Stilstudie.

Egentligen skulle jag vilja skriva ett inlägg på temat Män förklarar saker för mig på gymmet (genom åren). Eventuella underrubriker: Fortsätter du sådär kommer dina ben att bli deformerade eller Du äter ananas, va? Men eftersom denna blogg behandlar skrivande så går vi vidare.

Börjar från början.

Jag var rätt hyfsad på svenskalektionerna i skolan, bondade med lärarna och skrev långa berättelser i Fantasiboken, smittades senare av engagemang och uppmuntran vilket verkligen lyfte viljan att skriva bättre och mer. Rita var jag aldrig speciellt bra på, det hade rätt tidigt bestämts vem som var klassens konstnär. Hon hette Elsie och målade verklighetstrogna detaljerade stilleben i olja redan på lågstadiet.

Vägen till att jobba som illustratör var lång, men jag upptäckte tre bra tricks (som kanske skulle kunna adapteras på skrivande också).

Artwork för 5PW Spring / summer 2015.

Trick 1: Gör något du behärskar som blir snyggt på sitt eget vis.

I fjortonårsålden träffade jag V som var handledare på en konstkurs. Jag svettades framför en spegel, vi skulle rita självporträtt och hade blivit försedda med välvässade blyertspennor och jag försökte rita fint men allt blev ungefär lika fult och bedrövligt som jag kände mig. V tog blyertspennorna och gav mig istället en hög med olikfärgade silkespapper och tapetklister och snart växte ett självportträtt fram. Mitt ceriserosa trassliga hår och klarblå adidasjacka framträdde på pappret i ett tufsigt collage, bakgrunden en färgglad lövhög och det kändes så mycket mer jag än ett väl utfört porträtt med skuggor på rätt ställen och korrekta proportioner. 

Trick 2: Kopiera gärna något du gillar för det kommer ändå inte att bli likadant.

Jag tillbringade så många timmar vid min pappas ljusbord med akvarellfärger och nåltunna tuschpennor. Ritade av möbler och bokstäver, växter och människor. Sedan byggde jag egna ljusbord på alla möjliga vis innan de där platta moderna kom ut på marknaden. En uppochnervänd laptop funkar också bra, eller bara hålla upp mot ett fönster i ett nedsläckt rum. 

Trick 3: Hitta en stil där du själv bestämmer reglerna. 

Senare skulle jag göra ett par misslyckade försök att komma in på reklamskolan och tecknade kroki någon kväll i veckan för det behövdes till ansökningshandlingarna. Det blev sådär fult igen och det är inte roligt då och jag kände mig totalmisslyckad vilket läraren såg och sa åt mig att testa att rita med fel hand, vänster för min del. Då lossnade allt och jag började rita det jag såg istället för vad jag trodde mig veta att jag såg. Vissa hävdar att man på så vis kringgår den logiska delen av hjärnan och kommer åt det omedvetna, det primala och råa som gömmer sig därinne. Jag vet inte, men jag har av förklarliga skäl en fäbless för darriga sneda linjer och skissartade texter.

Och varför berättar jag det här?

Vid fyrtio års ålder vänder jag allt upp och ner och byter bransch, och när karriären skulle kunna fortsatt, kanske inte spikrakt uppåt men iallafall längs en snitslad bana, skickar jag istället iväg mitt manus till en massa förlag. Det kräver väl en del mod sägs det. Men som vanligt tycker jag nog att de som lyckas stanna kvar i något de inte längre stimuleras av på sätt och vis är ännu modigare.

Jag pratar med T som också är illustratör och har jobbat med mig i perioder. Vi ritar lite lika och driver en klubb för inbördes beundran. Eftersom hon, liksom merparten av alla människor på denna jord, inte läst något som jag skrivit så frågar hon om jag skriver som jag ritar och jag får tänka efter en stund för jag har inte reflekterat över det här förrän nu.

Svaret är nej, trots att jag i teorin gärna skulle använda mig av de tre tricksen även när jag skriver. Men det funkar liksom inte så. Någonstans inbillade jag mig att skapandet var en såpass stor del av min identitet att allt jag gör skulle bli snett och vint och bristfyllt, att förhållningssättet till det skulle vara lite hipp som happ men nej, så verkar det inte vara.

Kanske är det anledningen att det blir uppförsbacke ibland. Jag illustrerade för att det var enkelt och blev snyggt (och jag behövde varken blotta mig eller riskera att göra några fatala misstag), gömde mig bakom de sneda linjerna och artworks i stil med:

Artwork för 5PW spring / summer 2018.

Men skrivandet handlar ju inte om att kommunicera med en skön estetik, utan om att förmedla någonting, att i fiktionen återskapa en trovärdig verklighet. Och jag älskar reglerna och ramarna. Jag är fascinerad av en väl utförd dramaturgi och hur en trovärdig karaktär skiljer sig från en som känns påhittad. Grammatiken och synonymerna ❤ Varför man sympatiserar med någon som kanske inte ens är sympatisk. Vad som gör en text spännande. Och helt plötsligt får jag ösa fritt ur alla källor som fyllts på under livet: möten, anekdoter, iakttagelser, situationer, relationer, platser, språk, tillkortakommanden, njutningar, besattheter, tabun och allt annat som hör vardagen till. Och sedan peta med det, in i det oändliga, för att få ihop meningar som känns bra i munnen, som passar ihop och tillsammans bildar en läsbar berättelse. Att kommunicera något som berör, kanske upprör, kanske kickar igång. Nä, slut på stora och viktiga ord, dags att gömma mig bakom ännu en teckning.

Denna utförd på två minuter, kallad Trippellåret:

... Tänker Roland här kanske på alla refuseringar hans roman har fått och vad han nu ska ta sig till? Eller är det bara tråkigt att sitta krokimodell?