Hur gick det sen, Anna Ahlund?

Anna 2016 beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Hej igen! Det känns som om det knappt gått någon tid alls sen vi sågs, ändå är det nästan ett år sen jag och förra årets gäng lämnade över till årets Debutantbloggare. Kanske är det inte så konstigt att det känns så, 2017 har svept förbi med ett enda stort swosh för mig.

Antagligen var det för att första halvan av året bjöd på skrivpanik. Saker ingen ser var planerad till sommarutgivningen, kontrakt var för längesen skrivet, framsida fanns, läsare väntade … Det var bara det att boken aldrig ville bli klar. Jag skrev och skrev, men texten betedde sig som någon slags litterär hydra – där jag försökte begränsa ett spår dök två nya spår upp, och de ledde sällan åt det håll jag tänkt mig.

Det svåra var helt klart alla möjligheter. Med sex olika berättarperspektiv och en ramhandling som spände över ett år gick det att berätta så mycket, hitta så många trådar att plocka upp, så många teman att utforska. När jag lärde känna karaktärerna blev de också mer och mer intressanta, och jag kom på så mycket jag ville berätta om dem. Texten svällde och svällde.

Dramaturgivägg

Ett tag trodde jag nästan inte att det skulle gå. Jag var riktigt rädd för vad som skulle hända om jag släppte ifrån mig något som jag inte skulle hinna bli nöjd med. Vad skulle det göra för mig som författare om andra boken blev ett mjeeh? Vem skulle vilja läsa något mer jag skrivit då? Jag hade några sömnlösa nätter under våren, och ganska många panikskrivardagar då jag kämpade för att överhuvudtaget få allt att hänga ihop.

Men tack vare ett flexibelt förlag, en redaktör med ett änglalikt tålamod och aldrig sinande pepp från skrivarvänner blev så boken till slut färdig. Efter ett antal uppskjutna deadlines. Och när jag höll den där solskensfärgade knubbisen på fyrahundra sidor i min hand i augusti kände jag mig så nöjd med hur den blev. På riktigt. Och den känslan alltså, den känslan.

Phuu.

Saker ingen ser, first

 

Som om 2017 inte tyckte att det var nog levererade det även nya dagjobb åt mig och min man och flytt till ny stad under samma månad som lanseringen av boken.

Phuu, phuu.

Anna på Sakisfest

Men allt gick fint. Det blev en underbart färggrann releasefest, och vi trivs fantastiskt bra i Uppsala. Det är ju dessutom staden jag tänker att alla mina böcker ska utspela sig i, så varje gång jag går runt på gatorna lägger jag märke till nya saker jag tänker att jag ska skriva in i nästa bok. Det är väldigt inspirerande.

Jag sitter fortfarande vid mitt älskade köksbord och skriver, bara att det nu står i rummet vi kallar ”ateljén”. Saker ingen ser har hittat fram till sina läsare, och jag myser varje gång jag hör att någon tagit till sig mina karaktärer och den vackra, tillåtande, queera värld jag byggt åt dem och själv tycker så mycket om.

Ateljén

Och nu då?

En märklig sak med skrivandet är att minnet av all den där skrivångesten ganska snabbt bleknade. Jag vet att det var jobbigt under skrivprocessen, men nu när jag börjat skriva på nästa bok kan jag inte riktigt känna det längre, om ni förstår hur jag menar? Nu tänker jag bara att det är roligt att skriva, och gläder mig åt att bygga upp nya karaktärer och knyta ihop nya trådar. Kanske är det naturens sätt att låta författare glömma skrivångest för att det ska bli några nya böcker gjorda? Eller så var det som alla sa – att andraboken är absolut värst. Jag tror nästan det.

Hursomhelst, nu håller jag på med en bok som har arbetsnamnet ”Balis” och kretsar kring en vecka i maj då det är skolbal. Den utspelar sig på min hittepåskola Sibylla allmänestetiska läroverk som också är med i Saker ingen ser. Balis är på flera sätt en direkt reaktion på Saker ingen ser. Saker ingen ser utspelade sig under ett år – Balis ska handla om en vecka. Saker ingen ser hade många karaktärer och blev över fyrahundra sidor – den här ska ha få karaktärer och bli en tunnis på kanske hundratjugo sidor.

I wish. Vi får se.

Balen

Den kommer i alla fall att bygga på mycket mer struktur än Saker ingen ser gjorde. Den här gången testar jag att göra en ordentlig plan för hela boken. Eftersom upplägget bygger på en tydlig form (sju dagar, tre kapitel per dag) är det ganska lätt att placera ut de dramatiska höjdpunkterna på lämpliga ställen och jobba med dramaturgiska bågar, som jag älskar. Det ska bli kul att se vad det blir. Det blir i alla fall en storslagen bal i det gamla läroverket, en chatt-relation, en bästis med en flickvän som är en riktig trickster, hemligheter, mycket tankar om identitet, och en hel del Uppsalagator på natten. Jag tror att det blir kul. Den som gillat mina tidigare böcker kommer nog att gilla den här också, samtidigt som den kanske också bjuder på något nytt. Vi får se.

Plan

Balis är planerad till våren 2019, så jag hoppas att 2018 blir ett lite lugnare skrivår än 2017 var. Jag har många författarbesök inbokade, och ett par andra roliga skrivarprojekt som jag hoppas blir av under året. Framförallt ser jag fram emot att skriva klart Balis, och att känna att jag har tid att låta den landa. Jag längtar efter att få flytta kommatecken i väntan på deadline, och att hitta de allra bästa orden för att beskriva känslor. Att stanna upp och verkligen tänka på ordval och meningskonstruktion. Njuta av det. Samtidigt har jag så roligt nu när jag bygger upp själva historien och karaktärerna.

Det är så omvälvande att få ägna sig åt skrivande. När det inte sker under press finns det en sån kärleksfull kraft i det. Kärleken till orden, skapandet, karaktärerna. Det är fantastiskt att få vara med om det.

Debutantbloggsläsare – tack för att jag fick titta in och säga hej. Vi ses vidare på Instagram ifall ni vill prata skrivande (jag heter @anna.ahlund) eller på annaskriverunder.se, skrivbloggen jag har tillsammans med Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund.

Ta hand om er – och skriv på. Det är värt det.

 

 

Lördagsenkät: Mål inför 2017

Om ett litet, litet tag är det dags att ta farväl av 2016 och välkomna 2017. Tänk, imorgon kommer ett helt nytt gäng att presenteras här på bloggen. Vi vill såklart inte skryta, men vi kan redan nu säga att vi fått ihop ihop något utöver det vanliga!
Men, innan nyårsklockorna ringer och det gamla lämnar bloggen till förmån för det nya, så ska vi passa på att dela med oss av våra mål inför det kommande året!

Charlotte Cederlund

Charlotte: Slutet av 2016 har varit så intensivt att jag knappt har hunnit börja tänka på 2017 än. Men om jag nu måste och om jag fokuserar på just mål kring mitt skrivande så är det väl typ det här;

– Ha tydligare gränser mellan vad som är skrivtid och vad som är fritid/familjetid
– Skriv Midnattsljus (sista delen av Idijärvi-trilogin) och försök vara klar innan december (manushets innan jul är INTE att rekommendera)
– Prova att skriva en bilderbok bara för att det är kul (utgivning är oviktigt och bara en ev. bonus)
– Planera omskrivning av dystopi-manuset

 

karl-modig-olaKarl: Mitt mål är att skriva så mycket som möjligt. Och försöka bli klar med så mycket som möjligt. Och samtidigt vara så noggrann som möjligt. Eh, lät lite överväldigande nu. Men jag skulle vilja försöka skriva en deckare och eventuellt knåpa ihop en novellsamling. Framförallt vill jag skriva och ha kul.

