God jul!

Är mitt i skållning och skalning av mandel. Arbetslösa dr Grönlund har gått all in och blivit julhysterisk. Hemkokt senap och hela köret. Jepp sån är jag. Sitter och skalar mandel och mysfakturerar eftersom barnen sedan länge tröttnat på julpysslet och satt sig framför teven.

Så hur gick det? Hur har året varit?

Amazing så klart. Slitsamt. Stundom galet. Har inte förrän nu efteråt insett hur mycket fokus det var kring det här med DEBUTEN.

Har lärt mig en hel del.

1: alla skiter i din debut. Det må vara det största som hänt mig, men livet går liksom vidare.

2: När du väl debuterat öppnas dörrar. Plötsligt får man skriva för DN. Kommer in på SKH. Plötsligt blir man addad av olika kändisar på insta (och inte keanureeves245 som verkar va kär i mig eller nåt han har försökt adda i flera år)

3: slutspurten är hemsk men måste göras

4: lugnet och glädjen kommer åter att infinna sig. Jag lovar.

Och med det lämnar jag er hörni. Stäng av internet och kolla Kalle Anka. Ha ett gott nytt år! Jag kommer inte blogga nån annanstans så läs tidningen om ni vill höra mer av mig. Har varit kul det här! Men nu åter till mandlarna.

Och förresten! Köp min bok!

God jul!

/Anna

Det drar ihop sig

Ja som sagt. Det drar ihop sig. Året är snart slut. Och i timmarna avslöjade författarförbundet de nominerade till Katapultpriset. Såklart var jag inte en av dem (vad trodde jag egentligen, jag är fel på alla sätt, fel genre, fel förlag, osv). Plus att Aya Kanbar såklart ska ha det, hon förtjänar det så mycket mer än jag.

En gång var jag är också en sjuttonåring som drömde om att ge ut en bok och gå på dramatiska institutet. Jag var komplett värdelös så jag hade aldrig kommit in, lyckligtvis hade jag också självinsikt nog att begripa det. Tråkigt nog slutade jag skriva, länge, jag lät mig inte vara dålig, jag skulle prompt vara bäst på allt jag tog mig för.

Så blev det läkarprogrammet, forskning, elitism, och sen gick det som det gick. Och nu har jag fått återgå till plan A. Och tamigfan, i vår börjar jag på Stockholms konstnärliga högskola, fd Dramatiska Institutet. Och jag fick stipendium från Författarfonden! Så lite kvalitetslitteratur är det ändå.

Sen kan man ju önska sig Katapultpriset ändå. Och visst hade jag velat vara ett sjuttonårigt geni ibland. Men sen inser jag att jag kan jobba som stafettläkare och finansiera hela manusförfattarutbildningen, och då känns mina livsval helt okej.

Ps: lyssna på mig podda på Ordfronts hemsida!

Om livet, planer, osv

Jag har hamnat i limbo. Inte bara skrivlimbo utan livslimbo.

För det första: Jag måste hämta barnen på föris om någon timme men det är typ 25 cm snö och jag har inget körtkort. Hur gör man?

För det andra: Jag är ARBETSLÖS. Ja det är sant. En arbetslös läkare va! Pga kassa prioriteringar från landstinget så blev jag så kallt ”Utlasad” igår och är nu, ja ska vi säga författare på heltid? Minns att rockgruppen Kent tackade A-kassan för sina framgångar. Ja så nu sitter jag och försöker anmäla mig till A-kassan. Men det var lättare jävla sagt än gjort, särskilt om man drivit företag som bisyssla senaste åren.

Håhåjaja nej tänker att det vore lättare att bara jobba men seru den gubben går INTE, nu får regionen faktiskt ta och hosta upp sin tillsvidaretjänst som jag har lagstadgad rätt till. Annars tänker jag sitta här på mitt utlasade arsle medan omikron-covid tar över. (Region Gotland, ni har mitt nummer om det skulle bli för stressigt på akuten.)

Men som sagt så är det jättejobbigt och stressigt att va arbetslös, har suttit på heltid nu i två dagar och fyllt i blanketter och tidrapporter, och ni som känner mig vet att detta är det absolut värsta jag vet.

Dessutom brann en kabel i väggen i förrgår, vilket på nåt sätt brände upp vår spis och ugn, så nu står vi här i julbaket och har bara mikro. Så jag har fått hålla på och ringa till försäkringsbolag och allt möjligt för inte fan får vi lån för att renovera köket när jag är arbetslös.

Nej buhu detta har varit så deppigt att jag inte ens har orkat skriva på bok 2, även om jag har börjat med den.

Och första recensionsdatum kom och gick utan en endaste recension i någon endaste liten lokaltidning. en bokbloggare – men det var allt. Genrelitteraturen brukar vara lågprioriterad, men alltså, jag har ju inte skrivit SÅN genrelitteratur… Aja hellre det än att bli sågad i alla fall, det hade jag nog inte kunnat ta.

Men ja som ni förstår är det inte så jäkla positiv stämning just nu. Snö och snö och barn som ska hämtas på dagis, och inte ens en sketen lussebulle kan vi baka pga ingen ugn. Försökte kolla mitt horoskop i någon slags banal förhoppning att återfå kontrollen.

