Å N G E S T

Debutantbloggens tagline utlovar att vi ska skriva om “drömmar, ångest och vedermödor”. Jag har väl nuddat vid vedermödorna med det här och det här inlägget, och drömmarna tar vi senare, men idag blir det så där woo-yay!-extrafredagspeppigt, för nu ska det handla om ÅNGEST.

Mmmmmm. Å N G E S T.

För ungefär 20 år sedan började jag umgås med en person som verkligen, verkligen hade ångest. Det var något nytt för mig, jag hade aldrig träffat någon som led så av det och som dessutom var öppen med det. Själv var och är jag en glad jäkel. Ängslig, visst, och ilsken ibland, lättstressad och lättprovocerad också, och då och då hemskt ledsen, men min grundinställning är att grejer är kul, människor är bra och världen är fin. Inte för att jag aldrig har varit med om något jobbigt utan just för att jag har det. Fast mitt liv har hittills, på det stora hela, varit fantastiskt. Trygg uppväxt, ekonomisk säkerhet, en del givande arbeten, all frihet jag både har fått och tagit för att vara kreativ, jaga mina drömmar, osv. När den här av ångest hårt ridna människan kom in i mitt liv minns jag att jag tänkte att jag så klart inte hade ångest eftersom jag inte hade något att ha ångest över.

Då slog det mig, plötsligt och stenhårt, att det skiter ju ångesten fullständigt i. Och som en karaktär i en av mina absoluta favoritfilmer ever säger:

“The whole point of irrational behaviour is that it is irrational. I don’t worry about anything, I just worry!”

Med detta sagt ska ni nu få en liten lista på sådant jag har en sorts mjäkig och i vissa fall förnuftsvidrig ångest över i samband med min stundande litterära debut!

• BTJ-recensionen

BTJ, för de som inte vet, står för Bibliotekstjänst. Det är ett företag som varannan vecka ger ut häften med korta recensioner av nya böcker, och häftenas syfte är att agera inköpsstöd till biblioteken. Recensionerna skrivs av nästan 700 oberoende lektörer, och ja, jag är en av dem. Om man är egenutgivare eller ges ut på ett litet förlag kan BTJ-recensionen vara viktig (om man ens får en; det är tyvärr inte alla böcker som får plats), eftersom ett högt betyg ofta innebär att ens bok köps in av fler bibblor och får mer spridning, etc etc. Om man som jag blir utgiven på ett stort förlag spelar det inte lika stor roll, MEN ÄNDÅ.

BTJ är ofta bland de första som uttalar sig om en bok, även om det är väldigt kort, och man vill ju att det ska börja bra. Och dessutom är recensioner svåra att få nuförtiden överhuvudtaget, så i värsta fall kan det bli den enda (annat var det i mitt tidigare liv som dramatiker; då kom någon från SvD och kollade och tyckte minsann).

Så nu har jag en sådan här jätterolig grej ibland när jag precis ska somna, när jag istället rycker till, blir klarvaken och är övertygad om att min bok kommer bli fullkomligt sågad och nedsablad av BTJ, den kommer få en 1:a eller fan, inte ens det, någon sorts minusbetyg för att visa hur alltigenom usel den är. 

Vilket är helt sjukt.

För varför skulle det bli så? Jag jobbar för BTJ, jag vet vad jag och lektörskollegerna brukar ge låga betyg till. Jag är självfallet hemmablind när det gäller min egen bok, men jag är ganska säker på att den har en sammanhängande intrig, rätt välutvecklade karaktärer och ett okej språk. Men som sagt, the whole point of irrational behaviour is that it is irrational, så …

• Att jag inte ska kunna skriva något mer, att det inte ska bli någon mer bok

Det här känns som en mer legitim sak för mig att ha ångest över, eftersom Outsäglig sorg och saknad tog jättelång tid att skriva, fem och ett halvt år innan manuset blev antaget. Om man vill jobba som författare måste man ha en viss utgivningstakt. Som de allra flesta vet är det oerhört få svenska författare som kan försörja sig enkom på att sälja böcker, utan majoriteten får istället rätt mycket av sina intäkter från verksamhet runt omkring skrivandet, som t.ex. författarbesök. En bok har begränsad livslängd, och det ges dessutom ut vansinnigt många böcker, så det är strid på kniven om uppmärksamheten. 

Min dröm är att kunna leva på att skriva.

There, I said it.

Om jag vill förverkliga den räcker det så klart inte bara med att debutera utan jag måste fortsätta, och om det går över ett halvt decennium mellan böckerna blir det väldigt svårt att få någon som helst ekonomi i det.

Så ja – en befogad sak för mig att oroa mig för, men samtidigt, seriöst, hallå, va?

Det är inte så att jag har skrivkramp. Tvärtom, jag är två tredjedelars väg igenom ett råmanus, och när det är klart ska jag skissa vidare på idén till manus nr 3 OCH idén till manus nr 4. Samtliga är schyssta uppslag som är/kommer vara kul för mig att jobba på.

Jag har i dagsläget inga avtal för något verk bortom min debutroman, men det vore rätt galet ifall jag hade det. Jag skriver ingen serie, jag är debutant, vi får väl se hur det går, liksom. 

Och det där har jag ingen som helst kontroll över i alla fall. Det enda jag kan styra över vad gäller ifall det blir några fler böcker är att se till att skriva, och det gör jag ju.

• ATT JAG SKA GÖRA BORT MIG KAPITALT PÅ BOKMÄSSAN!

Det här är den konstigaste debutantårs-ångesten. För det gäller inte att jag ska få någon panikattack eller så, och det vore ändå rimligt eftersom jag kan få sådana, särskilt i situationer där jag är stressad/obekväm, det är mycket folk och jag känner mig instängd, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt.

Nej, nej.

Mina mardrömsvisioner är mer utstuderade och spektakulära än så. De inkluderar men är inte begränsade till att jag på något tvångsmässigt sätt som vore jag drabbad av tillfällig Tourettes säger något oerhört olämpligt, elakt eller hatiskt i en mikrofon; att jag svimmar/kaskadspyr/kissar på mig om jag får sitta och signera böcker åt folk; att jag blir karatefull på någon tillställning och måste bäras därifrån; att jag får för mig att jag är bästis och bundis med någon random kändis jag absolut inte känner (amen typ David Lagercrantz? Camilla Läckberg?); att jag ska gå vilse på mässgolvet och hitta en portal till en helt annan och infernalisk dimension som jag lämnar vidöppen så helvetet tar över

hela.

Jävla.

Göteborg.

Jag fattar att det mest sannolika obehag jag kommer att uppleva är typ huvudvärk och skoskav och kanske viss panik, men blä för sannolikt! Om jag sysslade med sannolikheter skulle jag inte vara på väg mot bokmässan överhuvudtaget eftersom jag i så fall inte skulle skriva, så … 

Äh, jag vet inte. Det ser rätt extremt ut nu när jag har skrivit ner det, men inget av det här är väl egentligen ovanligt? Det är lättare att oroa sig för det vidunderliga och överdrivna än det lilla, det vardagliga, det verkliga. Och detta tror jag är väldigt sant:

”Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as
effective as trying to solve an algebra equation by chewing
bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that
never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm
on some idle Tuesday.”