24/7 Vems dagbok vill du (inte) läsa?

Många svenska kulturpersonligheter har gett ut sina dagböcker. Per Wästberg har hållit på ett tag. På senare år har Lars Norén anslutit. Likaså Ulf Lundell, Gun-Britt Sundström och Åsa Linderborg. Vem hoppas du ska publicera sin dagbok? Och vem befarar du ska hoppa på dagbokståget?

Gudrun: En orimlig dröm med tanke på hur privat hon verkar, är att få ta del av musikern och låtskrivarens Stina Nordenstams dagböcker. Hon är begåvad, inte sönderintervjuad, och det finns ett mystisk skimmer kring henne. En dagbok jag icke vill läsa är Göran Lambertz anteckningar från häktet.

Mattias: Jag har inte så mycket till övers för dagboksgenren. Tänker att dagböcker skrivs för personens egen skull och inte för andras ögon. Men för den som kände personen kan ju upphittade gamla dagböcker naturligtvis vara en guldgruva. Att som Lundell m fl. skriva dagböcker och genast ge ut dem, misstänker jag starkt påverkar det personen skriver och jag vet inte längre om det då är dagböcker. Är det inte risk att man skriver om det man vill att andra ska tro att man känner och tänker istället för om det man faktiskt känner och tänker? Ett sätt att skapa myten om sig själv?

Jag vill ärligt talat inte läsa någons dagbok alls. Och är det några dagböcker jag absolut inte vill se i tryck är det mina egna (se veckans inlägg Om att (inte) skriva dagbok). Det vore djupt skamligt och något av ett hån mot litteraturen.

Ann: Den här frågan fick jag fundera länge på. Jag kom fram till att det behövde vara en känd person i en bransch och i ett geografiskt område jag är intresserad av. Ska man stå ut med att läsa någons dagbok måste människan dessutom ha en exceptionell formuleringsförmåga. Därför hade jag velat läsa Carl-Johan Vallgrens dagbok. Han har bott i Berlin (min favoritstad) i massor av år, är både (Augustprisbelönad) författare och artist. Bonniers, hoppas ni läser detta!

Vill inte läsa en dagbok skriven av: något av mina ex/min pojkväns. Gjorde det ödesdigra misstaget att kika i en dåvarande pojkväns dagbok när jag var 19. Hade fått låna hans väska och trodde det var en vanlig anteckningsbok, fick läsa en otrevlig sak som påverkade vårt förhållande negativt.

Caroline: Mark Levengood är en skicklig berättare och jag fascineras av hur han verkar vara fylld av fina anekdoter, betraktelser och krönikor om livet. Eftersom han har träffat så många intressanta människor skulle jag vilja läsa hans oredigerade dagbok med tankar och intryck.

Hmm, något jag inte skulle kunna läsa är den dagbok från ett aktuellt rättsfall i Kalmar där en man har gjort anteckningar om sexuella övergrepp mot sina egna barn. Han har dömts till nästan 14 års fängelse tack vare bevisning i form av bilder, filmer och den där dagboken.

Anna: Jag skulle vilja läsa Carl Jungs dagbok. Den finns faktiskt i handeln men är så sjukt dyr att jag aldrig gett mig själv tillåtelse att köpa. Och Britney Spears dagbok! Följer hennes instagram slaviskt, det är stor konst. Det finns inte så många andra dagböcker jag skulle vilja läsa. Lyckligtvis har de allra flesta ganska tråkiga liv. Hur jobbig vore inte världen annars

Pågående utgångsmaterial – en mejlväxling om skrivande, föräldraskap och Dregen

målning av Karin Broos

13 juni 2021 10:46

Hej Anna!

skriver här istället för på slack mest för att jag har lite ont i en tumme (har väl scrollat för mycket på mobilen), och det är skönare att skriva från datorn.

Jo, jag skulle vilja plocka upp en tråd från ditt senaste inlägg, om det här med hur det är att vara yrkesarbetande och skrivande människa och samtidigt förälder. 

Mina barn är ju tonåringar nu, men var ju sex och tio när jag börja det här romanprojektet, så det här är något som funnits med under stora delar av deras liv.

Jag tänkte att vi skulle kunna göra en liten mejlkonversation (som om vi vore två upphöjda författare som brevväxlar), och sen publicera det som ett lördagsinlägg den 17 juli när jag är admin. 

Ska såklart fråga om någon av de andra tycker det är relevant för dem också att vara med, men tänkte i första hand på dig som  har små barn. Tror  att det här ämnet berör en hel del av våra läsare också. 

Sen vet jag att du har många järn i elden – så helt ok att säga nej om du inte nappar. 

Ha det fint, 

Gudrun

13 juni 12:07

Tycker det låter fint! Återkommer med längre svar, pågående utgångsmaterial!

14 juni 2021 18:58

Hej! 

Ja, ingen stress med att svara. Under tiden kan jag ju fundera över vad ”pågående utgångsmaterial” betyder.

/Gudrun

27 juni 2021 00:05

Kära Gudrun,

Jag är ledsen att svaret har dröjt. Jag brukar annars vara snabb, i tanke och skrift. Men senaste månaden har det gått trögt. Trögt med romanen, trögt med arbetet. Det enda som egentligen gett mig glädje är att vara med familjen; leva vårt borgerliga och högst heteronormativa familjeliv. Jag lagar middag och vi badar. På kvällarna berättar jag godnattsagor, men även där känns det som om fantasin börjar tryta. 

Jag undrar ibland om min nästa bok kommer handla om moderskapet på något sätt, eller behandla moderskapet. Jag tänker ibland på Mary Shelley och hennes Frankenstein, som ju kan läsas som en skräckberättelse om just moderskap. Den enda skillnaden var att den unga kvinnan skrev en manlig huvudperson.

I alla fall. När jag började skriva var min äldsta dotter bara en bebis. Där och då var skrivandet ett sätt att lura mig till lite extra föräldraledighet, jag behövde gå en kurs på folkhögskola för att begålla mitt SGI när jag drog ner på arbetstiden. Jag hade upplevt föräldraledigheten som enormt givande. I efterhand kan jag förbanna mig själv för att jag inte började tidigare. Liksom, hur mycket tid hade man inte innan barnen? Hur många timmar slösade man inte på Debaser eller bakis i någon lägenhet kring Skanstull. Men jag tror inte att jag kunde det. Tiden innan barn var så mycket ångest; alltså den typ av ångest som är onödig. När jag just fått min bebis var jag – som så många andra mödrar- orolig att något skulle hända med barnet. Något oklart hemskt. Jag frågade sköterskan på BVC hur man skulle göra det, hur man skulle orka med all ångest. Och hon svarade något i stil med, ”ja man lär sig”. Och det har jag ju gjort. 

