På möhippa

När de senaste blogginläggen har skrivits från jouren skrivs detta från en helt annan ingång, jag arrangerar min bästa äldsta kompis möhippa och vi har bastat och druckit drinkar osv.

Jag har inte skrivit någonting på hela dagen. Så nice. Och jag tänker på vilken börda det här med boken har varit för mig under massor av år, mina barn inga minnen av en mamma som inte alltid har något att göra med boken. Jag har inga minnen av vem jag var innan den.

Så är jag med gamla vänner och inser att amen hjälp jag är också en person.

Det dröjer nog tills nästa bok. Det här äter verkligen upp mig. Nej, tänker jag. Jag lägger ner, efter denna bok inga fler.

Utom kanske bara en liten.

Update

Tröttsamt att blogga och vara nattjour! Men så är livet. Ni som tycker att jag jobbar lite väl mkt har nog rätt, har hoppat på en massa extrapass för dubbel ersättning i syfte att ta ledigt.

Men vad har hänt sen sist då?

1 jag har skickat in en slutversion till förlaget

2 jag är så nöjd med att inte tänka på boken

3 jag har beställt en asball geodesic dome

4 jag har rensat ogräs

5 jag har stekt pannkakor till barnens utflykt, stansat ut små hjärtan med pepparkaksformar.

Kort sagt, allt det där som man går miste om när man skriver. Just nu känner jag mig verkligen inte sugen på att skriva nån mer bok. Det kanske inte blir nån mer. Det tar liksom för mycket av mig. Av allt.

Men samtidigt har jag fått en ny cool idé. Ska ta det lite lugnt nu medan jag väntar på redaktören, och se om någon ny spännande röst börjar viska till mig på nätterna.

Eller dagarna dårå, när jag sover. Vi får se!

Om att ”komma ut” som författare

Jag tenderar att mörka vad jag jobbar med. Ett tag, det var för några år sedan, kunde man inte säga att man var läkare utan att alla på festen genast började berätta om vilken enormt dålig läkare de haft på vårdcentralen. Och att säga ”jag forskar om stamceller” möttes alltid av frågan ”Luftstrupar?” eller ”Känner du Macchiarini?” och sen en skrattsalva, som om det hela var på skämt. (trots att svaret på båda frågorna var ”typ ja”.)

Jag brukade säga att jag jobbade som personlig assistent istället, då frågade ingen nåt. Det var inte helt ljug heller, för när jag räknar på det har jag faktiskt jobbat längre som personlig assistent än vad jag har jobbat som läkare. Det är ett bra jobb. Alla vet vad det går ut på. Alla tycktes dessutom förutsätta att jag var en tråkig person, vilket kan vara ganska bekvämt under vissa omständigheter.

Fan vad jag inte tycker om att gå på fest för övrigt, helt hopplöst. Dessutom är jag helt alkoholintolerant och blir askalas på ett glas skumpa och sen kräks jag. Jag är en av få som inte ser fram emot fest när samhället öppnar igen. Ser med fasa fram emot tanken på releasefest, hjälp, förväntas man typ hålla tal då också? Är man en hemsk person om man hoppas på en femte coronavåg precis lagom till släppdatum?

Nu är det lite lättare att säga att man jobbar som läkare på infektionskliniken, alla tackar och håller på och en gång fick jag gratis ägg (!). Vilket också känns konstigt.

Men en grej som fortfarande inte känns okej är att kalla sig FÖRFATTARE

Jag är inte alls bekväm med det. Istället säger jag mer typ ”jag har skrivit en bok”. Fattar inte folk som lägger till ”författare” på sina instagramnamn och grejer. Jag skäms bara jag tänker tanken. Men varför egentligen, jag vet inte riktigt.

Delvis handlar det nog om det efterföljande obligatoriska samtalet. Reaktionen från alla är antingen: Vad för slags bok? (och då måste man svara på det) eller ”Åh vad kul jag har alltid drömt om att skriva en bok” (och då säger jag reflexmässigt: NEJ det är hemskt, gör det inte! Och så blir det dålig stämning.). Har inte riktigt vant mig vid tanken än.

Det blir konstigt hela tiden, sen ska alla hålla på och va helt typ ”Jag läser inte thrillers” (om de är surpuppor) eller fråga ”Jag läser inte böcker, kommer den som ljudbok?” (vilket känns konstigt för mig, jag menar – helt okej att lyssna på ljudböcker liksom men att aktivt säga att man inte läser böcker – är det normalt nuförtiden?)

Nej fan det blir bara jobbigt hur man än gör. Ska nog återgå till att säga att jag är personlig assistent. Eller så är det bara min bristande sociala förmåga som gör sig påmind igen. Men nu är det ute för världens beskådan.

Och pressbilderna ligger uppe på Ordfront redan! Och höstkatalogen! Ingen press liksom.

Men nu, till upploppet. Deadline manus idag. Dags att ta hem den här, som maestro skulle ha sagt.

Författarporträtt

Pga diverse olika faktorer blev det så att min man Olle fick ta mitt författarporträtt. Delvis så är han ju faktiskt typ fotograf (Olle är typ mycket; musiker, läkare, forskare, men allting bara typ). Men iallafall. Vi har ett företag ihop och kom på den briljanta idén att om han tar mitt författarporträtt så kan vi ju fakturera förlaget! Och således få in lite mer stålars.

Olle tog denna ära på enormt stort allvar och köpte blixtar för sjukt mycket pengar, så vi kommer rent tekniskt sett gå med minus på detta, men ändå.

Multitalangen Olle lade sedan orimligt mycket tid på att kolla olika ljussättningskurser på internet. Sen en kväll när barnen lagt sig var det dags att sätta igång.

Jag hade snott hem lite sjukvårdskläder från jobbet för jag tänkte det kunde va lite fräsigt eftersom jag är läkare och allt. Sen gick jag in på den lokala sminkbutiken och köpte lite ögonskugga, har lite svårt för det här med smink, tycker mest jag ser dum ut.

Barnen hade som sagt somnat. Olle fixade med blixtarna i typ HUNDRA ÅR och jag höll på att tröttna. Sen satt jag i lite olika positioner och Olle fixade med blixtarna. Jag höll på att krokna flera gånger. Sen var det dags att titta på bilderna.

