Ansök nu – bli 2022 års debutantbloggare!

Debutantbloggen

Vi söker dig som debuterar med en bok under 2022, tycker om att skriva och vill vara med och driva Debutantbloggen under hela året.

Debutantbloggen startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius ville skapa en gemensam plattform för att älta och lufta sina tankar kring debuterandet. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng. Sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, en tradition lika anrik som Ivanhoe, Nyårskonserten från Wien och kebabpizza. 

Var beredd på:… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela innehåll i Debutantbloggens sociala medier.… att det blir ett superroligt debutantår!

I år ser vi gärna ansökningar från människor i alla åldrar, med olika bakgrunder och som skriver i varierade genrer.

Mejla debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Skriv gärna om du har erfarenhet av att arbeta i WordPress/andra bloggverktyg, då det underlättar vid urvalet. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Ann, Gudrun, Caroline, Anna och Mattias

Vad vill du förbättra i ditt skrivande?

Är det något du gillar eller imponeras av hos andra författare som du skulle vilja bli bättre på i ditt eget skrivande?

Caroline: Humor! Helskotta så svårt det är att skriva så att det blir roligt på rätt sätt. Personligen väljer jag aldrig att läsa en ”humorbok” och jag letar inte efter komedier på Netflix. Några gånger har jag börjat läsa feelgoodböcker där det är fullpackat med putslustigheter och självironi som är tänkt att vara roliga, men det funkar inte på mig. Jag slutar läsa, står inte ut. Sedan finns det böcker som är så roliga att jag gapskrattar högt. En som jag kommer på just nu är Emma Hambergs Je m’appelle Agneta. Jag måste nog studera den mer ingående, för jag skulle verkligen vilja bli bättre på att skriva humor. Fast, å andra sidan så är det väldigt individuellt, det jag tycker är roligt går ju inte hem hos alla andra. Fy sjutton, så knepigt det här med skrivande är.

Mattias: Jag imponeras främst av hur vissa författare lyckas skriva dialoger som känns så sanna att de verkar omöjliga att hitta på. Att hitta på en historia är i sig inte så svårt – utmaningen ligger ju i att få det hela trovärdigt. Men att få en dialog trovärdig, tänker jag, är ibland den allra största utmaningen. Vi pratar så konstigt, och det är enormt svårt att få det bra i skrift! Det finns en längre dialog i Vem älskar Yngve Frej av Stig Claesson som jag aldrig upphör att imponeras av (sidan 73 – 79 för den intresserade). Skomakare Gustafsson och hans lomhörda syster Elna för ett långt och ganska förvirrat samtal i köket, och jag förstår inte hur Slas kunde hitta på det. Det är som om han själv suttit i köket och skrivit ner det han hört. Jag önskar att jag någon gång ska kunna skriva sådana dialoger.

Ann: Först tänkte jag att den här frågan skulle vara enkel att svara på. Det finns ju så mycket som jag vill förbättra! Men sedan insåg jag att… jag skriver ju också på mitt sätt för att jag vill skriva så. Jag vill inte bli bättre på miljöbeskrivningar eftersom jag själv inte gillar att läsa dem. Och jag vill inte bli bättre på sexscener för jag trivs med att endast kunna skriva äckliga/pinsamma sexscener pga roligare (för mig, eventuellt inte för läsarna). Men visst hade det varit kul om en kunde skriva på ett sådant sätt att folk direkt uppfattade ens texter som Nobelprismaterial eller åtminstone lite mer finlitterära. 

Gudrun: På fråga 1 svarar jag – jag vill bli bättre på att skriva rätt på en gång, få fram en läsbar text utan sjutioelva omskrivningar. På fråga 2 svarar jag – jag vill öva upp mitt gehör. Imponeras alltid av författare som gestaltar mänskligt beteende så att jag både känner igen mig, och tänker nytt. Härom kvällen slukade jag t ex Anneli Furmarks (vi är inte släkt), serieroman Gå med mig till hörnet. Replikskiftena hos terapeuten och på tjejmiddagen var både komiska, ömsinta och träffsäkra.

Anna: Hjälp, allt egentligen, jag skulle vilja kunna skriva snabbare framför allt. Och naturligare. Jag skulle vilja kunna fler svenska ord; som typ ”blåbetsad” eller ”mamelucker” och sånt där. Jag skriver lite som jag snackar vilket ibland blir begränsande.

Vems bok vill du spökskriva?

Lördagsenkäten: Spökskrivare

Förekomsten av spökskrivare har blivit uppmärksammad på olika håll. I de flesta fall är det superhemligt vem som skriver åt någon annan men ibland är det helt befriat från hysch hysch, då brukar skribenten kallas för medförfattare. Om du får välja, vem skulle du vilja agera spökskrivare åt och varför?

Gudrun: Zara Larsson. Hon har en sån där känslorna utanpå kroppen-vibb som jag känner igen från många av de fantastiska ungdomar jag möter på BUP. Tror faktiskt vi skulle bli en utmärkt kombo. Zara bidrar med berättelser, begåvning och kändisskap. Jag kompletterar med tålamod och sinne för struktur. Tillsammans skriver vi en best seller och har roligt medan vi gör det. 

Ann: Nu är ju tyvärr det uppdraget redan fyllt, men jag hade velat skriva Isabella Löwengrips memoarer, vilket Rebecka Edgren Aldén precis gjort. Det är ingen hemlighet att jag är fascinerad av ”Blondinbella” och det hade varit oerhört intressant att som någon som följt henne i x antal år få ta del av alla hemligheter på riktigt. Skulle nog dock ha svårt att inte skriva ner allt hon berättar, även sånt som hon kanske inte hade velat ha med i memoarerna. Så jag förstår ju rent logiskt att hon inte hade valt mig som sin spökskrivare. 

Mattias: Egentligen har jag svårt att se mig spökskriva då jag är en alltför oerfaren skribent för uppdraget. Men jag skulle kunna tänka mig att spökskriva Kalle Linds memoarer. Kalle Lind är den jag vet som har läst flest av alla dessa bortglömda, intetsägande och/eller självgoda memoarer som skrivits. Jag tänker mig att hans egna memoarer till största del skulle handla om alla de memoarer han ägnat en stor del av sitt liv åt. Den kunde få titeln: Mitt liv i memoarer. Antagligen skulle bara Kalle Lind själv (och jag) läsa den och uppskatta metahumorn i projektet.