Nu har jag inte riktigt ångest över att min text ska vara kass. Eller jo, det har jag ju. Men ångesten är inte överväldigande. Det är mer som en vanlig känsla. Jämfört med rädslan för att något ska hända ens barn, tex. Det var nog det som fick mig att våga börja skriva, känslan att det faktiskt inte var så himla viktigt. Inte egentligen. Förstår du vad jag menar? Det är inte lika viktigt att vara sval och genomtänkt, bara alla har fått mat och bajsat vid rätt tillfälle osv. 

Den första skiva jag köpte som sjuttonåring var Making Enemies is Good med Backyard Babies. (Eller okej, det var andra skivan. Den första var Titanic-soundtracket). Och jag undrar verkligen vad sjuttonåriga Anna skulle ha sagt om hon visste att hon femton år senare skulle prata med Dregen, och att hon skulle säga ”Ursäkta, kan du flytta din barnvagn”, med sur småbarnsmammeröst, eftersom Dregen envisades med att parkera in hennes barnvagn hela tiden. Jag tror inte Anna 17 år ens hade vågat tilltala Dregen. Men som sagt, allt förändras. 

PS: Jag undrar också vad pågående utgångsmaterial betyder? Det var min dator som lade till det. 

målning av Alice Neal

27 juni 2021 17:55

Hej Anna, 

vad spännande att Dregen fått barn igen. Med vem då? Och hur då? Drar mig till minnes från hans sommarprogram att det var ganska mycket bestyr innan första ungen kom till. Nej Dregen åsido, vill säga först att det inte alls gör något att ditt svar dröjt. Med tanke på att du under våren redigerat klart ett romanmanus och samtidigt börjat nytt jobb, bloggat och varit förälder – allt detta under pågående pandemi, så är det inte konstigt om kreativiteten (tillfälligt) sinar. 

Vad härligt att du betonar glädjen i familjeliv och föräldraskap – annars blir det ju lätt att konversationer kring skrivande och föräldraskap handlar om den eviga frågan om hur tusan tiden ska räcka till för den som både jobbar, skriver och har barn. Då framställs ju föräldraskapet lätt som något problematisk som ska hanteras, och som står i motsats till skrivandet. 

Jag förstår absolut din upplevelse att föräldraskapet liksom gör shack matt på en och att det kan leda till något gott. Att erkänna sig besegrad har den fördelen att hela ens identitet sedan inte står inte och faller med om boken blir lyckad eller inte. Självklart kan även folk som inte är föräldrar uppleva det, men vi som har barn får nog lite gratishjälp av dem. Ett av mina barn konstaterade för ett tag sen eftertänksamt att hon inte tänkte läsa min bok nu, möjligen när hon är vuxen. Det kändes skönt.

När jag började skriva på det här som nu kommer bli min debutroman var min äldste son 10 och mina döttrar 6. Något år in i skrivprojektet hade jag sällskapet på pendeltåget med en person som sadlat om från att ha varit serietecknare till att utbilda sig till psykolog. Hon sa att hon var trött på att bara rikta blicken inåt, nu ville hon rikta blicken utåt. Jag insåg att jag var i motsatt läge. Efter att ha varit småbarnsförälder och psykolog ville jag rikta blicken mer inåt. Inte som något slags egenterapi, men för att få fatt i en annan, ”onyttig” sida av mig själv. Ibland har jag haft dåligt samvete för att jag har så stort behov av detta, att skrivandet gör att jag liksom kan vara lite mentalt borta. Jag tror inte på att ursäkta allting med att ”om jag mår bra mår mina barn bra”. Jag har en misstanke om att du kan bli uppslukad av skapandet men att du också  har en förmåga av att sen bli uppslukad av att vara med barnen och då vara en väldigt rolig och handlingskraftig förälder. Stämmer det? 

Ha det bra och njut du din kärnfamilj, själv ska jag åka med två av mina barn till en campingstuga. Datorn får stanna hemma, Carrie Fischers självbiografi får följa med, 

varma hälsningar 

Gudrun

PS. Intressant att din nästa bok kanske kommer handla om moderskapet, jag har en idé om att nästa roman ska utspela sig på neonatalen. Och du kanske undrar hur många mejl jag tycker vi ska skriva innan inlägget är klart? Har ingen aning. DS. 

Halvtidsavstämmning: hur går det?

Den där frågan. Ärligt nu debutantbloggare, hur går det egentligen?

Ann: Den här kluriga frågan avslöjar inte riktigt om det gäller med själva bloggen, skrivandet eller livet i allmänhet. Fritt val alltså. När det gäller bloggandet så ligger jag i framkant efter några hetsiga debutveckor och har minst ett inlägg schemalagt och flera idéer som väntar på att komma på pränt i bloggform. Jag har heller inte gjort mig ovän med några debutantbloggskollegor (vad jag vet).

Skrivandet går faktiskt framåt. Jag har semester och försöker både fånga dagen och fånga orden för att sätta dem på pränt. Det verkar gå mot halvtid även i textlängd.

Debuterandet är avklarat för min del och det har visserligen varit omtumlande, men jag har överlevt. Och många har gillat boken! (Och hatat den, men det är en annan historia).

Caroline: Själva bloggandet går bra och är roligt. Har många påbörjade och inplanerade inlägg men brukar bestämma mig några dagar i förväg för vilket det blir just den aktuella veckan. Ibland lägger jag dock orimligt mycket tid på varje inlägg, så där skulle jag absolut kunna bättra mig.

Skrivandet och redigerandet har också gått bra på sistone. Nästa steg är egentligen att boka redaktör. MEN… Just nu är det lite moment 22. Jag väntar nämligen på svar från förlag. Som jag skrev om i torsdagsinlägget så har några förlag helt oväntat hört av sig till mig och bett att få läsa mitt manus. Därför avvaktar jag ett tag till och hoppas att jag får svar snart.
Det är klart att det finns vissa som undrar om jag verkligen kommer att hinna debutera i år. Jag erkänner att jag själv blir lite nervös ibland. Går det inte med plan A får jag väl ta till plan B.

Mattias: Jag har precis varit på prestationssamtal med Kritikern och Tvivlet (se veckans inlägg: Prestationssamtal i halvtid) och överlevt det. Jag tror jag fick godkänt. För övrigt? Jag är ju den i gänget som fuskade och debuterade redan förra året med Pensionat Solvändan på Lange Forlag, dock enbart som e-bok. Nu är meningen att den äntligen ska komma som tryckt bok. Vilket gör att det känns som att jag nu debuterar ”på riktigt”. Och eftersom den trycks först nu har vi (jag och Lange Forlag) kommit överens om att vänta med uppföljaren Skalbaggen i trädet som egentligen redan är färdigskriven (annars hade de kommit ut nästan samtidigt). Mitt illustrationsarbete med uppföljaren är därför satt på paus. En annan rolig grej är att Pensionat Solvändan nu översätts till engelska och fler språk är på gång har jag förstått. Det ska bli riktigt spännande att se hur min text ter sig på ett annat språk än svenska. Mitt skrivande just nu handlar främst om min egen skrivutmaning vilket jag nyligen skrev om i ett inlägg här på bloggen: En sommarutmaning. Jag tänkte att jag skulle låta skrivandet få vara fritt från krav under sommaren.

