Om det första mötet med förlaget

Så: Manuset är inskickat. Och det otroliga händer, ett förlag hör av sig.

I huvet har man tänkt igenom scenariot, hundratals gånger. De ska ringa, det ska vara en fin förläggare, de ska fråga om de har kommit rätt och berätta att de ringer från förlaaaaget. Jag ska få lite darr på rösten. Verka glad men ändå sval och avslappnad. Om och om igen repeterade jag vad jag skulle säga. Jag tror faktiskt jag började repetera det där samtalet i princip samtidigt som jag började skriva på boken.

Men vet ni vad dom ringer inte. De allra flesta författare jag känner har fått mail. Så även jag. Såhär löd det:

Hej Anna!
Vi tycker om ditt manus och vill gärna träffa dig och diskutera manuset. När kan vi ses?

(Det är ungefär såhär ett mail från förlag SKA se ut. Tips från coachen: Om ett förlag hör av sig och säger något i stil med ”Grattis! Ditt manus har blivit antaget!” eller liknande så är det nåt lurt. Så jobbar inte förlag. Det innebär troligtvis att de vill mjölka dig på pengar på ett eller annat sätt.)

Nyckeln är: Du är inte antagen. Inte än. De vill ha dig på ett möte. De vill träffa dig och se hur du ställer dig till din text, om du är beredd att arbeta om det eller om du är galen på något sätt och kommer börja stalka dem om de tackar nej i slutändan. De vill helt enkelt veta om man har en samsyn på hur manuset behöver arbetas om (för det behöver det alltid) Jag svarade såhär:

Hej Pella! Kul att höra! Jag är i Stockholm nästa vecka, när som helst tisdag till fredag funkar för mig.
Hälsningar

ANBA

Neeeeeeeeeeeeeeeeej, din idiot, Pella! ANBA, liksom va? Hela poängen är ju att INTE verka som en galning, och jag failade på tre sekunder. Kunde jag inte bara väntat en enda sekund och korrläst mailet? Nej. Men det var försent att dra tillbaka.

Jag hade ångest i en timme innan Pelle svarade att han inte kunde just då, (nu är det kört, ANBA, ditt bimbo, du missade chansen). Och sen ångest i två veckor tills vi faktiskt fick ihop en fungerande tid för ett möte. Ja och sen har ångesten fortsatt sen dess.

Kan nämnas att det här var innan pandemin och på den gamla goda tiden när man fortfarande hade fysiska möten på restauranger och grejer. Jag skulle träffa förläggare och redaktör på restaurang Mosebacke på Södermalm.

Jag gick upp och ner längs Götgatsbacken. Övervägde kort att gå in på apoteket och förskriva lugnande till mig själv men köpte slutligen en tidning om odling istället. Det var mulet. Jag kom till Mosebacke före förläggaren och redaktören, noooooo. Vad gör man då? En servitör kom fram och frågade om jag hade bokat bord och jag sa nåt korkat typ ”Eh ja nån har nog bokat bord men inte jag”. Servitören gick iväg. Jag stod i hallen vid Södra Teatern och fipplade med mobilen, men inte FÖR mycket, man vill ju inte verka som att man fipplar med mobilen när de kommer. Hur såg Pelle ens ut?

Sen kom de. Och de sa hej och undrade om det var jag som var Anna. Och jag sa hej och så var det mesta av ångesten borta. För jag har den enorma turen att ha med väldigt trevliga personer att göra. Det kändes som jag lunchade men en kompis. Jag kunde slappna av. Vi pratade lite om boken, lite om vilka förändringar som de tyckte borde göras och hur jag ställde mig till det. Mest handlade det om slutet. De gillade inte slutet.

”Vad tyckte Sören om slutet?” undrade Pelle, för han visste ju såklart vem Sören var.
”Sören sa att om jag inte styrde upp ett bättre slut så skulle han använda mig som varnande exempel för alla framtida elever.” sa jag.
”Okej, riktigt så illa tyckte inte vi att det var”, sa Pelle. Och så kom vi överens om att göra om slutet.

Det var helt rimligt alltihop. Det kändes kul! Jag var pepp! Maten var god! Vi tog kaffe och efterätt!

