Förutom antagningsbeskedet, vad är din lyckligaste upplevelse hittills som debutant?

Emma: När pappa hade läst första utkastet och med tårar i ögonen sa ”Det här är bra!” Efter det är allt bara bonus, min viktigaste läsare var berörd. 

Victoria: Releasefesten var alldeles ljuvlig, jag kände mig omgiven av kärlek och support. Att massa människor kommit för att fira någonting jag åstadkommit var en fantastisk upplevelse. Och att det var första stora festen för mig efter coronarestriktionerna släppt bidrog nog också till euforin. Annars blir jag väldigt lycklig varje gång okända (och kända) människor tar sig tid att kontakta mig för att tala om att de läst och tyckt om Härifrån. Det är fint!

Tua: Boksläppsfesten som jag beskrivit här, Samuels releaseparty på Café Opera samt förhoppningsvis det jag gör just idag: medverkar i författarsamtal på Stockholms bokhelg. Debutantbloggandet ligger också högt på topplistan! Samt alla fina recensioner från läsare som älskat Konungens sändebud.

Samuel: När jag blev antagen som debutantbloggare såklart! Men även släppet i Lundsbrunn, festen i Stockholm och när det har kommit fin återkoppling från läsare och recensenter.

Per: Att träffa mitt förlag första gången! Efter år av standardrefuser var här plötsligt ett helt gäng härliga människor som trodde på mig och mitt manus. Det mötet gav energi som räckte länge, länge.

Vad vill du fråga förlagen?

Känner du dig lite vilse i djungeln av skrivtips och mer eller mindre vänliga råd om hur man maxar sina chanser hos förlagen? Har du alltid undrat vad skillnaden på en redaktör och en korrekturläsare är? Eller är du nyfiken på vad som egentligen pågår bakom kulisserna på ett förlag? Hur en förläggare jobbar? Eller funderar du på det där med sociala medier, om det verkligen är så att man måste ha tusen följare på instagram för att ha en chans att bli antagen?

Ja, vad vill du veta?

Nu har du chans att ställa dina frågor direkt till förlagen! Vi kommer under några söndagar framöver ställa era frågor till personer med olika roller på ett förlag, t.ex. en förläggare, en redaktör och en kommunikationsansvarig. Så gå loss! Vad ska vi fråga dem?

Lämna dina frågor i en kommentar på inlägget här nedan, eller mejla oss på debutantbloggen(at)gmail.com, eller skicka direktmeddelande på facebook eller instagram, eller skriv frågan som en kommentar på dagens inlägg där. Vi är så peppade på att guida dig i förlagsdjungeln!

Varför heter dina karaktärer som de gör?

Per: Ett namn ska ge associationer. Tony låter som en asshole. Och Johan som en helt vanlig, lite tråkig svenne. Jag försöker använda namn på det sättet, snarare än att ta sånt jag tycker är ”fint”. Den taktiken använde vi när vi döpte barnen, men ett namn i en bok har en annan funktion och ska ju hjälpa läsaren att få rätt bild av personen. I verkliga livet kommer namnet först och personligheten sen när barnet växer upp. I böckernas värld är det tvärt om. I alla fall för mig. Mina karaktärer heter alltså som de gör för jag hoppas att namnet ska vara en ledtråd till vilket typ av person hen är. 

Emma: Jag kom på boktiteln först – En man till Amanda – och det hade ju varit konstigt om huvudpersonen hette något annat än just Amanda. Men ”Amanda” har också så fin betydelse, den som bör älskas, och det önskar jag att min romankaraktär känner, att hon är värd att älskas. Övriga karaktärer har fått heta det namn som jag först kom att tänka på när de dök in i berättelsen. 

Victoria: Innan jag skrev Härifrån fanns någon sorts urversion av karaktärerna i ett annat manus, som jag aldrig fick till ordentligt. Men där fanns en Oskar och en Hanna, och när jag skulle stöpa om allt fick ändå namnen och några kärnegenskaper följa med. Förutom att jag insåg att Ozzies mamma Lena aldrig skulle döpa sitt barn till något så traditionellt och tråkigt som Oskar, så han fick bli en Ozzie istället. Ett namn som inte passar in i det konservativa Vresta, vilket går i linje med att Ozzie inte heller känner sig välkommen där. Och namnet Oskar finns ändå kvar eftersom hans mormor kallar honom det (hon tycker att Ozzie är ett idiotiskt namn, ett sätt för mig att visa distansen som finns mellan dem, och konflikten mellan mormor och Lena). 

