Sabina: Eftersom jag skriver för barn så landar jag oftast i imperfekt och tredjeperson. Oklart om jag föredrar det. Jag tror att jag föredrar att skriva i presens, när allt händer “här och nu”, eller så föredrar jag att läsa just det.
Sara: Alla! 😂 Jag skulle säga att det beror på vad jag skriver, vad berättelsen behöver. När jag skriver på mina spänningsmanus (Vargdräparen med uppföljare) så tycker jag att det är enklast att berätta i imperfekt. Därigenom känner jag mig fri att kunna berätta om olika tidsperspektiv i ett smidigt flöde, vilket ofta behövs i deckare upplever jag.
Emma: Tredjeperson, väldigt nära, nästan som förstaperson, bara inte “jag”. Och jag tänkte påstå att jag helst skriver i preteritum, men det gör jag faktiskt inte. Jag tycker bäst om presens, men jag gick över till dåtid när jag fortfarande skrev en massa på engelska, för på det språket (och i den kulturtraditionen?) brukar man hävda att nutid ser lite barnsligt och/eller amatörmässigt ut. Vet att det förekommer snarlika diskussioner inom svenska språket också, men jag är numer ganska säker på att det inte är tempus i sig som kan uppfattas som oproffsigt utan snarare hur skribenten hanterar det, så nu är jag tillbaka i … nuet när jag skriver 🙂
Emeli: Som Emma, en väldigt-nära-tredjeperson. Presens faller naturligt för mig. Men i texten jag nu jobbar med är det preteritum i förstaperson, för att testa, might change later.
Isabelle: Presens.
Ralph: Det som faller mest naturligt för mig är nog första person presens. Kanske är det för att jag skrivit en hel del krönikor i mitt yrke som journalist.
Sabina: Ja, dock inte lika mycket som jag brukade göra förut.
Sara: Jag följer en del poesi-konton på Instagram, men mer än så är det inte. Uppskattar dock bra poesi väldigt mycket, men tycker även att det finns mycket floskler-poesi som bara är tråkig.
Emeli: Jag försöker ibland men det finns ett visst motstånd.
Emma: Ja, i perioder dessutom mycket och ofta. Ibland läser jag poesi precis innan ett skrivpass för att hamna i rätt sinnesstämning (och får akta mig så jag inte fastnar, för det är inte alls lika jobbigt att läsa dikter som att skriva prosa, haha)
Isabelle: Nej. Om man inte räknar låttexter och sms som poesi. Eftersom jag fick frågan har jag nu använt tid på att läsa poesi några dagar. Nu är således svaret på frågan; Ja, ibland.
Ralph: Det händer men inte i någon större utsträckning.
Sabina: Positivt och sen får jag nyfikna frågor som oftast börjar med ”Hur hinner du?!”
Sara: Med förvåning skulle jag säga, och nyfikenhet. Det känns ofta som att det ligger långt ifrån det förväntade och att det därför kommer som en överraskning. De flesta tycker att det är häftigt!
Emeli: “Men när kommer boken då?” Jo, den kommer om ett år. “Om ett år, har du inte skrivit klart?” Njae det tar sin lilla tid. “Ja, det måste vara svårt att komma på ett bra slut!” Mhmm “Det ska bli SÅ KUL att läsa, vad handlar den om?”
Emma: Folk som känner mig vet redan att jag skriver, och de vet att det kommer en bok snart, men “författare” – jag vet inte. Jag säger det väl ibland, men det känns skumt. Jag har alltid, alltid skrivit, men “vara författare” är lite … stort? Men det kanske förändras när det finns en riktig bok att vifta med!
Isabelle: Några av mina nära vänner som känt mig hela livet blev glada, de visste att detta varit en dröm sedan barndomen.
Ralph: Jag brukar inte presentera mig som författare, det känns inte riktigt som jag är där än. Men det kanske känns annorlunda när boken ligger på bokhandelsdiskarna.