Sen precis vid slutet av lunchen så reste jag mig lite hastigt och slog omkull en jättestor kruka så att den ramlade ner från en ganska hög pidestal. En jävla smäll. Det blev jord och keramik på hela golvet. Servitören, han som redan tyckte jag var dum i huvet, fick komma och torka.

”Där ser du, du kan styra upp bra slut”, sa Pelle.

Ridå.

Det är på riktigt nu.

Ända sedan jag skrev på kontraktet har jag tänkt att det måste vara något lurt. När som helst kommer det skita sig. Allt kommer rasa. Ni vet, det där jag skrev i mitt första inlägg om tarotkort och tornet? Det är en högst aktuell känsla i mig, hela tiden.

Jag har inte firat bokkontraktet. Jag har inte firat mitt läkarleg heller, även om det är ännu mer bindande liksom. Jag är övertygad om att nån, Pelle eller Socialstyrelsen eller vem som helst. Plötsligt kommer de dyka upp och riva pappret och säga ”oj hörru det blev fel här, du trodde väl inte att du skulle få ge ut en bok på riktigt? Och jobba som läkare, alltså… det var ju ett skämt, april april osv.”

Det kallas tydligen impostor syndrome och är ett ytterst vanligt psykologiskt tillstånd. Det pratas ibland om att kvinnor ofta lider av det, eller rasifierade personer, eller klassresenärer. Men jag tror faktiskt alla lider av det. Känslan av att ibland – eller ganska ofta faktiskt – vara en impostor, en bedragare. Folk i allmänhet, och kanske författare i synnerhet tenderar att se sig själv som outsiders, lite utanför. Man kanske måste vara det för att kunna betrakta världen genom språket? Jag vet inte.

(Undrar om riktiga bedragare upplever samma sak? Det kommer jag nog aldrig att få veta.)

Anledningen till att jag tänker att det är vanligt förekommande är att syndromet är extremt vanligt förekommande i litteratur. Eller, inte nödvändigtvis impostor syndrome: men ett utanförskap, en rädsla att allt kommer att falla, när som helst. Jag har aktivt försökt koncentrera min bok kring det: utanförskap, sen en känsla att få vara med, utvald, och sedan bli utkastad igen. Det är en mardröm för så många. Jag tänker mig att man läser för att behandla det.

Men nu är det på riktigt.

Jag har skrivit en jävla säljtext.

En praktikant har förbättrat den (mycket. Bra jobbat!)

Jag har fått se och godkänna omslaget (min oro var helt obefogad, det blev SKITSNYGGT! Eric Thunfors, vilket proffs) Snart lovar jag att visa upp det!

Jag har tagit porträttbilder till den där jävla fliken på insidan.

Och en massa mer roliga grejer som liksom är lite hemliga fortfarande!

Det känns helt bisarrt alltså, och även om en viss del av mig bara vill visa allt för alla känns det som jag inte törs, som jag inte borde. Det får komma när det kommer.

Om skrivarkurser

Efter förra veckans inlägg var det flera som kommenterade att det ändå var ganska bra jobbat att mitt första inskickade manus fick flera finrefuser, och en antagning på det. Visst, det kanske det var – men vill ändå vara tydlig med att jag har gått den så kallade långa vägen – genom flera års skrivarkurser på folkhögskola, universitet, studieförbund och så naturligtvis Sören. Redan innan jag skickade manus till förlag hade det alltså lästs av ett trettiotal författarkolleger (varav kanske tio redan hade gett ut egna böcker), lektörslästs av fem olika publicerade författare och vridits och vänts under flera år. Så det var långtifrån ett oskyldigt litet newbie-manus när det faktiskt hade gått så långt att jag kände mig beredd att skicka in det.

Kostar inte allt detta jättemycket pengar, undrar ni kanske. Nej för vet ni – vi bor i Sverige. Folkhögskolor och universitet är helt GRATIS. Några hundralappar i kurslitteratur. Resten står skattebetalarna för. Man kan t.o.m få gratis pengar från CSN!

Och det är en jävla tur. Annars hade jag varit ett fall för lyxfällan vid det här laget. Jag hade suttit där och lipat och Magnus & Magdalena hade sagt ”650 högskolepoäng OCH fyra år på folkhögskola, och så inkomstförlusten på det, och det är inte ens någon struktur i kurserna du väljer, här är allt från fysik till tjeckisk film! Anna, hur tänkte du nu?”

