Höstmörkret är här – bästa skräcktipsen?

Emma: Jag skrev mitt gymnasiearbete om Dean Koontz författarskap och älskar verkligen hans böcker. Lagom läskiga och mycket spännande. 

Victoria: Jag är en lättskrämd vekling, så det behövs inte så mycket för att få mig att gömma mig under täcket, eller bakom en kudde. När jag var barn vågade jag inte ens läsa Fem-böckerna, och jag låtsades att jag också, absolut, skulle vilja kolla på tv-serien V (vilket jag inte fick för mina föräldrar), men det hade jag aldrig vågat. Jag undviker fortfarande läskiga saker för det mesta, så som vuxen har jag inte läst mycket skräck. Räknas Låt den rätte komma in? Den är i alla fall väldigt bra, och lite lagom läskig. Och för ett tag sedan köpte jag av någon anledning Mats Strandbergs Färjan, men den har jag inte vågat läsa än. 

Men pratar vi filmer både gillar jag och blir skiträdd av The Shining, jag vågar inte titta på den ensam. (Jag kommer aldrig riktigt förlåta min man för att han somnade när vi skulle titta på den ihop, och medan han sov som en stock började saker ramla ner från väggarna hemma hos oss!) Och jag kollade såklart som alla andra på Twin Peaks när jag var tonåring och fy sjutton vad rädd jag var när Bob dök upp! Scenen där han gömmer sig bakom en soffa är en sån där som fortfarande kan spelas upp i min hjärna när jag är ensam hemma.

Tua: Jag älskar skräck men är en riktig hare, så först tvingar jag min sambo att gå med på skräckfilm (inte hans grej), sedan ligger jag i hans knä och kikar fram bakom en kudde. När jag såg The Conjuring höll jag på att skita knäck när det läskiga monstret dök upp i bakgrunden. The Grudge är också en film jag minns som oerhört skrämmande. Min sambo vill helst inte att jag ser på skräck för när filmen tagit slut måste han följa med mig på toaletten och blockera spegeln så att alla ondsinta väsen som bara syns i speglar inte kan ta mig. Han får heller inte sitta uppe och spela dataspel, för han måste ligga intill mig i sängen tills jag somnat. Just ja, det här handlade inte om mig utan om bra skräck. The Shining, Jurtjyrkogården, Det, ja mycket av Stephen King är läskigt.

Samuel: Svår fråga. Jag har rört mig oerhört lite i skräckens värld de senaste 20 åren, så mina referenser är lite old school. Läsupplevelser som har skrämt mig: Den svarta katten av Edgar Allan Poe, Flugornas herre av William Golding, Den typ som överlever av Stephen King.

Bokmässan – är du där?

Samuel: Jag är där/här! B06:19. Rapport kommer på onsdag!

Per: Med risk för att blotta mig totalt som amatör, så nej, jag kommer inte vara där och har heller aldrig åkt dit. Men skulle gärna vilja se den i verkligheten i framtiden. 

Emma: Jag älskar bokmässan och har varit där som besökare hur många gånger som helst. Det lutar tyvärr åt att jag får stå över bokmässan i år, men vem vet, kanske löser det sig i sista sekund. Förr var jag mest intresserad av att köpa så många böcker som möjligt men nu är jag mer intresserad av att träffa författarna bakom verken.  

Victoria: Jag har varit där ett par gånger, men trånga gångar, instängdhet och massor av folk är inte min bästa kombination. Jag älskar idén om en bokmässa som lockar så många människor, det är underbart att den finns kvar, men jag kommer nog aldrig känna mig bekväm i ett sånt sammanhang. Fast vem vet, om ett par år kanske jag jobbar på golvet som värsta proffset, glider runt och skriver autografer, håller små inspirerande föreläsningar, blir intervjuad på scen och svarar vettiga saker … Antagligen inte, men å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle passera gränsen från aspirerande till utgiven författare heller. 🙂  

Vad jag däremot ska ge mig på är att gå på Norstedts förlagsmiddag ikväll. Det känns ganska läskigt, men jag övar mig på att göra läskiga saker. Jag menar, tänk om någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon skulle bli bjuden på en förlagsmiddag i framtiden, som utgiven författare! Jag har ju faktiskt redan kommit mycket längre än jag trodde var möjligt. 