Sabina: “Allt löser sig så. Det kanske inte blir inte blir som du planerat och den vägen du vill gå. Trots dina hinder, når du målet, för du kommer inte ge upp!”
Sara: Råd och råd vet jag inte, jag skulle nog säga tvivla inte utanfortsätt, du är på rätt väg!
Emeli: Fortsätt bara, det kommer att gå jättebra.
Emma: “Ha inte så bråttom! Du har rätt, det blir något av den här storyn, så tagga ner, låt den vila. Vila själv. Och stryk, stryk, stryk.”
Isabelle: Anlita en lektör innan du skickar till ett förlag. Om ett förlag sedan skickar en hel sida med kritik på din bok som svar på ditt inskickade manus så är det ett bra tecken. Ett förlag lägger inte ner tid på att skriva ett svar om de inte tycker att det finns något i historien.
Ralph: Jag skulle säga till mig själv: “Det är inte förgäves, det kommer att bli en bok, ni kommer att ro det i land”.
Ergonomisk skrivbordsstol och storskärm, eller sitter du som en räka med laptopen i soffan?
Sabina: Sådär sitter jag överallt. Hela tiden. Ända sen jag var liten 😁 (se bild) Hur kan det ens finnas en bekvämare position än detta? xD
Sara: Kan inte tänka mig något mer lustdödande än att sitta vid ett skrivbord i en kontorsstol med tusen finesser. Jag blir hellre en skrumpen räka i soffan än att genomlida ett skrivpass på ett kontor!
Emeli: Jag skrev ju ett inlägg om det där och jag är hopplös. Halvligger som en räka i soffan just nu.
Emma: Jag jobbar ju med text även när jag inte skriver så jag har höj- och sänkbart skrivbord, en någorlunda ergonomisk stol och storskärm, fancy externt tangentbord, etc. På mitt officiella hemmakontor, vill säga, men vi har ett stort hus så jag flyttar runt, har en mer primitiv set-up med bara skrivbord och stol i “biblioteket” också, och ibland sitter jag helt enkelt vid köksbordet. Och ja, jo, som en räka – eller gråsäl – i soffan då och då.
Isabelle: Jag har tre skärmar och en ergonomisk skrivbordsstol. Min arbetsplats skapades när jag var doktorand. För mig går det inte att läsa vetenskapliga artiklar eller göra tabeller och grafer av insamlad data utan stora skärmar. Ofta sitter jag dock och skriver på andra ställen än hemma, till exempel tåget. Då har jag min laptop framför mig och sitter som en gråsäl på sätet.
Ralph: Jag har skrivbordsstol, storskärm och externt tangentbord. Men om ärligheten ska fram så sitter jag nog ändå mest med laptopen i knäet i favoritfåtöljen när jag skriver. Den mer officiella arbetsplatsen använder jag mest när jag jobbar med bilder, då räcker inte laptopskärmen riktigt till och dessutom behövs mus.
Sabina: 99% av alla gånger är det lätt för mig. Jag börjar oftast med titeln, sedan kommer texten i efterhand.
Sara: Superlätt! Hittills åtminstone. För mig börjar alltid en ny historia med att jag får till mig titeln, och i det ögonblicket vet jag också i stora drag vad storyn ska handla om. Vargdräparen har redan fyra namngivna uppföljare hehe 🤓
Emeli: Det har fallit sig väldigt naturligt hittills. Lipari utspelar sig på ön Lipari och är en sorts remake på filmen Stromboli så det kändes självklart.
Emma: Jag brukade tycka att det var a piece of cake när jag var yngre, och ofta kom titeln först, därefter allt annat. Nu är det inte alls så. Outsäglig sorg och saknad hette det rätt tidigt, men sedan hette den I ljust minne bevarad ett tag också innan jag bytte tillbaka. Och allra först var den ju på engelska, då hette den Sad Old Man. Mitt nuvarande projekt hade en intetsägande arbetstitel i nästan ett år och det kasserade projektet innan dess hade en återanvänd titel från ett urgammalt, halvt manus, för jag kom verkligen inte på något bättre.