 

 

 

 

anna-2016-beskuren

Anna: De senaste dagarna har mitt manus börjat kännas på ett nytt sätt för mig. Karaktärerna avslöjar nya hemligheter, och historien vecklar upp sig. Det har inte varit så här roligt att skriva sen jag skrev Du, bara. Jag har fått ett sånt skrivsug igen, jag längtar efter att skriva vidare, och jullovstimmarna flyger iväg. Den känslan tänker jag ta med mig in i 2017. Lugnet. Jag vet att det kommer att gå upp och ner, men känslan av att det blir bra ska jag bära med mig när det känns motigt. Mitt primära mål för året är att skriva klart Saker ingen ser, som kommer ut om några månader. Efter det får vi se. Jag har många karaktärer som står och väntar på sin tur, och jag ser fram emot att lära känna dem, allihop.

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Mitt mål är att vara snällare mot mig själv, att inte försöka pusha när kroppen och sinnet säger ifrån. Att verkligen lyssna på signalerna.

Och att försöka landa i insikten att det kommer bli kaos med en ny familjemedlem. Och det kommer gå ut över skrivandet. Men så får det vara för en period. Skrivandet är ju förhoppningsvis någonting jag ska syssla med hela livet. Under 2017 kommer det finnas helt andra saker att fokusera på.

Med det sagt vill jag såklart slutföra de två noveller jag skriver för Swedish Zombie, och någon gång under året kommer Snacks uppföljare förhoppningsvis att komma flygande.

 

IMG_8645Ida: 2017 ska jag egentligen inte ha några skrivmål, framför allt för att jag kommer ha mycket annat att tänka på. Men trilogin kommer bli färdig, troligtvis ganska snart. Resten av året ska jag bara goseskriva – skriva precis det jag känner för utan synopsis eller plan, och bara se var det tar mig.

 

 

 

 

 

 

Sista inlägget

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Vi har kommit fram till årets sista vecka, och det har blivit dags att skriva årets sista debutantbloggsinlägg. Vilket år det har varit!

Årets första månader präglades av väntan för mig, tillsammans med den sista redigeringen av boken. Jag älskade de där redigeringsvarven, det fanns gott om tid och jag lärde mig massor av nya språkgrejer. Till exempel att T-shirt skrivs med stort T för att namnet kommer av att formen på tröjan påminner om formen på bokstaven, att det alltid heter ”nedför trappan” och inte ”ned för trappan”, att orange inte kan böjas utan heter orange i bestämd form också, och att ”så där” skrivs isär.

I maj kom Du, bara. Att få hålla i den första gången var helt igenom magiskt. Att få läsa den – mina ord – i tryckt form var oerhört stort. Jag hade läst igenom den otroligt många gånger i redigeringen, men ändå drogs jag in i historien när jag läste den i bokform. Mitt hjärta bultade. Jag grät här och där. Det var en så stark upplevelse att få känna att det jag jobbat med så länge var klart. Och att det blev bra.

Releasefesten blev en riktigt fin kväll. Massor av vänner och bekanta, släkt och gamla svensklärare kom till Norstedsborgen för att fira att det blev en bok. Vi hade uppläsning, quiz, kladdkakemuffins och flädersaft, M&M’s och popcorn blandat, och överallt på borden stod det papperstranor. Jag fick bygga ett torn av mina egna böcker och signera så många exemplar att jag blev yr i huvudet. Det var en underbar kväll.

Efter att boken kommit ut började läsarreaktionerna komma in. Jag fick mail från vänner, bekanta, och för mig helt okända människor som hade läst boken. Folk kom fram till mig i boksammanhang och sa att de läst Du, bara, och på internet kändes det som om den dök upp överallt. Det var mäktigt, och lite svårt att ta in. Det allra finaste var att den verkar ha landat så rätt hos många personer. En läsare skrev att han ville vara John, och ville träffa någon som Frank. En annan skrev att hen skulle vilja våga vara lika självklar som Elli. En tredje skrev att han tyckte att sexscenerna var skitheta, och en fjärde att hon påmindes om hur det var att vara ung och kär. Att läsa såna omdömen gjorde mig helt varm i hjärtat. Min bok påverkade människor, och jag blev sugen på att skriva mer, mer, mer!

Och jag skrev, skrev, skrev. Och slängde, slängde, slängde. De säger ju att andraboken är värst, och jag hoppas att det stämmer, för en sån här process vill jag inte gå igenom igen. Jag läste nån statistik någonstans (kan det ha varit i DN?) som sa att 80% av alla författardebutanter inte skriver en till bok. Jag kan förstå varför, även om jag själv är rätt säker på att jag hade gjort det ändå förr eller senare. Nu skrev vi kontrakt på Saker ingen ser i maj, så jag var liksom tvungen att ta tag i den redan i år. Men uj, vad jobbigt det har varit.

Från början tänkte jag att det skulle bli en novellroman, tolv noveller som utspelade sig under ett år i ett kompisgäng. Efterhand växte det när jag behövde fler noveller för att kunna fånga upp fler trådar, och under senhösten släppte jag novelltanken helt, och lät formen bli Love Actually-inspirerad, med flera historier och personer som perspektivet växlar mellan. Jag är inte riktigt i mål, och det är fortfarande kämpigt, men jag kämpar på. Och jag hoppas att det blir lättare med bok tre, när jag kanske lärt mig mer om vilken typ av process som funkar för mig.

Jag tror att den största skillnaden mellan första och andra boken för mig var att jag under arbetet med första boken hela tiden var på toppen. Hela tiden nådde jag högre än jag gjort tidigare, och i takt med att jag lärde mig nya saker blev jag hela tiden bättre. Det var berusande att få känna mig så bra hela tiden, och att få uppleva storhetsvansinnet när jag fick till en lyckad spegelscen eller en bra foreshadowing eller en sexscen som testläsarna tyckte var riktigt het. Nu när jag skriver andra boken kan jag mycket mer. Det gör att det är svårt att bara testa saker eller att låta hjärnan leka på samma sätt, för jag är hela tiden tre steg fram och tänker ”men om jag gör så där kommer det att påverka det här, och det här är ändå inte en tillräckligt bra grund att bygga på”. Det är synd. Jag saknar lekfullheten, och hoppas att den kommer tillbaka. Jag längtar efter att kasta mig ut utan att planera.

Resten av året bjöd på mycket roligt bokrelaterat. Framträdanden, seminarier, signeringar, författarbesök och bokdiskussioner. Fler bloggrecensioner. Fler tidningsrecensioner. Folk som skrev långa brev till mig och berättade hur boken givit dem hopp om en bättre värld.

Trots den hemska andraboksprocessen har jag hopp om framtiden. Saker ingen ser kommer att bli bra när den blir klar. Jag har fått se helt underbara skisser på omslaget (gjort av Sepidar Hosseini som också gjorde omslaget till Du, bara). Under våren ska jag besöka Litteralund och Lillehammers litteraturfestival. Bare du kommer ut i Norge i april. Jag har även ett riktigt spännande samarbete på gång, och om allt går vägen kommer ni som tyckte om Du, bara att få en riktig treat framöver.

Det känns lite konstigt att skiljas åt. Debutantbloggen har varit ett fantastiskt sätt att samla tankarna, och att försöka formulera vad jag egentligen håller på med. Ibland har det känts motigt att försöka få ihop inlägg när hjärnan varit skrivtrött, men jag är så glad åt det här sammanhanget och all fin respons jag fått från er läser bloggen och kommenterar. Det har varit roligt att läsa om era processer i kommentarerna, hur vi gör lika och hur vi gör olika. Det har varit spännande att läsa de andra debutantbloggarnas inlägg, och det ska bli spännande att se vad nästa års gäng hittar på. Jag känner på mig att det kommer att bli många intressanta inlägg på bloggen framöver.

Ni som vill fortsätta följa min resa och min skrivprocess (och se mitt nya omslag och höra om mitt stora roliga samarbete när det blir officiellt, och se klänningen jag ska ha på mig på QX-galan i februari där Du, bara är nominerad till årets bok!) kan gärna följa mig på instagram. Där heter jag @anna.ahlund. Jag bloggar också på annaskriverunder.se tillsammans med Anna Arvidsson och Anna Jakobsson Lund.