Tua: Jag har aldrig varit på Bokmässan (tyvärr) och ska heller inte dit i år. När jag började skriva blev jag sugen att åka dit men tidsmässigt krockar den med (eller ligger alltför nära) Unghästchampionatet på Flyinge, som jag hittills prioriterat att bevista. Kanske det blir Bokmässan nästa år!

Lördagsenkäten: Vilken bok skriver du om tio år?

Tua: Oj, ingen aning. Jag måste brinna för en idé för att mäkta med att göra en bok av den, så det beror på vad som kittlar min fantasi om tio år. Konungens-trilogin kommer nog att mätta mitt behov av att skriva romance, så om tio år skriver jag säkert i en annan genre, kanske något moget (även jag måste väl bli vuxen någon gång, eller?). Dessförinnan skulle jag vilja skriva en fullkomligt “outrageous” historia om att arbeta i kontorsmiljö. Jag skulle inte ens behöva använda fantasin, det vore bara att sammanfatta mitt arbetsliv med allt galet som hänt. Telia Mobitel på nittiotalet, say no more. Det enda som skulle hindra mig är devisen: “Det som händer (hände) på Klökanvägen, stannar på Klökanvägen”.

Samuel: Jag vet inte ens vad jag ska äta till lunch imorgon. Men om jag skriver en bok om tio år är den gissningsvis inte så tjock. Det orkar jag nog inte. Kanske en novellsamling?

Per: En episk serie baserad på Bibeln. Vänta ni bara …

Emma: Då har jag blivit varm i kläderna och skriver ett mästerverk. Jag har några år på mig att fundera över detaljerna …

Victoria: Då hoppas jag att jag är en etablerad författare med flera böcker under bältet, och att jag bara blivit bättre och modigare med tiden. Jag tror att jag alltid kommer att röra mig runt samma frågor, de om familj och relationer, makt och frigörelse, ansvar och beroende. För mig är det outtömligt. Kanske har jag också varvat romaner för vuxna med romaner för unga, jag har en dragning till det där gränslandet. Men om tio år skriver jag i alla fall en roman som kommer från hjärtat, precis som Härifrån gjorde. 

Lördagsenkäten: Finns det någon genre du skulle vilja prova men inte vågar dig på?

Victoria: Nja, det finns genrer jag inte skulle vilja ge mig på, som skräck och thrillers, jag är för lättskrämd. Och för lat för all research en historisk roman skulle innebära, eller en politisk spionroman för den delen. Och kanske lite för pryd för erotik. Men en genre jag skulle vilja prova är fantasy, jag älskade den typen av berättelser när jag var barn, och gör egentligen fortfarande. Jag har tassat lite runt magisk realism i några ungdomsmanus som inte blivit färdigskrivna, men jag kanske ska försöka ge mig på det igen.

Tua: Nej, om jag verkligen skulle brinna för en idé skulle jag kasta mig in i att förverkliga den och lösa problemen allteftersom de kommer. Men jag har ofta tänkt att det vore svårt att skriva krim. Jag känner ingen polis som jag skulle kunna plåga med alla researchfrågor som vore nödvändiga för att skriva trovärdigt om polisarbetet.

En rolig anekdot apropå experter: I en scen i Konungens sändebud (som senare ströks) hade jag beskrivit förloppet efter att en karaktär fått en kniv i hjärtat. Jag slet hårt med att göra det trovärdigt (dödsryckningar, trummande hälar m.m.) men var osäker på om jag lyckats. Så kom jag på att jag har en läkare i bekantskapskretsen, en kul kille som säkert skulle ställa upp. Jag fick tag på honom i telefon, läste upp scenen och avslutade med: ”Du som är överläkare och allt, går det till så här när man sticker en kniv i hjärtat på någon?” Han var tyst en lång stund, sen sa han: ”Vad tror du att vi sysslar med här på Sundsvalls sjukhus egentligen?”

Samuel: Det finns genrer som inte direkt lockar mig, men det beror mer på avsaknad av begåvning/intresse än sviktande mod. Det jag vill göra brukar jag också göra. Dumdristigt, men kul.

Per: Inte genre, men att skriva romantik och rent av sensuella scener har jag inte testat ännu. Det är för stor risk att det blir platt och skrattretande.

