Lördagstipset: Om skrivkramp

Debutantbloggens Lördagstips

Det kallas ofta felaktigt för ”skrivkramp”, men handlar egentligen oftast om brist på idéer eller på inspiration. Och alla vi som skriver har någon gång drabbats, och kommer troligen att drabbas igen.

Vilket är ditt bästa tips när du kört fast i ditt skrivande och inte kommer vidare?

Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Acceptera att du kört fast! Låt manuset vara i fred och låt helt enkelt bli att skriva. När det händer mig fortsätter jag ändå leva med mitt manus. Jag funderar över karaktärernas dilemman och tänker på möjliga händelser längre fram. Så fort jag får någon idé gör jag en anteckning om det. Jag passar också på att göra research. Eftersom mitt manus utspelar sig i närheten av där jag bor kan jag besöka olika platser för att notera detaljer, ta bilder och känna in miljön. På så sätt händer det viktiga saker i bakgrunden trots att jag inte sitter och skriver.

Anna Grönlund

Anna Grönlund: ”Skrivkramp” betyder oftast att jag inte vet vad jag håller på med. Oftast handlar det om någon logisk lucka i manuset, eller att jag inte tänkt igenom vad jag ska skriva. Jag brukar lösa det genom att gå och lägga mig. Kanske blir det bättre nästa dag. Kanske inte.

Att skriva är inte bara att sätta sig vid datorn och producera text. Allt det där som maler i skallen, all ångest och tvivel, det är en del av skrivprocessen. Fastnar jag någonstans så beror det antagligen på att någonting i manuskriptet inte funkar. Då gäller det att komma på vad, och göra om.

Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag tror på korsbefruktning, dvs. att det ena ger det andra. Oavsett om man skriver, tecknar, målar, komponerar musik, etc. kör man ofelbart fast ibland. Eller så kör man bara runt, runt i samma spår, vilket oftast är lika illa eller kanske faktiskt värre. Det handlar ju om att våga utmana sig själv att hitta nya vägar, nya ingångar i det man gör. Och då tror jag att nyckeln är att göra någonting helt annat. En promenad, gärna ensam, är i stort sett alltid att rekommendera. Det sätter igång hjärnan och tankar och idéer kan få vandra fritt medan man går.

För mig är det oftast så att mitt tecknande ger näring åt mitt skrivande och tvärtom, vilket är det jag menar med korsbefruktningen. För att få inspiration till att skriva är det ibland (alltid) bättre att jag tecknar, målar, spelar gitarr eller sätter på en bra platta, gärna något av Patti Smith eller Cat Power. Att försöka komma förbi en skrivspärr genom att tvinga mig själv att just skriva är lönlöst.

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Jo, att tvinga sig själv är det enda raka. Inga promenader. Ingen research. Ingen Patti Smith. Absolut inte gå och lägga sig. Pressa fram orden latmaskar! Det är väl bättre att ha skrivit skit än inte alls? Då finns det i alla fall något att redigera nästa dag.

Ann Edliden

Ann Edliden: Tar åt mig av Gudruns hårda ord här ovan och erkänner: ja, jag är lat. Jag skjuter ofta upp att skriva om det inte behöver skrivas just nu. För jag vet ju att det kommer bli skrivet i slutändan. För mig som skriver varje dag i jobbet finns egentligen inte begreppet ”skrivkramp”. Jag har aldrig upplevt att ord inte flödar ur mig om jag väl sitter vid ett tangentbord (minns inte hur det var att skriva för hand). Men det behövs stora mängder självdisciplin. Till exempel nu prokrastinerar och skjuter upp att skriva på roman nummer två genom att svara på den här bloggenkäten. Bot och bättring utlovas!

Lördagsenkäten: Vad avstår du för att få tid till att skriva?

Det är ingen nyhet att skrivande tar mycket tid i anspråk. På något sätt hinner vi ändå med, men vad är det vi avstår?

Anna Grönlund

Anna Grönlund: Min skrivcoach och guru (Sören heter han) sade en gång att man måste avstå nästan allt för att skrivandet faktiskt ska bli av. Man behöver ordna med försörjning och ta hand om eventuella barn, men det är också bara det. Så har jag levt de senaste fem åren. Allt annat har skalats bort. Jag har en app på datorn som stänger ner internet när det är skrivdags. Jag tackar nej till after-worken. Jag tittar inte på teve eller film, om det inte är film som på något sätt har med skrivandet att göra. Senaste halvåret hade jag inte ens någon smartphone. Jag har fått lägga om min läkarkarriär totalt, jag har flyttat till Gotland, i perioder har jag i princip isolerat mig helt från omvärlden. Det kanske verkar sjukligt men jag mår bra, riktigt bra faktiskt, bättre än nånsin, nej, inte är jag galen någonstans, det finns faktiskt ingen i hela världen som mår så bra som jag, drottningen av välmående och produktivitet är jag, halleluleja!
Nej jag skämta jag är normal faktiskt.

Mattias Kvick

Mattias Kvick: Jag har nog två svar och det ena är TV. Eftersom jag hellre väljer att skriva än att se på TV ligger jag hopplöst efter med alla bra serier på Netflix och HBO man borde se (anser i alla fall min familj). Jag börjar ibland titta på någon serie som var inne för tre, fyra år sedan men avslutar den sällan, eftersom jag oftast hinner glömma av att jag över huvud taget följer den. Det andra jag avstår är nog socialt liv, misstänker jag. Men då har å andra sidan skrivandet gott sällskap av mitt tecknande, målande och ibland musicerande. I ärlighetens namn känner jag väl sällan att jag avstår något över huvud taget, då skriva, teckna och måla är det jag ändå oftast vill göra.

Caroline Möllesand

Caroline Möllesand: Det är långt ifrån varje skrivtillfälle som kräver att jag avstår något annat. Det händer dock att jag struntar i saker som att: kliva upp ur sängen när jag borde (eftersom jag skriver i mobilen), klä på mig riktiga kläder, äta på rimliga tider, städa, promenera, fika med kompis, handla, träna, se på teve och släcka lampan för att sova. Något som jag inte har avstått är att spela golf. Än så länge.

Ann Edliden

Ann Edliden: Jag har bara avstått från en enda sak: sömn. Eftersom jag mest skrivit nattetid har sömntimmarna definitivt blivit färre. Samtidigt har skrivandet fört med sig att jag börjat läsa mer för att inspireras av andra. 2020 läste jag 48 böcker, det har nog inte hänt sedan jag var i bokslukaråldern. Tv har således hamnat i bakvattnet och jag har inte hunnit sett alla tv-serier som olika vänner tipsat om. Jag har inte kollat på The queen’s gambit, Tiger king, The mandalorian, Ratched eller The undoing. Däremot såg jag I may destroy you och Normal people, som båda var fantastiska.