Anna: När jag var barn drömde jag om att spökskriva Kitty-böckerna. Nu vet jag inte om det gills som att spökskriva när ”författaren” Carolyn Keene inte finns på riktigt, men det vore kul att få ge lite nytt liv till Kitty Drew 2021! 

Caroline: Om Kronprinsessan Victoria någon gång får för sig att ge ut sina memoarer ställer jag upp som spökskrivare eller medförfattare. Det spelar ingen roll om mitt namn finns med eller inte, det vore tillräckligt spännande att få inblick i hur hon upplever sitt liv som tronarvinge. Vill också gärna höra allt om hur hon och Daniel träffades och blev kära.

Lördagsenkäten: Har du skrivit in en verklig person i ett manus någon gång?

Anna: Jag har skrivit in min man Olle i boken. Det blev lite av en roast. Jag hoppas han inte lämnar mig när han läser. Han är en störtskön och underbar person. Hoppas det framgår!

Caroline: Ja, jag har med en svensk artist. Det hade ju inte alls varit lika roligt att ha en påhittad kändis och jag tycker att han tillför handlingen något. Det är nämligen sånt som händer på Ekerum, att det dyker upp kända idrottare, artister och kungligheter. Eftersom han inte bara omnämns, utan är mer ”delaktig”, har jag tänkt att be om lov att få ha med honom. Det får nog bli ett uppdrag för någon på mitt förlag att kolla, så att jag slipper framstå som en stalker. Fast det gör jag kanske ändå? Men jag är faktiskt inget hängivet fan av den här personen förutom att jag tycker att han är bra när jag råkar höra något av honom.

Gudrun: Två verkliga personer har figurerat i min debut. Mina fiktiva romanfigurer har refererat till att de träffat Mauro Scocco på en fest, samt hört sig för om jobb hos regissören Rickard Günther. Mauro redigerades bort för ett tag sen, och då blev det konstigt att ha kvar Rickard som enda verkliga person som agerar i mitt universum. 

Ann: Vem har jag INTE skrivit in i min bok? Skoja. Men som bekant är ju halva min bok baserad på en sann historia. Andra halvan då? Ja, det saknas inte inspiration från verkligheten om man säger så. En sak jag gjort som jag haft skoj åt är att jag skrivit in mig själv i en kort sekvens, på en scen som utspelar sig på Gröne Jägaren. I manus nummer två som jag skriver på nu består min huvudkaraktär av ett hopkok av ungefär tre verkliga personer (av vilka jag inte känner någon). Men nu när jag såg Gudruns svar här ovan blev jag nervös över att jag nämner en riktig person vid namn, dock i förbifarten: Linda Skugge. Hoppas att hon inte misstycker, men jag tänker att hon förstår.

Mattias: Nej, det har jag mig veterligen aldrig gjort. Däremot har jag använt mig av två verkliga personer i min serie Torget som gick i GP under en tid. En äldre kvinna på torget vid namn Hedberg var formad ur en rolig granne jag hade under flera år – en högst oförutsägbar kvinna! En man, som jag i serien kallade Duvmannen, var ett direkt porträtt av en man jag ofta passerade på min väg till 2:ans spårvagn i Biskopsgården. Jag såg honom aldrig prata med någon, men han verkade nöjd med alla duvorna omkring sig.

Lördagsenkät: Minnen från bokmässan

I år blir Bokmässan i Göteborg delvis digital på grund av coronapandemin. Veckans fråga till debutantbloggarna är: Har du några drömmar om eller minnen från bokmässan?

Mattias: Jag har ett lite jobbigt minne från den bokmässa för många år sedan då jag hade bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och satsa stort. Jag hade tecknat serien Pekå&Zack för tidningen Vi Syndikalister i Göteborg under ett antal år. Jag tyckte det var dags att gå vidare, steppa upp. Så jag packade min väska full av serier och väl inne på mässan letade jag upp tidningen Arbetarens monter. Ty där tyckte jag att serien borde gå. Väl framme tog det dock tvärstopp och jag tog ett nervöst kliv in i montern bredvid. Då jag står där i grannmontern och låtsas titta på deras böcker, ser jag att Arbetarens monter plötsligt blir tomt på besökare. Jag fattar att detta är mitt moment in life! Det gällde nu att handla snabbt! I panik tar jag ett stort kliv genom några växter och över boklådorna på golvet och plötsligt står jag mitt framför Arbetarens redaktör och säger ”Hej! Jag är serietecknare!” 

Min bild av hur detta möte sedan skulle fortlöpa var att vi sedan skulle sätta oss ner över varsin kopp kaffe (eller ett svalt glas vin) och jag skulle få visa honom alla mina fantastiska serier och han skulle roat läsa dem, humma och nicka nöjt, och sedan skulle saken vara biff! I stället sa han bara att de inte brukade ta in redan publicerat material i tidningen. Han ville inte ens titta på min serie! Jag kände mig fruktansvärt dum, var genomsvett av nervositet när jag lämnade montern, och jag hoppades innerligt att ingen sett mig då jag snubblade in i Arbetarens monter genom palmer och över boklådor. Usch ja! 

Gudrun: Jag har aldrig varit på bokmässan. Drömmen skulle vara att komma dit och vara i skick att insupa, lyssna och inspireras. Önskar mig ett samtal  mellan några som har fortsatt skriva under tider av stora omvälvningar som Annie Ernaux, Jamaica Kincaid och Märta Tikkanen. Det vore nåt!

Ann: Jag har precis som Gudrun inte varit på Bokmässan och varför kommer man att få svar på i tisdagens blogginlägg. Det har länge varit en dröm att åka dit och se alla kändisar på ett och samma ställe. I Stockholm ser man dem ju oftast bara en och en, sällan i grupp och så många som jag inbillar mig att man gör på Bokmässan. Förutom kändisfaktorn vill jag förstås gå på någon berömd författares svitfest, göra bort mig backstage och umgås och dricka bubbel med de andra debutantbloggarna. 2022 någon?

Anna: Jag har varit på bokmässan en gång. Jag och min man hade lånat en liten sportbil, en smaragdgrön Mazda Miata cab. Vi skolkade en vecka från läkarprogrammet för att köra nercabbat till Berlin, och så stannade vi i Göteborg på vägen. Minns mest att det var galet mycket folk och Jan Guillou överallt. Jag hittade en fin gammal upplaga av Bränt Barn. Vi sov över hos nån som kände nån vi kände. Han bodde i Majorna och drev en poesitidskrift. Jag gillade Göteborg men hatade bokmässan. Kanske är för att jag har lite torgskräck, vem vet. 