Emma: Det verkar kul att skriva en spännande kriminalroman och jag har gjort ett försök, men har svårt för det råa så jag backar nog på det. Däremot kan jag tänka mig att skriva i den genren framöver om jag skrev tillsammans med någon.

Lördagsenkäten: Skulle du vilja att din bok blev en film eller tv-serie? Eller ingetdera?

Emma: Ja! Ulebergshamn och västkusten är så vackert och tänk att få “möta” alla karaktärerna på riktigt, det hade varit rena drömmen. En film skulle det få bli i så fall – en romantisk komedi!

Victoria: Jag skulle älska att se Härifrån som film. Den har rullat i mitt huvud så länge och det hade varit coolt om andra också kunde få se den. Förhoppningsvis får alla sin egen lilla filmvisning när de läser, men jag hade verkligen velat se miljöerna och personerna i verkligheten. Jag tror att de skulle göra sig bra på film. Och om någon behöver en regissör till det hela så har jag regisserat och klippt i huvudet så många gånger att jag borde vara den perfekta kandidaten! 😉

Tua: Givetvis! Det vore ju ascoolt.

Samuel: Det vore kul! Gärna. Nån sorts miniserie vore kanske bäst. Helst med enbart okända ansikten. Jag är även öppen för teaterpjäs och/eller tecknad serie. Balett tror jag skulle bli för otydligt.

Per: Serie, tack! Jag har delat upp manuset i så många cliffhangers att det skulle gå rätt smutt att partitionera upp i mindre paket.

Lördagsenkäten: Är skrivandet ett ”måste” för dig? För att du ska kunna leva?

Per: Njae … nej, det är en sak av många som är viktiga i livet. Andra saker är viktigare. Skrivandet är ett sätt för mig att få kreativt utlopp, precis som en tur i löpspåret tränar mina muskler. Det betyder inte att jag inte tar det på allvar, men det finns många spännande saker i livet.

Emma: Det är alldeles avgörande för att jag ska må bra. Det är min yoga, min återhämtning. Pulsen går ned och humöret går upp.

Victoria: Ja. Eller i alla fall för att må bra. Att skriva har alltid varit mitt sätt att försöka förstå världen och människor i allmänhet. Saker jag tycker är svåra, sånt som lever kvar i mig, försöker jag reda ut genom att placera mina fiktiva karaktärer på spelplanen och sedan se vad de kan berätta för mig. De kan också hjälpa mig att få avslut och ibland komma med snitsiga come backs på gamla oförrätter, ni vet som när man två timmar efter en jobbig diskussion med någon kommer på exakt vad man borde sagt … Fördelen med att skriva, jämfört med verkligheten, är att man alltid kan gå tillbaka och föra in kommentaren på rätt ställe i efterhand. 

Tua: Nej. Jag har aldrig använt skrivandet som terapi eller liknande, utan enbart för målet att få ner en berättelse i text. Jag tycker att det är tämligen mödosamt och slitigt att skriva böcker, förutom de gånger jag verkligen dras med av min egen fantasi och kan leva mig in i den värld jag målat upp åt mina karaktärer. Då är det ett alldeles underbart fritidsintresse! Men inget måste för att jag ska må bra.

Samuel: Inte skrivandet, däremot konstnärlig verksamhet i vid bemärkelse. Det är utan tvekan livsnödvändigt för mig.

Hur har dina erfarenheter av att skriva och redigera påverkat ditt sätt att läsa litteratur? 

Samuel: Ganska mycket, tror jag. Å ena sidan har jag – tyvärr – blivit mer känslig för om något är illa skrivet. Å andra sidan uppskattar jag nu ännu mer att få njuta av en välskriven text eller en genial story. På något sätt har detta också skvätt över på hur jag upplever film och scenkonst.

Per: Jag kan inte låta bli att analysera det jag läser. ”Aha, här kommer så vändpunkten.” Jag klagar dessutom högljutt när vi ser på teve och jag tycker manusförfattarna har skrivit en karaktär för platt + kommer med förslag på hur de borde ha gjort istället. Megalomani!

Emma: Jag blir lite extra imponerad av riktigt bra böcker nu när jag vet hur mycket jobb som ligger bakom. 