De var asfula! Helt fruktansvärda! Ljuset gjorde något med ansiktet så att det såg helt deformerat ut, som om det inte alls höll ihop. Jag nästan grät och frågade Olle hur han stod ut med att vara ihop med nån som jag. Han svarade med sitt vanliga, osvikliga lugn och arrangerade om alla blixtar och paraplyer.

Fotoomgång nummer två var jag nedslagen. Ful ful ful och trött kände jag mig. Mest av allt ville jag bara få det överstökat. Olle var missnöjd även med denna omgång bilder och flyttade på blixtarna igen. Det här med fotografi är verkligen ett hantverk asså.

Tredje omgången hade jag i princip gett upp. Orkade inte ens kolla på bilderna. Så tröttsamt att behöva stå ut med sin feja. Vi hade väl tagit flera hundra när Olle slutligen var nöjd.

Och titta! Vad fint det blev! Så stolt över min bästa gubbe och delvis över mig själv som stod ut med det hela.

Men sorry hörni nu måste jag dra, det kommer en covidpatient till. Sista nattjoursveckan innan sista skrivstreaket. Stay safe allihop!

Slutet är nära.

Ännu ett inlägg från mobilen. Från akuten. utifrån görat ett ljud av nån som skriker, kanske behövs en läkare snart. Just nu låter det mer som om det behövs en exorcist.

Så konstigt det här med prokastrinering: har aldrig sett mig som en prokastrinerare. Ändå ligger jag efter med allt. Pga deadline för boken såklart. Min fina trädgård. Mitt hem. Varför kan jag inte bara va en normal person som bryr sig om typ inredning?

Jag försöker verkligen. Tex har jag köpt en drejskiva. Så i morgon, efter nattjouren, ska vi åka upp till Fårösund och hämta den. Dreja är väl en normal sysselsättning? Inga demoner, inga hjärtan som växer i petriskålar. Krukor ska det bli. Vita. Som döden.

För jag är snart klar. Jag ser mållinjen. Just nu tänker jag att det inte ska bli fler böcker på ett tag. Nej ingenting kreativt alls, faktiskt. Tex har jag fått godkänt av regionen att ha 4 små höns i trädgården. Det är väl normalt? Lite sådär hipster-borgerligt och eko. Och drejskiva på det. Så in i helvete normal ska jag bli.

Sen tyvärr krossades mina ambitioner om att inte göra nåt kreativt genom att jag fick filmstöd för att åka på en manusutvecklar-workshop! Kul! Men konstigt, ska vara ifrån barnen en vecka. Det har aldrig hänt förut. Och hur ska det gå med de eventuella hönsen?

Fan allt man får offra för det här livet.

Och har redan bollat nästa bok med förlaget.

Det är väl bara att sätta igång.

Från jourrummet intet nytt

Jag skriver det här från jourrummet ovanför akutmottagningen. I min ficka finns en larmtelefon. När den ringer har jag någon minut på mig att ta mig ner, det finns patienter som väntar. Förra veckan var det så mycket att göra att det helt enkelt inte blev något blogginlägg, iallafall inte något ordentligt sådant. Men så be it. Det är faktiskt inte på liv och död.

Ibland är jag så tacksam för mitt dagjobb. Eller, just nu är det nattjobb, men ni fattar: dagjobb som i ”don’t quit your day job”. Ganska många drömmer om att kunna ”leva” på sitt skrivande, alltså vara författare på heltid. Själv hoppas jag aldrig att det går därhän. Fördelarna med att ha ett dagjobb är flera.

1: Jag behöver inte vara kreativ för pengar. Jag kan skriva när jag tycker det är roligt, jag kan skriva det jag tycker är roligt. Jag behöver inte – åtminstone inte i någon större utsträckning – oroa mig för försäljningssiffror. Jag räknar inte med att få in särskilt mycket pengar på boken; jag menar, förskottet motsvarade knappt en månadslön. Det ger en enorm frihet att inte behöva tänka på det där, också en kreativ frihet. Den typen av frihet var ju förr enbart förunnad rika unga adelsmän som gick omkring och flanerade och skrev konstig ångestlitteratur. Gud vad skönt att inte behöva skriva på kommando, jag hade aldrig klarat det.

2: Jag får en känsla av mening i tillvaron. För hur meningslöst känns det inte att skriva ibland? Buhuu ingen kommer ändå vilja läsa min värdelösa smörja, tänker jag. Typ varje dag. Men de kommer kanske i alla fall va glada när jag räddar deras liv.

3: Jag har ångest hela tiden. Ja, detta är alltså relaterat till själva läkaryrket, inte så mycket arbetandet per se. Hur kan detta va en fördel undrar ni? Jo, jag är den typ av person som har ångest hela tiden, oavsett om jag har en anledning att ha ångest eller inte. På jobbet som läkare handlar ångesten om huruvida jag råkat ha ihjäl någon under gårdagens arbetspass. Den ångesten är massiv, och mycket konkret. All annan ångest, tex ångest över boken, bleknad i jämförelse. Ångesten får liksom en kanal, jag leder den vid sidan av skrivandet.

4: Jag verkar som en seriös person om nån frågar. Detta är helt klart den största fördelen.

Så, tja. Det här med att leva på sitt skrivande. Är det verkligen något att sträva efter? Njae. Jag säger som Tjechov: Medicinen kommer alltid vara min äkta hustru, men skrivandet är min älskarinna. När jag tröttnar på den ena kan jag alltid gå till den andra.

Och se där, jag hann skriva klart detta utan att det ringde.


Nu ska vi fokusera på nåt annat: Ska jag klippa lugg eller inte? Gillar lugg generellt, men den kommer ju alltid bli keff och helt sne som på bilden nedan. Är det värt det? Kommentera!



Inlägg inställt pga Covid-19

Okej så vet ni vad det blir inget blogginlägg idag.

Inget vettigt. För jag har faktiskt haft viktigare saker för mig.

Nej fan jag orkar inte ens lägga upp nån jävla bild.

Hela dagen har jag försökt ta itu med en massa folk som inte kan andas.

Jag har stått på akuten, där är det jämförelsevis ”lugnt”.

Mina kolleger på IVA har jobbat arslet av sig ännu mer.