Och jag hade grinat och ba: ”Buhu, jag tänkte inte, det är som liksom… ett beroende”. För det är det.
Om jag kommer in på alla kurser jag anmält mig till i höst handlar det om studier på 700% av heltid, och så tvåbarnsmamma, läkare och debutantbloggen och boksläpp på det. ”Det går ju inte ihop!” säger Magnus&Magdalena. ”Buhuu, nä jag ser det nu”, skulle jag säga och se ut som världens mest korkade person som uppenbarligen inte kan klockan eller nåt skit, för det går ju inte ihop.

Nån borde kanske ringa nån. För att be om hjälp liksom.

Så innan ni betalar en massa pengar till lektörer och coacher online som tar tusentals kronor för att läsa ert manus, gör som jag och kolla om det finns möjlighet att gå en kurs först. Det är billigare, roligare, och mer givande. Bonus: det ser bra ut i följebrevet sen.

Men nåja: Jag började arbetet med min bok på Långholmens Folkhögskola (som trots namnet ligger i Sundbyberg). Det var ett infall att söka dit, jag sökte med några helt orelaterade noveller och en vag idé. Jag hade en liten bebis, ville inte jobba på jobbet och kunde inte flytta, så det var distansupplägget som lockade mig.

Det var på folkhögskolan jag fick både tid och möjlighet att faktiskt arbeta ihop mina förvirrade tankar till en längre text. Jag hade absolut ingen aning om vad jag höll på med. Till skillnad från t.ex. Ann skrev jag inte regelbundet i mitt arbete, och saknade ganska mycket grundläggande kunskaper om dramaturgi och perspektiv och meningsbyggnad och tja, det mesta faktiskt.

Jag har förstått att det finns många som sitter och trycker på sina manus och inte vågar visa det för NÅN innan det är dags att skicka till förlag. Det är lite konstigt tycker jag. Jag tror inte att det går att få det bra själv, helt enkelt. Eller, det är i alla fall mycket svårt.

Allt det där lärde jag mig genom att faktiskt skriva. Och ett år senare var det fortfarande långt ifrån en färdig bok – men det var hundratusentals ord att redigera, och det räcker ganska långt. Plus att jag fick kompisar som skrev, som gärna hjälpte mig att läsa och redigera. Och som gav mig massor av inspiration.


Jag passade på att ställa några frågor till Stefan Villkatt – huvudlärare på Långholmens Författarskola. Stefan är skrivpedagog sen många år, och en superschysst person.

Hur är upplägget på kursen?

Tempot på Långholmens författarskola är högt; varje vecka får deltagarna en skrivuppgift som ska lämnas in veckan efter. Alla uppgifter är till för att hjälpa manuset framåt, så deltagarna skriver alltid enbart på sin egen text. Du ingår i en liten grupp på maximalt sex personer, som du blir läst och får respons av varje vecka. Långholmens författarskola tror på textsamtalet som metod för att hjälpa varandra att göra våra egna manus tydliga för oss själva.

Kan man söka om man har dyslexi/svenska som andraspråk/NPF/annat?

Ja, det går bra, vi har flera fungerande exempel genom åren på kursdeltagare med både diagnoser och andra förstaspråk än svenska som gått och utvecklat sina manus på skolan.

Vilka slags texter kan man arbeta med på kursen?

På Långholmens författarskola kan du arbeta med framför allt med fiktiva prosamanus av olika karaktär.

Är det svårt att komma in? Hur tänker ni när ni väljer vilka som kommer in på kursen?

Ja, det är svårt att komma in.

Med det sagt, så har vi på Långholmens författarskola kanske en annorlunda syn på litteratur än andra populära skrivarkurser. Det har hänt mer än en gång att ansökningar från folk som gått Biskops-Arnö, eller någon av de andra bra folkhögskolorna, fått ett negativt besked från oss. Så tveka aldrig att söka, det kan vara dig vi söker.

Vi tar inte heller bara in folk, hejvilt, utan försöker se till att de vi tar in också får sina texter sedda. Att skapa grupper av individer som vi hoppas kan läsa varandra på ett sätt som hjälper alla i gruppen framåt är en grundläggande del av vårt antagningsarbete.