Isabelle: Min första outgivna bok hette ”Att välja” och den titeln kommer jag ihåg som lätt att hitta på. ”Förlorad oskuld och bränd korv” som ligger i byrålådan var lite svårare. Jag hade svårt att i en titel sammanfatta historien. Ralph var den som kom på titeln “Medan giftet sprider sig”. I början hette manuset “När körsbärsträden blommar och sistaandetaget tas”. Bra att vi fick ändrat det.
Ralph: I mitt jobb sätter jag mycket rubriker och min erfarenhet av det säger att det är väldigt olika. Ibland ter det sig självklart, ibland är det som att lägga ett pussel. Medan giftet sprider sig är inte bara min och Isabelles debut, det är också den första bok jag satt titel på. Även om vi hade en arbetstitel på den kändes det som blev den riktiga titeln fullständigt självklart när den väl satt där. Det är alltså svårt att svara ett rakt ja eller nej på frågan; det kan vara lätt och det kan vara svårt men framförallt är det kul.
Sabina: Både och. Det beror på vad jag är i för sinnestillstånd, hur inspirationsfylld och trött jag känner mig. Vad det är för väder och vilken tid på dygnet… typ 😀
Sara: Nej! Tyst ska det vara! Men fejkbrasan får gärna elda i tv-rutan.
Emeli: Jag föredrar tystnad, eventuellt P2 om jag redigerar.
Emma: Nej, oftast inte. Men som jag nämnde i den tidigare musikfrågan så hade jag en spellista i början av processen med min debutroman, för att hitta tillbaka till stämningar och känslor i manuset mellan skrivpass, och ibland kan jag behöva någon låt för att hamna på humör för att jobba på en specifik scen (idag är det den här, för att försöka få till ett vagt hotfullt tillstånd i en lyxig miljö i pågående skrivprojektet)
Isabelle: Ibland behöver jag tystnad och ibland musik. Jag kan bli ofta uppslukad av musik och börjar dansa och då förstör rytmen skrivandet.
Ralph: Mitt spontana svar är absolut inte. Sedan kommer jag på att det kanske inte är alldeles sant. Om jag behöver sluta ut omgivningen så är det extremt brutal musik i lurar som gäller. Det får inte vara för medryckande, för då tappar jag tråden, utan det ska vara mangel.
Vad minns du mest av en läst bok, hur den börjar eller slutar? Är det roligast att skriva anslag eller slutscen?
Sabina: Hur den slutar, om jag måste svara på en av dem. Men om det är en twist mot slutet så sitter början mycket starkare. Jag tycker det är lika roligt att skriva båda, svårt att välja 😀
Sara: Jag älskar böcker som har något till synes obetydligt med i början som sedan får stor betydelse i slutet, så jag skulle nog säga att det jag minns mest är en kombination av båda. Jag älskar till exempel den lilla detaljen om norrskenshuset i Stina Jacksons bok Ödesmark, den får mig att typ tappa andan på sista raden. När jag skriver själv gillar jag faktiskt båda också, det är mitten som är tråkigast!
Emeli: Början, alltid. Samma sak med filmer, jag minns sällan efteråt hur det gick. Jag gillar att skriva anslag då man där sätter tonen för det hela, att få in mycket information på ett subtilt sätt i ett kort stycke text. Att fånga läsarens uppmärksamhet. Slut är skitsvårt då jag ofta tycker att det blir för konstruerat. Det är som att livet i sig innehåller en massa börjor men färre naturliga slut. För vilka skulle det vara? Döden och uppsägningar, typ. Uppbrott mellan personer. Och så kan man ju inte sluta en berättelse: … och så lämnade de varandra och sågs aldrig mer. SLUT. Eller: Och så dog hen och där slutar denna saga.