Anna: Jo tack det duger! Manuset är hos redaktör och det ser ut som om vi håller deadline. Det har känts trögt ett tag och jag har svurit en hel del åt det hela. Men nu känns det som om det lättar!

Gudrun: Eftersom jag uppmanas att svara ärligt – just nu vet jag inte hur det går med debuterandet. Kanske kan jag berätta mer efter nästa veckas förlagsmöte. När det gäller bloggandet vågar jag redan nu säga att Ann inte gjort sig ovän med någon av oss andra.

Jämför du dig med andra debutanter?

Att kolla in andra kan ju vara inspirerande, sporrande och ibland nedslående. Ägnar sig 2021 års debutantbloggare åt dylikt? Eller är de rofyllda Snusmumrikar som går sin egen väg, utan att jämföra sig med andra?

Ann: Självklart jämför man sig! Precis som Gudrun var inne på i ett tidigare inlägg så kan man som debutant 2021 inte bortse från Lydia Sandgren. Tänk att få ge ut en bok som debatteras på alla kultursidor igen och igen i flera månader? Jag, som nyss debuterat, jämför mig naturligtvis genast med alla andra som debuterar ungefär samtidigt. Fast jag drar det snäppet längre och jämför mig dessutom med folk som redan givit ut flera böcker, men som också släpper bok ungefär samtidigt som jag. Perfekt för ens sinnesro! Kan man börja gå i debutant-terapi?

Gudrun: Jag kan få stora skälvan, och typ stänga av mobilen om det dyker upp något nyutgivet i mitt flöde med ett tema som tangerar ”mitt.” Jag blir genast övertygad om att alla, kommer läsa den boken och bara gäspa åt mitt lilla romanförsök. Så visst jämför jag mig!

Det har varit oväntat välgörande för mig att blogga. Genom att följa Ann, Mattias, Anna och Caroline blir det så uppenbart att vi tar med oss våra olika personligheter och ambitioner in debuterandet. Det finns flera sätt att göra det här på, flera sätt som kan bli bra. Jag anar tex att Mattias kommer reflektera underfundigt och prestigelöst kring dagens enkätfråga (när jag skriver det här har han ännu inte svarat). Det kommer vara hjälpsamt för mig, precis som att det var skönt att se Anns svar ovan mitt, där hon ärligt bekänner att hon nojar. Kanske fungerar bloggandet som debutant-terapi? Obs tror bara att det hjälper om du, liksom jag har lindrigare symptom på jämförelsesjukan. Är du osäker ring1177 för att hitta rätt vård.

Mattias: Underfundigt och helt prestigelöst svarar jag: Jag har nog aldrig jämfört mig med någon debutant, eftersom jag aldrig riktigt har tänkt tanken att jag själv skulle kunna bli en (idag försöker jag vissa dagar att få mig att förstå och inse fakta). Men däremot har jag funnit tröst i att läsa att Robert. M. Pirsig hann skicka sitt manus till debutromanen ZEN and the art of motorcykle maintenance (Sv. ZEN och konsten att sköta en motorcykel) till 122(!) förlag som alla sade nej, innan det 123:e förlaget sade ja till utgivning. Boken kom ut 1974 och blev en succé av sällan skådad art, och jag tror att jag vågar gissa att 122 förlag bittert ångrade sitt nej. Boken räknas idag till tidernas mest lästa filosofiska verk och har sålt i miljoner exemplar och är översatt till 27 språk. Man kan se det här på olika sätt (bl a hur fullständigt hopplöst det verkar vara att få ge ut en bok, jag menar 123 förlag!), men det är i alla fall trösterikt att veta att det kan löna sig att inte ge upp och att våga tro på sitt manus.

Caroline: Jag tar mer än gärna del av andras debutantberättelser och erfarenheter. Att jämföra behöver inte alltid resultera i att någon bedöms vara sämre eller bättre. Jag jämför mest för att lära mig och inspireras. Ungefär som Gudrun säger: vi debutanter har ju olika förutsättningar. Det kan nog vara bra att komma ihåg att det finns mängder med olika preferenser bland läsare också. Olika är bra!

Anna: Alltså, jag jämför mig med andra debutanter. Med etablerade författare. Med nobelpristagare. Jag läser bara författare som är väsentligt bättre än jag på att skriva. Sen jämför jag, lånar formuleringar, refererar, härmar. Hur man än vrider och vänder på saken kommer det alltid finnas nån jävel som är bättre än en själv på det man gör. Det är det enda rimliga. Annars vore man ju världsbäst och mest lyckad på exakt allt och då vore man ju en helt odräglig jobbig person som ingen ändå gillade. Jag har lärt mig att älska känslan att vara halvbra, på väg uppåt och framåt. Det kommer inte naturligt utan kräver en del kriser. Men vafan, perfektion är tråkigt.

Lördagsenkäten: Vart åker du på skrivresa och varför?

Grattis! Du får en veckas betald skrivresa. Vart åker du och varför?

Ann: Nu har jag aldrig varit på en riktig skrivresa, men jag gissar att en viktig komponent är mycket skrivtid. Således borde man egentligen isolera sig i en stuga på landet, något jag planerar att göra första veckan i augusti. Med mig tar jag då min kompis Kajsa som var min försteläsare med bok nummer ett. Vi tänkte upprepa succén. I oktober åker jag två veckor till Berlin, min favoritstad i världen. Där finns det visserligen så mycket att göra att man förmodligen lätt blir distraherad om målet är att skriva så mycket som möjligt. Men jag tänker att det också är viktigt med inspiration, vilket jag alltid brukar få i Berlin.


Mattias: Jag tänker alltid på en favoritserie av Eva Lindström när jag tänker på att åka iväg och få tid till att tänka och skriva. En kvinna som berättar för sin väninna att hon ska åka till en ”ödslig ö” och vara där alldeles själv med sina tankar. Sista bilden visar en liten stuga på en ö med en enorm tankebubbla över: ”Jaha idag är det måndag, då är det tisdag imorgon, undrar vad det blir för väder i eftermiddag, håhåjaja, nu har jag varit här i två dagar, vad ska jag äta till middag idag? Oj, en myra!…” osv. Väldigt roligt!