Caroline: Jag var på Bokmässan 2019, och wow, det var en ny värld för mig. Jag hade studerat programmet noga och gjort upp ett schema över de seminarier och författarsamtal jag helst ville se. En del krockade tyvärr, men vid Feelgood-scenen lyssnade jag på Camilla Davidsson, Birgitta Bergin och Åsa Hellberg. På crimetime-avdelningen tog jag del av deckarsnack från David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant, Camilla Sten och Kristina Ohlsson. Lyssnade också på ett intressant panelsamtal om att skriva för ljud.


Jag blev både imponerad och inspirerad, men när jag senare gick ner till det myllrande mässgolvet blev jag ganska nedslagen. Hjälp, vilken helt otrolig mängd böcker! Allt jag kunde tänka var: ”Det är omöjligt att lyckas nå ut med en bok. Det är ingen idé att jag försöker.”


Tur att jag kom på andra tankar efteråt. För på nästa års Bokmässa kommer jag ju faktiskt att ha gett ut en bok. Vi får väl se hur den lyckas nå ut i bruset. Det är mycket möjligt att varken jag eller min bok kommer uppmärksammas på just Bokmässan, det gör inget. Jag går gärna dit för att ”bara” inspireras och mingla med författarkollegor och skrivarvänner.


Just idag håller jag tummarna för Anna Alemo som deltar på Bokmässans Feelgoodscen. Det trodde hon säkert inte 2019 när hon var en av Debutantbloggarna

Vem vill du se debutera?

Dags för lördagsenkäten, och idag passar vi på att skicka lite pepp till er som ännu inte debuterat.

Anna: Jag har ju fått några skrivelever på Långholmens folkhögskola som jag verkligen hoppas ska debutera!

Mattias: Denna fråga avslöjar mig – jag umgås med alldeles för få personer som skriver. Och de jag känner har redan debuterat. Men mitt svar hade så klart blivit vår bloggkompis Caroline Möllesand som ända fram tills nu kämpat för att få till ett förlagsavtal för sitt manus. Och nu visar det sig att hon just denna vecka faktiskt har skrivit under ett förlagsavtal och att hon därmed också kommer att debutera! Och det var ju precis det jag ville, så jag säger grattis till Caroline!

Caroline: Åh, nu när jag själv precis har blivit antagen är det SÅ många som jag unnar att få uppleva samma eufori. Självklart vill jag nämna några av mina skrivarvänner: Josefin Hanning som väntar på svar från förlag om sitt ungdomsmanus, Therese Fredriksson och Åsa Johansson som båda redigerar sina feelgoodmanus efter lektörsläsning, Helena Ziherl som har flera manus på gång, bland annat barnböcker och feelgood, och så Hanna Roos som nyligen har skrivit klart sitt andra råmanus. Heja på, ge er inte! Och ni andra – kom ihåg var ni läste deras namn först.

Gudrun: På min allra första skrivkurs minns jag en deltagare som skrev så att det kändes om att hen var färdig författare. När kursen var slut stötte vi ihop på stan, hen var sjukskriven och hade behövt ta paus från skrivandet.

I min förra bokcirkel fanns en person vars åsikter alltid intresserade mig. Hen skrev på en roman, men behövde lägga den åt sidan för att ta hand om en anhörig som var sjuk.

I min släkt finns en skrivande person som just nu befinner sig i en svacka. Där hen är känns det stumt och tomt.

Jag vill läsa de här personernas debuter, men i sinom tid. Livet och hälsan måste få gå före.

Vad vet du nu som du önskar att du vetat när du började skriva?

Vera NIlsson ”Lillan skriver” 1925-26

Caroline: Att bokförlag skulle bli intresserade av mig och mitt manus. Hade jag vetat det skulle jag nog inte ha hållit fast vid planerna på egenutgivning så länge. Jag visste inte heller att många egenutgivare kämpar i så pass stark motvind som de gör. Heja er!

Anna: Jag önskar att jag visste hur mycket jobb det är att skriva en bok. Då hade jag planerat bättre. Eller eventuellt skitit i det totalt, gjort något annat, jobbat med mitt vanliga jobb, gått till en psykolog som hade hjälpt mig att bli av med den där rastlösheten. Kanske hade jag varit nöjd med mig själv ändå. Men troligtvis inte

Mattias: Jag önskar att jag kunde svara att jag lärt mig massor under resans gång, men det vore lögn. Jag får snarare känslan av att jag visste mer (utan att veta det) då jag började skriva än vad jag vet nu. Då skrev jag förutsättningslöst utan tanke på vare sig läsare eller utgivning. Och det var oerhört roligt! Jag brydde mig inte om saker som genre, dramaturgiska kurvor, huvudkonflikter, osv. Allt skrevs för mitt eget höga nöjes skull. Nu befinner jag mig i den där långa fasen där mitt skrivande i viss mån behöver tämjas för att bli publicerbart. Det är intressant, lärorikt och så klart riktigt roligt! Men av mitt bildskapande vet jag också att det går att hitta tillbaka till det där andra. Det där jag visste från början.

Ann: Att läsare (oftast) är välvilliga. Jag oroade mig lite för att pappan i min debutroman hyser grovt rasistiska åsikter och att folk som läste kanske skulle tycka jag gick över gränsen. Har hittills inte fått en enda reaktion förutom att pappan i boken är ”charmig” och lite tragisk. Sedan önskar jag att jag hade fattat att folk verkligen hatar att läsa om internet och saker som utspelar sig på internet. Det hade inte fått mig att ändra inriktning på boken men jag hade varit mer beredd på de reaktionerna.

Gudrun: Jag önskar att jag från början förstått att jag är helt oförmögen att skriva i ett enda svep. Allt jag gör, från romankapitel till blogginlägg till dikter behöver jag jobba med i flera sittningar. Och om jag haft en framtidskikare och kunnat se att jag så småningom skulle få kontrakt hos ett jättetrevlig förlag, då hade refuseringarna varit mindre smärtsamma.

Lördagsenkäten: Vilken författare skulle du vilja ha som brevvän?

Gudrun: Oh det finns många jag skulle vilja brevväxla med (inte samtidigt dock det skulle bli stressigt), men om jag ska välja en säger jag Jonas Hassen Khemiri. Han skriver bra och verkar seriös men inte högfärdig. Dessutom har jag noterat att han och Édouard Louis kommenterar varandras inlägg på instagram. Om Édouard kommer till Sverige och ska äta middag med Jonas, och någon av de distingerade gästerna får lindriga symptom, då kanske Jonas tänker på sin brevvän Gudrun och ber henne komma?