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark: Det är få saker jag avstått ifrån helt och hållet för att få skrivtid, men jag har definitivt gjort anpassningar. Jag genomför min specialistutbildning i långsam takt eftersom kvällar och helger ägnas åt skrivande oftare än pluggande. Jag går inte på alla utställningar, konserter och bioföreställningar som jag är sugen på. Jag boka sällan mer än två sociala grejer per vecka. Det är svårt att begränsa sig. I perioder är jag stressad för att jag inte får ihop allting. Förmodligen vore det bra för mig att vila mer. Den här vidriga coronapandemin har i det här avseendet inneburit en viss lättnad. Under rådande omständigheter är det färre saker att tacka nej till.

Lördagsenkäten: Så blir mitt år som debutantbloggare

De flesta av oss har inga mediala krafter, men vi tänkte ändå försöka oss på att spå framtiden. Så här kommer våra respektive 2021 att se ut:

Gudrun: Jag kommer bli den minsta lästa debutantbloggaren 2021 men det passar mig eftersom mina rötter finns i något slags alternativ kulturscen. Att ”dela ett inlägg” är lite pinsamt. Ian Curtis delade aldrig ett inlägg. De första månaderna av 2021 kommer präglas av – manusbearbetning. Det vet jag, eftersom jag precis haft möte med Systerkonspirationen som föreslog att jag skulle ta bort en femtedel av det jag skrivit! I juni går jag på Anns releasefest. Vaccinationerna har löpt på. Hennes mediavänner står som packade sillar och sörplar i sig bubbel. Jag ställer mig mitt ibland dem, trots att jag inte känner någon. Så drar jag in lukten av deras svett och känner livet i mig. Läsåret ges ut någon gång och tas emot på något sätt. Det här känns lite suddigt och overkligt att tänka på. Hösten 2021 kommer jag till min hemstad Norrköping och medverkar på Kulturnatten på Stadsbiblioteket. Någonting inom faller på plats. Efteråt kan jag på allvar börja skriva på nästa manus, som inte är en uppväxtskildring.

Anna: Hjälp jag har lite tvångssyndrom så jag tycker sånt här är superjobbigt, vad jag än säger kommer jag att jinxa det. Så jag vågar mest sia om tråkiga saker. Jag vet i alla fall säkert att jag kommer gå ner i arbetstid, så jag kommer troligtvis få långt rågblont hår eftersom jag inte kommer att ha råd att gå till frisören. Antagligen kommer jag att ha en sån där borgerlig ”köp inget”-månad och sen kommer jag att hålla på här på bloggen om hur mycket lyckligare jag blev. Sen finns en risk att jag säljer min själ till nån sån där läkar-app trots att jag är helt emot det, vilken hycklare jag är.

Mattias: Som den analoge farfar jag är kommer jag med jämna mellanrum att få panik på alla olika konton, lösenord och funktioner. Sedan kommer jag hitta andningen igen, samt alla mina sparade lösenord. I mitt huvud kommer, jämsides med andra projekt, mina kommande inlägg att snurra. Jag kommer att väga den ena formuleringen mot den andra och kanske ibland få svårt att sova på grund av detta, men jag kommer att tycka att det är värt det. För övrigt är min förhoppning att jag ska kunna delge våra följare åtminstone något som kan vara värt att läsa.

Caroline: Scenario 1 … Mitt råmanus blir färdigt på nolltid, min lektör blir förbluffad över hur näst intill perfekt mitt manus är, redigeringen går som en dans, min planerade egenutgivning blir inställd eftersom två fantastiska feelgoodförlag slåss om att få ge ut min bok redan i juli. Försäljningsrekord! Givetvis avslöjar jag alla mina framgångsknep här på bloggen.
Scenario 2 … Jag lägger orimligt mycket tid på mina blogginlägg och fastnar hela tiden i att skriva om dem istället för att få mitt manus färdigt. Efter lektörsläsningen, som på grund av min beslutsångest inte sker förrän i september, varken hinner eller orkar jag redigera skiten. I oktober ger jag äntligen upp och lämnar över bloggandet till en reservdebutant som har bättre koll på sitt liv.

Ann: Mina vänner kommer alla att ha tröttnat på mig någon i kring vecka 10 som bloggare, då jag postar varje inlägg jag skriver på både Facebook, Instagram och Instagram Story vilket driver dem till vansinne. Ett gäng av dem har en intervention med mig där de meddelar jag måste tagga ner, vilket jag gör, men förtroendet är redan sargat. När min bok kommer ut köper ingen den eftersom alla redan har läst här i Debutantbloggen vad den handlar om. Jag har naturligtvis inte klarat av att hålla tyst om alla (i mitt tycke) skojiga detaljer. Slut på idéer får jag någon gång under hösten och därefter postar jag enbart recensioner av min bok här på bloggen, oavsett om de är positiva eller sågar boken jämns med fotknölarna. Det där är faktiskt det allra svåraste att sia om, hur boken kommer att tas emot och därför är det nog bäst att jag slutar den här spådomen här. Just det, jag kommer helt att sluta använda sarkasm och ironi i mina inlägg. Men där är vi inte ännu.

Lördagstipset: Här är böckerna som inspirerar oss

Debutantbloggens Lördagstips

Varje lördag delar vi med oss av tips eller svarar på enkätfrågor relaterade till skrivande. Den här veckan gäller det böcker som på olika sätt inspirerar oss.

Gudrun Furumark

Éduard Louis, ”Vem dödade min far”, Wahlström & Widstrand (2019)

För några månader sedan läste jag franske författaren Éduard Louis för första gången. Louis skriver kristallklart, och med både ömhet och vrede om sin pappa, och vad klassamhället gjort med fadern. Han berättar om homofobi, om manlighet, och om såriga familjerelationer. Läsningen fick mig att, åtminstone för en stund, känna mig lite klokare än vad jag egentligen är.

Éduard Louis, blont underbarn som inspirerar grånad debutant. Foto: Arnaud Delrue

Caroline Möllesand

Kristina Ohlsson, ”Skrivboken”, Piratförlaget (2019)

Förra vintern fick jag mycket inspiration från författaren Kristina Ohlsson, som har kommit ut med ett 20-tal böcker på ungefär tio år. I Skrivbokens första del får man följa hennes resa mot att bli författare och hur hon funnit glädje och lust i skrivandet. Även om hennes sätt att skriva verkar skilja sig från mitt, hon skriver utan synopsis och helt klart mycket snabbare, så smittade hennes skriviver av sig på mig.
Andra delen av boken består av mer konkreta råd och skrivtips, och handlar om allt från cliffhangers och dialoger till karaktärer och redigering. Underbar bok att grotta ner sig i och ta lärdom av!


Mattias Kvick

Olof Lagercrantz, ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström & Widstrand (1985)

Denna lilla tummade pärla på 95 sidor av Lagercrantz är ingen handbok i att skriva, mer av en serie reflektioner över vad vi faktiskt gör då vi skriver och läser. Han skriver bl a om det spännande samspelet mellan författare och läsare och vikten av att som författare lämna något kvar för läsaren att upptäcka. Boken köpte jag i Västerås bokhandel för många år sedan och den har fått vandra vid min sida sedan dess. Lagercrantz skriver om det fina i att läsa om böcker, ett råd jag följt speciellt då det gäller den här boken.