Emma: Hur den börjar, tveklöst. Älskar en bra inledning, kan förlåta en rätt svajig fortsättning bara starten är stark och lovande. Men det är nog roligare att skriva slutscener. Eller? Hm. Jag ändrar anslag oftare än slut, har svårt att bli nöjd med hur det börjar. Som jämförelse har slutreplikerna i Outsäglig sorg och saknad överlevt en massa redigeringar över flera år. Fast jag höll i och för sig på och harvade med en epilog som rök efter ett tag …
Isabelle:
Båda. I vissa böcker är det mest starten och andra slutet. Jag läste precis ut storsäljaren När kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag var nyfiken på varför den låg på topplistorna. I den boken kommer jag mest ihåg slutet eftersom jag så gärna önskade just det slutet. Författaren gav mig som läsare just det jag ville ha. Kanske är det en av förklaringarna till att just den boken är så populär? Jag kan inte välja vad som är roligast att skriva. Allt!
Ralph:
Det beror helt och hållet på boken. Är det en spänningsroman så är det nog själva upplösningen jag minns bäst kort tid efter läsningen. Ett halvår senare behöver det dock inte alls vara det jag minns bäst. I mina två favoritromaner, Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet och Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita är det de briljanta inledningarna som jag bär med mig så här drygt 30 år efter att jag första gången läste dem.
Vad har ni för erfarenheter av (betalda) lektörer?
Sabina: Jag har bara bra erfarenheter. Jag har dock inte haft så många, men de jag har haft har lyft mina manus. Jag har också valt dem noga i förväg innan jag bestämt mig för just denne lektör.
Sara: Jag har bara använt mig av en lektör en gång, och det var en väldig bra erfarenhet som gav mig nya ögon på Vargdräparen, som senare också gjorde omskrivningen tillräckligt bra för ett förlagsavtal. För att få en bra erfarenhet tror jag att det är viktigt att hitta en lektör som passar en själv och det problem man vill ha hjälp med.
Emeli: Jag anlitade en lektör då råmanus var klart till min första text, hon skrev ett långt utförligt utlåtande som jag tyvärr inte riktigt hade kapaciteten och kunskapen att ta till mig. Jag absorberade allt “beröm” men resten blev för abstrakt för att jag verkligen skulle kunna använda det praktiskt. När jag ser på manuset nu så har det gått i riktningen hon pekade ut men vad jag hade behövt i det stadiet var nog en manusutvecklare som givit handfasta råd om hur jag skulle gå vidare.
Emma: Jag har också bara bra erfarenheter, så bra att jag blev lektör själv! Sista svängen med Outsäglig sorg och saknad anlitade jag både en lektör som aldrig hade sett mitt manus tidigare och tog hjälp av en vän (och numera kollega) som hade läst det flera gånger innan, och det går inte att överskatta hur mycket det hjälpte. Jag instämmer med Sara om att man måste välja noga och gärna ha lite koll på vad man behöver hjälp med för att kunna hitta rätt i djungeln av lektörer.
Isabelle och Ralph: Vi anlitade lektören Annica Wennström. Det gav verkligen ett lyft åt texten och speciellt dramaturgin blev bättre efter att hon läst. Hennes kommentarer fick oss att utveckla karaktärerna och slutet blev bättre.
Ska man kunna döma the book by its’ cover eller blir det bara klicheaktigt och förutsägbart? Vilket är ditt/dina favoritbokomslag?
Sabina: En balans tycker jag. Det beror på. Men självklart kan ett bra bokomslag fånga ens uppmärksamhet, men samtidigt så läser jag alltid baktexten och om det inte lockar mig så slutar det med att jag inte tar hem boken. Och är baktexten lika bra som omslagen då blir den läst utav mig. Jag har många favorit bokomslag men de är på barnböcker 😛 Eftersom jag skriver barnböcker, är omslag på dem något jag aktivt tänker mycket på. Lekfulla, unika bokomslag med färgkombinationer som bär på en enhet, de tycker jag om. Barnboken Pingvinen Pablo är ett bra exempel på vad jag menar med just färg enhetligheten.