 

Och så till slut, några ord på vägen till er som kämpar:

Sluta inte kämpa. Mina tidiga utkast av Du, bara hade aldrig blivit antagna om jag hade skickat in dem, däremot blev utkast 18 antaget med kommentaren om att förlaget inte sett ett så färdigt manus på många, många år. Skicka inte in manus innan de är klara. Ta er tid till att göra allt ordentligt, och våga släppa in andra människor i processen. Det var helt avgörande för mig att jag träffande mina skrivar-Annor och fick deras respons. Ingenting har utvecklat mig mer än att se deras ögon på min text. Skrivande behöver inte vara ett ensamt arbete. För mig är det oerhört utvecklande att diskutera problem, få hejarop och pepp när det känns tungt, och att ha några som är lika stolta som jag när det går bra för min bok. Leta i författargrupperna på facebook eller i kommentarsfälten här eller på andra skrivbloggar. Hitta folk som ser på skrivande på samma sätt, som ni kan bolla med. Tro mig, allt blir så mycket lättare – och roligare – av att inte vara ensam i skrivandet.

Och slutligen: Det går. Våga lita på att det går.

 

Tack för i år. Jag önskar er all lycka på vägen.

/Anna

 

 

 

 

Söndagsgäst: Alex Haridi

_s_alex-haridi_bonnier_2014-08-22_049_2048px_srgb

Foto: Stefan Tell

Julstämning året runt

Det här har varit mitt liv längsta jul. Och det menar jag inte metaforiskt, inte som när man säger ”långfredag” om en dag som har precis lika många timmar som övriga trehundrasextiofyra. För mig började julen 2016 i oktober 2015. Sedan dess har jag, klädd i stickad tröja med renmotiv och med julskivan Songs for a London winter på repeat, uteslutande levt på skumtomtar, pepparkakor och mandariner. Stekande heta sommardagar har jag virat halsduken ännu ett varv runt halsen och beställt in varm choklad med grädde och minimarshmallows. ”God fortsättning!” har varit min avskedsfras de senaste femton månaderna.

Är det för att jag älskar julen bortom alla gränser? Verkligen inte. Julen är väl okej, men inte mer än så. (Det fanns till och med några år runt millennieskiftet när jag, med ungdomens absoluta ideologiska övertygelse, bojkottade julen till den milda grad att jag vägrade ta emot julklappar som folk hade köpt till mig.) Nej, anledningen har varit helt och hållet yrkesrelaterad.

Hösten 2015 fick jag, tillsammans med Cilla Jackert och Daniel Karlsson, i uppdrag att skriva 2016 års radiojulkalender. Den första oktober infann vi oss i Radiohuset på Oxenstiernas gata på Östermalm. Vi tilldelades ett kontorsrum i korridor 5C. Tre skrivbord, en sliten IKEA-soffa och en whiteboard som vi omedelbart fyllde med teckningar på tomtar och julgranar eftersom det inte finns något läskigare än en vit whiteboard. Vi hade nämligen inte behövt presentera en idé i förväg utan Radioteatern litade på oss att komma på något. Och när väl tanken på att detta var ett hedersuppdrag som tidigare tillfallit t.ex. Tage Danielsson hade slagit rot växte den sig till ett monster som hängde över våra axlar och kritiskt granskade (och förkastade) varje tillstymmelse till idé. ”Vad vill vi?” frågade vi oss själva varje morgon. Och varje kväll haltade vi hem, stukade, utan att ha kommit på ett svar som monstret godtog.

Vi började sammanställa en lista på vad vi ville att julkalendern skulle vara. En önskelista, helt enkelt. Och långsamt, långsamt la vi pusselbitarna.

 

– Vår julkalender ska inte vara en jävla moralkaka, sa någon.

– Nej, höll en annan med. Den ska vara rolig.

– Och spännande, ropade en tredje.

– Och det ska hända mycket!

– Självklart ska det hända mycket. Men framför allt ska det låta mycket, det är trots allt radio.

– Ja, vi skriver in massor med roliga ljud redan i manuset.

– Oväntade ljud.

– Men om ljuden ska vara oväntade kan inte julkalendern utspela sig på en vardaglig plats. På vardagliga platser finns det bara vardagliga ljud.

– Varför skulle vi vilja ha en vardaglig plats när det bästa med radio är att man kan blunda och hitta på sina egna bilder?

– Ja, vad som helst är möjligt!

– Vi skulle kunna vara hur galna vi vill.

– Vi skulle kunna hitta på en egen värld!

– En fantasivärld!

– Som huvudpersonen kommer till.

– Fast inte för att hon är utvald. Det känns typigt. Varför ska någon alltid vara utvald? Tänk på alla barn som inte är utvalda, hur kul är det för dem egentligen?

– Nu vet jag! Den här julkalendern ska handla om någon som inte är utvald, någon som hamnar i en fantasivärld av misstag.

– Är någon annan utvald egentligen?

– Ja, ett syskon. Som är perfekt.

– Så huvudpersonen råkar av misstag hamna i den här fantasivärlden som hennes syster egentligen var ämnad för.

– I så fall måste det vara en värld som hon vill stanna i, annars finns det ju ingen konflikt.

– Nej, just det. Fantasivärlden måste vara den bästa av platser.

– Där det bara finns härliga saker.

– Obegränsat med godis.

– Och julklappar.

– Och ett hav av hundvalpar. Ett hundvalpshav.

– Det är en värld där man får allt som man vill ha.

– En värld där det enda som är viktigt är att man är lycklig hela tiden.

 

När jag spaltar upp det så här kanske det ser enkelt ut, men det här är en komprimerad version av ett samtal som varade i fyra veckor. I efterhand kan jag inte säga vem av oss tre som kom på vad, bara att vi en dryg månad senare satt med en historia om nioåriga Sasha; ett knepigt, bråkigt barn som inte är i närheten av att vara så populär som hennes perfekta storasyster Kimmy. I ett utslag av avundsjuka snor hon sin systers julklapp som visar sig vara en portal till den underbara Lyckoborgen. En värld befolkad av lyllor vars enda uppgift är att ge de utvalda barnen maximal lycka hela tiden. I gengäld måste barnen producera överskottslycka som lyllorna sedan tankar ut och sprider till de som behöver den. Det är ett noga kalibrerat system. Och när Sasha – en outvald – ljuger sig in i borgen hotar systemet att kollapsa. (Fast vissa system kanske borde kollapsa.)

Bara för att historien var någorlunda klar efter de där första veckorna var inte manusen färdiga. Tjugofyra stycken nio minuter långa avsnitt skulle skrivas. Och skrivas om. Och skrivas om. När ni andra hoppade som små grodor runt midsommarstången i somras satt jag inlåst med min dator och försökte lösa de strukturella problem som skapades av att Lucia alltid infaller den trettonde december. (Ärligt talat, varför kunde vi inte alla fira Lucia den fjortonde i år? Det hade löst så mycket för mig.)

Och så igår, på julafton, sändes det sista avsnittet och nu är jag så trött på julen att minsta lilla kling av bjällerklang kan få mig att kaskadvomera. (Jag funderar allvarligt på att till nästa år återuppväcka min ungdoms principiella julbojkott.) Men om du som läser detta fortfarande vill ha mer jul i ditt liv, och om du ännu inte har hört Lyckoborgen, hittar du alla avsnitt för nedladdning på www.sverigesradio.se/julkalendern eller i valfri podcastspelare. Och eftersom det är radioteater har du händerna fria att samtidigt göra mackor med julskinka eller att gräva igenom Aladdinasken på jakt efter den minst äckliga av pralinerna som finns kvar. (Om du har en liten en i åldersspannet sex till tio att lyssna tillsammans med är det ännu bättre, men det är inget krav.) Och vem vet, nästa år kanske det är du som sitter i Radiohuset och stirrar på en tom whiteboard tills ögonen blöder. Om det är så hoppas jag att du har två smarta, roliga vänner med dig i rummet. För även om du just nu är trött på andra människor efter julens alla släktkalas är det bättre att inte vara ensam när Tage Danielssons spöke hotar att kväva all din kreativitet.

