En riktigt god jul och tack för mig

porträtt anna1Det här blir mitt sista debutantbloggsinlägg. På självaste julafton. För exakt ett år sedan befann jag mig på samma plats som nu, i djupaste Västerbottensskogen, och var mitt uppe i redigeringen av min debutroman Tills kärleken skiljer oss. Jag pratade ihop mig med mina blivande debutantbloggskollegor om det kommande året. Jag var så förväntansfull och nervös inför mitt debutår. Och nu är det snart slut. Vad fort det har gått.

2014 inleddes med redigering av min bok och filande på baksidestext och säljmaterial. Jag vet inte hur många gånger jag läste och redigerade Tills kärleken skiljer oss, innan den gick till tryck. Många gånger blev det, och det är jag tacksam för. Det var värt att lägga ner den tiden.

I slutet av april debuterade jag, hade releasefest på Äppelvikens bokhandel och började spänt vänta in recensioner på det jag hade skrivit. De flesta var bra, till och med över förväntan, någon var mindre bra. You can’t please them all. Men sammanfattningsvis har jag fått otroligt mycket fin feedback från de som har läst Tills kärleken skiljer oss och det värmer ända in. Det är den stora anledningen till att fortsätta skriva.

Jag var med i radion, vilket var en ny spännande upplevelse (det gör jag gärna igen), lokalpressen i Norrbotten och i Väsby, och jag var ett boktips i magasinet Tara. Jag deltog på mitt första författarsamtal om min bok. Nervöst, men lärorikt och med känslan att det här vill jag göra fler gånger. Jag började min berg- och dalbaneväg mot mitt nästa manus. Jag deltog på världens längsta bokbord och bokmässan.

Framförallt har en stor del av 2014 faktiskt spenderats här, på debutantbloggen. Skrivande, kommenterande och läsande. Det har varit en förmån och en ära att få blogga här. Att lära känna er. Varje gång jag har fått kommentarer på mina inlägg har jag blivit genuint glad. Det betyder så mycket, de där orden. Tack för att ni har läst, uppmuntrat och delat med er av era egna tankar och ert eget skrivande.

I slutet av mars 2015 kommer pocket:en av Tills kärleken skiljer oss ut. Förra veckan fick jag besked att den har sålts in till alla stora bokhandlare. Inte helt självklart när man ligger på ett mindre förlag och fantastiskt roligt. En fin julklapp.

Jag kommer att inleda 2015 på samma sätt som 2014, med att redigera manus. Förhoppningsvis blir det manuset bok nummer två.

Hoppas ni får ett fint skrivarår 2015! Fortsätt kämpa för att komma dit ni vill. Det tänker jag göra.

Kanske syns vi i kommentarsfältet på debutantbloggen eller någon annanstans på nätet eller irl? Jag hoppas det! Jag finns på min blogg och författarsida på Facebook. Även på Instagram och Twitter förstås. Blev väldigt ”social media” det här året.

Jag hoppas att ni får en fin jul. Kom ihåg att det finns inga måsten. Egentligen. Lätt att glömma det ibland.

Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År! Stor kram på er!

anna_ute

Lördagsenkät: hårda julklappstips

Vilka hårda julklappar lägger debutantbloggarna gärna under granen i år? 

porträtt hanna2Hanna Höglund: En hård klapp i år blir debutantbloggkollegans bok, men jag säger inte vilken eller till vem om hen skulle råka läsa. Men viktigast är förstås att barnen får böcker i jul! Sånt måste uppmuntras. Busan (4 1/2 år) får den modernare bilderboken Tio vilda hästar: en räknesaga samt Sagan om det röda äpplet, som var en av mina favoriter i den åldern. Mellangrabben (8 år) kommer inte få någon barndeckare av oss eftersom mormor redan köpt det, utan istället få en bok med roliga historier. Roliga historier ska inte underskattas! Perfekt för barn som delvis ljudar när de läser. Korta texter, men roligt och fiffigt för läsförståelsen dessutom eftersom det lästa ofta återberättas. Storasyster (11 år) får faktiskt ingen skönlitteratur i år (eftersom hon håller på att läsa mina Emilyböcker. Lycka!) utan en tjock bok med pianonoter – julsånger. Ungen är (utan att skryta) sjukt begåvad vid pianot och sådant ska förstås också uppmuntras.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn: 

1. Not that kind of girl av Lena Dunham till dottern. Ofrånkomlig. Jag har försökt stå emot (varför? vet ej) men så fort jag passerar den i bokhandeln (och det gör man hela tiden, gud vad det skyltas med den!) så känner jag att ”den måste läsas”.

2.  Mördarens apa av Jakob Wegelius. En fantastiskt skriven och illustrerad äventyrsberättelse som man bara sugs in i. Passar stora som små.

3. Twist av Klas Östergren. Den ger jag till min man. Så att jag kan läsa den. En win-win.

porträtt anna1Anna Lönnqvist: Till min man eller någon annan som gillar skräck- /deckarromaner ger jag bort ”Snögloben” av Amanda Hellberg. Tycker verkligen om hennes språk och hur hon berättar! Till kärlekskranka tonåringar eller för den delen vuxna ger jag bort Sandra Beijers debutroman ”Det handlar om dig” (har inte läst den själv, men den finns på min egen önskelista). Till min väninna som vill läsa en riktigt bra samtidsroman ger jag bort ”Hon hette Jennie” av Moa Herngren. Gillar alla hennes romaner starkt!

porträtt johannes2

Johannes Pinter:

1. ”Nordiska väsen”, Johan Egerkrans. Förra årets julklapp håller även i år! En fantastiskt stämningsfull och vacker bok, den perfekta introduktionen till eller påminnelsen om de övernaturliga väsen vi har här uppe i norr.

2. ”Djävulens historia”, Robert Muchembled. Titeln säger väl allt – en bok om djävulens historia och roll i samhället från att han ”uppfanns” av kristenheten på 1100-talet fram till idag.

3. ”Freudland”, Mattias Leivinger. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av ren fantasy, och inte av psykoanalys. Men här mixas dessa två ämnen ihop och blir en helt egen och mycket smakfull anrättning.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Farsan kan få en deckare av Dag Öhrlund. Jag tycker Öhrlund verkar vara en rejäl karl, precis som min far, så det hade nog passat. Farsan gillar deckare, kan ju också tilläggas. Morsan får Anna Lönnqvists bok ”Tills kärleken skiljer oss”. Jag tror att hon hade uppskattat den. Min yngsta son Ture ska få ”Ture – en städ-o-saurus”, av David Salariya, eftersom min Ture älskar att städa med sin låtsasdammsugare (min son är ett år).

