Lördagssamtal: Lina Wolff.

Debutantbloggens Emeli Mårtensson talar med författaren om språkliga skärningspunkter och en massa annat.

Ibland när jag läser en bok så går pulsen upp. Fascinationen över vad som utvecklas längs med sidorna tar överhand, tid och rum försvinner. Då när jag inte ens stryker under eller funderar nämnvärt över vad det är jag läser, för jag så att säga upplever berättelsen. Och när jag kommer till slutet rotar jag (ofta) fram (eller klickar hem) resten av författarskapet för jag vill ha mer. Så blev det när jag under julhelgen läste Djävulsgreppet av Lina Wolff. Jag checkade liksom ut från firandet och drog mig undan familjebestyren, in i Minnie och den renliges mörka klaustrofobiska värld. Och när jag läser böcker som får mig att reagera sådär starkt vill jag ofta berätta det för författaren, det finns säkert någon psykologisk term för detta beteende. Men utöver generellt beröm hade jag en stor hög med språkliga funderingar som jag misstänkte att just Lina Wolff skulle kunna hjälpa mig att reda ut.

Emeli: Jag har läst på lite och insett att vi gjort en tvärtomresa. Efter gymnasiet flyttade jag till Salamanca för att studera spanska på universitetet men hamnade snart i Firenze och blev kvar i Italien i tio år… Innan jag gav mig iväg hade jag stora skrivambitioner men när jag plötsligt skulle byta ut alla ord så tog det stopp. Jag var tvungen att släppa svenskan för att ge plats åt spanskan / italienskan, men de nya språken var jag inte tillräckligt bra på för att kunna uttrycka mig litterärt. Skrivandet kom inte igång igen förrän jag flyttat tillbaka till Sverige. Hur har det varit för dig? Är du bra på att switcha mellan språk? Fungerar det för dig att skriva på svenska om du lever i ett annat språk?

Lina: Oj, ja, vilken underbar fråga… Det funkar för mig att skriva på ett språk och vistas i ett annat, det vill säga jag skriver alltid på mitt modersmål när jag skriver så att säga litterärt, däremot skriver jag gärna dagbok på det omgivande språket jag befinner mig i. Det är ju också lite av en övning för att anta en ny identitet, eftersom man ju ofta på ett mer eller mindre subtilt sätt förändras när man går från ett språkområde till ett annat. Ibland blir det ju till och med så tydligt att man talar olika språk med olika mörk röst. Jag vet till exempel att jag talar italienska med en ljusare röst. Jag vet inte vad det säger om mig, men en gång när jag var med en italiensk väninna och fick ett samtal som jag var tvungen att ta på engelska stirrade hon på mig när vi lagt på och sa att jag sänkt rösten med minst två oktaver när jag pratat på engelska… jag vet som sagt inte varför det blir så här. Men jag tycker det är psykologiskt vansinnigt intressant att vistas i språkliga skärningspunkter. Hjärnan tycks gå på högvarv och det är som att den språkliga processen i sig omfattar så mycket annat. Nu bodde jag utomlands i mer än tio år så jag hade så mycket i bagaget när jag kom hem, tänkte ofta att det här kommer att ta resten av mitt liv att smälta och bearbeta, och lite så är det. Ibland tänker jag att jag måste åka ut igen, ge mig ut i andra vatten och upptäcka nya saker eftersom det finns något så oerhört vitalt i det, men samtidigt känner jag att jag fortfarande har massor av idéer som jag inte satt ord på än. Men till våren hoppas jag komma iväg till någon medelhavsö. Inte minst för att jag har en historia på gång som måste utspela sig på en sådan. Men man blir lite bekväm också med åren. Jag älskar till exempel mitt hem som är tyst och varmt och underbart att skriva i. När man ger sig ut vet man aldrig var man hamnar…

Emeli: Dina berättelser utspelar sig ju mestadels i Spanien och Italien. Var börjar du i tanken, var föds idén? Genom platsen eller kommer berättelsen först och sedan valet av plats?

Lina: Jag tror nog att allt börjar i ett slags skärningspunkt två individer emellan. Två viljor eller ambitioner som krockar och en konflikt som uppstår. En miljö är ju tacksam så till vida att man kan plocka det man behöver ur den för att ge en klangbotten till berättelsen och vissa miljöer inspirerar ju till vissa berättelser. Som om man befinner sig på en paradisö till exempel (inte för att jag gjort det men jag fantiserar ofta om hur det skulle vara), då blir ju första tanken att försöka gestalta paradiset, men inget paradis utan fara, och så är man igång, vilken är faran, hur kommer den, vilken är personernas utgångsläge… Så kan det ju också gå till.

Emeli: Jag har Djävulsgreppet och Köttets tid väldigt färska i minnet och båda ger mig en stark känsla av att platsen är urviktig, fundamental för ditt berättande, nästan huvudperson. Du är otrolig på att beskriva miljöer och att fånga dess essens (även på att skapa ett driv i berättelsen, böckerna är helt omöjliga att lägga ifrån sig). Vad känner du inför att skriva om Sverige? 

Lina: Tack för de värmande orden. På sätt och vis kan det vara svårare att skriva om det egna eftersom man ju alltid är hemmablind. Jag har väldigt svårt att se vad som exempelvis skulle kunna vara exotiskt i min hemmiljö. Men om jag får besök från Spanien eller Italien så har ju besökarna med sig ett helt eget perspektiv och sätt att närma sig min kultur. Som några italienska vänner som under en skogspromenad inte kunde sluta se sig storögt omkring medan de utan avbrott spekulerade i hur vikingarnas mentalitet varit på den tiden. Något man själv mycket sällan tänker på när man går i skogen. Eller en spansk vän som frågade varför alla hade satt upp pilar i fönstren som pekade uppåt, vad är det i himlen de vill att man ska se, sa han. Tog ett tag innan vi fattade att han menade adventsljusstakarna, som är som uppochnervända v:n och i ett lägenhetshus med många fönster kan de ju se ut som en indikation att höja blicken, pilar som pekar uppåt… vad jag vill ha sagt är att det är ju just det är som outsiderns privilegium, den obesudlade blicken på allt som finns och händer. Å andra sidan känner jag min hemmiljö, jag kan den och jag vet vad som finns under ytan, men det är nästan så att jag känner mig gynnad av det faktum att jag levt utanför den länge. Det gör det enklare att plocka upp det som är intressant på djupet. Och då pratar jag huvudsakligen om landsbygden. En svensk stad som Lund, där jag bor nu, har jag mycket svårt att gestalta. Men jag försöker…

Emeli: Min text Lipari ska bli utgiven på Bokförlaget Forum nästa år och utspelar sig på den eoliska ön med samma namn. Huvudpersonen är svensk men resten av karaktärerna hon både lever med och möter är italienska. Behöver man den svenska huvudkaraktären för att kunna sälja sin berättelse i Sverige? Jag har hört från agenter och refuserande förlag att det kan bli mindre relevant för den svenska läsaren, att den inte känner igen sig eller kanske känner sig utanför om den inte har någon att hålla i handen. Lite befängt påstående tänker jag, och fegt också med tanke på att folk läser Ferrante (eller vad som helst som är översatt från andra språk) på löpande band. Vad tänker du om denna ”ängslighet”? Har du mött den eller är du kanske på en nivå där du själv dikterar villkoren?