Sara: Eftersom jag ibland beskriver Vargdräparens historia som att man inte ska döma boken för sitt omslag (med syfte på en person), känns det lite ironiskt att säga att jag tycker att omslaget är jätteviktigt! Men jag tror att ett bra omslag ökar bokens genomslagskraft, det får oss att plocka ner den från hyllan i bokaffären, biblioteket, ur rea-backen osv. Får oss att nyfiket läsa baksidestexten och därifrån göra en bedömning om vi tror att den är värd att läsa eller inte.
Emeli: Omslagen nuförtiden blir ibland för snygga tänker jag när jag läser Emmas kommentar, och det är få grafiska formgivare som gör en stor del av bokutgivningen i Sverige. De gör inget dåligt jobb, tvärtom, men … tja … många böcker ser rätt likadana ut! Mina personliga favoriter, W&W SERIEN från 60-70 talen med omslag av Per Åhlin, och Svarta Serien (deckare såklart) av samma illustratör, ser också snarlika ut, men det gör inget för jag älskar dem. De finnes på antikvariat och loppisar och jag drömmer om en komplett samling (jag närmar mig). Ett par bilder på mina absoluta favoriter:
Emma: Åh sweet lord, snacka inte med mig om omslag, aaah! Nä men jag älskar bokomslag, och jag tycker tyvärr att det är en förlorad konstform, och jag tror att ljudbokens intåg (och övertag?) var spiken i kistan, för de spelar mycket mindre roll nuförtiden. Jag håller med Isabelle om Emma Hambergs “Agneta”-omslag och jag föredrar illustrationer framför foton. Och omslag från Danmark! Lustigt nog är mitt omslag formgivet av en dansk grafisk designer (hennes andra grejer här, wow alltså), även om det ser supersvenskt ut, och jag är jättenöjd med det. Eftersom min bok är en lite annorlunda relationsroman leker det med feelgood-omslagens traditionella beståndsdelar samtidigt som det ser eget ut och förhoppningsvis lockar till läsning. (och det är så fint, nu måste jag avbryta detta för att stirra på det lite mer, aaah … )
Isabelle:
Jag tycker bäst om enkla omslag. Gärna en färg och lite text. Till exempel Samlade verk av Lydia Sandgren. Ofta tar jag dock upp böcker i bokhandeln med roliga bilder, en teckning eller ett vackert landskap. Jag älskade till exempel Emma Hambergs omslag med boken Au Pif förra året. Den har jag lust att ha liggande på köksbordet som ett konstverk.
Ralph: Här är jag kluven. Å ena sidan gillar jag ganska anonyma omslag. Det kan till exempel vara halvfranska band som är väldigt vackra men som inte avslöjar något om boken. Å andra sidan, om omslaget inte ska vara anonymt, ska det säga något om innehållet utan att säga för mycket om det. För Medan giftet sprider sig landade det i två sammanvävda bilder, eller egentligen två symboler som placerar boken i plats och miljö. Vad jag inte gillar är när man överlastar omslaget.
Hur viktig är musik i ditt berättande? Har någon av dina texter ett Spotifysoundtrack? Dela gärna med dig!
Sabina: Det är väldigt viktigt. Oftast är det musiken som gör mig mer kreativ och skapar nya berättelser. När jag skriver och har musik på, vägleder den mig oftast åt vilken riktning berättelsen ska mot. Det är olika listor till varje manus, och ibland föredrar jag inget musik. Spotify lyssnar jag på när som helst utom när jag skriver, den enkla anledningen är för att jag tycker det är bättre skrivmusik på youtube. Just nu lyssnar jag mycket på “Relaxing With Japanese Bamboo Flute , Guzheng, Erhu | Musical Instrument Collection”, från youtube.
Sara: Jag behöver ha det helt tyst när jag skriver, men kan ibland lyssna på musik i jakt efter specifika artister eller låtar som får betydelse i texten. Musik har generellt liten del i mitt skrivande, mest bara små korta referenser i texten, så som att en karaktär hör sin favoritlåt på radion eller kommer att tänka på en låttext.