Hanna har det ganska intetsägande mellanmjölksnamnet Hanna Larsson, men hon drömmer om att byta, få vara mer unik. Speciellt eftersom hennes mamma ska gifta om sig och ta ett annat efternamn, för Hanna blir det en symbol över att höra till eller inte. Namn är viktigt! 

Tua: För min manlige huvudperson ville jag ha ett kort och starkt namn med fornnordisk känsla. Valet föll på Trond. Min hjältinna behövde ett namn som det gick att göra ett logiskt men inte självklart smeknamn av. Hon kan nämligen inte avslöja sin rätta identitet, och då blev lösningen att låta henne använda sitt smeknamn, som alltså inte får skvallra om vad hon heter på riktigt. I scener ur hennes perspektiv använder jag hennes fullständiga namn Matilda, men Trond tänker på henne som Tille, eftersom det är så han känner henne. Detta grepp blev också ett sätt för mig att hinta läsaren om byte av perspektivperson mellan scenerna. Att Matilda betyder ”styrka och strid” passar henne dessutom perfekt!

Samuel: Intressant fråga med många olika svar! 

Min huvudperson var namnlös nästan in i det sista, men några dagar före inskick lät jag honom presentera sig vid ett enda tillfälle, med mitt eget förnamn, för att spä på osäkerheten om vad i boken som är sant och inte.

De omaka parhästarna Erik Bly och Erik Båge fick efternamn från slagfältet med olika konnotationer – Bly (gärna med tjockt L) är ättling till en menig soldat och Båge till något slags officer. Namnet Erik funkar lika bra i en västgötsk bondgård som på Östermalm.

En äldre man hette länge Axel, men några provläsare påpekade att det låg lite väl nära Arne, som också förekommer. Jag lusläste långa namnlistor, funderade på Ebbe men fastnade till slut för Olle som känns varmt, snällt, tryggt och glatt.

I efterhand har jag märkt att många av bokens namn finns representerade på nära håll i min eller min frus släkt. Jag tror att det är en slump.

Hallå där, Kerstin Önnebo!

Dagens inlägg är en intervju med Kerstin Önnebo som bland annat driver Skrivarpodden.

(Läs gärna den här intervjun med Kerstin från 2016 först!) 

Hej Kerstin! Vad har hänt sen sist?

Hej och tack för inbjudan att få komma tillbaka! 

Vad som hänt? Min första tanke är att Skrivarpodden är sig väldigt lik, formatet är samma (cirka 40 minuter intervju med författare, bokbranschfolk eller skrivpedagog). Men när jag tänker vidare så inser jag att den nog blivit homogenare. Jag försöker att renodla grundidén istället för att spreta åt alla håll. Min tanke när jag startade 2014 var att bygga upp en verktygslåda i första hand, inspirationsbank i andra hand och i tredje hand ett community för mitt och andras skrivande. Jag tycker jag är mycket närmre det nu än 2014. Jag ställer också högre krav på både mig själv, gästerna och samtalet nu än när jag började. Då var jag nog glad att det blev någonting överhuvudtaget.

Skrivarpodden har blivit en riktig institution – trodde du att projektet skulle bli så här omfattande?

Jag är en person som har svårt för att se framåt. Jag sätter igång saker som jag får feeling på och försöker navigera med min magkänsla. Så svaret är nog nej, att jag inte trodde att projektet skulle bli så omfattande. Samtidigt så såg jag inget slut när jag startade, och det gör jag inte nu heller. Vad jag inte var beredd på var att Skrivarpodden skulle bli jag, och att jag skulle bli Skrivarpodden. När jag ser tillbaka på de här åren så har merparten av mina upplevelser, vänskaper och erfarenheter kommit genom Skrivarpodden på något sätt. Det är genom den jag verkar och navigerar.

Hur mycket tid har du över att ägna åt ditt eget skrivande?

