Att disciplinera sina demoner

Idag var första gången på… eh sex år… som jag inte hade något att skriva på. Inget sista fix, ingenting. Idag grät jag för första gången på, hm, jag vet inte kanske typ lika länge nästan. Eller nä jag är ganska gråtig av mig men nästan. Idag grät jag över ingenting, eller jo över att det var så mycket på jobbet och för att jag var tvungen att göra en svårt dement gammal farbror illa och han grät efter sin mamma och det var så sorgligt allting.

Och sen skulle jag hämta barnen och lillan började gråta när vi cyklade förbi mataffären utan att köpa något och hon sa ”kan vi inte bara köpa lite frukt i alla fall” och jag kände mig som världens sämsta mamma som nekade mitt barn lite frukt.

Och jag grät över en patient som dig för flera år sedan, som jag fortfarande känner skuld för fastän alla säger att det inte var mitt fel. Och jag grät för att alla kommer dö och mina barn kommer dö, förhoppningsvis efter mig men ändå

Och sen var jag arg på barnen och min man för att han var så dum. Och arg för att någon inom region Gotland har kopplat om min jobbtelefon så att man kommer till nån helt annan person om man ringer mig. Och jag har lämnat ut det där numret till hur många som helst i flera månader och undrat varför ingen ringer tillbaka (nu hade den där andra stackars saten ringt till växeln som ringde min chef men ååååå vad störigt)

Och även fast allt har varit skit så känns det lite bättre nu. När jag har gnällt om det. Och jag förstår varför jag behöver skriva ändå; det är mitt sätt att hålla koll på alla demonerna i huvudet. Det enda sätt jag kan. Utan ett skrivprojekt blir det såhär, tomt och lipigt.

Så det får väl bli ett nytt projekt. Inte roman nu. Nej, novellsamling eller filmmanus. Får se vad demonerna är hungriga på så får jag gillar en fälla.

Att bli klar

This is how it ends, säger jag till mig själv. Not with a bang but with a whisper.

Senaste veckorna har jag suttit med slutredigeringen. Det tar längre tid för mig än för snittet tror jag, allt tar längre tid. Jag vet inte varför. Hela den här bokprocessen har tagit sex år. SEX ÅR. Min äldsta dotter vet ingen mamma som inte skriver på boken exakt hela tiden.

Hemmet är i kaos. Jag har glömt min handväska på jobbet, dit jag gick för att hämta mitt passerkort som jag hade glömt. Jag har glömt att betala räkningarna och vattna persikoträden och ta hand om havtornen och jag har glömt tvätta, så jag måste sitta hemma i mina finklänningar i otvättat hår och skriva.

Men nu börjar det verkligen närma sig. Jag har haft möte med en PR-konsult (jag visste inte att såna fanns på riktigt) och vi har börjat försöka ragga skådisar till ljudboksinläsningen (åååh jag hoppas de tackar ja!). Eller det där sista gör förlaget såklart men ändå.

Och nyss skickade jag in ett dokument som hette slut_slutversion. Inte en sån där lättnadens suck, inte med ett bang utan med den där trötta känslan av att ”nu går det inte mer”. Sen existentiell ångest och en helvetes känsla av att jag är SÄMST och HUR kunde ett seriöst förlag släppa igenom den här smörjan.

Helt ärligt, jag förstår inte hur man kan våga ge ut sin egen bok, hur har man självförtroende liksom? Jag har haft säkert tio proffs som gått igenom detta vid det här laget, gjort tvåtusen rättningar och förbättringar (ej överdrift), fixat varenda liten logisk lucka och vågar inte tänka på hur många som finns kvar. Och jag tycker ändå det är totalt skräp och vill bara dra tillbaka boken ASAP.

Min PR-konsult sa att det var en normal känsla.

Och jag tycker jag ser dum ut på bilderna och ve och fasa om nån tidning skulle vilja ringa, tänk om jag framstår som totalt blåst och priviligerad som Timo Räisinen (”herregud Provence!) eller råkar säga nåt annat korkat. (note to self: begå aldrig hemma-hos-reportage. Inte för att någon journalist skulle våga sig in i mitt totalt kaotiska hem meeeen ni fattar).

Men jag har skickat in. Jag kände ingenting. Ingen lycka. Inget att fira. Och det är förhoppningsvis också en normal känsla.

Enkät: Dissa en klassiker

Klassiker ska man ju gilla… eller? Debutantbloggarna tar mod till sig och dissar verk som på ett eller annat sätt ingår i vår litterära kanon.

Gudrun:

Jag har aldrig förstått mig på Nyårsklockan av Alfred Tennyson. Oavsett vilken skådespelare det är som läser, eller hur hög eller låg promillehalt jag har i blodet så tycker jag dikten är stel och stolpig. 

Ann:

Fahrenheit 451

Jag läste den här klassikern för första gången i fjol och blev faktiskt paff av den konservativa kvinnosynen. Nu kanske man inte kan förvänta sig wokeness från en bok skriven 1953, men den utspelar sig ändå i framtiden och gör anspråk på något slags subversiv intrig. Förutom att en manic pixie dream girl sätter huvudpersonen Guy Montags liv i rullning finns en korkad hemmafru och sedan… inga fler kvinnor. De böcker som i slutändan bedöms tillräckligt viktiga att bevara för framtiden är också alla lustigt nog skrivna av män. Sammanträffande? I think not.

Caroline:

Jag har aldrig gillat Alice i Underlandet av Lewis Carroll. Jag minns boken som mörk och läskig, eller så kanske jag såg någon tecknad version på teve, jag vet inte riktigt. Tydligen handlar den om Alices äventyr i en värld som strider mot all logik. Bristen på logik bidrog säkert till att jag tyckte att den var knepig och obehaglig.

