Man vet att den kommer att komma.
Man tror att man är förberedd.
Ändå svider den.
Kritiken.
Kanske extra mycket när det är för första gången? När allt som sker är nya upplevelser som man ännu inte har lärt sig att hantera?
En sak som jag har försökt intala mig själv inför min debut är att det är okej att alla inte kommer att tycka om den, det viktiga är att någon gör det. Och det är något jag fortfarande tror på, men jag insåg inte innan hur det skulle kännas att få kritik för saker jag inte håller med om. För när det känns som att läsaren har fått saker om bakfoten så är det svårt att luta sig mot att ”smaken är som baken”.
Jag minns när vi på en lektion i svenska på gymnasiet skulle diskutera om det var betraktaren eller skaparen som hade den rätta uppfattningen av ett verk. Vi ordbajsade uppsatser med utsvävningar som knappast tog någon ställning till frågan, tyckte nog att det bara var trams. Nu står jag här med en nysläppt bok och ställer mig samma fråga på lite större allvar: är det jag som vet bäst, eller är det läsaren?
Vargdräparen fick en recension i Jönköpings Posten som inte var alltför smickrande. På det positiva fick jag åtminstone höra att jag kan skriva (ändå något att vara stolt över), men att jag inte lyckats få ihop helheten med de verklighetsbaserade inslagen, polisarbetet och karaktärerna. Supertråkigt att höra när jag själv känner att jag är så mån i mitt skrivande om att få ihop helheten. När jag vet hur mycket research jag gjort och hur viktigt det är för mig att just polisarbetet håller.
Jag läste recensionen, stängde dokumentet, tänker glömma den och gå vidare.
De saker jag plockat från verkligheten kring Junselevargen verkar också vara det som kritikerna hänger upp sig mest på. Jag läste en recension på en blogg där läsaren var djupt besviken över att boken inte speglade vargens polarisering av samhället, men där känner jag att stopp, du önskar en bok som jag aldrig skulle kunna skriva. Det intresserar mig inte, och det var synd att du hade sådana förväntningar på en bok som jag alltid har promotat som lättsam underhållning.
Camilla Sten delade för ett tag sen ett himla bra inlägg på Instagram. Hon poängterade att alla dåliga recensioner inte var dåliga, att recensioner som ovanstående egentligen kan vara positiva eftersom andra läsare med liknande smak då helt enkelt låter bli att läsa en bok de ändå inte kommer tycka om. I mitt fall kanske andra läsare som har samma förväntningar på Junselevargens roll i handlingen, helt enkelt förlorar intresset och inte ens gör sig besväret att läsa den.
Men det är väl så här det är att släppa en bok. Alla författare vet att mottagandet kommer att vara både högt och lågt. Just nu står jag lite mittemellan att veta det och att acceptera det. Försöker liksom hitta en strategi för att inte låta det slå rot så mycket.
För det är ju trots allt så att kritiken är försvinnande liten till antalet jämfört med alla fantastiskt fina meddelanden och omdömen jag har fått. Den där lilla procenten besvikna läsare är ju inget att bry sig om, egentligen, men det kommer nog ändå att ta lite tid för mig att verkligen känna att det är sant.
Och det får vara så, det är okej att bli lite stött när man har fläkt ut sig själv i ord och sedan blir sågad för det.
/Sara Hagström
Debutantbloggen 