Men jag tänker ändå ibland på att åka iväg en vecka för att enbart ägna mig åt skrivandet. Det hade varit spännande att testa trots allt. Och om jag skulle åka iväg, skulle jag nog åka till typ Bovallstrand eller någon annan liten ort i Bohuslän, där det är kargt och blåsigt om hösten. Det får inte vara för prunkande och vackert och där bör helst vara folktomt, men det får gärna finnas en liten butik. Jag skulle plocka med mig skrivbok, penna, datorn, regnjacka, ett par rejäla kängor samt en insektsbok (eftersom man aldrig vet vad man kan hitta för roliga kryp i de vindpinade buskarna). Jag skulle också packat ner en essäsamling (kanske av Peter Englund) ett halvt kilo kaffe samt korv av olika slag vilket är enkelt att laga och inte tar onödig skrivtid ifrån mig. Någon gång måste jag testa det här!


Caroline: Åh, så trevligt. Älskar kombinationen skriva och resa. Jag var ju nyligen i Stockholm på skrivresa, dock med lite för många trevliga distraktioner. Och precis före pandemin var jag på skrivhelg med en kompis, också underbart roligt men för kort skrivtid. Drömmen vore att vara ensam en hel vecka någonstans i södra Europa. Kan inte riktigt bestämma mig för Spanien eller Portugal. Eller kanske Frankrike? Nej, jag väljer Italien – bravissimo!

Jag väntar gärna till hösten när värmen är lite mer hanterbar där nere. Kan tänka mig att hyra ett hus eller en lägenhet med skuggig terrass eller balkong. Utsikt över en blommande bougainvillea och turkosblått hav blir också bra. På gångavstånd vill jag ha någon bar och ett par mysiga kvarterskrogar. Där frossar jag i mozzarella caprese, pizza och pasta samtidigt som jag lyssnar på världens vackraste språk som talas omkring mig. Men bara korta stunder! Jag är ju där för att skriva och skulle göra upp ett strikt schema över mina skrivintervaller. Även om manus nummer två, som jag skriver på i höst, också kommer utspela sig på Öland är det inte omöjligt att jag blir så inspirerad att det skrivs in en Italienresa i handlingen.


Gudrun: Min dröm är att Systerkonspirationen visar sig ingå i ett internationellt nätverk för kvinnoledda förlag, och att Tramp Press därför erbjuder mig plats på ett mysigt bed and breakfast i en liten irländsk kuststad. Jag tar mig dit med tåg och båt och hinner borra mig en bit in i manus nummer två under färden.

När jag kommer fram välkomnas jag av Emilie Pines som skrivit den fina essäsamlingen Notes to self. Vi kommer överens om att ses varje morgon och käka lång frukost och bolla tankar och idéer. I övrigt ägnar vi dagarna åt skrivande, löpning, friska atlantbad, snacks och tupplurar, var och en efter sina egna behov. På kvällarna ses vi på puben, käkar middag, dricker bärs, frotterar oss med lokalbefolkningen och, eftersom vi är på Irland, brister ut i sång.

Anna: Jag ska ju på skrivresa till Sörmland i sommar. Är väl inte min drömdestination precis, men får man stipendium så får man! Annars drömmer jag om Sri Lanka.

Lördagsenkäten: Hur får du utlopp för din kreativitet?

Att skriva en bok är onekligen en kreativ syssla. Räcker det för dig eller ägnar du dig åt fler skapande aktiviteter? Berätta om vad och varför eller vad du skulle vilja testa!

Caroline: Jag har aldrig sett mig själv som särskilt konstnärlig, ändå hamnade jag inom ett kreativt yrke som grafisk formgivare. Kanske är det därför som jag inte har haft så stort behov av att vara kreativ på fritiden? Det är först på senare år jag har upptäckt hur roligt det är och hur bra jag mår av att skapa. Jag skulle gärna vilja gå en keramikkurs och framförallt testa att dreja. Den där direktkontakten mellan händerna och leran verkar så härlig. Det känns lekfullt och kravlöst samtidigt som det lockar att skapa användbara saker och att få måla dem i vackra färger.
Förmodligen är drejning min enda chans att bli mer framgångsrik än författaren Björn Hellberg … Se videon:


Tog det här fotot hemma när jag letade efter saker som kunde användas i ångestbehandling

Gudrun: Vet inte om det räknas som ”skapande” men i mitt arbete som psykolog behöver jag ibland vända nästan ut och in på mig för att hitta kreativa sätt att bidra till förändring. Det bästa är såklart när ungdomarna och jag kommer igång och problemlöser tillsammans. Det här ska dessutom göras inom Region Stockholms ganska snäva ram för hur barn- och ungdomspsykiatrisk vård ska bedrivas. Någon drejkurs behövs inte, jag har utmaningar nog ändå.


Mattias: Det är ju numera det enda jag gör – tecknar, målar, skriver, illustrerar, sjunger, spelar. Men det är definitivt en skillnad på att skapa något på uppdrag (t ex en tidningsbild) och att skapa för att uttrycka, gestalta, utforska för konstens egen skull. Arbetet med ett professionellt uppdrag skiljer sig oftast från det jag skapar utan tydlig adress, även om gränsen inte är murad i sten. Ibland är den närmast obefintlig. Kreativiteten måste dock finnas där oavsett, i form av att våga gå utanför invanda mönster. Ofta likställs kreativitet med att skapa i sig, men jag ser kreativitet mer som modet att våga prova otrampade stigar och inte fastna och bli bekväm i det jag redan vet funkar. Man måste hålla liv i den där lusten att hitta nya former och vägar för sitt skapande oavsett om det gäller bild, text eller sång. Även om det kan kännas läskigt att inte veta vart man är på väg och vad resultatet ska bli.


Anna: jag meckar med det mesta; filmar, skriver manus och fotograferar. Sen har jag en drejskiva också men har väl inte precis uppnått någon så att säga verkshöjd. Det är skitsvårt och blir inte bra.


Ann: När jag var yngre satte jag alltid likhetstecken mellan ”kreativ” och ”konstnärlig”. Att kunna rita, gilla färg och form och ha det där ögat för design verkade vara något alla kreativa människor hade. Jag suger på att rita (kan på sin höjd rita likadana hästar som jag gjorde i mellanstadiet) och har inte riktigt det där lilla extra som gör att mitt hem inredningsmässigt ser sådär bohemiskt ordnat ut. Däremot har jag alltid pysslat med musik i en eller annan form. Från musikskolelektioner i piano, till gitarr i band i gymnasiet och dragspelskurs och damorkester i vuxen ålder. Jag har alltid dansat och även om det intresset just nu är satt på paus pga pandemin så planerar jag att ta upp det igen så snart det bara går.

Lördagsenkäten: Böcker vi läste som små

Läsning är nyckeln till allt skrivande. Idag rotar vi i minnets källarförråd – kommer du ihåg den första boken du tyckte om att läsa själv som liten?

