Gamla hälsningar från djupt nere i refuseringsträsket
Över två fredagar tänkte jag, likt den oerhört visa guru jag är, berätta för er hur man gör för att få respektive inte få sitt manus antaget av förlag.
Eller vad då, kom igen, hallå.
Jag är varken oerhört vis eller någon som vet hemligheten om hur förlagen resonerar. Jag har ingen nyckel och inga knep. Jag tror inte att det finns sådana. Med det sagt är det, som ett populärt och sjukt bra inlägg på Debutantbloggen handlar om, inget lotteri. Det finns en hel del saker du kan göra för att öka dina chanser att få det eftertraktade förlagsavtalet. Som någon som både har misslyckats (det tog mig ju typ 30 år att skriva ett manus som sedan refuserades 25 gånger) och lyckats (KOLLA JAG DÖÖÖÖR) tänkte jag härmed berätta en del saker jag gjorde fel och en del som jag gjorde rätt. Vem vet? Det kanske hjälper någon på traven.
Här kommer således del 1, så här gör du för att INTE få ett förlagsavtal:
1. Skriv inte!
Jamen kolla, Captain Obvious är i farten, va? Men nu menar jag inte det icke-skrivande som vem som helst kan syssla med, jag menar det väldigt specifika icke-skrivandet som någon med författardrömmar håller på med. Ja, du vet vad jag menar. Jag slår vad om att alla som någon gång tänkt att de vill skriva böcker också har haft långa och frustrerande perioder av att inte skriva ett enda ord. Eftersom jag är svag i anden och nästan alltid skriver på något så har mina omgångar med icke-skrivandet varit rätt få och ofta korta, men gör inte som jag! Kör på! Jag menar, kör INTE på, skriv inte! Att inte skriva är nog det absolut bästa tricket för att inte få något manus antaget. Fortsätt du ha stora och fantastiska idéer, lägg orimliga mängder tid på att dagdrömma om dem, bygg hela stora otroliga världar i huvudet och berätta gärna om dem, ingående till pinsamhetens rand, för dina nära och kära men skit i att skriva ned något.
2. Skriv inte klart!
Åh, men kolla på dig, du kunde inte låta bli, huh? Lätt hänt. Det börjar ju ofta klia i fingrarna av bra idéer. Det är inte ovanligt att man skriver ned dem, och det heller inte ovanligt att svepas med och fortsätta, för en idé kan föda en annan och en till och ännu en, och så kanske man vill fördjupa någon tanke, någon karaktär eller konflikt. Gör det, det kan vara både upplyftande och utvecklande, men skriv för guds skull inte klart! Jag började t.ex. skriva på en evighetsroman när jag var 12 bast och den höll jag på med tills jag var runt 18, och jag kom aldrig längre än till kapitel 5. Inte för att skryta, men fatta hur ung jag var när jag började lyckas med att misslyckas! För jag skulle vilja påstå att minsta gemensamma nämnare för alla manus som faktiskt ges ut är att de är kompletta; de har en början, en mitten och ett slut. Utan ett helt manus ökar du således chanserna att inte bli antagen markant!
Illustration av hur du INTE ska göra, åk inte till bibblan i Eslöv och SKRIV OM!
3. Skriv inte om!
Om du nu är tvungen att skriva ett fullständigt manus från A till Ö eller om du bara råkar göra det så är allt inte förlorat, du har fortfarande stora möjligheter att inte få det utgivet. Det första du ska göra är att inte göra något alls. Med manuset, alltså. Inbilla dig att det är lysande, precis som det är, utan någon som helst bearbetning eller omskrivning. Jag levde länge i den vanföreställningen, förmodligen för att min första pjäs var ett första utkast skrivet på tre veckor som jag ju krängde till en stor teater. Jag kan inte tillräckligt understryka hur effektiv den villfarelsen är för att inte komma någonstans alls i sin författarkarriär. Att bearbeta text kan för övrigt vara både svårt och tråkigt, så strunta du i det och beskåda hur du inte bara blir otroligt icke-antagen utan även fri från den kreativa frustrationens kval!
4. Visa inte din text för någon!
Den här punkten är relevant både före och innan en potentiell bearbetning av manuset, för om någon får se ditt manus i vilket skede som helst kan de komma med FÖRSLAG. De kan ha ÅSIKTER. Mm-hm. De kan haspla ur sig idéer, tankar, invändningar som gör ditt manus BÄTTRE. Ja, oavsett om det är din mamma, din kompis, en skrivcoach eller en lektör. Jag tog denna punkt på största allvar väldigt länge. Den där evighetsromanen från ungdomen fick ingen se något av, men detsamma gällde även för ett mognare verk, ett romanprojekt på engelska, som jag jobbade på i fyra år. Ja, 4. År. Utan att någon annan fick läsa ett enda ord! Och finns det något som får en text att stanna av och inte utvecklas alls är det att författaren isolerar sig totalt i sin skrivprocess. Så vill du knota på med samma historia i åratal utan att det händer ett piss med den? Visa den inte för någon! Vill du inte få några nya infall eller funderingar kring vad du egentligen håller på med? Visa den inte för någon! Vill du fortsätta, tryggt och trist, i samma gamla hjulspår utan att lära dig någonting? Visa den inte för någon!
5. Skicka inte in till förlag!
Nuförtiden är det alldeles för smidigt att skicka in sitt manus; de flesta förlag tar emot dem digitalt, man behöver oftast bara trycka på en knapp, antingen i sitt mejlprogram eller i förlagets manussystem. Men betänk att det i de allra flesta fall är lönlöst. Visst, det är inget lotteri, har du skrivit ett bra manus har du inte alls promillechans att bli antagen, men ändå! Av flera tusen manus blir som mest några stycken böcker hos de stora förlagen. Så här vill jag passa på att slå ett slag för de icke-antagnas bästa vänner: självtvivlet och jantementalitet. För vem tror du att du är? Vem har sagt att just du kom till vääärlden för att få solsken och lycka på fääärden, va? Och handen på hjärtat: hur bra är ditt manus egentligen, när allt kommer omkring? Har det ändå inte en rätt trist intrig och platta karaktärer och ett språk som harvar och haltar och hackar?
Trodde väl det.
Du vet vart det där manuset ska: ner i byrålådan, tack och godnatt, så var det med det!
Och tada, där har vi den, min guide till hur du INTE får ditt manus antaget. Häng med nästa vecka, för då handlar det om raka motsatsen: hur du kan göra för att faktiskt få något utgivet.
Debutantbloggen 