Folk drunknar i sina egna lungor.

Begreppet är redan uttjatat, vi har hört det för mycket, det har ingen tyngd.

Men tänk dig att drunkna.

Jag drömmer ofta att jag drunknar.

Jag står inför de där människorna som drunknar i sina lungor, och jag andas i min FFP3-mask och jag drunknar också lite.

Och när jag kommer hem från det där vill jag inte skriva, jag vill vara med barnen och plantera ärtor och rita.

Stay safe, håll avståndet. Ni vill INTE ha den här skiten.

Hörs nästa vecka! Då är jag åter.

/A

Drömmar och planer

Man hör ofta att ”författare” är ett drömyrke. Försökte hitta lite aktuell statistik på det där, men dagens kidz verkar vara mer sugna på att bli ingenjörer och livscoacher, administratörer och typ säljare. Varken författare eller läkare var med på listan. Håhåjaja säger tant, vart är världen på väg?

Ändå snackar man mycket om det här med ”författardrömmen” ”bokdrömmen” ”skrivdrömmen” (ofta, vill jag lägga till, i samband med att man försöker sälja något). Hur ofta hör man någon snacka om ”administratörsdrömmen”?

Jag är ganska övertygad om att den som vill skriva böcker inte bör ha författardrömmar. Framför allt för att verkligheten är, ja liksom dötrist och tråkig. Och inte alls så jävla underbar. Det är traggel, traggel, traggel, och gammeldags old-school arbete.

Sen också för att drömmar är ett sånt jävla slöseri på tid, värdefull skrivtid.

Det som behövs är en slags besatthet. Typ som en klåda. En knäpp idé som sätter sig, och sen inte ger med sig. Som man inte blir av med. Jag får sådana titt som tätt. Läkarprogrammet var en sån. Och tja, här är jag nu. Samma med boken och nu har jag fått ett nytt knäpp som jag bara måste ventilera. Jo, visste ni att ansökningarna till att bli astronaut hos European Space Agency ligger uppe just nu?

Jag är jätteflygrädd. Och har väl liksom inte värsta bra fysik. Men ta mig fan, jag uppfyller resten av kriterierna. Och de kanske behöver en läkare i rymden vem vet? Jag kan ju, eh, operera blindtarmar i rymden (jag har sett hur man gör på youtube). Eller åtminstone förskriva recept? Lite D-vitamin, järntabletter och Sertralin kanske behövs i rymden?

Ja så sista ansökningsdagen för att bli astronaut är i slutet av maj. Vilket av ett sammanträffande råkar sammanfalla med sista datumet som jag ska lämna in en slut-slutversion av boken för korr och sättning. Allt jag behöver fixa är ett läkarintyg, och ett ansökningsbrev, och alla papper…

Help me god, hjälp mig mot mig själv.

Här är Carina-nebulosan (som har en icke helt oväsentlig biroll i boken.) Den har ett bihang som kallas Guds Finger.

Gonatt

/A

Uthållighet, uthållighet.

Nej fy fan vad opepp jag är på att blogga idag. Kanske för att jag är inne på andra veckan av en ganska saftig förkylning som inte ens är covid. Alla icke-covid-förkylningar känns liksom så komplett onödiga.

Önskar att jag var en sån där modebloggare som kunde fylla ut med lite ”content” i form av foton av mig själv med mina kläder på mig.

Men inte ens det skulle gå för jag har inte orkat tvätta. Har just nu på mig en trasig pyjamastisha, dessutom är den ut-och-in. Inga byxor. Dessutom har jag ingen helfigursspegel. Vad ska man med en sån till. Ger ju bara ångest.

Eller inredning. Varför kan jag inte va en sån som bryr mig om inredning? Gjorde ett tappert försök att va en normal person som gör blomsterarrangemang. Det höll 2 insta-poster, som mest fick likes från japaner.

Nej, jag har kommit in i en rymdperiod där jag läser en massa om rymden, och om monster. Och om mörker. Nästa bok: Rymdmonstermörker.

Aja det här var ju ett deppigt och oinspirerande inlägg. Vi ska ju va liksom peppiga här, och uppmuntra alla blivande författare och ge inspiration om det glammiga författarlivet.

Men långa perioder är det så jävulskt tradigt. Just nu är en sådan period. Man måste bara skriva om och skriva om, och nu har jag en månad på mig att skriva om IGEN. Har en lista från förlaget på logiska luckor som måste fyllas med logik. Det blir lätt så när man absolut ska hålla på och skriva en jättekomplex historia med en massa metanivåer.

TYPISKT high-brow-nybörjare att hålla på med en massa text-i-text och krångla. Nästa gång ska det bli en lättare bok. En huvudperson, rak historia, början-mitten-slut. Om rymdmonster.

Här kommer lite tips från en person som känner sig som en gammal gammal kvinna just nu:

1: Om ni måste ha ett excel-ark för att hålla reda på alla trådar så är det dags att fundera lite på vad ni håller på med.

2: Om nån frågar vad boken handlar om och ert svar är ”eeeh, jag vet inte, lite olika saker?, det är liksom en kvinna och sen blir allting konstigt och så är det en kärlekshistoria också och sen lite typ sci-fi”. – Ja då måste ni fundera på vad ni håller på med.

3: Om ni skriver en bok överhuvudtaget – fundera på vad ni håller på med. Det liksom, kräver så enormt mycket. Det slukar en. Det är en malström.

4: Om ni ännu inte börjat skriva utan mest sitter här och läser debutantbloggen med en löst formulerad skrivdröm – äh förresten, go for it. Hade jag vetat hur jobbigt detta skulle vara hade jag aldrig gett mig in på det. Samma med det mesta här i livet i och för sig. Men det kan man ju inte basera sina beslut på.

Adios, nu ska jag bara gå och skriva ett synopsis IGEN för att kunna lättare se var luckorna kan täppas till. Sen förhoppningsvis är det sista gången.

/A

Om det första mötet med förlaget

Så: Manuset är inskickat. Och det otroliga händer, ett förlag hör av sig.

I huvet har man tänkt igenom scenariot, hundratals gånger. De ska ringa, det ska vara en fin förläggare, de ska fråga om de har kommit rätt och berätta att de ringer från förlaaaaget. Jag ska få lite darr på rösten. Verka glad men ändå sval och avslappnad. Om och om igen repeterade jag vad jag skulle säga. Jag tror faktiskt jag började repetera det där samtalet i princip samtidigt som jag började skriva på boken.

