Har ni någonsin sett en mer dramaturgisk val?
Jo men jag känner mig generös, så nu ska jag bjussa på Tipsens Tips, det mest fantastiska råd som finns, ett förslag som förändrar ALLT, en riktig game changer som för evigt kommer göra ditt skrivande både lättare och bättre, nyckeln till släppa kreativiteten fri, hemligheten bakom alla bästsäljare som utan tvekan –
Äsch.
Jag har skrivit (och levt) så pass länge att jag möter alla sådana påstående med stark skepsis, men jag kan inte förneka att jag vill tro på dem ibland. Jag vill tänka att det finns något jag missat, något enkelt men lysande knep som kommer göra skrivprocessen snabbare och mindre ansträngande för mig. Jag vill ibland – mot bättre vetande – tro att det finns en kod som kan knäckas, något som gör att allt lossnar, att det blir smidigt och går smärtfritt.
Det är ändå rätt lustigt att så många vill skriva – eller aktivt skriver till och med – och samtidigt tycker det är sjukt jobbigt att just skriva (Ralph har typ skrivit lite om det, läs). När jag pluggade svenska i Lund stod det i en kursböckerna något i stil med att “som de flesta tycker jag inte om att skriva men jag gillar att ha skrivit”, och jo, ja det kan jag ju hålla med om. Att skriva tar tid, det tar energi, och beroende på hur och vad man skriver kan det vara känslomässigt påfrestande också. För det mesta måste man dessutom skriva om och skriva om och skriva om lite till, för väldigt få texter är bra – eller så bra de skulle kunna vara – utan bearbetning.
Det kommer man inte undan. Jag vet det. Du vet det nog också. Och alla som dyker upp med banbrytande råd och förslag som sägs lösa allt, rubba allt, göra allt nytt och bättre – det är så klart för det mesta skitsnack. För det första så är det väldigt lite som är banbrytande. Folk har ju skrivit i evigheter och säkert tyckt det varit jobbigt lika länge; det finns inget nytt under solen, liksom. För det andra finns det inte ett tips som passar alla, snarare tvärtom. Vad som underlättar för dig kanske gör det svårare för någon annan. Många som skriver verkar till exempel ha stor nytta av den så kallade dramaturgiska valen, men själv blir jag mest stressad och förvirrad av den. Så med det sagt kommer några tips jag har fått som funkar för mig. Funkar de inte för dig – hey, strunta i dem, för de enda skrivtips som är värda något är de som på något sätt förändrar och förbättrar hur just du skriver.
Aiight, så här:
Just tell the fucking story
Pardon my French och så där, men så är det. Min skrivlärare Darius (som är amerikan, och kursen var på engelska) sa det här till mig framåt slutet av vår långa tid tillsammans, där jag hade varit elev och lärare och elev igen. Det var länge sedan jag fick det här rådet, och det tog mig många år att förstå vad det faktiskt innebär. Jag har nämligen en osviklig tendens att fastna i detaljer när jag skriver, och jag får ofta fixa idéer om språkdräkten eller strukturen. Här är några exempel på saker jag tyvärr har pysslat med i evigheter och kört helt fast med:
- En roman med två perspektiv och två tidslinjer som löpte åt olika håll samtidigt (ingen aning om vad den egentligen handlade om, kärlek, kanske? Taskig tajming?)
- En novell där alla metaforer och liknelser skulle ha med sjöfart att göra (obs, den handlade absolut inte om vatten!)
- En pjäs som utspelade sig i en katolsk flickskola på Irland på 50-talet, där eleverna sätter upp en pjäs om den florentinske 1400-talspredikanten Girolamo Savonarola (återigen, ingen aning om vad den skulle handla om, men jag ser fortfarande scenografin i huvudet nu, åh, om man inte skulle ta och fortsätta …)
Jag har dessutom väldigt ofta suttit sjukt länge och klappat mig på axeln för en schysst formulering, en schysst mening, en schysst ordväxling. Som om det gör en bok! Att bara berätta den jävla historien innebär att man inte gör så, att man inte hänger upp sig på berättartekniskt småpill eller språklig utsmyckning, utan istället bara delger sin story, så rakt och enkelt som möjligt. Man kan absolut lattja med ton och språk och tidslinjer, men för mig blir inget färdigskrivet om det är sådant jag fokuserar på. Jag kan inte börja i den änden, alltså, för då kommer jag ingenvart.
Stirra dig inte blind på diagram (men tänk på dramaturgi!)