”Neptune ends its retrograde in Pisces on December 1, which could find you feeling very sleepy.” Okej så det är där vi är nu. Jag är trött alltså, hm helt korrekt.

”A philosophical breakthrough can take place on December 4 thanks to the solar eclipse in Sagittarius: An important new beginning is here, and after gaining this new perspective, there’s no going back to how things used to be!” Okej ser fram emot detta. På lördag ska jag ju på tant-skejt i den lokala skejthallen! Influgen skejtlärare från Fryshuset och allt. Köpte en bräda som skattefri julgåva till mig själv så nu blir det till att testa. Det blir min första skejt. Ser framför mig att det nya perspektivet kommer när jag droppar eller vad det nu heter. Filosofisk insikt, jag är redo för dig.
(Eller är det där någon slags omskrivning för att jag kommer slå ihjäl mig?)

”December 11 finds Venus and Pluto meeting in Capricorn, and Mercury connecting with Jupiter. Venus and Pluto’s meeting could make find your interest in fame or success especially piqued—in fact, you may be embarking on a new project or career path that wins you many devoted followers! 

Nya följare, okej menar de på TikTok eller nåt? Får väl sätta igång att göra skejtvideos. Känner på mig att detta kommer bli min nya grej.

Eller innebär det här att jag kommer komma in på den där kursen jag sökte (plz snälla plz stjärnor styr upp det!). Eller är det ett nytt jobb på gång? Hoppas ej det är läkarjobb pga omikron-covid, jag orkar inte mer faktiskt. Har haft ångest för covid nu i flera år, har jobbat arslet av mig, jag vill bara stanna hemma och skriva nu, nån månad i alla fall… och jag vill ha en ny spis, snälla kom igen nu stjärnor, fixa en.

Jag är trött, som horoskopet sade. Inte minst för att jag snart måste pulsa iväg i snön för att hämta barnen. Först måste jag hämta overallen på vinden. Och sen skicka papper till arbetsförmedlingen. Stjärnor, help a sister out.

Vad har hänt sen sist, Sara Molin?

Hej igen!

Så roligt att få titta in här, efter nästan ett år. Det känns på sätt och vis som betydligt längre sedan – kanske för att mycket har hunnit hända. För en månad sedan släpptes min tredje (!) bok, Frågar åt en vän. Vissa av er kanske minns att jag släppte två böcker i fjol. En riktig snabbskrivare, tror många, och visst – jag förstår ju att det ser ut så. Men sanningen är att jag skrev det första utkastet av det som sedan blev debutboken Som en öppen bok redan 2016. Sedan följde en hisnande mängd redigeringsomgångar och förlagsvändor och avtalserbjudanden som gavs och togs tillbaka och gavs. Men allt det där finns dokumenterat i förra årets inlägg.

Hur som helst, det blev alltså en tredje bok, ganska precis ett år efter att den andra släpptes. De senaste två läsåren har jag jobbat halvtid som lärare, och det var underbart på många sätt. Dessutom gjorde det alltså att jag lyckades färdigställa ännu en bok på ganska kort tid. Inför det här läsåret blev jag dock glömsk/övermodig/dumdristig, för jag tänkte: Okej, det är skönt att jobba halvtid, men använder jag verkligen alla mina skrivtimmar till att sitta och skriva? Och nej, det gjorde jag inte. Jag var ledig från lärarjobbet två dagar i veckan, men satt knappast från åtta till fem och hamrade fram mitt manus. Det blev lite tid här och lite där och däremellan skrotade jag runt och pysslade med lite av varje. Läste. Joggade. Träffade vänner. Fixade hemma. Och hur härligt det än var kände jag till slut att det inte var riktigt … befogat. Inte när jag hade ett annat jobb där jag kunde göra nytta.

Så, det här läsåret är jag lärare på 80%. Det dröjde väl inte jättelänge innan jag började ifrågasätta mitt val. Hur går det med nästa bok? frågade någon, och jag svarade något om att Nja, det är mycket på jobbet vid läsårsstart, så jag har inte riktigt hunnit. Sådana svar har jag gett ända fram till nu, när jag inser att det är slutet av november, vilket knappast kan gå under definitionen läsårsstart.

Jag saknar min skrota-runt-tid. Pauserna, tiden att tänka, möjligheten att låta hjärnan fokusera på skrivandet även när jag inte sitter vid datorn. Det är väl egentligen inte jättesvårt att räkna ut att skrivandet inte har de bästa förutsättningarna att blomstra när det inte får mer än smulorna som blir över av ens tankekraft.

Jag vill avsätta mer tid för skrivandet, utan att behöva känna att jag måste sitta klistrad framför datorn hela den tiden. Och när det gäller det där med obefogat runtskrotande har jag börjat tänka om. Det är lätt att se hur man gör nytta som lärare. Inte lika lätt att se hur man gör nytta som författare. Därför har jag nog haft någon bild av att mitt lärarjobb är mer ädelt än författandet, som inte sällan har känts som en ganska egoistisk syssla.