Mattias:

Vissa författare och böcker förväntas man gilla per automatik. Allt som Astrid Lindgren skrev tillhör kategorin, samt Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Vi må vara oense om mycket här i landet men Millenium-trilogin tycker vi är bra, för att inte säga bäst! Men jag håller inte med. Stieg Larsson må ha varit en utmärkt skribent på många sätt men trilogin innehåller så mycket dumt att jag var tvungen att avsluta läsningen efter andra boken.

Följande stycke är hämtat ur Män som hatar kvinnor ”Apple iBook med 25 Gb hårddisk och 420 Mb RAM” och vidare ”Apple PowerBook G4/1.0 GHz […] med en Power PC 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb RAM och en 60 Gb hårddisk.” Fullkomligt ovidkommande information som beskriver Lisbeth Salanders (superdunder-)dator. Död text utan syfte, i själva verket en ren produktbeskrivning direkt från katalogen. Jag förstår att Stieg Larsson ville skryta med sina datorkunskaper men kunde lika gärna ha beskrivit en gräsmatta, i detalj. 

Det finns ganska mycket jag skulle kunna peka på i dessa böcker (t ex att Lisbeth Salander är så superdundersmart att hon ensam i världshistorien löser Fermats gåta hukande i en buske utanför Sollebrunn!) men det absolut värsta, det som slutgiltigt fick mig att slå igen boken, är det faktum att Paolo Roberto dyker upp i andra boken! Alltså inte en påhittad namne utan den riktige, livs levande Paolo Roberto. Varför? Oavsett vem Paolo Roberto var och är, är det inte trovärdigt. Jag förstår inte syftet. Det är som att skriva in Pernilla Wahlgren i en kriminalhistoria, det blir bara förvirrat och konstigt! Jag är ledsen Stieg – hade jag suttit som redaktör på förlaget och fått in ditt manus hade jag bett dig stryka hälften och skriva om.

Anna:

Alltså, jag är lite av en Strindberg-fangirl (för Strindberg var så cool och knäpp och pinsam) men VARFÖR tvingas alla läsa ”Röda rummet” i gymnasiet? Tråkigaste suparboken nånsin. Och apropå sprit: nu svär jag i alla kyrkor men ”On the road”? Allas farsor tycker ju den boken förändrade deras liv men den handlar ju om några ungdomar som knarkar. Slut. Vad är det jag missar?

Brevroman och skräck: en liten guide

Det är ganska vanligt att newbie-författare väljer att skriva sin bok som en dagbok. Detta är inte otvivelaktigt en bra idé, framför allt för att dagböcker tenderar att innehålla så mycket tråkigt (se mitt tidigare inlägg om ämnet) Det är inte heller helt ovanligt att man försöker hålla på med nån slags meta-grej; blanda dagböcker, brev. klotter, tidningsartiklar.

När man kommer på den här smarta idén tänker man ofta att man är ny och liksom lite radikal. Att man håller på med nåt meta-hejkomochjälpmig och att detta kommer göra ens bok liksom lite, lite smartare.

Jag skriver detta för att jag gjorde detta.

Helvete vad jag ångrar mig nu. I slutredigeringsfasen.

Jag är inte den första. På sätt och vis skriver jag in mig i en slags litterär tradition: Bram Stroker gjorde det, Stephen King, HP Lovecraft, Borges. Charlotte Perkins Gilman, och naturligtvis (the one and only) Mary Shelley. Alla dessa böcker är upplagda i brevformat, eller någon sentida variation av ämnet.

Varför? Jo, av samma anledning som vi får lite extra ångest av ”Blair Witch Project”, – jo för vi vill, för en sekund, tänka ”men tänk om det är på riktigt ändå.” Känslan av att ha råkat på något mycket privat; ett brev till någon annan, som i romanens värld ofta också beskriver något mycket privat.

Kommer ni ihåg tv-serien ”Arkiv X”? (den var bäst!) Det stod ”Based on a true story” i början av varje avsnitt. Det var just det. Det hade ju varit SÅ läbbigt om det faktiskt var så. Kanske är det extra spännande just att få sin verklighet litegrann omkullkastad.

TÄNK om Mulder och Scully faktiskt finns där ute nånstans. Hur coolt vore inte det?

Nu vill inte Ordfront sälja min bok som skräck eftersom det inte finns något övernaturligt i (alla blir tydligen sura så fort Ajvide Lindkvist inte har med vampyrer) men det hela är inte helt låst i någon särskild genre. Det handlar om att ge en dimension av verklighet. Det är samma som lockar oss i reality-shower, kanske allra tydligast i program som ”Jackass”.

Jackass hade ju inte varit minsta kul om de inte slog sig på riktigt. Programmet är redan idiotiskt. Det är slapstick anno 1914, fast uppskruvat. Det är snubbar som kastar bollar på varandras pungar och hoppar bungyjump i bajamajor. Det är idioti på en nivå som får en att fundera på hur fan det gick till när vita män tog över hela jävla världen, det måste ha varit en slump.

Men om det inte hade varit idiotiskt PÅ RIKTIGT hade det ju varit jättetråkigt. Därav behovet av en verklighet, vilken verklighet det nu är som är verklig osv.

Och det är det som är själva poängen med ”epistolary” romaner, dvs brevromaner (Som Frankenstein); att lägga in en liten extra nivå. En liten hint om sanning.

Jag tycker det här konceptet är skitroligt. Men det finns några saker man måste tänka på när man skriver brevroman (eller liknande)

1. Perspektiv: Perspektiv är ju alltid viktigt men nu jävlar, är det särskilt viktigt. Man måste inte bara tänka på avsändaren (som ju oftast skriver i första person) utan även riktning; vem hen skriver till och vad detta innebär. Ska man hålla ett perspektiv eller flera (alltså ska man bara läsa ena personens brev eller även svar?)

2. Ton: Att få språket att passa brevskrivaren, eller flera brevskrivare, är tamigfan inte det enklaste (i mitt senaste mail från redaktören finns över 1000 ändringar, många av dem rör just detta). Det är jätteviktigt för trovärdigheten att språket hålls stringent. Och det är så lätt att tappa bort sig när man sitter med vadå, femtionde omskrivningen.

