Skrivböckerna.

När jag för någon månad sedan städade och sorterade min bokhylla upptäckte jag säkert en halvmeter böcker på temat skrivande. Många av titlarna minns jag inte alls, men av marginalanteckningar och understrykningar (och utgivningsår) att döma förmodar jag att jag var rätt inne på det där med att skriva redan i slutet av nittiotalet. Nyligen såg jag någon här på nätet recensera alla böckerna (ja, det är ju de som cirkulerar. Där saknas nog bara ”Skriv på!” av Elizabeth George), men kan inte minnas var eller vem. Men att göra något sådant är inte min intention denna soliga morgon. 

Varför har jag alla de där böckerna?

Jag vet precis vad det är jag har sökt i dem: en mall för hur det går till att få ihop en roman, en formel att kopiera och klistra in och fylla i. Som att min egen kompetens ej skulle räcka till. 

Och vad har så här på rak arm stannat kvar? 

Ytterst lite. Jag minns egentligen bara fyra slumpmässiga saker.

1. Stephen King ”Att skriva” var en lättnad att läsa. Kör bara på, säger Stephen. Rutin är viktigt. Skriv och skriv och skriv. Det finns inga genvägar, ingen annan kommer att göra jobbet åt dig. Och det finns inga ursäkter. Du behöver inget mer än datorn (eller ordbehandlaren eller skrivmaskinen eller pappret och pennan) och dig själv. Bra råd ändå. 
2. ”Tag och skriv!” Antologin av fjorton svenska författare minns jag att jag läste när jag just satt igång på riktigt. Orden är inte det viktigaste här, men perspektiven. Författarna är ju bara vanligt folk! Stephen King i all ära, men han är ju Stephen King. Detta är personer jag skulle kunna möta på ICA. Kontentan av boken finnes i titeln. 
3. ”Skrivboken” av Kristina Ohlsson. Oj, vad den triggade mig, OM den gjorde! Och provokation kan vara en stark drivkraft (en spark i röven har fått upp många ur soffan). Jag minns väldigt tydligt författarens fantasikran. Hon sätter sig vid datorn, kanske utan någon specifik idé i huvudet, och vrider på kranen. Sedan skriver hon bästsäljande romaner och barnböcker på löpande band. Det som provocerade mig var avsaknad av hinder och svårigheter, att allt gick så otroligt lätt, och när det blev lite lite svårt, då finns fantasikranen där. Obs! Detta är fritt från mitt minne, som är sådär. Det kan ha gått till på ett annat sätt. 
4. I både Bondessons ”Konsten att döda” och Yorkes ”Den odödliga sagan” finns ett par djupdykningar i mycket användbar dramaturgi, så nära den magiska trollformeln man kan komma!

För att arrangera bilden ovan får jag ta ner böckerna ur bokhyllan. Oundvikligen börjar jag bläddra och fastnar snart i den olästa, obrutna ”Konsten att berätta” av James Woods (som jag förmodligen impulsinförskaffat efter att ha misstänkt att den kanske skulle kunna innehålla SVARET/LÖSNINGEN). Jag läser långsamt de teoretiska och historiska utläggningarna om romankonsten och Woods är en underbar guide genom litteraturhistorien! Med lite mer kött på benen kan ju vilken roman som helst bli en skrivhandbok.

Jag är nog inte den första personen som kommer till denna slutsats, och kanske är jag till och med snart redo att sprätta upp Staffan Björcks ”Romanens formvärld”!

… när jag skrev det där hade jag på känn att det fanns fler skrivböcker i bokhyllan, sorterade på författare istället för genre, och se här vad jag fann! Både Kundera och Sundström.

En duns från hallen, och ännu en bok dimper ner från brevlådehålet (nu är jag nog uppe i 60 cm skrivhandböcker). För i höst ska jag ska sätta mig i skolbänken och lära mig att skriva filmmanus och denna ska vara läst innan kursstart.

Men titta på film istället då! kanske någon tänker och jag lovar, det kommer jag också att göra.