När blir man författare?

porträtt anna1Den senaste tiden har jag funderat mycket på bokbranschen och att vara författare i dag. Är man ens författare när man bara har skrivit en bok? Vill man ansöka om medlemskap i författarförbundet måste man först ha publicerat två verk av viss kvalitet, annars göre sig en icke besvär.

Jag känner mig själv tveksam till att kalla mig författare efter debuten. Jag har fått en skönlitterär bok publicerad. Jag skriver målmedvetet på nästa och ser inte skrivandet som en hobby längre, även om jag skriver på min så kallade fritid. Jag skriver för att bli läst. Men när folk kallar mig författare skruvar jag obekvämt på mig. Det känns inte som att jag har mandat att kalla mig det ännu. Som om jag måste ha kommit längre än vad jag har gjort nu.

Kanske är två utgivna verk den magiska gränsen, eller så kommer det att ta betydligt längre tid än så, innan jag känner att jag är författare. Kanske spelar det ingen roll vad man sätter för ord på sitt skrivande? Det viktigaste är hur man själv ser på det. Eller så har det faktiskt betydelse, i alla fall i marknadsföringssammanhang?

Vem köper en bok av en person ”som bara skriver”? Man läser böcker av författare, vare sig de har gett ut en, två eller tre böcker. I januari är jag inbjuden som författare till lokala biblioteket och har i det sammanhanget inget problem med att bli kallad det. Inte heller när jag signerar.

Kanske är det själva skrivandet som jag är ödmjuk kring? Att jag har så mycket mer att lära? Fast en författare blir väl aldrig fullärd? Och är man verkligen mindre författare för att man bara har gett ut en bok? Hur tänker ni?

Lördagsenkät: årstidernas betydelse i en bok

Vi är i början av vintern. Hur tänker debutantbloggarna kring årstider när ni skriver? Passar vissa berättelser bättre att utspelas i vintermiljö eller sommarmiljö eller saknar det betydelse?

porträtt johannes2Johannes Pinter: Årstider är väldigt bra stämningssättare. En positiv, glad och lycklig berättelse får extra boost när den ackompanjeras av solsken och värme. En deppig, svårmodig historia gör sig väldigt bra mot en snötäckt och närmast färglös vinterfond. Kul kan vara om man sen vänder på schablonen, och låter någon vara deppig på sommaren eller glad på vintern – då kan kontrasten förstärka det man vill få fram. På film kanske det blir ännu tydligare, då miljön per automatik finns i varenda bild, medan man när man skriver en text inte har omgivningen där om man inte beskriver den. Men det är väl det som gör en duktig skribent, att man kan ”måla” med språket och låta omgivningen bli en del av ens historia.


porträtt hanna2Hanna Höglund:
 Frågan får mig direkt att tänka på den där gången när jag lyssnade på midsommarmusik mitt i vintern för att jag skrev om en midsommarafton. Du lindar av olvon, Gotländsk sommarnatt, Vårvindar friska och en massa annan själfull folkmusik. I hörlurar, förstås. Jag kunde ju inte plåga livet ur min omgivning. Så medan regnet och mörkret regerade utanför fönstret, erfor jag en prunkig trädgård, en midsommarstång med havet bakom, doft av grillat och en dag som aldrig riktigt övergår i natt. Sen vet jag inte om vissa berättelser lämpar sig bättre för vissa årstider, men jag tycker det är viktigt att årstiderna finns levande i berättelserna – åtminstone så länge som de utspelar sig i världar där årstider växlar.

porträtt anna1Anna Lönnqvist: Jag tycker definitivt att romanens handling i förhållande till årstiderna har betydelse. Jag tänker på årstider/miljö redan när jag skriver synopsis för en roman. När jag ser berättelsen framför mig tänker jag mig den antingen som sommar, höst, vinter eller vår, kanske en kombination av flera årstider, eller så ska alla vara med, beroende på under vilken tidsperiod romanen utspelar sig. Jag jobbar mycket med miljö och väder för att få till de känslolägen jag eftersträvar. I Tills kärleken skiljer oss börjar romanen i deppig, kall och mörk vinter och avslutas under den ljusa och varma sommaren, vilket avspeglas i historien och dess dramaturgi, och det finns en tanke bakom det. Nya manuset utspelar sig under några korta höstveckor i september/oktober, i kargaste fjällmiljö, och det finns en tanke med det också.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Jag har kommit på att jag nästan omedvetet använder mig av årstider och väder för att förstärka den sinnesstämning jag försöker frambringa. Jag tycker att det är effektivt att låta det regna över en person som mår dåligt eller solen skina över någon som mår prima. Det kan också vara effektivt att vända på steken och låta solen skina över någon som mår kass, kontrasten kan bli effektiv. Jag tror att min egen erfarenhet av årstiderna påverkar detta, då jag, som så många andra, mår på olika vis vid olika årstider.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn: Årstiden är en komponent i berättelsen tycker jag. Skriver man för barn och ungdom så är deras liv i mångt och mycket inrutade i terminer eller sommarlov så det spelar i alla fall en viss roll i kompositionen.

Den snåriga vägen till bok två

porträtt anna1Att skriva en roman är inget självklart. Det är inte något man bara gör. Att få ur sig text är en sak, men att skriva en berättelse som man verkligen känner för och kan stå för, som kommer att bli läst, en helt annan. Ibland går det fort att skapa den historia man vill, andra gånger tar det längre tid. Jag kände verkligen igen mig i AnnaMarias gästinlägg.

För mig har det varit en snårig väg efter debuten i slutet av april. Jag trodde att jag visste vad jag ville skriva om och började på en historia. I mitten av juli hade jag hunnit hundra sidor på manuset och åkte på semester till Grekland och var happy, happy. Jag hann inte mer än komma hem innan jag insåg att det var en helt annan historia jag ville berätta och började på en ny.

Hundra sidor åt helsike. Eller inte. Jag skrev åtminstone och jag kom genom skrivandet fram till att det var fel bok jag skrev.