Lina: Jag har fått liknande påpekanden från agenter, eftersom de upplever det som svårt att utomlands sälja in böcker som fungerar på det sätt du beskriver. Och det tror jag i och för sig de har rätt i, men där får man göra en avvägning själv om vad som är viktigast. Hade mitt förlag däremot påpekat något liknande tror jag inte att jag hade känt mig jätteglad. De ska ju värna om ens egenart och hjälpa en att utvecklas som författare. Jag har tvärtom alltid känt mig väldigt stöttad av min förläggare när jag testat lite annorlunda grepp. Jag tror inte den svenska läsaren är det huvudsakliga problemet här heller, utan de utländska förlagen som när de inte känner en författare är ovilliga att riskera på alltför ickekonventionella kort. Samtidigt finns det många independent förlag utomlands som satsar på det de gillar. Du bestämmer i din text, och ängslighet brukar aldrig få en text att bära. Vill du längre fram testa att skriva på ett mer konventionellt sätt kan du göra det då. Men det är viktigt att veta vilken vingbredd man så att säga har som författare, så man vet vad man kan göra med en berättelse.

Emeli: Jag funderar på att beskriva en annan kultur, som inte är ens egen men som man känner till väl. Det blir ju alltid lite utifrån hur man än gör, som betraktare ser man säkert saker som personerna därifrån inte lägger märke till. Jag tänker att det skulle vara intressant att läsa om Sverige på det viset! Dina böcker har ju blivit översatta till en massa språk, däribland spanska och italienska. Vad har böckerna haft för mottagande där? Dum fråga kanske, men hur ställer du dig till att översätta dina böcker själv?

Lina: Haha, min nästa bok utspelar sig faktiskt i Sverige! Se där. Ja, flera av mina böcker har översatts till flera språk, det känns alltid surrealistiskt och outsägligt hedrande att någon tagit på sig det enorma åtagandet att översätta, packetera, marknadsföra något som man suttit och försökt formulera på sin kammare… Sen kan det gå väldigt olika i olika länder. I den engelskspråkiga världen har mina böcker fått ett fint mottagande med recensioner i de stora tidningarna etc., Norge har också gått bra och Tyskland medan jag knappt tror att böckerna fick en enda recension i Italien. Sen är det ju ofta så att man hamnar i ett mer litterärt fack och då kan det ju bli så att  man får fina recensioner men det betyder inte att  det blir några större upplagor. Om det fungerar som det ska bygger det på ett ett långsiktigt åtagande både från agent och utländska förlag. Jag skulle nog aldrig översätta en bok själv men när de gäller de språk jag kan försöker jag följa med i hur översättarna jobbar. Det är väldigt roligt och ett perfekt sätt att lära sig ett nytt språk om man vill. Som just nu läser jag Köttets tid på norska och lär mig en massa ord, vilket jag kommer att behöva eftersom jag sällan förstår frågorna när jag intervjuas på danska och norska och det är jättejobbigt och därtill lite förnedrande för någon som tror sig ha hyfsat lätt för språk… men inget att göra åt saken, jag förstår helt enkelt inte vad de säger. 

Emeli: För mig har skrivandet blivit ett sätt att drömma mig bort, både geografiskt och i tid. Lipari utspelar sig i nutid, men på en otroligt vacker plats jämfört med kontorskomplexet i Hammarby Sjöstad där jag skrev den. Jag har skrivit allt härifrån Stockholm, och mest använt ”en vecka i Firenze för finslipning av miljöer” som en ursäkt att åka söderut. Men sedan har det har nästan stört att vara på plats och skriva. Hur är det för dig? Var har du skrivit dina böcker?

Lina: Men jo, jag känner igen det där med att åka till en plats för att skriva. Så är det någon granne som har teven på högt på natten så att man inte kan sova, eller så tutar folk på gatan hela tiden, eller så kanske man inte trivs så bra på den plats man ska sitta på etc. Det kan bli helt fel. När jag skulle skriva klart Bret Easton Ellis och de andra hundarna åkte jag till Sitges utanför Barcelona och hyrde in mig hos en kille med två stora dobermanhundar. Han var hela tiden ute själv och så fort jag gick ut ur mitt rum så låg hundarna där på golvet och morrade. Jag blev livrädd och vågade inte lämna mitt rum när värden inte var hemma. Men så kom jag till kyrkogården i Sitges av händelse, tror faktiskt det var värden som tipsade mig, och när jag kom dit kände jag att helt plötsligt visste hur boken skulle sluta. Som om slutscenen i den miljön bara damp ner som ett brev på posten. Så sånt kan ju också hända. Annars skriver jag bäst på den plats jag sitter nu, där det är varmt och lugnt och där jag trivs innerligt. Älskar verkligen att sitta här. Så därför tror jag mer på att resa på ett ganska tidigt stadium, idéstadiet kanske rent av. Insupa miljöer, sitta långa stunder på uteserveringar och ta anteckningar om miljön och saker man hör folk säga runt omkring, lägga detaljer på minnet… eller om man kan bo ett tag på en plats. Typ något år, eller mer. Det är väldigt bra.

Emeli: Alla människor har ord som de använder mer än andra, och om man lyssnar tillräckligt länge på någon kan man komma underfund med vilka dessa ord är (från Köttets tid) …Vilka är dina ord?

Lina: Hm. Narrativ. Jag använder det alldeles för mycket. Förutom det: Oerhört. Ofantlig. Vettlös. Hisnande. Makalös. Kverulant. Hängiven. Sirlig. Fasansfull. Och en rad spanska kraftuttryck som är jättefula och som syftar till att förolämpa andra människor: A tomar por el culo, Me cago en la leche, La madre que te parió. Och några italienska kraftuttryck som samtliga innehåller cazzo… che cazzo dici, testa di cazzo, cazzo di cane… nu slutar jag, man skäms…

Emeli: I en Babelintervju citerar du ordspråk på spanska. Och i Djävulsgreppet blandar du friskt in både spanska och italienska uttryck och ord. Jag älskar det och tycker att det vore underbart att skruva till ett sådant koncept ännu mer (men jobbigt för läsaren kanske om hen inte behärskar språken ifråga). Ibland är ju svåröversatta ord jätteviktiga för att sätta en karaktär eller sinnesstämning eller att binda en karaktär till en viss plats där man uttrycker sig på ett visst sätt. Men orden kanske inte finns på svenska. Det som kommer spontant till mig nu är småord som magari på italienska, eller managgia också för den delen. Vad tänker du om sådana ord?

Lina: Jo, men de är jättebra. Funkar överallt och finns inte riktigt lika bra på svenska. Man får använda dem inom sig själv, eller när man gör som jag i Djävulsgreppet och blandar in dem. Jag tror absolut att även en läsare som inte talar språken kan hänga med om man inte skriver alltför långa haranger och kanske kan de lära sig något också, svärord är ju som bekant alltid dem man hör först i latinska länder så de är ju bara att suga åt sig.

