Vi tipsar om snabbläsning!

Debutantbloggens Lördagstips

Det är inte alltid det finns tid eller lust till att slå upp en tjock bok, ibland är det trevligt att läsa något kortare. Tipsa om något som kan vara lagom lätt att ta till sig en lördag i april när andra aktiviteter lockar.

Ann Edliden

Ann Edliden: Jag vill vara lite avantgarde här i bloggen denna lördag och ställa frågan ”Är en Twittertråd litteratur?”. Till sommaren har filmen ”Zola” premiär och den handlar inte om den franske 1800-talsförfattaren utan om två amerikanska strippor som roadtrippar till Florida. Filmen bygger på en Twittertråd skriven av en tjej som kallar sig just Zola. Tidningen Rolling Stone har grävt i historien, som innehåller stripklubbar, prostitution och ett självmordsförsök. Det är en underhållande skriven tråd, som då den postades uppmärksammades av kändisar som Missy Elliott och Beyoncé. Om man inte orkar med Twitterformatet berättas hela händelseförloppet (faktagranskat) i Rolling Stone-artikeln. Jag rekommenderar dock verkligen att läsa tråden i sin helhet. Och sedan återkomma med svar på min inledande fråga i kommentarsfältet.


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Som den boknörd jag är lockas jag trots tidsbrist eller ork ändå just till böckernas värld. Dagar och stunder då jag inte orkar läsa en tjockare bok, brukar jag plocka fram antologier eller, på senare år, lyrik. Ibland kan jag naturligtvis hitta nya texter, men det jag tycker mest om är att då läsa om texter jag redan har läst, kanske flera gånger. Det är som att lyssna på en bra låt. Man lyssnar ju inte på favoritlåtar för att hitta något nytt, utan för att man redan kan den. En favoritbok bland flera, och ett bra tips, är antologin Kaféliv utgiven av En bok för alla, 1996. En mängd författare skriver kort om kafélivet i Europa under mitten av 1900-talet. Bland annat finns där en novell av Stefan Zweig om den excentriske mannen Bokmendel, ett vandrande boklexikon, som jag gärna läser med jämna mellanrum. Att hitta lyrik som passar är däremot inte alltid så lätt (mycket poesi är tyvärr ofta överpretentiös, onödigt tillkrånglad eller bara outsägligt tråkig), men jag har på senare tid haft sällskap av Thomas Tidholm och hans fina, underfundiga och oftast ganska roliga poesi Eller kanske något av Bodil Malmsten:

” 1 pälskragad kvinna röker en kort cigarett
utan skyddsnät på bänken november december” (ur Nåd & onåd, Bonniers 1989)

Och det fina är att man inte måste läsa allt. Ibland räcker det med att bara bläddra, eller läsa en strof, en fras. Och så har hjärnan slagits på igen.


Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: För snabbläsning rekommenderar jag två poesikonton: Lyrikbänken med dikter på svenska och Poetryisnotaluxury som lägger upp lyrik på engelska. Där kom för några dagar sen denna sorgsna, uppgivna och frustrerade dikt av Toi Derriotte upp som kanske inte passar in på beskrivningen ”lätt att ta till sig”, för den är smärtsam. Den gick snabbt att läsa men kommer stanna kvar länge hos mig.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Jag brukar roa mig på sajten https://tvtropes.org/ . Sjukt underhållande wiki om populärkultur! Även oumbärligt om man vill ha ett kreativt och positivt förhållningssätt till populärkulturens alla troper (dvs typ… stilfigurer. eller äh: lika bra ni läser definitionen) och hur man kan använda dem i sitt skrivande.


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Katten Kerstin Strömstedt bjuder på rolig snabbläsning på Instagram nästan varje dag. Kerstin är enligt sin presentation Sveriges största kattinfluensa och har fler än 56 000 följare! Det som gör att hon platsar på Debutantbloggen idag är hennes sällsynta förmåga att leka med språket och trolla med orden. På fredagarna bjuds det dessutom på fyndiga låtar.
(Det är så klart husse, Niklas Strömstedt, som ligger bakom Kerstins skrivande.)

Vilken genre väljer du om du måste byta?

En litterär agent headhuntar alla fem Debutantbloggare och garanterar utgivning i 20 länder. Kontraktet gäller varsin ännu oskriven bok och den får tillhöra vilken genre som helst – utom samma som debutboken.
Vilken genre väljer du och varför?

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jag nappar tag i en gammal idé, och skriver en psykologisk thriller. Den handlar om en nyutexaminerad psykolog som får jobb på en metadonklinik. Först tycker hon att det är konstigt att så många patienter tycks lida av paranoid personlighetsstörning, sen börjar hon undra om de kan ha rätt i att överdödligheten bland heroinister är misstänkt hög i Stockholm. Varför jag väljer den genre jag gör? Den här berättelsen passar helt enkelt bäst som psykologisk thriller.

Jag ser fram emot att få skriva något som blir läst av många (i tjugo länder!), och vill gärna ge folk en inblick i hur tufft det är att överleva som opioidberoende. Agenter, jag är öppen för förhandling. Det kan vara ok med lansering i bara 19 länder.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Åh lätt, en kokbok! Den skulle heta ”Inte så starkt, mamma” och skulle innehålla alla schyssta vegetariska recept jag fått trolla fram för att barnifiera all världens starka mat som mina barn tyvärr vägrar äta. Chili sin carne sin chili, sichuan ris utan sichuanpeppar – mm. (Ordfront, ni har mitt nummer)


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Jag vill skriva en reportagebok om golfentusiaster i Skottland. Människor från hela världen vallfärdar nämligen likt pilgrimer till golfens vagga – St Andrews. Jag har själv varit där och upplevt den speciella stämning som uppstår när ett trettiotal golfare av blandade nationaliteter börjar köa i mörkret klockan tre på morgonen för en chans att få spela på The Old Course.

Förutom att jag är otroligt ressugen så väljer jag den här genren för att det skulle vara så härligt att intervjua olika personligheter om deras erfarenheter och drömmar ur ett golfperspektiv. För några år sedan skrev jag ett reportage om ett svenskt par som gifte sig på stranden i St Andrews. Vigseln ägde rum direkt efter en golfrunda med överraskade golfkompisar som vittnen. Fint, eller hur? ❤️
Givetvis tar jag med mig en duktig fotograf så att boken blir en skön blandning av spännande personporträtt och skotska naturupplevelser. 


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Om jag aldrig förr drabbats av sk. skrivkramp så tror jag att detta är tillfället jag väntat på. Vad tusan ska jag skriva om jag redan på förhand vet att det kommer att bli utgivet och läst? Spontant tänker jag att jag inte hade kunnat skriva någonting alls – jag hade fått betala tillbaka förskottet och gå ut bakvägen utan mössa och hyllningar.

Men för att inte fega ur helt, och åtminstone välja en genre, hade jag valt essäformen. Det hade blivit en samling längre och kortare essäer om skilda ämnen som filosofi, entomologi, teologi, och andra trevliga logier, med ett slags genomgående röd tråd, finurligt uttänkt över många koppar kaffe. För den som vill veta mer har jag skrivit om min relation till essäformen i ett tidigare inlägg (Om att skriva essä) här på bloggen, men kort sagt är det den skrivform jag gillar bäst. Jag älskar essäns unika blandning av fakta och fritt funderande.


Ann Edliden

Ann Edliden: Inspirerad av gårdagens stora nyhet (den om prins Philips bortgång) väljer jag att tro att den brittiska drottning Elizabeth fått panik och insett sin egen dödlighet. Hon kontaktar mig, som hyser ett osunt stort intresse för kungligheter överlag och smaskiga historier i synnerhet, för att berätta den ocensurerade versionen av sitt liv.