För mig handlar skrivandet som inte blir av ganska lite om tid. Länge tror jag att det var fokus som var bristvaran, att jag inte hade skrivandet top of mind. Och det är nog en delförklaring. Men nu lutar jag mer åt att det är mod som jag inte har tillräckligt av för att föra mina romaner i mål. Modet att gräva tillräckligt djupt men också modet att faktiskt lämna ut sitt innersta till världen genom att ta texten hela vägen. Men jag jobbar på det … 

Du har samtalat med massor av erfarna författare – vill du dela med dig av något möte eller någon insikt som etsat sig fast lite extra?

Jag har små one-liners från olika samtal som poppar upp i huvudet när jag är mottaglig för budskapet. Helena von Zweigbergk pratade till exempel om det här med att skydda sin text under första utkastet. Jag tror att jag nu börjar förstå vad det var hon pratade om. Monika Fagerholm pratar ofta om att tänka ”värld” istället för ”text”, vilket också är något som jag tror kan vara en nyckel för mig och ofta går tillbaka och funderar kring. Mats Strandberg pratade om glädjen i redigeringsfasen, och då redigeringen är min stora utmaning så försöker jag att återvända till hans ord regelbundet, för att på det sättet göra det till min sanning också. Jag lyssnar igenom Skrivarpodden ibland av olika skäl och lär mig lika mycket varje gång, olika saker fastnar beroende på vad det är för något jag kämpar med just då.

Så du börjar inte känna igen allt dina gäster säger?

Jag känner igen det mesta de säger, men alla har en egen vinkel på det. Egna angreppssätt och trix. Den här typen av kunskap känner jag också att jag behöver tillgodogöra mig om och om igen och på olika sätt för att kunna ankra in i mig själv. Jag behöver också själva grejen, att sitta ner länge med en person som jag inte pratat med förut men verkligen tycker om, för att prata om saker som vi har gemensamt. Det tillför så mycket till mitt liv och min förståelse av världen. 

Du säger att du har svårt för att se framåt, men om du ändå skulle försöka?

Jag tror att jag har ett förändringsarbete framför mig under 2022, gällande Skrivarpodden. Kanske kommer inte mina lyssnare att märka av det men det är viktigt för mig. Jag håller på att förstå och formulera det just nu. 2021 gick Skrivarpodden in i crowdfunding vilket var ett stort beslut för mig att ta, men som verkligen gjort mycket för mig. Att folk helt frivilligt väljer att ge podden ekonomiskt stöd klargjorde för mig hur värdefull den är för många människor. Det ger mig drivkraften att fortsätta arbeta.

Förra gången tipsade du om att byta texter med andra skrivande personer, att skriva på någon form av uppdrag och att gå skrivutbildningar. Vill du komplettera med fler goda råd?

Absolut! Jag älskar att ge råd. Vi får hoppas att de blir goda också …

1. Hitta en person som vill dig och ditt skrivprojekt väl (ofta är denna person en moster/faster/lärare har jag förstått) och be den personen peppa dig regelbundet. Var gärna tydlig med vilken typ av pepp som fungerar för dig.

2. Om du stöter på något i själva konstruktionen av berättelsen som är svårt att ta beslut kring, så fråga olika personer. Ofta är lösningen väldigt enkel men framförallt blir det otroligt roliga samtal. Jag skrev en gång en text där en äldre kvinna skulle gå in i en romantisk relation med en 30-årig man. Men jag kunde inte bestämma mig för hur gammal kvinnan skulle vara. Så jag frågade mina vänner på en större tillställning. Vi ägnade flera timmar åt samtalet och det är ett av de absolut roligaste samtal jag haft! När jag var hos frisören senast frågade jag henne vad hon skulle fråga sin häst, om hon kunde prata med den. Det var första gången i mitt liv som samtalet med en frisör flöt på …

3. Håll daglig kontakt med din text. Då kommer den inte alls vara lika laddad och prestationskrävande. Om du inte har tid/lust/möjlighet att skriva, så försök att bara öppna dokumentet och ögna lite i texten. Det kommer göra det otroligt mycket lättare för dig att öppna dokumentet nästa gång. Om du inte klarar av att öppna dokumentet, försök att ägna några minuter åt att fundera på någon knut i uppbyggnaden, eller fråga någon i omgivningen någonting som har med texten att göra (se råd 2).

Har du några specifika tips till debutanter?