Anna Grönlund

”The Book of Symbols”, Taschen (2010)

En rikt illustrerad encyklopedi med bilder och essäer om arketypiska symboler som på något sätt varit betydelsefulla för människan. Det handlar om munnar, valar, kiss, solen och rökelse. När jag har slut på inspiration brukar jag blunda och slå upp en sida på måfå.


Ann Edliden

Gun-Britt Sundström ”Skrivliv”, Albert Bonniers förlag (2018)

Det roligaste med den här boken är hur dålig reklam den gör för skribentyrket. Gun-Britt Sundström har redigerat ihop sina dagböcker från 1965 till 1978 och det är en fröjd att följa hennes ofta högst motvilliga författarresa. Känslan av att i ena stunden yvas över sina framgångar och i nästa vilja dra sig tillbaka och aldrig mer skriva ett ord offentligt kan nog många författare relatera till. Även om dagens förlagsvärld skiljer sig betydligt från 60- och 70-talets så roas man av beskrivningarna av möten på Bonniers och den årliga festen på Villa Manilla på Djurgården. För mig som journalist är även delarna om hennes arbete på Dagens Nyheter av stort intresse.

Äntligen – här är de nya debutantbloggarna!

Debutantbloggen 2021

Hej!
Det är vi som har fått förtroendet att driva Debutantbloggen under 2021 och vi har längtat efter att få börja skriva inlägg så att fingrarna glöder.

Vi tackar ödmjukast 2020 års debutantbloggare för deras långa och trogna tjänst. Från och med nu är det våra ansikten – i egenskap av blivande och varande bokdebutanter – ni kommer att mötas av.

På lördagar delar vi med oss av tips eller svarar på frågor och på söndagar lämnar vi plats för inbjudna gästbloggare. Välkommen att vandra med på våra framgångar, motgångar, sidogångar och andra spännande gångar.

Hoppas att ni vill hänga med oss framöver!

Gudrun Furumark

Gudrun Furumark

Debuterar med: En roman som har arbetstiteln Läsåret, på förlag Systerkonspirationen. Berättelsen handlar om en tonårstjej under tidigt 90-tal som läser Anaïs Nin, lyssnar på Nick Cave och är på desperat jakt efter någon som kan ta hennes oskuld.

Bidrar till bloggen med: Vill vara som en extra skrivkompis åt läsarna. Har själv längtat efter folk att prata skrivande med under arbetet med Läsåret.

När jag inte skriver: Lyssnar jag på mina tre barn som pratar om sina respektive intressen; Spiderman, Anakin Skywalker och David Lynch. Arbetar som psykolog på BUP i Stockholm. 

Här hittar du mig: på Instagram gudrunelizafurumark

Gudrun bloggar på måndagar.


Ann Edliden

Ann Edliden

Debuterar med: romanen “Någon annans tidsfördriv” som ges ut på bokförlaget Polaris i juni. Den handlar om Doris, som tror att hon råkat på en riktig drömkille i en dejtingapp – tills hon upptäcker att han inte existerar. Den delen är baserad på verkliga händelser ur mitt liv. Den andra delen av boken följer Doris jobb med realityserien Château Amore, där intrigerna frodas både framför och bakom kameran.

Bakgrund: Jobbar som kultur- och nöjesjournalist på TT Nyhetsbyrån i Stockholm. Har tidigare drivit eget café/vintagebutik i min hemstad Karlstad och jobbat på Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet och Expressen.

Bidrar till bloggen med: glimten i ögat, många bollar i luften och förstås ett glatt humör. Gissar att jag lär skriva en hel del inlägg om min “resa”, samt dela med mig av allmänna funderingar och livsvisdomar som jag samlat på mig under den.

När jag inte skriver: Har jag ett svagt minne av att jag brukade gilla att dansa, sjunga karaoke, podda och göra eller delta i quiz. Sedan kom en pandemi, så just nu tittar jag mest på dejting-tv hemma i soffan med min kille som jag lägligt nog lyckats dra ner i dokusåpeträsket. Har motsatsen till gröna fingrar, tycker inte om varm dryck och har tyvärr absolut ingen motivation till att göra sådana där 30-dagars-yogautmaningar.

Här hittar du mig: på Instagram annedliden

Ann bloggar på tisdagar.


Mattias Kvick

Mattias Kvick

Debuterar med: Pensionat Solvändan, en barnbok som jag även har illustrerat. Den handlar om Algot och hans mamma som befinner sig på Pensionat Solvändan under en sommar. Algot hittar en fin, gul klänning i ett skåp som han tar på sig och kallar sig för Beatrice. Han säger att han är en flickpojke. Det är en bok om könsidentitet, men också om att hitta vänner och kanske främst om att få vara den man är.

Bakgrund: Jag är frilansande tecknare, konstnär och illustratör. Jag bor i Alingsås med min familj sedan 12 år tillbaka, där jag också har min ateljé. Jag har illustrerat några böcker tidigare och jag tecknar regelbundet om aktuella händelser i rutan Kvicktänkt i Alingsås Tidning sedan sommaren 2014.

Bidrar till bloggen med: Svårt att säga så här inledningsvis, men något om debutbokens tillkomst kommer jag så klart att skriva om. Inspirationens märkliga vägar lär beröras och att drivkraften kan komma ur nästan vad som helst. Det kan nog bli några ord om att som jag vara både författare och illustratör i samma kropp. Men den som läser får se.

När jag inte skriver: Jag är musikälskare av stora mått. Jag läser mycket, går ofta på loppis, spelar gitarr och är högst frivillig slav under det svarta kaffet. Jag blir extra glad om jag får påtår.

Här hittar du mig:
www.mattiaskvick.n.nu
Facebook: Mattias Kvick – Tecknare
Instagram: mattias8882

Mattias bloggar på onsdagar.


Caroline Möllesand

Caroline Möllesand

Debuterar med: En feelgoodroman som utspelar sig på Öland. Den handlar om två kvinnor mitt i livet, Melinda och Sanna, som inte har setts sedan de slutade gymnasiet. Båda har varit med om stora förluster och hanterar sin sorg på olika sätt. Av en slump återförenas de på Öland och tillbringar en aktiv och händelserik sommarvecka ihop. Man får följa deras yttre och inre resor som handlar om att återupptäcka vad som gör livet meningsfullt. Samtidigt måste Melinda fatta rätt beslut angående en stor hemlighet som rör hennes dotter.

Bakgrund: Jag är gift, bor i Kalmar och har en son på snart 19 år samt två vuxna bonusbarn. Jobbar med kommunikation och marknadsföring i egenskap av skribent, grafisk formgivare och marknadskoordinator. De första 15 åren var jag på en lokaltidning och de följande 15 åren drev jag reklambyrå. Efter en vedervärdig utmattning har jag nu 15 år kvar till pensionen och siktar på en deltidsanställning kombinerat med skrivande.

Bidrar till bloggen med: Mina inlägg kommer dels att handla om var, vad, när, hur och varför jag skriver. Förhoppningsvis kan jag också tillföra något när det gäller att ge ut en bok på annan väg än via traditionellt förlag. Jag hoppas att du som bloggläsare kommer känna igen dig, inspireras och lära dig något nytt. Vem vet, i vissa fall kanske mina idéer och beslut kan fungera som avskräckande exempel? Sådana behövs ju också.