God jul!

ö. Alex Haridi

som finns på Instagram som @alex_haridi

och som berättade historien bakom sin romandebut i ett tidigare gästinlägg här på debutantbloggen. Det hittar man här.

Choke

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Klockan är 23.50, det femton minuter kvar tills mitt näst sista debutantbloggsinlägg ska publiceras, och jag chokar. Jag har nog aldrig lagt så många timmar på ett inlägg, och det har aldrig blivit så dåligt.

Anledningen är att vi skulle göra en särskild treat till er läsare den här veckan. Något speciellt, en liten julklapp, för att det snart är slut. Från början var det nog till och med min idé, och ändå fick jag inte ihop något. Det känns trist.

Kanske är det manusstressen som hängt över mig under de senaste månaderna. Kanske att deadline nu bara är några veckor bort, och att det här blev en stressgrej för mycket. Jag brukar vara bra på att pressa, men nu fick jag migrän, och alla som har försökt vara kreativa med migrän har nog märkt att det inte funkar så bra.

Hursomhelst, jag ska berätta om vår treat! Vi bestämde att vi alla skulle skriva varsin novell, och att alla skulle ha samma startmening och samma slutmening. Tanken var att se hur vi tänker olika, och se hur våra personliga stilar speglar vad det blev för historier.

I mitt första utkast handlade min novell om en person som stod nedanför ett hus och tittade upp mot ett fönster på Geijersgatan i Uppsala, med fickan full av kattsand. Mitt nästa försök blev en fotosession mitt i natten under girlangerna på Svartbäcksgatan. I utkastet efter det skulle en karaktär lämna in en text till en skoltidningsredaktör, och i nästa hade de förflyttat sig till bildsalen och diskuterade juldekorationer. Därefter skrev jag en hångelhistoria i ett mörkt klädskåp i teatersalens kostymförråd, som blev till någon sorts skräckhistoria som övergick till hångel, som blev till kurragömma där klädskåpet gick i baklås. En karaktär blev räddad av en annan, i nästa utkast räddade hen sig själv, och i nästa gick de tillbaka in i klädskåpet och stängde om sig. I något utkast lämnade de till och med skolan och lät klasskompisarna leta efter dem förgäves. Ingen version blev klar. Jag vet inte riktigt vad det säger om min stil mer än att jag gillar kreativa karaktärer och hångel (och brottas med perfektionism).

Jag ser hur som helst fram emot att se vad mina medbloggare hittar på under veckan, för jag tycker att det här är en jätterolig idé! Startmeningen vi röstade fram var den här: ”Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.” Slutmeningen blev: ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.

Med det ber jag om ursäkt, och hoppas att ni får en fin vecka. Jag ska försöka få ihop det där stackars bokmanuset, och ska försöka att inte vara för hård mot mig själv när jag känner mig stressad. Den som vill får gärna testa att göra en novell med våra start- och slutmeningar och se vad det blir! Det är verkligen mycket svårare än jag trodde!

 

 

Hur jag gör för att hitta på karaktärer

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Under hösten när jag varit ute på författarbesök har en vanlig fråga varit ”Hur gör du för att hitta på karaktärer?”, så det tänkte jag skriva om här i dag.

När jag skrev Du, bara började jag med att bestämma att det skulle handla om John, och att han skulle ha en storasyster som hette Caroline. Jag ville att de skulle vara tighta syskon, och att något de inte berättade för varandra skulle komma emellan dem. Eftersom jag ville skriva en kärlekshistoria kom jag också på ett love interest: Frank. Först tänkte jag att Frank skulle vara Carolines bästis och att John skulle bli intresserad av honom, men rätt snabbt blev Frank istället Carolines span, för att dra upp trasselfaktorn. Grundpremissen blev alltså att syskonen John och Caroline blev kära i samma kille.

Därefter funderade jag på vad de skulle vara för typ av karaktärer. Jag visste att John precis gått ut nian, att han var en lugn person som gillade att läsa och lyssna på musik. För att ge honom något mer att fundera på än kärleksgrejen valde jag att låta honom ha sökt till ett fotbollsgymnasium, men att han ännu inte fått svar. För att han inte skulle vara så ensam gav jag honom en bästis: Elli.

I ett tidigt utkast var Elli ganska blek om nosen. Hon var där, men tillförde egentligen ingenting. För att skruva upp volymen gav jag henne driv, både fysiskt och psykiskt. Hon blev konstnärlig och fick drömma om att skapa grejer, fick tio olika bandtröjor och ett stökigt rum, och framförallt blev hon rak och självklar, när John var velig och obeslutsam.

Elli fungerar i många scener som the voice of reason. När John snöat in på ett spår är hon den som säger ”men varför gör du inte bara så här istället?”, vilket driver handlingen vidare. Hon är personen John diskuterar saker med, och i samtalen med henne kommer det fram hur han tänker runt hela grejen med Frank. Genom att göra Elli rak och okonstlad blev hon ett bra bollplank mot John, och såg till att saker hände. Elli fick senare en dubbelfunktion när hon började ha en egen agenda, och när Johns handlande gick ut över deras relation. Det hade jag inte planerat i början, men det var en logisk följd av allt som hände, och det var kul att det blev så.

Frank hade jag en tydlig bild av, mest för att jag tidigt tänkt ut hans utseende. Jag gav honom mörkbrunt lockigt hår i en liten hästsvans, och det där håret satte igång fantasin på mig. Vad är det för typ av person som har en sån frisyr? Säkert någon som är rak i ryggen och har vita T-shirtar, svarta tighta jeans och Converse, tänkte jag. Säkert en dansare. Jag fantiserade vidare om det där håret, och när jag märkte att Frank hade lite gamla issues lät jag håret vara en del i gestaltandet av hans kontroll. Stramt uppsatt hår = kontroll över situationen, hår som slitit sig = mindre kontroll. Det fick mig att fundera på i vilka situationer i historien han skulle kunna förlora sin kontroll, och om det var bra eller dåligt. Det gav uppslag till flera scener.

Jag gav Frank och Caroline varsitt sommarjobb i butikerna bredvid varandra för att de skulle få chans att mötas. Frank fick jobba i familjens pappershandel. Det gjorde att jag behövde fundera på vad han skulle göra på dagarna när det var långsamt, för hur mysigt det än är i en pappershandel i Uppsala blir det nog inte direkt action där alla sommardagar. Jag lät honom vika papperstranor, vilket fick mig att fundera på vad han skulle önska när han vikt tusen (för så fungerar det). Jag funderade också på vilken musik han lyssnade på, och vilka böcker han läste. Det fick mig att komma på att han och John skulle kunna börja prata om något musik- eller bokrelaterat, vilket skulle kunna vara en bra fond för det växande intresset mellan dem.

Så kom Nick Drake och Räddaren i nöden in, men jag visste fortfarande inte hur jag skulle få killarna att träffas. Till det använde jag Caroline. När John och Frank träffas första gången är hon med, och hon är lite för mycket. Killarna är båda mycket lugnare, och när hon är uppskruvad och energisk möts John och Frank på en annan frekvens, utan att hon märker det. På så vis kunde jag använda Carolines temperament, vilket gjorde att jag började klura på hur jag skulle kunna använda det igen senare i boken.

För att John och Frank skulle få anledning att träffas fler gånger lät jag Frank glömma Räddaren i nöden hemma hos dem. John läste den naturligtvis, och gick sen till pappershandeln för att lämna tillbaka den, och märkte då att Frank lyssnade på Nick Drake (som John också gillade), och sen hade de många saker att prata om. I samtalen kunde jag gestalta hur intresset mellan dem började växa fram, och sen hade jag en stor del av första akten klar. Då visste jag så mycket om karaktärerna att jag kunde låta alla fyra åka ut på landet över en helg, och försätta dem i situationer där jag visste att det skulle bli drama.