Emeli: Hur blir det om du skriver på andra språk än svenska? Har du en annan röst? En annan ton? 

Lina: Har aldrig testat på allvar…

Emeli: Jag är i de sista vändorna till förläggaren med min text, strukturen är ännu inte helt hundra. Jag klipper bort, tonar ner gränslösa beteenden och skär bort sidohistorier för att få fram den riktiga berättelsen. Och i samma veva plöjer jag dina böcker! Det är ju förödande eftersom det jag älskar med dem är verkligen gränslösheten, regellösheten, att vad som helst kan hända och händer. Så jag får sätta mig på händerna för att inte klistra tillbaka mina karaktärers oförutsägbara beteenden. För jag blir jättepåverkad av det jag läser medan jag skriver. Hur är det för dig? Vad läser du medan du skriver? Påverkar det berättandet?

Lina: Ja, det där är jätteviktigt. Vad man läser när man skriver. För det är superviktigt att man läser något som kommunicerar med det man gör. Det är min första check när jag kör fast: Läser jag något som inspirerar mig för det jag håller på med? Det kan vara allt från en ton till en plot. Och det kan också hjälpa att läsa något riktigt bristfälligt, något dåligt, för då kan man börja tänka men varför gjorde inte författaren så här eller så där, och till slut känner man att man måste gå och sätta sig vid skrivbordet och skriva det man håller på med för det kanske inte var så dåligt ändå, i jämförelse med det man just läste… Som nu när jag skriver min nuvarande roman som utspelar sig i Skåne kände jag att jag behövde en överdos av skrönor, och då finns det ju massor, dels riktigt bra skånska på svenska skrivna av författare som som Piraten och Maria Maunsbach, men också på spanska av José Camilo Cela och så Blecktrumman på tyska som jag dock får läsa på engelska eftersom jag inte kan tyska. Jag har en Kindleläsplatta och där hittar jag böcker på alla språk på Amazon och kan ladda ner ett gratis smakprov på kanske 10 – 20 sidor, så läser jag det och vet om den texten kan vara till hjälp. I det här fallet googlade jag skrönor på engelska och fick upp en hel drös som var skrivna på väldigt olika sätt. Sen gick det mycket lättare. Jag tror det är värt att ta den tiden, för när det väl flyter sen går allt väldigt snabbt och man slipper den där känslan av att tonen svajar. Det där med att skära bort sidohistorier har jag däremot alltid känt mig lite skeptisk till… tänk på Dostojevskij, vad vore Brott och straff utan sidospåren? Man får ser upp också så att det inte blir för mekaniskt, att man inte tappar känslan… Gillar det Hemingway sa, något om att det som är bra är bra, så kan man snacka om varför i all evighet men det spelar ingen roll, är det bra så är det, punkt slut!

Vilken genre förstår du dig inte alls på?

Sabina:

Cyberpunk. Jag kanske bara måste läsa en riktig bra sådan? Tips tas emot 🙂

Sara:

Skräck är inget för mig. Jag läser skräckälskares recensioner om fantastiska ”pulshöjare” och ”nagelbitare”, men känner varken stresspåslag eller spänning när jag ger skräcken ett försök.

Emeli:

Vet knappt vad genren heter men när det är lite FÖR oförutsägbart eller långt från världen jag är van vid. Sci-fi / fantasy, sånt. När jag inte hänger med i premissen om vad som gäller. Men förutsägbarhet funkar inte heller, som dussindeckare och feelgood.

Emma:

Om jag hade fått frågan i somras hade jag sagt technothriller, men sedan läste jag en sådan och den var helt okej, så … Jag läser helst inte fantasy, romance eller feelgood, men jag säger inte aldrig!

Isabelle

Ingen. Jag läser dock inte skräck så ofta. Jag kan inte släppa historien och vågar inte göra saker som jag annars vågar om jag läser en riktigt bra skräckhistoria. I min fantasi kan det beskrivna monstret bli värre än i boken …

Ralph

Jag är inte superförtjust i high fantasy. Drakar och orcher, bredsvärd och armborst gör det inte riktigt för mig. Gärna urban fantasy dock, där de fantastiska inslagen med magi och monster lever sida vid sida med skitig realism.

Vem var din första favoritkaraktär?

Sabina:

Matilda av Roald Dahl. Jag minns att jag lånade om den ofta från biblioteket. Att vara barn och växa upp kan präglas av en viss rädsla och utsatthet, och faktumet att alla vuxna står över en och har makten över en. Jag tycker att Roald Dahl gör helt rätt i att dra in den här mörkare aspekten av att vara barn. För jag tror att det var något jag kunde relatera till som barn. 

Sara:

Den första jag kom att tänka på var Gunvald Larsson i Beck. Gillade honom redan som barn, kanske för att jag identifierade mig med hans rebelliska personlighet. Vem hänförs inte av den som säger och gör som den vill liksom?

Emeli:

Vacklar mellan Mrs Brisby i “Nimhs Hemlighet” och Christiane F i “Vi barn från Bahnhof Zoo”.

Emma: 

Eftersom jag inte direkt läste som barn blir det någon från filmens värld: Luke Skywalker! Fattar inte i vuxen ålder vad det var som fick mig att relatera så mycket till honom, för nu tycker jag han är störig och mesig, men då slog han väl an någon sträng. Kanske för att han var som vem som helst? Den lilla människan som trots allt är så stor, som gör något enastående? Eller så tyckte jag bara att lasersvärd var väldigt coola.

Ralph: 

Här är mitt minne lite grumligt men det lär ju vara någon från seriernas värld; kanske Asterix, Spirou, Tintin eller Lucky Luke. När det gäller böcker så var mina första favoriter Enid Blytons Fem-böcker. Vem som var min favoritkaraktär i dem minns jag inte, kanske hunden? Jag gjorde det stora misstaget att läsa om en av Fem-böckerna för mina barn när de var små. Både de och jag tyckte då att den var horribelt tråkig. Tiderna förändras och vi med dem.

Isabelle: 

George i Fem-böckerna. George eller Georgina som hon egentligen hette, var modig och vågade göra saker. Jag ville vara lika cool som henne. En annan favorit är Momo i Momo eller kampen om tiden av Michael Ende.

Läsa eller lyssna? 

Sabina:

Jag föredrar att läsa, utan tvekan. Däremot har jag börjat lyssna på ljudböcker. Jag har haft svårt för att lyssna på böcker länge, och gav upp väldigt fort, trots att det var en bok jag verkligen ville höra på. Jag hänger som bäst med i handlingen när jag får läsa i min takt. Eftersom jag cyklar totalt 2 mil om dagen, till och från jobbet, försöker jag passa på att lyssna på böcker och för att stegvist vänja mig. 

Sara: 

Jag har varit en ljudboksnarkoman och om jag ska vara helt ärlig -faktiskt haft ganska svårt för läsning. Tankarna har alltid flugit iväg till annat och jag har haft svårt att hitta avslappningen i läsningen. Dock förändrades det helt under 2022 och numera konsumerar jag båda varianterna. Jag tycker att olika böcker gör sig olika bra i de två formaten, vissa vill läsas och andra vill bli lättsamt lyssnade på.