Därefter körde jag på för allt vad tygeln höll med mitt nya manus. Jag var fast besluten att det första utkastet skulle vara klart innan bokmässan, och det blev det. Skrivandet rullade på i formel 1-fart. Kanske för lätt. När jag kom tillbaka från bokmässan och läste igenom manuset tyckte jag nämligen inte alls om det jag hade skrivit. Jag tokgillade mina huvudkaraktärer Linn och Victor, men märkte att jag hade försökte göra mig till på ett sätt som inte var jag. Jag hade skrivit som jag trodde att andra skulle vilja att jag skrev. Egentligen kände jag på mig det här redan när jag rasslade igenom råmanuset (ofta gör man det), men jag ignorerade varningslamporna som ringde långt bak i huvudet. Det här är vad folk vill läsa, det här är således det jag ska skriva. Intalade jag mig. Men texten var inte Anna. Jag kunde inte sätta exakta ord på vad som var fel, men det stämde inte. Således var det inte heller särskilt lätt att börja redigera manuset, och jag lade det åt sidan.

Om jag förut hade varit stressad (varför denna stress egentligen?), var jag nu uppgiven och lite deppig. Jag funderade på karaktärerna i manuset som jag hade skrivit och kom fram till att jag verkligen ville skriva en berättelse om dem. Grundintrigen, mellan de två, skulle vara densamma. Jag funderade även på temat för berättelsen, vad jag ville förmedla. Vad var kärnan?

Ju mer jag funderade desto mer övertygad blev jag att jag inte hade varit helt fel ute med mitt manus. Jag skulle skriva en berättelse med samma huvudpersoner, Linn och Victor, men jag skulle låta temat driva berättelsen. Det hade jag inte gjort förut. Jag hade tappat bort det och förvirrat mig på vägen. Försiktigt började jag skriva igen. Från början. Jag hann inte långt innan jag träffade Karl som erbjöd sig att vara redaktör för mitt nya manus. Kanske är jag klar vid nyår sa jag till honom, men nyår var för sent. Det var 1 december som gällde som deadline. Skulle jag hinna klart? Framförallt, skulle det bli den roman jag ville?

Jag hann och nu sitter jag här, med ett nytt manus skrivet. Det ska redigeras mycket mer förstås. Det är inte på långa vägar färdigt ännu, men en första, redigerad, version finns och är inskickad till redaktören.

Är det rätt manus? Kommer det att bli en bok? Vad kommer redaktören att tycka? Det är ännu ovisst. Men jag gillar det här manuset, och det är åtminstone en bra förutsättning för vad än som ska komma.

Lördagsenkät: litteraturpriser

På onsdag delas Nobelpriset i litteratur ut. Nyligen delades Augustpriset ut. Läser debutantbloggarna gärna författare som har blivit tilldelade priser som dessa, och ser det som en kvalitetsstämpel att det är bra litteratur, eller har det ingen betydelse?

porträtt åsa1Åsa Asptjärn: Jag hör inte till dem som beställer hem böckerna i samma sekund som nomineringarna eller pristagarna meddelas. Men visst påverkas man. Det roligaste med både Augustpris och Nobelpris är väl att man kan få upp ögonen för nya författare och författarskap. I det enorma flöde av böcker som finns att tillgå så fungerar den här typen av priser som en påminnelse och jag skulle lura mig själv om jag sa att jag inte påverkades av dem. Då det gäller utländska böcker som jag inte har koll på så kan det vara direkt avgörande om man ser på omslaget att boken i fråga fått Man Booker Prize eller liknande.

porträtt johannes2Johannes Pinter: Nej, jag läser inte Nobelpristagare eller Augustpristagare per automatik bara för att de är pristagare. Jag läste några noveller av Munro, bara för att ville läsa en annan typ av noveller än jag är van vid. Jag kan hålla med om att det finns ett mått av kvalitetsstämpel överhuvudtaget när det kommer till prisvinnande författare eller filmare eller vad det nu kan vara. Men jag har så mycket annat att läsa som intresserar mig mer, så jag låter inte ett plötsligt uppblossande namn hamna högst i min läshög bara för sakens skull.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Jag får alltid nobelpristagaren i julklapp, så den betar jag i regel av. Till och från blir jag nöjd över att hitta ett nytt fantastiskt författarskap, som till exempel Mo Yan och Alice Munro, ibland blir jag istället besviken, som i fallet med Herta Müller. Sedan försöker jag även att dyka ner i klassikerna ifrån 1900-talet, så en och en annan gammal nobelpristagare kan det bli ibland. När det gäller Augustpriset så är det inte lika säkert att jag läser boken. Förmodligen förtjänar boken att läsas varje år, men det finns för mycket på min ”måste läsa”-lista i förhållande till min ”tid att läsa”-tid, för att den ska vara en självklar prioritering varje år.

porträtt anna1Anna Lönnqvist: Visst blir jag nyfiken på litteratur som har fått Nobel- eller Augustpriset (eller andra priser), men det är inte säkert att jag läser det ändå. Läshögen är stor och det gäller att prioritera. Jag har oftare läst Augustpristagare än Nobelpristagare. De har verkat mer intressanta helt enkelt. Jag är väldigt nyfiken på Kristina Sandbergs ”Liv till varje pris” som fick Augustpriset i år. Den tillhör en serie som jag inte har läst ännu, men absolut vill läsa. Och jag gillade Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” som vann i fjol.

porträtt hanna2Hanna Höglund: Jag är alltid lite prillig dagen som nobelpriset ska annonseras och jag ser alltid nobelfesten för att lyssna på talen. Men nej. Jag har bara läst några samtida pristagare och behållningen har varit skiftande med ett stort undantag: Tranströmer. Lyckan när han vann och talet som hans kära hustru höll under middagen och den underbara nyutgåva av hans samlade verk som kom lagom till jul det året – det håller jag i kärt minne. Sagolikt! Eller för att låta som man ska i Nobelsammanhang: Äntligen!

Synonymordboken är för lättillgänglig två på natten

porträtt anna1I måndags hade jag lämning av mitt nya manus till en viktig person. Han har jobbat länge som redaktör på ett av de största förlagen och blev förtjust i Tills kärleken skiljer oss och ska nu läsa igenom och komma med feedback på det nya jag har skrivit. Karl åtar sig numera bara ett fåtal projekt per år, som han känner extra mycket för, vilket gjorde att jag var både hedrad, upprymd och vansinnigt nervös när han meddelade att han gärna ville arbeta med mitt manus. Särskilt nervös var jag, eftersom den deadline jag hade fått, 1 december, inte gick att rucka på. Det var nu, under december, Karl hade en lucka i kalendern och möjlighet att åta sig redaktörsjobbet, annars skulle det inte bli av inom överskådlig tid.

