För varje dag som går så inser jag hur galen boksläppsmånaden april faktiskt var. I tisdags släpptes Vargdräparen som ljudbok och e-bok, men i övrigt har tempot verkligen gått från hundra till noll efter min krasch för två veckor sedan. Jag känner att jag slits lite mellan att försöka ta det lugnt och att vilja använda tiden till något bra. Velar och tvivlar, borde jag verkligen fokusera på att skriva nu? Eller borde jag ägna mig helt åt att förbereda inför bebisens ankomst? Bestämmer mig och ångrar mig, bestämmer mig igen.
Senaste tiden när jag vaknat på nätterna (av uppenbara skäl) så har jag haft mitt nya manus i tankarna när jag slagit upp ögonen. När jag skrev på Vargdräparen så var det också precis så, som om historien växte fram i mitt undermedvetna och sedan var det bara att sätta sig vid datorn och plocka fram den. Och det är faktiskt på samma sätt nu. Jag känner att historien vill ut, vill skrivas, vill berättas. Så även om jag slits lite mellan att vilja och att orka, så känner jag att tiden är rätt. Som att det är dags nu.
Jag har egentligen haft massor av tid att skriva en uppföljare under 2022, men jag har aktivt valt att inte göra det. Jag har inte haft den där känslan av att berättelsen tar form av sig själv, att det går lätt, så därför har jag låtit det vara. Skrev istället på två helt andra manus som båda ligger halvfärdiga och vilar. Väntade på att arbeta med Vargdräparen tillsammans med redaktören, tänkte att det säkert skulle vara utvecklande för mitt skrivande. Och jag tror att det var rätt beslut att göra så, för det går så mycket lättare att skriva nu när jag både känner flowet och har fått ögonen på mina svagheter.
Även om det inte har gått så lång tid sedan mitt boksläpp så har jag redan blivit golvad av läsarnas bemötande. Fina meddelanden från såväl kända som okända. Många som ställer frågan: när kommer nästa? Med det kommer såklart de höjda kraven på nästa del. När jag skrev Vargdräparen visste ingen ens om att jag skrev på något och det var enkelt att känna mig fri i mitt skapande. Det var en hemlig fantasibubbla som bara var min egen. Men även här känner jag att tajmingen är rätt nu när historien växer fram som av sig själv. För den kan liksom inte bli på något annat sätt än så som den vill bli, och det tar udden av pressen att skriva en till uppskattad historia. Det enda jag kan göra är att berätta den.
En annan sak som jag upplever gör det enklare att skriva på del två, är att många av karaktärerna redan finns. Nog går det betydligt smidigare att bygga en historia kring den ram man redan ritat upp, jämfört med att uppfinna alla de hjul som krävs för att få storyn att rulla. Dessutom har jag lyxen att kunna behålla de karaktärer jag är mest nöjd med, och byta ut de jag tröttnat på. Jag vet också vilka luckor som behövde tätas förra gången för att tighta till historien. Vet att jag inte bör blanda in fler berättarperspektiv än nödvändigt. Det mesta av researchen från den första delen är fortfarande aktuell, så även där är det smidigare att bygga på med en fortsättning jämfört med att skapa en början.
Summa summarum så känns den här skrivprocessen något enklare, bara jag lyckas hålla huvudet kallt och inte faller för lockelsen att tvivla på om det jag skriver är tillräckligt bra. Tiden får utvisa om jag håller måttet även i fortsättningen, eller om jag bara var ett one hit wonder.
/Sara Hagström
Debutantbloggen 