Emeli:

Läsa! Det är ju det bästa som finns! Jag stryker under och antecknar och bläddrar fram och tillbaka och älskar att fysiskt se var i berättelsen jag befinner mig. De få gånger jag försökt mig på ljudboksformatet flyger tankarna iväg och hamnar någon helt annanstans. 

Emma:

Både och, för min del. Jag var sen på bollen med ljudböcker, antagligen för att jag inte fattade att man kunde öka hastigheten på uppläsningen, tyckte alla lät som sömniga seriefigurer innan dess och tappade fokus. Jag läser rätt mycket e-böcker också och många digitala inlagor i samband med lektörsuppdrag, men mitt älsklingsformat är pocket.

Ralph: 

Att lyssna på ljudböcker fungerar tyvärr inte alls för mig. Mina tankar driver iväg och plötsligt märker jag att jag inte lyssnat på en halvtimme. Valet blir därför solklart att läsa eftersom det håller mig på banan på ett annat sätt. Skulle man då ändå tappa tråden är det också lättare att bara gå tillbaka någon sida och ta om.

Isabelle: 

Läsa, helt klart. Jag älskar det. Läsandet sker oftast innan jag ska sova. Om jag lyssnar på en bok så börjar jag göra andra saker. I bilen lyssnar familjen på barnböcker och då är det lättare att koncentrera sig.       

Lördagsenkäten: Vad var 2022 års bästa skrivmoment?

Sabina: Min stora kamp i vardagen har varit och fortfarande är många gånger, att jonglera med heltidsjobb, skriva och familj. Vart och hur har nog ingen större betydelse för mig. När jag får tillfället att skriva och jag inte har måsten som står och väntar på mig så flyter det på som bäst. Det är som att flowet stått med korsade armar, stampat på fötterna och väntat ivrigt på mig för att sedan explodera i ord. 

Sara: För mig är alltid känslan bäst i början av ett manus. Då när idéerna spritter runt i kroppen, och när jag äntligen får sätta ord på historien så bara väller texten fram. Jag älskar att hamna i det där galna nästan berusande skrivflowet, för mig är de stunderna mina allra bästa skrivmoments och i år har jag upplevt det lite extra när jag påbörjade två nya manus. 

Emeli: Mycket av mitt Emilia Paranoica-manus utspelar sig på The Joshua Tree Pub i centrala Florens någon gång kring millenieskiftet. Jag skrev det mesta ur minnet (utan större problem) men just slutscenen bestämde jag mig för att skriva på plats. De repade träborden var utbytta, sportteveskärmar hade slagits upp, luften var inte längre full av cigarettrök MEN stämningen var densamma. Atmosfären, musiken, och även en del av klientelet! Att sitta där och skriva i ett mörkt hörn en solig aprileftermiddag var nog årets i särklass bästa skrivupplevelse!

Emma: Jag gjorde ett större redigeringsingrepp i manuset som en sista smådesperat åtgärd innan förlagsrundan i våras. Själva arbetet var inte så himla kul, men det var härligt att läsa den första, stapplande nya varianten. Jag såg även till att läsningen blev maxad, så vid ett tillfälle var det ett glas champagne inblandat, för man ska inte bara fira när man är i mål, ibland måste man fira att man orkar försöka ta sig dit också.

Isabelle: Varje gång Ralph och jag sitter tillsammans vid datorn är som att hoppa in i en annan värld och jag njuter varenda tillfälle. Kanske var det när vi äntligen fick till slutet på historien som var en av de bästa upplevelserna 2022. Historien har haft tre olika versioner och berättelsen fick olika känslor beroende på vilket av dem som vi använde. 

Ralph: För mig är det inte en specifik tidpunkt, det är de där gångerna när man börjar skriva på något vid rätt tillfälle; när det fått ligga och gro precis lagom länge i det undermedvetna så att det liksom bara rullar ur fingrarna. Man skulle kunna kalla det flow men jag tror egentligen att det handlar om att texten då finns där färdigtänkt någonstans och bara ska ut på pappret. Visst kan man värka fram text men det är inte alls lika roligt och blir sällan lika bra. 

2022 lider mot sitt slut, så vad var årets bästa läsupplevelse?

Sabina: Eftersom jag skriver barnböcker och det är min nisch så blir det en barnbok från mitt håll, Boken om att gå på förskola, av Josefine Sundström. Denna bok passar bra för 1-3 åringar. Jag började läsa för min son innan han började förskolan och den är fortfarande lika aktuell! Språket är otroligt barnnära och är både roligt och trovärdigt för de små. Mervi Lindman har illustrerat härliga och lekfulla bilder som passar bra till texten.  

Sara: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. En rå berättelse som kryper in under skinnet om man ger den chansen att komma in i språket. Smirnoff har verkligen ett unikt sätt att berätta stora händelser i simpla ord, och det golvade mig på ett sätt som ingen bok tidigare har gjort. Jag ser fram emot att sluka resten av serien.

Emeli: Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén (1984). Underbara personporträtt och komplexa relationsbeskrivningar. Mörker, klaustrofobi, smuts, snusk och spänning skrivet på ett befriande osentimentalt vis. Men av årets utgivning väljer jag Faith, hope and carnage av Nick Cave / Seán O’Hagan. Nick Cave, min guru i vått o torrt. Läser långsamt, nästan baklänges för denna intervjubok slår an så väldigt många strängar på en gång. 

Emma: Det är jättesvårt att välja, men det blir nog jämnt lopp mellan två svenska debutromaner: Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti som är en lågmäld käftsmäll om mor- och dotterrelationer och Sprucket ansikte av Lotta Malmhester, en smart och otäck thriller som imponerande nog fungerar prima i sin dagboksform.

Isabelle: Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson. Språket och berättelsen om den patologiska förälskelsen tilltalar mig. Jag fascineras av hur mycket vi är beredda att göra i vår önskan att bli älskade. Dessutom Kyssparadoxen av Isabelle Rådestad. En ungdomsroman om kärlek och att ha en förälder som fått en stroke.

Ralph: Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Den här måste du läsa, sa en kollega för några år sedan och stoppade Whiteheads bok Nickelpojkarna i handen på mig. Han hade rätt och jag blev helt uppslukad av den och inte så lite chockad av dess twist. Den underjordiska järnvägen var Whiteheads stora genombrottsroman och är precis lika skarp, gripande och fantasifull den i sin gestaltning av den 16-åriga slaven Cora och hennes flykt mot friheten i norr.

Debutantbloggen 2023

Hej!

Nu är det dags för ett nytt gäng att ta över stafettpinnen, och här är vi!

Stort tack till 2022 års bloggare för förtroendet, och vi som driver bloggen 2023 hoppas ni läsare ska följa med oss under året. Vi fortsätter med lördagsenkät och gästbloggare på söndagar, och här kommer några rader om vilka vi som skriver varje vecka är.

Isabelle Steineck & Ralph Bretzer

Debuterar med:  Spänningsromanen Medan giftet sprider sig som kommer ut i augusti 2023 på Piratförlaget.  