Eftersom jag, sedan slutet av maj, har hunnit börja om och stryka delar av historien flera gånger (mer om det i nästa inlägg) var jag inte ens tillnärmelsevis klar med råmanuset när Karl och jag bestämde oss för att jobba ihop, i början av oktober. Långt ifrån. Men det finns inget som får en att springa som en knivskarp deadline. Efter många koppar kaffe, många och långa timmar framför datorn, väldigt lite Facebook och Instagram, sömnbrist och en hel del tårar (ja, faktiskt), fick jag till slut ihop råmanuset och lyckades även hinna med en redigeringsomgång innan överlämningen i måndags. Den redigeringsrundan var till och med klar redan för en vecka sedan. Jag skulle bara söka upp vanliga ord och uttryck och ersätta med andra, och skriva om en snutt text som inte visade sig fungera exakt som jag trodde när jag gjorde min research. Men den lilla omskrivningen skulle knappast ställa till besvär. Trodde jag.

Ni vet när man ska göra en pytteliten ändring som oväntat för med sig ett exponentiellt antal andra ändringar? Så blev det. Den första lilla ändringen ledde till att jag behövde ändra på flera andra ställen, vilket gjorde att styckena inte fungerade som de skulle och att jag även var tvungen att ändra kringliggande text, vilket förde med sig att styckena runt omkring dem inte heller lirade och … Puh. Många ändringar blev det i slutändan. Först när söndagen kom fick jag tid att göra det jag hade tänkt ägna den sista tiden innan inlämning åt. Söka upp vanliga ord och ersätta med andra. Plättlätt. Eller inte. Har ni tänkt på hur ofta man använder vissa ord? I mitt manus hittade jag exempelvis 336 stycken här, 99 stycken blick, 83 stycken sneglade, 203 stycken såg, 66 stycken tittade, 63 stycken i stället, 139 stycken drog, 73 stycken ryckte, 35 stycken skakade på huvudet, 57 stycken nickade och 115 stycken log. Och det är inte så bara att byta ut dem. Om man inte sneglar vad gör man då? Kastar en blick åt sidan? Tittar åt sidan? Ser åt sidan? Ser i ögonvrån? Slänger ett ögonkast åt sidan? Kastar en blick över axeln? Vrider huvudet åt sidan? Vänder på huvudet? Kikar åt höger/vänster? Det går inte att få så många olika varianter om inte hela meningen med ordet sneglar i skrivs om. Och använder man funktionen ”sök och ersätt alla” har man med ens 83 stycken kastar en blick åt sidan i stället för 83 stycken sneglar och har på så vis skaffat sig 83 nya upprepningar. För bästa resultat bör man således gå igenom alla sneglar var och en för sig, och se hur och vilka man kan byta ut. Vissa kan man förstås ha kvar. Det fanns förmodligen en anledning till att man använde ordet från början.

Ändå satt jag sent natten mot måndagen och hetsändrade en hel del frekventa och återkommande uttryck, så där som man gör. Minst hälften av alla böjde sig fram mot och sträckte sig fram mot, blev i stället lutade sig fram mot. Lean på engelska. Bra uttryck. Eller? Det första redaktör Karl säger när vi ses och han bläddrar i mitt manus är: ”Du verkar ha en förkärlek för uttrycket lutade sig? Jag skulle hellre föreslå böjde eller sträckte sig.” Joråsatte …

Att ändra för ändrandets skull är aldrig bra. Liksom att göra förändringar ända in på mållinjen. Synonymordboken i Word är lite för lättillgänglig klockan två på natten. Och vad är det för fel på ordet sneglar egentligen? Ett väldigt användbart ord om ni frågar mig.

Nu köööör vi!

porträtt anna1Inspireras ni av andra? Går ni in på Facebook och suger åt er av vad andra har presterat och tänker att kan hon, så kan jag? Eller rusar pulsen ett snäpp, hugger det tag i magen och sekunden efteråt känner ni stressen flåsa er i nacken? Ibland kan skillnaden vara hårfin. Och jag tror att de flesta av oss har känt av den där stressen någon gång.

Det är sporrande att snegla på vad andra gör. Att envist gå sin egen väg utan att ta lärdom av sådant som redan har prövats är rent av dumt. Om det finns en genväg, något som för oss enklare framåt, varför inte ta den? Vad gäller skrivande finns det åtskilliga råd att tillgå om hur man skriver en roman. Recept av alla olika de slag. Du kan själv avgöra vad du ska suga åt dig av och vad som passar ditt skrivande. Men överflöd av information kan även vara stressande. Liksom att alla tycker olika. En författare vars blogg du följer slår fast att ”så här ska du skriva”, dagen efter läser du på ”Författare på Facebook” något helt annat. Som ny, kanske outgiven, eller debutant, är det ibland svårt att veta vad du ska ta till dig av. Vad som betyder något. Och vad som passar just dig och ditt skrivande. Det är lätt att springa vilse i informationsträsket.

Jag tänker att det här är en erfarenhetsfråga. Så har det åtminstone varit för mig vad gäller själva hantverket skrivandet. Ju mer jag skriver, ju säkrare jag blir på mitt skrivande, och ju mer feedback jag får från andra att det jag gör är okej och att jag är på rätt spår, desto enklare blir det att bedöma vilken information jag ska ta till mig av. Men enkelt är det ändå inte. Och jag vill självklart lära mig mer. Jag vill bli bättre, och jag sneglar gärna på de som är betydligt mer framgångsrika än jag, framgången måste betyda något, eller hur? Men framförallt tittar jag på de vars skrivande jag beundrar och vill skriva likadant som. De behöver inte alltid vara de som syns och hörs mest, men det är deras böcker som är själva anledningen till att jag en gång började skriva och har fortsatt göra det. Det här är också föränderligt. Jag får nya favoritförfattare och nya förebilder.