Emeli: När jag skriver är det tyst men det är mycket musik i texten. Jag försöker fånga känslan i låtarna istället för att kanske citera en textrad (fast jag inte kan låta bli att göra detta då och då) eller droppa namn. Personligen älskar jag när det nämns en massa musik som jag gillar i andras böcker, blir ju supernyfiken på karaktären Anders i Steineck & Bretzers text ❤ Det lyssnas på en hel massa musik i allt jag skriver; på lokaler, i hem, i bilar och walkmans. Men det mesta ryker sen i redigeringen. Spellistorna finns dock kvar. Här är en.
Emma: Det ser ut nästan exakt likadant för mig som för Emeli, det är sjuka mängder musik i manuset först och sedan redigeras det mesta bort. Jag har oftast tyst när jag skriver, men till Outsäglig sorg och saknad hade jag några spellistor i början för att hitta tillbaka till känslan mellan skrivpassen. Mycket instrumentalt, mycket Max Richter, etc. Och så knåpade jag ihop Spotify-spellistor för de tre huvudkaraktärerna, som en övning i att gestalta dem. De finns för övrigt här, här och här.
Isabelle: Det får gärna vara tyst omkring mig när jag skriver men oftast hörs musik från barnens filmer och spel i bakgrunden när Ralph och jag träffas digitalt. Ralph är som ett vandrande lexikon om musik och tack vare honom är det mycket musik i själva berättelsen och vi hör också mycket musik tillsammans under våra möten.
Ralph: Det är i mångt och mycket musik som driver mig och det är också det som driver Anders, vår kanske mest centrala karaktär som inte är jag men som delar vissa drag med mig (som musiken och yrkesvalet). I vår bok figurerar musik i många och väldigt olika skepnader. Anders irriterar sig på sin frus Bo Kaspers Orkester-skiva, från hans vägg blickar Gaye Advert i 77-punkarna The Adverts ner och på hans stereo snurrar (ja, Anders spelar vinylskivor) allt från americanaartisten Lindi Ortega (om ni går in och kolla på Spotify så är bilden på omslaget till hennes EP Liberty: Parkhill Sessions tagen av undertecknad) till Discharges betongkrossande tvåtaktspunk.
Hur förklär ni fiktiva karaktärer som är baserade på människor i er omgivning? (Sanning med modifikation)
Sabina
Helt olika beroende på vem karaktären är och vilken story. Beror också på hur mycket jag vill hämnas xD
Sara
Det enda jag hämtar från verkligheten in i mina karaktärer är beteenden och synsätt, och jag tar det ofta som inspiration för att sedan översätta det till en ny variant av samma beteende. Exempelvis en kollega som alltid lovar mer än hen levererar i jobbet, kan enkelt förvandlas till en förälder som ständigt lovar förbättring, men som alltid tycks svika sina barn. Jag funderar mycket på människors beteenden, på bakgrunden till dem, och använder min tolkning av orsakerna till att skapa karaktärer med liknande problem.
Emeli
Jättedåligt. De långa blir korta och de mörka blir ljusa. Jag lurar inte någon! Eftersom de snälla blir dumma också förväntar jag mig en del konsekvenser när boken kommer ut (OBS! SKÄMT!).
Emma
Jag är alldeles för förtjust i att hitta på saker för att basera karaktärer på människor runt omkring mig! Men jag kan väl sno någon egenhet här och någon egenhet där, som tics och uttryck någon person överanvänder eller något speciellt rörelsemönster.
Isabelle
Alla karaktärer jag skriver är egna människor. Typ som mina barn, vi har samma gener men de är individer med andra mål och drömmar än vad jag har. Karaktärerna i mina historier är en kombination av människor jag känner, människor jag läst om samt såklart mycket från min egen inre värld. När Ralph och jag skapade människor så blir det en slags kombo av oss båda i karaktärerna.
