Jag tycker inte om att skriva

”Om jag ser frasen ”jag tycker om att skriva” i ett jobbansökansbrev så åker det direkt i papperskorgen”.

Så sa en gång en chef till mig på en tidning jag brukade arbeta på. Det kan tyckas som en märklig sak att säga om man är chef på ett företag fullt av skrivande människor men är egentligen inte så konstigt. Och det av flera skäl. Det är inte själva skrivarglädjen som journalistik handlar om, det är nyheten och analysen. Drivs man av glädjen att skriva kommer man in i det från fel håll. Rätt håll är snarare att skildra världen, att hitta nyheter, att gräva fram orättvisor … Ja, det kan vara olika saker, men just att ”jag tycker om att skriva” är inte en av dem.

Det här var för mer än 20 år sedan och då hade inte riktigt dammluckorna öppnat ännu. Att skriva, var för mig då långt ifrån ett nöje. Inte sällan var det en ren plåga, så på det sättet levde jag ju upp till chefens devis.

Jag tyckte inte om att skriva och ibland hatade jag det.

Det tog några år innan det jag skulle kalla flödet kom. Det var efter min första föräldraledighet och jag hade precis börjat arbeta för en annan tidning. Kanske var det att jag hade varit borta från skrivandet under en längre tid som gjorde det: något klickade till i skallen, som ett lås som öppnades, dörren slogs upp. Orden kom.

Jag vet att det låter pretentiöst och inte så lite förmätet men det var så det kändes. Plötsligt var det inte som att jag behövde krama ut orden som ur en sten längre. Det som syntes på skärmen liknade mer det som jag hade inuti mitt huvud. Jag kunde för första gången lita på att det faktiskt skulle bli något helt okej av det när jag startade datorn och öppnade det redaktionella systemet för att skriva.

Jag kunde börja tycka om att skriva …

UmphUmphUmphFutunchBomKrasch [tänk ljudet av en tågkrasch på ånglokens tid].

Stryk det. Stryk det fort.

Det gör jag ju inte. Det är åtminstone inte det som är själva poängen. Att skriva är bara den fysiska manifestationen av det som jag egentligen tycker om, berättande och berättelser.

Jag tycker om att skapa något. Jag tycker om att skapa något tillsammans med Isabelle. Skrivandet är bara ett verktyg för att nå dit: det är målarens färg och pensel, det är fotografens kamera, det är vad det nu är som skulpturen använder för att bearbeta sitt material tills det matchar bilden i hans huvud.

Jag hatar inte längre skrivandet, det bara är. Det är allt det där andra jag tycker om, skulpterandet, bildskapandet. Att få bilden i mitt huvud att manifestera sig i form av en text.

Ibland känns det som ett måste; att saker måste formuleras på ett papper, eller på ett dokument i datorn för att kunna te sig klara och begripliga; som att själva tankearbetet sker i fingrarna som harmrar mot tangentbordet och ögonen som betraktar texten istället för i hjärnan.

Jag tycker inte om att skriva. Eller gör jag det ändå?

Jag ska i vilket fall inte skriva det i ansökningsbrevet nästa gång jag söker jobb.