Det blir dråpliga historier om Margaret Thatcher, snuskiga anekdoter från sängkammaren och skvaller om Charles och Diana samt en bit om hur drottningen själv egentligen känner för Camilla Parker-Bowles. Hon outar allt och alla och boken blir såväl utskälld som hyllad men framför allt blir den oerhört läst av oerhört många. Jag blir ekonomiskt oberoende för all framtid och kan skriva exakt vad jag vill härnäst. Kanske en barnbok i samarbete med prinsessan Estelle?

Lördagsenkät – Har du provat att skriva som någon annan?

Ett sätt att träna sig i sitt skrivande, eller bara hitta en ny form, är att försöka skriva som någon annan. Har du någon gång medvetet, i rent övningssyfte, försökt att skriva som någon annan författare?

Gudrun Furumark: Nej, jag kämpar fortfarande med att veta hur jag ska skriva som mig själv. Däremot märkte jag nyligen att mina meningar blev ovanligt långa och att jag beskrev skeenden mer detaljerat än vanligt. Det här var inte medvetet från min sida, utan en biverkning av mitt intensiva läsande av Karl-Ove Knausgaards Morgonstjärnan.

Mattias Kvick: En av mina första texter som jag faktiskt arbetade färdigt med var skriven med tydlig inspiration av Stig Claesson/Slas. Jag hade bl a läst hans fantastiska roman Vem älskar Yngve Frej? och ganska snart insåg jag att jag skrev en historia i hans anda. Det hela handlade om två män som i en Volvo kombi skulle åka ut till någon gård långt ut i obygden och där köpa en kökssoffa på annons. Soffan skulle sedan på något sätt fraktas hem, trots att den inte fick plats inne i bilen och trots att de insåg att de saknade takräcke. Jag vill minnas att texten blev helt ok, den höll i alla fall ihop med start, problem, problemlösning, och ett tydligt slut som knöt ihop säcken.

Det var intressant och roligt att, utan att direkt härma Slas, ändå försöka skriva i den form han skrev – att försöka få in den där stämningen i texten som ofta genomsyrar många av hans böcker. Som skrivövning betraktat tror jag att detta är ett bra sätt att hitta nya vägar i sitt eget skrivande.

Caroline Möllesand: Under mina skrivarkurser har jag testat många olika skrivövningar, dock inte den här. Håller med om att det är nyttigt att testa nya grepp men än så länge håller jag, precis som Gudrun, på att hitta min egen form. Jag tar med mig övningen till framtiden och kommer hålla utkik efter lämplig författare att härma.

Anna Grönlund: Ja. Antingen skriver man medvetet som andra författare, eller så gör man det omedvetet. Jag vet inte om det är i rent övningssyfte, men absolut, ja. Det är som att lära sig prata, tänker jag. Man talar som sina föräldrar. Men sen blir det oftast något unikt ändå. Jag letar efter författare som är bättre än jag, rent hantverkstekniskt alltså. Och sen härmar jag. Det blir som ett slags kollage, eller ett monster kanske.

Ann Edliden: Jodå, nog har jag skamlöst stulit från en annan författare. Det hela började när jag var 7 år och gick i första klass. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, så för att jag inte skulle bli uttråkad föreslog min fröken Marianne att jag skulle ”skriva böcker” istället för att lära mig alfabetet tillsammans med mina klasskompisar. Jag skrev en hel bunt ”böcker” om nallen Brum och hans äventyr, tydligt inspirerad av Rune Andréassons Bamse-serier. Antagligen märkte klasskompisarna att mina figurer var plagierade ganska rakt av när jag senare läste upp dem högt, men det var inget jag bekymrade mig om då. I vuxen ålder har jag snarare försökt undvika att plagiera, eller att härma, någon annan författare. Det kommer att bli intressant att se när min bok ges ut om några paralleller dras till någon annan författares stil eller teman.

Vilket är ditt favoritord?

Tidningen Vi Läser har ett stående inslag i varje nummer där de frågar en författare vilket hens favoritord är. Denna lördag i mars frågar vi oss själva om vi har några favoritord? Och om vi har det – varför tycker vi i så fall om dessa ord och är det ord vi använder i vårt skrivande?

Caroline Möllesand: En fråga om vackra ord dök upp i en Facebookgrupp för några månader sedan. Trådstartaren angav ordet ”morgonrodnad” och jag håller med om att den inre bilden som skapas är jättevacker. Men … ni kanske kan föreställa er hur det låter när jag uttalar det på kalmaritiska? Det är allt annat än vackert med mina r.
Jag väljer ett ord som jag inte använder särskilt ofta, men jag älskar verkligen hur det låter: ”humla”.
Kanske är det m-ljudet i mitten som tilltalar mig, eller att ordet kommer ut så lätt och mjukt. Det påminner också om humlans utseende: rund, go och luddig där den svävar omkring. Och när humlor brummar och surrar är det ju dessutom sommar, bara en sån sak.
Om jag använder ordet humla i mitt manus? Hmm, nej. Däremot nämns några bin, men nu känns det plötsligt självklart att förvandla dem till humlor istället. Tack för tipset!

Gudrun Furumark: Nej jag har inte något favoritord. Men jag är förtjust i en viss typ av ord. Tvåstaviga, lite ålderdomliga verb. Gaffla, dilla, purra, knorra, gruffa. Ja, de orden gör mig på gott humör. Om de förekommer i min roman? Nej, men jag kanske kommer få användning för dem framöver om jag börjar skriva en buskis. Buskis! Väldigt bra ord det med. Men vem är jag egentligen? Kalle Linds okända tvilling. Nej, nu slutar jag omedelbart fabla.

Anna Grönlund: Om man ser till mitt redigeringsarbete så verkar ordet ”regnbågsskimrande” vara mitt favoritord. Jag har fått stryka det flera gånger pga överanvändning. Annars är mitt favoritord ”kuken”, som svärord. Bästa svärordet.

Mattias Kvick: Municipalsamhälle Jag vet inte varför men jag fastnar ofta för den här typen av ord. Det kommer ur det latinska ordet municipium och var en kommunal organisationsform i Sverige mellan åren 1898 – 1952. Intressant? Nej, kanske inte, men det är ett av alla dessa ord som i sig själv skapar inre bilder i mig och det tycker jag om. Ett enda ord som rymmer en hel era, och som inte behöver ytterligare beskrivningar. Dessutom är det trevligt att säga när man väl får tungan rätt i mun. Det är dock inget ord jag än så länge skrivit in i något manus, men vi får väl se.

En kandidat till favorit-ord-posten är även det franska ordet arrondissement vilket även det är en administrativ enhet, fast i Paris. Ordet dyker ofta upp i romaner av Patric Modiano och jag blir lika glad varje gång jag får läsa det. Konklusion: Jag verkar helt enkelt ha en förkärlek för det administrativa, och tycks förvånande nog nära en hemlig dröm om att bli byråkrat.

Ann Edliden: Jag är väldigt förtjust i ord på dialekt eller andra språk som fyller ett tomrum, som inte riktigt går att översätta. Många är de gånger då jag har trott att ord på värmländska funnit i svenskan men blivit överbevisad när folk sett ut som frågetecken då jag uttalat dem. Ett av mina favoriter är ”rasarja”, som inte ens andra värmlänningar förstår. Det är ett ord min mamma lärt sig av sin mormor och betyder att man är en flicka som är lite oregerlig, busar runt och inte vill sitta still. En riktig rasarja. Har försökt googla men ordet verkar inte finnas någon annanstans än i vår släkt, kanske kan någon värmlänning som läser detta känna igen det?