Men under de senaste veckorna har jag kommit till en del insikter. Jag har ju fått en fantastisk möjlighet med ett förlag som vill ge ut det jag skriver. Det vore både dumt, nonchalant och sorgligt att inte förvalta den möjligheten på allra bästa sätt. Så när jag blickar framåt tänker jag mig ett halvtidsjobb igen (på sin höjd!). Och jag ska skrota runt bäst jag vill och fila på mina idéer, och jag hoppas att jag har gjort mig av med tankarna om att det skulle vara obefogat. Jag jobbar på det.

Tack för att jag fick gästa bloggen, och till alla er som skriver vill jag säga lycka till! Ta er tiden. Skrivandet är viktigt.

Om ni vill fortsätta följa mig finns jag på instagram som @saramolin_forfattare

Enkät: fota er skrivhörna

Gudrun: Jag skriver här ibland, vid farmors gamla sekretär (en möbel som också används som avstjälpningsplats). Men också i sängen, vid matbordet, på kafé och på tåg. Platsen är inte så viktig, det är att hitta tiden som är grejen.

Anna: JAG HAR SUTTIT NU I FAN ETT DYGN OCH FÖRSÖKT LADDA UPP MEN DET GÅR INTE
Vad är det för fel på mig. Varför kom jag ens på den här enkäten. Det enda som funkade var att ta en skärmdump av min mobil alltså men såhär ser det ut och såhär mycket batteri har jag kvar nu blir det kaffe, adios.

Skrivandet är en del av allt. Musik, konst, littertur, allt hör ihop. Inget kan lämnas utanför.
Ann: Eftersom vi befinner oss i ett flyttkaos och jag också har lämnat
manus till min förläggare så är min skrivhörna just nu obefintlig. Av
naturliga orsaker går det inte att ta en bild på den. Knäppte i
stället en bild på mitt otroligt oergonomiska soffbord där jag skriver
ihop veckans inlägg till Debutantbloggen.

Caroline: Här är min tillfälliga skrivplats i Portugal där jag befinner mig i några veckor. Precis som hemma sitter jag gärna vid köksbordet och skriver. Utsikten är både bra och dålig. Bra för att det är fantastiskt med solsken, blå himmel, grön gräsmatta och formklippta olivträd. Dålig för att längtan ut kan bli ganska stor. På bilden är klockan 16:45.

Och sen då?

Nu har det gått två veckor sen den omtalade releasen. Alla jag träffar frågar hur det känns. Och så ser de liksom glada ut, som om de förväntade sig någonting, jag vet inte vad.

Eh, normalt? svarar jag. För så är det liksom… det liksom… känns inte. Inte dåligt. Inte bra. Det känns bara precis som innan förutom att nu har jag liksom uppfyllt min barndomsdröm osv och jaha vad händer nu?

Jag sätter surdeg för att fördriva tiden.
Jag tvättar håret för att fördriva tiden.
Jag skriver kulturartiklar till DN för att fördriva tiden. DN Kultur kommer snart bli less på mig, jag bara mailar dem med nya idéer hela tiden. Är nog bra om jag håller tyst ett tag innan jag pitchar mitt förslag om antivax-rörelsens fenomenologi (Kan inte nån ge mig pengar för att skriva avhandling om detta?)

Och ute regnar det som ett jävla helvete, och vad har jag gjort för produktivt på sistone? Jo loggat in i mitt företags bankkonto, det tog två dagars ångest och förberedelse för att få det gjort, men nu är det gjort, och mycket riktigt hade det kommit in lite pengar där. Eftersom jag, till min stora lycka, insett att jag får köpa böcker för företagets pengar kommer det snart att gå i konkurs men jävlar i mig vilken god jul det ska bli för jag har tjackat böcker för hela min ersättning från DN-kultur och de betalar faktiskt ganska bra!

En annan konstig grej är att typ ingen som faktiskt har läst boken har sagt nåt till mig om hur briljant den var, buhu troligtvis tycker de jag är sjuk i huvet och vågar inte prata med mig.

Eller säger man inte sånt? Eller har de inte läst klart? Förutom två surpuppor på Storytel och en inte fullt så sur på Nextory är det ingen som har sagt nåt öht. HALLÅ VAR ÄR ALLA PRISER OCH STIPENDIER SOM JAG SKULLE FÅ? DET HAR GÅTT TVÅ VECKOR FÖR FAN. Ropar mitt inre hybris. Naturligtvis fattar jag att det inte funkar så. Men att vara författare handlar ju hela tiden om att pendla mellan hybris (utan det går det inte att skriva öht) och förtvivlan (utan den skriver man bara smörja).

Jag tänker på hur Magdalena Andersson måste ha känt när hon blev statsminister för en dag och sen ba jahapp nä vi skiter i det va. Känslan hos mig är lite densamma. En fantastisk underbar fest och lovord och hurra! Och sen ba…. inget. Fast, kanske Maggan tänkte, det kommer sen. Och så tänker jag också. Det kommer sen…

För sen kommer… VAD?
Pengar? (Ha lol nej jag är väl inte dum heller.) Berömmelse? (nej tack gu vad skämmigt). Instagram-följare? (Nä inte det heller.)

Nä det kommer inget, utom en gnagande känsla av tomhet. Så nu får jag hitta nåt nytt. Ny bok? Köpa en ruin i italien för en euro och sen renovera skiten resten av mitt liv? Annat?

Kommer ni ihåg i början av året när jag försökte gå med i en sekt och det gick sådär?

