En varm junidag när jag var tjugo år satt jag med en kompis på Mosebacke och åt mjukglass utan strössel. Stockholm visade sin vackraste sida och det var så varmt att jag kunde bära jeansjacka och matchande nederdel. Hemma på matbordet i ettan på Södermalm låg två vita kuvert. Den ena innehöll ett antagningsbesked till läkarprogrammet på Århus Universitet i Danmark, den andra ett besked om att börja på Södertörns journalistutbildning i Stockholm. Två möjliga drömmar men jag kunde inte utföra båda samtidigt. Vilket beslut skulle jag ta?
Foto Ralph Bretzer
Vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson berättade för Ralph och mig vid vårt första möte att hon haft en underbar helg i Malmö innan hon läste vårt inskickade manus. Hon satt på tåget till Stockholm när hon öppnade dokumentet. Kanske valde hon just vår bok för att den utspelar sig i Malmö och hon ville fortsätta vistas i den miljön. Om Anna haft en fruktansvärd helg innan tågresan hem kanske hon bara läst det första kapitlet och sedan fått illamående av miljöbeskrivningarna? Eller hade hon valt vår spänningsroman ändå?
Som läkare ska man varje dag ta olika medicinska beslut som kan ha betydelse för människors framtid. Besluten kan vara så stora så det skiljer livet i två delar för personen det gäller, en period innan och en efter. Amputation av en kroppsdel eller inte? Medicinsk behandling för att hormonellt ändra kön? Rätt till en intensivplats eller avsluta all behandling? Människor som lever med kroniska sjukdomar brukar för mig beskriva ett innan och ett efter de fick diagnosen. En brytpunkt. (Eller vändpunkt som det heter i den dramatiska kurvan.)
Ibland är det jag som har givet dem beskedet som fått livet att ändras. Det kan vara svårt.
Skilsmässa, flytt och att byta arbetsplats är några av de händelser som brukar beskrivas som det som har störst inflytande på människors liv. För författare kanske det i stället är det där mejlet från förlaget med ett erbjudande om utgivning? När vi skriver så är det just hur våra karaktärer förhåller sig till det som skapar vändpunkten som är intressant.
Ibland tänker jag på den där sommardagen då jag skulle besluta var min framtid skulle fortsätta, steget från ung till vuxen.
Ni som läst bloggen ett tag vet att jag valde läkarprogrammet i stället för journalistiken.
Ibland tänker jag på hur livet hade blivit om jag istället valt att stanna i Stockholm.
När jag träffade Ralph 2015 kände jag mig ensam. Efter tolv år i Danmark hade jag flyttat tillbaka till Sverige, men det var inte i ”min” stad jag bodde. Malmö var för mig liksom många andra som inte bott här en segregerad stad med narkotikahandel, skjutningar och bilbränder. I Stockholm hade jag fortfarande kvar vänner från barndomen och min familj bodde där. I Århus hade jag genom de senaste tolv åren skapat relationer som betydde något. Jag var van vid att folk kom förbi spontant och hängde i lägenheten och varje gång jag cyklade ner till centrum såg jag någon jag kände igen. Nu ringde ingen på dörren. Eftersom jag arbetade i Köpenhamn så bodde mina kollegor på andra sidan sundet.
För mig kan det ta lång tid att släppa in människor men när jag väl gjort det ger jag inte upp. Oftast är det genom text som jag öppnar mig och visar mina svagare sidor och några av de barndomsvänner jag har kvar än idag har jag haft som brevvänner.
Med Ralph har det också tagit lång tid innan vi blivit vänner och det är genom texterna vi skickat vi lärt känna varandra på riktigt. För Emeli har rätt, det är mycket av karaktären Anders i Ralph och mycket av karaktärerna Zarha och Christine i mig.
Om jag valt annorlunda den där sommardagen på Mosebacke så hade jag kanske inte träffat Ralph och du hade inte läst den här texten. Eller hade jag träffat Ralph ändå, och boken blivit till fast den handlade om något annat?
En sak vet jag dock. Ibland händer saker som ger livet ett före och ett efter.
Debutantbloggen 