Likt Mattias vill jag också nämna ord på främmande språk, där tyskan ligger mig närmast om hjärtat. Jag är t ex förtjust i ordet ”knackarsch”, som betyder en röv så fast att det säger ”knack” om du knäpper på den med fingrarna.

När blir du en språkpolis?

I Sara Lövestams bok Handbok för språkpoliser beskrivs den hårda tillvaron för språkpoliser. En språkpolis måste alltid vara beredd. ”Du kan behöva rycka in mitt under en släktmiddag, under ett föräldramöte, på internet eller till och med när du sitter i lugn och ro och ser på tv”. När blir våra kära debutantbloggare språkpoliser? Är de en good cop eller en bad cop? Och vilka brott begår de själva som språkpolisen skulle kunna gripa dem för?

Caroline Möllesand: Att läsa korrektur och granska texter är jättekul tycker jag. Ju fler fel jag hittar och får markera med rödpennan, desto roligare är det. Sedan är det ju skillnad på slarvfel som är gjorda av misstag och språkfel som beror på okunnighet. Jag är absolut inte felfri själv och blir bara glad om jag får reda på vilka språkliga brott jag begår. Så varsågod och anmäl mig, det är klart att jag vill vara laglydig.

Här är några småförseelser som jag hakar upp mig på, nämligen när någon skriver eller säger följande: 1. ”interjuv” istället för ”intervju” 2. ”längst med” istället för ”längs med” 3. ”situationstecken” istället för ”citationstecken”.
Ett av de största problemområdena är väl annars missbruket av ”de” och ”dem”, där tror jag nationella insatsstyrkan behövs. Även om jag gärna vill tro att jag har koll på de- och dem-reglerna, så är jag nog inte fullkomlig där heller. Aj, aj … Den svenska grammatiken kan vara svår.

Mattias Kvick: Min första tanke är att språkpoliser i allmänhet är ett trist släkte – lite barnsliga och ridande på höga hästar. Dock är det skillnad på tal och skrift. Jag är själv språkpolis när jag läser! Men det handlar ju om att jag kräver en viss nivå av den som skrivit, dvs. om det är en professionell skribent eller författare. Jag blir t ex direkt provocerad när en journalist skriver ”även fast” i en redaktionell text. Det är fel! Det ska vara: ”även om” eller ”fast än”, och inget annat. Jag kräver höjd och språkkunskap av skribenter, som dessutom får betalt för att skriva. Det är inte konstigare än att man kan, och får, kräva bra teckningar av mig om jag påstår att jag kan illustrera. Med det sagt vill jag tillägga att jag älskar all lek med språket! Men det är skillnad på lek och slarv.

Men i kommunicerat tal ogillar jag alltså all typ av språkpolisingripande! Alla har väl någon gång varit med om att ha berättat en historia och blivit avbruten mitt i av någon viktigpetter som påpekat att ”det heter faktiskt…” Då frågar jag mig vad som är viktigast – kommunikation eller ett korrekt språk? Är du en militant svensklärare på övertid? Det enda som sker då en språkpolis avbryter och rättar en är att man kommer ur sitt berättarflöde och att man plötsligt blir osäker på sig själv. Egentligen är det väl allt en språkpolis kan åstadkomma – att göra den andre osäker.

Ty oftast förstår vi ju faktiskt vad den andre menar, även om ett ord eller flera råkar vara ”fel”. Sammanhanget gör ju att jag oftast förstår vad den andre vill säga. Och det är väl ändå huvudsaken och liksom själva syftet med att tala med varandra?

Anna Grönlund: Jag gillar text som är lite fel. Jag gillar när text har en särart. Lite som en röst. I det icke-perfekta kan man ofta hitta något nytt. I många skrivarkurser jag gått har jag haft kurskamrater som haft ett annat förstaspråk än svenska. Det händer något med deras texter, något med rytmen. Samma sak med dem som vågar ta ut svängarna, vågar gå utanför riktlinjer och pekpinnar. Men det är en svår balansgång. Jag tror man måste vara riktigt duktig innan man kan laborera för mycket med språket. Lite som att man först måste vara ganska bra på att måla innan man ger sig på att göra en abstrakt tavla. Annars blir det bara kladd.

Men jag stör mig ganska mycket på anglicismer, alltså, ord eller meningar som direköversatts eller bara överförts från engelska. Det handlar nog om att jag själv har lite issues med det där. <- här tex.

Gudrun Furumark: Jag har alldeles för dålig koll på rätt och fel för att kunna vara en skicklig språkpolis. Nej, jag är snarare rädd för att själv bli arresterad, eller i alla fall få en reprimand med därpå följande skamkänsla som påföljd. Jag minns hur irriterad jag blev första gången en yngre kille (han var väl 20 och jag 23), korrigerade mig. Det heter inte medans, sa han, utan medan. Han hade påbörjat sin polisutbildning genom att plugga en termin svenska på universitet, och var väl som många aspiranter, ivrig att gripa in. Men, han hade ju rätt, och sen dess säger jag medan. Samma sak med den lärare på psykologprogrammet, som inför en hel klass förklarade varför det heter utagerande och inte, som jag just sagt, utåtagerande. Lite besvärande då, men bra att veta att innebörden bakom termen utagerande är att personen agerar ut en inre konflikt. Det är mer begripligt än att agera utåt.

Själv irriterar jag mig, precis som Anna på onödig användning av engelska ord. Jag ryser när bloggare skriver att de använder zest från citron istället för citronskal. Det tolkar jag mer som ett tecken på att jag är medelålders än att jag språkpolis. Eller, vänta förresten, jag kommer ihåg den där perioden när alla skulle dricka vodka cranberry. Då var jag väl i tjugo årsåldern och envisades med att beställa vodka TRANBÄR, trots att barpersonalen ofta såg helt oförstående ut. Mer språkpolis än rocker har jag nog alltid varit ändå.

Ann Edliden: Som självutnämnd ansvarig språkpolischef för Debutantbloggen 2021 vill jag först och främst ge en eloge till mina kollegor som nästan aldrig ger mig skäl att rycka ut i tjänsten. Vad gäller användandet av ”de” och ”dem” är jag rädd att kampen redan kan vara förlorad och att underliggande problem i samhället gör att vi snart får se över möjligheterna att helt enkelt byta till ”dom”. Tyvärr kan jag nog vara en ”militant svensklärare på övertid”, men innerst inne vill jag egentligen att det ska heta ”svenskalärare”, trots att jag vet att jag är helt ute och cyklar.

Jag tillstår att jag är en smula arbetsskadad. Som anställd på TT är det viktigt att föregå med gott exempel, då vi på nyhetsbyrån agerar språkvårdare för hela journalistbranschen. Att ställa om till att skriva skönlitterärt parallellt har varit en liten utmaning, men mest inneburit frihet. Jag kan nu med gott samvete skriva ”ner” och ”sa” istället för ”ned” och ”sade” som jag måste göra i jobbet. Men enligt min redaktör, vars synpunkter på mitt manus jag fick ta del av i torsdags, måste jag lära mig skillnaden på ”före” och ”innan”. Vi får se om det är en utmaning jag kommer att klara av.

Lördagstipset: Hit vänder jag mig för inspiration

Ann Edliden: Jag lyssnar mycket på poddar, men som gammal radiojournalist har jag dålig fördragsamhet med dåligt ljud. I denna tidsera kan det vara lätt att glömma bort hur skönt det är att lyssna på proffs. Jag tycker att Lundströms bokradio i Sveriges Radio P1 alltid tar upp skrivande och skrivprocessen på ett väldigt lyhört sätt och Marie Lundström är en skicklig programledare. Ska jag tipsa om en bra skrivpodd så får det bli Ninni Schulmans och Caroline Erikssons Skriv en bestseller – eller en annan bok. Den lades visserligen ner 2017, men alla gamla avsnitt finns tillgängliga för lyssning.

