Min största svaghet är att jag inte kan bromsa i tid. Jag är expert på att lura mig själv till att jag klarar lite till, att det inte är så farligt. Jag har lärt mig min läxa den hårda vägen, har blivit betydligt duktigare på att bromsa saker som inte känns bra. Faktiskt blivit rätt duktig på att inte hoppa på saker som känns fel redan från början. Men när det kommer till att bromsa när allt känns roligt, när jag är uppe i ruset av att allt går min väg, det vet jag inte om jag någonsin kommer att lära mig.
Som ni kanske märkte så var det paus på bloggen förra onsdagen. Det var nämligen svårt för mig att få till ett inlägg från sjukhussängen. Det började egentligen redan på söndagskvällen när jag fick magsmärtor som först började som en sammandragning. Tog inte så allvarligt på det då, jag var ju trots allt gravid i v.32. Men smärtan gav inte med sig utan höll i sig hela natten. Måndagen var fruktansvärd, smärtan var som stickande och huggande i hela magen, jag kunde knappt röra mig. Behövde assistans för att sätta mig, lägga mig eller ta mig upp. Jag fick ställa in min medverkan på konstrundan den dagen, vilket var min sista inplanerade release-grej.
På eftermiddagen åkte vi in på förlossningen för en koll och jag var helt inställd på att få åka hem igen. Kände mig nästan lite löjlig som ville kolla att allt var bra, det var säkert normalt att ”ha lite ont”, trots att det var en pärs att åka bil dit. Lång historia kort så blev jag kvar över natten, först för säkerhets skull men senare när provsvaren på blodproverna kom så ledde förhöjda infektionsvärden till misstanke på inflammerad blindtarm.
På tisdagsmorgonen kom operation på tal. Jag blev livrädd. Rädd för att opereras, rädd för att blindtarmen skulle brista, rädd för att förlossningen skulle komma igång för tidigt, rädd för kejsarsnitt, rädd för att mitt barn skulle ta skada, rädd för att vi skulle bli föräldrar i förtid. Jag var ju inte klar! All uppståndelse kring boken hade kostat all min uppmärksamhet och mycket av förberedelserna inför bebisens ankomst hade skjutits på framtiden. Plötsligt stod jag på gränsen mellan nutid och framtid, osäker på om framtiden verkligen var så långt bort.
När smärtan avtog på tisdagen men värdena fortfarande inte såg bra ut så blev dagen en enda lång väntan på nästa steg. Skulle det bli någon operation? Skulle allt gå över? Jag hade inte kunnat äta något på hela måndagen då jag hade så ont, mådde illa och kräktes. Sedan när provsvaren såg illa ut blev jag satt på fasta, så även det gjorde sitt för att verkligen känna mig på botten.
Operationen hamnade på paus eftersom smärtan klingat av men jag blev kvar över natten för nya prover dagen efter. På något magiskt vis hade min kropp lyckats laga sig själv och proverna på onsdag morgon var återigen normala. Jag vet inte om det var blindtarmen som spökade, men jag vet att det var ett tydligt budskap om att bromsa. För när smärtan mattats av och kroppen kändes som en urlakad gammal disktrasa, när jag inte hade möjlighet att göra något annat än att ligga och tänka, så insåg jag också hur högt uppe i varv jag faktiskt hade varit senaste månaden.
All mediauppståndelse, all bokförsäljning, alla framträdanden. Allt det där roliga som jag hade sett framemot och som blev precis så lyckat som jag hade hoppats, hade också haft sitt pris. Jag hade planerat in dagar av vila och förberedelse, tänkt att det skulle räcka, men att hela tiden vila för att snart kunna vara på topp igen blir till slut även det för mycket. Jag hade inte varit stressad över att hinna med för min planering var god, men jag hade varit i konstant hype och glädjerus och även det är en påfrestning i för stora mått. Men hur slutar man segla när vinden blåser som friskast?
Sedan jag blev utskriven och fick komma hem igen så har jag mått bra, men med det kom också rädslan att jag ska hamna där igen. Jag har ju så svårt för att bromsa och ta det lugnt när det hela tiden tycks dyka upp roliga saker framför mig. Så för att inte luras av idén att ”jag ska bara” eller ”det går nog bra” har jag vänt mig till orden igen.
Kanske var det just det som var meningen med den här kraschlandningen, att dra mig tillbaka på jorden för att fokusera på början av en ny cykel. Debutboken är släppt, nu är det dags att skriva nytt. Och att bli mamma, såklart, men skrivandet har återigen visat mig hur fundamentalt viktigt det är för mig att få uttrycka mig i text. Där i finns ankaret som hindrar mig från att yra runt i hybris.
Debutantbloggen 
Krya