Kanske är det på samma sätt med marknadsföringsbiten av författarskapet? Att ökad erfarenhet gör det lättare att urskilja vilka råd jag ska ta till mig av och att avgöra vad som blir inspirerande i stället för stressande? Det är taggande att läsa hur andra marknadsför sig. Att egenutgivare genom enträget och hårt arbete blir bestsellers som säljer utomlands. Att inse att det går att promota och sälja sin bok på så många fler sätt i dag än förut. Marknader, lokala Ica-handlaren, lokala caféet, företaget som man jobbar på och gymmet som man tränar på – möjligheterna är nästan obegränsade. Jag har bokat in mig på signeringar och författarsamtal på ställen som jag aldrig hade kommit att tänka på om jag inte hade fått idén av författarkollegor. Men ibland är det lätt att svepas med i marknadsföringshetsen och vakna upp med andan i halsen och undra hur man ska hinna med allt. Framförallt kanske man är på väg åt ett håll som inte synkar med vad egentligen vill och det som är ens långsiktiga plan för skrivandet.

Så hur gör man egentligen för att suga åt sig det bästa av alla råd och anpassa dem till sig själv, utan att bli stressad? Att kunna gå in på Facebook utan att dränkas av det dunkande flödet av hur framgångsrika alla andra är (ni vet väl att vi är speciellt framgångsrika just där) och låta de positiva delarna av det fylla en, i stället för de negativa? Kanske finns det inga konkreta svar. Eller så är svaret att köra ”trial and error” för att slutligen komma fram till sitt eget framgångsrecept. Jag anar att framgången som författare ligger i att våga gå sin egen väg, tro på det du själv gör, men samtidigt sporras av utvalda delar av vad andra gör. En särdeles lätt kombination, eller hur? Kanske inte, men jag säger som alla andra gör på sociala medier. Nu kööör vi!

Den snabba och lättillgängliga researchen

porträtt anna1När ska man egentligen göra research? Alltså den typen av lättillgänglig research som man kan göra via nätet? Åsa skrev i måndags om slösurfandets gissel. Ofta, när jag skriver råmanus, söker jag efter den informationen jag saknar vid exakt det tillfället jag behöver den, men jag undrar om det verkligen är rätt metod? Det blir lätt så att researchen tar överhanden på ett ibland oväntat sätt.

Min nya roman utspelar sig i nordligaste Lappland. Jag har varit på spelplatsen både sommar- och vintertid flera gånger. Jag kan miljön. Men eftersom det är en roman vill man tvista till det. Man vill dra allt extra långt, också när det gäller naturfenomen. Låt oss säga så här: jag har fastnat för norrsken, och då menar jag verkligen fastnat. I am stuck. Fråga mig vad ni vill veta om Aurora Borealis och jag kan svara på det. Men inte bara det. Ni vet länkarna som finns på Wikipedia? De som raskt för en vidare någon helt annanstans än man hade tänkt sig? Som till exempelvis till den grekiska mytologin? Om man då en gång i tiden (läs jag) har varit väldigt intresserad av det ämnet och dess relationer till himlakroppar och stjärnor blir det lätt så att man, just det, fastnar.

Polarsken som raskt för en vidare till den romerska mytologin och sedan även den grekiska …

Det här är uppenbarligen ett problem. Man kan förstås förlägga all research utanför skrivpassen, men om man inte är en sådan där planerande person som vet i minsta detalj vad man ska skriva om, kommer man förr eller senare att behöva kolla upp någonting. Små, små saker, som om det är asfalt eller grusplan utanför fjällstationen i Abisko? Street View på Google ger direkt svaret. Men Street View är också rätt kul att leka med. Man snurrar runt och glider iväg. Vad häftigt! Där borta är forsen jag passerade en gång. Och där är linbanan. Coolt! Undrar om den är öppen i oktober? Om den går att åka både upp och ner? Om det är en sådan där inbyggd variant eller om det är en stolslift? Om den liknar dem som de har i Alperna? Vad händer om den stannar när man sitter däruppe? Har det hänt någon olycka med liften någon gång? Och berget, Nuolja, som linbanan tar en uppför, är det verkligen bara offpist-åking som gäller där eller har de vanliga slalombackar för oss dödliga? Nej, just. Det kanske inte var det jag skulle fundera på nu. Jag skulle bara snabbt, på en halvminut, kolla upp om det var asfalt eller grus utanför Abisko fjällstation.

Nästa gång ska jag skärpa mig. Då ska jag ta tid minsann. Om det tar längre än en minut att kolla upp den lilla, lilla, saken, låter jag den vara tills vidare. Om det inte gäller något extra viktigt förstås. Som varför norrskenet vissa gånger är gulgrönt, men andra gånger violett. Visste ni förresten att den violetta färgen alstras av kvävekonen N2+ på alla norrskenshöjder över 85 km?

Det romantiska författarlivet

porträtt anna1Var tredje svensk drömmer om att ge ut en bok enligt en undersökning som tidningen Skriva ramlade över. Skrivarintresset är på topp, eller om det är drömmen om författarlivet som hägrar? DN skrev en artikel om det ökande skrivandet, i helgen, där bland annat det romantiska skimret som författarskapet omges av diskuterades. De hade intervjuat bland annat Mats Strandberg, som menade att: ”Det är en bild som späs på av vissa författare. Du vet, att man bara sitter och dricker latte på härliga fik och skriver lite på sin laptop innan man shoppar kläder till den glammiga kändisfesten på kvällen.”

Jag måste erkänna att jag, innan jag började skriva på allvar, hade en liknande drömbild av författandet. Kanske suktade jag inte efter de glamorösa kändisfesterna, men visst såg jag framför mig att jag, den dagen jag kunde leva på författandet på heltid, skulle sitta i mitt skärgårdshus vid havsbandet och författa verk med blicken vänd mot horisonten. När det blev för kallt och kymigt i Sverige skulle jag åka vidare till mitt hus i Spanien, eller kanske ännu längre söderut? Där skulle jag fortsätta skriva med utblick över en ännu blåare och mer turkos havslinje. I drömmen fanns inga deadlines, inga egentliga krav, utan bara den fulla friheten att skapa, och jag skulle tjäna the big bucks på att göra det. Förstås.

Det tog inte särskilt lång tid innan min bild av skrivandet blev mer realistisk. Jag föreställer mig att den blir det ganska fort för de flesta som vill något med skrivandet.