Mattias Kvick: Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet, ta tjuren vid hornen och komma ut som den i gänget som varken läser bloggar eller lyssnar på poddar. Jag söker extremt lite inspiration på nätet. Är jag på nätet i samband med mitt skrivande är det mest för research och annat torrt.

Men på blogg-gruppens inrådan tänkte jag här istället tipsa om den bok-prat-podd jag själv, tillsammans med min syster Anna Widerberg, nyligen sjösatt. Något förmätet kanske att tipsa om sin egen podd, men jag finner det väldigt inspirerande att göra den och det var ju det det skulle handla om idag. Inspiration, alltså. Och det är oerhört inspirerande att läsa en bok inför ett nytt podd-avsnitt, och lika inspirerande är det att sedan också prata om boken ifråga. Det blir ett helt annat slags läsande, med nya ögon. Och det är ju fantastiskt roligt att grotta ner sig i en bok och en författare. Har man riktig tur kan man ju till och med lära sig något, kanske något om skrivande.

Sist läste vi Pesten av Albert Camus, vilket resulterade i det nyligen publicerade avsnittet Hemsökelsernas gissel. Detta och vårt första boksnack Om bråkiga böcker, samt kommande avsnitt finner ni på podden Mellan mörker och ljus: Mellan mörker och ljus | Lyssna gratis på SoundCloud Redan på måndag spelar vi in ett nytt avsnitt. Vi har precis läst en bok av Tove Jansson, men vilken bok vi då kommer att prata om får vara hemligt tills vidare. Välkommen in att lyssna om du blir nyfiken!

Gudrun Furumark: Jag vänder mig till Nick Cave (musiker, låtskrivare, författare) och hans fans. På sidan Red Hand Files besvarar Nick frågor om allt möjligt, bland annat den kreativa processen. En favorit är svaret på frågan: vad ska man göra om låttexterna inte kommer när man försöker skriva? Jag uppskattar också svaret på frågan: måste man vara psykiskt sjuk eller känslomässigt skadad för att blir en stor konstnär? Nick Caves skriver både rörande och humoristiska svar. Frågeställarnas hängivenhet blir en påminnelse om hur mycket konst kan betyda för oss människor. Det är inspirerande.

Caroline Möllesand: Jag har redan tipsat om tre skrivbloggar i ett separat inlägg, så i dag vill jag tipsa om en podd. Än så länge är jag inte någon flitig poddlyssnare men Skrivradion har jag lyssnat på flera gånger. Eftersom det finns hela 152 avsnitt (!) borde de flesta skrivintresserade kunna hitta något som lockar. Skrivradion drivs av Jeanette Niemi på Kreationslotsen och samtalen handlar om allt möjligt inom skrivande – från författarsamtal och skrivprocess till lyssnarfrågor och skrivövningar. Klicka på länken för att se utförlig beskrivning om varje avsnitt.

Anna Grönlund: Jag har lite svårt för poddar, tycker det är sååå jobbigt att inte få vara med och snacka! Har kronisk mundiarré och kommer alltid på en massa smarta saker, och så hör de inte vad jag säger!

Tipsar ändå om ”Godmorgon, midnatt!” där Andrea Lundgren och Sara Abdollahi snackar litteratur. Andrea körde även podcasten ”Skogarna”, den är fantastisk, även om det just nu inte kommer några nya avsnitt.
Gillar även: ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker” med sjukt roliga Anna Bågstam (m fl) och ”Debutera eller dö” (Grattis till debuten förresten, Nina! Yeah Ordfront! Skönt att du inte behöver dö.)

Lördagstipset: Lär dig navigera mellan klyschorna

Det är mycket att tänka på för den som skriver på en bok. En enda liten författare kan ju inte ha koll på precis allt. Vilken tur då att Debutantbloggen finns. Här hjälps vi åt. Dagens tema är klyschor, och vi berättar vilka vi försöker undvika. Sen kan det så klart finnas gånger när man vill använda sig av klyschor, men det där vet ni ju. Det mesta i skrivprocessen går att vända och vrida på.

Gudrun Furumark: Vill inte bidra till stigmatisering av fetma. När mina barn var i den åldern att jag högläste Harry Potter för dem arbetade jag som psykolog på en specialistmottagning för barnfetma. Det var en högtidsstund när jag låg i sängen på kvällen och tillsammans med barnen klev in det magiska universum JK Rowling skapat. Men det fanns ett problem. Gång på gång skildrades feta människor som korkade och onda. Jag löste det hela med spontancensur, väl medveten om att de barn och ungdomar jag mötte på jobbet inte hade möjlighet att censurera bort omgivningens fördomar mot dem. Det finns många flera exempel på det här i litteratur, serier och filmer. Jag ska försöka att inte bidra genom mitt skrivande.

Anna Grönlund: Undviker rasism och medicinska klyschor.
I de skrivarkurser jag har gått har jag specialiserat mig på att hjälpa mina skrivkompisar hitta kreativa alternativ till medicinska klyschor. Det finns alltför många. De är inte bara tråkiga att läsa om, utan missuppfattningar inom sjukvård kan faktiskt vara direkt farliga. Ni vet, det att man kan slå i huvudet, bli medvetslös och vakna fem timmar senare med lite huvudvärk. NEJ. En medvetslös person som slagit i huvudet har troligtvis en hjärnblödning. Det är jättedåligt. Ring ambulans. Lägg dem inte i sängen och hoppas att de kvicknar till om ett tag. Folk har dött pga denna klyscha.

Och det finns många fler: hjärtstopp, minnesförluster, hur en döende person med blodförlust ter sig – det är inte som på teve. Och det kan bli direkt farligt eller väldigt tråkigt om folk missförstår. För att inte tala om hur psykiska sjukdomar skildras, hua, kan bli totalfel! (Överväger att dedikera ett helt inlägg enkom åt denna fråga. Den är alltför viktig.)

Sen tycker jag det såklart är enormt trist med rasstereotyper. I min bok ska det finnas obehagliga kopplingar till ett främmande land, ni vet en ekonomisk stormakt, så man ska ana konspirationskänslan. I manusets första versioner var landet i fråga Kina, helt enkelt för att jag tänkte att de är en av de största ekonomiska aktörerna på världsmarknaden. Men under pandemin fattade jag att anti-asiatisk rasism är mycket mer utbredd än vad jag tänkte. Det kändes inte bra. Så jag bytte. Till Ryssland. Jag menar, ingen gillar ju Putin? Samtidigt, hur trist är det inte att ryssen alltid ska vara ond, känns så 1980.

Ska jag byta igen, kanske till USA? Fast samtidigt är ju USA ett land som många har en relation till vilket stör lite den där känslan av läbbig främmande makt, plus att de har varit så jävla clowniga på sistone, jag orkar inte. Eller vad säger ni, kan man skriva franska EU-skummisar? (nä) Saudi? Schweiz? Hjälp mig gärna här. Jag vill vara dissig mot nåt land som har stålar, jag vill sparka uppåt, nationalitet, ras och etnicitet är oviktigt. Vad blir bäst?

