Veckans boktips!

Då jag varken har utbildning eller färdighet ska jag inte ens försöka mig på att kalla vad jag idag tänker skriva litteraturkritik eller ens en bokrecension, trots att det skulle varit roligt då boken jag skriver om ännu bara recenserats av bibliotekstjänst. Den kommer nämligen inte ut förrän i augusti. Men nu får det istället bli en litteraturreflektion, eller kanske bara ett boktips. Eller ett litet inlägg i Klubben-för-inbördes-Debutantbloggsbeundran. Ja, senaste tidens debatt om vem som får skriva vad och varför har väl inte gått någon förbi. 

Så, håll i er nu.

Jag började läsa en bok i lördags kväll, årets hittills finaste dag med exploderande pollenträd, stekande sol och cykelvägarna fulla av yra Voi-åkare. Men det blev så många namn där i början av berättelsen, för mycket att ta in och all socialisering och allt bubbel som intagits under dagen fick mig att lägga boken uppslagen över ansiktet och istället slumra in (till tonerna av Eurovision).

Dagen därpå vaknade jag tidigt och kokade en kopp kaffe, gjorde det bekvämt för mig i sängen och läste. Och läste. Och läste. Det var inte alls så många namn, och dessutom var namnen ovanligt välvalda om man kan säga så, de skiljde sig från varandra och passade sina bärare som hand i handske. Det händer inte så ofta faktiskt, speciellt i spänningsromaner, där det ofta skapas ett gegg av Peter och Tess och Markus och Anna och Alex och Camilla, sådana namn som jag personligen bara associerar till en grå massa. I boken jag läste var karaktärerna skickligt utmejslade, och man fick följa dem i egna perspektiv för att långsamt lära känna dem bättre. Och fästa sig vid dem. 

Mycket backstory sipprar in i början, men ca 30 % in är jag fast. Tar på mig säkerhetsbältet, tutar och gasar. En kvinna har hittats död och ingen tror väl egentligen att det är ett självmord, eller? Visst är det hennes chef som är mördaren, eller? Nej förresten, det måste vara den våldsamme svartsjuke pojkvännen! Eller? Brorsan? Kollegan? Men herregud, det skulle kunna vara vem som helst av de presenterade karaktärerna! Jag läser vidare för jag måste veta vem som är den skyldige och varför hen begått brottet! För ja, i ett tidigare-perspektiv får jag följa offret och jag gillar henne. Mycket. Jag lär känna henne mer och mer för varje kapitel och jag vill liksom inte att hon ska dö! 

Vi befinner oss i Malmö, på en tidningsredaktion och i journalisten Anders lite snåriga relation. Ett mord som sker på andra sidan bron kickar igång hans minnen och längtan efter något annat. Han flyr in i sitt jobb. På sjukhuset i Köpenhamn fängslas jag av tempot på akutmottagningen, på de etiska dilemman sönderarbetade läkare ställs inför, kanske klockan tre på morgonen, de snabba besluten som måste tas. Dynamiken bland personalen är spännande och på pricken. Eller vad vet jag, egentligen, jag har aldrig jobbat på sjukhus (joho, det har jag visst, men som städare och det utifrånperspektivet är en annan historia) men det har Isabel som har skrivit Medan giftet sprider sig, tillsammans med Ralph som jag misstänker har en hel del gemensamt med Anders. Och medan giftet sprider sig ökar tempot till en spänningsroman stört omöjlig att lägga ifrån sig! 

Jag kommer in på Mornington Hotel där Ralph och Isabel ska bli intervjuade på scen som en del av Piratförlagets aktiviter under Stockholms bokhelg. Jag har bara träffat dem på ett Zoom-uppstartsmöte vi körde med debutantbloggarna i slutet av förra året. Men på sätt och vis känns det som att vi redan känner varandra, lite iallafall, genom att ha läst varandra här. Isabel kommer emot mig i champagnevit sommarklänning och flygigt långt hår, precis så välkomnande och inkluderande och varm som jag föreställt mig och vi slutar liksom inte prata på hela dagen. Det bara fortsätter. Ralph känns till en början som hennes motsats, svartklädd och något reserverad och de tycks så olika, hur kan de ha skrivit en bok tillsammans? Jag tänker på Kepler som typ är kloner, hur de avslutar varandras meningar, skriver exakt likadant och allt det där. Jag frågar Isabel och Ralph hur de gör, rent konkret.