Men vet ni vad dom ringer inte. De allra flesta författare jag känner har fått mail. Så även jag. Såhär löd det:

Hej Anna!
Vi tycker om ditt manus och vill gärna träffa dig och diskutera manuset. När kan vi ses?

(Det är ungefär såhär ett mail från förlag SKA se ut. Tips från coachen: Om ett förlag hör av sig och säger något i stil med ”Grattis! Ditt manus har blivit antaget!” eller liknande så är det nåt lurt. Så jobbar inte förlag. Det innebär troligtvis att de vill mjölka dig på pengar på ett eller annat sätt.)

Nyckeln är: Du är inte antagen. Inte än. De vill ha dig på ett möte. De vill träffa dig och se hur du ställer dig till din text, om du är beredd att arbeta om det eller om du är galen på något sätt och kommer börja stalka dem om de tackar nej i slutändan. De vill helt enkelt veta om man har en samsyn på hur manuset behöver arbetas om (för det behöver det alltid) Jag svarade såhär:

Hej Pella! Kul att höra! Jag är i Stockholm nästa vecka, när som helst tisdag till fredag funkar för mig.
Hälsningar

ANBA

Neeeeeeeeeeeeeeeeej, din idiot, Pella! ANBA, liksom va? Hela poängen är ju att INTE verka som en galning, och jag failade på tre sekunder. Kunde jag inte bara väntat en enda sekund och korrläst mailet? Nej. Men det var försent att dra tillbaka.

Jag hade ångest i en timme innan Pelle svarade att han inte kunde just då, (nu är det kört, ANBA, ditt bimbo, du missade chansen). Och sen ångest i två veckor tills vi faktiskt fick ihop en fungerande tid för ett möte. Ja och sen har ångesten fortsatt sen dess.

Kan nämnas att det här var innan pandemin och på den gamla goda tiden när man fortfarande hade fysiska möten på restauranger och grejer. Jag skulle träffa förläggare och redaktör på restaurang Mosebacke på Södermalm.

Jag gick upp och ner längs Götgatsbacken. Övervägde kort att gå in på apoteket och förskriva lugnande till mig själv men köpte slutligen en tidning om odling istället. Det var mulet. Jag kom till Mosebacke före förläggaren och redaktören, noooooo. Vad gör man då? En servitör kom fram och frågade om jag hade bokat bord och jag sa nåt korkat typ ”Eh ja nån har nog bokat bord men inte jag”. Servitören gick iväg. Jag stod i hallen vid Södra Teatern och fipplade med mobilen, men inte FÖR mycket, man vill ju inte verka som att man fipplar med mobilen när de kommer. Hur såg Pelle ens ut?

Sen kom de. Och de sa hej och undrade om det var jag som var Anna. Och jag sa hej och så var det mesta av ångesten borta. För jag har den enorma turen att ha med väldigt trevliga personer att göra. Det kändes som jag lunchade men en kompis. Jag kunde slappna av. Vi pratade lite om boken, lite om vilka förändringar som de tyckte borde göras och hur jag ställde mig till det. Mest handlade det om slutet. De gillade inte slutet.

”Vad tyckte Sören om slutet?” undrade Pelle, för han visste ju såklart vem Sören var.
”Sören sa att om jag inte styrde upp ett bättre slut så skulle han använda mig som varnande exempel för alla framtida elever.” sa jag.
”Okej, riktigt så illa tyckte inte vi att det var”, sa Pelle. Och så kom vi överens om att göra om slutet.

Det var helt rimligt alltihop. Det kändes kul! Jag var pepp! Maten var god! Vi tog kaffe och efterätt!

Sen precis vid slutet av lunchen så reste jag mig lite hastigt och slog omkull en jättestor kruka så att den ramlade ner från en ganska hög pidestal. En jävla smäll. Det blev jord och keramik på hela golvet. Servitören, han som redan tyckte jag var dum i huvet, fick komma och torka.

”Där ser du, du kan styra upp bra slut”, sa Pelle.

Ridå.

Det är på riktigt nu.

Ända sedan jag skrev på kontraktet har jag tänkt att det måste vara något lurt. När som helst kommer det skita sig. Allt kommer rasa. Ni vet, det där jag skrev i mitt första inlägg om tarotkort och tornet? Det är en högst aktuell känsla i mig, hela tiden.

Jag har inte firat bokkontraktet. Jag har inte firat mitt läkarleg heller, även om det är ännu mer bindande liksom. Jag är övertygad om att nån, Pelle eller Socialstyrelsen eller vem som helst. Plötsligt kommer de dyka upp och riva pappret och säga ”oj hörru det blev fel här, du trodde väl inte att du skulle få ge ut en bok på riktigt? Och jobba som läkare, alltså… det var ju ett skämt, april april osv.”

Det kallas tydligen impostor syndrome och är ett ytterst vanligt psykologiskt tillstånd. Det pratas ibland om att kvinnor ofta lider av det, eller rasifierade personer, eller klassresenärer. Men jag tror faktiskt alla lider av det. Känslan av att ibland – eller ganska ofta faktiskt – vara en impostor, en bedragare. Folk i allmänhet, och kanske författare i synnerhet tenderar att se sig själv som outsiders, lite utanför. Man kanske måste vara det för att kunna betrakta världen genom språket? Jag vet inte.

(Undrar om riktiga bedragare upplever samma sak? Det kommer jag nog aldrig att få veta.)

Anledningen till att jag tänker att det är vanligt förekommande är att syndromet är extremt vanligt förekommande i litteratur. Eller, inte nödvändigtvis impostor syndrome: men ett utanförskap, en rädsla att allt kommer att falla, när som helst. Jag har aktivt försökt koncentrera min bok kring det: utanförskap, sen en känsla att få vara med, utvald, och sedan bli utkastad igen. Det är en mardröm för så många. Jag tänker mig att man läser för att behandla det.

Men nu är det på riktigt.

Jag har skrivit en jävla säljtext.

En praktikant har förbättrat den (mycket. Bra jobbat!)