I ett jourrum på Hvidovre Hospital i Köpenhamn ligger en ung svensk läkare av arabisk härkomst död. Hennes kollegor hittar henne efter att hon inte dykt upp till avlämningsmötet efter nattens pass och omständigheterna kring hennes död är oklara.

På en tidningsredaktion i Malmö läser en reporter om läkarens död. Den korta notisen på en dansk kvällstidnings hemsida avslöjar inte att han sedan barndomen har ett band till henne.  

Medan giftet sprider sig är en berättelse med oväntade kopplingar till personer och minnen – minnen som ligger djupt begravna hos karaktärerna.  

Vi möter läkaren från hennes första arbetsdag på sjukhuset, träffar hennes familj och kollegor. Parallellt följer vi reporterns jakt efter sanningen om vad som hänt. 

Bakgrund: Vi, Steineck-Bretzer, är en duo: Isabelle Steineck är läkare och diabetesforskare i Köpenhamn. Ralph Bretzer är journalist och kritiker specialiserad på musik, litteratur och teater. Isabelle bor i Malmö och Ralph i Göteborg. 

Bidrar till bloggen med: Historien om hur rockskribenten och diabetesforskaren skapat en roman som blev antagen. Vi berättar om våra likheter och olikheter i skrivandet och livet. Inte minst kommer vi att bidra med hur det är att vara två om att skriva en roman.    
 
När vi inte skriver: Isabelle läser vetenskapliga artiklar, tecknar och älskar 50-talsklänningar. Hon undervisar om diabetes och insulinpumpar. Ralph har ett ohälsosamt stort intresse för country, soul och punk och ägnar ohemult mycket tid åt att läsa om, skriva om, spela och lyssna på musik.  

Här hittar du oss:       
Instagram: Steineck_Bretzer, Diabetes1cartoon samt Rioteer 
Mejl: Isabelle.Steineck@iname.com och Ralphbretzer@outlook.com 
Ralph bloggar på bebopheladan.wordpress.com 

Steineck & Bretzer bloggar på måndagar.

Z. Sabina Hassan

Debuterar med: 
Barnboken Molnhåret som utkommer på Mbife Books i vår/sommar.
Det är om Claudia som föds med ett hår av moln. Molnhåret styrs av Claudias känslor. Hon blir därför ofta missförstådd och försöker bli av med sitt molnhår. Boken handlar om att acceptera sig själv, precis som man är.

Bakgrund: 
Jag är uppvuxen i Stockholm, men bor i Uppsala. Jag försöker också balansera heltidsjobb, familj och skrivandet så gott jag kan.
Jag växte upp med språkstörning som barn och började säga mina första ord när jag var ca 4 -5 år. Idag lägger man inte märke till det så mycket, förutom när jag skriver. Därför kan det hända att felstavningar märks av i mina blogginlägg. Grammatik är inte min starka sida och prepositioner är en svag punkt.
Min livslånga dröm att bli författare har sitt ursprung i detta, genom böcker kunde jag ge uttryck för en känsla eller bearbeta en jobbig händelse. Och snart insåg jag att det var väldigt roligt att skriva och utforska min fantasis gränser. 

Bidrar till bloggen med: 
Jag tror det kommer handla om mina utmaningar, om att få manuset antaget, till vad som kommer hända efter release. En inblick i resans både fina men också tuffa sidor. 
Jag vill också visa att trots svårigheter i skrift, sin bakgrund och utan nätverk och kontakter så kan man nå sin dröm.


När jag inte skriver: 
Till vardags arbetar jag som sjuksköterska. Umgås med min familj/ vänner och tränar.

Här hittar du mig:      
Instagram: Sabiinahassan 
Mejl: sabina.hassan08@outlook.com

Sabina bloggar på tisdagar.

Sara Hagström

Debuterar med: Deckaren Vargdräparen på Lind&Co i april. Boken utspelar sig på den norrländska landsbygden långt borta från centralorterna, och därför sätts en utredningsgrupp ihop med resurser från Umeå, Sundsvall och Sollefteå. Men trots att utredningen snabbt leder dem in på heta spår, dröjer det inte länge innan allt grusas av interna stridigheter och huvudkaraktären Malin sätts rejält på prov. Vargdräparen är en rapp historia om att döma en bok efter sitt omslag, om förödande lögner och mörka hemligheter.

Bakgrund: Camilla Läckberg sa i en intervju att hon hade ett mörkt förflutet som civilekonom, och jag väljer att säga detsamma. Redan efter två år i yrket hamnade jag i en rejäl livskris, och ur min värsta förtvivlan föddes också en enorm skrivlust. Skrivandet gav mig livsgnistan tillbaka, en antagen kriminalroman och modet att säga upp mig. Idag arbetar jag som författare, brevbärare och allehanda kreatör.

Bidrar till bloggen med: Insikter från att hamna i och ta sig ur en personlig kris, och att låta sitt författarskap ledas av lust och skrivglädje. Jag kommer att dela med mig ganska naket om mina upplevelser och erfarenheter såhär långt i mitt författarskap, för om jag inte säger som det är så har jag heller inget att berätta.

När jag inte skriver: Rider jag min häst, pysslar med snittblommor, umgås med min man och går vilse i mina dagdrömmar.

Här hittar du mig:      
Instagram: @Hagstromarensara
Hemsida: www.sarahagstrom.com

Sara bloggar på onsdagar.

Emeli Mårtensson

Debuterar med: Relationsomanen Lipari som utkommer på Bokförlaget Forum … ja, bra fråga. När den är klar.

På italienska finns ett ord som är svårtöversatt till svenska, casino. Det har ingenting med spelpalats att göra utan betyder röra, virrvarr, oreda, problem… Och mitt i ett casino befinner sig svenska Monika, i den paradislika Villa Sciroccu, med sin lilla familj och goda vänner, och hon vill så gärna att tillvaron bara ska vara bra. Men det är den såklart inte. 

Bakgrund: Född och uppvuxen i Kalmar. I sena tonåren hamnade jag i Italien där jag slog rot och började jobba som mönsterformgivare och illustratör på ett modeföretag. Blev kvar. Startade och drev ett klädmärke i tio års tid. Flyttade till Stockholm. Quit my dayjob och började skriva. 

Bidrar till bloggen med: Det återstår att se. I’ll ride the wave where it takes me.

När jag inte skriver: Frilansar som mönsterformgivare och creative director. Socialiserar gärna och går på en och annan konsert. Lagar (god) mat. Läser, ritar och målar. Springer en massa för att få tankarna att flyga och kroppen att hålla. Får inspiration av hög gärna rätt stökig musik (eller jättesorgsen) och all möjlig litteratur, konst, samtal, resor, filmer och serier. Somrarna tillbringar jag på en ö i norra Bohuslän.

Här hittar du mig: 
Instagram: emelimartensson_writer
Mail: emeli(at)5preview.se

Emeli bloggar på torsdagar.

Emma Gustafsson

Debuterar med: Relationsromanen Outsäglig sorg och saknad på Norstedts i sommar. Den handlar om deckarförfattaren Janne som några år efter en personlig tragedi hyr en stuga långt bort från allt och alla för att börja skriva igen. Hyresvärdinna är snickaren Fia, och hon har ljugit i annonsen: Det är inte alls långt till närmsta granne, för hon både jobbar och bor i ladan precis intill, ofta i sällskap av sin nyfikna sjuåring Lo.