Ann Edliden: Undviker att skildra kvinnor som bantar. Eftersom min roman Någon annans tidsfördriv förmodligen kommer klassas som ”chic lit” har jag velat frigöra mig från genrens allra tröttaste klyschor. Jag är den första att rycka ut till Bridget Jones försvar och hävda att åtminstone första boken av Helen Fielding är genialisk. Men en sak har inte åldrats så väl: Bridgets besatthet av sin vikt och det tvångsmässiga dokumenterandet av vad vågens siffror visar. I min debutroman beskriver jag inga kvinnokroppar överhuvudtaget. Jag tycker ärligt talat att det räcker att kanske veta hår- eller ögonfärg för att göra sig en bild av en karaktär. Däremot så bantar faktiskt en person i boken: en medelålders man. Andra saker jag försöker undvika är att skildra landsbygdsmänniskor (värmlänningar) på ett ensidigt sätt. Jag har själv bott i Värmland i ungefär 25 år av mitt liv och vet att folk är precis lika smarta, dumma, knäppa och roliga som överallt annars. Men mer om det i ett annat inlägg.

Mattias Kvick: Försöker att lyfta de osynliga. Jag försöker i den mån det går att skildra alla sorters människor i allt jag gör, både i text och bild. Det är nämligen väldigt lätt att bli blind för sin omvärld och klichéartat bara skildra det mest välkända – familj, vänner och grannar. (Jag trillar dit ibland också, det ska erkännas. Men jag jobbar på det.) Min debut Pensionat Solvändan handlar om Algot som hittar en gul klänning och som därefter vill kalla sig Beatrice. Han säger att han är en flickpojke, precis som man säger att vissa flickor (som inte är som flickor ”bör” vara) är pojkflickor. Det kändes viktigt att skildra en flickpojke, dels för att lyfta ett ord vi väljer att inte använda, men främst för att en flickpojke för en gång skull kunde få finnas och synas på sina egna villkor, utan att könsidentiteten skulle problematiseras. Det kändes oerhört viktigt att detta inte i första hand skulle bli ännu en pedagogisk barnbok i syfte hjälpa förskolepersonal att möta killen som råkar gilla rosa färg och pärlhalsband. (Om däremot förskolepersonal väljer att köpa in och läsa boken för barnen på förskolan skulle jag bli väldigt glad!) Men jag ville skriva en helt annan bok. Ty Algot är inte ett problem, han är bara Algot och Beatrice på samma gång.

Caroline Möllesand: Ska JAG komma med tips om klyschor att undvika? Snacka om att kasta sten i glashus, ha ha.
Enligt Wiktionary är en klyscha ”ett språkligt uttryck som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana.” Mitt enkla tips, för den som vill grotta ner sig i ämnet klyschor, är att läsa Ellinor Skagegårds matnyttiga och uttömmande reportage ”Klyschor som kladdar ner” i tidningen Skriva, nr 3, 11 juni 2019. Hoppas att länken är öppen för alla. Annars är mitt andra tips att genast skaffa en prenumeration på tidningen som också ger fri tillgång till alla guider och reportage på deras webb.

Lördagsenkäten: Vilken är din huvudpersons favoritlåt?

När fiktiva personer ska gestaltas är det mycket författaren behöver ta reda på. Vad gillar hen för mat? Hurdant är hens morgonhumör? Och så vidare. Allt för att göra gestaltningen levande. Dagens fråga till Debutantbloggarna är: Vilken är din huvudpersons favoritlåt? .Berätta gärna om svaret varit självklart för dig eller om du behövt fundera.

Munspel i C-dur Illustration ur Pensionat Solvändan, Bild: M. Kvick

Mattias Kvick: Huvudkaraktären Algot, som också kallar sig Beatrice, lär sig spela munspel av en farbror i ett vissällskap på Pensionat Solvändan där de bor. Den första visan han lär sig spela är Gubben Noa, vilken han sedan spelar för sin nya kompis Mona när de sitter under bryggan vid Brygganäset. Han lär sig senare att även spela Månadssången (”Januari börjar året, februari kommer näst…”), vilket ju är en del av Beethovens nionde symfoni (och väldigt enkel att spela på munspel för den som får lust att prova). Min gissning är därför att just Gubben Noa och Beethovens nia är Beatrices favoritlåtar just denna sommar, även om han säkert lyssnar på annat när han inte spelar munspel, men det vet jag inte så mycket om. Vi har inte snackat så mycket musik jag och Beatrice.

Sven-Bertil Taube sjunger Gubben Noach (Fredmans sång N:o 35):

Rainbow med Ritchie Blackmore i spetsen spelar Månadssången (Difficult to cure, dvs Beethovens nia):


Ann Edliden: I ”Någon annans tidsfördriv” finns en hel del låttexter återgivna. Bland annat ställs huvudpersonen Doris öga mot öga med sin gamla favoritlåt från barndomen, ”Bra vibrationer” av Kikki Danielsson i en av nyckelscenerna. När jag valde ut den hade jag själv inte koll på texten i första versen, men det visade sig att ordet ”tidsfördriv” finns med, vilket gjorde att det kändes som att ÖDET hade ett finger med i spelet. Däremot nämns aldrig något om vilken favoritlåt Doris skulle kunna tänkas ha. Men när jag tänker på hennes övriga smak och intressen så känns det logiskt att hon skulle älska Annika Norlin och låten ”The quiz”, som handlar om frågor man vill ställa till en person man dejtar. ”Can you at all times wear socks because I’m still scared of feet” är ett exempel på en textrad som jag tror att Doris uppskattar extra mycket.


Motörhead Eat the Rich från 1987

Gudrun Furumark: Läsårets berättare är sextonåriga Sara. Hon lyssnar ofta på musik och skulle nog tycka att det var barnsligt att säga att man har en favoritlåt. Men om jag får välja en låt som betyder mycket för henne så säger jag Eat the Rich med Motörhead. Kolla in videon hörrni, och gläds åt att Lemmy har funnits bland oss.


Caroline Möllesand: I de kapitel som är skrivna ur Melindas perspektiv har jag flera känslosamma musikreferenser. I början är de kopplade till hennes minnen och associerar mest till smärta. En bit in i boken, när hon har hamnat på en speciell plats och tillvaron börjar kännas aningen ljusare, spelas ”Sun Is Shining” med Axwell Λ Ingrosso. Även om det inte är jättetydligt just då så kan den symbolisera vändningen för henne. Livet känns mer hoppfullt och andra känslor börjar spira.
Textraden ”And we’re gonna be alright, dry your tears and hold tight” bidrar till att den bara måste vara en av Melindas favoritlåtar. Jag hade själv inte sett videon till låten förrän jag letade upp länken nyss. Höj volymen! Kan någon undgå att bli glad av den?


Anna Grönlund: Men hjälp, fick ångest av den här frågan. Jag vet inte om min huvudperson har någon favoritlåt. I boken ligger hon mest och grinar och lyssnar på sin killes bands låtar; och eftersom just denna del av boken har vissa autofiktiva drag så får jag nog ändå länka till min man Olles (numera nedlagda) band Willowtree och låten ”Signs”. Den har ingen officiell musikvideo men nån vänlig själ på internet har klippt ihop en. Olle kommer bli jättesur och skämsig över detta men det får han ta.

Lördagsenkäten: Vad läser du just nu?

Veckans enkät är enkel. Vad läser våra debutantbloggare just nu?

Gudrun Furumark: ”Skymningen gör dårarna oroliga” av Tor-Ivan Odulf

Odulfs enda roman gavs ut postumt 1989 och belönades med Augustpriset det året. Mitt vältummade pocketexemplar är från 1990. Det är en berättelse om sex, supande och litteratur i 50-talets Paris. Boken har många kvaliteter, men det gör ont i mig när jag läser om hur berättarjaget förnedrar kvinnorna han möter. Det gör ont i mig när jag tänker på hur jag som sextonåring trodde att den här typen av litteratur gav en rimlig bild av sex. Någon borde skriva om hur unga tjejer påverkades av de skeva ideal som rådde i kulturvärlden under 80-90 talet. Ja, jag är i full färd med det. Det är därför jag läser om Skymningen gör dårarna oroliga, för det är en av alla böcker som är en del av Läsåret.