Mattias: Spontant ville jag önska Tove Jansson som brevvän, men nu råkar jag veta att hon drunknade i brev från världens alla hörn. Och hon såg dessutom som sin uppgift att personligen svara alla som skrev till henne. Hon kunde därför sitta hela nätter igenom och skriva svarsbrev. Därför vill jag inte, ens postumt, belasta Tove med ännu en brevskrivare. Hennes kvot var fylld över brädden. 
Jag får alltså önska mig en annan brevvän. Och valet faller på Torgny Lindgren, denna det karga språkets mästare. Jag tänker mig att han skulle skriva underfundiga och småroliga brev fulla av vardagliga betraktelser. Han kanske skulle brusa upp och tillåta sig att bli upprörd i något av breven, då han kanske skulle skriva om samtidens dumhet. Jag skulle i så fall bekräfta hans upprördhet och skriva att den var befogad. Sedan skulle vi nog återgå till de lugnare vardagsbetraktelserna igen. 
Så där någonting tänker jag mig min och Torgnys korrespondens.  

Ann: Min teori är att nu levande författare inte har samma rutin när det kommer till att skriva brev som författare hade innan internets tid. Jag lyssnar just nu på Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson och det känns som att Elin Wägner och jag hade kunnat ha ett härligt utbyte brevledes. Vi hade säkerligen inte hållit med varandra om allt, men det hade varit spännande att få ta del av kulturelitsskvaller från första halvan av 1900-talet.

Caroline: Oj oj, min första tanke är att vända på frågan. Vem sjutton skulle vilja brevväxla med mig? Hur skulle jag hinna? Och hur skulle jag stå ut med prestationsångesten över att skriva något tillräckligt intressant?
Nåväl, om jag ändå ska välja någon så blir det Stephen King. Förutom att jag då kan hålla min engelska vid liv så verkar han ha sjuk och imponerande fantasi. Han kanske bjuder på några hemliga skrivtips också? I utbyte kan jag berätta om drömmiga utflykter till Öland. Det har han säkert längtat efter att få läsa om.

Anna: Åh måste man ha nån? Jag hatar att skriva brev, får prestationsångest. Än värre till en etablerad författare! Hjälp.

Hur beter du dig i en bokhandel?

Du går in i din favoritbokhandel – beskriv ditt besök där.

Mattias: Alldeles nyligen upptäckte jag en finfin bokhandel i Umeå – Bokcafé Pilgatan samt dessa granne Mingus bok & skivbutik. Därinne strövar man fritt genom rummen bland både nya och begagnade böcker (och jazzplattor), och man vet inte riktigt när man är i bokcaféets lokaler eller när man är i Mingus butik. I en bokhandel av det här slaget (som inte säljer vare sig gosedjur eller trädgårdshandskar och där böcker tillåts vara äldre än tre år) låter jag mig villigt ledas av hyllornas genreindelning. Jag undersöker noga innehållet under de små skyltarna Historia, Teologi, Filosofi, Konstteori, Lyrik, etc. Däremellan dyker något författarnamn upp i bakhuvudet och jag söker mig bort mot den skönlitterära avdelningen. Ett namn ger ett annat – en titel en annan titel. Att vistas i en favoritbokhandel av det här slaget är enkelt uttryckt en tankens promenad. I de allra flesta fall är det antikvariaten, samt en och annan loppis, som kan erbjuda detta litterära strövtåg bland ryggarna.


Gudrun: Nära mig finns den trevliga Aspuddens Bokhandel. Det första jag gör när jag kommit in är att hälsa på expediten. Sedan inspekterar jag bordet med nyheter, lyfter upp de inbundna raringarna som ser intressanta ut, läser på baksidan och frestas. Sen går jag till pockethyllan, och ibland blir det köpt ibland inte. Aspuddens bokhandel har haft sommarstängt men jag har ändå lyckats handla flera pocketböcker. Flickan i Cleves är inbunden men den har jag köpt på Stadsmissionen, snart kanske jag nås av insikten att jag är en vuxen människa med fast anställning som har råd att handla inbundna böcker i nyskick.


Caroline: Dillbergs Bok & Kontor i Kalmar är min favorit. Först stannar jag till utanför och tar en titt i skyltfönstret som ofta har något tema eller spännande nyheter. De gånger som uppdraget är att köpa presenter eller julklappar går jag direkt till hyllan med pockettoppen och spanar in vad som är populärt. Hittar jag inget lockande där går jag vidare till den stora pocketväggen. Där letar jag bland ryggarna efter någon författare eller titel som sticker ut och kollar baksidestexterna. Ett säkert kort brukar vara att läsa lapparna med personalens tips som sitter här och där.
Sedan vi fick barnbarn i familjen är det extra roligt att botanisera bland barnböckerna, där blandar jag gärna klassiker med lite modernare exemplar. Även om jag inte brukar köpa kokböcker eller coffee table-böcker brukar jag ändå ta en titt bland dem och beundra omslagen. Avslutningsvis brukar det bli en tur ner i källaren där de har kontorsmaterial, pussel, pennor och andra roliga prylar, det är alltid något som behövs. På väggen längs med trappan pågår alltid en konstutställning med verk av en, oftast lokal, konstnär som byts varje månad. Kul bonus!


Ann: Jag har inte haft en favoritbokhandel sedan innan 1999. Den har nämligen brunnit ner. När jag var yngre (i det som brukar kallas bokslukaråldern) så bodde jag i princip på biblioteket. Men där fanns inte alla böcker som behövdes för att släcka min törst: där fanns inte B. Wahlströms ungdomsböcker. Så när jag hade fått min veckopeng (vill minnas att den först var på 30 kronor och sedan höjdes till 50) cyklade jag in till Karlstads centrum för ett besök på Domus.
Nere i källaren fanns bok- och pappershandeln. Jag gick alltid direkt till vänster och där fanns en bokhylla, fylld från golv till tak med mina favoriter: Francine Pascals Tvillingarna-serie. Jag började köpa serien där de är 12 år och gick sedan över till den mer kända Tvillingarna på Sweet Valley High. En B. Wahlströms kostade 29 kronor och var alltså precis inom min budget, åtminstone till en början.
Själva bokhandeln minns jag som låg i tak (pga källare) och inte särskilt trivsam. Ändå trivdes jag bättre där än på den mer anrika ”riktiga” bokhandeln ett stenkast bort. När Domus brann ner 1999 var sorgen stor och jag har aldrig frekventerat en bokhandel på samma sätt efter det. 