Victoria: När jag är mitt inne i redigering av min egen text är det lätt att bli kritisk mot andras texter också, det är svårt att stänga av den blicken. Och jag kan ibland bli lite frustrerad av att läsa böcker med många onödiga missar, missar som hade varit lätta att åtgärda med lite noggrannare redigering. Men å andra sidan vet jag ju också hur svårt det är att skriva en bok och min beundran för skickliga författare och författare som vågar gå sin egen väg är mycket större nu än innan jag själv började skriva på riktigt. 

Tua: Under en lång period efter att jag själv börjat skriva klarade jag inte av att läsa tryckta böcker. Mitt korröga var ständigt på jakt efter fel/upprepningar/alternativa meningsbyggnader, vilket sabbade läsupplevelsen. Ljudboken blev räddningen för att kunna konsumera berättelser. Nu kan jag läsa tryckta böcker igen men de måste vara riktigt bra för att jag ska klara av att slå av korrögat och bara flyta med i storyn. Så jag har helt klart blivit en mer kräsen läsare av att själv skriva.

Berätta om en bok/text du skrev som barn!

Tua: Haha, kul fråga! Jag skrev dagbok redan som fyraåring. Jag har den kvar och det är roligt att se hur mina ofullständiga meningar och spretiga bokstäver ganska snabbt förvandlades till begriplig text allteftersom månaderna passerade. Mestadels skrev jag om veckans höjdpunkt: ridlektionerna. Vilken ponny jag haft, hur det gått, om vi hoppat eller tränat dressyr. Några år senare gjorde jag en veckotidning med en novell och en berättelse ur den grekiska mytologin, bådadera tämligen plagierade från Min Häst respektive en barnbok om grekisk mytologi.

Samuel: När jag var fem eller sex år påbörjade min faster och jag en bok om två pojkar på äventyr. Projektet var kul ett tag, sen övergick det till att kännas oöverstigligt och olustigt. Inget förenklades av att jag nyss hade lärt mig tecknet kolon och tyckte att det rent logiskt borde stoppas in i princip överallt. Boken är fortfarande inte klar.

Per: Jag skrev “drömböcker”. Varje morgon när jag vaknade skrev jag ner ett par meningar om vad jag drömde den natten. Jag kategoriserade också drömmen som “läskig”, “rolig” etc och satte ett betyg på den. En riktigt fet mardröm fick en femma i kategorin “läskig” och så vidare. Inte mycket till litterärt mästerverk kanske, men visar på mina försök att strukturera upp och kategorisera världen med hjälp av skrivandet.

Emma: Man får inte tjata på barn var min första mening som jag skrev vid 4,5 års ålder. Budskapet var klockrent även om stavningen och formen på bokstäverna var lite sådär… Jag minns inte att mina föräldrar slutade tjata på mig efter det, men jag var och är fortfarande övertygad om att ord kan skapa förändring och att alla har rätt att uttrycka sig.

Victoria: Jag skrev en rimmande dikt om en otursdag en gång när jag var kanske 11. Jag gjorde misstaget att visa den för mina föräldrar som skickade in den till lokaltidningen där den blev publicerad. Säkert gjorde de det för att uppmuntra mig, men jag tyckte att det var fruktansvärt pinsamt att alla i skolan skulle kunna läsa, jag ville helst inte synas alls på den tiden. Och jag fick en del kommentarer (nackdelen med att ha ett ovanligt efternamn, alla vet att det är du), vilka jag som vanligt besvarade med panikslagen tystnad och röda kinder. Efter det var jag noga med att aldrig någonsin låta någon läsa vad jag skrivit. 

Konstigt nog minns jag fortfarande de sista raderna i dikten: 

“När jag lägger mig på kvällen tänker jag: Hoppas imorgon blir en bättre dag.”
Jag tror att det var mitt mantra under barndomen.

Vad är skillnaden på att skriva manus till bok 2 jämfört med debuten?

Victoria: Tryggheten. Jag vet att jag kan, att jag har det i mig, det är inte längre det där “tänk om …” Så på sätt och vis är det enklare, jag har lärt mig väldigt mycket av att vara debutant och erfarenheten gör mig lugn. Sedan har jag också en väldigt bra förläggare som inte pushar på för mycket, men som uppmuntrar och hejar och det är betydelsefullt för mig. 

Tua: Eftersom jag skriver en trilogi hade jag huvudkaraktärerna “gratis” från ettan. Utmaningen var att hitta nya faror och dilemman som inte var kopierade från den första boken. På plussidan hade jag lärt mig hur man bygger en dramaturgisk kurva så när råmanuset var klart krävdes inte samma genomgripande redigering som var fallet med bok 1.