Bakgrund: Har ett förflutet som dramatiker och är utbildad performancekonstnär och facköversättare. Har jobbat på snabbköp, säkerhetsföretag, dansskola, sportanläggning och i secondhandbutik. Bodde i Malmö i många år och dessförinnan i Brighton i England men kommer ursprungligen från Örebro.

Bidrar till bloggen med: Utöver att skriva om vad som händer under debutantåret gör jag nedslag i de dryga tre decennierna mellan författardrömmens födelse till att det nu faktiskt blir en bok. Det blir således en del inlägg om hybris och självtvivel, inspiration och idétorka, om det som kommer i vägen och om att inte släppa taget om drömmen. Eftersom “min” bloggdag är fredag hoppas jag sprida lite fredagspepp också!

När jag inte skriver: Jobbar jag ändå med text som frilansande översättare och lektör, och jag läser och lyssnar på en massa böcker på fritiden också. Älskar bra film och skräpig tv, blandar gärna cocktails, umgås med vänner och familj och min motvilliga författarhund Pastell.

Här hittar du mig:      
Instagram: emma_g_skriver
Hemsida: textologerna.se

Emma bloggar på fredagar.

Sista lördagsenkäten 2022! Vad vill du säga till Debutantbloggens fina läsare?

Emma: Fortsätt följa nästa års härliga bloggare, det kommer jag att göra!

Victoria: God jul och gott nytt år! Hoppas att ni får massa hårda, fyrkantiga paket under granen och hittar nya berättelser att sjunka in i under helgerna. Jag har haft väldigt roligt när jag har skrivit för bloggen, tack för att ni har varit med mig under toppar och dalar, kanske ses vi någonstans någon gång, kom fram och säg hej i så fall! Och heja alla er som skriver, som väntar på det där positiva beskedet från ett förlag, en dag kanske det är ni som tar över bloggen och jag som får äran att vara er läsare. Jag ser väldigt mycket fram emot att ta del av nästa års bloggares debutantresor, det är dags för något nytt.  

Tua: Från djupet av mitt hjärta: Tack för att ni följt bloggen under året! Det har varit så roligt med era kommentarer i bloggen och sociala medier, kontakt via mejl mm. Jag hade ju förmånen att få se prov på era skrivalster under tävlingen om en förstakapitelanalys och jag kommer att hålla utkik efter era färdiga böcker. Kämpa på, jag håller tummarna för er! Ha nu en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Samuel: Tack för den här tiden! Hoppas ni har uppskattat våra eskapader. Jag är imponerad av era poetiska talanger. 

Ni som drömmer om att skriva egna böcker: Skriv gärna dåligt först, så kan ni fixa till det sen. Våga vara lustdrivna om ni vill, det funkar det också, alla behöver inte ruta in och kvantifiera allt – även om det alltid är smart att vara smart. Nervositet är kul, oro är det inte. Lycka till! Och GOD JUL!

Per: Att jag ser fram emot att läsa er debutbok någon gång i framtiden. Du kommer dit, om du bara kämpar på. Och du, hör av dig när som på Instagram om du har frågor eller behöver pepp.

En titt i spåkulan: Hur ser ditt författarår 2023 ut?

Per: Min bok kommer ut i pappersform lagom till bokrean och strax därefter, i mars, kommer del två i min bokserie. Mest jobb blir det med att skriva del tre under året också, och kanske något annat med om jag får tid. 

Emma: Det kommer bli ett härligt år, det är jag alldeles övertygad om. Ljudboken av En man till Amanda kommer i juni och det ser jag verkligen fram emot. I övrigt ska jag skriva, skriva och skriva. 

Victoria: Jag hoppas att det blir produktivt och roligt. Förhoppningsvis gillar förlaget mitt nya manus, så att jag under året kan jobba färdigt med det. Jag har ju också några andra idéer på gång, några påbörjade alster, som jag vill skriva mer på och se vart de tar vägen. Än känns 2023 ganska oskrivet (haha) och jag gillar den känslan, när allt fortfarande är möjligt. 

Tua: I januari släpps pocketutgåvan av min debutbok och i mars den inbundna Konungens ultimatum (uppföljaren till Konungens sändebud). Det ska bli så spännande att höra vad läsarna tycker om Matildas och Tronds fortsatta äventyr. Jag ser fram emot en ny omgång boksläppsyra. Jag ska också färdigställa den avslutande boken i serien, så författarlivet fortsätter i oförminskad takt. Jag hoppas att hålla kontakt med Debutantbloggens fina läsare genom sociala medier, så följ mig gärna på Facebook och Instagram!

Samuel: Den som det visste. Det kan hända att jag hittar ett litet sandkorn som kan få rassla runt i skallen och kanske utvecklas till något. 

Jag vet i alla fall att jag kommer att vara inblandad i ett antal olika projekt, bland annat en legendarisk nöjesprofils självbiografi och några tv-program. Det blir säkert kul!

Nobeldagen! Handen på hjärtat, hur många nobelpristagare i litteratur har du läst? Och vad tyckte du om dem?

Samuel: 

Björnson 1901 – har sjungit en text av honom. Kändes daterad.

Kipling 1907 – har läst några sidor i Djungelboken. Kändes också daterad.

Lagerlöf 1909 – har läst delar ur Kejsarn av Portugallien. Vilken fröjd! Har tyvärr även pinat mig igenom några sidor av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

von Heidenstam 1916 – har sjungit texter av honom. Synnerligen daterad.

Karlfeldt 1931 – har sjungit texter av honom. Något slags geni, tror jag.

Gide 1947 – tror att jag läste något verk av honom på en fransk litteraturkurs. Minns ingenting.

Hemingway 1954 – har läst några noveller och någon roman. Briljant förstås.

Camus 1957 – har läst L’étranger. Fascinerande.

Steinbeck 1962 – har läst Pärlan. Stor konst.

Sartre 1964 – läste Les mains sales under ovan nämnda kurs. Minns inget.

Beckett 1969 – har läst och sett I väntan på Godot och kanske något mer. Känner djup respekt.

Johnson och Martinsson 1974 – har läst Strändernas svall och delar ur Aniara och något mer. Stora författare, synd att det gick som det gick.

Golding 1983 – läste Flugornas herre som tonåring. Omskakande.

Jelinek 2004 – såg Pianisten (filmatiseringen av Pianolärarinnan) som ung och avskydde den.

Pinter 2005 – regisserade Mathissen 2001 – stark text, men mycket anglosaxisk.

Pamuk 2006 – har läst några sidor ur Snö och ser fram emot att läsa mer.

Lessing 2007 – läste Det femte barnet som tonåring och blev inte imponerad. Är jag misogyn?

Tranströmer 2011 – läser då och då ur hans samlade verk. Som att andas frisk luft.

Dylan 2016 – har förstås kommit i kontakt med hans texter men de berör mig lika lite som Springsteens och Lundells. 

De övriga 99 har jag, med några undantag, knappt/aldrig hört talas om.