Lördagsenkäten: Vad har du för perspektiv?


Föredrar du något särskilt perspektiv när du skriver? Varför i så fall? Berätta hur du tänker.

Caroline: Mitt feelgoodmanus är skrivet i ett nära tredjepersonsperspektiv. Det var ganska självklart från början eftersom jag skulle växla mellan två olika karaktärer. (Inser att jag lika gärna kunde ha haft två jag-perspektiv, men det kändes inte aktuellt. Är det ens vanligt? Låter förvirrande.) Jag ville vara nära för att få med deras tankar, kan nog inte tänka mig att skriva något som ”flugan på väggen” där man bara känner till det yttre. Eller vänta, det kanske vore jätteintressant? I de flesta skrivövningar och projekt jag har påbörjat har jag valt tredje person, men när jag läser böcker tänker jag inte så mycket på perspektivet, då funkar det mesta för mig.

Anna: Det är poppis att hata Jonathan Franzen men det skiter jag i. Jag tänkte citera honom istället. Han har sagt nån gång ”write in third person unless a really distinctive first person voice offers itself irresistibly”, alltså skriv i tredje person om inte en distinkt första-personröst erbjuder sig (äsch det går inte att översätta riktigt). Så var det för mig. Jag kämpade och malde i tredje person ända tills en störig liten röst började mala i huvudet på mig. Hon ville inte vara tyst. Hon erbjöd mig verkligen något. Och när jag bara började skriva ner vad hon sa var det som om boken skrev sig själv.

Gudrun: Min debutroman är skriven i förstaperson. Det är nog mitt defaultläge, om jag inte tänker efter blir allt i förstaperson. Har ett slumrande projekt som skrivs i tredje person där varje kapitel har en specifik figur i fokus. Välbehövligt knixigt för mig. Om jag skulle klara att ro det iland inbillar jag mig att det skulle kännas som att jag skrivit en ”riktig” roman.

Ann: Jag skrev min debutroman i första person eftersom jag insåg att det skulle bli konstigt att skriva i tredje, då den är baserad till så stor det på mina egna erfarenheter. När jag började med roman nummer två gick jag över till tredje, eftersom jag alltid har gillat de böcker bäst som berättas ur det perspektivet. Det har varit en utmaning att byta och jag har bland annat fått feedbacken att jag måste skriva tredjepersonsperspektivet ”närmre” huvudpersonen, att jag omedvetet har skapat en distans. Men nu börjar jag få kläm på det.

Mattias: Det blev så att jag skrev Pensionat Solvändan i 1:a person, presens. Jag provade andra perspektiv men jag tyckte att texten fick rätt tilltal på så vis. 1:a pers. presens är dock ett ologiskt perspektiv då, i det här fallet, Algot själv är den som berättar om det han gör medan han faktiskt gör det. För vem berättar han? Och visst är det ganska konstigt att han t ex säger ”Jag tar stigen ner till havet.” medan han faktiskt gör det. Onekligen. Men på något sätt funkar det ändå, och tilltalet i texten blir direkt och personligt. Algot tycks berätta direkt till läsaren, till synes utan (min) mellanhand. Trovärdighet och logik är två vitt skilda saker i litteraturens värld och man behöver lyckligtvis oftast bara ta hänsyn till det förstnämnda. En fördel med perspektivet ifråga är också den begränsning det ger – jag vet inte mer än Algot själv gör. Jag kan bara beskriva det han ser, hör och upplever. De andras tankar och önskningar är för mig fördolda och visar sig enbart i det de säger eller gör. Precis som i verkligheten. Detta ställer krav på mig som skriver – att trots begränsningen skapa levande karaktärer i Algots närhet. Det uppföljande manuset Skalbaggen i trädet om Algot är så klart skrivet i samma perspektiv, märkligt vore det annars. Men en kort novell jag precis skickat in är skriven i det mer traditionella tredje person imperfekt. Jag tror att det är bra att fundera på och testa olika perspektiv i sitt skrivande. Historien ändras ju inte, men tilltalet och formen kan förändras ganska radikalt av en perspektivförskjutning.

Hur har det gått med skrivandet under semestern?

Jobbar man inte med skrivande på heltid hägrar semestern för många: ska jag äntligen få lugn och ro att skriva. Men hur funkar det när man ska umgås, bada, åka på utflykter och hinna vila ut samtidigt? Och hur har det gått för våra debutantbloggare i sommar?

Gudrun: Jag har fortsatt redigera under sommaren, en syssla jag trivs ganska bra med. Men, jag hade hoppats att manuset skulle vara ivägskickat för tryckning nu och att jag skulle kunna basunera ut ett releasedatum. Det kan jag inte. Men jag kan trösta mig med att det är  tur att  jag gillar att redigera, för det kommer jag behöva göra lite till.. 

Ann: Jag sitter i detta nu och skriver i en stuga ute i Stockholms skärgård. Det är 15 grader varmt (utomhus) och lite varmare inomhus. Det kanske låter som att jag är superambitiös, men jag har helt enkelt slarvat under sommaren och inte kommit upp i mina dagsmål när det gäller skrivandet. Nedan ser ni Scriveners dom över mig. Under ”bra perioder” skriver jag 1 000 ord om dagen, det gäller alltså att verkligen ligga i mer än vanligt om jag ska komma i mål. Men det är heller inte hela världen om jag inte är klar i tid…

Mattias: Inför sommaren gav jag mig själv en skrivutmaning för att varva semestertecknandet med lite semesterskrivande. Det blev kanske inte riktigt så mycket skrivande som jag hade tänkt (det kom bad, fiske och fika i vägen), men jag fullföljde ändå uppgiften. Det blev fem kortare texter utifrån olika diktsamlingar. I nästa veckas blogginlägg skriver jag lite mer utförligt om uppgiften och hur det gick. Där får ni också läsa en av de texter som kom till en eftermiddag i Umeå.

Anna: Eh, jotack, har ju inte haft semester utan jobbar helt enkelt mindre. Men är på slutspurten, snart klar. Mycket har fallit på plats. Jag är odödlig. Eller nä, men.

Caroline: En stor del av juni ägnade jag åt redigering och i början av juli skickade jag manuset till ett antal förlag. Tajmingen var perfekt för att ha lite skrivledigt med gott samvete när så mycket annat härligt lockade. Som jag nämnde i förra veckans blogginlägg har jag dock skrivit på en novell och börjat planera en helt annan bok.

