssé från Sicilien till Stockholm till Helsingborg, via hamnstaden Livorno och Rom. En synnerligen italiensk text som går i neorealismens fotspår.
Med LIPARI vill jag undersöka vad som kan hända om man tar steget ut i det okända för att som mamma och hustru tänka på sig själv en sekund. Hur reagerar omgivningen? Vad händer när ”Stromboli” tar slut, efter scenen där Ingrid Bergman kravlar uttorkad kring vulkanens krater? Jag vill ta henne vidare, ge henne en hjälpande hand och en flaska vatten, en rostig men fungerande moped att dra iväg på.
Jag heter Emeli Mårtensson, är 42 år gammal, bor på Södermalm i Stockholm men ser Europa som min scen. Där har jag levt och arbetat (modebranschen) sedan sena tonår och där finns vänner och familj utspridda. LIPARI är min första längre text.
Debutantbloggen 