Tack Stefan! Hade aldrig blivit någon bok utan dig.

Och: Jag rekommenderar å det bestämdaste att anmäla sig till en skrivarkurs. Både folkhögskolor och universitet har pågående ansökningsperiod just nu. Tipsa gärna om bra kurser i kommentarerna!

/A

Olika slags refuseringsbrev.

Jag tänkte skriva ett inlägg om refuseringsbrev. Alla författare får dem. Det är bara så det är. Jag hade lyckan att få ett positivt mail från Ordfront innan jag fick mina refuser, så de gjorde inte så ont (eller jo det gjorde de): men vi skiter i antagningen tills vidare, fokuserar på refuserna. För ALLA får dem. Alla måste ta dem.

Jag skickade inte in manuset till så många förlag, lite kaxigt kanske, men jag tänkte att jag helt enkelt inte skulle orka med att bli refuserad från så många. Det räckte med de största och kändaste. Så jag började där.

Det finns flera sorters refuseringsbrev. Oftast ser de ut typ såhär:

Tack för att du skickat in ditt manus. Tyvärr måste vi tacka nej till erbjudandet om utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi dessvärre inte ge någon individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Det här är en så kallad standardrefus. Den betyder typ: ”Vi pallade inte ens läsa den här skiten. Skicka aldrig nåt mer.” Det är bara att ta emot, härdas. 

Just detta refuseringsbrev blev jag särskilt ledsen över, eftersom det inte var det allra största förlaget, men ett vars utgivning jag verkligen respekterade. Dessutom hade en mycket insatt person tipsat om att de skulle kunna vara intresserade, så jag hoppades lite extra just på dem. 

Men nej, det blev standardrefus. Grina lite. Ta det.

Sen finns det ett slags refuseringsbrev som ger pytte, pyttelite bra respons. Som nedan.

Hej Anna!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.

Vi har nu läst och tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.
Då vi har ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera många intressanta manus, så även i detta fall, och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag. 


Bästa hälsningar,
Manusredaktionen

Här är nyckelordet ”så även i detta fall” – de tyckte det var lite intressant eller hur?

Pytte pytte lite positivt, och det ska man bli glad för. SÄGER DE. Men jag blev ledsen. Egentligen tänkte jag inte att min bok passade det här förlagets utgivning, (som var väldigt kommersiell.) Men nån hade uttryckligen hade bett Sören om text från nån av hans elever. Så jag tänkte att beggars can’t be choosers. Det blev smärtsamt uppenbart här.

Men sen började det komma in lite bättre refuser!

Här från Stora Förlaget:

Tack för att du vände dig till oss med ditt manus. Vi har nu läst och samtalat om manuset i vår svenska manusgrupp. Det märks att sjukhusmiljön är en miljö du känner till väl, du fångar de olika yrkesgrupperna, kotterierna och hierarkierna på ett intresseväckande sätt. Kittlingen i vetskapen om Macciariniaffären bidrar till att ladda texten ytterligare. Du har också ett sinne för detaljer och miljöer.

Dock tycker vi att du har krånglat till det genom att ha två kvinnliga huvudpersoner, som ska vara olika personlighetstyper men där läsaren till slut, upplever vi, inte kan skilja dem åt. Vi tycker tyvärr också att manuset landar lite mittemellan roman och spänningsberättelse, du skulle tydligare behöva välja fokus. Vi har därför valt att i detta skede tacka nej till en utgivning.

Det här är ett mycket bättre refuseringsbrev. En refusering, absolut. Men bättre. Här är nyckelorden: i detta skede. De tycker att manuset har något! Och invändningarna var ju faktiskt helt rimliga. Och jag menar, det här var stora förlaget. Här blev jag glad. Men fick samtidigt ångest. Jag hade ju typ fått ja från Ordfront! Jag hade ju redan varit på möte med dem. Men förlagets invändningar var ju helt rimliga, jag höll helt med. Men liksom, hela poängen är ju att det skulle ligga mellan roman och spänningsberättelse. Lite mer än bara spänning, liksom.