Har du en favoritrecension?

Recensioner kan både hjälpa och stjälpa. Vissa författare bävar inför dem, vissa verkar inte bry sig nämnvärt. Men framför allt är recensioner till för kulturkonsumenten. Har våra debutantbloggare någon favoritrecension att dela med sig av?

Anna: Linda Skugge har ju gjort sig ovän med alla på sistone eftersom hon skrev en riktigt elak recension ganska nyligen. Skugge har alltid skrivit elaka recensioner. Ibland går hon över gränsen. Men ibland är det tamigfan guld. Tänker särskilt på när hon sågade Broder Daniels ”comeback”. (I mitt huvud var det alldeles nyss men ser nu att det var 2003! Men helvete. Hur gammal var jag då, 19?) Där sparkar hon uppåt, inte bara mot rocksnubbarna utan mot hela manssamhället och alla bajsnödiga människor som tror att de är 17 fortfarande, och jag hade förresten redan hunnit tröttna på BD.

Mattias: Jag har nog redan fått min drömrecension, men då som illustratör. BTJ gav mig och Karin Askerin en väldigt fin recension av vår barnbok Jag brukar vinka till en sten (Idus förl. 2016). Recensionen innehöll allt man kan önska och framför allt hade recensenten verkligen sett det vi själva ville med boken, både vad gällde text och bild, vilket kändes otroligt fint!

En mardrömsrecension jag kommer att tänka på är Albert Engströms totalsågning av Sigrid Hjerténs målningar år 1918. Han kallar henne nedlåtande för ”Fru Hjärtström-Grunewald” och anser att ”[…] hennes arbeten är rena idiotin. […] Det finns vid Gud intet av konst i hennes idiotiska kråkspråk.” och slutligen ”Låt mig slå fast att hennes försök är humbug.”

En bra recension kan vara en fantastisk hjälp i att lyfta fram och skapa uppmärksamhet kring en bok, som i mitt och Karins fall (kort därpå fanns boken på i stort sett varje bibliotek). Men en enda person har också makten att fullständigt krossa ett författar- el konstnärskap med nedgörande kritik. En Läckberg eller en GW kan kanske kosta på sig en dålig och oförstående recension och gå vidare, men för en debutant tänker jag att kan det vara förödande.

Caroline: Hjälp, jag är minst sagt ängslig inför att bli recenserad och därmed kanske missförstådd eller sågad. Det skulle verkligen inte skada om jag lyckas bli mer hårdhudad innan det är dags. Läsarrecensionerna på Storytel och liknande tjänster har varit omdiskuterade på sistone, särskilt de som bara verkar vara menade att skada. Usch, så tråkigt beteende.

Jag kan faktiskt inte minnas någon särskild recension jag har läst, därför får den här påhittade bli min utvalda favorit så länge. Vem vet, det kanske är den bästa som kommer att skrivas om just den här boken, hehe.

”Caroline Möllesands debutbok innehåller verkligen det den utlovar: feelgood på Öland i en härlig miljö med inslag som känns nya för genren. Den kanske inte är något för dig som brukar läsa sockersöta och klämkäcka romaner men om du gillar högt tempo med en gnutta allvar i bakgrunden så funkar den perfekt som en stunds verklighetsflykt och underhållning. Det blir spännande att läsa nästa del i serien, dels för att se vad som händer i Sannas och Melindas liv men också för att följa författarens utveckling.”

Ann: Jag har ju redan orerat om en recension denna vecka och trots mitt stukade självförtroende i hur jag ska lyckas förmedla mina intentioner i mitt skrivande så att folk inte tolkar dem tvärtom tänkte jag ändå dela med mig av några roliga sågningar. Fast inte så uttömmande sådana. En klassiker är recensenten Måns Ivarssons alster från 1987 som blev så omtalad att Toto faktiskt tryckte upp den på en t-shirt:

Gudrun: Duktiga journalister hjälper mig att få upp ögonen och öronen för sådan jag själv inte uppmärksammat. Minns exempelvis, hur besatt radions Kjell Alinge var av Lisa Nilssons Himlen runt hörnet-platta. Han spelade den om och om igen, höjde den till skyarna, men så hade han en invändning. Nu återger jag ur minnet typ trettio år senare, men Kjell Alinge var missnöjd med omslaget. Han tyckte inte det passade ihop med den värme och vardaglighet som fanns i Lisa Nilssons röst. Det där intresserade mig eftersom jag inte riktigt fattade vad han menade då. Nu ger jag honom rätt, och jag misstänker att även Lisa Nilsson gör det

En färskare recension som gjort intryck var när Tone Schunnesson skrev om Knäböj, Sara Martinssons bok om kvinnor och styrketräning. Den gav mig inte bara info om boken, utan om minnen och känslor som väckts hos Tone Schunnesson under läsningen och bidrog till att jag sen läste boken.

24/7 Vems dagbok vill du (inte) läsa?

Många svenska kulturpersonligheter har gett ut sina dagböcker. Per Wästberg har hållit på ett tag. På senare år har Lars Norén anslutit. Likaså Ulf Lundell, Gun-Britt Sundström och Åsa Linderborg. Vem hoppas du ska publicera sin dagbok? Och vem befarar du ska hoppa på dagbokståget?

Gudrun: En orimlig dröm med tanke på hur privat hon verkar, är att få ta del av musikern och låtskrivarens Stina Nordenstams dagböcker. Hon är begåvad, inte sönderintervjuad, och det finns ett mystisk skimmer kring henne. En dagbok jag icke vill läsa är Göran Lambertz anteckningar från häktet.

Mattias: Jag har inte så mycket till övers för dagboksgenren. Tänker att dagböcker skrivs för personens egen skull och inte för andras ögon. Men för den som kände personen kan ju upphittade gamla dagböcker naturligtvis vara en guldgruva. Att som Lundell m fl. skriva dagböcker och genast ge ut dem, misstänker jag starkt påverkar det personen skriver och jag vet inte längre om det då är dagböcker. Är det inte risk att man skriver om det man vill att andra ska tro att man känner och tänker istället för om det man faktiskt känner och tänker? Ett sätt att skapa myten om sig själv?

Jag vill ärligt talat inte läsa någons dagbok alls. Och är det några dagböcker jag absolut inte vill se i tryck är det mina egna (se veckans inlägg Om att (inte) skriva dagbok). Det vore djupt skamligt och något av ett hån mot litteraturen.