Mattias: En bok jag har ett starkt läsarminne av är Vem stal blåbärspajen?, av Crosby Bonsall, som jag ofta lånade på biblioteket. Det var en liten deckarhistoria där deckarklubben Hemliga ögat försökte att lösa mysteriet med den försvunna blåbärspajen. Det fanns fler böcker om de fyra pojkarna Slugis, Tjalle, Knubben och Smalis (PK-namn?), men det var denna jag tyckte allra bäst om! Alla fyra misstänkte varandra för att ha ätit upp pajen, vilket gjorde historien till ett litet relationsdrama (tänker jag nu så här fyrtiofem år senare) där frågan ställdes kring vem man kan lita på?


Gudrun: Den första ”bok” jag läste själv, var ett litet skolhäfte om Musen Bus. Sprickfärdig av stolthet bad jag min storebror att lyssna när jag högläste, som jag själv tyckte, i rekordfart. Brorsan lyssnade, tog boken och läste upp den i betydligt högre tempo.

Efter musen Bus tog jag mig ganska raskt vidare, läste massa Tintin, seriealbum med Mumin, Barbro Lindgrens dagböcker och diverse hästböcker. Och så ”Fem barn och ett sandtroll” och allt jag kom över av Edith Nesbit, här vill jag inflika att Nesbit var gammalmodig redan under min barndom. Kanske grundlades min faiblesse för torr, brittisk humor här för det kändes bra när jag snappade ironin i Nesbits prosa.

Idag har jag en god relation med min bror. Jag vill hävda att jag läser snabbast av oss två.


Caroline: En av de första längre böckerna jag läste var Mio min Mio av Astrid Lindgren. Jag var fem år då så jag minns inte så mycket av handlingen förutom att Riddar Kato var en läskig typ. Trots att den var obehaglig kunde jag inte låta bli att läsa ut den. Betydligt beskedligare var serien om Vitnos, det lilla gotländska russfölet av Marie Louise Rudolfsson. Jag hade alla böcker i serien prydligt uppradade i min röda bokhylla. Senare gick jag över till Walter Farleys serie om Svarta hingsten som jag blev helt uppslukad av. När filmen kom på bio 1980 var lyckan total för nioåriga Caroline.


Ann: Jag förmodar att något ur Bamse var min första egna läsupplevelse, eftersom jag lärde mig läsa med målet att kunna läsa just Bamse själv. Ett författarskap som gjorde stort intryck på mig under uppväxten var Lucy Maud Montgomerys. Jag älskade Anne på Grönkulla, men ännu mer älskade jag Emily-böckerna. De handlar om Emily, som blir föräldralös och drömmer om att bli publicerad författare. Det finns väldigt mycket fina scener om skrivandets våndor och jag kände nu när jag tog ner mitt vältummade exemplar ur bokhyllan att de nog förtjänar en omläsning.

Hur arbetar du fram en karaktär?

Det finns olika sätt att jobba fram en karaktär. Allt ifrån att bygga upp karaktärer från grunden innan man börjar skriva, till att låta karaktären få växa fram medan man skriver. Hur gör en debutantbloggare?

Mattias: Jag har testat att följa rådet att bygga upp hela karaktärer innan jag börjar skriva. Det gick inte. Det var som att allt då redan var färdigt och inget mer fanns att upptäcka. Jag vill istället lära känna karaktärerna medan jag skriver, det har blivit mitt sätt att levandegöra dem. Då jag började skriva om killen i klänningen på Pensionat Solvändan visste jag inte ens vad han hette. Men det gav sig – han berättade det till slut. Och så var det även med resten av personerna i manuset. Det ställer naturligtvis krav på lyhördhet och en stark vilja att lära känna dem. De måste ändå bli trovärdigt tecknade, trots att jag från början inget vet om dem. Men detta har blivit mitt sätt att skapa karaktärer.

Gudrun: Jo det har varit som med allt annat i den här skrivprocessen: learning by doing. Först har minnen, fragment och fantasier formats till personer, ganska ogenomtänkt och prövande. I ett senare skede har jag kunnat höja blicken och se deras funktion i berättelsen, och fokusera på att förstå vilka de är.

Under årens lopp har jag fått en mer ömsint relation till en av de besvärligaste huvudpersonerna. Kanske var det en av poängerna med allt det här. Min egen karaktär behövde utvecklas.

Ann: Eftersom min debutroman är skriven i jag-form förstår jag att många kommer att sätta likhetstecken mellan mig och huvudpersonen. På sätt och vis är en huvudkaraktär det absolut svåraste att mejsla fram, eftersom det ofta blir den läsaren identifierar sig med. Trots att Doris upplever saker jag har upplevt ville jag inte att vi skulle vara alltför lika. Jag gjorde henne mindre kaxig och mildare än jag själv, samt lade in vissa markörer som fått vänner till mig att utbrista ”Jaha, nu förstår jag att Doris inte är du, hon dricker ju te!”, till exempel.

Bifigurer är egentligen ännu roligare att utforska och förstås särskilt antagonisterna. Jag har två sådana i min debutroman, den ena är en s k catfish, en person som egentligen inte existerar. Det var en utmaning att skapa en såpass flyktig karaktär men också väldigt roligt.

Caroline: Att skapa karaktärer är bland det roligaste med författandet! Innan jag började skriva på själva berättelsen lade jag ganska mycket tid på mina två huvudpersoner. Jag bestämde vilken bakgrund de har, vad som har format dem och beskrev deras olika egenskaper. Att ställa frågor är ett bra sätt att lära känna dem på: Vad gör henne riktigt lycklig? Vad är hon rädd för? Hur reagerar hon i olika situationer?
Jag skrev också långa dialoger för att arbeta fram deras olika personligheter. På så sätt kom jag dem lite mer under skinnet. När jag skriver vill jag uppleva och känna samma saker som mina påhittade människor. Tror att det kan jämföras med hur en skådespelare går in i sin roll och verkligen försöker bli sin karaktär.

Anna: Jag har aldrig varit sån att jag jobbar fram intressen osv. Enligt råd från mäster Sören behöver man ett ungefärligt utseende, ålder och ett hem. Har de inget hem så har de liksom inget liv. Sen brukar det dyka upp olika röster i huvudet som får befolka de där hemmen; alla är väl egentligen olika variationer av min röst men jag bygger ut dem med olika detaljer.

Debutanterna kliver in i biktbåset

Vilka synder har debutanterna gjort sig skyldiga till? I manusen alltså. De flesta av oss har språkliga svagheter som envisas med att smyga sig in i texten så fort man slappnar av. Kanske finns också något favorituttryck som dyker upp pinsamt ofta, eller ett grammatiskt fel som återuppstår gång på gång. Bekänn nu för läsarna!

