Min mamma brukade snörpa på munnen och säga att det där, det är höjden av självupptagenhet. Hon kanske klippte med ögonen, hon kanske fnyste, det kommer jag inte ihåg. Jag reagerade med att flina upp mig ännu mer mot mobilens framkamera och klick-klick-klick.
Jag är väl ungefär tio år för gammal för att tillhöra duck-face-generationen. Jag hade aldrig konto på Bilddagboken, jag skaffade digitalkamera väldigt sent i livet, hade kassa kameror i kassa mobiler, men jag omfamnade verkligen, VERKLIGEN selfies. Och visst har det med självupptagenhet att göra, men inte bara det. Det här sammanfattar ganska mycket av det:
[…]
Today your hair was a river down your back.
Today your eyes were the still point of the turning world.
Today you can see the resemblance to your ancestors – can tell you are a direct descendant of stars.
Today your winged eyeliner nearly flew off your face it was so fly.
[…]
Today your apartment lit you up like a centerfold.
Today you took a selfie from above because maybe that’s how God sees you.
Today you chose the ‘Rise’ filter because that’s what you’re gonna do.
Today the iPhone is the Louvre and you are Mona Lisa.
Today, Frida Kahlo would call your selfie stick a magic wand.
[…]
Today pride is no longer a sin. Today you don’t want to be full of anything— but yourself.
– Ur ”Ode to the Selfie”, Megan Falley & Olivia Gatwood
Man ska heller inte förringa hur mycket det handlar om kontroll. Jag vill bestämma hur jag ser ut, hur jag framstår. Jag vet att folk kommer tro och tycka vad de vill om mig ändå, men jag vill gärna styra så mycket jag kan av det, känna att jag har någon makt över vilket intryck jag ger.
Det var således inte odelat TJOHO! att få ett mejl från projektledaren på Norstedts som sköter pressfotograferingarna, även om det så klart var väldigt spännande. Efter några meddelanden fram och tillbaka hade David Möller i Malmö anlitats, och han skulle höra av sig för att boka in en tid med mig. Jag fick länk till hans hemsida under tiden, och blev impad direkt. Bland det första jag såg bland hans porträttfoton var dessutom en bild på en av mina bästa vänners lillasyster, så det ingav bra vibbar.
Men samtidigt, att fotograferas av någon annan – nä.
Alla moderna människor vet väl skillnaden mellan bilder man väljer själv och bilder någon annan taggar en i på sociala medier och dylikt; det är ju ofta som två olika personer. Och jag är väl medveten om att jag – för att citera en väldigt god vän som ofta får, eh, “förmånen” att se mig när jag är som mest veva-med-armarna-livlig eftersom vi inte kan ses utan att högljutt diskutera saker – “inte alls ser ut som mina selfies”. De är självfallet noggrant utvalda och innan dess, ljus- och iscensatta, och jag vet vilka vinklar jag gillar att se mig själv ur.
Andra människor håller inte alltid med om hur jag ser bäst ut.
Men vissa förstår mig.
Jag ojade mig lite över plåtningen för en annan god vän, som både tar spektakulära selfies och ser fantastisk ut på foton andra tar av henne, och hon påpekade något smart: Förvänta dig inte att se ut på de här bilderna som du gör när du fotar dig själv.
Med det i färskt minne åkte jag till Davids studio med några ombyten kläder i en väska. Jag hann inte bli nervös eftersom det var trafikkaos på vägen dit, som det gärna är i Skåne om det har snöat, och när jag väl träffade honom var allt hur chill som helst. Stället var bekant för mig (det brukade vara svartklubb och festlokal i samma byggnad, håhåjaja), och trots att jag aldrig hade träffat honom tidigare (tror jag?) kändes han också rätt bekant. Eller så hade han bara den där förmågan bra fotografer har, att få den som ska fotas att slappna av.
Efter att ha etablerat att min bok – sin titel till trots – inte är vidare svår och ledsam och att jag således inte ville eller borde framstå som något av det – samt att den är jättesomrig! – fotades jag framför olikfärgade bakgrunder, med olikfärgade filter, och även med några olika kameror. Och någonstans där, mellan kläd- och objektivbytena, kom jag på en grej. För jag är som sagt lite för gammal för att ha duck-faceat över hela Bilddagboken men jag är av helt rätt ålder för att ha porträttfotograferats i studio som barn. Varsågoda, exhibit A, och här är jag väl typ två bast:
40+ år senare sitter tydligen takterna i, för kolla:
Foto: David Möller
Plåtningen varade i ett par timmar och hade kunnat vara ännu längre, om jag inte hade behövt ta mig hem med sista bussen, och precis innan jag gick berättade jag om mig och mina selfies, och även om min smarta kompis. Då visade David mig det här på sin mobil och ja, jo, det är ju sant det också.
Debutantbloggen 