För mig handlar det verkligen om karaktärer när jag bygger historier. Små saker blir till idéer om scener, som blir till större trådar, som blir till handling. Genom att fundera ut några grundförutsättningar och sen brodera ut karaktärerna därifrån växer personerna fram, och med dem historien. Mitt tips till den som vill öva på att bygga karaktärer är att fundera på hur personen är och varför, och i vilka situationer olika saker kan få betydelse. Jag gillar att tänka att allt som berättas om en karaktär ska ha betydelse för historien på något sätt, oavsett om det rör sig om ett par svarta Converse, Räddaren i nöden eller tusen vikta papperstranor. Såna detaljer triggar verkligen igång min fantasi.

Det är inte mycket kvar av vårt debutantbloggsår! Har någon önskemål om att jag ska skriva om något speciellt nu på slutet?

Gästblogg: Sebastian Lönnlöv

img_2506Jag borde skriva på något av mina manus. Sluta skjuta upp och skjuta framför mig. Ge dem tid, dyka ner i dem. Lita på att jag hittar ut igen. Istället sitter jag här och skriver ett blogginlägg och ler lättad. Jag har en vettig ursäkt. Slipper öppna något tungt worddokument, där trassliga lager av stilnivåer mest liknar ett mardrömspussel.

En gång i tiden tyckte jag att skrivandet var enkelt, att jag var bra på det, att jag kunde. Nuförtiden är det den allra svåraste sysselsättningen jag kan tänka mig. Publiceringens synlighet har ställt sig emellan mig och flödet. Samtidigt försörjer jag mig delvis på att skriva artiklar och recensioner. Varje text skrivs med tårar och svett, när de är klara känns de aldrig bra nog och väl i tryck ser jag mest bara mina missar.

Men att skriva en artikel, en recension, ett blogginlägg är ändå många gånger lättare än att skriva en bok. Jag kan inte längre övertyga mig själv om att det just nu bara är jag och texten. Illusionen har brustit och omvärlden har tagit sig in. Jag kan inte låta bli att dissa det skrivna, samtidigt som det blir till. Fylld av avsmak plockar jag upp en ordklump och kastar bort den så snabbt jag kan. När flödet faktiskt igång vill jag aldrig behöva vakna upp – men det behöver jag ju. Dags att sova, äta, gå till jobbet. Nästa gång jag plockar upp texten är magin borta och avsmaken kickar in direkt.

Det brukar kallas andrabokenångest. För mig är det snarare tredjebokenångest, men principen är precis densamma. Så himla klyschigt med en författare som sitter och tycker synd om sig själv, istället för att placera rumpan på stolen och jobba järnet. Jag skyller på att jag inte har tid, fast jag egentligen vet att jag aktivt ser till att inte ha tid. Då kan jag sitta och längta efter den där dagen då jag har tid. Det är mycket tryggare än att faktiskt sätta sig framför datorskärmens enorma tomhet och – ännu värre – de redan skrivna, klumpigt fula orden.

Dessutom är jag en inbiten slalomåkare mellan olika projekt. Jag skriver lite här och lite där, så det blir roddigt att få något klart – eller att ens förklara för någon annan vad jag skriver på. Jag håller på i många år med många manus. Om jag ska tänka positivt så gör det att jag hela tiden har med mig något nytt till manusen. Ögonen är aldrig helt hemmablinda. När jag tvingar mig själv att fokusera på en enda text, däremot, blir jag lätt genomtrött och vill aldrig se den mer.

I somras reste jag bort en vecka för att bara skriva. Vara ifred och få ro för skaparprocessen. Det slutade med att jag flydde så långt bort från datorn som jag bara kunde och satte mig på något fik med en bok som jag inte själv behövde skriva. När jag väl gett upp, halvvägs genom kaffekoppen, trängde sig en hel hord av ord fram och krävde att bli nedskrivna. Jag skrev i andras böcker, i min kalender, i mobilen. Orden är helt enkelt ouppfostrade – vägrar komma när jag ropar.

Jag leker katt och råtta med skrivandet. Fångar orden, intrigerna och idéerna när de plötsligt dyker upp. Jag borde bli bättre på att locka fram dem. Att bara sitta och vänta – för tids nog kan de ju inte hålla sig borta längre. Ett papper, en penna och en människa är en perfekt råttfälla. Men det gäller att sitta där, beredd. Att ta sig den tiden.

 

Sebastian Lönnlöv har skrivit böckerna ”HBTQ – böcker bortom normen” och ”Varje dag är en vårdskandal”, och jobbar som bibliotekarie och recensent.

På banan

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin / den sjungande fotografen

Först och främst ska jag passa på att säga att om det var någon av er som planerat att se mig på biblioteket i Växjö i dag (måndag 5/12) så är det tyvärr inställt pga sjukdom. Nedriga vintersjuka att slå till just nu! Besöket blir uppskjutet till senare, håll koll på Växjös eller mina kanaler för nytt datum framöver!

Förutom den illa tajmade sjukan tror jag att jag är på banan. Dramaturgitrådarna i mitt manus börjar falla på plats, och för tillfället jobbar jag med flera delar som känns riktigt roliga att utforska. Bland annat en anonym brevväxling, och en riktigt glittrig bildsalsfest där alla är arga på varandra. Jag älskar att skriva miljöer med mycket färger och detaljer (som pappershandeln i Du, bara), och scener med mycket känslor, så det känns väldigt roligt.

Efter en stressig period med manuset känns det bättre nu. Det börjar hitta sin nya form, och jag låter det göra det. Den som läst mina inlägg här under året vet att Saker ingen ser var tänkt som en novellroman – från början tolv noveller (en per månad under ett år) som hängde ihop. Den formen fullkomligt exploderade efter första testläsningen, när Anna Jakobsson Lund tyckte att jag skulle släppa en-per-månad-tanken. Det gjorde jag, och novellerna blev fler och fler. Och sen blev det svårt.

Kanske var det för att jag (som svensklärare) har en ganska tydlig bild av vad jag vill att en novell ska vara när jag skriver dem. Jag vill ha mina noveller avgränsade i tid, och med en twist på slutet. Problemet var bara att den formen inte riktigt passade längre när antalet avsnitt och trådar ökade. Det blev en start-stopp-start-stopp-känsla som förtog tempot lite, och gjorde det svårt att få till en bra övergripande dramaturgi. Det blev svårt att skriva, helt enkelt. Så i mitt nya utkast har jag släppt novelltanken och skriver avsnitt/kapitel istället, för det passar bättre med vad boken är nu. Det ger mig en ny frihet, och det är väldigt skönt.

Även om det kan låta som en stor darling att döda tycker jag att såna här faser känns bra. Det är skönt att se att manuset går vidare i sin utveckling, och kommer närmare och närmare formen historien ska ha för att komma till sin absoluta rätt. Jag är inte speciellt sentimental när det kommer till text, när jag testat en grej ett tag tycker jag ofta att det är skönt att gå vidare och testa att skriva på ett annat sätt. Det är roligt att se hur trådar, karaktärer och dramaturgiska bågar utvecklas på vägen. Och för mig är sällan de första idéerna de bästa, ändå.

Shiny Uppsala

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin /densjungandefotografen

I fredags var jag i Uppsala, där både Du, bara och Saker ingen ser utspelar sig. Dels var jag inbjuden att bli intervjuad till studenradions kulturprogram Hesa Fredrik till ett temaavsnitt om queerlitteratur, dels passade jag på att göra lite research.

Det är alltid så inspirerande att prata om queerlitteratur, tycker jag. Det händer rätt ofta när ämnet kommer på tal att jag får frågan varför jag vill skriva historier med hbtq-tematik. Den korta förklaringen är att jag helt enkelt tycker att det finns så många historier som är oskrivna, och så många karaktärer som inte fått vara just karaktärer, utan främst representanter sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Många, många hbtq-böcker handlar om att komma ut – vilket behövs eftersom världen fortfarande ser ut som den gör – men samtidigt är det spännande att få utforska hur saker kan skrivas på nya sätt. Jag har ju till exempel valt att helt lyfta bort heteronormen ur Du, bara, för att förhoppningsvis få läsaren att fundera på varför samma regler inte gäller för alla, när kärleken är densamma. Att lyfta bort en norm kan ibland vara ett väldigt effektivt sätt att belysa den. Ingen behöver komma ut i Du, bara, och jag hoppas att det väcker tankar runt varför någon ska behöva komma ut överhuvudtaget. Med Uppsala som kuliss har jag skapat en lite upp-putsad verklighet som visar den värld jag tror på, och vill ha.

