Min språkstörning DEL I

Jag har ett bra tag nu velat ta upp på debutantbloggen hur det var att växa upp med språkstörning och hur mycket böcker kom att förändra mitt liv. Men varje gång jag skulle börja skriva blogginlägget fick jag inte ner ett ord. 

Jag vet också att jag tog upp det i min presentation för bloggen innan jag började blogga. Jag kände där och då att jag ville det. Men när jag skulle börja skriva det blogginlägget har det slutat med att jag skrivit om något annat istället.
Jag sköt upp på det tills det skulle kännas helt rätt. Det började kännas blottande att skriva om det. Jag har aldrig riktigt pratat öppet om min tidigare språkstörning eftersom det inte är något som märks på mig idag. Jag har dock mina svagheter, men vem har inte det? 

Det är bara en språkstörning, varför ska det egentligen kännas så blottande? Jo, för då hade jag behövt gå in på min barndom, och den är inte riktigt vacker. Hur ska jag kunna ta upp språkstörningen och hur den drabbat mig utan att gå så mycket in på min barndom? 
Jag vet ju väldigt lite om min barndom i sig. Kommer jag veta vad jag pratar om när jag väljer att ta upp det ämnet? Jag kunde inte hitta en balans helt enkelt. Därför lät jag jag bli. 

Men så hände något. Jag började jobba på psykiatriavdelning i början på året. Där fick jag lära mig hur psykiatrin och socialtjänsten samarbetar. Det ena ledde till det andra och tillslut tog jag ett steg jag länge velat ta – nämligen beställa mina journaler från när jag var liten. 

Igår läste jag det sista bladet och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, och fått svar på varför jag är som jag är. Jag har också fått svart på vitt hur och varför min språkstörning blev till, hur länge det värsta satt i, vad det ledde till och hur den försvårade för sjukhuspersonal att undersöka mig mm. 

Därför känns det också naturligt att ta upp ämnet nu, speciellt eftersom när jag sitter på rätt fakta och allting sitter färskt. Men också för att jag nu kan berätta med självsäkerhet.

Något jag fick lära mig av journalen var att jag kom till Sverige från Moskva när jag var 9 månader, tillsammans med mina föräldrar. Förskola var, liksom nu, frivilligt att gå på, något jag inte gick på tills jag var 5 år. Min mamma är från Etiopien och pratade amharic. Min far var från Somalia och pratade somaliska. De kunde även kommunicera på arabiska sinsemellan. Vi bodde dock i ett land där man pratar svenska. Börjar ni förstå problematiken? 

Ett tillägg är att min mor började bli psykiskt sjuk och enligt journalen inte var kapabel att ta hand om ett barn. Jag fick under mina första levnadsår i princip aldrig hålla i en penna, bok eller bli stimulerad på något annat sätt. Min underbara far (må han vila i frid), förlorade vårdnaden över mig på grund av något min mamma hade sagt under en psykos – som ingen förstod att hon hade. 

För er som inte riktigt vet vad språkstörning innebär, kommer här en förklaring från hemsidan Attention.se:

“En språkstörning innebär att personens språkförmåga är påtagligt nedsatt. Språkstörningen kan kvarstå under skolåren och ända upp i vuxen ålder. En språkstörning kan påverka förmågan att följa med i skolan, såväl som påverka det sociala livet med vänner.”

Som 5-åring pratade jag som en 1,5-2-åring.
Som 7-åring ville jag bli författare. 

Så vad hände egentligen under glappet? 

Mer om det nästa vecka på tisdag!

/ Sabina Hassan