Som sagt, dramaturgiska valen, wtf? Sluta. Jag får myrkrypningar bara jag tänker på den. Jag får även myrkrypningar av uppställningar som grafiskt visar var vändpunkter och “pinch points” (vad är det ens? Nej, förresten, försök inte förklara, jag kommer bara nicka och le och inte förstå) ska sitta i ett romanmanus. Jag vet att jag läste något om att den första vändpunkten bör komma 37,5 procent in i boken, och det fick mig att känna mig som om jag inte har förstått någonting om att skriva. Jag har ingen aning om var, procentuellt sett, första vändpunkten dyker upp i något jag har skrivit. Finns det ens vändpunkter i det jag har skrivit?! VAD ÄR EN VÄNDPUNKT?!
Poängen är att sådant där inte funkar för mig, att det är motsatsen till hjälpsamt. Jag vill inte räkna på eller använda kalkylblad till mina skrivprojekt. Jag vill skriva dem.
Det finns dock en figur jag har fått hjälp av, som en annan skrivlärare (Thérese Granwald, ni borde vara ungefär lika pepp på hennes kommande bok som jag!) nämnde i sin undervisning. Den är otroligt enkel, och den går ut på att en berättelse antingen ser ut som ett W eller som ett M. En W-berättelse börjar och slutar på topp, som synes – här har vi sådant med lyckligt slut. En M-berättelse är tvärtom, den börjar jobbigt och slutar likadant.
Utöver det – jag vet inte. Jag tror det var den fantastiska Monika Fagerholm som sa att om man är människa, då kan man dramaturgi. Den finns i allt vi berättar, och vi berättar så mycket. Den sitter, liksom, kanske djupt, kanske grunt, men den finns där. Och det är viktigt att den är med i skönlitterära manus, för det är bland annat den som fängslar läsaren, som får den att vilja läsa vidare. För vissa blir den tydligare av den dramaturgiska valen och andra figurer, men vissa får hitta andra vägar.
Sluta i tid
Författaren Marie H. Lundh delar ofta med sig av bra och konkreta skrivtips på sin hemsida och på Instagram. Min skrivfilosofi råkar nog vara snarlik Maries, för jag tycker ofta hon sätter ord på saker jag har svårt att uttrycka, och jag tycker hennes tankar om att skriva hållbart är smarta och effektiva. För ett tag sedan tipsade hon om att sluta i tid, och jag bara YES, för det vet jag, djupt i själen, in i minsta cell.
Jag har lärt mig det av dyrköpt erfarenhet. Dels av alla gånger jag har startat ett projekt och kört så det ryker på ren och skär inspiration, bara för att liksom åka med huvudet före rakt in i en ogenomtränglig vägg av skrivkramp och olust. Dels av det mer specifika tillfället med manuset (som bor i byrålådan) jag skrev innan Outsäglig sorg och saknad som jag bland annat jobbade på när jag hade börjat frilansa på heltid och inte kunde det där med att jobba hemifrån än. Jag arbetade således fram till, åh, kl. 22 och sedan skrev jag i fyra timmar. Stupade, vaknade, gjorde samma sak igen.
Byrålådemanuset var omöjligt för mig att bearbeta, bland annat för att jag var sämre på att redigera på den tiden, men främst för att det i stor utsträckning var skrivet på känsla. Du kanske funkar annorlunda, många kanske gör det, men jag har svårt att se nyktert på något jag har skapat när jag var uppfylld, rusig, ivrig.
Det blir helt enkelt inte bra. Och jag mår inte bra av det.
Jo, jag vet – det är underbart att vara i ett skrivrus, det är underbart att vara uppslukad, att låta sig svepas med, att skriva tills man är utmattad, men det är inte hållbart. Att vara författare innebär att skriva för det mesta, och jag tror att få som livnär sig på sin penna kan förlita sig på att hamna i det där flowet jämt. Om man inte hittar flowet blir ju inget gjort.
En bra strategi för mig är att avsätta tid eller ge mig själv ett beting på ett visst antal ord. “Nu skriver jag i en timme, sen tar jag hand om tvätten”, typ, och så försöker jag verkligen göra det. Jag stannar mitt i en scen, ibland mitt i en mening. Om texten är i ett luddigt stadie gör jag en anteckning med versaler precis där jag slutar, så jag ser vad jag tänkte fortsätta med nästa gång jag skriver, men annars klipper jag bara av. Ibland går jag vidare från platsen jag slutade på, ibland skriver jag på någon helt annan scen ett tag istället, men det hjälper för mig att inte ta ut mig, att spara på resurserna.
Det kanske hjälper dig också? Eller inte alls, och det är helt okej, det är precis som det ska vara. De tips jag har nämnt här funkar för mig, men det betyder inte att de funkar för alla. Fast om du sitter inne på världens bästa skrivtips, one size fits all, game-changer, woo-hoo, snälla, dela med dig!
Debutantbloggen 