Försök få kontakt med någon person som gett ut ett gäng böcker och kanske även någon som är väldigt tidigt i sin skrivprocess. Ni behöver inte jobba med texten, men det är skönt att få in andra typer av perspektiv. Det kan bli så konstigt fokus och onödiga normer när alla befinner sig i samma fas och vill samma sak. Men naturligtvis ska man ha den typen av kontakter också, med folk som är i samma fas, det är kul att göra resan tillsammans med någon.

Tack för att du tog dig tid! Lycka till framöver!

Tusen tack för att ni vill uppmärksamma mig och podden! Det är kul att få sitta på andra sidan ibland och sprida erfarenheter och råd runt sig! 

hemsida
LinkedIn
Facebook (@skrivarpodden)
Instagram (@skrivarpodden)
Youtube (@skrivarpodden)
Trailer Kerstin Önnebo
Prenumerera på inspirationsbladet FÖRFATTERIER

Hur kom du fram till din boktitel?

Hur kom du på titeln till din bok? Fanns den redan när du började skriva, eller tillkom den i efterhand?

Samuel: Den fanns inte med från första början, men utkristalliserade sig nog ganska tidigt. Problemet är att min skrivprocess var så utdragen och lågintensiv att jag har glömt bort stora delar av den. Men jag vet att det aldrig fanns några alternativa titlar, Linnés arvinge kändes rätt hela vägen.

Per: Jag hade en arbetstitel – Förortens Fångar – men förlaget menade att det lät för mycket som en äventyrsbok för ungdomar. Typ Jakten på den Försvunna Skatten. Så vi förenklade till Fångarna, ett ord som kanske dessutom blir lättare att komma ihåg. Sedan finns det ju ett serienamn också och det tog desto längre tid att sätta, men i slutänden plockade jag upp en plotline som gick genom alla kommande böcker och döpte efter den: Messias-projektet.

Emma: Jag kom på titeln ”En man till Amanda” först av allt, sedan skrev jag boken.

Victoria: Jag hade jättesvårt att komma på en titel! Inte ens när råmanuset var klart visste jag vad boken skulle heta. Jag ville gärna ha en titel med bara ett ord, men det låter så lätt som en deckare. Jag testade massa olika varianter, googlade runt på tips om hur man väljer titel, bollade med skrivkompisar, studerade alla böcker i bokhyllan, funderade på vad titlarna signalerade. Och som vanligt sökte jag också svar i musiken, de låtfraser som dök upp i huvudet när jag tänkte på boken. En av dem var ”Och du ska ta mig härifrån”, från Kents När det blåser på månen. Vips så fanns titeln, Härifrån. En symbol både för längtan bort och den där platsen där man är född.

Tua: Jag hade två arbetstitlar i tidigt skede, men när jag på allvar tog tag i skrivandet kom den slutliga titeln till mig på ett ganska självklart sätt, eftersom den manlige huvudpersonen är utsänd av kung Gustav Vasa. Jag vägde mellan Kungens sändebud och Konungens sändebud, men insåg att det sistnämnda lät mer majestätiskt och ödesmättat. Uppföljarens titel var det faktiskt sambon som kom på. Han hade läst slutet på den första boken och sa: ”Nästa får väl heta Konungens ultimatum?” Och så blev det.

Lördagsenkät: Vilken existerande bok önskar du att det var du som hade skrivit?

Tua: Borta med vinden. En episk kärleksberättelse i historisk tid med ett kärlekspar vars öde klöst i mitt hjärta sedan jag första gången läste ut boken som trettonåring. Fast å andra sidan … om jag själv skrivit BMV, hade jag inte kunnat njuta av den på samma sätt. Det är nog bäst att man siktar på att skriva nya fantastiska böcker för läsarna att ta del av!

Samuel: Jag kan ju inte svara Jonas Eckel varje lördag, så … kanske valfri bok av Arto Paasilinna. Eller ska man tänka utanför boxen? Bibeln? SAOL? Nej, vi tar en Paasilinna.

Per: Hmmm … skulle vara någon av de episka verken där ett helt världsbygge ingår. Sagan om Ringen eller Tjänarinnans berättelse (alltså Handmaid’s Tale). Här finns det någonting mer bakom den bra boken, ett universum som man kan fundera på efter att själva berättelsen är klar.

Emma: Stolthet och fördom – jag tycker den är perfekt på så många sätt.