3. Proviniens: Vem har samlat ihop breven/dokumenten. Varför? Har något kommit åt dem emellan? Har någon kanske till och med gjort ändringar eller tagit bort något? Har någon redaktör varit inblandad? Har det gått tid?

4. Tiden: Åh denna tid; man måste verkligen vara på sin vakt när man håller på och pysslar med låtsasdokument. När har texterna skrivits? Hur är deras förhållningssätt till varandra? Vad händer mellan raderna? Mellan breven? Utanför dagboken? Hur påverkar det den som skriver?

5: Underhållningsvärde. Face it. Tråkiga dokument är tråkiga. Brev oftast också. Hur många tråkiga mail läser vi per dag. Och SMS-konversationer? Det är därför ingen orkar läsa dem. Hur motiverar man att personen som skriver faktiskt har lite litterära ambitioner? Vem sätter sig ner och skriver ett välformulerat brev a 300k tecken? Hur kan man få det roligare/intressantare? Vad måste plockas bort?

6 .Sammanhållning. Ni vet det här med att hålla en röd tråd? Om man ska få till en fungerande brevroman blir det extra viktigt. För att inte allt ska bli helt fragmentariskt behövs nåt som håller ihop det hela, ett tema, en narrativ struktur och dramaturgi. Precis som i en vanlig bok. Bara att man har gjort det svårare för sig själv.

Som Ann redan skrivit finns det massor av möjligheter här; man kan skriva böcker utifrån SMS-konversationer, mail, transkriptioner, journalanteckningar. Kanske kan man lägga in dokumentation? Fotnoter? Polisförhör? Tidningsartiklar? Klotter? Hoppas på fler böcker framöver. Det är sjukt roligt. Och visst, det är lite kitchigt men fan jag älskar kitchighet, det får mig att hålla ihop. Men just nu är det inget jag skulle rekommendera. Det är mycket, mycket jobb.

Och lite allvar finns det i det hela: vad är det som är verkligt egentligen? Författaren JG Ballard (en favorit, avhoppad läkarstudent är han också) har skrivit:

”We live inside an enormous novel. For the writer in particular it is less and less necessary for him to invent the fictional content of his novel. The fiction is already there. The writer’s task is to invent the reality.”

Så jag lämnar er där, i en värld av monster och brev och sanningar; för nu hörni nu är det sista rycket på riktigt, nästa vecka går skiten i tryck. Gah! Vilken ångest. Men för att parafrasera en nylig rätt taskig recension: Ni får den litteratur ni förtjänar, mothafuckas.

Autentisk bild av författaren i nuvarande skick.

Bok nr 2

Det blir inte så bra det här bloggandet, inte just nu. Det är alldeles för tufft med redigeringen. Det är verkligen inte kul alltså. Varenda dag hittar jag logiska luckor och fel och problem och jag vill bara skriva till förlaget och be dem dra tillbaka hela boken för det är uppenbart en skitbok.

Fast nu är det försent.

När min dotter var på inskolning på fritids presenterar hon mig för de andra föräldrarna. ”Det här är min mamma”, säger hon. ”Hon har skrivit på en bok sen jag föddes men den blir aldrig klar”.

När vi äter middag, eller de äter middag och jag sitter och skriver säger hon ”jag hoppas inte mamma skriver någon mer bok”.

Det är så mycket jag nog aldrig hade gjort om jag hade vetat hur slitigt det var: aldrig gått läkarprogrammet, aldrig fött barn, aldrig aldrig skrivit en bokjävel.

De flesta författare skriver bara en bok.

Jag har två barn. Min första förlossning tog 36 timmar och mot slutet bad jag till gud att bebisen skulle dö, eller jag, eller vad som helst så att smärtan skulle försvinna.

Gud, snälla gud, ber jag nu. Ge mig en force majeure. Skicka ett världskrig eller översvämmning eller skogsbrand till Ordfront Förlag. Låt mig få misslyckas, få leva i den där härliga trygga känslan av att faila. Låt mig slippa elaka recensioner och intervjuer i teve. Låt mig få va en misslyckad forskare, misslyckad läkare, låt mig få slippa gå igenom det här någonsin mer.

Näpp, sa Gud.

Och vet ni vad som tyvärr hände i veckan; en liten elak röst började viska i mitt huvud.

Hon hade en bomb.

Tyst, sa jag. I mitt huvud. Du är sjuk i huvet och jag orkar inte skriva en bok till just nu, jag är upptagen, vi ska renovera köket. Jag behöver koncentrera mig på köksluckor och dylikt.

Bara en liten bok, sa hon. En novell. En dikt.

Tyst med dig, sa jag. Men hon spökar för mig, på nätterna, i drömmarna, jag sover dåligt.

Jag drömmer aldrig när jag skriver. Men när jag har paus, som nu, för redigeringen, då går det åt fanders i mitt undermedvetna. Ja och då sätter det igång.

Men som belöning för att jag varit så duktig och redigerat tänkte jag tillåta mig några bokköp. Så nu behöver jag era tips! För att avskärma så vill jag ha tips på kontemporär amerikansk litteratur. Hit me.

Hälsn

A

Att jobba med redaktör

Det här att jobba med redaktör har jag varit lite nervös för, ändå. Har hört så olika från olika författare kring hur det har varit. Vissa har gnällt över att deras redaktörer helt saknar humor, andra har haft helt olika inställningar kring hur man använder svensk grammatik. Osv.

Innan jag började med redaktör kollade jag lite på internet hur man gjorde. Liksom för att ge henne tid att verkligen fokusera på det viktiga. Finns en del tips online så att säga. Panik-inducerande sådana. Tex:

Okej skit också, om detta verkligen gäller så är det helt kört för min del. Bara att stryka hela boken i princip.