Jag svarade på mailet och tackade så hemskt mycket. Det är så man ska göra. De svarade:

”Du är varmt välkommen att skicka in en omarbetad version!”

YES! Det där var bra. Inte hemma verkligen inte, men bra.

Andra Stora Förlaget kom med en snarlik, men kanske ännu lite bättre refus. 

Hej! 

Vi i manusgruppen läste ditt manus med stort nöje och lade ut det på en av våra mest erfarna lektörer. Vi har tyvärr valt att tacka nej till ditt manus, men ser gärna en bearbetning av dig framöver – om du inte redan har ett annat förlag. Jag klistrar in lektörsomdömet nedan för jag tycker att det innehåller väldigt många bra saker som du kan bära med dig vid en bearbetning.

Bifogat i mailet fanns ett utförligt lektörsomdöme med massor av beröm och, i mitt tycke, helt rimliga omskrivningsförslag. Jättekul! Men ångest igen. Vid det här laget hade jag redan varit på möte med Ordfront. Samtidigt började jag få hybris. Skulle jag kanske skriva om manuset som förlagen ville, kanske skicka igen? Kanske kunde jag bli en av de där författarna vars manus går till auktion och alla vill ha det och de blir multimiljonärer?

Jag mailade återigen tillbaka och tackade, och fick återigen en direkt uppmaning att skicka in omarbetat. Med flera utropstecken! Typ såhär!!!

Det här var i samma veva som vi funderade att bygga hus. Vi var ute på en tomt vid havet tillsammans med Håkan Nessers arkitekt och vi diskuterade att bygga på höjden, bygga ett torn, som Håkan Nessers torn på Furillen. Lite mindre kanske, men tre våningar minst, och sen ett garage, och kanske en terass på taket…


Min man var skeptisk. Det verkade dyrt. Han är nämligen normal i huvudet. Men jag höll samtalet som om jag hade hur mycket pengar som helst. Jag tänkte som om jag hade hur mycket pengar som helst. Skulle vi ha ullmattor som ljudisolerade taket? Japp. Skulle vi ha stora panoramafönster? Det vore jätteintressant. Marmor från Gotland naturligtvis, inte importerad, nä nä.

Alltså ni fattar. Vi snackar EPISK hybris. Vi hade alltså inte pratat med banken i detta läge. Och ni vet ju alla vad en författare tjänar i timmen: Inte mycket.

Det här med pengar är svårt. Jag skriver inte för pengar. Och författare tjänar faktiskt inte så jävla mycket. Men det är ju så sjukt jobbigt att inte ha pengar. Ganska stora delar av min ungdom har jag haft jätteont om pengar. Det gör fysiskt ont. Och det är klart att jag egentligen fattade att jag inte skulle bli Jonas Jonasson direkt. Det är inte heller det jag vill. Och jag skäms som fan bara att jag tänkte tanken, men det gjorde jag. Jag in i skrivandet med en tanke: jag är inte tillräckligt bra för att skriva nåt seriöst. Jag kan inte skriva riktig litteratur. Jag är inte poet. Jag är helt enkelt inte tillräckligt kompetent och beläst och allt..

Men, tänkte jag, jag är väl helt okej, möjligen lite mer än medioker, så en medioker thriller borde jag väl kunna styra upp.

Dvs jag är som vanligt skitdryg och samtidigt inte.

Men vad gör man inte för att skriva? Hur mycket vill, och orkar man sälja sig själv? Nä, jag måste nog skriva ett helt inlägg om det där med pengar, det är lite för svårt. Men vi lade naturligtvis ner det där husbyggarprojektet.

I slutändan stod jag där med ett lyxproblem. Ett kontrakt. Och finrefuser. Vad gör man? Skriver om? Skriver kontrakt? 

Sofrosyne, Anna. Det är grekiska för ”skärp dig, pucko”. Kontrakt ska skrivas på. En refus, hur mycket beröm den än innehåller är en refus.

Det blev inget torn vid havet.

Men sen blev det ett kontrakt. Och det blir ju en bok!

Och havet finns kvar, det är helt gratis. Ändå.