Man hasar runt i sin one-piece hemma, möjligtvis sitter man på ett fik, ett bibliotek eller i en annan offentlig miljö och skriver, även om det inte fungerar för mig som är en sådan där tråkig människa som måste sitta enskilt för att få skrivro. Kanske dricker man en latte, men för det mesta sketet bryggkaffe. Lunchen består av en macka eller två ägg framför datorn. Ibland blir den inte av alls, eftersom man helt enkelt inte förmår sig att bryta skrivpasset för att man är rädd att tänket och hela skrivet ska rubbas. De enda stegen man tar under en hel dag är mellan kaffebryggaren, datorn, badrummet och kylskåpet. När man möter sin blick i spegeln undrar man om den hålögda personen, som stirrar på en, är en annan person än sig själv. Kanske har man teven på i bakgrunden, möjligen har man musik i lurarna, men timme efter timme nöter man stolen i sin ensamhet. Efter ett dåligt skrivpass är man på så uselt humör att man knappt kan umgås med folk. Efter ett bra skrivpass vill man ta hela världen i sin famn, men kastas snabbt tillbaka till verkligheten när det man skrev vid närmare anblick inte visade sig vara så enkelt. Har man ett vanligt jobb, utöver skrivandet, kan man inte själv välja sin skrivtid, utan sitter sena kvällar och nätter, när ögonen för länge sedan har gått i kors och tragglar. Det tar ett tag att tjäna pengar på skrivandet. Det tar ganska lång tid (och händer inte ens för många publicerade författare) att kunna livnära sig på författandet. Och att tjäna storkovan … Well, händer inte alls för de flesta.

Ändå är det är inte den tuffa verkligheten som håller drömmen levande. Det är inte den man vill läsa om när man sitter ensam på sin kammare och skriver. Man vill höra framgångshistorierna och bara de positiva sidorna av dem. För då kan man fortfarande inbilla sig att någon gång i framtiden, när jag, just jag, har blivit lika framgångsrik, kommer författartillvaron att vara betydlig mer glamorös än vad den är nu.

”Det är världens ensammaste jobb. Det krävs ett visst drag av masochism för att bli författare”, sa Mats Strandberg vidare i DN-artikeln.

Jo Nesbø förklarade i senaste Babel att det enda han har gjort de senaste tre åren är att ge intervjuer, klättra i berg och skriva, och att han nog har ett större behov av att vara ensam än andra människor. Knausgård sa i ett tidigare Babelavsnitt att för att kunna bli författare måste du klara av att skriva fel saker i fem år. Fem år! Det är en lång tid.

Hur framgångsrik du än blir, vare sig du frotterar dig med kändisar och dina böcker filmatiseras i Hollywood, eller om du sitter på ett café, hemma eller någon annanstans och skriver, måste orden på ett eller annat sätt ner på pränt. Själva skrivandet kommer du aldrig ifrån, och i det är du ensam.

Ändå kan jag inte sluta fantisera om stugan vid havet. Timme efter timme i ostördhet. Bara jag och datorn. Okej, deadlines kan jag tåla. Liksom att avbryta för intervjuer och signeringar då och då. Men annars, bara jag och skapandet. Det måste vara drömmen. Eller?

Den svåra konsten att skriva trovärdigt

porträtt anna1Att skriva trovärdigt kan vara något av det svåraste som finns. Man kan ha en bra grundidé och karaktärer som man tycker om. Man kan ha gjort sin hemläxa innan man börjar skriva – synopsis och karaktärsbeskrivningar om man använder sig av det, eller ägnat mycket tankeverksamhet och tid till att förstå vad som driver karaktärerna och hur de handlar. Likt förbaskat är det svårt när man väl sitter där och ska få ner det i skrift. Om jag skruvar dialogerna fel, om personen inte agerar som hon borde göra utifrån hur läsaren har lärt känna henne, och om handlingen skenar iväg – direkt svävar trovärdigheten i fara.

Jag brottas mycket med trovärdigheten just nu. Handlar karaktär x verkligen så här med tanke på hennes bakgrund? Kan hon utvecklas så mycket som hon gör och i den här riktningen? Använder hon sig av det här språket och det här tonläget? Klär hon sig i de här kläderna, kör hon den här bilen och använder hon de här prylarna, med tanke på vem hon är?

Ofta är det antagonisten som sätter käppar i hjulet för mig. Kanske för att jag lägger ner mer tid på att förstå mina huvudpersoner och viktiga bundsförvanter till dem än deras motståndare. Den negativa kritiken jag har fått för ”Tills kärleken skiljer oss” har nästan uteslutande handlat om att Philip, Susannas långt ifrån trevliga make, är för obehaglig. Att man inte förstår varför han måste vara så elak. Att jag borde ha balanserat upp åt det andra hållet, eftersom trovärdigheten är i farhåga. Då tyckte jag ändå att jag försökte smyga in varför han handlade som han gjorde. Att hans bakgrund hade format honom så. De flesta läsare verkar heller inte ha reagerat på det här, men bara att några har gjort det har medfört att jag tänker extremt mycket på trovärdigheten, hos karaktärerna, i mitt nya manus. På så sätt har kritiken vänts till något bra.

Det är mycket som spelar in gällande trovärdighet. Läsarens egna erfarenheter kommer att färga det som hon läser. Så är det åtminstone för mig. Det jag har med mig i bagaget påverkar hur jag dömer personerna och handlingen i en roman. Ändå inbillar jag mig att det måste finnas en grundtrovärdighet som tilltalar alla. Miljön ska vara autentiskt beskriven. Det som karaktärerna gör – om de äter, jobbar, tränar, reser eller älskar – ska upplevas äkta. För att klara av det konststycket – svårare än man tror – krävs att man själv har gjort samma saker och i samma miljö som karaktärerna – eller att man har gjort mer eller mindre omfattande research. Det finns inga genvägar tror jag.

Ändå sitter jag här och grubblar – om twisten på slutet av manuset är realistiskt? Om bihandlingen är övertygande? Om man känner med Linn och Victor, mina huvudrollsinnehavare, som jag vill att man ska göra? Om antagonisten, som jag tycker alltmer om, måste agera som hon gör eller om jag har överdrivit?

Fortfarande går allt att ändra. Ännu är dörren öppen. Nyanserna går att skifta från vitt till grått och tillbaka till vitt igen. Andra ska tycka till om det jag har skrivit och ge mig input. Och det är trots allt fiktion det handlar om. Inte fakta.

Min slutet-på-kapitel-besatthet

porträtt anna1Innan jag börjar skriva en scen eller ett kapitel (för mig sammanfaller nästan alltid de här två), gör jag en grov plan för vad scenen ska innehålla. Synopsis har jag sedan tidigare, men detta tillkommer utöver det. Jag formulerar en början och ett slut (en scen ska alltid börja och sluta med ”a hook” enligt dramaturgigurun Robert McKee:s bok ”Story”), vilken miljö scenen ska utspela sig i, vilka som ska vara med i scenen, vilka känslor den ska väcka och vad som ska driva handlingen framåt. Det här låter säkert seriösare och mer välplanerat än vad det är. Ofta består sammanfattningen av scenen av två korta meningar, och början och slutet är ganska vagt definierade.