När jag inte skriver: Golf är min stora passion och jag spelar förmodligen lite för ofta för mitt eget bästa. Älskar att resa när det är möjligt, annars stillar jag min bortlängtan genom att läsa böcker eller titta på teveserier och filmer.

Här hittar du mig: på Instagram caroline.skriver

Caroline bloggar på torsdagar.


Anna Grönlund

Anna Grönlund

Debuterar med: En psykologisk thriller i forskarmiljö som utkommer på Ordfront Förlag. Titeln är ännu hemlig.

Bakgrund: Läkare och f.d. forskare inom stamceller och regenerativ kardiologi. Skrivutbildad b.la. på Stockholms Universitet, Långholmens Folkhögskola, Skrivarakademin och Cinemantrix. Uppvuxen i Stockholm och USA.

Bidrar till bloggen med: Tankar om att skriva i gränslandet mellan fin- och fulkultur. Kanske mest ful. Genrelitteraturen som arena för samhälls- och civilisationskritik, och litteratur som en politisk handling. Mitt skrivande utgår från människokroppen och dess sköra gränser, och är särskilt intresserad av det där äckliga, oformliga; det som vi behöver stöta bort för att kunna fortsätta leva.

När jag inte skriver: Arbetar på lasarettet i Visby. Studerar film på Konsthögskolan Valand. Tar hand om barn och odlar kål. Förköper mig på frön och antikviteter.

Här hittar du mig: på Instagram annamariagronlund

Anna bloggar på fredagar.

Lördagsenkät – Hur känns det att lämna över bloggen?

Dagen har kommit. Den här veckan har 2020 års debutantbloggare skrivit sina sista inlägg och idag svarar vi på vår sista enkätfråga som så passande handlar om hur det känns att det är den sista.

Kristin Fägerskjöld

Det känns väldigt dubbelt att sluta skriva här på bloggen. Stundtals har det varit kämpigt att hinna med allt (vanliga jobbet, skrivarbetet, familjen, djuren och vännerna) och dessutom tänka på inlägg och administration runt bloggen. Men mest har det så klart varit enormt kul. Jag är tacksam över ha fått vara med om den här upplevelsen under mitt debutantår. Jag hoppas få komma tillbaka i slutet av 2021 och skriva en uppdatering på vad som hänt under året. Till dess önskar jag er allt det bästa och hoppas vi möts i andra former, live eller på sociala medier!

Det känns jättebra att nu lämna över till fem nya debutanter. Jag har verkligen tyckt om att få vara en del av bloggen, men jag gillar också att det blir ett nytt gäng varje år. Jag har följt bloggen länge, och tycker att det är kul att upptäcka och följa nya författare. Och nu har ju vi fem våra debuter bakom oss, så vi har liksom gjort vårt i det här forumet. 🙂 Nu ska jag fokusera helt på mitt nya manus ett tag!

Malin Edholm

Trots att jag är tacksam över att ha blivit utvald och fått chansen att skriva på bloggen så är jag otroligt lättad att det är nu är över och jag kan fokusera på annat. Jag är säker på att det nya gänget kommer skriva inspirerande inlägg och tycker det är väldigt skönt att få lämna över till dem.

Hanna Nordlander

Jag känner mig nöjd och stolt. Jag tycker att jag har gjort ett bra jobb och vissa texter är jag lite extra nöjd med. Men det känns också bra att lämna över till nya gänget nu. Det har ändå tagit sina timmar varje vecka att skriva något vettigt, och den tiden kan man nu lägga på annat. Eller slösa bort på lämpligt sätt. En viss tomhet kommer nog att infinna sig de närmaste veckorna, ett visst vemod, men som jag tänker kan dämpas genom att läsa Debutantbloggen i sin nya tappning. Men överlag är det en bra känsla.

Daniel Sjöberg

Märkligt, sorgligt och bra på en och samma gång. Märkligt för att jag har vant mig vid att fundera över de här små frågorna en gång i veckan och försökt komma på svar som antingen får mig att framstå som intelligent eller rolig (mission accomplished, som George W. Bush sa den 1 maj 2003). Sorgligt för att det här innebär att jag inte kommer mejla Hanna, Kristin, Malin eller Sara några fler gånger (antagligen) och att det verkligen, verkligen är över. Bra, för att det är dags. Debutantbloggen är en drömbuss och om du har turen att få köra den så vet du när det är läge att lämna över nycklarna till en annan förare. Nu vill jag bara avsluta med att återigen önska våra efterträdare all lycka och våra läsare God Jul och ett Gott Nytt År. Avslutningsvis, återigen, tack till mina fyra bloggkollegor. Ni har verkligen gjort det här året betydligt mer behagligt och jag hoppas att vi ses snart.

Lördagsenkäten – Vilken litterär figur vill du fira jul ihop med?

Det går nästan inte låta bli att ha en julrelaterad fråga såhär helgen innan julafton. Idag undrar vi helt enkelt vilken litterär figur du skulle vilja fira jul ihop med? (Och vem tror ni Pippi väljer av Sara eller Daniel? Om inte alla tre slår sig ihop till ett sällskap vill säga… men då blir vi fler än vad Folkhälsomyndigheten vill… vilket dilemma!)

Kristin Fägerskjöld

Jag skulle helt klart vilja fira jul ihop med någon spännande person. Karaktärna Julie och Maddie i Kodnamn Verity av Elisabeth Wein har jag fastnat för. De levde (kan man säga så om några uppdiktade personer?) under 1940-talet – den tid jag gillar att skriva om så mycket – och de känns både varma, spännande, lite tokiga och mycket brittiskt ironiska och jag skulle välkomna dem vid mitt bord. Kanske kan de ge mig lite mer glöd åt manuset jag kämpar med just nu.

Pippi Långstrump, kanske? Hos henne får man inte perfektion, men mycket värme och julstämning. Och, inte minst, snö!

Malin Edholm

Frågor som den här är så roliga och mysiga men ger mig samtidigt ologiskt mycket ”prestationsångest” … För att jag vill komma på det perfekta svaret och börjar gå igenom alla böcker jag läst och vänder och vrider på alla karaktärer tills det bara står still i huvudet.

Med det sagt är mitt spontana svar: Jag skulle vilja fira jul med Weasleyfamiljen i Harry Potter. Äta god mat, få en stickad tröja av Molly och ha en mysigt stökig jul i The Burrow. I detta scenario ingår även att ta del av julen på Hogwarts… så magiskt.

Sen vet jag att jag om någon timme, dag eller vecka kommer komma på ett mycket bättre svar men så får det väl vara!

Hanna Nordlander

O

När jag står och letar i min bokhylla efter en romangestalt att fira jul ihop med, inser jag att det kanske inte finns så mysigt sällskap där. Även om jag inte läser om några seriemördare eller zombier direkt, verkar karaktärerna i mina böcker tämligen dysfunktionella på det sociala planet. Så trots allt väljer jag nog pappan i min egen bok att fira jul med. 

