”Jag fick just exakt nu ett mejl från förlag?”

På min 40-årsdag gjorde jag det. 

Jag hade insett att jag behövde sätta en deadline för mig själv och en 40-årsdag kändes som en rimlig sådan. 

Egentligen hade jag ju velat ge ut en bok innan 40. Mitt yngre jag hade blivit besviken om hon visste att det fortfarande inte hade skett. Men nu var det som det var och att åtminstone ha skickat in ett manus till förlag fick vara gott nog.

I mitt stilla sinne tänkte jag att kanske, kanske skulle jag i alla fall få svar innan min fest, som jag förlagt en dryg månad efter själva födelsedagen.

Samtidigt visste jag att det var en orimlig tanke. Jag är en flitig konsument av antagningshistorier och andra berättelser från livet som aspirerande författare och därför var jag medveten om att jag tvärtom nu skulle förbereda mig på att vänta. Och vänta. Minst tre månader. Ett halvår. Ett år! Alla varianter av historier hade jag hört. Så jag sade till mig själv, där jag satt med födelsedagsbubblet i handen, att nu skulle jag bara glömma bort det här manuset och inte ens börja tänka tanken på att börja vänta, förrän om ett bra tag.

Om jag kunde hålla mig till den förnuftiga planen?

Självklart inte.

Jag väntade. Och väntade. Från dag ett gjorde jag det. Kollade mejlboxen stup i kvarten, varvade upp varje gång jag hade ett missat samtal från okänt nummer. Självklart visste jag att jag var orimlig. Ingen skulle ens ha hunnit läsa mitt manus på denna tidsrymd. Ändå fortsatte jag. Jag gick in på förlagens sidor och kollade medarbetares kontaktuppgifter, lade på minnet, okej deras fasta nummer börjar så, och där har de alla personliga mobilnummer, och där… 

Till detta stadium kom jag alltså inom loppet av en vecka.

En dag, knappt två veckor efter inskick, skrev jag i meddelandetråden jag har med mina skrivkompisar:

Gud den här förlagsväntan alltså! Nu har det gått två veckor sen jag skickade så jag ska ju eg verkligen inte ens tänka på att vänta ännu – ändå är det precis sådär som alla säger, att det är det enda man gör.

Jag fick snabbt stöd i tråden. Det är en bra grej med skrivkompisar, de fattar ju våndan. Jag stod i köket, det var middagstid och jag satte i gång pastavatten. Hängande framför spisen i väntan på att det skulle koka upp fortsatte jag skriva i tråden för att se om någon av kompisarna skulle orka fortsätta delta i mitt orimliga ältande. Då gled en notis från min mejlbox ned i överkanten av telefonens skärm. Jag hann bara kort registrera avsändaren, men pulsen steg på en sekund. Jag hade fått mejl från ett förlag.

Jag, som förstås redan hade gått och funderat på hur jag skulle hantera den dagen svaren började trilla in – lugnt och sansat, hålla det för mig själv först – skrev direkt i kompistråden:

Helvete jag fick just exakt nu ett mejl från förlag!!!? Har inte ens hunnit läsa det! Hjärtklappning!

Kompisen som nyss stöttat mig i att ja, det är jobbigt att vänta, men svar kommer i sinom tid, osv osv, svarade genast med en rad upprymda emojis. Läs! skrev hon.

Bild: Från förtvivlan till hopp på tolv minuter i skrivkompischatten.

Jag tror att jag samtidigt ropade rakt ut och min son kom springande och undrade vad som hade hänt. Darrande klickade jag upp mejlet och läste det med honom hängande över armen på mig. Det var från en Ebba Östberg på Bokförlaget Forum. Med fortsatt rusande puls och darriga ben läste jag att de hade haft mitt manus på lektörsläsning och att lektören i fråga ”älskade” det?! 

Kontentan av mejlet var att förlaget ville återkomma ”inom någon vecka”. Peppen i meddelandetråden blev stor (det är en annan bra grej med skrivkompisar, att man verkligen genuint önskar varandra framgångar).

Jag ska erkänna att det nästan är lite genant att berätta att jag reagerade så kraftfullt. Men det var så. Adrenalinpåslaget var slående, minns inte hur det gick med pastan som jag precis hade tänkt koka.

Dagarna som följde var jag lugn och stabil. SKOJA. Jag började googla:

vad betyder ”inom någon vecka”

Men efter ett par mejlvändor (även med några av de andra förlagen jag skickat till) fick jag komma och träffa Ebba i Bonniershuset. Mötet var bra, jag kände att vi ville samma sak med texten. 

Bild: Pirrig människa framför Bonniershuset där jag strax skulle ha mitt första förlagsmöte.

Sedan gick lite till tid. Allt kändes spännande och lovande, men fortfarande var inget spikat. Dessutom närmade sig den där 40-årsfesten och krävde trots allt en del av mitt engagemang. 

Kvällen innan tillställningen skulle jag till frisören. Precis innan jag skulle dra plingade det till i mejlen igen. Ebba tackade för mötet osv osv. Och så skrev hon:

Viktigast av allt är såklart att jag, och resten av Forum, verkligen tycker om din bok och väldigt gärna vill ge ut den!

Min reaktion, jag minns knappt? Jag blev jätteglad. Visade min man, visade mina föräldrar, som var på besök för att vara barnvakt till festen. Samtidigt var jag nu redan inne i processen och det fysiska känslopåslaget blev inte lika överväldigande som vid det där första mejlet. Och så var det ju frisörtiden. 

Jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Innan jag gick in till frisörsalongen ställde jag mig i kvällsluften, som var ljummen fortfarande, fast det hunnit bli november. Jag glodde rakt ut i luften och tänkte att nu ska jag stå här och ta in det här. Jag stod där och lyssnade på Tonight, tonight med Smashing Pumpkins, som jag fick för mig passade för tillfället. 

Imorgon skulle jag fira min 40-årsdag. Och hur osannolikt det än hade tett sig när jag skickade in några veckor tidigare så hade det blivit som jag fantiserat om. Jag fick svaret innan festen. Och det var ett ja.

Jag var antagen.

Bild: Kontraktet.

Astrid Billengren är biträdande nyhetschef på Aftonbladet. Våren 2024 kommer hennes debutroman En av oss kommer dö ung ut på Bokförlaget Forum.