Isabel Boltenstern Lycka till med resten av livet

Caroline Möllesand: ”Lycka till med resten av livet” och ”Tända tomtebloss”

Om jag hade varit 15 år yngre och haft tjejer som sexuell preferens hade jag definitivt haft en crush på sportreportern Isabel Boltenstern. Fy tusan vilken charmig och intelligent tjej och som hon kan uttrycka sig.
Nog med fjäsk, jag lyssnar på hennes bok ”Lycka till med resten av livet”. Isabel drabbades av utmattning som 23-åring och har extremt många kloka saker att säga om stress, prestationskrav och samhällets förväntningar. Boken är en slags underhållande handbok för att kunna leva mer hållbart. Viktig och nyttig läsning/lyssning för både utmattade, anhöriga och helt okunniga. Extra plus för att hon själv har läst in boken – med stor inlevelse på skön skånska.
I går lyssnade jag förresten på en novell också – vinnarbidraget i Feelgoodfredags novelltävling: ”Tända tomtebloss” av Helena Ziherl. Den ligger öppet och gratis på YouTube här, 13 minuter lång och inläst av populära Gunilla Leining. Kärlek!


Ann Edliden: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru

Just nu läser jag ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru och har tvingat min sambo att läsa den samtidigt så att vi kan ha en mini-bokcirkel här hemma. Den tar sin början i ett terrordåd i en bokhandel i Göteborg och följer sedan dess efterdyningar. Den enda överlevande av de tre terroristerna är nämligen en kvinna som hävdar att hon kommer från framtiden och i hennes brev till författaren får vi följa en dystopisk skildring av ett Göteborg där ”Sverigefiender” (muslimer) sätts i ett ghetto och fråntas sina mänskliga rättigheter. Inte en helt munter bok att läsa innan läggdags, vilket gjort att jag börjat varva den med Helena Dahlgrens nyutkomna bok ”Ellens val: Det nya livet”. Den är först ut i Bonnierförlaget Lovereads serie och har tillkommit i ett så kallat ”writer’s room”, där författaren utvecklat karaktärerna tillsammans med en dramaturg och förläggare. Ska bli spännande att se hur Helena Dahlgren lyckas bygga en värld som senare ska utvecklas av andra författare, lite som ”Tvillingarna”-böckerna som jag älskade när jag var yngre.


Mattias Kvick:

Som vanligt läser jag flera böcker samtidigt – jag har väldigt svårt att hålla mig till bara en. Just nu läser jag Tor Nørretranders intressanta bok ”Märk världen” eftersom jag jobbar på en essä som berör bl a perception och informationsteori och jag behöver referenser. Samtidigt läser jag återigen om en av mina absoluta favoritromaner, Albert Camus fantastiska roman ”Pesten”. En av de där böckerna som jag hängt med under många år, ett slags vän på resan. ”Pesten” läser jag just nu eftersom jag och min syster har planerat att prata om den i ett kommande podd-avsnitt och jag tog då chansen att få uppleva staden Oran igen. För ett tag sedan dök jag glädjande nog på Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria” på loppis. En bok om ingenjör Andrées fullständigt hopplösa och tragiska ballongexpedition mot Nordpolen. Igår kväll kunde jag inte hålla mig ifrån att börja läsa den också, trots att jag nog hade tänkt läsa ut de två andra först. Men som sagt, varför nöja sig med en bok?


Anna Grönlund: ”Modet att skapa” och ”Om Lycka”

Har två böcker på gång: Först ”Modet att skapa” av Rollo May. Den är kurslitteratur men gav mig faktiskt en del kul insikter. Rollo May är psykolog och har världens roligaste namn. För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om skrivande och konformitet, och det är lustigt nog just vad denna bok handlar om: May menar att allt verkligt skapande är ett direkt hot mot konformiteten, och för att våga ställa sig upp mott detta och verkligen skapa något nytt måste man vara enormt modig.

Samtidigt läser jag ”Om Lycka” av Nina Bouraoui. Bouraoui skriver andlöst och lite högtravande om sin tonårstid, sin döende moster och sin febrila kärlek till väninnan Diane. Jag ömsom stör mig, ömsom antecknar de vackraste meningar jag någonsin läst.

Lördagsenkäten: Hur tänker du kring årstider när du skriver?

Har årstiderna någon betydelse i din debutbok? Passar sommaren eller vintern bättre för vissa berättelser eller miljöer? Berätta hur du tänker!

Caroline Möllesand Öland

Caroline Möllesand: I min feelgood-roman är det sommar. Kan inte minnas att jag ens funderade över något annat alternativ. Eftersom boken utspelar sig på Öland och de flesta associerar ön med sommar och semester så föll det sig naturligt. Det var så enkelt att hitta på härliga aktiviteter och miljöer. Precis lika självklart är det att del 2 i serien utspelar sig på hösten. (Ja, jag har redan synopsis för en fortsättning.) Då handlar det om ett annat tema, vardagssituationer och en annan plats på Öland.
Bara för att blanda in ytterligare en årstid … Jag gillar fenomenet ”böcker med jultema”, och jag har en påbörjad julnovell, eller så blir det en kortroman. Får se om det kan bli något av den. Precis som i verkliga livet uppskattar jag fyra årstider när jag skriver, men sommaren får gärna vara jättelång.


Illustration: (c)Kvick

Mattias Kvick: Min bok Pensionat Solvändan utspelar sig under en sommar vid havet. Det föll sig självklart, med tanke på miljön, att det skulle vara just sommar. Jag föreställde mig att det var ett sommarpensionat och att det stängde efter säsongen.
Att beskriva en årstid kan ju göras på många sätt, men oftast behövs det inte så mycket för att man som läsare ska känna vilken årstid det är. Och jag tänker att det är viktigare för läsaren att just känna årstiden, än att läsaren får veta vilken årstid det är. Själv använde jag mig främst av både lukt- och känselintryck i mitt manus. Hur det t ex känns när sanden är så varm att man nästan inte kan stå barfota i den utan att det bränns under fötterna. ”Solvarm tall” var en lukt jag skrev in i manus eftersom det är en lukt som ger mig själv många och fina sommar-associationer, liksom lukten av saltvatten, tång och matos. Jag skrev om lukten av värme och sol istället för att skriva om värmen och solen. Jag undvek meningar som ”solen skiner och det finns inte ett moln på den ljusblå himlen”, ty en sådan mening ter sig lite platt och innehållslös i jämförelse med en solvarm tall. Show, don’t tell som ett gammalt gott råd lyder.   


Gudrun Furumark: När jag började skriva Läsåret hade jag bara den första scenen i huvudet. I den scenen är det uppropsdag, det vill säga sensommar. Sen visade det sig att berättelsen sträcker sig över flera årstider, ja som kanske hörs av titeln, över ett läsår. Mattias beskriver hur han får in de sinnliga aspekterna av årstidsväxlingarna. Det är en utmaning för mig. Ibland vill jag bara skriva ”en månad senare, december,” istället för ”det värkte i tårna, egentligen var det alldeles för kallt för converse.”


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Ja alltså det är vinter och tidig vår i min bok men jag vet inte om jag hade nån speciell tanke med det. Nåt väder måste det ju vara. Rent symboliskt så är ju vintern den mest ktoniska årstiden, men det var inget jag aktivt funderade kring.


Ann Edliden: Min roman är inte årstidsbunden överhuvudtaget och hade egentligen kunnat äga rum när som helst. Jag personligen avskyr hösten och tycker det är den absolut deppigaste årstiden (hej hej alla mysiga tedrickare som nu blir ilskna på mig!). Just därför förlade jag min historia dit. Det adderar en extra dimension, då årstiden blir mörkare och mörkare i takt med att allt går käpprakt åt helvete. Min nästa roman har jag däremot förlagt till min favoritårstid: försommaren. Ser fram emot att få skriva om strandhäng i stället för regniga promenader i lövhalka.