Vi skulle laga Jansson ihop, jämföra recept och om det måsta vara stavar eller om man får riva potatisen. Han skulle be mig vika ned skjortkragen över Musse-julslipsen med små lampor på och vi skulle flina lite åt den där slipsen som vi gör varje år, fastän den förlorat sin överraskningseffekt för många år sedan och medan jag står där och viker ner kragen känner jag lukten av Scorpio-aftershaven som han köpte när han körde Ford Scorpion, som ett skämt. Vi skulle mysa åt Karl-Bertil Jonsson och när vi hade myst klart, skulle han säga det där tvåstaviga mm-m som han alltid gjorde när han kollat färdigt på något teveprogram. Vi skulle vräka i oss after eight, för det är den lyxigaste chokladen enligt familjen Nordlander, och inte förrän på kvällen, när jag gått hem till mig, skulle han öppna en flaska med något starkt i, efter att ha druckit julmust och saftglögg med mig hela dagen. Och ärligt talat, så skulle jag också hälla upp ett glas vin åt mig därhemma och tänka att det gick ju ganska bra ändå. Ja, jag tror att jag väljer pappa.

Daniel Sjöberg

När vi fick frågan om vilken karaktär vi skulle vilja vara vän med svarade jag Morrie Schwartz som ju egentligen inte är en karaktär eftersom han var en alldeles riktig människa, men han dök givetvis upp i skallen nu också. Tänk att få sitta med en glögg i handen och lyssna på Morrie när resten av familjen gått och lagt sig. Men okej, jag får väl tänka lite bortom invanda mönster nu och då får jag välja Pippi Långstrump. En fascinerande flicka som säkerligen skulle få mig att slita mitt hår å ena sidan och skratta högt å andra sidan. Sedan hade hon nog köpt fina julklappar också då hon alltid slog mig som oerhört generös med sina guldpengar, men det är ju bara en ren bonus.

Annars skulle jag bara vilja lägga karaktärerna åt sidan och konstatera att det hade varit förbålt trevligt att åtminstone äta en jullunch med Hanna, Kristin, Malin och Sara. Någon gång kanske vi kan få till något, när den här jäkla pandemin är förbi oss.

Vad har hänt sen sist, Mirijam Geyerhofer?

Så gick ännu ett år från vårt liv. Att 2020 har varit ett märkligt år är en klar underdrift och även om vi inte slipper coronan så fort klockan slår tolv på nyårsnatten så finns det inga gränser för hur mycket jag längtar efter att känna att det här året är över. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv under 2020. Till exempel att jag inte är en sån där supermänniska som kliver ut ur karantänen med en superrippad kropp, ett helt nytt och lugnare mindset och tre färdiga bokmanus på hårddisken. Tvärtom. Jag fungerar inte alls så tydligen. Det här året har handlat om näsan ovanför vattenytan ända sedan i våras när jag var tvungen att lägga ner mitt företag, och sedan har jag legat där och guppat. Ibland över, ibland precis under. Mest överlevt. 

Så hur gick det med ”Lite trött bara, annars bra” då? Jo det gick ganska bra. Inte så bra som jag hade hoppats vilket är exakt noll procent förvånande då jag liksom släppte allt vad marknadsföring heter efter förra årsskiftet efter en otroligt intensiv höst. I tillägg till det så var det mycket som aldrig blev som planerat, alla föreläsningar på mvc och bvc ställdes ju in eftersom gravida är covid-riskgrupp och alla andra former av mässor etc tog ju också paus. Snopet, minst sagt. Som tur är kommer det dröja innan boken blir utdaterad, och jag får fortfarande glada tillrop varje vecka av tacksamma småbarnsföräldrar vilket gör mig så otroligt glad. 

När jag skrev ”Lite trött bara, annars bra” hade jag redan från start sålt in mitt manus på ett synopsis. Jag fick ett förskott och jag fick en deadline och sedan var det bara att tugga i sig elefanten, bit för bit. Ett skönlitterärt manus ska som bekant skrivas klart innan det skickas in och jo, jag har absolut öppnat Scrivener några gånger och putsat lite på redan befintlig text. Jag har uppdaterat karaktärerna en del och insett att det saknades en död men hemlig person för att 80-talet på hästgården skulle få något mer mystiskt över sig. Men det har gått segt alltså. 

Men i takt med att vi närmar oss slutet av december och ljuset återvänder – både på riktigt och i form av ett vaccin – så kommer såväl hoppet som skrivpeppen tillbaks! Innan midsommar 2021, när det vänder mot mörker igen, ska jag ha ett färdigt skönlitterärt manus färdigt, och det känns sjukt spännande och härligt att inte längre vara precis vid ytan, utan ovanför. Ser fram emot den dagen jag simmat i land och kravlat upp på stranden och sitter och torkar, då ska berättelsen om Eli, Tova och de andra få ett sammanhang och ett eget liv. Jag längtar efter att få dela deras story med fler! 

Så, med siktet inställt mot ett peppigt 2021 önskar jag er alla ett gott slut, och en riktigt jäkla hejdundrande fortsättning!

Lördagsenkäten: Ge ETT råd till en nybörjare

Många gånger kommer frågan: ”Hur gör man?” Det finns en mängd olika svar på det, men om du bara fick ETT enda råd till en blivande författare, vad skulle det då vara? Debutantbloggens femling delar här med sig av sitt bästa och sammanlagt finns det nog en hel del matnyttigt att finna här för den som tänker att den ska skriva sitt första manus.

Kristin Fägerskjöld

Mitt råd om du ska börja skriva en bok är att försöka få ner din inspiration i ett textdokument. Det behöver inte vara ett helt råmanus eller ens ett helt kapitel, kanske har du bara en scen i huvudet som du kommit på. Bry dig inte om att det är långt ifrån perfekt. Skit i den dramaturgiska kurvan, gestaltningen och att du ska ha ett färdigt persongalleri. Skriv bara av dig det du gått omkring och burit på – ditt frö till boken. Jag tycker själv att det är hämmande för kreativiteten att behöva tänka på alla ”måsten” i det här stadiet. Först när du fått ur dig din grundidé kan du börja planera mer kring storyn och läsa på vad klokare människor än jag har att säga om hur du ska gå tillväga för att få den att svälla till en hel bok (det finns en uppsjö böcker, bloggar och tidskrifter som talar om detta). När du har börjat på din egen text blir det enklare att relatera till de olika moment som beskrivs och lära dig hantverket. Resten är hårt arbete, ihärdighet och envishet! 

Det enkla svaret är att jag inte gav upp. Jag känner mig inte alltid superinspirerad när jag ska skriva, men jag fick ihop mitt manus med vilja och disciplin – och då och då även inspiration. Så ge inte upp under skrivandets gång. Och ge inte upp när refuseringarna börjar ramla in!.

Malin Edholm

Om jag bara får ge ett enda råd till den som vill ge ut sin första bok vore det att släppa idén om det ensamma geniet. Geniet som skriver sin bok helt själv på sin kammare, utan input från andra. Att ta hjälp av lektörsläsare, vänner och andra skrivande människor är en viktig nyckel till att utveckla sitt manus!

