Min kjol fladdrade i vinden där jag gick. Sommaren var på väg mot sitt slut men än hade den förmågan att värma mina bara ben.
Jag gick längs Katarina Bangata när jag såg honom. Han stod där, framför en av bänkarna som står uppställda längs allén. Han var i 60-årsåldern och kraftigt byggd. Det var något som inte stod rätt till. Ansiktet hade en gråaktig nyans och han höll sig för bröstet. Ett äldre par sneglade på honom men gick vidare på vägen. De ville inte bli inblandade i vad det än var som höll på att hända.
– Har du ont i bröstet? frågade jag.
Mannen svarade inte men ett väsande kom ur hans mun. Jag hörde min egen puls i öronen. Något var fel, väldigt fel.
En kille med en mobiltelefon i handen kom gående mot oss. Jag fångade hans blick.
– Ring 112, ropade jag till honom.
* * *
Är boken Ralph och jag skrivit tillräckligt bra? Är jag tillräckligt kompetent som läkare? Är jag bra nog som mamma?
Negativa tankar och tvivel är något jag ofta brottas med. Jag tvivlar på min förmåga att skriva skönlitterärt och min förmåga att vara en bra läkare. Trots tvivlet vet jag att jag vågar agera i krissituationer.
En dag för några år sedan var jag i Stockholm och brottades med dessa negativa tankar. Jag skulle träffa min kompis Mimmi på kvällen och hade satt på mig högklackade skor och mascara. Mimmi är en tuff akutläkare. Om jag hade självtvivel var hon, trots tuffheten, den bästa att berätta tankarna för. Jag bestämde mig för att promenera från min mormors lägenhet på Södermalm till henne. Solen sken och jag visste att Mimmi hade en vit chardonnay på kyl.
Det var på vägen dit som det hände, som jag träffade mannen vid bänken med den gråaktiga nyansen i ansiktet och det väsande ljudet från halsen.
* * *
Killen gjorde som jag sa och ringde 112. Den äldre mannen pekade på något som låg på bänken. Vad var det han ville visa? Varför sa han inget? Hela tiden andades han med det där väsande ljudet. På bänken låg en halväten kebab.
Såklart. Väsandet. Kebab. Han måste ha satt i halsen. Då måste man göra heimlichmanövern. Hur var det man gjorde nu igen? Sist jag hade övat på den var det på en kurskamrat och en stor plastdocka. Dockan var normalviktig, mannen som stod framför mig skulle jag ha svårt att nå runt. Killen fortsatte att prata med sjukvårdspersonalen i telefonen och jag hörde att han upplyste att mannen var runt sextio år.
– Har du kebab i halsen? Frågade jag
Mannen nickade. Han började bli blå om läpparna. Jag ställde mig bakom honom, knöt ena handen och placera tumsidan mot magen mellan naveln och bröstkorgen. Jag fattade tag med den andra handen runt den knutna handen och gjorde ett buktryck, inåt-uppåt.
Inget hände. Fasen också. Väsandet fortsatte.
Jag tryckte igen.
Inget hände.
Vad gör jag om han svimmar? Kommer inte ambulanspersonalen snart och hjälper mig? Mannen lutade sig framåt mot bänken och så tryckte jag ännu hårdare.
Då hände det. En köttbit flög upp och landade på asfalten bredvid bänken. Jag tryckte ytterligare en gång. Inåt-uppåt. Ytterligare en köttbit kom upp. Jag släppte mannen och det väsande andningsljudet stoppade.
– Åhh, vad skönt, sa han med helt normal röst.
Plötsligt hörde jag ambulansen. Den stannade vid oss och en sjukvårdare kom ut. Jag kände en smärta över skuldran. Det sista trycket var verkligen hårt och jag måste sträckt en muskel. Sjukvårdaren frågade vad som hänt och jag berättade kort om heimlichmanövern och kebaben.
– När man haft så stor syrebrist att man inte kan prata så rekommenderar vi att man observeras på sjukhuset, berättade sjukvårdaren.
Mannen gick in i ambulansen och sjukvårdaren vände sig mot mig.
– Han hade tur som mötte dig idag.
Efteråt gick jag därifrån. Jag fick aldrig veta vad mannen, ambulanssjukvårdaren eller killen som ringde 112 hette. Jag gick bara vidare med en konstig känsla i bröstet. På ett sätt hade jag lust att berätta det som hänt för alla människor jag gick förbi. Det gjord jag såklart inte.
Istället gick jag gick till min väninna, drack vitt vin, åt en god middag och hade trevligt. För en stund var de negativa tankarna som bortblåsta.
* * *
Jag måste ibland helt enkelt trycka inåt-uppåt när en kebab har blockerat luftvägen hos en medmänniska, oavsett om osäkerheten och självtvivlet finns där. Och jag måste sätta mig ned vid datorn och berätta den historia som vill komma ut även om jag inte vet om det blir bra nog eller inte.
Debutantbloggen 