Funderar på att höra av mig igen, denna gång kan jag iaf ta sektmedlemsskapet på företaget.

Lördagsenkäten: Vad är din största läsupplevelse?

Ann: Den allra första boken jag läste 2021 var Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Boken kom ut 2011 och tilldelades Augustpriset i fackkategorin. Men den är så mycket mer än en fackbok och avslöjandet att Ingvar Kamprad övervakades av Säpo pga sin nazistiska övertygelse. Det är framförallt i de återgivna breven från den judiska pojken Ottos familj som är kvar i Wien och utsätts för allt grövre våld tills de hamnar i koncentrationsläger som det bränner till. Jag grät och grät. Rekommenderas till exakt alla. 

Anna: Andrzej Tichy skrev en underlig bok som hette ”Renheten”. Den störde mig såpass att jag fick mardrömmar, av någon anledning.

Mattias: Ett axplock av årets lästa böcker som gett något slags bestående intryck i mig:Den sårade divan av Karin Johannisson. Tre porträtt av tre kvinnliga konstnärer som alla fick psykiatriska diagnoser. Oerhört intressant om psykiatrihistoria, konst och den dåtida synen på kvinnor.Klingsor av Torgny Lindgren. Om ett snett glas på en stubbe i skogen som rätar på sig. Boken fick mig att upptäcka den knepiga, brunvioletta färgen Caput mortuum, som man numera kan finna i min akvarellåda.De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer. Om fiktiva, bortglömda författare och deras lika fiktiva, bortglömda böcker som kan vara viktiga att minnas. Liknar ingen annan bok jag läst. Vet inte ens vilken genre den kan tänkas tillhöra. Lewis resa av P O Enquist. Svensk (bortglömd?) nutidshistoria om väckelserörelsen och Lewi Petrus livsverk Pingströrelsen. Att det stod en liten man från Vänersborg bakom hela denna enorma, internationella rörelse hade jag inte en susning om så sent som förra året. Väldigt intressant, även för den som liksom jag vare sig är pingstvän eller så värst religiös.

Caroline: Den läsupplevelse som överraskat mig mest är Jag for ner till Bror av Karin Smirnoff. Vi hade den som obligatorisk läsning på min kurs i Litterärt skrivande. Till en början var jag skeptisk, tänkte att det skulle bli seg läsning. Precis som jag trodde var det speciella språket och avsaknaden av skiljetecken ganska störande – i ett eller ett par kapitel. Sedan vande jag mig, föll in i rytmen och själva berättelsen tog överhanden. Min inre läsröst började till och med prata norrländska. För mig var boken rå, brutal, sorglig och spännande.

Gudrun: En stor läsupplevelse under året har varit Tove Ditlevsens ”Gift”, i översättning av Ninni Holmqvist. Klar prosa. Gastkramande, och ofta tragikomiskt innehåll. Och en tyvärr högaktuell skildring av opioidberoendets mekanismer .

Att vara OFFENTLIG

För första gången på några veckor bloggar jag från min egen dator vilket innebär att jag kanske kommer lyckas lägga upp bilder för en gångs skull. Det blev en AI-bild av mig som Disneyprinsessa vilket jag tyckte passade, rent filosofiskt till texten.


Det har nu gått lite mer än en vecka sen den officiella debuten. Min bok är inte bara i mitt huvud längre, inte bara i ett fåtal personers huvuden heller, utan vem som helst, alla chefer, alla gamla ex, alla kan gå in och köpa den och läsa om hur skruvad jag är. Det känns konstigt.

På sajter som Storytel kan de dessutom lägga in recensioner. Hittills har jag fått två. Båda gav boken en av fem stjärnor, kategoriserade den som ”förvirrande” och ”tråkig”. Den ena skrev obegripliga bokstavskombinationer, vet inte varför, tror det var hennes försök att sammanfatta handlingen? Nåja, jag blev inte ledsen. Hade fått förhandsinfo om att det är att förvänta sig taskigheter från just Storytellyssnare (Ann skrev ett inlägg om det tidigare). Det är bara att dra på sig drygheten, vända näsan i vädret och tänka att pöbeln inte förstår min KONST.

Dryghet är alltid ett bra försvar. Tänk dryg som Strindberg, den galningen. Jag älskar honom. Man måste va lite som Strindberg för att överleva som författare, man måste se sig själv lite, lite som ett geni. Sen kommer perioder när man hatar sig själv och allt man någonsin gjort, och sen landar man till slut nånstans däremellan. Att boken är OFFENTLIG innebär att man börjar leta efter uppskattning hos andra. Jag har googlat mig själv varenda dag i en vecka nu (ingen har skrivit nåt). Jag nosar efter de där förhoppningsvis positiva recensionerna nånstans. Och det är livsfarligt.

Stefan Lindberg skrev en krönika i Expressen för några år sedan, med lite råd till en ung författarkollega. (Lindberg råkar dessutom vara kollega till mig på Långholmens Författarskola! Coolt va? Är lite starstruck faktiskt så jag har bara vågat säga hej helt kort.). Det är livsfarligt att vilja bli älskad, skriver han. Och jag håller med. För hur slätstruket blir inte en text som alla gillar? Men samtidigt. Hur läskigt är det inte att veta att en massa personer läser om mig, dömer, skrattar, hatar? Gu vad hemskt.

