Den glansiga ytan känns nästan lite sträv mot fingertopparna. Jag känner dess vikt i handen. Med tummen låter jag sidorna snabbt smattra förbi, rädd att öppna den på riktigt.
Omgivningen har zonat ut, eller: jag har zonat ut omgivningen. Jag ser mitt namn på omslaget; jag ser Isabelles namn, bron och stetoskopet, titeln Medan giftet sprider sig. Det är jag och Boken.
– Du håller ju på att börja gråta, säger Isabelle.
Jag tittar upp mot henne. Visst är det en tår jag ser där i ögonvrån?
– Du också, svarar jag.
Jag skriver detta på tåget från Stockholm till Göteborg. Utanför fönstret flimrar ett solindränkt Köping förbi. Härifrån kommer punkbandet Charta 77 och skivbolaget Bird Nest Records. Jag messar det till Isabelle som också sitter på tåget, ett annat tåg, ett tåg med Malmö som destination. I örsnäckorna spelar Boygenius sitt första ”riktiga” album.
Det har precis varit Stockholms bokhelg och hjärnan och hjärtat är fulla av intryck. Så många saker har hänt för första gången under helgen.
• Den första gången vi ser vår bok i verkligheten och får hålla den i våra händer.
• Den första gången vi står på scen och pratar om den.
• Den första boken såld – trots att den egentligen inte släpps förrän i augusti.
• Den första boken signerad.
• Den första förlagsfesten.
• Den första gången vi träffade vår fantastiska medbloggare här, Emeli Mårtensson, i verkligheten.
• Den första gången jag åt messmör (okej, det hör inte riktigt hit men vi avslutade lördagskvällen på norrländskt vis).
Piratförlaget hade temat skrivande på sina samtal på Mornington Hotel. Vi deltog i två av samtalen. Dels pratade vi om att skriva som duo, tillsammans med Lisa Bjerre och Susan Casserfelt, dels om hur det är att debutera, tillsammans med Beatrice Samuelsson. Samtalen leddes av vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson.
Det hör till saken att jag alltid haft en dragning till scenen, samtidigt som jag lidit av en ibland förlamande scenskräck. Det har inte spelat någon roll om det gällt att hålla föredrag, att spela teater eller att spela i band; nervositeten har alltid fått mig att må psykiskt illa.
Därför förvånar det mig att jag denna gång inte var mer nervös än vad jag var. Kanske är det att jag blivit äldre och lugnare, kanske att jag inte har någon förberedd text som jag kan glömma. Eller så är det att vi är två om det. Och det gick ju bra. Det var mycket folk, vi kunde svara på ett – tror jag – någorlunda stringent sätt, och ingen gick därifrån.
Visst finns det förbättringspotential: vi behöver bli bättra på att på ett intresseväckande sätt presentera vår bok och jag behöver bli bättre på att hålla en mikrofon så att ljudvolymen inte svajar. Och det gick åt rätt håll: andra framträdandet tycker jag att vi gjorde bättre än det första.
Det tar vi med oss från den här helgen. Det gör vi även med insikten att alla på Piratförlaget är så trevliga, det gäller både de som jobbar på förlaget och författarna. Fredagskvällens förlagsfest var väldigt rolig. Jag kan bli inåtvänd på tillställningar med många människor jag inte känner, men så blev det inte alls denna gång trots att vi är nya i gänget. Kanske hjälper det även här att vi är två om det. I så fall är det en av många fördelar.
Ett nytt samhälle passerar utanför tågfönstret. Jag messar Isabelle: ”Laxå. Järnvägsknutpunkt i Närke, halvvägs mellan Stockholm och Göteborg, ombesjungen (eller i alla fall nämnd av Fred Åkerström i Den gamle skärsliparen på albumet Två tungor”. I lurarna Dry Cleanings nya EP Swamp.
Sist vi var i huvudstaden var för en och en halv månad sedan för ett lanseringsmöte – då möttes vi, efter ett par vackra vårveckor, av en snöstorm. Nu steker solen gatorna. Tydligen var det här helgen när sommaren kom till Stockholm på riktigt. Tjugo grader i skuggan och strålande solsken fick staden att framstå i sin allra vackraste form. Trots att det rimmade illa med att gå omkring i svart kostym och lika svart skjorta och prata om av illdåd färgad litteratur var det en inramning som passade den värme i hjärtat som helgen spred.
Det ger också en känsla av ödmjukhet att se att så många människor sluter upp till samtal om litteratur och skrivande trots att vädret lämpar sig bättre för att ligga utomhus på en filt. Lokalen var i princip full hela tiden under de två dagar vi höll på.
Jag stod där med boken i handen för första gången. Vi stod där med vår första roman. I verkligheten. På riktigt. Det var inte bara en dröm. Den känslan kommer vi nog aldrig att glömma. Inte heller det faktum att förlaget sålde slut på de exemplar av vår bok som de hade med sig till bokhelgen,
Tåget passerar nu Töreboda. ”Hem åt Asta Kask, Göta kanal och världens första brevbomb”, messar jag till Isabelle. I lurarna spelar Einstürzende Neubauten sitt senaste album, Alles in allem.
Snart är jag hemma igen, tillbaka i vardagen. På ett sätt är det skönt. Min hjärna känns som att den blivit kokt, och det beror inte bara på den plötsliga sommarvärmen och min för vädret illa anpassade klädsel. Under två dygn har den bombarderats med intryck. Nu behövs det tid att smälta allt.
Uppe till vänster samtalar vi med Anna Hirvi Sigurdsson, Lisa Bjerre och Susan Casserfelt. Uppe till höger står vi tillsammans med Augustin Erba, förlagschef på Piratförlaget och tillika mannen som startade Debutantbloggen, och vår eminenta medbloggare Emeli Mårtensson. Nedanför till vänster njuter Isabelle i solen på Östermalmstorg och till höger signerade hon de första böckerna vi någonsin sålt till Charlotte Eberhard och Amelie Fernström.
Debutantbloggen 