Min research bestod i att jag fikade på Kafferummet Storken där mina karaktärer hänger, kollade in färgen på soffgrupperna vid deras favoritbord (grönblommig sammetsbrokad), färgen och storleken på tekopparna (stora, vita, tjocka porslinskoppar med blåa blommor) och research-åt lite snickerskakor. En intressant detalj jag märkte var att de har ett gammalt rökrum (finns de fortfarande?) med ett piano i (!). Det måste jag definitivt skriva in i Saker ingen ser, det kändes som en så kul detalj.

Jag har tidigare bestämt var mina karaktärer bor, för jag gillar att veta. Nu gick jag förbi Yodits hus för att kolla om det går att stå utanför själva porten utan att bli blöt när det regnar, eftersom min andra karaktär Sebastian gör det i en scen. Det går inte, märkte jag (och det regnade till och med när jag var där). Sebastian passerar heller inte några andra portar som det går att stå i på väg hem därifrån (som jag skrivit i manuset), så nu får jag ändra så att han söker skydd från regnet under utskjutande balkonger istället. Det är bra att få koll på.

yodits-trappaNär jag var utanför Yodits hus på Åsgränd och tittade på porten kom en granne som just skulle gå in, och när han höll upp dörren och frågade om jag skulle hälsa på någon kunde jag ju inte säga nej. Så nu har jag dokumenterat de solgula trapphusväggarna, marmortrappstegen med fossiler, hissens gallergrind, de runda små lampknapparna, fotat trapphusräckena och försökt memorera museiedoften. Och jag fotade hur ljuset föll över trappan, och vad som syns genom trapphusfönstret.

Sånt här tycker jag är så kul! Det känns som om karaktärerna finns på riktigt när jag hänger i deras hoods och går på deras gator. Och när jag gick tillbaka in mot centrum höll jag nästan på att gå in i en lyktstolpe när jag såg en (verklig!) människa som var så otroligt lik min Frank. Då kändes det ännu mer som om mina ungdomar verkligen finns, och går runt på Uppsalas gator. Den tanken la sig varm runt mitt hjärta, tillsammans med tanken på att kloka och pålästa litteraturstudenter gör radioprogram om queerlitteratur. Staden jag skriver om – Shiny Uppsala – kanske finns lite grann på riktigt också.

 

 

Att hålla peppen uppe

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Ganska ofta får jag höra saker som ”du verkar ha en så lustfylld skrivprocess”. Kanske är det för att jag visar de roliga bitarna på Instagram, hehe. Insta har för mig blivit ett fint sätt att föra någon sorts skrivdagbok över vad jag håller på med, och jag gillar att fota och göra bildkompositioner med mina temuggar och mitt färgglada tangentbord. Extra roligt är det förstås att jag blivit del av ett så fint skriv- och läscommunity som peppar och hejar på varandra. Få saker ger väl så mycket pepp som att få höra att någon längtar efter att läsa det en skriver.

Problemet med skrivprocessen är att den är lång. Ibland tycker jag att vägen mot färdig andrabok känns mer än lång – snarare evighetslång – och att jag bara harvar och harvar på samma ställe. Jag vet ju att jag kommer framåt, för jag ser hur idéer föder idéer och en del tankar måste testas och strykas för att andra ska komma fram. Det är bara att det känns som om det går så långsamt (samtidigt som deadlinedatumet kryper närmare).

Förstaboken var inte alls lika svår att skriva rent energimässigt för mig. Det kan ha att göra med att jag nästan hela tiden trodde att jag snart var klar. Först tänkte jag att jag skulle vara klar när jag hade en sammanhängande text på några hundra sidor, sen tänkte jag att jag skulle vara klar när jag gjort som testläsarna sa, sen tänkte jag att jag skulle vara klar när jag skrivit om handlingen och gjort den ett varv skarpare, och så vidare. Tills jag blev klar, och insåg hur mycket tid jag faktiskt ägnat åt manuset. Men då var det ju redan klart. Och för varje nytt trappsteg på vägen hade jag känt mig som om jag var on top of the world, vilket jag var, eftersom jag ju hela tiden hade kommit högre upp än jag någonsin tidigare varit skrivarmässigt.

Andraboken innebär en tyngre process för mig. Eftersom jag vet att det kommer att vara lång tid och många varv kvar tills det är klart känns det ibland lite tröstlöst när delarna inte riktigt vill hänga ihop. Jag kämpar på med mina listor och mina dramaturgiska bågar, och försöker att inte tänka på tid, men ibland det är ganska svårt, när trappstegen är höga och jag börjar bli trött.

Nu i utkast 11 har jag i alla fall några roliga grejer att se fram emot. Jag har skruvat upp volymen på flera karaktärer och bytt ut en som inte var tillräckligt rolig att skriva, och det gör att manuset får chans att överraska mig, vilket jag tror är bra för mig i den här fasen. Jag behöver bli överraskad, och känna att jag inte vet precis vad varje scen jag skriver ska leda till. Helst vill jag bara kasta ihop några karaktärer och se vad det blir, för jag tror att mycket av tjusningen med skrivandet ligger där för mig. Att undersöka, snarare än att redovisa.

Så nu när jag ändå kommit rätt långt känner jag att jag måste mobilisera för att orka sista biten. Peppa upp mig lite. Liksom sätta ord på vad det är jag har framför mig som känns roligt, så att det inte bara känns tungt.

Så här kommer min lista på vad jag ser fram emot i utkast 11:

  • Att skruva upp volymen. Kärleken ska bli starkare, ensamheten ska bli ensammare, topparna ska bli högre och dalarna djupare. Karaktärerna ska få mer socker och mer salt, och när det går dåligt ska det gå riktigt, riktigt dåligt, så att det känns. Nu när jag vet ungefär vad som ska hända kan jag leka mycket mer med vändningar och bädda för saker som sen blir något annat. Sånt gillar jag.
  • Min nya karaktär Yodit tycker om Beatles och YA-böcker. Det gör jag med. Hon känns peppig att skriva, för jag fick till en så trevlig ton till henne när jag testade runt lite. Och jag har tänkt ut bra trassel till henne som kommer att bli kul att skriva.
  • Jag har lagt in en anonym brevväxling mellan två karaktärer. Det känns roligt att skriva, för jag har läst några böcker som har det elementet, och jag har lite idéer om hur jag kan twista till det för att få en oväntad utgång.

 

Förhoppningsvis kommer de här sakerna att ge mig lite styrfart till resten av luckorna som måste fyllas ut. Jag tänker börja med det som känns roligast, och sen ta det som känns roligast efter det, och sen fortsätta så tills alla luckor är fyllda. Jag tror att det är så jag får göra för att hålla skrivpeppen uppe nu. Liksom försöka att hålla det roligt, så att det blir mer fokus på att hänga med mina fina karaktärer än att pressa text inför deadline. Typ leka lite i trappan istället för att fokusera på hur höga stegen är, eller nåt.

Jag ska definitivt fortsätta att fota de delar av processen som känns kul till Instagram i alla fall. Och då och då skicka ett stycke text till en skrivvän som kan säga att jag har något bra på gång. För ibland är den bästa peppen att få en klapp på ryggen från någon som vet precis hur det känns.

 

 

Hur gör ni för att hålla skrivpeppen uppe?

 

Lördagsenkät: Vilken fas tycker du är roligast i skrivandet?

GB_Karl_Modig_1Karl: En av mina roligaste faser är någonstans i början när det bara flyter på och det går att bara köra på. När det liksom bara är roligt och det inte finns några jobbiga plot-holes eller logiska falluckor. Men min roligaste fas är nog precis innan man börjar med grammatisk redigering. Den fasen då allting faller på plats och man kan känna Ja, det här blir faktiskt rätt bra.

