Att skära i en hjärna känns ungefär som att snitta en avokado i små bitar. Tanken for genom huvudet när jag som tjugotvåårig läkarstudent stod i dissektionssalen på Århus Universitet.
Universitetscampuset ligger mitt i Århus, en kort bit från den historiska stadskärnan. Murgröna klättrar på de gula tegelbyggnaderna som är ritade av arkitekten C. F. Møller. Området liknar en pittoresk sagostad och fungerar perfekt som bakgrund till en historia om brutala mord.
Hjärnan är ett fascinerande organ. Känslor, tankar och sinnen skapas där. Min förmåga att i fantasin frambringa en ”ny värld” är beroende av att min hjärna har rätt mängd näringskomponenter. När jag första gången såg organet blev detta extra påtagligt. Mina känslor som skapas av signalsubstanser som sedan transporteras ut i kroppen för att ha sin verkan kom från den gulgråa klumpen jag hade framför mig.
För att öppna kraniet använde vi en liten rundsåg. Sågens brummande tillsammans med formalinlukten fick mig att ta det avgörande beslutet. Jag skulle bli läkare inom medicin, inte kirurg eller rättsmedicinare.
När jag berättar om källaren på det anatomiska institutet där dissektionssalen fanns brukar de som lyssnar bli tysta. Kroppsdelarna ligger i lådor med etiketter som, ”hand”, ”fot” eller ”hjärta”. Det är en stor skillnad att se bilder i en bok eller i ett animerat datorprogram från att själv dissekera fram organen.
Några år efter min första dissektion skrev jag och en kurskamrat en deckare som publicerades i skoltidningen. Den handlade om en studiegrupp på fem personer där en efter en mördas med olika medicinska metoder. Den första studenten blev funnen styckad i en av preparatlådorna i just källaren på det anatomiska institutet. De andra dog på grund av gift eller överdos av medicinskt godkända läkemedel. En person i historien fick insulin men dog inte utan överlevde med svåra hjärnskador. Att skriva den här berättelsen var ett sätt för mig att bearbeta de intryck jag fick som student.
Innan jag flyttade till Danmark skrev jag dagbok minst en timme om dagen men studierna och tentorna gjorde att läsandet av skönlitteratur och dagboksantecknandet inte kunde prioriteras. Det danska språket skulle dessutom läras. När jag fick tid att läsa annat än läroböcker på engelska var det danska böcker som jag prioriterade. Mitt svenska språk ändrades under den här tiden och jag började använda ord som kæreste, hygge och dejligt.
För mig är det svårt att skriva en skönlitterär text på andra språk än mitt modersmål. Vetenskap skriver jag dock nästan enbart på engelska och danska idag. Om någon ställer mig en medicinsk fråga formulerar jag alltid svaret först på danska och måste översätta det till svenska innan jag svarar.
Personen vars hjärna jag dissekerade hade donerat sin kropp åt läkekonsten för att framtida läkare skulle kunna hjälpa människor. Jag hade svårt att se den avlidna som ett preparat och började fantisera om hur personen var när hon levde. Förmågan att leva sin in i andra människor kan vara bra när man ska förstå hur personer känner, men när man ska finna ulnarisnerven och följa dess väg genom armen kan inlevelseförmågan försvåra.
Att skriva om något man känner till eller vet mycket om är ett råd jag som aspirerande författare fått. Du ska gräva där du står. Andra säger i stället, Du ska gräva där du vill stå. Om det är något jag gjort är det att gräva där jag står. Så utspelar sig Ralphs och min roman också i miljöer vi båda känner väl: sjukhusmiljön och tidningsredaktionen.
Isabelle Steineck
Debutantbloggen 