Lite så tänkte jag att det skulle va. Att nån kommer in och stryker alla mina finurliga ord och roliga skämt.

Min redaktör är däremot SUPER! Förutom att hon är helt djävulskt snabb så känns det som om hon har samma syn på texten som jag.

Så det fick bli ett kort inlägg idag. Måste sova. Sen redigera. Sen jobba igen.

/a

Att se detaljer

Min skrivguru Sören pratar ofta om att det krävs ett visst typ av seende för att kunna skriva. Det tekniska, att skriva snygga meningar och bra dramaturgi osv kan man lära sig. Men att lära sig se är svårare.

Jag har suttit i ganska många skrivgrupper och läst ganska många texter vid det här laget. Ett av de tydligaste exemplen jag sett på det där med seende visar sig när folk åkt på researchresa. Sen kommer de tillbaka och har skrivit tydligt allt som hände, hur de satte sig på planet och knäppte säkerhetsbältet och vad de fick till flygmat och bla bla bla.

Jag blir nästan lite förolämpad. Liksom tror de inte jag har varit på ett flygplan? Det är alltid jättespännande att resa men inte så spännande att läsa om nån annans resa. Det kanske är en smaksak. Jag tycker om att idrotta tex men tycker det är sjukt tråkigt att kolla på fotboll. Kul att ligga men trist att kolla porr osv.

Problemet är, återigen, hur man sorterar. Det funkar ju inte att bara skriva allt. Vilket ju är lätt hänt om man åker iväg på en resa i syfte att just skriva.

Men hur väljer man då vilka detaljer som är viktiga? Som väcker känslor och faktiskt påverkar?

Jag personligen jobbar stenhårt efter devisen att om jag inte minns det så var det inte viktigt. Kaxigt kanske, men det finns en neurobiologisk bas för detta. Detaljer som väcker känslor passerar en del av hjärnan som heter amygdala, och sen där händer nåt som gör att de lagras i långtidsminnet. (Exakt vad som hände har jag glömt. Det var nog inte viktigt)

Om jag minns har det väckt en känsla och då kanske det väcker en känsla hos någon annan också. Hur länge minns du vad du fick för flygplansmat? Ett dygn, max.

Hur länge minns du lukten av en älskad mormors hemkokta rosenvatten? 30 år.

Min mormor blev dement. Men långtidsminnet höll sig kvar allra längst. Det är de detaljerna som är viktiga. Försök att hitta dem, fånga dem. Känna dem redan nu, så att du inte behöver vänta på att skriva ner dem.

Jag är på Fårö med barnen ä. Nu ska vi lägga oss vid stranden och se på stjärnfall. Jag kommer att lägga undan mobilen och titta, och känna.

Om smärta

Jag såg en film igår, Saint Maud hette den. Filmen handlar om en djupt troende sjuksköterska som blir knäpp, typ. Och jag tänker inte gå in så mycket djupare på filmen för att inte spoila, men Maud upprepar ett mantra för sig själv: ”Don’t let your pain be wasted.” Låt inte din smärta slösas bort. Och det där har jag tänkt på under dagen.

Att skriva smärta , särskilt sin egen smärta, kan vara extremt terapeutiskt. Däremot blir det tyvärr inte per definition litteratur. Dessutom kan det ju vara extremt jobbigt att få recensioner, eller ens vanlig textkritik på texter som gör för ont.

Och om man inte står ut med att ta kritik på sin text så bör man nog lämna den i byrålådan. Faktiskt. Varför utsätta sig för en massa smärta i onödan. Det gör ingen glad.

Men en smärtsam text kan ju vara värd att skrivas ändå. Kanske till och med nödvändig. Jag fick ett tips från en skrivlärare som sade att om man har en smärtsam historia som man känner att man måste skriva, då är det bäst att man skriver den, fort, så att man kan gå vidare och skriva något annat sen.

För tyvärr är det ju så att folk sällan gillar att lyssna på någons smärta, om det inte är någon man bryr sig väldigt mycket om. Och inte ens då. Då gör man det ju för att va snäll, inte för att det är så jävla kul (sjukt vore det väl annars) Jag personligen tar betalt för att lyssna på folks smärta. Klockan 04:00 på morgonen kan det vara extremt svårt. Men jag gör som man ska. Lyssnar. Men det är ett jobb, inte något jag njuter av.

Jag ser att ett stort hybridförlag hela tiden annonserar om att de tar emot manus om ”drabbande livsöden”. Visst. Men kom då ihåg att ett ”förlag” som tar betalt för att ge ut en bok tjänar pengar på dem som betalar, dvs författarna; inte på bokförsäljning. Och en exceptionellt stor del av alla manus som inkommer till även traditionella förlag kommer från folk som vill berätta just sin drabbande livshistoria. De blir sällan utgivna, om man inte råkar vara en kändis eller så.

Så innan man skickar sitt drabbande livsöde och betalar fyrtio papp kanske man måste fundera: varför vill jag berätta om den här smärtan? För vem? Kan jag stå ut med att någon kommenterar boken och säger att det är trams? (för folk är tyvärr elaka).

Framför allt: Är det här verkligen intressant gör någon annan? Eller skriver jag det här för mig själv? Båda är helt okej. Men det kanske påverkar vad man vill göra med själva texten sen. Vill man att alla ska läsa? Och då menar jag alla. Ens chef. Ens moster. Friskis-ledaren. Vad vill man i så fall att de ska tycka, tänka, säga? Kan man kontrollera det? Vill man kontrollera det? I så fall är litteratur en dålig idé, text har sitt eget liv, det är mycket svårt att veta var den tar vägen.

Såhär tänker jag: Precis som att min dagbok inte är intressant är mitt liv inte särskilt intressant. Och min smärta (fysisk eller psykisk eller själslig eller whatever) är inte särskilt intressant.

Men den kanske kan bli.

