Jag skrev in en cliffhanger i mitt första inlägg, som jag sedan använt mig av igen. Det börjar bli tjatigt, så ska man nog inte göra om man skriver spänning. För jag ska nämligen ta upp den ännu en gång. Be careful what you wish, kallade jag inlägget, och jag önskade mig ju såklart ett förlagsavtal. Och eftersom jag fick det kan man ju undra vad jag piper över. Vi återkommer till det. Kolla där, jag använde cliffhangern IGEN utan att gå vidare. Oproffsigt om man ska skriva (om) spänning (ar).
Nu, ett år senare, tycks jag närma mig. Vi skissar på omslag. Det har hyvlats och raspats och slipats. Flyttats runt och lagts till. Min berättelse verkar ha hittat sin form och ska snart iväg till redaktören. Men inte riktigt än. Hjärnan går på högvarv när jag försöker hålla hela storyn i huvudet, the big picture, helheten. De olika personernas bågar, utveckling, var de möts och vad konflikterna gör med dem. Vändpunkterna. Jag förtätar dialog och gestaltar för fullt; koncentrationen är total. Jag sitter blick stilla med ena foten i golvet och den andra uppe på stolen i en halv skräddare, ryggraden buktande, axlarna hänger men är samtidigt framskjutna, hakan stretar framåt, blicken nedåt. Gamnacke tror jag det kallas. Intarallato kommer till mig på italienska men när jag kollar google translate inser jag att ordet inte finns. Det är väldigt beskrivande dock, om ni vet hur en tarallo ser ut. Det enda av min kropp som rör sig i denna position är fingrarna som flyger över tangentbordet.
Bild: Två taralli.
Jag föreställer mig en tråd som fästs uppe på hjässan som drar mig uppåt, skjuter in hakan, ner och bak med axlarna så att skulderpartiet blir slätt. Fram med bröstet. Så sitter jag INTE när jag skriver. Fast jag borde. För jag blir stel i nacken och ryggen och axlarna och borde sitta i en ful gamingstol eller på en sådan där sadelstol som frisörer har, eller stå vid ett högt skrivbord, helst på något mjukt i fotriktiga skor. Glasögonen har jag iallafall börjat använda. Och jag har lagt en ihoprullad frottehandduk på köksstolen jag sitter på (inte för inkontinens, SÅ gammal är jag inte än).
Naprapaten säger att om smärtan försvinner med rörelse så är det ingen skada utan en spänning. Och spänningar får man med åren. Innan i livet när en var yngre, var det ju tvärtom, inte en chans att det gjorde ont efter att ha suttit stilla en halv dag, eller efter en film på soffan. Nu är livet lite mer oförutsägbart, spännande om en så vill, att vakna upp med en ny smärta någonstans, kanske i knät eller i foten, trots en god natts sömn.
Kognitiv dissonans är den inre konflikten mellan det vi vet och det vi faktiskt gör. När förnekelsen blir ett självförsvar (för att inte köpa en ful gamingstol utan sitta där med en rullad frottéhandduk under röven). För så illa är det ju inte, lite spänningar bara, ofarliga. De försvinner på gymmet.
Tänk på klimatförändringarna, det är samma sak. De upplevs som något avlägset, i stunden dock hanterbart men så långt bort att det inte riktigt berör. Som åldrandet, rynkorna som sitter kvar, eller det grå håret. En tror inte att en kommer att hamna där, men varför i helvete inte då? Varför skulle just jag komma undan (inkontinensen som jag skämtar om)? Den mänskliga rasen är så korkad!
Jag frågar naprapaten om spänningar, för det låter som en fras de slänger sig med, lite som låsningar. Vadå låsning? Vad är det som händer, egentligen? Och jag får svar, som jag på mitt icke vetenskapliga vis totar ihop till ett litet narrativ, en bild av hur spänningen spänns åt, en förklaring. Den kanske inte stämmer, rätta mig gärna om jag har fel (det finns ju en läkare här på bloggen!).
Smärta uppstår när muskeln inte syresätts, alltså när blodet inte kan transportera syre ända fram och skölja igenom muskeln ordentligt. Och när man sitter där framför datorn timme ut och timme in går inte andetaget riktigt ner i magen utan håller sig rätt lätt, på toppen av lungorna. Allt kaffe som dricks underlättar inte heller, det skapar en stress i systemet vilket gör att musklerna sätter sig i beredskapsläge. Att sitta sådär, helt intarallato får mig att tänka på en vikt vattenslang där vattnet inte kan flöda fritt. Och efter ett tag börjar det göra ont men framför allt knäppa och knaka och knastra.
Så jag cyklar till gymmet varje dag när jag har mer än en timme framför datorn (istället för att klicka hem en gamingstol). Springer och lyfter tunga tyngder och stretchar och drar ut bindväv och ser framför mig hur alla kroppens små fönster slås upp och korsdrag bildas och friska vindar fläktar in för att blåsa bort damm och spindelväv som lagras i skrymslen och vrår. Och ibland får naprapaten hjälpa till.
Kan nu inte heller låta bli att adaptera detta på både manuset och livet i stort. Hur det surnar ifall det står stilla för länge, att ingen förändring sker (och smärtan bara ökar) om man inte låter syret komma in. Ta bort en karaktär och se hur texten ruckar på sig, hur det börjar röra sig lite här och var. Byt plats på ett kapitel, eller byt berättarröst kanske, och se vad som händer. Slå upp ett korsdrag och låt vinden blåsa iväg alla lösa manuspapper.
Debutantbloggen 