En avgörande vändpunkt i mitt liv var när jag insåg att alla inte kommer att tycka om mig. Och det är helt okej. Att vara omtyckt och älskad är väl kul, men det är inte värt något om det kommer från alla hela tiden. Och det är katastrofalt för allt som heter konst. Det är därför det också är katastrofalt att förlag och författare i så stor utsträckning skriver för att sälja. För när att vara älskad är samma sak som att vara till salu har vi milt sagt en jättetråkig situation. Och tråkiga, slätstrukna böcker. Nä, litteratur ska störa, och rubba, och förstöra. Litteratur ska lämna ett slags obehag. Den ska vara vanvettig och bortstött.

När alla människor har varit otrevliga och dumma mot mig har litteraturen alltid funnits där. Där finns plats för alla slags mörka tankar, och jag är verkligen jätteglad att jag nu får vara en del av den. Men sen, att vara offentlig, att texten ska kopplas ihop med min vanliga mänskokropp som ska jobba och handla och hämta på föris, det känns konstig. Jag har inte vant mig än.

PS: Vill du kanske ha mig som handledare nästa år? Långholmens författarskola tar in elever även till vårterminen – även till en alldeles nyskapad manus-kurs, för dig som nästan har ett färdigt manus men behöver hjälp att ta det hela vägen.

Trött och lycklig!

Så har det hänt. Boken är ute. Jag har hållit den i handen. Tyvärr är jag totalt tekniskt inkompetent så jag lyckas inte för mitt liv lägga in en bild på den i WordPress. (Och detta är det mindre av mina två nuvarande tekniska problem, jobbet är skyldig mig va 15000 spänn för att man måste göra en massa grejer i datorn för att få ut sin lön och jag bara fattar inte).

Jag ligger i sängen. Barnen kollar Spongebob. Jag har varit med i radio och haft RELEASEFEST!

Det var en ganska lugn tillställning på Folkbaren. Gudrun stod för debutantbloggens representation, på plats fanns även tidigare bloggaren Anna Bågstam och återkommande gästbloggaren Rebecka Edgren Aldén. Samt bästa författarkompisarna Albert Lindemalm, Jona Elings Knutsson, Jonas Lagheim, Lisa Bjerre, Anders Ström (har jag glömt namedroppa nån?) samt SÖREN och såklart mina mest älskade bästa vänner, syskon, man. Plus alla på Ordfront! Ni är bäst! Jag kände mig så innerligt uppskattad. Tack så himla mycket alla!

Nu är jag trött. Jag vill lägga in bild här men som sagt för lycklig och inkompetent.

Tack.

Rädslan

Jag sitter i ett hotellrum i Friedrichshein, Berlin (ja jag vet, Ann Edliden var just där, varför va originell?). Barnen sitter och ploppar med nån slags ploppgrejer. Det regnar. Under dagen har jag messat med PR och förlag, det är en massa att fixa, releasefest, radio, fotograferingar, ja allt möjligt, och jag är pirrig men utmattad innan det ens har börjat.

Men framför allt är jag rädd. Inser först nu att typ alla kommer läsa. Alla! Och det känns så himla läskigt, liksom intimt på något sjukt sätt. Till viss del hoppas jag att ingen ska läsa, att jag ska få noll recensioner, att jag ska slippa allt det här laget och slippa skriva en bok till.

Sen samtidigt hoppas jag att det ska gå bra, att jag ska ha en mening med tillvaron, jag suger ju uppenbarligen på allt annat, inklusive att åka tunnelbana i främmande städer.

Gah jag var med i DN i veckan också, det var ju sjukt. Och sen blir det radio och olika reportage och en releasefest. Och jag minns mitt bröllop, när jag och min då blivande man satt i bilen, asnervösa, livrädda, och sa till varandra ”helvete, ska vi inte bara skita i det, åka åt andra hållet”. Men sen gjorde vi inte det.

Och jag tänker på stackars Kafka, och jag förstår honom, gud bara bränn allt tänker jag, vi skiter i det, vi stannar här i Berlin, om vi säljer huset kan vi tjacka en lägenhet och jobba i en bar eller nåt. Inga patienter. Inga jobbiga fikapauser. Inga krukväxter, fy fan hatar krukisarna de är så stressande. Inget gräs som måste klippas hela tiden.

Men nej det går ju inte. Barnen går ju i skolan. Och böcker ger inga pengar, inte som man kan leva på, om man inte skriver väldigt snabbt och väldigt bra. Så snart åker vi hem. Idag landar boken på tryckeriet. Snart får jag hålla i den. Och jag är jätterädd.

Om pengar

Jag är utomordentligt less. Okej det är nog mest PMS men jag är less på samma sätt som graviditetsvecka 42 när bebisen bara inte kommer ut.

Idag skulle varit min släppdag. Men NÄ covidutbrott på tryckeriet så uppskjutet en vecka. Och hela dagen har jag suttit hemma med ett ganska piggt barn med 37,8 i temp och försökt söka olika anslag samtidigt som jag pratar med facket (pga jobba suger) plus min Malin (min bästa PR-person) som ska hjälpa mig bedöma om det är en bra eller dålig idé att vara dissig mot en kulturjournalist en vecka innan release. (Vi kom fram till att det var en bra idé)

Och vad är det för fel på mig VARFÖR glömmer jag alltid att köpa tamponger.