Hanna Nordlander

O

Om jag ska ge ett enda råd: Skriv utan att tänka på läsaren. Jo, tänk på läsaren i avseende att det ska vara begripligt o.s.v., men om du föreställer dig hur läsaren ska reagera, om en person kommer att känna igen sig, om du riskerar att förarga någon, så går något förlorat, tror jag. I mitt fall handlade det om en död person, vilket eliminerar vissa av de här aspekterna, men andra närstående kan också beröras. Ta de hänsyn du måste, byt namn, kön och utseende på personer och ändra andra detaljer om du behöver, men stå sedan fast vid ditt val medan du skriver. Skriv modigt och låt ingen inbillad publik kritisera dig. Skriv det du måste. Om du bara inte står ut med att du riskerar att såra någon, skriv något annat då

Daniel Sjöberg

Se till att ha slutet klart för dig. Det önskar jag att någon sagt till mig när jag började skriva mitt första manus. På grund av att jag inte visste hur det skulle sluta sprang jag vilse. Rejält vilse. Det är som att köra bil. Har du inte en slutdestination hur ska du då någonsin komma fram? Med det sagt behöver slutet inte bli exakt som du tänkt från början. Om du när du närmar dig inser att du vill ta det i någon annan riktning så är det helt okej. Jag slutade inte Nästan Friends som jag tänkt. Jag insåg att jag ville någon annanstans med berättelsen och då blev det så, men jag hade en riktning. Kör in i småstäderna på vägarna. Ta av från E4:an och testa skogsvägen, det är helt okej. Du kan alltid vända om om du märker att det leder dig fel, men har du inte slutdestinationen blir det lätt att du fortsätter på skogsvägen och kör fast.

Vad har hänt sen sist, Jens Mattsson?

När jag avslutade mitt sista blogginlägg förra året skrev jag:


“Så även om jag inte är mycket för nyårslöften hoppas jag att ni precis som jag fortsätter läsa bloggen och försöker skriva mer nästa år.” 

Precis som alla tidigare nyårslöften kom även dessa på skam, i alla fall för min del. Jag har varit dålig på att läsa bloggen och jag har skrivit väldigt lite. Men det betyder inte att författarlivet stått på paus. 

I mitten av januari fick jag ett samtal från Svenska Litteratursällskapet (SLS) i Finland att jag och Jenny Lucander, som upphovspersoner till Vi är lajon!, skulle få motta ett pris ur Paul Werner Lybecks testamentsfond. Prisutdelningen skulle ske på SLS årshögtid i februari, ett väldigt tjusigt frack- och aftonklänningsevenemang, i Helsingfors och det var naturligtvis ytterst hemligt fram tills dess. 

Så lite i smyg åkte jag över till Helsingfors och turistade en dag före och fick besöka Jennys ateljé och träffa några finlandssvenska författare innan själva kalaset. Festligheten inleddes med en högtidlig gala i Savoy Hotells stora sal och gick i 1920-talstema, komplett med storbandsjazz och obegripliga modernistiska dikter. Alla var väldigt tjusigt uppklädda och allvarliga och sedan fortsatte det med en jättemiddag på Börshuset. Precis som det kunde vara pre-Corona. 

Foto: Linda Bondestam

När kalaset vid tvåtiden på natten var slut drog de sista nattsuddarna till en sunkig rockpub där det blev en härlig kontrast mellan å ena sidan frackskjortor, långklänningar och litteraturprat, å andra sidan öldoftande vinylsoffor och väggmålningar av Iggy Pop och Angus Young. Det blev som en övertydlig illustration av hela litteraturen: Högt och lågt, fint och fult, allt på samma gång. 

I mars hörde Finska barnboksinstitutet av sig och meddelade att Vi är lajon! tilldelats ett Punni-pris. Det är ett bokpris som delas ut till modiga barnböcker. Jag började väl någonstans fatta att det verkligen var så att vi verkligen lyckats åstadkomma något riktigt bra, att det inte bara var jag som var självgod. Men för att kompensera fick jag också försäljningssiffrorna från Finland. Mellan släppet i augusti och nyår hade det i Finland sålts 18 stycken böcker. Arton alltså. Inte läge att säga upp sig direkt. 

Men i början av april kom så den stora skrällen: Vi är lajon! var nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Finland nominerar en svenskspråkig och en finskspråkig bok varje år och min debut hade tack vare Jenny kvalat in och norpat nomineringen från Finland.Jag får erkänna att jag var i chock. Mina försök att skriva något nytt hade gått sådär innan dess, men efter det blev det som att jag höll andan eller något. Jag fick inget skrivet ända fram till prisgalan i oktober. 

Jag läste en massa, vilket förvisso är en del av att vara författare, men skrev i princip ingenting. Coronan som tvingar alla att vara hemma, och som enligt ryktet gjort att förlagen fått in 30% mer manus jämfört med ett vanligt år, funkade inte för mig. Till sist testade jag till och med att bli skrivlärare på Folkuniversitetet med något slags idé om att jobba med text skulle kicka igång mig, men det gick sådär. 

När vi sedan vann priset var det än mer chockande. Jag hade alltså med min debut vunnit ett av de största nordiska barnbokspriserna? De orimliga förväntningarna jag hade lidit av försvann upp genom taket. 

Foto: Jens Mattsson

Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam och vidhåller att det aldrig hade gått utan Jennys fantastiska illustrationer och det är kul att få prata i radio, TV och tidningar. Men jag vet inte riktigt hur jag ska följa upp det hela. Jag försöker ta till mig Kazuo Ishigurus ord om att när man väl har toppat så kan man göra vad man vill, men man vill ju inte göra någon besviken. 

Samtidigt tog Jakob Hellman 32 år på sig att följa upp debuten så jag tänker att jag inte behöver stressa…

Lördagsenkät: Vilka hårda klappar önskar du dig i julklapp?

Den upplevelse som är säkrast att ge varandra i julklapp i år, är förmodligen en läsupplevelse. Veckans enkätfråga är: Vilka hårda klappar önskar du dig i julklapp?

Kristin Fägerskjöld

Hos oss har vi slutat med julklappar till de vuxna och ger bara barnen. Faktiskt underlättar det en hel del. Jag tror många med mig känner igen sig i att det är svårt att hitta på någon vettig present till någon som har allt. Dessutom bör klappen inte kosta multum. När vi vuxna slutade ge varandra julklappar kändes det rätt bra, om jag ska vara ärlig. I år kommer vi förmodligen att fira för oss själva (bara jag, min man och våra två barn) och därför ordnar vi julklappar till alla – även oss vuxna. Mina kommer dock bli mjuka, om jag får det som står på min önskelista. En hög med olästa böcker har jag redan, så på det sättet får jag några hårda klappar också 🙂 

Sara Molin

Jag önskar mig Skrivboken av Kristina Ohlsson, Goda grannar av Mattias Edvardsson och Spela roll av Lisa Christensen. Jag har förstått att de två senare gör sig väldigt bra som ljudböcker också, men jag föredrar fortfarande oftast att kunna hålla och bläddra i en bok. Lydia Sandgrens Samlade verk är jag nyfiken på också.