Frågor till förläggaren del II: Pelle Andersson / Ordfront Förlag

Den här veckan har det varit ganska så intensivt skrivande. Och filmande. Och storyboards och manus och fan allt möjligt. Jag har hamnat i ett kreativt skov, de kommer titt som tätt. Till och med barnen grät en skvätt vid läggningen och sa ”Mamma du har ju aldrig tid för oss längre” och FAN vilken ångest man har då. Och man lovar att i helgen gosan, då ska vi göra något mysigt tillsammans… Eller förresten kanske i nästa vecka pga deadline för en massa utbildningsansökningar, skit. Sämst morsa.
Men i alla fall.

Har förresten noterat att när jag skriver mycket på dagarna så drömmer jag absolut ingenting på nätterna.

Men nog om mig nu, eftersom jag försakat både blogg och barn till förmån för litteraturen ryckte min förläggare Pelle Andersson in till undsättning och svarade på ungefär samma frågor som i Anns inlägg härom veckan.
Jag använder hans svar här ikväll så hinner jag kanske skriva ihop embryot till en så kallad marknadsföringstext till boken. Pelle har önskat sig en, nämligen.

Ordfront är ett medelstort förlag som har funnits sen 1968. Förlaget startades av ett gäng sköna stockholmare som flyttade till Småland, startade kollektiv, tryckte böcker och kämpade för fri och rättigheter, typ. Femtio år senare finns det fortfarande kvar! Det var det troligtvis ingen som trodde att de där hippiesarna skulle styra upp.

Pelle Andersson är förläggare och VD. Han har jobbat på förlaget sedan 2008. Förutom förläggare så är Pelle även litteraturkritiker, debattör, författare och poet. Han svarar på frågor i podden ”Ordfronten special” – så om ni är nyfikna på lite hur det funkar i förlagsvärlden så släng in en fråga till honom!

PS: Av någon anledning blev färgåtergivningen på bilden jättekonstig, Pelles näsa blev typ magenta! Jag fattar inte varför. Vet ej heller om det är så på era datorer/telefoner. I verkligheten är hans näsa dock normal färg dvs beige.

Vad var det ni gillade med mitt manus?

  • Jag tyckte att det framförallt var dina personer. Det är oftast det som är avgörande för att man ska falla för en bok. Oavsett genre. Som läsare måste du på något vis bli engagerad i bokens personer – och det kan ju hända på en miljon sätt. I ditt manus var det främst en av de kvinnliga karaktärer som hade ett speciellt språk. Lite avigt, kantigt och att hon var liksom på tvärs på ett intressant sätt, som att det fanns något som stack ut vilket gjorde att hon fastnade, hakade i och liksom inte riktigt fungerade i den maskin som vi kallar samhälle.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?

  • Bara genom att skriva ett tillräckligt intressant manus – och att man inte sneglat på något redan existerande.

Letar ni på Ordfront efter någon särskild typ av bok?

  • Just nu läser vi fortfarande mycket deckarmanus delvis för att vi, sedan några år tillbaka, satsar lite extra på vår digitala utveckling. Men vi läser alltid brett – och vi överger aldrig den riktigt goda romanen. Vi är måna om att ge ut romaner som på allvar gör något med läsaren, det ska inte bara bekräfta läsarens känslor och idéer utan gärna skaka om, vrida på perspektiven och få hjärnan och hjärtat att byta plats.

Finns det något man själv kan göra för att öka sina chanser att bli antagen?

  • Förutom att skriva ett unikt och intressant manus – så är det att ha korrat och gått igenom sitt manus ordentligt. Jag blir riktigt arg när det är slarvigt. Det är som att få in en smustsig tallrik eller ett skitigt glas på restaurang – man visar ingen omsorg om det man gör. Vi är professionella, läser alla manus och om vi sedan går vidare så gör vi ett seriöst arbete och lägger ned många timmar på manuset, då vill vi att författarna gör samma sak.


Vilket är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?