Under det senaste råmanusskrivandet har jag märkt en sak. Jag lägger ner absurda mängder tid på slutet av kapitlet. Scenen rasslar på, men när jag kommer till sista stycket går skrivtakten ner till snigelfart. Jag väger orden i munnen. Jag skriver för att sedan direkt sudda ut. Jag scrollar fram och tillbaka i kapitlet för att få inspiration hur jag ska knyta ihop scenen.

Jag har trott att det här beror på att slutet inte är tillräckligt definierat när jag börjar skriva scenen, men jag tror inte att problemet ligger där, utan att jag inte förmår mig lämna den om jag inte har ett tillräckligt bra slut. Den måste innehålla någon sorts cliffhanger. Den måste ha ”a hook”. Den måste ha något som får läsaren att vilja vända blad. Ofta handlar det om finlir. Att få till sista meningarna.

När jag skrev ”Tills kärleken skiljer oss” lämnade jag mycket av sådant här finlir till redigeringen, men den här gången har jag inte förmått mig att göra på samma sätt. Det har nästan blivit som en besatthet. Sista meningarna ska sitta, annars kan jag inte börja på nästa kapitel. Det här leder till att jag aldrig vet när jag är klar med ett skrivpass. Det vet man förstås inte ändå, men sluttiden har blivit betydligt mer flytande.

Ofta sitter maken och jag bredvid varandra i soffan på kvällarna. Han med sin dator och jag med min, och när klockan närmar sig halvelvatiden kommer allt som oftast frågan: ”Är du klar snart?” Och just vid den tidpunkten är jag nästan alltid klar. Jag har till och med varit nästan klar i en halvtimme eller så, men jag ska bara …

En kväll när jag hade suttit med sista stycket i två timmar (något slags rekord och det kan bero på att jag egentligen var för trött för att skriva), och jag själv tyckte att slutet-på-kapitlet-skrivandet höll på att gå till absurdum, sa maken: ”Det är detaljerna som gör det.”

Kanske är det så. Att när de stora penseldragen är på plats, mindre också för den delen, så är det de enskilda formuleringarna i manuset som gör det extraordinärt. Inte bara små nyanser i sluten på kapitlen har betydelse, utan även i resten av texten. Vissa delar av berättelsen kräver helt enkelt mer av språket och det är värt att lägga mer tid på dem. Förutsatt att storyn i övrigt håller förstås.

Eller så har jag fel. All text i manuset har lika stor betydelse. Börjor, slut och allt däremellan.

Ändå tror jag nog att det ligger något i det här med detaljerna. Vissa delar ska sticka ut för att det är de man minns. Det är de som etsar sig fast efteråt. Däremot undrar jag om inte sådana här detaljjusteringar bör göras i redigeringsfasen i stället för i råmanusfasen. Det borde bli mer tidseffektivt. Eller så har jag sakta börjat ändra mitt sätt att skriva. Jag nöjer mig inte lika lätt när jag skriver råmanus nu, som när jag skrev förra manuset, och kanske kommer det att så förbli. Det tål att fundera på nästa gång jag skriver om sista meningen i ett kapitel igen och igen. Ska jag traggla på tills den sitter eller vänta till omskrivningen?

Som att läsa en riktig bok

porträtt anna1Det är nästan exakt ett halvår sedan ”Tills kärleken skiljer oss” släpptes, och enligt förlagen är den inbundna upplagan av en bok död efter betydligt mindre tid än så. Jaha. Så vad gör jag nu då, när mitt skötebarn har gått ur tiden, utan att skriva på en ny bok förstås?

Kanske är boken inte helt död, men ett litet vacuum har infunnit sig. Något annat går inte att tillstå. Vinden har mojnat som Oskar skrev. Små trevliga saker händer fortfarande. Jag ska prata om min debutbok på en författarafton på det lokala biblioteket i januari nästa år. Januari! Vi pratar framförhållning här.

Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan som fick mig att ta rejäla glädjeskutt och som ledde till en spännande lunch. En person som har jobbat 25 år som redaktör på ett av de stooora förlagen har läst ”Tills kärleken skiljer oss” och kallade det årets läsupplevelse. När hen hade läst 40 sidor trodde hen inte att det var sant att den var så bra. Hen var djupt imponerad och kallade mig ”mycket skicklig författare”. Det gjorde mig en aning glad (understatement). Särskilt som jag lätt börjar tveka på om jag alls kan skriva när jag sitter djupt inne i mitt nästa manus. En del verkar aldrig tveka. Good for you, säger jag bara! Själv tvekar jag 80% av tiden på det jag skriver, och de andra 20% är också en aning svajiga.

Häromdagen roade jag mig med att gå in på några olika bibliotekssajter och kunde både konstatera att ”Tills kärleken skiljer oss” var utlånad och att det stod folk i kö för att få läsa den. På Bjurholms bibliotek stod till och med tre på kö. Bara en sådan sak. Skönt att boken lever åtminstone på biblioteken fortfarande! Den här halvårsgränsen känns lite marig ändå.

En artikel i lokaltidningen för några veckor sedan skakade också liv i min bok, och ledde till att lilla A:s tre förskolelärare ville läsa den. Nu pågår en bokcirkel om ”Tills kärleken skiljer oss” på avdelning Frigg på förskolan Borgen. Om ni undrade alltså.

Jag var på en orienteringstävling för två helger sedan och träffade några barndomskompisar som har läst ”Tills kärleken skiljer oss”. En av dem utbrast förvånat: ”Det var ju som att läsa en riktig bok!” Joråsatte …

Förstås är en del andra saker på gång. Det finns mer än inbundna upplagor. ”Tills kärleken skiljer oss” kommer förhoppningsvis att leva vidare i andra former. Jag kan själv försöka hålla den vid liv så gott det bara går. Det är väl egentligen bara fantasin som sätter begränsningen för hur och var man kan sälja sin bok. Men det är ju det här med tiden och nya manuset. Vad man ska fokusera på. Att hinna allt. Och i huvudet är jag redan på väg någon annanstans.