Smärtan som vi alla känner, som vi alla delar: den vill jag inte slösa. Även om jag varken kan eller vill skriva självbiografiskt (eller autofiktion som det numera heter) är ju smärtan det som vi människor delar. Och den får plats: den finns i min bok. Den finns när jag berättar roliga historier om något knäppt som hänt på jobbet.

Det gäller liksom att lyckas sätta sig utanför smärtan, dra sig utanför sig själv en stund. Titta på den. Vrida på den. Fundera kring vad man kan använda den till, vad man kan lära sig. Sen kanske ge den till tex sin huvudperson i ett helt annat sammanhang. Foga in den i en story. Fånga den. Härbärgera den. Och sen släppa.

Gudrun som är psykolog skulle säker säga att tekniken påminner om mindfulness eller ACT eller vad nu alla de där terapierna heter. Och det kanske är så det är.

Och visst kanske det är lite patologiskt att hitta på låtsaspersoner som får bära all min smärta men va fan det både funkar (jag mår ganska bra faktiskt) och verkar bli en bok.

Den där sjuksköterskan i Saint Maud hade väl milt sagt lite sämre copingtekniker. Men nej nu måste jag vara tyst för jag kommer spoila. Men hon har rätt i en sak; att smärta är för viktig för att slösas bort. Men för att överleva måste man nog först separera sig själv från både text och smärta, annars riskerar man att gå under. Och det vore ju inget vidare.

Se bara hur det gick för St Maud.

Don’t try this at home kids.

/a

Dagbok vs drama.

Det är sjukt hur saker lätt blir sin motsats. Själva tanken med dagböcker är väl en slags kravlöshet, ett sätt att samla tankarna. Ibland med ett lås för att hindra utomstående från att läsa. Själv har jag alltid upplevt dagboksskrivande som extremt kravfyllt.

Någon gång i tioårsåldern var det någon vuxen som sa att man måste skriva varje dag för att kunna bli författare. Jag vet inte om det var dagboksskrivande som åsyftades, men jag tolkade det så. Och med min vanlig a fyrkantiga beslutsamhet gav jag mig på att göra just detta. Skriva varje dag. Den stora inspirationskällan var Berts Dagbok, och mina inlägg var närmast att betrakta som pastischer, inklusive ”Tack och hej leverpastej” osv.

Det var jättetråkigt.

För varje dagboksinlägg blev det alltmer uppenbart hur tråkigt mitt liv var. Ingenting kul hände ju, någonsin. Det var skola och läxor varje dag, sen middag och svennebananliv. Jag har alltid haft något slags behov av att konstant vara underhållande, och redan då insåg jag att underhållningsvärdet av min dagbok var i princip noll. 

Och om mitt liv var så tråkigt, tänkte jag, hur skulle jag någonsin kunna bli författare?

Som så många andra hade jag en vanföreställning om att man måste leva ett intressant liv för att kunna skriva något intressant. Några år senare blev min första stora kändiscrush den mycket avlidna Ernest Hemingway. Min något mer deprimerade bästis var kär i Stig Dagerman, men jag ville ha Hemingway. Eller, jag ville vara Hemingway. Jag ville åka ambulans och bo i Paris och se krig och vandra vid Kilimanjaro. Jag ville ha ärr. Min längtan att komma bort var närmast desperat. Och även om det inte bara handlade om dagboksskrivandet så var drivkraften att få historier att berätta var otroligt stark.

Och det var så det blev. Jag reste ensam till Serengeti. Jag hittade mumier i norra Chile. Jag duckade för gummikulor på Västbanken och badade i vulkankratrar i Kambodja. Och jag flyttade till Paris; från mitt vindsrum i Montparnasse hade jag fri utsikt rakt in i Hemingways gamla lägenhet. (Fast det bodde en tant där nu.) 

Jag skrev dagbok hela tiden. 

Och varenda jävla sida var ändå oändligt tråkig.

Jag insåg något: Det blir inte spännande pga det kommer flodhästar eller tårgas eller kokain. Nej, allt det där är bara rökmoln. Dagböckerna var ändå inte litteratur. Jag visste inte ens vad en berättelse var.

Sen lade jag ner skrivandet, bestämde mig för att bli läkare istället, och precis när jag bestämt mig för att aldrig skriva någon bok så hamnade jag mitt i det som kallats ”den värsta medicinska skandalen i modern tid”. Någonstans förstod jag att detta trots allt var en historia som folk kanske ville höra.

Så jag började skriva dagbok igen. 

Den var fortfarande tråkig. Det var bara mitt tråkiga jobb om och om igen.

Dramat som blev Macchiariniaffären var inte heller något att ha. Jag försökte skriva den historien, men den var helt urballad, det blev inge bra. När hela historien med påven kom in i bilden var det liksom inte längre trovärdigt. Och därmed tråkigt.

Just nu är jag på kurs i att skriva filmmanus (sjukt kul för övrigt). Och jag tror jag börjar fatta något viktigt: att en bra historia handlar om så mycket mer än att bara skriva ner vad som händer. En författare kan inte bara skriva ner vad som händer; hur spännande det än må vara. Att berätta handlar om något annat; att försöka se vad som är vackert, vad som skaver, vad som är drama. Det kan vara en flodhäst. Eller det kan vara en helt vanlig dag på ett helt vanligt jobb. Det är det som gör dagböcker så tråkiga; de har ofta inget urval. Drama finns överallt. Men det kräver att man filtrerar bort extremt stora delar av sin verklighet.

Och tyvärr gick det ju inte så bra för Hemingway i slutändan heller. Men han var ändå bäst.

Nu ska jag skriva manus! Nästa vecka är det åter nattjour. Och sen kanske jag kan berätta om bokprocessen.