Lördagsenkäten: Mutar du dig själv för att skriva?

Belönar du dig med något särskilt när du har uppnått ett visst skrivmål? Eller dukar du fram något gott redan när du sätter dig vid tangenterna för att få inspirationen att flöda? Så här gör vi:

Anna Grönlund

Anna Grönlund: Jag har beställt superstark ingefärsjuice på tetrapak. Den bränner i halsen och med lite inlevelseförmåga brukar jag kunna låtsas att det är whiskey. Ja det är supertöntigt men vad gör man, jag dricker inte alkohol (med undantag för lite bubbel vid extremt festliga tillfällen).


Ann Edliden

Ann Edliden: Eftersom jag mestadels har skrivit på nätterna så har min belöning varit… att få gå och lägga mig. Jag somnade nästan själv nu av pur leda över det svaret. Men det är faktiskt märkligt hur motiverad man kan känna sig av vetskapen om att när man öppnar sitt manus dagen därpå så kommer man få läsa något man kanske inte ens minns att man skrev. Jag kan inte minnas att jag belönat mig med något i mat/snacks/godis-väg förutom när jag blev antagen, då öppnades minsann en flaska äkta champagne!


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Min standardfika brukar bestå av iskaffe och riskakor med smör. Oftast behöver jag få i mig det innan jag börjar skriva men ibland använder jag det som muta: ”Skriv 300 ord först, sedan får du fika.” När jag skriver på kvällstid händer det att jag har en skål med jordnöts-M&M’s intill mig. Äter nästan aldrig godis annars, men jag tror på det där med klassisk betingning, Pavlovs hundar du vet. Om jag äter samma sak varje gång jag skriver kanske det räcker att börja knapra för att orden ska flöda?


Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Under flera år var min morgonrutin sådan att jag vinkade av mina barn utanför deras skola, och sedan tog mig tvärs igenom det hipstertäta område i Stockholm som kallas SOFO. Jag skyndade förbi kaféer där medie- och kulturmänniskor, till synes utan brådska smuttade hutlöst dyrt kaffe i sällskap av sina lövtunna macbooks. Jag passerade affärer med snygga kläder långt utanför min prisklass. Min blick brukade dröja vida Jumperfabrikens skyltfönster. Jag lovade mig själv att om jag fick mitt manus antaget skulle jag köpa en tröja därifrån. Så det tänker jag göra, så snart jag lämnat in manuset och begärt ut mitt förskott.


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag skulle egentligen kunna hänvisa till förra lördagens svar, dvs. att om jag inte känner för att skriva gör jag något annat istället tills lusten att skriva återkommer, vilket den oftast gör. Svaret är alltså nej, jag kan inte komma på en enda gång jag har behövt muta mig själv. När jag skriver är det för att jag vill skriva och för att jag har något i bakhuvudet som jag gått och funderat på och som vill ut – ett nytt stycke till manuset, en nödvändig ändring, början till en essä, ett intressant sidospår, osv. Däremot kan jag ibland behöva muta mig själv till att ta bensträckarpauser när jag skriver. ”En kopp kaffe vore väl gott nu, Mattias?” Oftast brukar jag förhala det ”Jo, snart… bara det här stycket också”. Men till slut ger jag så klart med mig. Kaffe är ju alltid gott!

Lördagstipset: Om skrivkramp

Debutantbloggens Lördagstips

Det kallas ofta felaktigt för ”skrivkramp”, men handlar egentligen oftast om brist på idéer eller på inspiration. Och alla vi som skriver har någon gång drabbats, och kommer troligen att drabbas igen.

Vilket är ditt bästa tips när du kört fast i ditt skrivande och inte kommer vidare?

Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Acceptera att du kört fast! Låt manuset vara i fred och låt helt enkelt bli att skriva. När det händer mig fortsätter jag ändå leva med mitt manus. Jag funderar över karaktärernas dilemman och tänker på möjliga händelser längre fram. Så fort jag får någon idé gör jag en anteckning om det. Jag passar också på att göra research. Eftersom mitt manus utspelar sig i närheten av där jag bor kan jag besöka olika platser för att notera detaljer, ta bilder och känna in miljön. På så sätt händer det viktiga saker i bakgrunden trots att jag inte sitter och skriver.

Anna Grönlund

Anna Grönlund: ”Skrivkramp” betyder oftast att jag inte vet vad jag håller på med. Oftast handlar det om någon logisk lucka i manuset, eller att jag inte tänkt igenom vad jag ska skriva. Jag brukar lösa det genom att gå och lägga mig. Kanske blir det bättre nästa dag. Kanske inte.

Att skriva är inte bara att sätta sig vid datorn och producera text. Allt det där som maler i skallen, all ångest och tvivel, det är en del av skrivprocessen. Fastnar jag någonstans så beror det antagligen på att någonting i manuskriptet inte funkar. Då gäller det att komma på vad, och göra om.

Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag tror på korsbefruktning, dvs. att det ena ger det andra. Oavsett om man skriver, tecknar, målar, komponerar musik, etc. kör man ofelbart fast ibland. Eller så kör man bara runt, runt i samma spår, vilket oftast är lika illa eller kanske faktiskt värre. Det handlar ju om att våga utmana sig själv att hitta nya vägar, nya ingångar i det man gör. Och då tror jag att nyckeln är att göra någonting helt annat. En promenad, gärna ensam, är i stort sett alltid att rekommendera. Det sätter igång hjärnan och tankar och idéer kan få vandra fritt medan man går.

För mig är det oftast så att mitt tecknande ger näring åt mitt skrivande och tvärtom, vilket är det jag menar med korsbefruktningen. För att få inspiration till att skriva är det ibland (alltid) bättre att jag tecknar, målar, spelar gitarr eller sätter på en bra platta, gärna något av Patti Smith eller Cat Power. Att försöka komma förbi en skrivspärr genom att tvinga mig själv att just skriva är lönlöst.

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jo, att tvinga sig själv är det enda raka. Inga promenader. Ingen research. Ingen Patti Smith. Absolut inte gå och lägga sig. Pressa fram orden latmaskar! Det är väl bättre att ha skrivit skit än inte alls? Då finns det i alla fall något att redigera nästa dag.

Ann Edliden

Ann Edliden: Tar åt mig av Gudruns hårda ord här ovan och erkänner: ja, jag är lat. Jag skjuter ofta upp att skriva om det inte behöver skrivas just nu. För jag vet ju att det kommer bli skrivet i slutändan. För mig som skriver varje dag i jobbet finns egentligen inte begreppet ”skrivkramp”. Jag har aldrig upplevt att ord inte flödar ur mig om jag väl sitter vid ett tangentbord (minns inte hur det var att skriva för hand). Men det behövs stora mängder självdisciplin. Till exempel nu prokrastinerar och skjuter upp att skriva på roman nummer två genom att svara på den här bloggenkäten. Bot och bättring utlovas!

Lördagsenkäten: Vad avstår du för att få tid till att skriva?

Det är ingen nyhet att skrivande tar mycket tid i anspråk. På något sätt hinner vi ändå med, men vad är det vi avstår?