Samuel: Det återstår att se. Men jag misstänker att det ofta finns en tydligare deadline, vilket borde innebära en stor skillnad. Liksom att förlaget ofta är med redan från start. Och att man måste förhålla sig till den första boken, på gott och ont. 

Per: Jag stämmer in i det Vicke och Tua säger, men lägger till “förväntningar” på listan. Nu finns det folk därute som längtar till uppföljaren, som redan lagt den i bokhyllan på ljudbokstjänsterna, och det gäller att leverera något minst lika bra som ettan. Jag är också bunden av det jag skrev i ettan så många av reglerna för min bokserie är satta, de som i teorin gick att göra som man ville med i debuten. Men fördelarna är fler än nackdelarna.

Emma: Det känns mer på allvar och riskerar att inte bli lika lekfullt som det var att skriva bok nummer ett. Prestationsångesten vill gärna knacka på axeln och det är lätt att börja fundera på reaktionerna redan vid fulskrivningsstadiet. Ett tips är att skriva så mycket som möjligt på bok två redan innan ettan kommer ut, oavsett om det är en serie eller inte.

Hallå där, Rachel Mohlin!

Dagens inlägg är en intervju med allkonstnären Rachel Mohlin, som förra året debuterade med boken Dungen.

När bestämde du dig för att skriva en bok?

Hm. Svår fråga. Det fanns inget exakt ögonblick. Det fanns däremot en lång period när jag umgicks med tanken på att, men om du vill ha en startpunkt för Dungen så säger jag att det är 2018. Den hösten, kanske var det oktober, vi säger att det var oktober, ja, då satte jag mig ner och reste mig några timmar senare och hade påbörjat det som sen faktiskt blev just Dungen.

Visste du vart du var på väg när du började skriva?

Nja, jag visste vilken miljö och vilken tid i historien jag skulle till; hade exakt tidsperiod, åttiotalets absoluta slut. Men, sen; mycket trädde fram i alla de omskrivningar jag gjorde.

Varför just den tidsperioden?

Så mycket i världen som andades förändring, minns jag. Jag själv var livrädd för det stundande skiftet av årtusende då jag som ung, femton på mitt sextonde, precis som Adina, längtade efter ett vuxenliv och bävade för att den upplevelsen skulle gå mig förbi.

Då jag rör mig i en frikyrkomiljö på landet placerade jag delar av de tidsandeaspekter jag själv hade erfarenhet av in i berättelsen; domedagen är nära, snart är Jesus åter på jorden för att hämta hem de sina. Och skräcken för att då göra fel och bli kvar i den brinnande helvetes-elden fick vara med som en förrädisk ström under personernas agerande.

Var det något som förvånade dig under arbetets gång?

Redigeringsprocessen. Att det var så himla kul och hur texten blev till ännu en gång. Och kanske att väldigt mycket arbete med en bok ändå sker analogt, hög med papper, blyertspenna och markeringar i kanten. Jag pallade inte att jobba i pdf:r på slutet utan satt med papper och penna helt enkelt. 

Har du fått mersmak på bokskrivande?

Ja, det får jag säga då jag nu skriver en del två. Men också för skrivande totalt sett, jag har påbörjat inte mindre än tre manus utanför boken, så mycket skrivande ger ännu mer skrivande på grund av att det är ett skönt sätt att förhålla sig till sin fantasi: ut genom fingrarna, ner på pappret.

Vad kan du avslöja om uppföljaren?

Jag återvänder till Hemseryd och de som tror på något annat än det vi ser.

Jag dröjer mig kvar vid Elisabeth, Adinas mamma och hennes historia men också en annan nutida som jag inte vill avslöja men som till en del involverar Adina.

Hon är inte längre huvudpersonen utan jag tänker mycket på det kitt som sammanfogar många människors öde, som kanske bara var en blick en gång, en kort sekund som sen får framtiden att förändras för så många människor.

Berätta mer om din skrivprocess! 