Victoria: Oj, det är en svår fråga. Det finns ju många fantastiska romaner och många författare jag beundrar, men även om de har skrivit böcker som jag älskar, så är det ju inte mina berättelser. Jag har svårt att tänka mig in i den rollen, att ta över någon annans berättarperspektiv, det känns så personligt. Men om jag ska välja något så säger jag Bröderna Lejonhjärta, eftersom det skulle kännas fint att veta att man gett väldigt många människor, både barn och vuxna, en tröst och ett verktyg för att kunna prata om döden.

Lördagsenkät: När brukar du tvivla på din förmåga att skriva?

Victoria: Varannan dag ungefär. Självförtroendet går som en jojo, ena stunden kan jag tänka: ”jäkla bra scen det där”, för att lite senare läsa samma stycke och vilja ta fram skämskudden. Det man får passa sig för då är instinkten att radera hela skiten, för oftast är det inte så illa, vilket man inser när självförtroendet stiger igen.

Tua: När smakar en Tuborg bäst? Hvergang! Som jag skriver nytt, alltså. Jag tycker att allt blir banalt och platt. Det är först i redigeringsfasen som mitt självförtroende stiger, då jag får putsa och fila tills känslan i varje scen blir som jag tänkt mig. Redigering är mitt favoritmoment i skrivprocessen.

Samuel: Jag kan brottas med starka känslor av obehag och olust, men mitt självförtroende är så grundmurat (eller min självinsikt så bristfällig) att jag sällan eller aldrig tvivlar på min förmåga att skriva. Kanske inte så sympatiskt, men praktiskt.

Per: Ja, varje gång jag börjar på ett nytt manus! Vid det laget har jag i regel jobbat så mycket med redigering av det förra manuset (som ju i 99% av fallen fått standardrefuser) att jag är orolig för att ha ”tappat gnistan”. Att jag glömt hur man gör. Som tur var finns det ett enkelt botemedel: sätt igång!

Emma: En gång i kvarten.

Lördagsenkät: Vilken är den vanligaste reaktionen du får när folk hör att du är författare?

Emma: ”Jag fattar inte hur du hinner!” Och jag förstår inte hur andra människor hinner spela golf, följa tv-serier, ha hund osv – ni fattar. Min hobby tar inte nödvändigtvis mer tid än andras.

Victoria: ”Skriver du självbiografiskt?” Vilket jag inte gör, men jag antar att frågan ställs eftersom det är väldigt vanligt med självbiografiska berättelser idag. Många finner det nog terapeutiskt renande att få skriva av sig sin historia, och det gör jag med, men jag förpackar mina tankar och upplevelser i fiktion.

Tua: Väldigt glada tillrop och nyfikna frågor. Många utgår från att jag skrivit självbiografiskt, men då brukar jag säga: Om det ändå varit så väl att jag levt på 1500-talet och fått skjuta ondsinta knektar och svepas iväg i en romans med en stilig riddare. Efter det hamnar samtalet på en helt annan nivå :-).

Samuel: När folk får höra att jag har skrivit en bok brukar de se glada och upplivade ut, säga något uppmuntrande och fråga vad den handlar om. Den näst vanligaste frågan är ”Hur länge har du jobbat med den?”, tätt följd av ”Vilket förlag?”.

Per: ”Åh, jag har också tänkt skriva en bok”. Jag tycker det är svårt att veta vad man ska svara på det. De flesta verkar ha funderat på att skriva någonting, men jag tror drömmen handlar mer om att stå där med den färdiga boken i handen än om att skriva varje dag.

Lördagsenkät: Berätta om en bokkaraktär som du fäst dig lite extra vid (och varför)

Emma: Det är något särskilt med Lucy Maud Montgomerys karaktär Anne på Grönkulla. I början är det ingenting som är rätt med henne. Hon har fula kläder, pratar för mycket och dessutom är hon en tjej och inte den kille som Marilla och Matthew hade väntat sig skulle komma till dem. En underdog som möter motgångar och fördomar och som sedan under romanen jobbar sig till framgång – kan man annat än älska en sådan karaktär?