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Jag har alltid tyckt bäst om idéfasen. När du får den där första uppenbarelsen och bara vill kasta dig ner framför datorn och skriva, skriva, skriva.

På senare tid har jag dock blivit väldigt förtjust i redigeringsfasen också. Både den grova och den fina. Förut såg jag det som ett nödvändigt ont, men nu längtar jag faktiskt. Jag gillar den där känslan av pill, av skulpterande. Eftersom jag skriver i många versioner (där det första utkastet verkligen är ett utkast, ett skelett) är det en ganska häftigt att se hur allting formas och formas om.

 

CharlotteCharlotte Cederlund: Jag föredrar alltid den fas jag inte är i för tillfället. När jag plottar vill jag skriva råmanus, när jag skriver råmanus vill jag redigera, när jag redigerar vill jag korra och när jag korrar vill jag plotta. Låter ju lagom tragiskt när man säger det rakt ut men så är det! 😛

Om jag verkligen måste välja blir det dock plottandet, alltså idéfasen och synopsis-skrivandet. Det är så himla roligt att få spruta ur sig en massa idéer utan att det finns några egentliga krav på prestation. Allra roligast är denna fas när man gör det tillsammans med någon. Jag och min lillebror plottade dystopi i drygt ett år, alltid på den lokala pubben och alltid med rödvin i glasen. DET var roligt! 🙂

ProfilbildAnna: Min favoritfas är när allt är på plats och det går att börja knyta ihop småtrådar och ta fram den lilla, lilla detaljpenseln för att få allt riktigt shiny. När ett litet ordbyte kan få en mening att börja spraka, för att det blir så bra. (Längtar dit!)

 

 

 

IMG_8645Ida: När man skriver första utkastet och har kommit fram till det stora slutdramat. När alla plotholes är lösta och det bara är full fart i mål. Då bara skriver och skriver jag tills det är klart.

Hur jag fick ordning på textmonstret

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Förra veckan lovade jag att återkomma med ett grymt tips som hjälpte mig att ta mig vidare när min text kändes som ett textmonster och jag inte visste vad jag höll på med. Så nu kör vi!

Jag är en listperson när det kommer till skrivandet. Så fort jag inte vet vad jag håller på med gör jag listor, som ger mig överblick och kan hjälpa mig att ta mig vidare. Det kan till exempel vara listor på vilka delar av boken som finns, vilka delar som fattas, en karaktärs olika funktioner i relation till andra karaktärer, saker jag behöver få in någonstans, eller problem jag måste lösa. Eller bara en vanlig hederlig att-göra-lista.

Eftersom jag inte skriver kronologiskt är listorna ett utmärkt sätt för mig att samla tankarna inför ett skrivpass. Det stärker också känslan av att jag håller på med ett sammanhållet projekt, och inte bara kastar runt lösa delar som svävar fritt. Listorna ger överblick och hjälper mig att behålla riktningen.

Så nu då, till det stora listbaserade trickset som hjälpte mig att komma vidare när textmonstret trilskades. Egentligen är det en superlista som handlar om att se vad som finns, och vad som behövs.

Jag tror att den här känslan kan vara relaterbar för fler av er: Att du vet att det finns uppenbara luckor i manuset men att du inte vet hur du ska komma vidare. Att du vet att det är massor av jobb kvar, men att du inte vet var du ska börja. Så kände jag för ett tag sen, och då kom jag på en modell för en lista som jag definitivt kommer att använda mig av igen.

I mitt manus Saker ingen ser har jag sex huvudpersoner. Jag tog två papper och skrev upp alla karaktärers namn och två staplar, så här:

schema

Sen skummade jag igenom manuset, och listade under läsningen saker i de olika staplarna för varje karaktär. I vänster-staplarna skrev jag ner allt vi vet om personerna, allt från hur de framställs, till relationer, saker som händer, och teman som dyker upp. I höger-staplarna skrev jag ner saker som behöver utvecklas, förklaras, förstärkas eller läggas in, och frågor som läsaren behövde få svar på.

Till vänster kunde det stå saker som ”har skaparvånda” eller ”känner sig ensam och är rädd för att bli utanför” på en karaktär, och till höger till exempel ”vem kan hen anförtro sig åt när x händer?” eller ”varför är han kär i henne?”. Osmickrande nog dök det också upp ”personlighet” på någon karaktärs högerstapel med saker som behövde fixas, hehe.

När jag hade gått igenom hela manuset och fyllt staplarna hade jag en rätt bra bild både av vad jag behövde fixa, men också av vad jag faktiskt redan hade. Det blev väldigt överskådligt, och lätt att se hur delarna i högerstapeln kunde kopplas till grejer i vänsterstapeln och var de kunde läggas in. Efteråt kokade jag ner det här till en lista på planerade nya avsnitt där flera olika karaktärers ”frågor” ofta kunde få svar i samma del.

listor

Fördelen med att ha allt framför mig (och på papper) var att jag inte skrev en scen med bara ingången ”hur kan jag visa den här karaktärens personlighet?”, utan samtidigt kunde få med ”men varför är han kär i henne?” och grunda för ”vem kan hen anförtro sig åt när x händer?” i samma del av texten. Genom att jag jobbade med alla karaktärer samtidigt blev det lättare att tänka ”tätt”, alltså att samma scen kunde få ge svar på flera frågor från olika karaktärers högerstaplar.

Även om högerstapelns listor blev långa kändes det upplyftande att jobba så här. När jag hade alla frågor och saker som behövde förtydligas framför mig började hjärnan genast att klura på dem. Och för mig känns det alltid mycket bättre att ha en redig lista på saker som ska fixas, än att bara ha en vag känsla av att texten inte fungerar utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför.

 

 

Har någon av er jobbat med liknande strategier för att komma vidare när textmonstret trilskats?

 

 

 

Inlämningsdag

 

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Hej. I dag är det min inlämningsdag. Jag har vetat att den skulle komma ända sen i våras när vi skrev kontrakt på manuset, och jag har växlat mellan att tänka hur ska jag hinna få ihop någonting och det är jättelång tid kvar. Just nu känns det mest phuuuuu efter en väldigt intensiv jobbledig skrivvecka.

Ibland kan jag bli så trött på min process, för det går aldrig att planera någonting i förväg. Jag har verkligen lagt ner mycket tid i det här manuset. Det är inte så att jag satt och rullade tummarna under sommaren och kom på för några veckor sen att det snart är deadline, jag har verkligen skrivit hela tiden. Alltså verkligen hela tiden. Varje dag. Ibland hela dagarna varje dag. Ändå har det varit först de senaste veckorna som jag verkligen känt att jag kommit närmare den känsla jag velat ha.

För min process innebär så mycket att jag provar mig fram. När jag börjar har jag ingen plan, jag bara kör, öser sand, utforskar. Det är kul ibland och jobbigt när allt känns löst, men sen när jag passerar en punkt då jag märker hur trådarna börjar gå att knyta ihop, hur saker kan gå att ordna, och hur dramaturgikurvor går att förankra i texten – då blir det kul på riktigt.

Jag tror att jag nådde den punkten ungefär … nu.

Eller i veckan som var. Jag har producerat oerhört mycket text på få dagar, redigerat som en galen slipsten, ändrat runt, fixat, klippt bort och lagt till. Och nu börjar jag se hur saker ska hänga ihop! Jag kan börja göra snygga paralleller och foreshadowing och ge karaktärerna såna där ljuvliga quirks som kommer fram i den här fasen, när det mesta av grunden sitter.

Och jag frågar mig själv: Varför kunde inte detta inträffat för två månader sen så att jag hann kirra det ordentligt innan manusinskick? Gaah, denna process!

Suck. Jag är väldigt trött i huvudet just nu. Men det känns kul att få visa min förläggare några av de där grejerna som redan börjat spraka i manuset, och det ska bli kul att fortsätta jobba med dem när mitt huvud fått vila lite. När jag får tillbaka manuset med respons är det nämligen dags att gå in i den roligaste fasen. Den där det handlar mer om att slipa än att ösa. Fixa till, styra upp, räta ut. Den där det faktiskt börjar bli en bok, som faktiskt börjar bli bra, och inte bara ett stort och vilt textmonster. Jag har verkligen längtat.