Anna: Uj uj, jag upprepar mig. Jag tycker att jag har kommit på en genial formulering och så skriver jag ner den. Sen visar det sig att jag kommit på dem typ tre gånger tidigare också. Plus: jag skriver plus. Och sen vaknar mina huvudpersoner hela tiden. Jag som hatar böcker där folk bara vaknar! Med eller utan ryck, det är ändå sååå tröttsamt. Stryk. A

Mattias: ”Bikten”

Jag har inget att bekänna, försökte jag till förstone. Ingen debutant är fri från synd, svarade Padre Inocencia på andra sidan gallret. Jag tog ett djupt andetag. Okej, sa jag, varje gång jag skriver ”människa” på datorn blir det ”männsika”, och ”exempel” blir till franska ”exemple”. Du är förlåten, svarade Padre lugnt. Det är blott en ringa synd att skriva på franska. Något mer, min son?

Tankstreck… sa jag och suckade. Jag tycker att det är besvärligt! Jag fattar aldrig när det ska vara tankstreck, bindestreck eller långt tankstreck, och ibland heter det ”pratminus”. Vilket är vilket? Och vad ska vara var, och när är det fel och galet? Även där är du förlåten, svarade han milt. Redan Augustinus på sin tid hade stora bekymmer med tankstrecken. Har du något mer att bekänna?

Ja… semikolon… mumlade jag. Va’sa? utbrast Padre och tycktes komma hotfullt nära gallret. Semikolon, sa jag igen lite högre och min skam måste ha ekat i den tomma salen. Jag vill väldigt ofta använda semikolon i löpande text! Jag försöker att avhålla mig, men plötsligt har jag satt dit ett igen… och igen… Förlåt mig, jag har ingen som helst kontroll… Det är ju så fint, och passar så bra ibland… Det är till yttermera visso också en svår synd att fritt använda sig av semikolon i dessa dagar! svarade Padre Inocencia myndigt. Gack genast ut i världen och förstå att tiden har gått! Lyssna på Sparks låt ”It ain’t 1918” sjutton gånger och en. Gå sedan i frid, mitt barn.

Jag tackade Padre Inocencia och lovade bot och bättring.


Gudrun: Jag har märkt (och det har påpekats för mig), att det frågas väldigt mycket i mitt manus. Alltså inte bara i dialogen utan i de delar av texten som beskriver vad som rör sig i berättarens huvud. Det blir på tok för mycket. Som ett tics nästan. Jag har försökt rensa bland spörsmålen, men märker de likt ogräs som förökar sig dyker upp här på bloggen också. Så jag kan inte skylla på min huvudperson. Det är jag. Jag sonar genom att lyssna på Johnny Thunders, Ask me no questions. Och sen skriver jag en ny text, full med frågetecken. Eller har jag missuppfattat hur det där med absolution fungerar?


Caroline: Jag har en tendens att överanvända ordet ”ju”. Det är ju ett himla bra ord enligt mig men jag vet ju också att det oftast inte tillför något i sammanhanget. Dessutom blir det ju tjatigt när det används flera gånger i samma stycke. Oftast märker jag när det dyker upp på skärmen och raderar omgående. Trots det kan jag konstatera att antalet ”ju” uppgår till 117 stycken av totalt ca 93.000 ord i manuset. De förekommer mest i dialog och då är det väl okej, eller? Äsch, det blir till att rensa ännu mer.


Att vara eller inte vara – i en pandemi

Vaccineringen är i gång och vi börjar alla skönja ljuset i slutet av tunneln när det gäller coronapandemin. Boksläpp har skjutits upp, bokmässan har blivit digital och inget har varit som vanligt. Men hur gör våra debutantbloggare när det gäller pandemin i fiktionen?

Lördagens fråga är: Hur förhåller du dig till pandemin i dina litterära världar?

Caroline: Det är helt pandemifritt i min bok. Jag funderade en stund på ifall jag skulle tidigarelägga handlingen men bestämde mig för att bara ignorera smittan. Kände att jag ville låta folk träffas och vara nära utan handsprit och munskydd.

Mattias: Mitt senaste manus utspelar sig i en tid långt innan pandemin så där syns inga spår. Däremot påverkades jag av pandemin då jag inför ett podd-avsnitt återigen läste om Albert Camus Pesten. Det gav ju onekligen ett annat, och nytt perspektiv på en redan välkänd roman då jag kunde relatera till min egen nutid. Ett tydligt exempel på hur en text kan leva och förändras med sin tid.

Gudrun: Debutromanen utspelar på 1990-talet, så ingen covid där. Däremot skrev jag en dikt sommaren 2020 som handlade om pandemin. När jag läste upp den fick jag fint gensvar från publiken (vi var utomhus). Vi var och är, mitt uppe i något som är svårt att greppa innebörden av. Kanske kommer litteraturen kunna hjälpa oss med det.

Ann: Eftersom min första roman utspelar sig cirka 2018 så innehåller den inga spår av pandemi. Däremot utspelar sig roman nummer två i framtiden, kanske nästa år eller så (inte bestämt exakt) och där tänkte jag göra en lite kul grej av det genom att nämna pandemin i förbigående och förfluten tid. Jag gissar att det inte kommer vara jättekul att läsa pandemiskildringar under ett par år direkt efter att denna farsot slutat plåga världen i lika hög grad. Kanske kommer vi i framtiden kunna relatera mer när vi läser dystopier än vi gjort tidigare?

Anna: När jag började skriva förlade jag min bok till 2019. Då var det framtiden, och många undrade varför jag la handlingen till framtiden. Var det sci-fi? Nä, sa jag, jag tänker att det är nutid när boken kommer ut. Men jag hade fel. Slapp iaf skriva om pandemin. När jag blev antagen passade jag på att pitcha min nästa manusidé, en virusapokalypshistoria. Förlaget var pepp. Men det blir nog inget av det nu.

Litterärt lördagsgodis – från Kafka till Baren

Vad intresserar oss just nu? Idag bjuder vi på lite gott och blandat.

Gudrun: Gamla hederliga radioföljetongen på Sveriges Radio är ofta väldigt bra. Nu lyssnar jag på Tung av Kieyse Laymon, en självbiografi om att växa upp i ett rasistiskt USA, fint inläst av David Lenneman. Jag tror faktiskt inte jag har retat mig på Davids sätt att läsa en enda gång hittills (ovanligt för mig när det gäller ljudböcker). Liksom Éduard Louis, Ocean Vuong och Patrik Lundberg väljer Kieyse Laymon att skriva i du-form. Hela berättelsen är riktad till hans mamma. Den är både tung, gripande, rörande och rolig. Jo och så en sak till. Agnes Lidbeck har skrivit intressant i Dagens Nyheter om att inte kunna leva på sitt skrivande (hoppas texten inte är låst).

Mattias: Har just läst om Patric Modianos fantastiska bok Dora Bruder samtidigt som jag läser Franz Kafkas En svältkonstnär, och andra texter. Jag kan varmt rekommendera båda för både inspiration och njutbar läsning!

Anna: Jag läser Korrektur av Thomas Bernhard, den handlar om en snubbe som bygger ett konformat hus till sin syster och det går såklart åt fanders. Har just börjat men verkar lovande!