Jag har fått se och godkänna omslaget (min oro var helt obefogad, det blev SKITSNYGGT! Eric Thunfors, vilket proffs) Snart lovar jag att visa upp det!

Jag har tagit porträttbilder till den där jävla fliken på insidan.

Och en massa mer roliga grejer som liksom är lite hemliga fortfarande!

Det känns helt bisarrt alltså, och även om en viss del av mig bara vill visa allt för alla känns det som jag inte törs, som jag inte borde. Det får komma när det kommer.

Om skrivarkurser

Efter förra veckans inlägg var det flera som kommenterade att det ändå var ganska bra jobbat att mitt första inskickade manus fick flera finrefuser, och en antagning på det. Visst, det kanske det var – men vill ändå vara tydlig med att jag har gått den så kallade långa vägen – genom flera års skrivarkurser på folkhögskola, universitet, studieförbund och så naturligtvis Sören. Redan innan jag skickade manus till förlag hade det alltså lästs av ett trettiotal författarkolleger (varav kanske tio redan hade gett ut egna böcker), lektörslästs av fem olika publicerade författare och vridits och vänts under flera år. Så det var långtifrån ett oskyldigt litet newbie-manus när det faktiskt hade gått så långt att jag kände mig beredd att skicka in det.

Kostar inte allt detta jättemycket pengar, undrar ni kanske. Nej för vet ni – vi bor i Sverige. Folkhögskolor och universitet är helt GRATIS. Några hundralappar i kurslitteratur. Resten står skattebetalarna för. Man kan t.o.m få gratis pengar från CSN!

Och det är en jävla tur. Annars hade jag varit ett fall för lyxfällan vid det här laget. Jag hade suttit där och lipat och Magnus & Magdalena hade sagt ”650 högskolepoäng OCH fyra år på folkhögskola, och så inkomstförlusten på det, och det är inte ens någon struktur i kurserna du väljer, här är allt från fysik till tjeckisk film! Anna, hur tänkte du nu?”

Och jag hade grinat och ba: ”Buhu, jag tänkte inte, det är som liksom… ett beroende”. För det är det.
Om jag kommer in på alla kurser jag anmält mig till i höst handlar det om studier på 700% av heltid, och så tvåbarnsmamma, läkare och debutantbloggen och boksläpp på det. ”Det går ju inte ihop!” säger Magnus&Magdalena. ”Buhuu, nä jag ser det nu”, skulle jag säga och se ut som världens mest korkade person som uppenbarligen inte kan klockan eller nåt skit, för det går ju inte ihop.

Nån borde kanske ringa nån. För att be om hjälp liksom.

Så innan ni betalar en massa pengar till lektörer och coacher online som tar tusentals kronor för att läsa ert manus, gör som jag och kolla om det finns möjlighet att gå en kurs först. Det är billigare, roligare, och mer givande. Bonus: det ser bra ut i följebrevet sen.

Men nåja: Jag började arbetet med min bok på Långholmens Folkhögskola (som trots namnet ligger i Sundbyberg). Det var ett infall att söka dit, jag sökte med några helt orelaterade noveller och en vag idé. Jag hade en liten bebis, ville inte jobba på jobbet och kunde inte flytta, så det var distansupplägget som lockade mig.

Det var på folkhögskolan jag fick både tid och möjlighet att faktiskt arbeta ihop mina förvirrade tankar till en längre text. Jag hade absolut ingen aning om vad jag höll på med. Till skillnad från t.ex. Ann skrev jag inte regelbundet i mitt arbete, och saknade ganska mycket grundläggande kunskaper om dramaturgi och perspektiv och meningsbyggnad och tja, det mesta faktiskt.

Jag har förstått att det finns många som sitter och trycker på sina manus och inte vågar visa det för NÅN innan det är dags att skicka till förlag. Det är lite konstigt tycker jag. Jag tror inte att det går att få det bra själv, helt enkelt. Eller, det är i alla fall mycket svårt.

Allt det där lärde jag mig genom att faktiskt skriva. Och ett år senare var det fortfarande långt ifrån en färdig bok – men det var hundratusentals ord att redigera, och det räcker ganska långt. Plus att jag fick kompisar som skrev, som gärna hjälpte mig att läsa och redigera. Och som gav mig massor av inspiration.


Jag passade på att ställa några frågor till Stefan Villkatt – huvudlärare på Långholmens Författarskola. Stefan är skrivpedagog sen många år, och en superschysst person.

Hur är upplägget på kursen?

Tempot på Långholmens författarskola är högt; varje vecka får deltagarna en skrivuppgift som ska lämnas in veckan efter. Alla uppgifter är till för att hjälpa manuset framåt, så deltagarna skriver alltid enbart på sin egen text. Du ingår i en liten grupp på maximalt sex personer, som du blir läst och får respons av varje vecka. Långholmens författarskola tror på textsamtalet som metod för att hjälpa varandra att göra våra egna manus tydliga för oss själva.

Kan man söka om man har dyslexi/svenska som andraspråk/NPF/annat?

Ja, det går bra, vi har flera fungerande exempel genom åren på kursdeltagare med både diagnoser och andra förstaspråk än svenska som gått och utvecklat sina manus på skolan.

Vilka slags texter kan man arbeta med på kursen?

På Långholmens författarskola kan du arbeta med framför allt med fiktiva prosamanus av olika karaktär.

Är det svårt att komma in? Hur tänker ni när ni väljer vilka som kommer in på kursen?

Ja, det är svårt att komma in.

Med det sagt, så har vi på Långholmens författarskola kanske en annorlunda syn på litteratur än andra populära skrivarkurser. Det har hänt mer än en gång att ansökningar från folk som gått Biskops-Arnö, eller någon av de andra bra folkhögskolorna, fått ett negativt besked från oss. Så tveka aldrig att söka, det kan vara dig vi söker.

Vi tar inte heller bara in folk, hejvilt, utan försöker se till att de vi tar in också får sina texter sedda. Att skapa grupper av individer som vi hoppas kan läsa varandra på ett sätt som hjälper alla i gruppen framåt är en grundläggande del av vårt antagningsarbete.

Tack Stefan! Hade aldrig blivit någon bok utan dig.