Jag menar kolla vilken dreamboy

Catharsis, ett snajdigt begrepp

Tänkte skriva lite om begreppet catharsis , som kommer ifrån grekiskan och betyder typ rening (purification på engelska)

Varför just nu jo jag håller på och städar som fan och då kändes det relevant att tänka på detta. Ut med alla gamla grytlappar och gratängformar, vik hädan barnkläder. Bort med allt som stökar ner. Bort! och gamla marmelader från millenieskiftet, varför finns de ens i mitt skafferi?

Ni vet den där sköna känslan när man gjort sig av med allt skit, det är catharsis. Nu sitter jag med ett redaktörskollat manus och bara stryker och klipper, det är så skönt och rent!

Catharsis är när sommarskuggans dräkt äntligen slid av och vi får se att det bara var en av de vanliga programledarna (vem kan det vaaa, jag är så nyfiken!). Catharsis är när boven åker fast och ordningen återställs. Catharsis är när lamporna i biosalongen tänds och vi har grinat och skrikit med huvudpersonerna men sen var alltihop bara på låtsas och puh vilken jävla tur nu går vi hem och sover.

En del dramatiker typ Brecht tyckte det här med catharsis var borgerligt. Och även om det känns härligt med rening kan jag vara benägen att hålla med. Jag menar, hur skriver man egentligen för att störa ordningen snarare än reproducera den. Nu när jag står i sluttampen av romanarbetet är jag osäker på om det ens går, åtminstone inte i romanformen. Man kanske måste söka sig till lyrik eller kanske dramatik för att slippa all borgerlig renhet överallt. Eller funkar ens det?

Nästa vecka ska jag iväg på Manusskrivarworkshop, ska bli kul att testa ett helt annat medium. Men filmmediet är nästan striktare än romanen, hur gör man då? Själv är jag mest sugen på att slänga alla grejer och bli en sån där megaborgerlig minimalist. Sälja huset och leva van life. Men som sagt, catharsis är borgerligt men ganska behagligt. Imorrn blir det en sväng till tippen igen.

Gästblogg: Gunnel Hillås

”Se på månen se på mig” är titeln på min debutroman. En berättelse som till
stor del utspelar sig i Istanbul sent åttiotal, men även i Stockholm 2018.
Jag är bildkonstnär ”från början” och tänker ofta att jag har målat mig fram till
språket. Berättelserna har vuxit fram parallellt med måleriet och de båda
världarna tangerar varandra. Gestalterna i mina berättelser kommer till mig på
min inre scen, och jag får lära känna dem genom skrivandet.


”Se på månen se på mig” skiljer sig från mitt vanliga berättande. Historien
bygger på min egen vistelse i Istanbul hösten 1986 och den pockade på att få
bli skriven. Dagboksmaterial, foton, teckningar och minnets korridorer samt
spänningsfältet mellan erfarenhet och att skapa fiction gjorde att berättelsen
tog lång tid att skriva.

De andra berättelserna jag skrivit (opublicerade, handskrivna i dagböcker) har
ofta tagit en graviditets längd kan jag se i efterhand. Jag bär dem som barn, de
föds ut ur mitt huvud. Efter en händelse då jag mindes min egen födsel började
jag tillverka språktavlor av mitt inre språk som ofta inleder en berättelse. (se
bild)


Första språktavlan av ”mitt eget inre språk” gjorde jag 1984. När jag första
gången ställde ut en språktavla, (Galleri Dialog i Gamla stan 1993), tolkades den
mycket olika av de som såg den. För någon var den Mose stentavla, för en
annan tankestrukturen, för en tredje språkets struktur, för någon en bön. För
mig är förklaringarna olika, men det jag vet är att språket bryter ny mark inuti.
Ett urspråk som rymmer alla tider, alla åldrar, nedärvda minnen och en väg
framåt. Det kan vara en spegelbild av tanken, den mentala strukturens skelett,
en mellanrumsform och en vila från ett ständigt flöde.

Mitt språk rör sig i ett gränslandskap mellan hitombortom, jag – ickejag, ljus-
mörker, födelse-död, betydelse- abstraktion. Rummet fortplantas genom tiden,
genom generationer av medvetanden som ärver ett tankerum, vilket fylls på
om och om igen. Jag är bärare under en generation.
Jag ställer mig tanketom för att formuleringen ska bryta in. Och en ny
berättelse är på väg. Cirkelrunda är mina tankar och härbärgerade i ett myecel
av trådar, vars linjer och snurriljor går hit och dit. Jag får halka omkring i ett c,
öppna fönstret i ett å och bada i ett o.

En guldtråd nystas ur det innersta. Därinne ligger en bunt pergament,
fullskrivna med bokstäver, boklaver och stavelser. I hjärtats skafferi bor tankens
foster, som blir förlösta ut ur hjärnbanéret. Mitt hjärtas hällristningar blir
synliggjorda i skrivandet. Det smakar blot, det smakar karga brödstycken och
gnisterkall snö. Vackra frostblommor på minnets fönster smälter till ord och
levande röd ros.


När allt tappar sin betydelse, då får ”in absurdum res” bli min tes och jag
formar ett litet , hermeneutiskt hermetiskt språk. Får ett ordras i överflöd och
rappakaljanismen bokstaverar mina tankar. Men i trons landskap, inplanterat
sen barndomen blir språket fantasins, och tar åter fart med ett fönster till
oändliga världar. I korspunkten mellan trons riktadhet och den inomborda
tillblivelsen formuleras det. Ordmönstret neutraliseras, och enbart hjärtats
tanke äger rum.


Ord som inte bryter in i vanlig verklighet. Ord som läker. Fyllda ord, utan
definition, men med innebörd.

Jag är. Ser in i ljuset. Närvaron interfolieras ständigt. Ordet andas in och andas ut.
Andas. Ordet driver bort, förgyller, skapar, längtar, besvärjer, beklagar, älskar.
Ordet lugnar. En tyst viskning. Berättelsen ger mig liv, jag svarar med att skriva
orden.

Gunnel Hillås 2021 copyright.