Ralph
Visst är det som Isabelle säger, men det hindrar inte att det smugit sig in element av verkliga människor i vår bok; man behöver inte uppfinna hjulet varje gång. Det kan vara ett personlighetsdrag, en klädstil eller en del av en verklig händelse som filtreras genom berättelsen. Jag vet inte om jag skulle säga att de är maskerade, det handlar snarare om att man inte tar med sig mer från verkligheten än att även personen det är frågan om, om denne skulle känna igen sig, även fattar att personen inte är identisk med karaktären.
Det enda jag någonsin skrivit som någon annan har fått ta del av, är Vargdräparen. Min pappa var först med att få läsa manuset som jag skickade iväg den första vändan. Där och då behövde jag en supporter, och jag visste att pappa skulle bli så stolt oavsett vad jag hade skrivit för skräp ❤️
Emeli
De andra deltagarna på kurserna jag gått, och handledarna såklart. Jag har gjort misstaget att ivrigt vifta med texter framför nära och kära men jag tror det är fundamentalt att läsaren är en person med ett starkt textintresse. Annars kan det bli fokus på fel grejer (eller enbart bekräftelse).
Emma
Det varierar. Som dramatiker skrev jag flera pjäser för en friteatergrupp jag varit med och grundat, och då läste de andra medlemmarna texterna först. Outsäglig sorg och saknad började jag skriva ordentligt på en skrivkurs, så den lästes av läraren och kursdeltagarna under skrivandets gång.
Isabelle
Ralph. Innan jag började skriva med Ralph var det mamma som fick läsa mina texter först. Den första personen av dem jag känner som fick läsa Medan giftet sprider sig var min moster Isabelle Rådestad som också själv skriver böcker.
Ralph
Isabelle. När det gäller skrivandet på jobbet så brukar jag studsa mina texter mot någon kollega. Den första jag gav manuset till Medan giftet sprider sig till (vilket var samtidigt som Isabelle gav det till sin moster) var en god vän och kollega som är kulturjournalist och specialiserad på just deckare.
Jajamen. Jag vann en skrivtävling i grundskolan. Fick bo på en högskola i Östersund en vecka under sommarlovet. Sen gick jag en skrivarkurs för snart två år sedan under mammaledigheten.
Sara
Nej, eller jo, om den valbara kursen på gymnasiet i litterär gestaltning räknas? Det gör den kanske. Fokus låg på att gestalta och inte så mycket på det språkliga eller berättartekniska, men det var en otroligt rolig kurs som jag längtade efter att få gå till. Jag hade en fantastiskt bra lärare som verkligen lyfte mig och min förmåga att skriva, hon fick mig att tro på att jag faktiskt hörde hemma bland orden, även om det dröjde många år till innan jag tog det på fullaste allvar.
Emeli
Jag gick sju terminer på Folkuniversitetet, först kreativt skrivande sedan med fokus på spänningsromaner. Parallellt gick jag förra året på Ölands Folkhögskolas Skrivarlinje. Jag fullkomligt älskar skrivarkurser, förmodligen för gemenskapen med de andra deltagarna. Givandet och tagandet. Har inte gått i gruppterapi men misstänker att man där kan finna något liknande : )
Emma
Ja, flera! Och på både engelska och svenska. Från skriva-filmmanus-kurs inom ramen för min kandidatutbildning i performancekonst i England till fristående kurser på Malmö högskola och Folkuniversitetet i Malmö. Har fått ut så himla mycket av dem, inte minst från att ge respons på andra deltagares arbeten, för att läsa, analysera och uttala sig om andras texter har lärt mig en massa om mina egna.
Isabelle
Jag har gått en kvällskurs i dramaturgi när jag typ var typ 21 år gammal. Jag har också gått en veckas (eller var det kanske bara en helg?) skrivkurs på Marstrand en sommar innan jag fick barn. Min bästa skrivkurs var dock när jag som 14 åring fick praoa som författare hos Mats Wahl under en veckas tid.
Ralph
Jag har inte gått några direkta skrivarkurser. Däremot har jag läst på journalisthögskolan (JMG i Göteborg) och läst Kulturvetarprogrammet med inriktning på dramatik, även det vid Göteborgs Universitet.
Debutantbloggen 