Och: Jag rekommenderar å det bestämdaste att anmäla sig till en skrivarkurs. Både folkhögskolor och universitet har pågående ansökningsperiod just nu. Tipsa gärna om bra kurser i kommentarerna!

/A

Olika slags refuseringsbrev.

Jag tänkte skriva ett inlägg om refuseringsbrev. Alla författare får dem. Det är bara så det är. Jag hade lyckan att få ett positivt mail från Ordfront innan jag fick mina refuser, så de gjorde inte så ont (eller jo det gjorde de): men vi skiter i antagningen tills vidare, fokuserar på refuserna. För ALLA får dem. Alla måste ta dem.

Jag skickade inte in manuset till så många förlag, lite kaxigt kanske, men jag tänkte att jag helt enkelt inte skulle orka med att bli refuserad från så många. Det räckte med de största och kändaste. Så jag började där.

Det finns flera sorters refuseringsbrev. Oftast ser de ut typ såhär:

Tack för att du skickat in ditt manus. Tyvärr måste vi tacka nej till erbjudandet om utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi dessvärre inte ge någon individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Det här är en så kallad standardrefus. Den betyder typ: ”Vi pallade inte ens läsa den här skiten. Skicka aldrig nåt mer.” Det är bara att ta emot, härdas. 

Just detta refuseringsbrev blev jag särskilt ledsen över, eftersom det inte var det allra största förlaget, men ett vars utgivning jag verkligen respekterade. Dessutom hade en mycket insatt person tipsat om att de skulle kunna vara intresserade, så jag hoppades lite extra just på dem. 

Men nej, det blev standardrefus. Grina lite. Ta det.

Sen finns det ett slags refuseringsbrev som ger pytte, pyttelite bra respons. Som nedan.

Hej Anna!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.

Vi har nu läst och tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.
Då vi har ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera många intressanta manus, så även i detta fall, och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag. 


Bästa hälsningar,
Manusredaktionen

Här är nyckelordet ”så även i detta fall” – de tyckte det var lite intressant eller hur?

Pytte pytte lite positivt, och det ska man bli glad för. SÄGER DE. Men jag blev ledsen. Egentligen tänkte jag inte att min bok passade det här förlagets utgivning, (som var väldigt kommersiell.) Men nån hade uttryckligen hade bett Sören om text från nån av hans elever. Så jag tänkte att beggars can’t be choosers. Det blev smärtsamt uppenbart här.

Men sen började det komma in lite bättre refuser!

Här från Stora Förlaget:

Tack för att du vände dig till oss med ditt manus. Vi har nu läst och samtalat om manuset i vår svenska manusgrupp. Det märks att sjukhusmiljön är en miljö du känner till väl, du fångar de olika yrkesgrupperna, kotterierna och hierarkierna på ett intresseväckande sätt. Kittlingen i vetskapen om Macciariniaffären bidrar till att ladda texten ytterligare. Du har också ett sinne för detaljer och miljöer.

Dock tycker vi att du har krånglat till det genom att ha två kvinnliga huvudpersoner, som ska vara olika personlighetstyper men där läsaren till slut, upplever vi, inte kan skilja dem åt. Vi tycker tyvärr också att manuset landar lite mittemellan roman och spänningsberättelse, du skulle tydligare behöva välja fokus. Vi har därför valt att i detta skede tacka nej till en utgivning.

Det här är ett mycket bättre refuseringsbrev. En refusering, absolut. Men bättre. Här är nyckelorden: i detta skede. De tycker att manuset har något! Och invändningarna var ju faktiskt helt rimliga. Och jag menar, det här var stora förlaget. Här blev jag glad. Men fick samtidigt ångest. Jag hade ju typ fått ja från Ordfront! Jag hade ju redan varit på möte med dem. Men förlagets invändningar var ju helt rimliga, jag höll helt med. Men liksom, hela poängen är ju att det skulle ligga mellan roman och spänningsberättelse. Lite mer än bara spänning, liksom.

Jag svarade på mailet och tackade så hemskt mycket. Det är så man ska göra. De svarade:

”Du är varmt välkommen att skicka in en omarbetad version!”

YES! Det där var bra. Inte hemma verkligen inte, men bra.

Andra Stora Förlaget kom med en snarlik, men kanske ännu lite bättre refus. 

Hej! 

Vi i manusgruppen läste ditt manus med stort nöje och lade ut det på en av våra mest erfarna lektörer. Vi har tyvärr valt att tacka nej till ditt manus, men ser gärna en bearbetning av dig framöver – om du inte redan har ett annat förlag. Jag klistrar in lektörsomdömet nedan för jag tycker att det innehåller väldigt många bra saker som du kan bära med dig vid en bearbetning.

Bifogat i mailet fanns ett utförligt lektörsomdöme med massor av beröm och, i mitt tycke, helt rimliga omskrivningsförslag. Jättekul! Men ångest igen. Vid det här laget hade jag redan varit på möte med Ordfront. Samtidigt började jag få hybris. Skulle jag kanske skriva om manuset som förlagen ville, kanske skicka igen? Kanske kunde jag bli en av de där författarna vars manus går till auktion och alla vill ha det och de blir multimiljonärer?

Jag mailade återigen tillbaka och tackade, och fick återigen en direkt uppmaning att skicka in omarbetat. Med flera utropstecken! Typ såhär!!!

Det här var i samma veva som vi funderade att bygga hus. Vi var ute på en tomt vid havet tillsammans med Håkan Nessers arkitekt och vi diskuterade att bygga på höjden, bygga ett torn, som Håkan Nessers torn på Furillen. Lite mindre kanske, men tre våningar minst, och sen ett garage, och kanske en terass på taket…


Min man var skeptisk. Det verkade dyrt. Han är nämligen normal i huvudet. Men jag höll samtalet som om jag hade hur mycket pengar som helst. Jag tänkte som om jag hade hur mycket pengar som helst. Skulle vi ha ullmattor som ljudisolerade taket? Japp. Skulle vi ha stora panoramafönster? Det vore jätteintressant. Marmor från Gotland naturligtvis, inte importerad, nä nä.

Alltså ni fattar. Vi snackar EPISK hybris. Vi hade alltså inte pratat med banken i detta läge. Och ni vet ju alla vad en författare tjänar i timmen: Inte mycket.