Sen läser jag skrivelevernas texter också det är kul, de är duktiga. I helgen ska jag få träffa dem igen och det ska bli SÅ kul! Och hörni håll utkik på Långholmens hemsida, i vår ska de hålla fler kurser och ni har alla möjligheter att få yours truly som texthandledare!

Varför ni nu skulle vilja det, jag är ju mest sur hela tiden. Fast inte mot skriveleverna faktiskt. Men seriously det här med boken, den måste komma snaaart. Nästa vecka gör jag som Ann och tar nattåget till Berlin (det är det hippa 2021 uppenbarligen) så ni får ytterligare lite rapport därifrån. Men veckan efter, då ni. Då får ni se!

Men vänta nu varför döpte jag detta till om pengar. Jo jag tänkte babbla om hur mycket jag önskar att alla ska köpa min bok så jag får asmycket stålars men jag vet att det är läkarjobb och kanske nån stipendieslant som gäller. Men det spårade ur igen. Äh lika bra. Adios!

Om omvärlden

Dagens avsnitt av ”Grönlund bloggar i absolut sista sekund” utspelar sig på det lokala leklandet.

Det är inte vackert men det finns kaffe.

Fram tills nu har min bok varit något ganska privat. Visst, ganska många har läst, men det är uteslutande personer som jag sett i ögonen.

Fram tills igår. Fick mail om att jag hade fått min första recension från BTJ. Jag fattade inte var eller innebar så fick googla. BTJ är tydligen en outsourcad tjänst som bedömer om biblioteken ska köpa in ens bok. För mig som i princip bor på bibblan (🫀 Almedalen!) så är detta naturligtvis en stor grej.

Man får en objektiv (eller rent filosofiskt så njae) bedömning och ett betyg från 1-5. Allt över 3 är tydligen så bra att det innebär att bibblan köper ens bok.

Klart att det är konstigt. En random bibliotekarie vid namn Martin Dahlén har nu bedömt min bok! Jag har enorm respekt för bibliotekarier.

Eftersom BTJ är en betaltjänst får jag inte återge recensionen helt, men såhär skrev Martin:

”Verkligheten är skev i Grönlunds underbart hallucinatoriska debutroman”. Yes! Hallucinatorisk var precis vad jag ville att boken skulle vara. ”Språket är levande och stilsäkert i sin brutala opålitlighet, men tyvärr också något slarvigt”. Noooo, Martin, jag har kämpat för att få till en autentisk dagbokskänsla, det är inte slarv, det är stiiiil. Men okejrå).

“Resultatet är ofokuserat, (noooo) groteskt (ja!) roligt och säreget. Det är en roman som lämnar många intryck, men mest av allt en betydande mersmak” Betyg 4/5

Okej förutom att jag som extremt högpresterande läkare blev lite besviken av att inte få 5/5 (varför Martin? Vaaarför?) så känns det så oroligt! Och när jag gick ner till Almedalen såg jag inte bara att de köpt in 2 ex, utan även att en redan var reserverad!

Tack Martin Dahlén (BTJ häftet nr 22 2021). Jag känner mig sedd och förstådd. Kanske kanske är min lilla bok redo för omvärlden. Nu ska jag leka i lekland.

Kolla mitt spralliga skelögda fejs.

Brev till en skrivelev

Fan varför ska det vara så jobbigt att skriva? Varför är det kopplat till så mycket självhat. Inte bara ångest, utan HAT. Det kanske inte är såhär för alla (förhoppningsvis) men jag, personligen, hatar aldrig mig själv så mycket som när jag skriver. Jag vet inte varför. Det handlar inte enbart om prestation. Nej, jag tror det, åtminstone till viss del handlar om det explicita obehaget inför text som liksom härrör från en själv. Något man har stött ifrån sig.

När jag läser saker jag själv har skrivit är det med samma slags vämjelse som när jag betraktar min egen bajskorv. Visst de kan vara lite coola när de flyter omkring där i toan, och jag har faktiskt gjort den helt själv men samtidigt, fy fan. Spola fort nu. Bort.

När jag började på Långholmen hade jag gått i kanske tio år utan att skriva, helt enkelt för att jag tyckte att jag var för dålig. Troligtvis en helt korrekt betraktelse; den överväldigande majoriteten författaraspiranter är helt sämst i början. Och tyvärr har vi alla lärt oss att det inte är fint att visa upp dåliga saker. Man ska inte plocka upp bajskorven och liksom visa den för folk, eller hur?

Samtidigt; jag är läkare. Nån gång i veckan frågar jag folk, helt allvarligt, vilken färg deras senaste bajs hade. De svarar. Ibland visar de bilder i sina mobiler. Det kan vara på liv och död. I vissa situationer hade det varit konstigt, men här är det okej.

Jag vill att det här ska bli en sån situation. Skrivkursen alltså. Där man få släppa de där samhällskraven på att dölja och städa undan efter sig, visa det som är fult och halvfärdigt och helt okej. Klart att det är skit, alltihop. Det är liksom själva poängen. Första utkastet av alla texter är alltid en sörja, och så ska det vara. Tricket är att stå ut med det.