Ann: Den här frågan fick jag fundera länge på. Jag kom fram till att det behövde vara en känd person i en bransch och i ett geografiskt område jag är intresserad av. Ska man stå ut med att läsa någons dagbok måste människan dessutom ha en exceptionell formuleringsförmåga. Därför hade jag velat läsa Carl-Johan Vallgrens dagbok. Han har bott i Berlin (min favoritstad) i massor av år, är både (Augustprisbelönad) författare och artist. Bonniers, hoppas ni läser detta!

Vill inte läsa en dagbok skriven av: något av mina ex/min pojkväns. Gjorde det ödesdigra misstaget att kika i en dåvarande pojkväns dagbok när jag var 19. Hade fått låna hans väska och trodde det var en vanlig anteckningsbok, fick läsa en otrevlig sak som påverkade vårt förhållande negativt.

Caroline: Mark Levengood är en skicklig berättare och jag fascineras av hur han verkar vara fylld av fina anekdoter, betraktelser och krönikor om livet. Eftersom han har träffat så många intressanta människor skulle jag vilja läsa hans oredigerade dagbok med tankar och intryck.

Hmm, något jag inte skulle kunna läsa är den dagbok från ett aktuellt rättsfall i Kalmar där en man har gjort anteckningar om sexuella övergrepp mot sina egna barn. Han har dömts till nästan 14 års fängelse tack vare bevisning i form av bilder, filmer och den där dagboken.

Anna: Jag skulle vilja läsa Carl Jungs dagbok. Den finns faktiskt i handeln men är så sjukt dyr att jag aldrig gett mig själv tillåtelse att köpa. Och Britney Spears dagbok! Följer hennes instagram slaviskt, det är stor konst. Det finns inte så många andra dagböcker jag skulle vilja läsa. Lyckligtvis har de allra flesta ganska tråkiga liv. Hur jobbig vore inte världen annars

Pågående utgångsmaterial – en mejlväxling om skrivande, föräldraskap och Dregen

målning av Karin Broos

13 juni 2021 10:46

Hej Anna!

skriver här istället för på slack mest för att jag har lite ont i en tumme (har väl scrollat för mycket på mobilen), och det är skönare att skriva från datorn.

Jo, jag skulle vilja plocka upp en tråd från ditt senaste inlägg, om det här med hur det är att vara yrkesarbetande och skrivande människa och samtidigt förälder. 

Mina barn är ju tonåringar nu, men var ju sex och tio när jag börja det här romanprojektet, så det här är något som funnits med under stora delar av deras liv.

Jag tänkte att vi skulle kunna göra en liten mejlkonversation (som om vi vore två upphöjda författare som brevväxlar), och sen publicera det som ett lördagsinlägg den 17 juli när jag är admin. 

Ska såklart fråga om någon av de andra tycker det är relevant för dem också att vara med, men tänkte i första hand på dig som  har små barn. Tror  att det här ämnet berör en hel del av våra läsare också. 

Sen vet jag att du har många järn i elden – så helt ok att säga nej om du inte nappar. 

Ha det fint, 

Gudrun

13 juni 12:07

Tycker det låter fint! Återkommer med längre svar, pågående utgångsmaterial!

14 juni 2021 18:58

Hej! 

Ja, ingen stress med att svara. Under tiden kan jag ju fundera över vad ”pågående utgångsmaterial” betyder.

/Gudrun

27 juni 2021 00:05

Kära Gudrun,

Jag är ledsen att svaret har dröjt. Jag brukar annars vara snabb, i tanke och skrift. Men senaste månaden har det gått trögt. Trögt med romanen, trögt med arbetet. Det enda som egentligen gett mig glädje är att vara med familjen; leva vårt borgerliga och högst heteronormativa familjeliv. Jag lagar middag och vi badar. På kvällarna berättar jag godnattsagor, men även där känns det som om fantasin börjar tryta. 

Jag undrar ibland om min nästa bok kommer handla om moderskapet på något sätt, eller behandla moderskapet. Jag tänker ibland på Mary Shelley och hennes Frankenstein, som ju kan läsas som en skräckberättelse om just moderskap. Den enda skillnaden var att den unga kvinnan skrev en manlig huvudperson.

I alla fall. När jag började skriva var min äldsta dotter bara en bebis. Där och då var skrivandet ett sätt att lura mig till lite extra föräldraledighet, jag behövde gå en kurs på folkhögskola för att begålla mitt SGI när jag drog ner på arbetstiden. Jag hade upplevt föräldraledigheten som enormt givande. I efterhand kan jag förbanna mig själv för att jag inte började tidigare. Liksom, hur mycket tid hade man inte innan barnen? Hur många timmar slösade man inte på Debaser eller bakis i någon lägenhet kring Skanstull. Men jag tror inte att jag kunde det. Tiden innan barn var så mycket ångest; alltså den typ av ångest som är onödig. När jag just fått min bebis var jag – som så många andra mödrar- orolig att något skulle hända med barnet. Något oklart hemskt. Jag frågade sköterskan på BVC hur man skulle göra det, hur man skulle orka med all ångest. Och hon svarade något i stil med, ”ja man lär sig”. Och det har jag ju gjort. 

Nu har jag inte riktigt ångest över att min text ska vara kass. Eller jo, det har jag ju. Men ångesten är inte överväldigande. Det är mer som en vanlig känsla. Jämfört med rädslan för att något ska hända ens barn, tex. Det var nog det som fick mig att våga börja skriva, känslan att det faktiskt inte var så himla viktigt. Inte egentligen. Förstår du vad jag menar? Det är inte lika viktigt att vara sval och genomtänkt, bara alla har fått mat och bajsat vid rätt tillfälle osv. 

Den första skiva jag köpte som sjuttonåring var Making Enemies is Good med Backyard Babies. (Eller okej, det var andra skivan. Den första var Titanic-soundtracket). Och jag undrar verkligen vad sjuttonåriga Anna skulle ha sagt om hon visste att hon femton år senare skulle prata med Dregen, och att hon skulle säga ”Ursäkta, kan du flytta din barnvagn”, med sur småbarnsmammeröst, eftersom Dregen envisades med att parkera in hennes barnvagn hela tiden. Jag tror inte Anna 17 år ens hade vågat tilltala Dregen. Men som sagt, allt förändras. 