Det här med pengar är svårt. Jag skriver inte för pengar. Och författare tjänar faktiskt inte så jävla mycket. Men det är ju så sjukt jobbigt att inte ha pengar. Ganska stora delar av min ungdom har jag haft jätteont om pengar. Det gör fysiskt ont. Och det är klart att jag egentligen fattade att jag inte skulle bli Jonas Jonasson direkt. Det är inte heller det jag vill. Och jag skäms som fan bara att jag tänkte tanken, men det gjorde jag. Jag in i skrivandet med en tanke: jag är inte tillräckligt bra för att skriva nåt seriöst. Jag kan inte skriva riktig litteratur. Jag är inte poet. Jag är helt enkelt inte tillräckligt kompetent och beläst och allt..

Men, tänkte jag, jag är väl helt okej, möjligen lite mer än medioker, så en medioker thriller borde jag väl kunna styra upp.

Dvs jag är som vanligt skitdryg och samtidigt inte.

Men vad gör man inte för att skriva? Hur mycket vill, och orkar man sälja sig själv? Nä, jag måste nog skriva ett helt inlägg om det där med pengar, det är lite för svårt. Men vi lade naturligtvis ner det där husbyggarprojektet.

I slutändan stod jag där med ett lyxproblem. Ett kontrakt. Och finrefuser. Vad gör man? Skriver om? Skriver kontrakt? 

Sofrosyne, Anna. Det är grekiska för ”skärp dig, pucko”. Kontrakt ska skrivas på. En refus, hur mycket beröm den än innehåller är en refus.

Det blev inget torn vid havet.

Men sen blev det ett kontrakt. Och det blir ju en bok!

Och havet finns kvar, det är helt gratis. Ändå.

Frågor till förläggaren del II: Pelle Andersson / Ordfront Förlag

Den här veckan har det varit ganska så intensivt skrivande. Och filmande. Och storyboards och manus och fan allt möjligt. Jag har hamnat i ett kreativt skov, de kommer titt som tätt. Till och med barnen grät en skvätt vid läggningen och sa ”Mamma du har ju aldrig tid för oss längre” och FAN vilken ångest man har då. Och man lovar att i helgen gosan, då ska vi göra något mysigt tillsammans… Eller förresten kanske i nästa vecka pga deadline för en massa utbildningsansökningar, skit. Sämst morsa.
Men i alla fall.

Har förresten noterat att när jag skriver mycket på dagarna så drömmer jag absolut ingenting på nätterna.

Men nog om mig nu, eftersom jag försakat både blogg och barn till förmån för litteraturen ryckte min förläggare Pelle Andersson in till undsättning och svarade på ungefär samma frågor som i Anns inlägg härom veckan.
Jag använder hans svar här ikväll så hinner jag kanske skriva ihop embryot till en så kallad marknadsföringstext till boken. Pelle har önskat sig en, nämligen.

Ordfront är ett medelstort förlag som har funnits sen 1968. Förlaget startades av ett gäng sköna stockholmare som flyttade till Småland, startade kollektiv, tryckte böcker och kämpade för fri och rättigheter, typ. Femtio år senare finns det fortfarande kvar! Det var det troligtvis ingen som trodde att de där hippiesarna skulle styra upp.

Pelle Andersson är förläggare och VD. Han har jobbat på förlaget sedan 2008. Förutom förläggare så är Pelle även litteraturkritiker, debattör, författare och poet. Han svarar på frågor i podden ”Ordfronten special” – så om ni är nyfikna på lite hur det funkar i förlagsvärlden så släng in en fråga till honom!

PS: Av någon anledning blev färgåtergivningen på bilden jättekonstig, Pelles näsa blev typ magenta! Jag fattar inte varför. Vet ej heller om det är så på era datorer/telefoner. I verkligheten är hans näsa dock normal färg dvs beige.

Vad var det ni gillade med mitt manus?

  • Jag tyckte att det framförallt var dina personer. Det är oftast det som är avgörande för att man ska falla för en bok. Oavsett genre. Som läsare måste du på något vis bli engagerad i bokens personer – och det kan ju hända på en miljon sätt. I ditt manus var det främst en av de kvinnliga karaktärer som hade ett speciellt språk. Lite avigt, kantigt och att hon var liksom på tvärs på ett intressant sätt, som att det fanns något som stack ut vilket gjorde att hon fastnade, hakade i och liksom inte riktigt fungerade i den maskin som vi kallar samhälle.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?

  • Bara genom att skriva ett tillräckligt intressant manus – och att man inte sneglat på något redan existerande.

Letar ni på Ordfront efter någon särskild typ av bok?

  • Just nu läser vi fortfarande mycket deckarmanus delvis för att vi, sedan några år tillbaka, satsar lite extra på vår digitala utveckling. Men vi läser alltid brett – och vi överger aldrig den riktigt goda romanen. Vi är måna om att ge ut romaner som på allvar gör något med läsaren, det ska inte bara bekräfta läsarens känslor och idéer utan gärna skaka om, vrida på perspektiven och få hjärnan och hjärtat att byta plats.

Finns det något man själv kan göra för att öka sina chanser att bli antagen?

  • Förutom att skriva ett unikt och intressant manus – så är det att ha korrat och gått igenom sitt manus ordentligt. Jag blir riktigt arg när det är slarvigt. Det är som att få in en smustsig tallrik eller ett skitigt glas på restaurang – man visar ingen omsorg om det man gör. Vi är professionella, läser alla manus och om vi sedan går vidare så gör vi ett seriöst arbete och lägger ned många timmar på manuset, då vill vi att författarna gör samma sak.


Vilket är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?

  • Jag tycker inte folk gör några stora misstag. Förutom att det jag skriver om ovan, slarv. Och uppepningar, övertydligheter – att författaren inte litar på läsarens intelligens och uppfattningsförmåga. 
    Läsaren minns en kvinna med blodröd klänning som passerar på en rad i början av boken. Eller att en person hostade så svårt att ögonen tårades på sidan sju, och att vi kopplar ihop det med lungsjukdomen på sidan 361 utan djupare förklaringar. 
    Sedan tror jag folk sneglar för mycket på det som redan finns. Eller att man vill bli författare – men inte har något att berätta. Eller att man inte funnit formen för sin text – det kan ju vara så att det man vill berätta ska berättas som deckare, eller som fantasy eller som en diktsamling, men författaren skriver det som en traditionell relationsroman. 
    Det gäller att söka sig fram till formen. Jag tror också många inte har koll på strukturen, att författare tappar greppet om sin historia, att den blir för stor, för textrik och när det händer är det mycket svårt att skriva en bra bok. Jag säger inte att man måste ha ett synopsis, men författare måste veta när, var, hur och varför scenerna i boken finns med. 