När jag nu jobbar med uppföljaren, bok nummer två, ser det annorlunda ut så jag har ingen exakt skrivprocess. Men. Det följer ändå ett mönster att jag behöver skapa totalt tyst i några timmar, kanske tre om jag har tur och då skriver jag utan att vända mig om. Och så håller jag på en ganska lång period om kanske några veckor. Sen lägger jag ihop allt som kommit fram i en rad och sammanfogar till den längre linjen. Jag är mycket noga med att berättelsen och personerna i den ska hänga ihop och alla påverkar alla, de ska utgöra en del av en helhet och jag vill inte ha sidospår som leder bort. Jag lämnar inget åt slumpen och om nu läsarna tänker ägna många timmar åt min berättelse är det min plikt att göra den stunden värd mödan.

Vad har du lärt dig?

Jag skulle nog säga att en sak är av stor vikt: hitta en, möjligen två vänner, bekanta som också skriver och prata med dessa om skrivandet. Det blir livlinan, stödet i det som många gånger är en mödosam process.

Vad ser du för likheter och skillnader mellan att skapa texter som ska dramatiseras och texter som ska läsas?

Jag skriver med ett sällskap av gestaltningen då. Det är en blick som sällskapar och möjliggör en annan form av skrivande, den som blir färdig först när den gestaltas helt enkelt.

Hur ersätter man det sällskapet, när gestaltningen ska ske i läsarens huvud i stället?

Skriver du så läser du förmodligen, troligen, ja, säkerligen. Och då är du med som läsare när du också skriver. Och de bra dagarna hjälper den läsande personen i dig den skrivande. De sämre dagarna är den delen av dig kritisk och ibland till och med hånfull men då får man pausa och återerövra sitt läsande sällskap i sig själv.

Slutligen, du som är van vid att bli recenserad och bedömd, har du några tips till oss nybörjare?

Läs de tryckta orden och lyssna på åsikterna om din text och fundera på vad du håller med om. De bästa läsningarna av din text är de där du lär dig något. Håll dig till dem.

Tack och lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Man tackar.

Dungen av Rachel Mohlin (@rachelmohlin på Instagram) utkom sommaren 2021 på Bokförlaget Polaris.

Hur kom ditt bokomslag till?

Victoria: Mina önskemål till förlaget var att omslaget skulle ha en retrokänsla med lite dämpade färger och gärna någon form av fotografi. Något som förmedlar en känsla av ödslighet, ensamhet, miljön som Härifrån utspelar sig i. Det stämde ganska väl med förlagets tankar, och de påpekade också att det var en fördel om titeln var skriven med ganska stor text, ett tydligt typsnitt, så att man skulle kunna se framsidan på en liten skärm och ändå känna igen den. Jag fick sedan några förslag från den fantastiska Sara R Acedo och två av dem fastnade jag för direkt. Det ena föreställde en kille vid en sjö, sedd lite bakifrån. Det var verkligen Ozzie, men jag valde till slut bort det eftersom det liknade många andra omslag jag sett, plus att sjön var för stor för att passa.

Det andra var en version av det som blev omslaget så småningom, med reflektionen av en kille i backspegeln på en bil. Det var egentligen inte alls som den bild jag sett framför mig, men jag älskade det. Det kändes ovanligt, äkta, lite mystiskt, och förmedlade ensamheten jag vill åt i Härifrån. Det enda jag ville lägga till i bilden var några veteax, plus att den skulle ljusas upp lite. Och att titeln och mitt namn skulle stå i mina favoritfärger, grön och gul. Jag är så himla nöjd med resultatet! 

Tua: Min förläggare är estetiskt begåvad och hade en stark vision för hur omslaget skulle se ut, och lika starka åsikter om hur det INTE skulle se ut. Som tur är delade jag hans inställning till 100%. Jag kom med några förslag om symboler som finns i boken. Dessa återkommer genom hela trilogin och jag tyckte att det vore kul att ha någon av dem på omslaget för att knyta ihop serien visuellt. Valet föll på örnen. Sedan tog Emma Graves fram två versioner, där jag fick tycka till om vilken som var bäst. Det blev en mix av de två varianterna (typsnitt, ram) samt ett färgbyte på klänningen. Min kvinnliga huvudperson är bara finklädd en gång i boken och då är klänningen violett, så det passade bättre med storyn. Jag är så nöjd med mitt omslag!

Samuel: Jag fick tidigt en känsla av att förlaget och omslagsdesignern önskade äga frågan utan att jag blandade mig i för mycket, och det var rätt skönt. Jag har följt processen på behörigt avstånd och tycker om slutresultatet – färgskalan, kompositionen och mixen av filmaffisch och gammal äventyrsbok.