Anna Grönlund

Anna Grönlund: Min skrivcoach och guru (Sören heter han) sade en gång att man måste avstå nästan allt för att skrivandet faktiskt ska bli av. Man behöver ordna med försörjning och ta hand om eventuella barn, men det är också bara det. Så har jag levt de senaste fem åren. Allt annat har skalats bort. Jag har en app på datorn som stänger ner internet när det är skrivdags. Jag tackar nej till after-worken. Jag tittar inte på teve eller film, om det inte är film som på något sätt har med skrivandet att göra. Senaste halvåret hade jag inte ens någon smartphone. Jag har fått lägga om min läkarkarriär totalt, jag har flyttat till Gotland, i perioder har jag i princip isolerat mig helt från omvärlden. Det kanske verkar sjukligt men jag mår bra, riktigt bra faktiskt, bättre än nånsin, nej, inte är jag galen någonstans, det finns faktiskt ingen i hela världen som mår så bra som jag, drottningen av välmående och produktivitet är jag, halleluleja!
Nej jag skämta jag är normal faktiskt.

Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag har nog två svar och det ena är TV. Eftersom jag hellre väljer att skriva än att se på TV ligger jag hopplöst efter med alla bra serier på Netflix och HBO man borde se (anser i alla fall min familj). Jag börjar ibland titta på någon serie som var inne för tre, fyra år sedan men avslutar den sällan, eftersom jag oftast hinner glömma av att jag över huvud taget följer den. Det andra jag avstår är nog socialt liv, misstänker jag. Men då har å andra sidan skrivandet gott sällskap av mitt tecknande, målande och ibland musicerande. I ärlighetens namn känner jag väl sällan att jag avstår något över huvud taget, då skriva, teckna och måla är det jag ändå oftast vill göra.

Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Det är långt ifrån varje skrivtillfälle som kräver att jag avstår något annat. Det händer dock att jag struntar i saker som att: kliva upp ur sängen när jag borde (eftersom jag skriver i mobilen), klä på mig riktiga kläder, äta på rimliga tider, städa, promenera, fika med kompis, handla, träna, se på teve och släcka lampan för att sova. Något som jag inte har avstått är att spela golf. Än så länge.

Ann Edliden

Ann Edliden: Jag har bara avstått från en enda sak: sömn. Eftersom jag mest skrivit nattetid har sömntimmarna definitivt blivit färre. Samtidigt har skrivandet fört med sig att jag börjat läsa mer för att inspireras av andra. 2020 läste jag 48 böcker, det har nog inte hänt sedan jag var i bokslukaråldern. Tv har således hamnat i bakvattnet och jag har inte hunnit sett alla tv-serier som olika vänner tipsat om. Jag har inte kollat på The queen’s gambit, Tiger king, The mandalorian, Ratched eller The undoing. Däremot såg jag I may destroy you och Normal people, som båda var fantastiska.

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Det är få saker jag avstått ifrån helt och hållet för att få skrivtid, men jag har definitivt gjort anpassningar. Jag genomför min specialistutbildning i långsam takt eftersom kvällar och helger ägnas åt skrivande oftare än pluggande. Jag går inte på alla utställningar, konserter och bioföreställningar som jag är sugen på. Jag boka sällan mer än två sociala grejer per vecka. Det är svårt att begränsa sig. I perioder är jag stressad för att jag inte får ihop allting. Förmodligen vore det bra för mig att vila mer. Den här vidriga coronapandemin har i det här avseendet inneburit en viss lättnad. Under rådande omständigheter är det färre saker att tacka nej till.

Lördagsenkäten: Så blir mitt år som debutantbloggare

De flesta av oss har inga mediala krafter, men vi tänkte ändå försöka oss på att spå framtiden. Så här kommer våra respektive 2021 att se ut:

Gudrun: Jag kommer bli den minsta lästa debutantbloggaren 2021 men det passar mig eftersom mina rötter finns i något slags alternativ kulturscen. Att ”dela ett inlägg” är lite pinsamt. Ian Curtis delade aldrig ett inlägg. De första månaderna av 2021 kommer präglas av – manusbearbetning. Det vet jag, eftersom jag precis haft möte med Systerkonspirationen som föreslog att jag skulle ta bort en femtedel av det jag skrivit! I juni går jag på Anns releasefest. Vaccinationerna har löpt på. Hennes mediavänner står som packade sillar och sörplar i sig bubbel. Jag ställer mig mitt ibland dem, trots att jag inte känner någon. Så drar jag in lukten av deras svett och känner livet i mig. Läsåret ges ut någon gång och tas emot på något sätt. Det här känns lite suddigt och overkligt att tänka på. Hösten 2021 kommer jag till min hemstad Norrköping och medverkar på Kulturnatten på Stadsbiblioteket. Någonting inom faller på plats. Efteråt kan jag på allvar börja skriva på nästa manus, som inte är en uppväxtskildring.

Anna: Hjälp jag har lite tvångssyndrom så jag tycker sånt här är superjobbigt, vad jag än säger kommer jag att jinxa det. Så jag vågar mest sia om tråkiga saker. Jag vet i alla fall säkert att jag kommer gå ner i arbetstid, så jag kommer troligtvis få långt rågblont hår eftersom jag inte kommer att ha råd att gå till frisören. Antagligen kommer jag att ha en sån där borgerlig ”köp inget”-månad och sen kommer jag att hålla på här på bloggen om hur mycket lyckligare jag blev. Sen finns en risk att jag säljer min själ till nån sån där läkar-app trots att jag är helt emot det, vilken hycklare jag är.

Mattias: Som den analoge farfar jag är kommer jag med jämna mellanrum att få panik på alla olika konton, lösenord och funktioner. Sedan kommer jag hitta andningen igen, samt alla mina sparade lösenord. I mitt huvud kommer, jämsides med andra projekt, mina kommande inlägg att snurra. Jag kommer att väga den ena formuleringen mot den andra och kanske ibland få svårt att sova på grund av detta, men jag kommer att tycka att det är värt det. För övrigt är min förhoppning att jag ska kunna delge våra följare åtminstone något som kan vara värt att läsa.

Caroline: Scenario 1 … Mitt råmanus blir färdigt på nolltid, min lektör blir förbluffad över hur näst intill perfekt mitt manus är, redigeringen går som en dans, min planerade egenutgivning blir inställd eftersom två fantastiska feelgoodförlag slåss om att få ge ut min bok redan i juli. Försäljningsrekord! Givetvis avslöjar jag alla mina framgångsknep här på bloggen.
Scenario 2 … Jag lägger orimligt mycket tid på mina blogginlägg och fastnar hela tiden i att skriva om dem istället för att få mitt manus färdigt. Efter lektörsläsningen, som på grund av min beslutsångest inte sker förrän i september, varken hinner eller orkar jag redigera skiten. I oktober ger jag äntligen upp och lämnar över bloggandet till en reservdebutant som har bättre koll på sitt liv.

Ann: Mina vänner kommer alla att ha tröttnat på mig någon i kring vecka 10 som bloggare, då jag postar varje inlägg jag skriver på både Facebook, Instagram och Instagram Story vilket driver dem till vansinne. Ett gäng av dem har en intervention med mig där de meddelar jag måste tagga ner, vilket jag gör, men förtroendet är redan sargat. När min bok kommer ut köper ingen den eftersom alla redan har läst här i Debutantbloggen vad den handlar om. Jag har naturligtvis inte klarat av att hålla tyst om alla (i mitt tycke) skojiga detaljer. Slut på idéer får jag någon gång under hösten och därefter postar jag enbart recensioner av min bok här på bloggen, oavsett om de är positiva eller sågar boken jämns med fotknölarna. Det där är faktiskt det allra svåraste att sia om, hur boken kommer att tas emot och därför är det nog bäst att jag slutar den här spådomen här. Just det, jag kommer helt att sluta använda sarkasm och ironi i mina inlägg. Men där är vi inte ännu.

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Debutantbloggens Lördagstips

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!


Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.


Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.


Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.