PS: Jag undrar också vad pågående utgångsmaterial betyder? Det var min dator som lade till det. 

målning av Alice Neal

27 juni 2021 17:55

Hej Anna, 

vad spännande att Dregen fått barn igen. Med vem då? Och hur då? Drar mig till minnes från hans sommarprogram att det var ganska mycket bestyr innan första ungen kom till. Nej Dregen åsido, vill säga först att det inte alls gör något att ditt svar dröjt. Med tanke på att du under våren redigerat klart ett romanmanus och samtidigt börjat nytt jobb, bloggat och varit förälder – allt detta under pågående pandemi, så är det inte konstigt om kreativiteten (tillfälligt) sinar. 

Vad härligt att du betonar glädjen i familjeliv och föräldraskap – annars blir det ju lätt att konversationer kring skrivande och föräldraskap handlar om den eviga frågan om hur tusan tiden ska räcka till för den som både jobbar, skriver och har barn. Då framställs ju föräldraskapet lätt som något problematisk som ska hanteras, och som står i motsats till skrivandet. 

Jag förstår absolut din upplevelse att föräldraskapet liksom gör shack matt på en och att det kan leda till något gott. Att erkänna sig besegrad har den fördelen att hela ens identitet sedan inte står inte och faller med om boken blir lyckad eller inte. Självklart kan även folk som inte är föräldrar uppleva det, men vi som har barn får nog lite gratishjälp av dem. Ett av mina barn konstaterade för ett tag sen eftertänksamt att hon inte tänkte läsa min bok nu, möjligen när hon är vuxen. Det kändes skönt.

När jag började skriva på det här som nu kommer bli min debutroman var min äldste son 10 och mina döttrar 6. Något år in i skrivprojektet hade jag sällskapet på pendeltåget med en person som sadlat om från att ha varit serietecknare till att utbilda sig till psykolog. Hon sa att hon var trött på att bara rikta blicken inåt, nu ville hon rikta blicken utåt. Jag insåg att jag var i motsatt läge. Efter att ha varit småbarnsförälder och psykolog ville jag rikta blicken mer inåt. Inte som något slags egenterapi, men för att få fatt i en annan, ”onyttig” sida av mig själv. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag har så stort behov av detta, att skrivandet gör att jag liksom kan vara lite mentalt borta. Jag tror inte på att ursäkta allting med att ”om jag mår bra mår mina barn bra”. Jag har en misstanke om att du kan bli uppslukad av skapandet men att du också  har en förmåga av att sen bli uppslukad av att vara med barnen och då vara en väldigt rolig och handlingskraftig förälder. Stämmer det? 

Ha det bra och njut du din kärnfamilj, själv ska jag åka med två av mina barn till en campingstuga. Datorn får stanna hemma, Carrie Fischers självbiografi får följa med, 

varma hälsningar 

Gudrun

PS. Intressant att din nästa bok kanske kommer handla om moderskapet, jag har en idé om att nästa roman ska utspela sig på neonatalen. Och du kanske undrar hur många mejl jag tycker vi ska skriva innan inlägget är klart? Har ingen aning. DS. 

Halvtidsavstämmning: hur går det?

Den där frågan. Ärligt nu debutantbloggare, hur går det egentligen?

Ann: Den här kluriga frågan avslöjar inte riktigt om det gäller med själva bloggen, skrivandet eller livet i allmänhet. Fritt val alltså. När det gäller bloggandet så ligger jag i framkant efter några hetsiga debutveckor och har minst ett inlägg schemalagt och flera idéer som väntar på att komma på pränt i bloggform. Jag har heller inte gjort mig ovän med några debutantbloggskollegor (vad jag vet).

Skrivandet går faktiskt framåt. Jag har semester och försöker både fånga dagen och fånga orden för att sätta dem på pränt. Det verkar gå mot halvtid även i textlängd.

Debuterandet är avklarat för min del och det har visserligen varit omtumlande, men jag har överlevt. Och många har gillat boken! (Och hatat den, men det är en annan historia).

Caroline: Själva bloggandet går bra och är roligt. Har många påbörjade och inplanerade inlägg men brukar bestämma mig några dagar i förväg för vilket det blir just den aktuella veckan. Ibland lägger jag dock orimligt mycket tid på varje inlägg, så där skulle jag absolut kunna bättra mig.

Skrivandet och redigerandet har också gått bra på sistone. Nästa steg är egentligen att boka redaktör. MEN… Just nu är det lite moment 22. Jag väntar nämligen på svar från förlag. Som jag skrev om i torsdagsinlägget så har några förlag helt oväntat hört av sig till mig och bett att få läsa mitt manus. Därför avvaktar jag ett tag till och hoppas att jag får svar snart.
Det är klart att det finns vissa som undrar om jag verkligen kommer att hinna debutera i år. Jag erkänner att jag själv blir lite nervös ibland. Går det inte med plan A får jag väl ta till plan B.

Mattias: Jag har precis varit på prestationssamtal med Kritikern och Tvivlet (se veckans inlägg: Prestationssamtal i halvtid) och överlevt det. Jag tror jag fick godkänt. För övrigt? Jag är ju den i gänget som fuskade och debuterade redan förra året med Pensionat Solvändan på Lange Forlag, dock enbart som e-bok. Nu är meningen att den äntligen ska komma som tryckt bok. Vilket gör att det känns som att jag nu debuterar ”på riktigt”. Och eftersom den trycks först nu har vi (jag och Lange Forlag) kommit överens om att vänta med uppföljaren Skalbaggen i trädet som egentligen redan är färdigskriven (annars hade de kommit ut nästan samtidigt). Mitt illustrationsarbete med uppföljaren är därför satt på paus. En annan rolig grej är att Pensionat Solvändan nu översätts till engelska och fler språk är på gång har jag förstått. Det ska bli riktigt spännande att se hur min text ter sig på ett annat språk än svenska. Mitt skrivande just nu handlar främst om min egen skrivutmaning vilket jag nyligen skrev om i ett inlägg här på bloggen: En sommarutmaning. Jag tänkte att jag skulle låta skrivandet få vara fritt från krav under sommaren.

Anna: Jo tack det duger! Manuset är hos redaktör och det ser ut som om vi håller deadline. Det har känts trögt ett tag och jag har svurit en hel del åt det hela. Men nu känns det som om det lättar!

Gudrun: Eftersom jag uppmanas att svara ärligt – just nu vet jag inte hur det går med debuterandet. Kanske kan jag berätta mer efter nästa veckas förlagsmöte. När det gäller bloggandet vågar jag redan nu säga att Ann inte gjort sig ovän med någon av oss andra.