Vad som än händer framöver kommer ”Tills kärleken skiljer oss” alltid att vara min förstfödda. Det kan inte ens den inbundna upplagans död ändra på.

Om gps-klockor (och skarpa deadlines)

porträtt anna1Deadlines. De som man har skapat själv eller de som är framtvingade av andra. Det finns ändå en skillnad mellan dem.

Jag är ganska duktig på att sätta upp egna mål när jag skriver. Faktum är att jag har svårt att överhuvudtaget få något gjort om jag inte vet när jag ska vara klar.

Innan jag börjar skriva ett råmanus funderar jag på hur mycket tid jag tror att jag kommer att kunna lägga ner på skrivandet i form av antalet ord jag skriver per dag. Sedan delar jag antalet ord som mina råmanus brukar innehålla (ungefär 100 000) med ordmängden per dag, och får på så sätt ut antalet dagar som det kommer att ta att skriva manuset. Jag har en plan. Mycket grov sådan förstås, eftersom saker säkerligen kommer att hända på vägen, som gör att jag ibland inte kommer att kunna skriva lika mycket som jag har planerat och vissa dagar inte alls. Ändå har jag på det här sättet skapat mig en egen deadline.

Men ni vet hur det är. Eftersom den inte är skarp på det sättet som den bara blir, om någon annan har bestämt den, glider den lätt iväg. Vad spelar det för roll om jag blir klar första eller sista veckan i oktober när ingen annan väntar på mitt arbete? När man får press utifrån skärper man sig. Så är det bara.

Det är ungefär som när jag ger mig ut och springer nu. Min gps-klocka har gått sönder och eftersom jag inte har kommit mig för att köpa en ny ännu, springer jag utan tidtagning. Jag försöker pressa mig själv, men jag märker att det inte går lika fort som när klockan fungerar. Inga kilometertider som visar hur jag ligger till. Inga siffror som obarmhärtigt skriker ut att jag måste öka tempot om jag vill nå de tider jag brukar springa på. Ganska behagligt på något sätt, men också otillfredsställande. Jag kan bättre egentligen. Det vet jag. Ändå förmår jag mig inte åstadkomma det.

En av de bästa sakerna med att ”Tills kärleken skiljer oss” blev antaget var att jag fick konkreta deadlines att jobba mot. Det finns inget som driver mig som det. Om någon väntar på mitt arbete skriver jag tills ögonen går i kors för att vara klar när jag förväntas vara det. Då finns inget annat alternativ. Är det nattjobb som krävs, så fine. Dessutom är det okej att jobba hårt under en period när jag vet att arbetsbördan sedan kommer att avta.

Nu behöver en deadline från någon annan inte innebära ett antagningsbesked. Kanske väntar en lektör på att få läsa ditt manus? Möjligen ska du vara med i en författartävling? Det räcker med att du har ett fast datum att jobba mot som du inte själv kan ändra på.

Förra veckan fick jag en skarp deadline för mitt nya manus. Ni må tro att jag fick fart på skrivandet. Jag har knappt varit inne på Facebook. Twitter och Instagram sa ni? Jag vet inte vad det är … En sak som jag dock kommer att fortsätta att göra är att springa, eftersom jag skriver så pass mycket bättre efter ett löppass. Men jag ska nog investera i en ny gps-klocka. Tänk om jag kunde ta mig under fyra och en halv minuter per kilometer ändå?

Back to basics

porträtt anna1Man har ett synopsis. Åtminstone har man en idé om vad man vill skriva. Vilken historia man vill berätta. Sedan sätter man i gång och skriver, och rätt vad det är har man halkat i väg på ett annat spår än vad man planerat från början. Det blir en annan berättelse. Känns det igen?

Kanske blir den nya berättelsen bättre än ursprungsidén. Kanske sämre. Jag tycker ofta att jag kommer på de bästa idéerna under tiden jag skriver. De stora händelserna, de som förändrar allt, vill jag ha klart för mig innan jag börjar skriva. Vändpunkterna. Men allt det andra som händer i en roman. Andra viktiga händelser. De som utgör själva storyn. De kommer jag nästan alltid på när jag redan är på väg. Om jag då vill skriva samma berättelse som jag planerat innan starten gäller det förstås att de nya idéerna synkar med huvudspåret. Temat. Kärnan i det jag vill säga.

Det gör inte alltid det har jag märkt. Det är lätt att fladdra i väg. Men vilken fantastisk idé. Urbra! Jo, den var verkligen super, men 50 sidor senare har berättelsen bytt riktning. Sådant går naturligtvis att ändra under redigeringen. Om man vill hålla fast vid ursprunget det vill säga. Men det kan bli en aning svettigt att få ihop alla delar. Ni vet hur det är. Man börjar ändra på ett ställe, vilket leder till att man också måste ändra på ett annat ställe, och kanske även på ett tredje och fjärde, och rätt vad det är har man förlorat kontrollen. Eller får ägna väldigt lång tid till att redigera.

Det finns säkert skrivhjälpmedel för att mota sådant här i grind, men jag tycker att det är svårt att jobba i för många olika program och dokument. Jag vill helst bara ha manuset och ett översiktligt synopsis som dessutom innehåller persongalleri, sedan räcker det. Fast egentligen inte. När jag skriver är jag så fokuserad att jag inte bryr mig om att gå in i synopsis för att göra förändringar och justera ursprunget. Då vill jag bara framåt. Och om jag inte håller i mig glider manuset i väg dit jag inte tänkt.

Så nu prövar jag en ny strategi. Back to basics. Penna och papper. Jag har ett blädderblock som jag antecknar i under tiden jag skriver. Små noteringar som jag hoppas ska hjälpa mig att nå det slutmål jag vill. Och hittills har det fungerat. Att rafsa ner anteckningar på blocket som jag har bredvid mig när jag jobbar går fort. Det tar jag mig tid till, fastän jag är mitt i berättelsen. Anteckningarna blir en slags sammanfattning av scenen/kapitlet jag skriver för tillfället, och jag börjar varje skrivpass med att bläddra i blocket. På så vis vet jag att det blir den roman jag vill.

Kanske slänger jag blädderblocket över axeln om några veckor. Ber det fara. Eller så blir det den berättelse jag planerat nu. Allt som jag tror kan hjälpa mig är hur som helst till för att provas. Jag återkommer med rapport längre fram hur det går.

Hur gör ni för att åstadkomma den berättelse ni föreställde er innan? Kanske använder ni betydligt mer revolutionerande verktyg än mig?