Okej bara ett klargörande, så att du inte feltolkar mig: Din text är inte en sörja. Långt ifrån. Det märks tydligt att du har en klar, distinkt och påträngande röst. Har, eller hör, det gör detsamma. Jag hör henne i din text. Hon sjunger i mitt huvud. Hon är helt verklig. Det är något alldeles unikt som du går och bär på. Fortsätt.

Lyssna på henne. Och liksom, om hon inte säger nåt viktigt eller pratar om klimatkrisen eller krig eller vafan så skit i det. Marcel Proust skrev en roman om en kille som åt en kaka. James Joyce skrev om en kille som knallade omkring i Dublin och pissade och runkade (jag hatar män ibland, asså förlåt, men det här anses vara ett stort litterärt verk, det är faktiskt ganska trött). Men i små berättelser hittar man ofta det stora och allmängiltiga.

Men för att hitta det måste man lära sig stå ut. Inte byta. Inte ändra. Inte göra det jävla lätt för sig. I perioder kan det bli outhärdligt. Då får man gå till doktorn.

Ibland kan man, tvärtom bli hänförd av sig själv och bara skriva och man tänker att man är ett GENI och detta är det bästa som nånsin skrivit osv. Då ska man skriva ner det, men vara beredd på äckelkänslorna när man inser att det bara var en helt vanlig bajskorv igen. Och då börja polera den. För man kan faktiskt polera bajskorvar, trots allt alla säger. Jag tror faktiskt det är det enda vi gör.

Det är en del av den kreativa processen. Att stå ut. Och att hitta ett sätt att bli av med rösterna i huvudet, så man får sova.

Grönlund i TEVESOFFAN

Dagens avsnitt av Grönlund skriver blogg i absolut sista sekund utspelar sig på ett hotell i Umeå. Vad hotellet heter vet jag inte. En taxi körde hit mig och allt var betalt och det kändes lyxigt och proffsigt allting. Nu ligger min mobil och laddar i receptionen för jag glömde laddare. Jag är lätt zonkad av en blandning betablockerare och kaffe (don’t try this at home kids, I’m a pro) Jag har ätit sinnessjukt mycket gratisgodis i SVTs lounge. Min hjärna är kaputt för jag har varit med i TEVE!

Okej, jag är så gammal att det här med att vara med i teve fortfarande är en stor grej. Ja, jag vet att ingen under 40 (60?) tittar på teve nuförtiden men nu är det så det är.

Jag har vaknat varje morgon i en vecka och våndats över detta. Och i morse var det dags. Kl 8:20 stod en taxi framför mitt hus. Jag blev körd till flyget (hatar hatar hatar att flyga, det är min värsta skräck, förutom att köra bil som är ännu värre.)

Sen flögs jag till Umeå. Och i Umeå stod en taximan med en sån där skylt med mitt namn på. Taxin körde mig till SVT i Umeå, och SVT är tydligen skyddsobjekt (?) så jag kom inte in förrän det kom nån typ personal som förbarmade sig över mig. Men då löste det sig. Jag kom på plats. Jag skulle va med i teve.

Programmet var SVTs Go’Kväll och förutom jag var det en snäll farbror som skulle få en ny frippa som var gäster. Först skulle han bli omgjord, sen var det snack med mig, sen skulle han få nya kläder och glasögon också. Jag fick fint smink och hår och en egen loge och allt! Och det var direktsänt! Och det gick, typ, bra.

Vad har jag lärt mig då?

1: Jag behöver skaffa en locktång

2: Drick inte för mycket kaffe innan teveprogrammet

3: Svara konkret på frågorna, håll inte på och babbla

4: Öva in svar på frågan ”Vad handlar boken om?” för alla kommer att ställa den frågan, inte bara teveprogrammet; taxichauffören, din mormor, din chef, alla.

5: Ta med en bok till inspelningen, det är mycket dötid,

6: Man blir helt slut efteråt, så spara inte bloggandet tills dess.

7: Dra bort håret ur fejset.

8: Älskling försök att inte blunda i teven

Vill ni se på mig i teve? Klicka här. Man får spola typ fem min in i programmet.

PS: Boken är en fuskbok, den riktiga finns inte än!

Försöker förgäves hitta en skärmdump där jag inte ser ut såhär!

Skrivkurs på universitet?

Ni som var inne på bloggen tidigt i morse hade lyckan eller olyckan att få se ett tillfälligt inlägg, skrivet av yours truly. Jag fick i uppdrag att skriva ett inlägg om att gå skrivarkurs på universitet – eftersom deadline till universitetsansökningar närmar sig (15e oktober). Men i farten, när jag skulle gå in och titta på det aktuella kursutbudet gick något snett och jag började söka kurser istället för att blogga.

Ja, det är ett beroende.

Nej jag vill inte ha hjälp.

Jag har snart 700 högskolepoäng. Det börjar närma sig sverigerekord, den där mänskan med flest högskolepoäng har över tusen. (Jag hoppas hon slutar plugga snart så jag kommer ikapp: flest högskolepoäng vinner helt enkelt.)