Per: Designern läste boken för att få inspiration och lyckades plocka ut de två viktigaste elementen i storyn till omslaget. Mest diskussion hade vi nog om hur mitt namn skulle skrivas (egovarning!). Som marknadsförare visste jag ju att det på något vis kunde bli mitt “varumärke” om vi gjorde det på rätt sätt, alltså annorlunda och lätt att komma ihåg. Blev rätt häftigt i slutänden ändå. 

Emma: Jag ville först ha en massa personer och detaljer på omslaget, med tanken att omslaget skulle vara en sammanfattning av handlingen. Formgivaren tyckte att det räckte med två personer och lite hav. Men jag fick dit en sjöbod, fiskenät, några tomater och blommor också.

Funderar du på årstiden när du förlägger din handling?

Finns det någon årstid dit du gärna förlägger din handling? Finns det för- och nackdelar med de olika årstiderna när det kommer till fiktionen?

Emma: Min debutbok är en riktigt sommarbok och uppföljaren blir en härlig julbok. Årstidsförlagd handling kan vara ett sätt sätta tydliga ramar för boken om man tycker att man blir hjälpt av det. 

Victoria: Jag läste någon gång att många romaner börjar på en torsdag, då det blir bra för dramaturgin att ha en påföljande vanlig dag, en vardag, som sedan följs av den friare helgen. Jag tänker att det är samma sak med årstiderna, att sommaren är tacksam på så sätt att man först kan visa den vanliga jobbvardagen, som sedan byts ut till semester där helt andra regler och förutsättningar gäller. Som författare blir man ju friare om man slipper förhålla sig till tråkiga jobbtider och rutiner, om nu inte det i sig är det man vill gestalta. 

Härifrån utspelar sig under ett sommarlov, en förutsättning för att Ozzie och Hanna skulle kunna befinna sig på samma plats, trots att de kommer från helt olika världar. Det fanns ju också något lockande med att förlägga handlingen till svensk sommar på landsbygden, den vackra naturen som en kontrast till den mörkare handlingen. I min tänkta uppföljare är det vinter, men jag placerar handlingen precis intill jul, då det innebär lediga dagar och högtidskonflikter jag kan utnyttja. 🙂 

Tua: Jag älskar själv värme och gillar att skriva/läsa sådant som utspelar sig under sommaren. I en tidig version av Konungens sändebud började berättelsen i mars med kvarvarande snö och kyla, men eftersom jag ville att mitt kärlekspar skulle kunna hålla sig rena och fräscha under sin resa (romance med äckligt skitiga huvudpersoner, nej tack) så flyttade jag starten av boken till försommaren för att möjliggöra bad i sjöar. Tvåan i serien utspelar sig från strax innan midsommar till början av juli, så där kunde jag frossa i värme och nattliga utomhusmöten utan risk för förfrysning. Trean ska utspela sig under längre tid så då får jag anledning att lägga in lite höstrusk där mysfaktorn får komma av brasor och tjocka bolster, samt heta kroppar som värmer varandra :-).

Samuel: Som privatperson uppskattar jag alla årstider precis lika mycket, förutom våren som är lite extra härlig. Och sommaren, såklart, som är allra bäst. Men när jag skriver … jag har bara åstadkommit en enda berättelse, nämligen Linnés arvinge, och den löper på under några år med nedslag i alla möjliga årstider. Jag har faktiskt ingen aning.

Semesterläsning

Vilken bok tar du med dig till hängmattan/båten/klippan/stranden/skuggan/soffan/sommarstugan/tågluffen i år?

Samuel: Nyss hemkommen från semestern och med facit i hand: En liten bok med ganska svåra sudoku. (Härifrån, Konungens sändebud, En man till Amanda och Fångarna har jag redan läst. Jag rekommenderar dem alla!)

Emma: Alldeles för många (men det gör inget eftersom jag läser de flesta som eböcker). Pärlfarmen av Liza Marklund, Havsfödd av Lovisa Wistrand, Rekryteringen av Caroline Grimwalker, Korpmåne av Therese Henriksson, Balkong med havsutsikt av Hanna Blixt och Gröna Villan av Sofia Rutbäck Eriksson står på min semesterlista. 