Vi har ett zoommöte öppet på datorn och google docs, delar skärm och så skriver vi.

Eh.. va? Ni skriver i realtid tillsammans, samma text?

Jepp, så gör de och jag blir lite avundsjuk för det låter ju väldigt kul. Jag inhandlar ett ex av boken och tänker att det ska bli spännande att läsa. Mycket spännande.

Isabel berättar med inlevelse om sin forskning och arbetet på sjukhuset i Köpenhamn. Hon brinner verkligen för det och entusiasmen leder till många följdfrågor. Jag är inte van att träffa folk med den typen av jobb, alla jag vanligtvis pratar med tycks vara kulturarbetare. Hon har totalkoll och berättar om hur det är att ha tjugo minuter med varje patient, tjugo patienter på en dag, eller en natt. Herregud, tänker jag, vilken stress och press och minns plötsligt mitt finger som gjort ont ett par dagar. En sådan där märklig medelålderssmärta som bara dyker upp från ingenstans.

Du, när jag ändå har dig här, vad tror du att detta skulle kunna vara? Jag skar mig på ett rivjärn för en månad sen och nu har det börjat göra ont i ärret, svullnat …

Hon tittar på fingret och konstaterar självklart att det är en infektion (eller var det inflammation?) och att det antingen behövs antibiotika eller så låter jag bara immunförsvaret göra sitt. 

Det är inte farligt då? 

Blicken jag får hade kunnat komma från Christine i Medan giftet sprider sig och jag känner mig som en tönt som ens frågat. Hon är ju inte där i rollen som läkare, men ändå… man får passa på : ) Vi skålar med ännu ett glas bubbel och fortsätter att babbla om skrivtid och uppföljare och grammatik och drömmar. Ser kön ringla sig lång till bordet där Augustin Erba tar emot pitchar på romaner från vem som helst. Folk får fyra minuter. Jag läser sedan att han suttit där i fyra timmar.

Det var ofrånkomligt att jag skulle snacka musik med Ralph, och jag får ursäkta mig att det blir som att trycka på en startknapp när någon nämner Blixa och Nicks duett av Where the wild roses grow på Lollipop 96. Detta, gott folk, är samtalsämnen som kan stötas och blötas i timtal! Och vi pratar om de farligaste konserterna vi varit på, allt från Mayhem till Tragedy och Agnostic Front till Miranda Sex Garden och Jim Rose Circus Sideshow på Hultsfred 93. Om det räknas som konsert. Trångt och livsfarligt var det iallafall. Och när jag dagen efter läser boken ler jag stort för den är strösslad med härliga musikreferenser, både genom Anders stereo till planscher och konserter och kommentarer. För mig är det såklart oemotståndligt och skapar en extra dimension i romanen. 

Ofta när jag pratar med skrivande personer hamnar vi förr eller senare i samtalet om vad som är svårast att skriva, en roman-roman eller en spänningsroman och jag börjar bli trött på mig själv som liksom ett tourettetics fortsätter att hävda, nästan offergnälla: Jag vill också skriva spänningsromaner, för det verkar så mycket lättare, för det finns ett självklart driv som slutar i en upplösning (tja, vem som är mördaren) och man behöver inte ge så mycket av sig själv...

Isabel och Ralph stirrar skeptiskt på mig, som man genom en amatörgestaltning skulle kunna säga: med höjda ögonbryn och lätt rynkade pannor. För när jag läst klart Medan giftet sprider sig inser jag ju att boken är de två, fast i pappersform. Kanske är det därför jag gillar den så mycket, för att texten verkligen är generös och genuin. De bjuder på sig själva, från början till slut. 

Medan giftet sprider sig av Steineck & Bretzer kommer att finnas i bokhandeln augusti 2023.