Malin Edholm

Det självklara hårda paketet är såklart böcker och boken jag är mest sugen på just nu är nog A sky beyond the storms av Sabaa Tahir som kommer ut i december. 

Likställt i julklappsvärde till fler böcker är fler pussel, särskilt runt jul! 

Hanna Nordlander

Det blir nog inte så himlans många julklappar i år, med de få närstående utom räckhåll (eller på osäkert flygavstånd). Därför passar det väldigt bra med hårda klappar, även om jag blir min egen tomte. Några böcker som inte redan finns på oläst-hyllan här hemma, är:

Stina Jacksons Ödesmark
Ararat och Averno av Louise Glück
Mjölkbudet av Anna Burns

Förhoppningsvis blir det även tid att läsa bloggkollegernas olästa verk.

Daniel Sjöberg

Eftersom jag inte fått tummen ur, så att säga, och fixat den själv hoppas jag verkligen att Mary Trumps ”Too much and never enough” hamnar under granen. I samma anda får gärna ”A promised land” ligga där. Om vi rör oss bort från den amerikanska politiken så känner jag att jag borde läsa ”Samlade verk” så varför inte ta den som julklapp? Sedan ska jag även ge bort en del saker, men det kan jag givetvis inte avslöja här.

Vill du vara med och driva Debutantbloggen?

Kommer du ut med en bok under 2021? Tycker du om att skriva om att skriva? Vill du vara med och driva en av landets mest legendariska skrivbloggar?

Kanske är du en av nästa års debutantbloggare.

Att blogga på Debutantbloggen är att föra vidare en tradition som startade i december 2008, då grundarna Augustin Erba, Kevin Frato och Kalle Dixelius slog sina kloka debutanthuvuden ihop och startade bloggen. Vid nästa årsskifte lämnade de över stafettpinnen till ett nytt bloggäng, och sedan dess har nya debutanter tagit över rodret på nyårsdagen, lika säkert som Ivanhoe och backhoppning till kebabpizzan. 

Var beredd på …

… att det krävs täta kommunikationer och gott samarbete med övriga bloggare.

… att ni tillsammans har möjlighet att sätta er speciella prägel på bloggen.

… att sköta administrationen kring bloggen, som att konktakta gästbloggare, svara på mejl och dela blogginnehållet i Debutantbloggens sociala medier.

… att det blir ett svinkul debutantår!

Mejla till Debutantbloggen@gmail.com och berätta om dig och din kommande bok. Vi vill ha din ansökan senast 1 december.

Hälsningar från Kristin, Sara, Malin, Hanna och Daniel

Vad har hänt sen sist, Pia Kask?

Årets sista bloggsöndagar innebär en återträff med förra årets debutantbloggare. Först ut är Pia Kask, som hunnit med ännu en bok.

Tiden rusar när man har roligt, sägs det. Mitt år som debutantbloggare kändes i början av januari -19 som en eon av tid vars slutpunkt långt där borta i fjärran inte ens gick att föreställa sig. Ändå bjöd december på den typiskt yrvakna insikten att jösses, nu är det snart slut ju! Och även om det här året, 2020, som vi alla lite till mans hatar och vill förpassa till historien snarast medelst vaccin eller flockimmunitet inte slår världsrekord i skojighet så är även det snart över. Kul eller trist, i backspegeln tycks nog alla år gå lika fort ändå.

Mitt år som utgiven tvåboksförfattare, och nog sagt om den där pandemin i detta inlägg, innebar i stort en mer påtaglig känsla av lugn. Jag hade under debutantåret redan lyckats prångla ut en bok på marknaden, den hade lästs och gillats av flera spänningssugna bokmalar och jag hade fått lite välbehövlig träning på dammsugarförsäljarsnack via marknader. Min premiär på bokmässan var genomförd och den chockartade insikten att jag räknat fel med en månad på hur mycket tid jag hade på mig innan manuset till uppföljaren skulle in till förlaget överstökad på bekostnad av mina två sista semesterveckor, men det är ju ändå inte bra att sola för mycket.

Trots feluppskattningen av hur mycket tid jag hade på mig innan deadline så flöt allt på som det skulle och uppföljaren till spänningsromanen ”Bestraffaren”, som fick titeln ”Älskaren” kom ut enligt plan. En hel del andra planer, som releasemingel, marknader och andra event gick förstås i stöpet, men istället fick jag lära mig zooma för att kunna delta i en virtuell bokmässa anordnad av förlaget, vilket var spännande. Istället bestämde jag mig för att dra lärdom av tidigare misstag och började i princip direkt efter releasen i maj att skriva på tredje och avslutande delen i deckartrilogin. Det kluriga med det upplägget var att hålla tungan rätt i mun vid återkoppling från läsare som just slukat del 2 då jag hade huvudet fullt av intrigen i del 3 och ett par gånger fick jag konstiga blickar innan jag insåg att jag precis varit på väg att spoila saker ur handlingen i nästa bok…

Förutom fina recensioner landade även en annan kraftig egoboost i brevlådan framåt höstkanten. Författarförbundet hade efter att ha läst mina två första alster ansett att jag var värdig att få titulera mig medlem, vilket förstås kändes kul, lite som ett kvitto på att jag nu var en ”riktig” författare. Jag vet, åsikterna om när man får kalla sig det går vitt isär och jag håller på *Team Det Bestämmer Du Själv För Tusan*, men som sagt, som egoboost gav det ändå lite extra kill i magen den dagen.

Resten av hösten har mest gått åt till att förbereda inför redaktörsläsning, bita på naglarna i väntan på resultat av samtal som förs och som jag inte vågar jinxa genom att berätta öppet om här. Redigering av del tre i Forstrilogin, som kommer att få titeln ”Fadern kör igång på riktigt då manuset kommer tillbaka från redaktören om någon vecka och strax därefter är det dags för ytterligare ett nytt gäng debutantbloggare att ta över. Livet går vidare, precis som författandet. Och med de orden tackar jag för mig och önskar alla ni som skrivit här, ni som kommer att skriva här och förstås alla fina läsare av Debutantbloggen, en riktigt god jul och ett gott nytt författarår!

Lördagsenkät: Vad har du ställt in och hur har du tänkt om p.g.a. corona?

Att debutera under coronaåret 2020 har sannerligen frestat på tålamodet. Vilka anpassningar har vi gjort, och vad har vi helt enkelt fått ge upp? Det handlar lördagens enkät om.

Kristin Fägerskjöld

Jag debuterade så tidigt under året (i januari) så jag hann ha min releasefest på  traditionellt, fysiskt vis. Bokmässan blev ju inställd, och det är nog det jag sörjer mest av allt. Att inte få vara där med min bok och inte minst träffa det här bloggänget, det var riktigt trist. Jag hade hoppats på signeringar i bokhandlar och att prata om min bok i min dotters skola och för en bokcirkel, men av det blev det inget heller. Jag har valt att vara ganska försiktig och sparsam med mina sociala kontakter ända sedan i våras då jag som reumatiker tillhör en riskgrupp (pga dåligt immunförsvar). Om jag ska se någonting positivt med allt det här så är det väl att jag har haft mer tid att ägna mig åt skrivandet på min egen kammare. Just nu känns det inte troligt att restriktionerna på hur vi ska umgås med varandra hinner lätta till mitten av januari 2021 då min andra bok kommer, så vi kanske syns på en digital release?