Victoria: När jag var ca 11-12 läste jag för första gången S.E Hintons “Outsiders” och sedan dess har jag burit huvudkaraktären Ponyboy med mig. Mitt liv i villaförorten var långt ifrån Ponyboys i Tulsas fattiga kvarter, första gången jag läste fattade jag inte ens allt, men ändå kunde jag identifiera mig i hans utanförskap. Hur han är en del av sin familj, sitt gäng, men ändå inte. Han är en betraktare, en tänkare, som drömmer om en annan roll att spela. En annan plats att växa på. Den skildringen drabbade mig så himla starkt och “Outsiders” är fortfarande en av mina favoritböcker. Stay gold, Ponyboy. 

Per: Nu säger jag ”Harry Potter” och du himlar med ögonen, men jag vill slå ett slag för vad jag kallar den ”tomma” karaktären. Harry är egentligen en rätt trist/mesig kille som råkar ha en koppling till antagonisten. Han är mellanmjölk, snäll som korna på ängen … och perfekt lagom för att de flesta läsarna ska kunna kliva in i hans skor och vandra genom böckerna. Jag som läser ÄR Harry och älskar hans närmaste vänner (som ju blir mina vänner). Vi författare försöker ofta komma på unika huvudpersoner (en polis med protes och IBS som kämpar mot Kronofogden, tränar curling på fritiden och har en förkärlek för ungerska mögelostar) men ibland är det viktigare att läsaren kan kliva in i rollen som huvudperson för att verkligen sugas in i boken. För världen älskar Harry!
Andra småtrista bokkaraktärer som vi älskar för att vi kan känna igen oss: Nalle Puh, Madicken, hon och han i Normala människor.

Tua: Rhett Butler. Den ultimate alfahannen: stilig, hänsynslös, intelligent, framgångsrik och vältalig, med en helgjuten air av “jag kan inte bry mig mindre om vad omgivningen tycker om mig”. Han har en enda svaghet: en alltuppslukande kärlek till Scarlett. Att hon var för korkad för att ta tillvara på honom kommer jag aldrig förlåta henne.

Samuel: Jonas Eckel, huvudpersonen i Karin Fossums lilla bok med samma namn. Rigid, lillgammal, urtråkig och inte riktigt klok. Men samtidigt rörande, magnetisk och djupt mänsklig.

Skrytdags! Vad är du lite extra mallig över när det gäller din debut?

Tua: Att det överhuvudtaget blev en! Sedan jag började skriva har jag lärt känna många talangfulla aspirerande författare och haft förmånen att testläsa deras alster. Några av deras manus som jag verkligen älskar har blivit refuserade upprepade gånger. Det har fått mig att känna en djup och ödmjuk tacksamhet att det äntligen blev ”stolpe in” för min räkning. Men frågan gällde ju skryt … Hm. Då blir svaret: Att jag skrivit någonting tämligen unikt: en romance som utspelar sig under Vasatiden där läsaren får följa framväxten av en passionerad kärlekshistoria i riktigt nära perspektiv.

Samuel: (”Värp först och kackla sen”, lär Birgit Nilsson ha sagt. Jag önskar att jag kunde leva efter den devisen, eller kanske ännu hellre: ”Värp och låt andra sköta kacklet”. Men hela det här bokäventyret har gjort mig så stolt och omtumlad att jag måste kackla. Det är väl därför jag bloggar här.) Jag är extra nöjd med att jag fick till en handling som tycks hålla ihop, trots att jag under resans gång upptäckte att det inte riktigt ligger för mig.

Per: Att en av Sveriges fem mest populära inläsare gick med på att läsa in min debut som ljudbok. Då blev man bra stolt. Och så att jag fick skriva på kontrakt för bok två och tre efter första fysiska mötet med förlaget. De tror på mig och mina idéer =)

Emma: Att jag inte gav upp drömmen om att bli utgiven på förlag. 

Victoria: Att se Härifrån presenteras på tv var ju ett overkligt ögonblick! Annars är jag mest stolt över att jag över huvud taget vågade mig på det här. Jag har något som kallas GAD (generaliserat ångestsyndrom), vilket kortfattat innebär att jag, precis som man kan vara överkänslig mot gluten, är överkänslig mot alla situationer som är nya, otydliga och/eller oförutsägbara. Det får hela mitt system att balla ur. Och att debutera som författare innebär att ge sig in i en strid ström av såna situationer! (Egentligen är ju livet i stort fullt av samma sak, vilket jag nuförtiden går i terapi för att lära mig hantera. Jag har hållit hårt i min kbt-handbok under debutantresan!)

