För ett tag sedan skrev jag om några saker jag hade ångest över i samband med mitt stundande boksläpp. Tja, gott folk, en av dem har faktiskt hänt.
Jag blev rätt jäkla sågad av BTJ.
Min bok fick inte det sämsta betyget, men nästan: 2 av 5. Eftersom jag jobbar för BTJ har jag tillgång till häftena så fort de släpps digitalt, så jag kunde läsa det i all sin härlighet samtidigt som det blev tillgängligt för bibliotekspersonal. I hela Sverige, ja. Ouch. Först blev jag ledsen. Sedan blev jag skamsen. Sedan lite förbannad, lite mer ledsen, lite förvirrad. Sedan lugnade jag ner mig.
Fair enough, tänker jag. Människor får självfallet tycka vad de vill om det jag skriver, det vore rätt äckligt om jag skulle försöka bestämma det. Jag håller inte med recensenten, jag tycker fortfarande väldigt mycket om min bok och jag tror andra kommer göra det också (och jag antar att Norstedts tror det med, annars skulle de inte ge ut den.) Men alla kan inte gilla det man gör, och om alla skulle göra det vore det väl något allvarligt fel, right?
Vad som var jobbigt var att det var bokens allra första recension och att BTJ har rätt stor makt. Får du ett kasst betyg där blir din bok inte inköpt till så många bibblor som om den får ett bra betyg. Och det börjar liksom inte bra, va. Jag kan ju inte låta bli att undra om andra kommer få samma känsla som recensenten, att mitt språk är kargt och karaktärerna inte riktigt engagerar, att boken ger förväntningar den inte direkt infriar.
För den ser lite ut som feelgood. Den har ett sorts feelgoodupplägg och använder väl troper som finns i den genren. Men det är inte feelgood jag har försökt skriva. Det är en relationsroman, absolut, men den är kanske inte vidare … gullig? Eller mysig? Jag tror folk som gillar kärlekshistorier lär gilla min bok, men vad vet jag? Kommer läsare som likställer böcker om kärlek med feelgood bli besvikna? Kommer andra tro att de ska få en härlig och lättsmält karamell men istället sätta tänderna i något som för dem känns som en rätt seg och konstig köttbit?
*
En sak de flesta debutanter som skriver och har skrivit på bloggen har gemensamt är att de upplever debutantåret som en bergochdalbana. Jag sällar mig till den skaran, för dagen innan recensionen kom fick jag min bok. Innan helgen fick jag en mystisk avisering om ett paket som vägde över tio kilo. Vi har beställt ett parasoll som vi väntar på, så först tänkte vi “yay!”, men sedan påpekade min man att det lär väga mycket mer än så, för det finns tyngder som ska hålla det på plats. Var det böcker?
Ännu en avisering kom, paketet förväntades anlända på måndagen. Jag satte mig att jobba i det rum i vårt hus som har utsikt över trädgården och macken, som även agerar serviceställe i vår by. Jag hetsundertextade på ett sätt jag inte gjort på flera år, klämde 50 minuter tv på mindre än fyra timmar (det är sjukt snabbt, people) och hela tiden spejade jag efter leveransen.
Och sedan kom den.
Vi åkte de typ 40 meterna till servicestället i bilen för att hämta den, ifall-ifall det skulle vara något vajsing med det hela, om det nu skulle vara det där parasollet och mycket tyngre än vad aviseringen utlovade trots allt, yadda-yadda.
Det var det inte. Det var utan tvekan böcker.
Min man filmade mig när jag öppnade kartongen. I filmen säger jag “oh GOD” och sedan säger jag “oh BOLLOCKS” när jag inser att jag har missat att avlägsna en bit tejp och sedan säger jag “oh GOD!” igen, när jag rafsar bland emballaget och ser en bit ljusblått. Och så tar jag mig för bröstet och så håller jag i min bok och så flinar jag som både Beavis och Butt-Head.
Min bok! Som jag har skrivit!
Jag la ut en grej på Instagram för några veckor sedan, en retorisk fråga om det blev mer verkligt att släppa en bok när man håller den i sin hand. En författare som debuterade för några månader sedan svarade att nä, det blir det inte, och jag är benägen att hålla med.
Jo, det blir mer påtagligt med en fysisk (och så himla fiiiiin) bok i handen, men det känns fortfarande surrealistiskt. Och att jag har boken och kan läsa den och bläddra i den är ju liksom inte målet. Målet är att andra ska göra det. Så när den där recensionen kom dagen därpå – amen tjena, kalldusch!
Men dagen efter det svängde det än en gång. Min PR-person (bara att jag har en sådan, hallå, vad är det här för lyxliv?) hörde av sig om ett potentiellt napp för intervju hos en tidning som ligger mig varmt om hjärtat. Medan vi snackade i telefon blev nappet reellt och en möjlighet för boken att kanske bli recenserad dök också upp. Vi får se vad som händer, men poängen är att allt blev pepp efter min depp.
Och dagen efter det började jag skriva det här inlägget och försjönk återigen i min BTJ-ångest. Samtidigt som jag är förväntansfull och livrädd inför mitt första boksamtal (som jag hoppas ha överlevt när det här inlägget publiceras), som sker i samband med försommarmingel på Norstedts innergård (lyxliv, jag vet). Veckan efter det, releasefest, och samma dag som den sker blir min bok tillgänglig i alla format för ALLA.
Och nu blev det precis oförutsedd paus i skrivandet av detta inlägg eftersom PR-personen ringde om ett till napp, på en liten radiostation som ligger mig ännu varmare om hjärtat. Tvära kast, non? Och boken har inte ens kommit ut än!
Vi tar en fredagsdans på det.
Debutantbloggen 