Caroline: Mitt bästa lördagsgodis på länge var feelgoodromanen ”Je m’appelle Agneta” av Emma Hamberg. Den handlar om en medelålders kvinna som ger sig iväg på äventyr till Frankrike. Hon är modig, tar kontrollen över sitt liv och lyssnar till sitt hjärta. Dessutom är den jäkligt rolig. Jag läste den men har hört att Emma Hambergs egen inläsning av ljudboken är riktigt bra.

Ann: Just nu läser jag, förutom ”Eufori” av Elin Cullhed, även essäsamlingen ”Falsk spegel” av Jia Tolentino. Eftersom jag inte har läst ut den kan jag inte svara för den genomgående kvaliteten, men av det jag läst hittills är det underhållande essäer om internet, populärkultur och feminism. Det känns skönt att läsa något riktigt smart om samtiden, även om det är ur ett väldigt amerikanskt perspektiv. Apropå samtiden vill jag också tipsa om min egen djupdykning i fenomenet skandalsåpor, där jag intervjuat en professor som forskat på reality-tv i 20 år, en sexolog som själv medverkat i ”Baren” tidigt 2000-tal samt en journalist med stor dokusåpekunskap. Om man nu får göra reklam för sina egna texter, men det är väl vad den här bloggen är till för.

Världen klarar sig riktig bra utan min medverkan

Det har varit lite mycket för oss debutantbloggare den här våren. Redigering, deadline, migrän, blogg och så allt det där vanliga livet som pågår och ska hanteras. Visst känner ni igen er? Även om skrivandet är underbart blir det ibland svårt att få allt att gå ihop. Idag berättar vi om hur vi gör, eller tänker att vi borde göra för att hantera stressen.

August Strindberg, självporträtt

Gudrun: När jag är uppvarvad brukar jag må bra av att läsa feel good/chick lit, helst som fysisk bok. Gärna med avstängd mobil.

Caroline: Jag frågar mig vad som måste göras nu och vad som faktiskt kan vänta. Det viktigaste ser jag till att få gjort men pausar resten. Att inta ryggläge och kolla på en serie är ett knep för att tillfälligt förtränga det som stressar mig. Ibland lyssnar jag på avslappningsövningar i appen Calm för att komma ner i varv.

Mattias: Att stänga av och att säga nej till det mesta är ibland helt nödvändigt. Det mesta går att skjuta på, och världen klarar sig riktigt bra utan min medverkan. Ett handfast råd är att ha ett papper till hands och där skriva upp alla saker som behöver göras, omedelbart när du kommer på dem. Det kan vara allt ifrån att laga cykelslangen och att köpa diskmedel till en bra manusidé. Då har du dem på pränt och behöver inte stressa över att du ska glömma bort dem. Personligen lyssnar jag mycket på musik, helst i hörlurar, för att få hjärna och kropp i balans igen.

Anna: Nu kanske jag gör helt fel, men mitt bästa sätt att hantera stress är att jobba av det där som behöver jobbas av. Jag har svårt att slappna av när jag har något jobbigt framför mig. Det är lika bra att bli av med det. Just nu är det skriva som gäller.

Ann: Jag brukar tänka att jag är ”immun mot stress”!! Ett jättebra tips som absolut borde leda rakt ner i utbrändhet. Hahaha. Nej men jag är faktiskt OERHÖRT skicklig på att slappa, även när det kommer till saker som deadlines och jobb. Det jag brukar göra är lite likt Annas metod, jobba undan det som är absolut måste och sedan inte göra mer än nödvändigt. Tyvärr är min egen metod för avslappning att slösurfa jättelänge och mycket på mobilen. Funkar för mig men jag skulle rekommendera att följa någon av Gudruns, Carolines eller Mattias metoder i stället.

Lördagsenkäten: Min Lördag

Okej så vi har alla stört oss på Svenska Dagbladets ”Min helg” där diverse kändisar har jättehärliga helger som framför allt går ut på svindyr konsumtion. Vi vet ju alla att det är skitsnack. Så den här första maj är väl allt inställt och vi förväntas stanna hemma och konsumera istället. Så vad gör debutantbloggarna en vanlig lördag? Här beskriver de vad de (hypotetiskt) gör idag, lördag.

Mattias: En bra lördag börjar med äggfrukost, gärna med sill. Sedan en ganska lång tid tillbaka är det därefter tradition i det KvickLarssonska hemmet att lösa Melodikrysset, numera tillsammans med svärfar på Skype. När krysset väl är löst och inskickat (eftersom vi är ett hell-of-a-team när det gäller musik) kan det bli loppis och om det vill sig väl några trevliga fynd i form av nån gammal bok från 30-talet eller eller nån LP av Cool Candys för en tia. Väl hemma stundar oftast lördagsfriden (väl beskriven i Gunilla Bergströms Alfonsbok ”Vad sa pappa Åberg”) dvs. mera kaffe, kanske en banan till mellanmål, Cool Candys GO’-bitar på skivtallriken, och möjligen en stunds skrivtid vid datorn under eftermiddagen. Uteliv, shopping, fester, klubbliv, mm. lyser med sin totala frånvaro.

Gudrun: Lördagen inleds som vanligt med ett dopp i Mälaren tillsammans med mina vänner. Efteråt dricker vi kafffe, och jag läser en dikt som uppmärksammar oss på att det är 1 maj, arbetarrörelsens dag. Resten av dagen ägnas åt att redigera manus och småäta. På kvällen kollar jag på flera avsnitt Scott och Bailey fast min föresats är att bara se ett.

Anna: Lördagen inleds med en cykeltur till dansskolan. Häpp. Sen sitter jag utanför och jobbar med manus medan lillen dansar. Sen direkt till simskolan. På vägen svänger jag förbi Erikshjälpen second hand för att se om de har nåt, men det har de aldrig, och det är för mycket folk. Sen simskolar vi och köper bröd från Själsö Bageris brödbuss på väg hem. Ingen rast ingen ro, sen är det dansskola igen, och nånstans där ska jag hinna städa? Vem var det som sa att det var ledigt på helgen, inte nån småbarnsmamma iaf.

Caroline: Näe, jag har inte läst de där helgreportagen i SvD och har därmed sluppit störa mig. Skönt. Fast vem vet – jag kanske hade tyckt att de var underhållande?
Här i Kalmar inleder jag lördagsmorgonen med att läsa Barometern vid frukostbordet. Näe, just det, 1 maj innebär röd dag och ingen tidning. De flesta lördagar så här års brukar jag spela golf, men näe, det är för kallt och jag har för lite energi. På kvällen hade vi gärna gått hem till några kompisar på middag. Näe, på grund av pandemin träffar vi varken släkt eller vänner. Jag kommer därför stanna hemma och beskära några lavendelbuskar, redigera manuset, läsa Emma Hambergs Je m’appelle Agneta och se Muren (frågesport) på teve. Kolla gärna avsnitt 6 på SVT Play från i lördags – galet imponerande!