Per: Jag läste en av Louise Glücks diktsamlingar förra året, vilket var spännande och rätt inspirerande (men Kristina Lugn är bättre!). Gabriel García Márquez och John Steinbeck blev vi tvingade att läsa i skolan, men minns ingenting av det. Sartre är superbra och Camus fick jag med mig av bara farten från bibblan rent nyligen (boken var tunn!). Mest glädje har jag faktiskt fått av andra böcker.

Emma: Jag har läst Annie Ernaux, Alice Munro (lyckades till och med gissa rätt på henne det året), Mario Vargas Llosa, Doris Lessing, Imre Kertész, V.S. Naipaul, Toni Morrison, William Golding, Gabriel García Márquez, Selma Lagerlöf och Rudyard Kipling. Kanske är det några fler, men listan är lång och minnet kort så det får räcka såhär. Hundra år av ensamhet av García Márquez är min absoluta favorit bland nobelprisböckerna. Mannen utan öde av Kertész och Kejsaren av Portugallien är också två mycket läsvärda böcker. Även Toni Morrisons De blåaste ögonen berörde mig mycket.

Victoria: Jag har läst en del av klassikerna, som Selma Lagerlöf (jag gillade Gösta Berlings saga och Herr Arnes penningar, minns dem som vackra och lite otäcka, åtminstone den senare), Rudyard Kipling, Herman Hesse (obegriplig, så vitt jag minns), John Steinbeck (jag gillar Vredens druvor och Möss och människor), i somras läste jag om William Goldings Flugornas herre och uppskattade den fortfarande. Jag har också läst enstaka verk av Nadine Gordimer och Toni Morrison och några till, men tyvärr få av de senaste årens pristagare. Med undantag för Tomas Tranströmer, som är fantastisk, även om jag inte läser poesi så ofta, och Bob Dylan, som inte är en favoritartist, men ändå en gigant inom låtskrivandet, som textförfattare uppskattar jag honom enormt. När min man och jag gifte oss var en av sångerna vi hade med under vigselakten i kyrkan Nationalteaterns version av Dylans Tomorrow is a long time (Men bara om min älskade väntar), så den har en speciell plats i mitt hjärta. Och jag är väldigt nyfiken på årets pristagare Annie Ernaux, och var det faktiskt redan innan beskedet, så henne ska jag definitivt läsa! 

Tua: Haha, tänk att få byxorna nerdragna så här i slutet av bloggåret! Jag är ingen större konsument av finlitteratur. Några nobelpristagare har det blivit, men det var under skoltiden när jag uppmuntrades att läsa sådant (minns att jag gillade Hundra år av ensamhet men inte vad den handlade om). Själv väljer jag mer lättsam underhållning. Det är ett välkommet avbrott till all tyngre, hjärnkapacitetskrävande text jag behöver ta in på jobbet (juridik, ekonomiska analyser mm). Tillägg efter att ha läst Samuels ambitiösa svar: jag är visst mer finlitterär än jag trodde, för jag har ju läst flera av böckerna på hans lista! Men det är en fortsatt sanning att det skedde under skoltiden. Hur länge kan man vila på gamla lagrar???

Finns det någon läsare som är extra viktig för dig?

Tua: Det är alltid kul om folk som står en nära gillar boken, men egentligen tycker jag att det är allra viktigast att boken når sin målgrupp: läsare av historisk romance. Genren är en vattendelare, vissa älskar, andra hatar, så älskarna är dubbelt så viktiga som i en bredare genre som t ex deckare.

Samuel: Drömmen vore att det man producerar, vare sig det är litteratur, musik, bildkonst eller något annat, når in i samtliga mottagare, oavsett bakgrund, förförståelse och så vidare, inte för att det är strömlinjeformat, inte för att det ska innehålla ”något för alla”, utan i kraft av något annat, något direkt, ett tilltal från en människa till en människa. Därför är egentligen alla läsare extra viktiga.

Men det är klart. Familj är familj.

Per: Mina närmaste, såklart. Jag vill att de ska läsa och tänka att det är bra!

Emma: Min pappa. Jag förlitar mig på att om han säger att något jag skriver är bra, då är det så. Han ger alltid tips om han tycker att något kan förbättras. 

Victoria: Extra viktiga känns de läsare som verkligen tar till sig Härifrån. Både för min egen del såklart, men även för att jag ibland märker att temat i boken, det om utanförskap och utsatthet, har träffat en punkt av igenkänning hos dem, berört något som kanske legat begravt länge. Det känns fantastiskt fint att kunna öppna för det samtalet, visa att det finns fler som känt så. Därför är jag så otroligt tacksam över de människor som tagit sig tid att skicka ett litet meddelande, och de som kommit fram och pratat med mig på olika sätt. Att känna att jag har berört någon är det absolut bästa med att ha debuterat. 

Om du kunde göra om din debut – finns det något du skulle ändra på då?

Victoria: Oj, så svår fråga. Det har varit en sån jäkla resa, det har funnits stunder när jag känt mig euforisk, oövervinnerlig, men jag har faktiskt oftare tampats med känslan av att vilja avbryta hela processen, krypa in i min säkra lilla håla igen. Så jag vet inte. Jag skulle vilja göra om allt, nu när jag vet hur det är, när jag har kunskaper och erfarenheter jag inte hade för ett år sedan, nu kanske jag skulle kunna vara bra på att debutera. Eller bättre i alla fall. Och kanske får jag en ny chans med nästa roman, även om det inte blir en debut såklart. Fast debuter kanske sällan är ett segertåg? Jag försöker vara nöjd med att jag gjorde det över huvud taget, jag tryckte inte på escape-knappen, jag höll ut. Det är en seger för mig. 

Tua: Komma ihåg att ställa fram snacksen på releasepartyt, då hade jag inte behövt äta upp alla ostkrokar och chips själv veckorna efteråt, vilket iofs inte var en uppoffring men det adderade nog några hekto kring midjan, hehe. I övrigt vill jag inte göra om någonting, jag har haft jättekul vid varje delmoment i debuten!

Samuel: Det tror jag faktiskt inte. Jag har sugit på varenda karamell tills gommen skavts sönder. Jag är glad att jag skrev den berättelse jag skrev, att jag tog hjälp av 48 provläsare, att jag valde Kaunitz-Olsson, att jag gjorde vad jag kunde för att maxa releasen, att jag gjorde vad jag kunde för att påverka försäljningen och att jag läste in boken själv. Nej, jag skulle inte ändra på någonting!

Per: Nej, jag är nöjd. Men på ett sätt pågår debuten fortfarande i mitt huvud. Slutgiltig dom har inte fallit. Visst är releasen gjord sedan länge men bok ett var bara början.  

Emma: Nej. Jag valde bort releasefest och oroade mig för att jag skulle ångra mig efteråt men det gjorde jag inte. För mig har debuten inte varit ett specifikt datum och på ett sätt väntar jag fortfarande eftersom ljudboken fortfarande är under produktion.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en framtida bok under pseudonym?

