Hur hinner du arbeta som läkare, forska och skriva böcker? Frågan har jag fått flera gånger den senaste tiden. Det korta svaret är att jag inte gör allting samtidigt men har reserverat tid i vardagen till varje del. I den här bloggtexten vill jag förmedla hur jag i praktiken skapade tid i vardagen och hur Ralph och jag arbetade med boken Medan giftet sprider sig.
Första året:
Jag hade precis gift mig och var höggravid med mitt andra barn när Ralph och jag började prata om att skriva en roman tillsammans. Som läkare i Danmark har man möjlighet att sluta arbeta med full lön två månader innan den planerade förlossningen, det erbjudandet tog jag. Ralph arbetade heltid i Malmö men hans familj bodde i Göteborg. Vi bestämde oss för att vi kunde använda en kväll i veckan att skriva ned våra tankar kring en gemensam bok. Första året var det precis det vi gjorde. Vi utvecklade karaktärerna och beskrev deras bakgrund. När jag var föräldraledig blev det Ralphs schema som fick bestämma när han hade två timmar extra, då kom han hem till mig och vi arbetade tillsammans.
Andra året:
Efter föräldraledigheten började jag arbeta i Gentofte som är en förort till Köpenhamn. För att komma till arbetsplatsen från Malmö finns det två möjligheter: köra bil som tar cirka en timme och tjugo minuter eller cykla, åka tåg och sedan cykla från tåget. Den senare varianten tar nästan två timmar. De flesta skulle nog välja bilen men jag valde den andra möjligheten. Jag fick in träning i vardagen och hade en hel timme på tåget som kunde användas till just skrivandet. Under denna period var jag forskare på heltid med ansvar för två kliniska studier. Fördelen med att skriva under tågtiden var att tiden gick fort. För mig fungerar det också bra att skriva på morgonen. Ralph och jag fortsatte under denna period med vår rutin att träffas en gång i veckan och utvecklade texterna vi skrivit.
Tredje året:
Pandemien kom under vårt tredje skrivår och med den alla restriktioner. Jag fick pendla till Köpenhamn men var tvungen att visa både pass och arbetsintyg för poliserna varje gång jag körde över bron. Detta år kunde jag inte använda tåget och den tidiga skrivrutinen på morgnarna var inte längre möjlig. Jag skrev färdigt min doktorsavhandling och Ralph och jag fick ta några månaders paus med vår spänningsroman. Kanske var det också bra för historien att pausa skrivandet eftersom vi fick perspektiv på berättelsen. När avhandlingen blivit godkänd så fick jag arbete på akutmottagningen och intensivvårdsavdelningen på Hvidovre Hospital. Eftersom det var så många kollegor sjuka, eller isolerade efter att de testat positivt för covid-19, hela tiden så blev mitt tidigare regelbundna liv ersatt med nattjourer blandat med dagjourer. Fördelen med nattjour är att man arbetar arton timmar i sträck vilket betyder att man på två jourer kan få nästan hela veckas timmar gjorda. Det betydde att det fortfarande fanns möjlighet för Ralph och mig att träffas en gång i veckan. Ibland var det efter min nattjour (och då kunde idéerna vara lite spretigare än vanligt) och ibland hade vi mötet innan min nattjour. I denna period var våra möten digitala eftersom man inte fick träffas. Vi lyckades få en första version av boken färdig det tredje året.
Fjärde året:
Efter pandemiåret på akuten var jag helt slut. Förutom jourerna fick jag publicerat mina sista två vetenskapliga artiklar och försvarade avhandlingen. Extraarbetet tillsammans med de upplevelser man kan få om natten på ett sjukhus gjorde att jag ansökte om att få gå ner i arbetstid. Det är svårt att arbeta deltid som ST-läkare i Danmark och enbart forskning gör att man får det godkänt. Jag fick således godkänt att arbeta mindre om jag använde en dag i veckan till att forska. Det var efter det här året boken blev färdig och vi skrev under kontraktet.
Jag har en tendens att fördjupa mig i saker och kan ibland försvinna in i ett ämne. När ämnet fångat mig kan jag ha svårt att komma tillbaka till den riktiga världen igen. Både forskning, tecknande och att skriva en text är uppgifter som kan göra mig uppslukad. På grund av den här egenskapen är det bra för mig att bestämma innan jag börjar på ett projekt hur mycket tid jag får använda på det. Att behöva pendla fram och tillbaka med tåg var ett sätt att komma bort från det spännande arbetet och hoppa in i en annan värld.
Som läkare och forskare får man träning att ta beslut och prioritera tid. Den erfarenheten har jag använt under skrivandet med Ralph.
Jag skriver för att jag älskar att göra det och jag väljer bort andra saker som jag inte älskar att göra lika mycket.
Debutantbloggen 