Sara Molin

Det här är något som jag hela tiden har försökt att förtränga lite, eftersom det gör mig nedstämd att tänka för mycket på. Det största jag (och väldigt många med mig) missade var Bokmässan. Nu blev det ju en digital, avsmalnad variant istället, men det var ingenting som jag deltog i. Helt ärligt har jag knappt sett något heller, jag vet inte om det beror på besvikelsen över att det inte blev någon vanlig mässa, eller helt enkelt att man är ganska mätt på digitala sändningar. Allt ligger dock fortfarande kvar, som jag har förstått det, så vid något tillfälle ska jag sätta mig och se några seminarier. 

Om det hade blivit en vanlig mässa, skulle jag ha deltagit på Feelgoodscenen. Andra roligheter som har blivit inställda är Norstedts Feelgoodafton på Rival, Quizkväll med några författarkollegor i Gamla stans bokhandel och liveinspelning av en spännande podd. Det har som sagt blivit en hel del digitalt istället, vilket ju är en bra möjlighet under omständigheterna. Men det är ju inte riktigt samma sak…

Malin Edholm

Mitt skrivande har inte förändrats något särskilt på grund av Corona. Jag har fått ställa in några föreläsningar men jag hade tur som hann ha min releasefest innan. 

Hanna Nordlander

Saker som jag hade tänkt göra var att kontakta bibliotek och föreningar för författarbesök, kanske någon lokal bokmässa, men det har inte känts aktuellt. Man avvaktar och ser, och så blir det värre istället. Många digitala alternativ är verkligen lovvärda, men som kulturkonsument är jag ganska trött på skärmhappenings, så jag har inte funnit inspirationen att anordna något på egen hand. 

Releasen i juni blev trots allt av, men kunde anpassas efter då rådande restriktioner. Hade boken kommit idag, hade jag nog fått ställa in även det evenemanget. 

Daniel Sjöberg

Corona har sannerligen påverkat mig. För bara några dagar sedan fick jag veta att förlaget hade problem att få iväg böcker till bland annat recensenter och till mig på grund av hur Danmark har stängt ner. Själv hade jag givetvis föreställt mig en releasefest, kanske några biblioteksbesök, definitivt bokmässan och så vidare och så vidare. Allt detta fick ställas in. Jag hade även en plan som jag tänkt sjösätta vad gällde marknadsföringen i samband med att boken släpptes som krävde fysiska möten med folk och detta sprack också. Så jo, corona har förstört mycket av det som jag längtat efter väldigt länge.

Lördagsenkät: Varför ska du söka till Debutantbloggen?

Idag svarar vi på varför du borde söka och bli en av 2021 års debutantbloggare!

Kristin Fägerskjöld

Varför du ska söka? För att det är en chans att blogga om, för och med likasinnade. För att det blir en dokumentation av vad du sysslar med ditt första år som publicerad författare. För att det är ett sätt att nå ut med dina tankar, funderingar och idéer. Men mest för att det är vansinnigt kul förstås!

Sara Molin

Att blogga under hela debutantåret är ju ett sätt att dokumentera den där fantastiska, omvälvande och ibland läskiga perioden. Själv har jag uppskattat jättemycket att stanna upp varje vecka och formulera något om boksläppet, skrivprocessen eller något som hör till. Det allra bästa har nog ändå varit gemenskapen och samhörigheten med de andra i blogg-gänget. Nu fick vi ju inte möjlighet att träffas på Bokmässan, som Debutantbloggarna annars brukar göra, men vi har istället hängt i vår Messenger-tråd. 

Malin Edholm

Att skriva på debutantbloggen är ett bra sätt att nå ut till nya läsare, att få dela med sig av sina tankar om skrivandet, debuterandet, branschen, litteratur i allmänhet och så vidare. För mig känns det viktigt att ha fått skriva särskilt de inlägg som handlar om feminism, normmedvetenhet, queer litteratur, representation och fettförakt, för att nämna några ämnen. Det är även de inläggen jag fått mest respons på.

Jag ska vara ärligt och säga att skriva 52 inlägg kan stundtals kännas som en pärs, alla inlägg blir inte suveräna, men man utvecklas och det är roligt att se hur många som läser bloggen varje vecka.

Ett stort plus är att lära känna fyra andra författarkollegor, vilket är otroligt roligt!

Hanna Nordlander

För min del har debutantbloggandet varit ett sätt att nå ut. De stora och starka förlagen har sina kanaler och sin självskrivna plats på kultursidorna, medan andra förlag kämpar på andra sätt. Framför allt kämpar de enskilda författarna på andra sätt, och att blogga eller synas på andra sociala media kan vara en viktig del av att ens bok får ta plats därute. Debutantbloggen har därför blivit en viktig plattform, med en läsarskara som jag annars kanske inte hade nått. Det är jag så klart tacksam för. 

Men det är inte bara boken och jag som får synas här, utan även mina tankar om de ämnen som boken tar upp och som jag tycker är viktiga. Jag har försökt att vara öppen om svåra saker, och både bok och blogg kanske kan bidra lite till att lyfta på mattan, dit vi sopat det som inte fick synas utanpå. Och inte minst är det ett bra sätt att reda ut sina tankar i skrift. Det reflekterande skrivandet klargör och det jag tänkt blir tydligt i konturerna.

Det måste medges, att ibland har det känts som ett ok, särskilt när jag kommer på sent på onsdag kväll att ett inlägg måste skrivas, gärna ett inte helt genomuselt inlägg, och alla briljanta idéer är färdigskrivna för många veckor sedan. Fast när jag väl får ihop något, då känns det som om jag visst har någon talang för det här, och när vännerna säger något uppskattande om vad jag skrivit, då var det visst inte helt genomuselt ändå. 

Om jag får vara lite egoistisk, så vill jag att du ska söka till bloggen så att jag själv kan fortsätta att få min dagliga inspiration kring skrivandet – drömmarna, ångesten och vedermödorna.

Daniel Sjöberg

Jag visste ju inte exakt vad som väntade när jag sökte och jag ska inte sticka under stolen med att det är ett ansvar och kräver lite jobb, men det ger betydligt mer. Man får chans att dela sina tankar, ställa frågor och svara på andra. Man blir en del av en tradition som betyder mycket för många. Flera gånger per vecka kommer det mejl från personer som berättar hur längde de läst Debutantbloggen. Sedan är det ju inte fel att visa upp sig. Som debutant kan varje person man når vara av största vikt när man försöker nå igenom bruset. Har man tur, som jag har haft, får man dessutom dela ansvaret med fyra suveräna personer som kan lära en en massa olika saker. 

Det finns helt enkelt inget att tveka på. Kom igen och sök.