Författarcentrum Öst /sök författare/Gunnel Hillås
https://gunnelhillas.blogspot.com
Foto: Emy Lindberg

Att vaccinera sina barn vs att redaktera sin egen text

Okej så just nu är jag lite traumatiserad för jag gav mig på att vaccinera mina egna barn mot TBE. Min man insisterade på att vi skulle gå till nån vaccin-buss men snål kommunist som jag är vägrade jag. (Det är ettusenfemhundra kronor i skattepengar plus femhundra från oss, vill du bara kasta pengarna till Caymanöarna eller?)

Ja så efter mycket om och men skrev jag ut några doser vaccin och tog hem. Min man är en mycket noggrann läkare som sedan satte sig i typ två timmar och kollade youtube-filmer om exakt hur man skulle gå tillväga. Han lyssnade inte på mig när jag sade att jag har jobbat ett bra tag på privat vårdcentral och gett en massa doser vaccin.

Sen hade klockan hunnit bli elva på jävla kvällen så när det var dags att ge sprutan var barnen dödströtta och jag var sur och så blev det ju såklart inte exakt som på filmen och barnen skrek och jag grät och allt kändes typ som i excotsisten. Men nu är de vaxxade i alla fall.

Lite på samma sätt har de känts de senaste månaderna när jag på egen hand skulle redaktera manuset. Inför överlämning till den riktiga redaktören alltså. Min man och eviga bollplank gjorde typ värsta power-pointen om olika orsakssamband och luckor som behövde fyllas. Ordfronts praktikant Anna-Kaisa gjorde en finfin genomläsning som hjälpte till och förläggare Pelle har bett mig skriva om slutet så många gånger nu att jag typ glömt hur boken slutar.

Men nu är det över. Jag kan andas ut. Tillfälligt. Det känns som om det borde finnas något ordspråk som förklarar känslan här typ ”doppa inte fingrarna i egen syltburk” eller sådär. För att det är ett skit att behöva göra saker själv ska jag säga er.

Nästa gång blir det vax-bussen. Och nu har redaktör Helena manuset. Jag litar helt på att hon styr upp det. Gonatt från världens sämsta mor /A

Ps: nya glajor, vad tycks?

Gästblogg: Kristoffer Eriksson

Skönlitterär läsning är som att resa, att dyka in i en annan värld, att fly verkligheten och att hänföras av ordens magi. Skönlitterärt skrivande som bottnar i ambitionen att bli utgiven är å andra sidan en helt annan typ av resa. Jag önskar att jag, då tjugotre år gammal, hade vetat det innan jag steg ombord på vad som skulle komma att bli en emotionell bergochdalbana och en ordentlig mental prövning. Men låt oss ta det från början.

Sommaren 2019 kom grundidén till mig. En dystopisk version av 2330-talet, tvåhundrafemtio år efter att mänskligheten förlorat två krig. Det första mot naturen och det andra mot sig självt. I det sista världskrigets eftermäle är allt som återstår två samhällen. Det ena är högteknologiskt, totalitärt, dehumaniserat, resurseffektiviserat och omslutet av en skyddande kupol. Det andra är primitivt, patriarkalt, traditionsbundet och undangömt djupt inne i skogen. I slutet av våren 2020 hade den här grundidén omvandlats till ett färdigt manus. Hösten 2020 antogs det och hösten 2021 ges min dystopiska debutroman De som blev kvar ut av Storge Förlag.

Min resa till publiceringen kan tyckas, och tycks av många, ha gått spikrakt. På ett sätt har den kanske det. Jag har i stort sett undsluppit hinder, bakslag och återvändsgränder, men samtidigt har det varit som att köra i 110 km/h på en gropig grusväg med en gammal 240 som saknat både säkerhetsbälte och stötdämpare. Huvudet har helt enkelt fått ta en hel del stryk.

Under de första månaderna susade jag dock fram på jämna asfalterade gator. Allt var lustfyllt, problemfritt, spännande och fantastiskt, men precis när jag började tro på det, tycka att mitt manus faktiskt var bra och på riktigt började drömma författardrömmen hände något. Det var som om jag hade plockat upp en liftare som bara stått där i diket och väntat på mig. Helt plötsligt var vi två på min resa. Jag och bluffsyndromet. Även om du inte har hört begreppet förut så har du antagligen, åtminstone enligt statistiken, haft känslan att någon, vilken sekund som helst, kommer avslöja dig, slita av din mask och visa alla vem du egentligen är. En förbannad bluff.

Jag satt i förarsätet och lät liftaren förpesta stora delar av min resa från aspirerande till debuterande författare med misstro och orimlig självkritik som stundtals angränsade till självförakt. Det blev inte bättre av att det började gå bra, snarare tvärtom. Allt från kontraktskrivande och mediaframträdanden i lokalpressen till beröm och uppmuntrande kommentarer blev bara ännu ett steg närmare det ofrånkomliga avslöjandet. Liftarens blotta närvaro hade fått paranoian att slå rot i mig och jag jagades ständigt av oron att min inkompetens snart skulle upptäckas, att jag skulle förlöjligas, och värst av allt, att jag skulle behöva inse att jag de facto var och skulle förbli en bluff. En sopa som leker författare.

Men så en dag fick det vara nog. Jag drog i handbromsen, släpade ut liftaren och slängde tillbaka den jäveln i diket igen. Det var egentligen inget särskilt som fick det att vända. Jag pallade bara inte mer och vägrade låta min resa präglas av bluffsyndromet en enda sekund till. Den förtjänade bättre. Jag förtjänade bättre. Och det gör du och din väg till debutromanen också. Glöm inte det! Du är ingen bluff och ska aldrig tillåta dig själv att känna självförakt!