Om manuset är bra, men inte når riktigt ända fram, hur brukar ni resonera då?

  • Det beror ju på vad vi söker. Verkar något vara tillräckligt intressant och vara något som vi känner att vi just då vill ha eller har behov av så kan vi förstås ingå ett samarbete – men oftast låter vi då författaren själv med vissa anvisningar från oss skriva om – ibland utan kontrakt men med ett litet löfte om att om detta går bra så vill vi kanske skriva kontrakt.

Om du fick ge ett råd till den som drömmer om att ge ut en bok, vad skulle det vara?

  • LÄS! En författare som inte läser mängder med litteratur blir nästan alltid en usel författare. Klart det finns undantag – en debutroman kan ju bli fantastisk för att man av någon anledning träffar rätt och man har en unik begåvning. Men ett författarskap det blir ALDRIG sämre av att författaren läser mycket böcker. Det är ett HANTVERK – precis som snickeri, glasblåsning, kirurgi. Läsning är författarens konstfack eller läkarlinje.


Sjukt bra tips tycker jag. Tack Pelle!

Och om ni har frågor om nåt annat, eller vill ventilera eller bolla: lyssna på mig och min kompis Jona på Clubhouse varje torsdag gruppen heter Processen, vi babblar kl 21.
Trevlig helg kompisar!

/A

Om vikten av att ha en mentor. Bonus: Följebrev!

Jag tänkte först låta detta inlägg bli en fortsättning på temat ”kritik” samt ”följebrev”. Men det blev mer om mentorskap. Som ni vet har jag haft en så kallad skrivcoach. En mentor. Jag är inte hans första elev. Han har haft tusentals. Jens Lapidus. Åsa Larsson. F.d debutantbloggaren Anna Bågstam. Vi kallar honom Maestro. Han heter Sören.

Jag hittade Sören efter att han totalt och brutalt, men samtidigt snyggt, sågade en författare inför en publik på några hundra pers. Författaren stod med på scen. Det här handlar om en bästsäljande författare, en som är känd och rik. Tillika en före detta elev till Sören, som nu sågade dennes bok totalt. Hen tog det med ett leende, som sprack lite. Jag satt i publiken, amazed, jag höll på att skratta rakt ut men samtidigt inte.

Jag jobbar som läkare. På sjukhuset har jag vant mig vid att folk är raka. Om jag tar ett beslut som riskerar någons liv förväntar jag mig att någon överordnad säger till mig på skarpen. Jag vill ha det där. Jag vill höra ”Det här räcker inte. Inte på långa vägar. Gör om”, inga så kallade silkesvantar utan rätt svar, precis i rätt tillfälle, innan det är för sent.

Så när jag hörde det där, den där sågningen, var jag tvungen att leta upp honom. Om det handlar om någon slags sjuklig litterär masochism, jag vet inte. Men jag behövde någon som sa till mig hur jag skulle göra. Jag hade skrivit hundratals sidor men fick ingen ordning på det. Och visst, det är skitfint att som Caroline vilja boosta sig själv, men jag funkar inte så. Jag behöver bli bättre, bättre, bättre hela tiden. Inget boost. Det blir liksom bakvänt för mig. Jag ställer enormt höga krav på text, men inte så höga krav på mig själv som person. Min text måste bli bättre. Det gör inget om jag får ta lite skit, det klarar jag.

Så jag hittade en kurs på som Sören höll, anmälde mig till den där och då. Medan jag satt i publiken och den sågade författaren fortfarande stod på scen,

Några månader senare gick jag dit. Jag var mycket bestämd. Den här personen måste jag få jobba med, tänkte jag. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Och det säger en del, vi snackar, jag har stått inför ruttna lik, defibrillerat igång folks hjärtan, stoppat tuber i folks halsar. Jag har legat i buskarna utanför akutmottagningen och gråtit före arbetspasset (ej skämt). Men det här var värre.

Och det gick, jag gjorde mitt bästa. I slutet av kursen, efter att totalt ha sågat mitt manus, tittade han på mig och sa att han hade en fortsättningskurs. Så att säga. Och jag kunde höra av mig om jag ville gå den. Men då behövde jag skärpa mig först.

Jag har aldrig skärpt mig så jävla mycket.

Men: Som ett litet exempel på hur jag jobbar med feedback tänkte jag visa mitt följebrev. Jag skickade det såklart till Sören innan jag skickade det till förlag. Är man en mentor så är man.

Som ni märker så fanns det inget foto, ingen snygg ram, inget särskilt alls. Helt ärligt hade jag bara snott konceptet från en kompis vars manus hade blivit antaget.

Sören svarade:

Jahapp. Ärligt. Rakt. Sant. Jag fick bara skriva om.
Följebrevet som sedermera fick boken antagen löd:

Åh gud, när jag läser detta ser jag en massa grammatikfel och allting! Och det blev frågetecken där det skulle va citattecken, ah! Var så satans nojig över detta att jag inte ens kollade ordentligt! Men jag skickade. Inte till alla förlag. Bara några utvalda.

Jaha, så nu vet lite lite mer om mig också.
Och nästa vecka får ni veta vad som hände sen.

Men mitt bästa tips till er som skriver. Hitta en mentor. Någon ni litar på och respekterar. Nån som är ärlig. På riktigt. Nån som ni kan luta er mot för råd. Var hittar man såna personer? Jag tror det lättaste är att gå någon form av kurs. Ska gå mer in på detta nån annan gång. Som ni ser ovan har jag gått ganska många kurser.

PS: Till er som är sugna på att höra mer om skrivprocessen så kommer jag och en författarkollega (Jona Elings Knutsson) ventilera vår skrivångest och gå igenom vår process live varje torsdag kl 21:00 i gruppen ”Processen” på Clubhouse. Kom in för att lyssna eller berätta!