Emma: Jag vill ha cred för det jag skriver, så nej! Å andra sidan, om jag tänkte skriva något som var väldigt känsligt för någon i min närhet, eller om jag trodde att det jag ville skriva skulle väcka hot och hat – då skulle jag överväga pseudonym. 

Victoria: Det är en lockande tanke eftersom jag är ganska introvert, jag tycker att det är svårt att stå i centrum. Och skriver man under pseudonym kan man ju gömma sig bakom det, anta en annan personlighet. Kanske skulle jag vara modigare då, om ingen visste att jag var avsändaren. Samtidigt så vill jag ju bara skriva saker jag står för, och jag skulle ha svårt att hålla en pseudonym hemlig, så svaret blir nog: ja, det skulle jag kunna tänka mig, men nej, jag tror inte att jag kommer att göra det. 

Tua: När jag gjorde mina första stapplande försök att skriva skönlitterärt fasade jag för att ens visa upp mina texter för testläsare, så på den tiden kändes det lockande att skriva under pseudonym (ifall jag någonsin skulle lyckas få ihop ett helt manus att skicka till förlag). Men i takt med att jag insåg hur mycket arbete som krävs för att skriva en bok, växte en stolthet fram. Klart jag skulle ha mitt eget namn på boken! Eftersom jag skriver romance med explicit erotik skulle det ibland ha varit skönt att gömma sig bakom ett alias, men så snart jag tänker så, blir jag irriterad på mig själv. Sex är en central och naturlig del av en förälskelse, så varför ska inte den delen ha sin självklara plats i en berättelse? Våld och elakheter skildras ju friskt inom många genrer, vilket inte alls ses som kontroversiellt. Så jag knyter näven i luften och hojtar: Fram för mer erotik åt folket! Som ett kortare svar på den ställda frågan: Nej, jag skulle inte skriva under pseudonym, jag vill ägna min tid åt berättelser som jag kan stå för.

Samuel: Kanske! I så fall framför allt för nöjet att tänka ut själva namnet. Genom åren har jag skrivit musik under pseudonymerna Le Hareng, G. Svelch, Miroslav Čtvrtník och Pirkko Pyyhekumi.

Per: Ja, kanske det om den var i en helt annan genre. Visst finns författare som skriver lite allt möjligt, men yrkesskadad som jag är så ser jag namnet på omslaget som ett varumärke mer än en person. Och då är det vettigt att skapa ett nytt om man gör något helt annat (det behöver ju inte vara hemligt vem som egentligen ligger bakom namnet).  

Lördagsenkäten: Papper, ljudbok eller e-bok? Hur tänker du i valet av format? Spelar det någon roll för dig?

Per: Jag ser det lite som förlagets beslut, inte bara formellt utan affärsmässigt också. Hur når man bäst ut med just den här historien? Var finns de som jag vill nå? Men om jag fick välja helt själv, utan att behöva låtsas om kostnader, så säger jag såklart alla tre. Man vill ju nå så många som möjligt =)

Emma: Det jag gillar bäst med mitt förlag är att de satsar på alla tre formaten. Själv masskonsumerar jag e-böcker. Älskar att de funkar att läsa även utan att tända lampan och att de inte tar någon plats i bokhyllan. Egentligen tycker jag om ljudböcker också men hittar sällan tillfällen när det passar att läsa dem. Favoriten är dock fysisk bok, jag gillar själva bläddrandet och att hela tiden känna med fingrarna hur mycket bok det är kvar att läsa.

Victoria: Jag är en väldigt analog person, en digital skeptiker som envisades med att jag minsann inte skulle ha någon mobiltelefon, ingen facebook, inget instagramkonto … Nu har jag alla tre, men jag hoppar liksom på tåget några år senare än alla andra. Och jag har fortfarande en analog kalender, skriver helst för hand, och jag får lite panik varje gång vår bil (som visserligen är tio år gammal) säger åt mig saker, som att kurvljuset inte fungerar, eller att det är dags för service. 

Följaktligen läser jag nästan bara pappersböcker, jag vill hålla i dem, kunna stryka handen över raderna, liksom känna på orden och meningarna. Så för mig var det viktigt att det blev en bok i fysisk form. Och Härifrån finns också som e-bok och talbok, men inte i ljudboksformatet. Om den gjort det hade den säkert haft fler läsare/lyssnare på bokapparna, så det får finnas kvar som ett önskemål för framtiden. 

Tua: Jag siktade på att få ett erbjudande om utgivning i alla format. Olika läsare föredrar olika format, så om boken ges ut i alla tre når man ju (åtminstone teoretiskt) fler läsare. Den fysiska boken är ju något att att visa upp, att ge bort i present osv och som debuterande författare är det en alldeles särskild känsla att få hålla boken i handen och att signera den. Att min bok blev inläst var en härlig bonus och jag var så himla glad att det var Gunilla Leining som levandegjorde boken! Det gav berättelsen ytterligare dimensioner. Som läsare konsumerar jag fler ljudböcker än fysiska böcker, mest p.g.a. att jag sällan har tid att sitta ner och läsa. Istället blir ljudboken något som förgyller mina promenader till och från jobbet. E-bok har jag bara läst någon enstaka, vilket troligtvis beror på att jag inte har någon läsplatta och att det blir för småttigt att läsa på mobilen. Av utrymmesskäl vore ju dock detta att föredra, det är alltför trångt i bokhyllan och jag har väldigt svårt att kasta böcker!

Samuel: Jag inser fördelarna med e-bok respektive ljudbok, men väljer som konsument en fysisk bok i hundra fall av hundra.

Spelar längden någon roll?


Hur tänkte du angående längden på din bok?

Tua: Den första versionen av Konungens sändebud (som refuserades) var alltför utsvävande och därmed onödigt lång. I omarbetningen kondenserade jag historien betydligt, vilket resulterade i en mer sammanhållen intrig och mer effektfull dramaturgi. Tvåan blir något längre vilket jag tycker är positivt: de läsare som gillat ettan och går vidare till tvåan vill ju troligtvis ha mer av Matilda och Trond. Nu skriver jag på trean och tänker att den kan få bli ännu längre men då måste det finnas en riktigt spännande intrig hela vägen igenom, jag vill absolut inte ha en massa onödig utfyllnad, det passar inte alls för den här äventyrliga bokserien.

Samuel: Utmaningen för mig var att boken inte skulle bli alltför tunn. Jag har en tendens att formulera mig kortfattat, utom när jag ska berätta saker för min fru. Ambitionen var att hamna kring 300 000 tecken inklusive blanksteg. I slutändan blev boken lite tjockare än vad jag hade trott, tack vare layouten.

Per: Att trehundra sidor var ett bra riktmärke i min genre (spänning). Många håller sig på den längden och det var också något man rekommenderade i skrivarkurserna som jag gick. 

Emma: Jag vill att boken ska vara lätt att läsa, vilket betyder enkelt språk och inte för många sidor. En lättläst sommarkaramell helt enkelt. 

Victoria: Egentligen inte alls. Jag skrev det jag ville skriva, den historia jag ville berätta. Sedan är det klart att jag i bakhuvudet hade med mig att det inte kunde bli hur kort som helst, eller hur långt som helst, men längden i sig var inte en av de frågor jag funderade mest på.