Till den aspirerande författaren som drömmer om debutdagen: se vägen dit som en resa och dig själv som en målmedveten och oberoende förare på en motorväg. Du har en startpunkt och du har ett mål. Jag kan inte lova att du lyckas ta dig hela vägen, men du kommer ingenstans om du inte vågar vrida om nyckeln. Oavsett vart just din resa leder så leder den någonstans och under färdens gång plockar du upp kunskaper, färdigheter och utvecklar både dig själv och ditt skrivande. Så våga vrida om nyckeln. Och om du ser en liftare vid vägkanten … gör både dig och mig en tjänst … veva ner rutan, sträck ut långfingret och tryck plattan i mattan. Din resa, oavsett vart den tar dig, är värd så mycket mer än bluffsyndromet. Gör det absolut bästa av just din och njut! Förhoppningsvis leder det till att alla vi andra får möjligheten att dyka in i din värld, fly undan vår verklighet och hänföras av magin i dina ord.

Allt gott,

Kristoffer Eriksson

Instagram: @kriistoffereriiksson

Mail: kristoffer.eriksson14@gmail.com

Temavecka: Jag tänker ofta på Martina Lowden

Första gången jag träffade Martina var i skolbiblioteket. Var annars? Det var hon som kom fram för att prata med mig. Vi hade båda svart sammetskavaj och flätor, mitt hår var hennafärgat, hon hade Belle and Sebastian-citat inbroderat på byxorna. Det var Martina som drog med mig till skrivarcirkeln på Kulturhuset. Det var, på så många sätt, Martina som först lärde mig att skriva.

Martina Lowden debuterade 2006 med ”Allt”. En märklig roman, som vann både Borås Tidnings Debutantpris och Katapultpriset och säkert en massa andra priser.

Långt innan dess hade jag läst de mest fantastiska små texter, alla hennes inlämningar till skrivkurserna var helt överväldigande. Hon skrev med en sån kärlek till ord och språk att det var som det öppnade sig något slags hål. Själv satt man där i Kulturhusbiblioteket med sin tonårsångest och hjärtsmärta och för mycket kajal. Jag kände mig kass i jämförelse. Jag var kass i jämförelse.

Jag minns särskilt en text där Martina fantiserade om sin debut. Hon skrev att man skulle kalla henne ”underbarn”, helst i SvD eftersom det var tidningen deras föräldrar läser. Men ”de” menade hon våra klasskompisar i fina skolan på Norrmalm, det förstod jag direkt för jag hatade dem också. På studentfotot hade jag centimeterlångt hår och såg sur ut, bara för att liksom. Då hade Martina redan slutat, året före mig. Vi umgicks aldrig utanför skrivkurserna. Jag var troligtvis ganska svår att tycka om just då.

När Martina debuterade var det inte direkt någon överraskning. Boken fick lysande recensioner, välförtjänta, så klart. (Även om jag personligen vet att hon har skrivit ännu bättre saker än Allt. )

Den tredje januari 2007 intervjuades Martina i SvD. De kallar henne underbarn. Jag blev enormt avundsjuk. Inte så mycket för att hon skrivit en så bra bok, utan mer för den där beslutsamheten. Självklarheten. Att hon hade en så tydligt utstakad väg framför sig, att det liksom inte fanns några alternativ.

Det är någonstans kring den perioden som jag gav upp. Jag lägger ner, tänkte jag. Jag kommer aldrig bli tillräckligt bra. I mitt huvud kunde man vara underbarn, eller inte underbarn. Och jag var uppenbarligen inte det. Liksom tyvärr.

Några år senare skrev Martina en hyllad text i DN om att hon diagnosticerats med högfungerande autism (tidigare Aspbergers syndrom). Den tröstar mig ofta. Och återigen känner jag liksom en slags släktskap med henne. Det var hon och jag, med svarta sammetskavajer och högfungerande autism. Jag undrar lite vad hon gör. Om hon kommer gilla min bok. (Troligtvis inte för den är inte alls lika bra som hennes.) Och även om jag inte är lika mycket underbarn som henne så är det inte så svartvitt som jag först trodde.

Nej, nu måste jag ner till akuten igen. Jag sitter här, mitt i natten, igen. Det har varit lugnt men nu hör jag helikoptern. En av sjuksköterskorna har köpt godis. Det regnar. Adios/ A

Om tvivlet

Jag har inte varit så bra på bloggandet på sistone. Det är jag inte idag heller, jag befinner mig i ärlighetens namn i ett fyrvaktarbostad på Stora Karlsö och upptäckte just – i panik – att jag borde blogga.

Nej, tänker jag. Det blir nog inga fler böcker. Det här äter upp mig. Skrivandet är ett slukhål.

Ibland tänker jag på Stefan Lindbergs krönika med råd till en ung författare. Om att ”bestiga ett andligt berg” och hur fjantigt det låter. Men ändå är.

(Här är den förresten kan inte länka pga fick in sand i telefonen. Ni löser det.: https://www.expressen.se/kultur/for-en-forfattare-ar-det-livsfarligt-att-vilja-bli-alskad/ )

Tja, nu är jag kanske inte längre så ung och i rummet bredvid ligger mina barn och några andra mammors barn och ska sova. Och jag drack alkoholfri ipa och visste precis vilken humle den smaksatts med och utanför var algblomning och miljöförstöring och världen är mycket större än mig och min fjantiga bok. Men ändå. Fan vilket skit det är. Att ha så många historier att få ur sig.

Jag har varit på lite dåligt humör för två olika produktionsbolag hörde av sig med förhandsintresse för att filmatisera boken men ingen av dem gick vidare sen, och jag antar att det är så det är, så att säga i branchen. Och jag är van. Men ändå. På akutmottagningen går livet vidare, eller kanske snarare tvärtom. Och varje journatt är som ett slag i ansiktet – ditt bimbo, säger den. Natten alltså. Tror du att du har problem? Här har du problem.

Så tillbaka till lyckan och ett fyrtorn och sillgrisslor som puttar sina små barn över kanten. Och en bok som snart, snart är klar.

Ikväll är det midsommarafton. Hoppas ni har det bra! Halvvägs genom debutantåret. På väg mot den mest spännande biten.