Victoria: Jag är sugen på Moa Herngrens Skilsmässan (jag gillade hennes Svärmodern väldigt mycket), Ulla-Maria Anderssons Skamluvan och Karolina Ramqvists Bröd och mjölk, som jag inte har hunnit läsa. Men på sommaren brukar det också slinka ner några deckare och feelgoods, genrer som jag annars sällan läser, och av någon anledning har jag haft ett väldigt sug efter både poesi och serieromaner sista tiden, så det kanske blir lite sånt också. 

Tua: Jag har många böcker på min “vill-läsa-lista” så det blir några av dem som jag kommer att ta mig an under sommaren. Breven som länkar oss samman är en som jag ser fram emot.

Hur har du gjort för att hitta din egen författarröst?

Tua: Jag tror inte jag har någon, åtminstone inte för mig som författare. Däremot har jag hittat den stil jag vill skriva Konungens-trilogin i. Om jag ger mig på en helt annan berättelse i en annan genre kommer jag behöva mejsla fram en annan röst.

Samuel: Min största utmaning var vad som skulle berättas, inte hur. Sen krånglade jag även en del med ”rösten” eller stilen i början, tills jag kom över tröskeln och fick lite sprutt på det hela. Jag har nog nästan bara ett sätt att skriva: Ganska koncist, ganska ålderdomligt, ganska utmejslat. Som läsare har jag höga krav och ont om tålamod; jag uppskattar klarhet, enkelhet (särskilt skenbar sådan), hög densitet, intellektuell hederlighet, musikalitet. Därför strävar jag också ditåt i mitt eget skrivande.

Per: Oj, nu känns det som att jag glömt göra läxan. Svaret är “ingenting”. Jag vet inte ens om jag har en författarröst. I början tänkte jag mycket på mitt språk, försökte få det att låta smart och snyggt, men testläsarna tyckte bara jag gjorde mig till och krånglade till det. 

Emma: Jag vet när det känns “rätt” – när en formulering man har grunnat på ett tag plötsligt sitter. I det tror jag författarrösten finns. Man kan inspireras av andra och genom att läsa mycket hittar man fler sätt att uttrycka sig på, men för att hitta sitt eget, unika uttryck måste man leta inåt och även lita på att det som känns rätt också är rätt.

Victoria: Jag har slutat att bry mig så mycket om vad alla andra tycker och istället börjat skriva på det sätt jag vill, precis så som orden kommer naturligt. Men för att våga göra det så har jag såklart övat, övat, övat, tagit till mig av skrivregler och allmänna tips, för att sedan sålla bland dem.

Vilken författare skulle du vilja skriva en bok tillsammans med?

Victoria: Jag hatade grupparbeten när jag gick i skolan, speciellt de som gick ut på att man skulle skriva någonting tillsammans. Och jag var definitivt inte en av de som valde att skriva uppsats ihop med någon annan på högskolan, jag har ett allmänt kontrollbehov som är svårtyglat när det kommer till saker jag bryr mig om. Så bara tanken på att skriva en roman ihop med en annan författare ger mig lätt panik, även om det säkert hade varit nyttigt. Kanske borde det vara nästa steg i min kbt!

Tua: Som debutant (och hela vägen genom min Konungens-trilogi) vill jag vara ensam Gud, troligen för att bevisa för mig själv att jag står på egna ben och att det jag skriver duger. Men om en helt annorlunda manusidé väcktes i samtal med en annan författare kanske det skulle kännas som ett intressant projekt för en kommande bok. Jag skulle inte ha svarat på detta sätt om jag inte hört Dag Öhrlund och Cornelia Södergren berätta om hur fort det gått och hur kul de haft när de skrev “Dejta aldrig på en onsdag” (scensamtal hos Lind&Co under Stockholms bokhelg).

Samuel: Helst ingen, tror jag. Jag är för dålig på att samarbeta.

Per: Jag svarar likadant som Samuel, ingen. Skrivandet är för mig en solosegling där jag inte vill vara beroende av att vänta in någon annan för att komma framåt.

Emma: Alla! Jag är öppen för förslag. Har provat ett par gånger men jag tror att man måste gå in helhjärtat för det och verkligen lägga en plan för handlingen om det ska funka. Just nu håller jag och ena dottern på att göra ett trevande försök att skriva tillsammans.