Förutom läkarstudier, förberedande forskarkurser, forskarkurser, (nästan) en kandidat i genusvetenskap (med film och litterär gestaltning som biämnen), lite statsvetenskap, franska osv så har jag nu börjat attackera konsthögskolorna. Det är lite svårare nu, mitt högskoleprov har gått ut så jag kommer inte automatiskt in på alla kurser jag vill. (Jag skrev högskoleprovet back in the day när man kunde få full pott om man var bra på ord. Nu har de ändrat det, jag vågar inte göra om det av rädsla för att få ett sämre resultat.) Och konsthögskolorna, ja, de tar ju in på arbetsprov oftast. Och då måste man prestera.

Jag söker bara kurser som jag tror att jag inte kommer att komma in på.
Det är en slags utmaning. Ett beroende, som sagt, en gamble. Tänk om jag kommer in? Då blir det ju jättejobbigt, hjälp, vad ska jag säga till chefen?

Covid-19 har gjort saken ännu jobbigare eftersom flera högskolor har börjat ge bra kurser på distans. Då kan jag inte ens skylla på pendlingen.

Ibland debatteras det huruvida skrivkurser egentligen är ”bra” för litteraturen. Vissa har kvar den gamla tanken att en författare ska vara ett självlärt geni, man ska sitta i sin kammare och bara kräkas ur sig ett fantastiskt verk. Alla som skriver vet att det inte funkar så. Det är lika svårt att lära sig skriva som att lära sig bli läkare (och i mitt fall har det tagit lika lång tid). Jag personligen är enormt tacksam att det finns möjlighet att förkovra sig i skrivande på universitetsnivå; man kan söka studiemedel, tjänstledigt och behålla sin SGI medan man pluggar. (Detta, mina vänner, är viktigt. Ni kanske tror att ni är odödliga men snart blir ni sjuka som alla andra. Mvh er sjukskrivande läkare. För mer information, kolla försäkringskassans hemsida)

I USA har man en något längre tradition av att ge konstnärliga magisterexamina i kreativt skrivande. Där är det nästan ett krav för publicering (vilket inte heller är helt cool). Men när allt kommer till kritan: En text blir inte bra hemma i sin kammare. Den behöver utsättas för läsare. Bollas fram och tillbaka. Ventileras. Den som har massor av pengar kan betala för att få sin text läst av självutnämnda proffs online. Fast varför betala när man kan också få en mycket bättre genomläsning gratis? På högskola, folkhögskola och universitet. Enda kravet är oftast att man läser de andras texter tillbaks. Det är liksom så det funkar på den här typen av kurser; man lämnar in text, diskuterar. Läser böcker, diskuterar. Uppmuntrar varandra. Fikar. Det är oftast extremt kreativt!

Men iallafall; nu när jag muserat om detta ett tag så tänkte jag i alla fall ha som ambition att lista vilka högskole- och universitetskurser ni bara MÅSTE söka till hösten. Det finns tiotusentals. Så jag fokuserar på skrivkurser. Och kanske lite mer. Först och främst: Hur gör man för att söka?

Jo, man går in på antagning.se, skriver in sitt personnummer och väljer kurser. Om man aldrig har studerat på högskola förut måste man skicka in sina gymnasiebetyg. Det kan generellt vara bra att ha sina gymnasiebetyg till hands när man söker kurser, jag trodde mina skulle vara outdated vid det här laget men icke. Ibland vill kurserna se dem. Om ni har tappat bort era gymnasiebetyg kan man ringa till sin kommun eller gamla skola och be dem skicka dem (vet jag av erfarenhet)

I det här inlägget fokuserar jag på kurser utan krav på tidigare studier, jag tänker mig att ni som redan är inkörda i högskolevärlden vet vad ni håller på med. Skrivkurser vårterminen 2022 innefattar alltså:

1: Kreativt skrivande A på Södertörns Högskola. En klassiker. Södertörn har även varianter på detta som genusvetenskap med kreativt skrivande, men de börjar till hösten. 30 hp, en poäng, heltid. Den går på heltid på plats i Sthlm så inget för mig, men perfekt för den som vill komma igång!

2: Att skriva den samtida barnromanen: Perfekt för den som drömmer om att skriva för barn- och ungdom. Distanskurs vid Linnéuniversitetet. Man måste lämna in ett projektförlag innan 1a november, så jalla! 15 hp, en termin halvtid.

3: Litteraturvetenskap, introduktionskurs: Jönköpings universitet, 15 hp, distans halvfart. Inte en skrivkurs per se, men för att skriva måste man ju också läsa, eller hur?

4: Litteraturvetenskap: Litterära perspektiv på sjukdom och död, 7,5 hp, Lunds universitet. Den här har jag faktiskt sökt. Det känns som om den är gjord just för mig.

5: Kreativt skrivande A: Att skriva i olika genrer. 15 hp, distans, Umeå universitet. För den som är pepp på genrelitteratur antar jag!

6: Kreativt Skrivande, 7,5 högskolepoäng, Karlstads universitet, Distans. En lite kortare kurs för den som kanske vill prova på!

7: Verkstad för litteratur: skrivandets och läsandets praktiker. 7,5 högskolepoäng, Stockholms universitet. Lite high-brow kanske men kan va kul! Sökte denna förra året och kom in men insåg bittert att jag inte skulle hinna, såå tackade nej. Men nu blev jag sugen.

SÅ in och sök nu, det är gratis!