Min salig katt Liebling som alltid ”hjälpte” mig i min författargärning
För lite sedan dök det upp ett minne på Facebook. “Den här dagen för 5 år sedan”. Det var ett foto jag var taggad i (shock! horror!), en väns vän hade tagit det när han och jag läste texter på Folkets hörna, en scen för manus under arbete, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.
Jag läste några sidor ur projektet jag redan hade jobbat på i ett år, en del av en då rätt ny grej där en av huvudpersonerna även fick vara perspektivkaraktär, sjuåriga Lo. Jag hade lyft idén på en skrivkurs och blivit påhejad där, börjat tåta med det och tyckt det funkade, och när jag testade det inför publik fick jag bra återkoppling. De flesta verkade gilla det, men någon uttryckte tvivel inför att alls ha med ett barnperspektiv i en vuxenroman och några andra påpekade hur viktigt det var att få helt rätt på rösten, hur den behövde vara fullkomligt trovärdig.
Jag gillade henne så mycket att jag fortsatte.
Och fortsatte och fortsatte.
Till slut var karaktären Lo och hennes båge genom berättelsen nog den mest utvecklade av de tre som utgör Outsäglig sorg och saknad.
Men i boken som snart ska gå till tryck är hon inte längre en perspektivkaraktär.
I den sista redigeringen jag gjorde innan jag skickade till förlag i fjol tog jag bort delarna skrivna ur hennes perspektiv. Allihop. Vissa scener skrev jag om och “gav” till någon annan karaktär, men många försvann. Flera kapitel fick skrivas till för att berättelsen skulle bli komplett utan henne, samtidigt som vissa mindre trådar gick liksom upp i rök.
Jag gjorde det dels på inrådan av S, min vän och lektör (och personen som redan från början var tveksam till att låta ett barn komma till tals i en bok för vuxna, btw), dels för att ett av förlagen som gav mig en väldigt fin refusering tyckte att barnperspektivet fick manuset att spreta för mycket.
Vad hade jag att förlora?
Förutom tid, då.
Och känslan av att veta vad jag sysslade med.
Men så här är det att skapa. Jag tror det stämmer in på de flesta kreativa processer, man liksom testar olika saker, prövar sig fram, och ibland fastnar man. Både som i att man inte kan ta sig vidare och som i att man blint håller tag i något man kanske borde släppa.
Jag tror det var i gruppen Författare på Facebook som någon etablerad författare påpekade att oerfarna skribenter ofta inte tar i tillräckligt vid redigering, man liksom fegar ur när man stryker och ändrar, man kanske inte fattar att texten tål rätt mycket omformulering och ommöblering och så vidare.
Det stämmer, men det finns en psykologisk dimension som spökar också. Det behöver inte ens vara medvetet, utan man kanske helt enkelt inte kan se några andra möjligheter för saker i sitt manus eftersom man har lagt så mycket tid och energi på en viss sak, en viss väg. Det kostar ju på att erkänna att man tog fel.
Fast det är så klart värt att göra just det. Om man kan inrymma att nä, det där blev fan inte bra, öppnar allt upp sig.
Det är ju självklart, egentligen. Men vissa självklarheter behöver man påminna sig om, gång efter annan.
När jag pluggade performancekonst sa en lärare “you arrive at things”, man kommer fram till saker, “kommer fram” i avseendet “anlända”, som om man ständigt reser och når olika mål.
Det var i samband med ett grupparbete jag hörde det första gången. Vi var väl fem personer, och vi skulle hitta på ett performancestycke på ett tema jag inte längre minns, men vi satt mest och drack kaffe. Snackade, gjorde lite anteckningar, rökte en massa cigg. Vi hade hur många idéer som helst, och vissa av dem var säkert bra, men vi gjorde liksom inget av dem. Vi pratade om dem, dunkade varandra i ryggen för helvete, vad smart!, men sedan blev det inte mer. Deadline för framträdandet närmade sig med stormsteg, och vi började bli nervösa. Vår lärare kom för att se hur det gick för oss, och det kändes pinsamt eftersom det inte riktigt gick … alls. Men hon satte sig med oss, lyssnade på en del av våra ändlösa uppslag, gav feedback på de hon uppfattade som mest bärande, och när hon gick uppmanade hon oss att “get on the floor”, upp och hoppa och testa saker. Motvilligt gjorde vi det. Det blev bara pannkaka. Men nästa gång vi träffades började vi inte med att fika och fika och fika utan vi testade saker. Gången efter det, samma sak. När vår lärare kom för att ta en till titt ett par dagar innan det var showtime hade vi faktiskt ett helt stycke att visa upp. Hon gillade det, och en person i gruppen sa urskuldande:
“Tänk att det tog oss så lång tid att nå hit.”
“Tja. Man kommer fram till saker”, sa läraren.
Det är bland det klokaste jag har hört. Fortfarande, fast det där var för snart 25 år sedan. Det är ett bra råd för att tackla livet i stort, tycker jag, men kanske särskilt för att tackla konsten, kreativiteten, skapandeprocessen.
Jag är rätt säker på att en anledning till att mitt manus blev antaget är att jag tog bort den där högt älskade darlingen i form av perspektivkaraktär. Det blev en rakare och mer engagerande berättelse av det. Och Lo finns ju kvar! Hon är fortfarande en enorm del av berättelsen, och nu när jag har korrläst den satta inlagan ett par gånger slås jag av hur bra hon är, hur levande och hel.
Det är ju något jag har “arrived at”, något jag kom fram till, och det kanske krävde den där stora omvägen, vad vet jag? Lite av poängen med det där tankesättet är att man kommer fram, fast målen i fråga är inte definierade från början. Att skapa är att göra Någonting av Ingenting, och det måste få innebära att man inte bara tar sig från A till B utan går på upptäcktsfärd också.
Debutantbloggen 