Lördagsenkäten: Hur väljer du böcker?

Man ska inte välja en bok efter omslaget, sägs det. Men hur ska man göra då? Hur gör egentligen debutantbloggarna när de väljer vad som ska komma härnäst på läslistan?

Lite brusigt ljud, men oslagbart coolt.

Gudrun Furumark: Håller helt med Bo Diddley, det går inte att döma ut en bok på grund av omslaget, även om det ofta ger en bra fingervisning om vilken genre det rör sig om. Man behöver läsa baksidestexten också, och kanske de första raderna. I min boktrave bredvid sängen ligger böcker som jag hört/läst ska vara bra. Böcker av författare jag gillar sen innan. Och ”svåra” romaner som huvudpersonen i min bok läser, som jag ännu inte känt mig redo för.

Mattias Kvick: Jag köper ofta böcker på loppis och jag påverkas definitivt av formen och till viss del av omslaget. Jag dras direkt till sjuttiotalets högre format på pocketböcker – 115 x 190 mm (gärna med en frontillustration av Per Åhlin). Detta gör att jag även hyser en förkärlek till förlaget Grates pocketutgivning vilkas böcker mäter fina 123 x 200 mm, till skillnad mot vår standardpocket som innehar det lite tråkiga formatet 110 x 180 mm. I övrigt väljer jag oftast böcker av författare som jag redan vet skriver bra, och gärna äldre böcker. Då spelar omslaget mindre roll. Vissa förlag är säkra kort om jag söker nya författare, och hittar jag kartor eller fotnoter i en bok får den oftast följa med mig hem.

Caroline Möllesand: Just nu läser eller lyssnar jag inte så mycket som jag egentligen vill, därför är jag selektiv. När mina favoritförfattare släpper något nytt går de före i kön. Däremellan har jag två strategier: Antingen väljer jag en bok som hyllats av andra, som jag tror har samma smak som jag, eller så blir det en debutant som jag är nyfiken på. Inspiration och tips får jag oftast från andra läsare och författare på Instagram.

Ann Edliden: Jag har en lång lista på böcker som jag vill läsa. Så fort jag hör talas om något jag tycker låter intressant så lägger jag in det i listan på Goodreads (förut använde jag Boktipset). Oftast en bok det pratas om just nu, tips från vänner eller så upptäcker jag någon klassiker jag missat trots att jag läst litteraturvetenskap på universitetet (har bara läst a-kursen, som då enbart inriktade sig på litteratur utgiven före 1890). Jag läser mycket e-böcker och brukar ofta bara söka på ”e-bok” på bibliotekets utbud och bläddra mig framåt hejvilt.

Vi tipsar om snabbläsning!

Debutantbloggens Lördagstips

Det är inte alltid det finns tid eller lust till att slå upp en tjock bok, ibland är det trevligt att läsa något kortare. Tipsa om något som kan vara lagom lätt att ta till sig en lördag i april när andra aktiviteter lockar.

Ann Edliden

Ann Edliden: Jag vill vara lite avantgarde här i bloggen denna lördag och ställa frågan ”Är en Twittertråd litteratur?”. Till sommaren har filmen ”Zola” premiär och den handlar inte om den franske 1800-talsförfattaren utan om två amerikanska strippor som roadtrippar till Florida. Filmen bygger på en Twittertråd skriven av en tjej som kallar sig just Zola. Tidningen Rolling Stone har grävt i historien, som innehåller stripklubbar, prostitution och ett självmordsförsök. Det är en underhållande skriven tråd, som då den postades uppmärksammades av kändisar som Missy Elliott och Beyoncé. Om man inte orkar med Twitterformatet berättas hela händelseförloppet (faktagranskat) i Rolling Stone-artikeln. Jag rekommenderar dock verkligen att läsa tråden i sin helhet. Och sedan återkomma med svar på min inledande fråga i kommentarsfältet.


Mattias Kvick

Mattias Kvick: Som den boknörd jag är lockas jag trots tidsbrist eller ork ändå just till böckernas värld. Dagar och stunder då jag inte orkar läsa en tjockare bok, brukar jag plocka fram antologier eller, på senare år, lyrik. Ibland kan jag naturligtvis hitta nya texter, men det jag tycker mest om är att då läsa om texter jag redan har läst, kanske flera gånger. Det är som att lyssna på en bra låt. Man lyssnar ju inte på favoritlåtar för att hitta något nytt, utan för att man redan kan den. En favoritbok bland flera, och ett bra tips, är antologin Kaféliv utgiven av En bok för alla, 1996. En mängd författare skriver kort om kafélivet i Europa under mitten av 1900-talet. Bland annat finns där en novell av Stefan Zweig om den excentriske mannen Bokmendel, ett vandrande boklexikon, som jag gärna läser med jämna mellanrum. Att hitta lyrik som passar är däremot inte alltid så lätt (mycket poesi är tyvärr ofta överpretentiös, onödigt tillkrånglad eller bara outsägligt tråkig), men jag har på senare tid haft sällskap av Thomas Tidholm och hans fina, underfundiga och oftast ganska roliga poesi Eller kanske något av Bodil Malmsten:

” 1 pälskragad kvinna röker en kort cigarett
utan skyddsnät på bänken november december” (ur Nåd & onåd, Bonniers 1989)

Och det fina är att man inte måste läsa allt. Ibland räcker det med att bara bläddra, eller läsa en strof, en fras. Och så har hjärnan slagits på igen.


Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: För snabbläsning rekommenderar jag två poesikonton: Lyrikbänken med dikter på svenska och Poetryisnotaluxury som lägger upp lyrik på engelska. Där kom för några dagar sen denna sorgsna, uppgivna och frustrerade dikt av Toi Derriotte upp som kanske inte passar in på beskrivningen ”lätt att ta till sig”, för den är smärtsam. Den gick snabbt att läsa men kommer stanna kvar länge hos mig.


Anna Grönlund

Anna Grönlund: Jag brukar roa mig på sajten https://tvtropes.org/ . Sjukt underhållande wiki om populärkultur! Även oumbärligt om man vill ha ett kreativt och positivt förhållningssätt till populärkulturens alla troper (dvs typ… stilfigurer. eller äh: lika bra ni läser definitionen) och hur man kan använda dem i sitt skrivande.


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Katten Kerstin Strömstedt bjuder på rolig snabbläsning på Instagram nästan varje dag. Kerstin är enligt sin presentation Sveriges största kattinfluensa och har fler än 56 000 följare! Det som gör att hon platsar på Debutantbloggen idag är hennes sällsynta förmåga att leka med språket och trolla med orden. På fredagarna bjuds det dessutom på fyndiga låtar.
(Det är så klart husse, Niklas Strömstedt, som ligger bakom Kerstins skrivande.)