Ett rum för skrivande

Jag har precis gått och lagt mig när jag hör ljudet. Det mullrar, skrapar
och låter nästan som en mytisk valsång. Den stora islossningsorkestern
är här.

Det är ett ljud jag längtat efter. En av vårens sånger som sjunger om nya
tider och att snart drar sig vintern tillbaka för den här gången.
Jag virar en filt om mig och går ut på terrassen för att urskilja nyanserna i
issymfonin. Att vara nära islossningen är att snudda vid naturkrafterna.
Som att ta del av en nattsvart himmel under ett åskväder eller följa
norrskenets sprakande skådespel.
Då hör jag hur något krackelerar inifrån bröstkorgen, det rinner tårar som
stockat sig och med dem sipprar orden fram. Orden som har bäring och
som vill berätta något om den historia jag burit som ett embryo under
några veckor.

Mannen med det gråa håret, som är en av huvudkaraktärerna, och
kvinnan i 40-årsåldern som packat ner sina sorger och ställt in dem väl
förslutna i ett förråd på Shurgard börjar leva sina egna liv. Visar sig i
fragmentariska bilder med meningar som vill formulera något om att
våga släppa taget, om vattnet som flödar mellan isflaken.
Ibland kommer flow:et gratis, timmen är sen och jag vill egentligen gå
och lägga mig, men mannen och kvinnan lämnar mig inte ifred. De flöt
upp med islossningen och jag öppnar datorn och skriver stötvis, tidvis
flödande och går inte och lägger mig förrän bilderna, dialogerna har tagit
gestalt.

Det finns ett inre och ett yttre rum för skrivande och de assisterar
varandra. Som ett par eller ett team där en står för känsla och intuition
och den andra för struktur och ordning.
Det yttre rummet går alltid att möblera. Sedan länge har jag haft mina
särskilda ritualer. Skrivbordet ska vara hyfsat rent på prylar och
pappershögar och ljuset ska brinna. Antingen i ljusstaken i silver som jag
fick av farmor när jag fyllde 20 år, hon som alltid läste mina dikter, eller
ängelljusstaken som vännen Mia överraskade mig med en alldeles vanlig
dag. Mobilen på ljudlös, för säkerhets skull lägger jag den i en låda i
köket.

En kopp kaffe med en skvätt mjölk och lite kanel i den havsgröna
keramikmuggen, ett glas vatten och spotifylistan med vemodiga,
melodiska toner som letar sig in till det inre rummet och blir nycklar som
väcker berättelserna, stavelserna, rytmen, formen till liv. I det inre

rummet har inte kritikern någon access, åtminstone ingen tongivande
röst. Här är jag både en mottagare och skapare av associationer, minnen
och drömmar.

Kritikern välkomnas möjligtvis senare i processen, när texten tagit form
och behöver redigeras och vaskas fram. Bli stringentare och klarare i
färgerna. Men inte nu, i det inre rummet behöver orden få röra sig fritt
utan pekpinnar.

Så jag förbereder det yttre rummet för att bereda plats för det inre.
Blockar tid i kalendern, helst några dagar efter varandra, och flera
timmar åt gången. Sätter mig vid skrivbordet med det tända ljuset och
den havsgröna kaffekoppen och spelar den vemodiga spotifylistan.

Det blir en ram att studsa ifrån och då brukar uppkopplingen till det inre
rummet fungera. Om uppkopplingen är extra trög tar jag hjälp av
naturens krafter. Vardagsmagin i en gnistrande stjärnhimmel eller i en
islossning som har en av de mest ursprungliga historierna att berätta.
Om livet som vänder åter och börjar spira igen. Trots allt.

Ann Thörnblad

Aktuel med ”Innan spåren växer igen”, Lava förlag.