Finns det ord eller formuleringar du tenderar att överanvända?

Victoria: Av någon anledning är det mycket som “slingrar” och “glider” i min text, det förvånade mig lite i redigeringen! Mer väntat var att jag fick stryka eller omformulera en hel del kring karaktärernas minspel och smågester, som hur de tittar, eller framförallt inte tittar på varandra. Regissören i mig blir lite väl detaljerad ibland. 

Tua: Ja, jag har lätt att fastna i samma tradiga gamla sätt att gestalta kroppsliga smårörelser, sånt som man ofta vill lägga in i en dialog. Under råmanusfasen är jag dock inte så bekymrad över detta, utan skriver bara på. Sen är det dags att gå igenom ordentligt och jaga upprepningar samt hitta intressanta variationer. Eller helt enkelt stryka (ibland är det den bästa lösningen).

Samuel: Jag har strukit några suckar, uppspärrade ögon och ”blickstilla”. Jag har även fått rensa bort ett antal överflödiga ”sa x”. Men generellt skriver jag oftare för lite än för mycket, så man kan väl nästan säga att jag underanvänder ord. Alla ord.

Per: Jag har en lista med alla de där orden som vi alla använder för mycket. “Plötsligt”, “nästan”, “ju” och så vidare. Vid det här laget är det säkert femtio sådana ord som jag alltid letar efter i manuset under redigeringen. Sen har jag några egna favoritord som slinker med alltför ofta. Det blir för många “blickar”, “inombords” och “sammanbiten”. Men allt det där går ju att styra upp så länge som man har koll på dem.

Emma: Nä … eller jo …? Kanske. Men nu har jag precis skickat iväg slutkorret så nu vågar jag inte kolla!

Hur hanterar du kritik på dina texter (från testläsare, redaktör m.m.)?

Emma: Har de rätt känns det oftast direkt. Har de fel går jag och grunnar ett tag på deras råd och försöker komma på om de kanske har rätt ändå. Det har de oftast inte. 

Victoria: Jag är osunt självkritisk, så oftast blir jag bara lättad över att de inte tyckte att allt var skit, jag är alltid beredd på att bli sågad längs fotknölarna! Och när det har varit lite större saker de föreslår ska ändras är min första instinkt alltid att det kommer jag absolut inte att klara av, lika bra att vi avbryter genast så att jag kan krypa tillbaka in under min sten. Men när jag fått sansa mig kavlar jag upp ärmarna och ger mig fasen på att blända dem med nästa version. Tills jag återigen sitter skräckslagen och väntar på feedback och att bli sågad längs fotknölarna … 

Tua: Gällande småsaker (såsom alternativa ordval eller tips på förtydliganden som underlättar för läsaren) blir jag tacksam över att med så enkla medel kunna förbättra texten. Om kritiken däremot avser problem med karaktärer och grundstory (där åtgärderna kommer att innebära mer tankearbete och större omskrivningar) reagerar jag initialt som en tjurig treåring: testläsaren/redaktören har fel! Numera har jag dock lärt mig att den barnsliga reaktionen är en övergående fas. Kritiken får snurra i bakhuvudet några dagar och oftast inser jag att testläsaren/redaktören haft rätt i sitt omdöme. Sen är det ju upp till mig som författare att grunna ut HUR jag ska lösa problemet.

Samuel: EXAKT som Tua beskriver ovan!

Per: Jag tar den nästan alltid till mig och ändrar enligt devisen “en förläggare vet vad de pratar om”. Det är väldigt sällan som jag kör i hälarna och envisas med att hålla fast i något. Ibland skämtar jag med min redaktör om att jag har noll konstnärlig integritet. 

Vilket är ditt bästa tips när inspirationen tryter?

Per: “Gör något annat, vad som helst”. Hjärnan jobbar undermedvetet med saker hela tiden. Ibland löser sig allt om man krattar lite i trädgården, tar en löprunda eller omorganiserar sin garderob. I värsta fall, gör en Hemingway: sup dig rejält full. (Obs: Debutantbloggen förespråkar inte alkoholintag. Bara Per.)

Emma: Ut och lev lite, utan input blir det svårt att få något ur sig. Fyll på med upplevelser och möten med andra människor. Och ta del av berättelser i alla möjliga former däremellan. 