 

Ps: Jag kom på ett jättebra sätt för att komma vidare med textmonstret när det trilskades. Det involverar listor och karaktärer och kolumner och hjälpte mig jättemycket. Jag tänkte skriva mer om det här sen när min hjärna kan formulera mer än en sammanhängande tanke åt gången. Återkommer!

 

 

 

 

Första och andra inskicket

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

Mitt manus ska lämnas in till min förläggare om en vecka. Ni som följt mina inlägg här vet att det har vuxit en del de senaste månaderna. Ganska länge tänkte jag att det skulle vara tolv noveller som utspelar sig under ett år, men efter testläsarkommentarer kom jag fram till att den övergripande historien och karaktärerna kommer mycket bättre till sin rätt om jag ställer in mig på betydligt fler noveller.

Så jag gjorde en planering, behöll ramen (ett år) och kom fram till att jag skulle behöva mellan fyrtio och femtio noveller för att mina dramaturgiska bågar för alla karaktärer skulle funka. En del noveller har varit lätta att skriva, andra har jag skrivit i tio versioner med olika handling innan jag kom på vad jag ville ha. Det har varit som det brukar vara för mig, med andra ord. Mycket sandösning innan guldkornen kommer fram.

Det finns en hel del hål kvar att fylla innan manuset hänger ihop. Det stressar mig, men jag har gjort en plan för veckan, och jag hoppas att det kommer att funka. Den går ut på att jag tar en årstid i taget, och försöker fylla i luckor, även om allt inte blir klart (eller bra). Det som känns viktigast i det här läget är att manuset blir såpass sammanhängande att helheten syns, så att vi kan diskutera vad som behöver förtydligas och ändras, och vad som ska vara kvar.Ärligt talat tycker jag att det är rätt jobbigt att veta att jag kommer att behöva lämna ifrån mig något som inte är klart. Du, bara fick beröm för att det var det färdigaste manuset förlaget fått in på många år, och även om jag sög åt mig det berömmet i stunden har det nog blivit ett litet tankespöke för mig nu. Jag gillar att göra saker noga. Jag gillar att känna att det jag lämnar ifrån mig är bra, och klart. Manuset till Saker ingen ser kommer inte att vara klart när min förläggare får det på sitt bord. Vissa delar kommer att vara så ofärdiga att perfektionisten i mig typ vill stå bredvid när hon läser och säga ”alltså, bara så att du vet tror jag inte att det där är klart.”

Men vet ni? Jag tror att det är precis där processerna för bok ett och bok två skiljer sig åt, i alla fall när ett förlag är inkopplat. Första gången var det nödvändigt att boken var så klar som det bara gick när de skulle läsa, eftersom syftet med inskicket var att visa vilken bra bok jag hade skrivit och att ge dem ett första intryck av mig som författare. Nu vet de vad jag är kapabel till, och vet att jag inte kommer att nöja mig förrän slutresultatet blir minst lika bra som första boken blev. Skillnaden är att vi den här gången jobbar tillsammans mot samma mål redan i det här stadiet.

Även om perfektionism-grejen skaver lite så känns det väldigt kul att skicka in manuset. Nu när vi jobbat tillsammans i en bokvända vet jag vilka skarpa människor jag har att göra med, och jag längtar efter att få höra vad de tycker och tänker om allt. Jag längtar efter att diskutera storyn och karaktärerna med min förläggare, längtar efter att se vad min redaktör hittar för knasigheter och vad hon kan lära mig för språkmojs den här gången, och jag längtar efter att se vad min omslagsdesigner väljer att göra med framsidan.

Snart är det nämligen inte bara ett manus längre, utan något som är på väg att bli en andrabok. Och det känns riktigt, riktigt coolt.

 

En smertefullt ærlig og vakker debut

Anna porträtt 3

Foto: Göran Segeholm

 

En dag i våras när jag var på möte på förlaget blev jag inkallad till förlagsagentkontoret. Jag hade ingen riktig koll på vad agenter gör, men fick veta att de säljer in titlar till förlag utomlands, och att de nu ville företräda Du, bara. Vi skrev kontrakt, och de tog med sig en pdf-fil av boken (som inte var tryckt än) till bokmässan i Bologna.

Jag funderade på hur det går till när böcker säljs in till andra marknader, om agenterna bara berättar för andra agenter vad boken handlar om och ifall den är bra, eller om boken översätts till engelska som ett ”läse-ex”. Det där är nog lite olika hur det funkar, men som jag förstått det verkar agenter överlag språkkunniga, och oväntat många kan läsa på svenska. Sen kan jag tänka mig att det kan bli ringar på vattnet, att en översättning kan leda till en annan, ifall den nya översättningen möjliggör att fler kan läsa boken. Dessutom – och det här tycker jag var väldigt roligt ifall det stämmer – har tydligen många förläggare utomlands läst svenska på universitetet för att kunna läsa Astrid Lindgren på originalspråk. Hur fint är inte det?

”Översättning” fick mig direkt att tänka på översättning till engelska. Tänk hur många människor som skulle kunna läsa boken då! Tyvärr fick jag höra att den engelskspråkiga marknaden är svår att ta sig in på. De har så många inhemska titlar att de inte översätter speciellt mycket i min genre, vad jag förstår. Dessutom finns det ett begrepp (och här skrattade jag högt) som heter ”clean teen”, som verkar vara det i stort sett enda gångbara på till exempel den amerikanska young adult-marknaden. Det ska vara trånande blickar och kanske en kyss, men sen sovrumsdörrar som är så stängda att de skulle kunna vara igenspikade. Min bok är mer ”unclean teen”, så att säga (vilket jag tror att många ungdomar skulle må bra av att läsa, men det är en annan historia).

En marknad som inte verkar lika rädd för killar som hånglar är den norska. I somras fick jag veta att det anrika norska förlaget Gyldendal läst boken och ville ge ut den. Så roligt! Nu i veckan fick jag se det norska omslaget, som liksom det svenska är gjort av underbara Sepidar Hosseini.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-17-kl-11-45-58

 

Det känns så häftigt att boken ska få hitta ut till nya läsare, på en ny marknad. Jag älskar verkligen tanken på att ett nytt språk möjliggör att fler hittar den, och att den kan få chans att betyda något för fler människor. Och har jag tur leder det till ringar på vattnet som kan göra att ännu fler länder vill ha tonårspirr och lite härligt ostängda dörrar i sin utgivning.

Och allvarligt talat, norska. Är det världens trevligaste språk? Kolla bara på det här liksom, det GÅR ju inte att låta bli att älska!

 

En smertefullt ærlig og vakker roman om hvordan kjærligheten alltid gjør som den vil.

«Frank, dette er John, lillebroren min.» Han kikker opp og ser på meg. Jeg holder pusten. Øynene hans er elektriske. Svarte som et nattlig hav der lynet har slått ned. Uten å slippe meg med blikket reiser han seg, smiler og rekker frem hånden. Jeg tar to skritt fram og tar den. Håndflaten hans er kjølig. «Hei, John.»

Bare du er en romantisk og rørende historie om seksten år gamle John som forelsker seg i den to år eldre Frank. Frank er dessverre allerede opptatt med Caroline, storesøsteren til John. Og Caroline er vant til å få det som hun vil. John er vant til å gi seg, men det har han ingen planer om denne gangen. Dessuten har Frank sin egen vilje, i tillegg til et knust hjerte i bagasjen, noe som ytterligere kompliserer tingene. Det handler også om en bestevenn, et båthus, en papirhandel, et hustak med utsikt over hele Uppsala, Nick Drake, Redderen i rugen, tusen papirtraner og hageroser fra Svartbäcken. Og ganske mye sex.

Bare du er en smertefullt ærlig og vakker debut om hvordan kjærligheten alltid gjør som den vil.