Victoria: Läs något någon annan skrivit, eller läs något du själv skrivit som du vet att du är riktigt nöjd med. Ta en promenad, lyssna på musik, skaka loss och bit ihop. Ibland måste man intala sig att bara fortsätta simma, som Doris i “Hitta Nemo”. 

Tua: I det korta perspektivet, gör något helt annat, t ex läs en bok, se en film, prata med en annan skrivande själ, helt enkelt något som kan få dig att se glädjen i berättandet. I det långa perspektivet är det bara att kavla upp ärmarna och kämpa sig förbi det motiga! Sedan måste jag erkänna att Pers Hemingway-tips låter ganska lockande :-).

Samuel: Instämmer med föregående svarare:
1. Skriv ändå, jobba på, streta vidare.
eller
2. Gör något annat, arbeta med kroppen, syresätt dig. Gå till gymmet, spring i skogen, rensa ogräs.

Vad inspirerar dig?

Samuel: Svår fråga! Jag är inte säker på vad inspiration betyder, inte ens efter att ha googlat ordet. Men om det är besläktat med skaparlust tror jag att det sköljer över mig ibland när jag möter olika former av konstnärliga uttryck. Handlar det snarare om idéer så … vet jag inte. De ploppar nog bara fram. 

Per: Att läsa bra romaner. Ofta får det tankarna att vandra när man håller fast i en detalj man gillar och sedan själv bygger ut en alternativ historia baserat på den. Men inspiration kommer också när jag ser en dålig film. “De borde ha gjort såhär istället” tänker jag och har redan börjat fantisera om en julkalender som föräldrar inte behövdes övertalas för att titta på …

Emma: Livet! Möten med andra människor, livsöden och små fragment av inblickar i andra människors liv. Konflikter inspirerar mig också, meningsskiljaktigheter, fördomar och andra trassligheter. Det väcker en drivkraft i mig att vilja förklara. Jag inspireras av att vilja öka förståelsen mellan människor. 

Victoria: Jag blir inspirerad av skickligt kreativt skapande, oavsett om det gäller fotografi, måleri, textil, glas, film, musik … (Ja, jag knarkar alla sorters skapandeprogram på teve, även de om mode och inredning, vilket inte är mitt område annars!) Men allra mest inspireras jag såklart av ord. En uppsnappad mening på spårvagnen. En briljant textrad i en låt. En skicklig dialog i en teveserie. En riktigt bra roman. Något som väcker en känsla jag måste undersöka vidare. 

Tua: Att ha en målbild för manuset jag skriver. För mig är det oerhört trögt att skriva starten, för just där är valmöjligheterna oändliga och det förvirrar och lamslår mig. Så snart jag ringat in den röda tråden i berättelsen och vet hur den ska sluta, får jag en ledstång att hålla mig i under skrivandet och det är en enorm lättnad som ger plats för inspirationen att spira.

Vilket råd skulle du ha velat få precis när du började skriva?


Emma: Börja på nytt manus om du inte kommer någon vart med det gamla! 

Victoria: Ha tålamod, ha roligt och tro på dig själv! Lyssna på andra, men våga också lyssna på din egen röst, det där som är du, utan manér eller censur. Det kommer att bli en himla massa dålig text, men så småningom utkristalliserar sig några små diamanter bland all kol. 

Tua: ”Inser du vad du har gett dig in på???” Nej, förresten, det var nog tur att ingen ställde den frågan (att vara lyckligt ovetande har sina fördelar). När jag väl bestämde mig för att skriva en bok gick jag “all in” och som tur är finns det massor av tips att få bara man letar aktivt. Under mitt första skrivår knarkade jag skrivkurser, vilket gav inspiration att gneta vidare.

Samuel: Detta kan låta korkat eller arrogant, eller både och, men jag har nog aldrig under processen tänkt ”Om jag bara hade vetat det här …”. Som jag minns det har allt tuffat på, lärdomarna har kommit pö om pö och när man klär dem i ord känns de ganska banala. Som det ofta kan vara även i övriga livet!

Per: Att gå första skrivarkursen lite tidigare, som en slags allmänorientering. Nu spenderade jag de första åren med att uppfinna hjulet själv istället, och det var väl nyttigt men omständligt. Så gå en grundkurs om du inte redan gjort det.