  • Jag tycker inte folk gör några stora misstag. Förutom att det jag skriver om ovan, slarv. Och uppepningar, övertydligheter – att författaren inte litar på läsarens intelligens och uppfattningsförmåga. 
    Läsaren minns en kvinna med blodröd klänning som passerar på en rad i början av boken. Eller att en person hostade så svårt att ögonen tårades på sidan sju, och att vi kopplar ihop det med lungsjukdomen på sidan 361 utan djupare förklaringar. 
    Sedan tror jag folk sneglar för mycket på det som redan finns. Eller att man vill bli författare – men inte har något att berätta. Eller att man inte funnit formen för sin text – det kan ju vara så att det man vill berätta ska berättas som deckare, eller som fantasy eller som en diktsamling, men författaren skriver det som en traditionell relationsroman. 
    Det gäller att söka sig fram till formen. Jag tror också många inte har koll på strukturen, att författare tappar greppet om sin historia, att den blir för stor, för textrik och när det händer är det mycket svårt att skriva en bra bok. Jag säger inte att man måste ha ett synopsis, men författare måste veta när, var, hur och varför scenerna i boken finns med. 


Om manuset är bra, men inte når riktigt ända fram, hur brukar ni resonera då?

  • Det beror ju på vad vi söker. Verkar något vara tillräckligt intressant och vara något som vi känner att vi just då vill ha eller har behov av så kan vi förstås ingå ett samarbete – men oftast låter vi då författaren själv med vissa anvisningar från oss skriva om – ibland utan kontrakt men med ett litet löfte om att om detta går bra så vill vi kanske skriva kontrakt.

Om du fick ge ett råd till den som drömmer om att ge ut en bok, vad skulle det vara?

  • LÄS! En författare som inte läser mängder med litteratur blir nästan alltid en usel författare. Klart det finns undantag – en debutroman kan ju bli fantastisk för att man av någon anledning träffar rätt och man har en unik begåvning. Men ett författarskap det blir ALDRIG sämre av att författaren läser mycket böcker. Det är ett HANTVERK – precis som snickeri, glasblåsning, kirurgi. Läsning är författarens konstfack eller läkarlinje.


Sjukt bra tips tycker jag. Tack Pelle!

Och om ni har frågor om nåt annat, eller vill ventilera eller bolla: lyssna på mig och min kompis Jona på Clubhouse varje torsdag gruppen heter Processen, vi babblar kl 21.
Trevlig helg kompisar!

/A

Om vikten av att ha en mentor. Bonus: Följebrev!

Jag tänkte först låta detta inlägg bli en fortsättning på temat ”kritik” samt ”följebrev”. Men det blev mer om mentorskap. Som ni vet har jag haft en så kallad skrivcoach. En mentor. Jag är inte hans första elev. Han har haft tusentals. Jens Lapidus. Åsa Larsson. F.d debutantbloggaren Anna Bågstam. Vi kallar honom Maestro. Han heter Sören.

Jag hittade Sören efter att han totalt och brutalt, men samtidigt snyggt, sågade en författare inför en publik på några hundra pers. Författaren stod med på scen. Det här handlar om en bästsäljande författare, en som är känd och rik. Tillika en före detta elev till Sören, som nu sågade dennes bok totalt. Hen tog det med ett leende, som sprack lite. Jag satt i publiken, amazed, jag höll på att skratta rakt ut men samtidigt inte.

Jag jobbar som läkare. På sjukhuset har jag vant mig vid att folk är raka. Om jag tar ett beslut som riskerar någons liv förväntar jag mig att någon överordnad säger till mig på skarpen. Jag vill ha det där. Jag vill höra ”Det här räcker inte. Inte på långa vägar. Gör om”, inga så kallade silkesvantar utan rätt svar, precis i rätt tillfälle, innan det är för sent.

Så när jag hörde det där, den där sågningen, var jag tvungen att leta upp honom. Om det handlar om någon slags sjuklig litterär masochism, jag vet inte. Men jag behövde någon som sa till mig hur jag skulle göra. Jag hade skrivit hundratals sidor men fick ingen ordning på det. Och visst, det är skitfint att som Caroline vilja boosta sig själv, men jag funkar inte så. Jag behöver bli bättre, bättre, bättre hela tiden. Inget boost. Det blir liksom bakvänt för mig. Jag ställer enormt höga krav på text, men inte så höga krav på mig själv som person. Min text måste bli bättre. Det gör inget om jag får ta lite skit, det klarar jag.

Så jag hittade en kurs på som Sören höll, anmälde mig till den där och då. Medan jag satt i publiken och den sågade författaren fortfarande stod på scen,

Några månader senare gick jag dit. Jag var mycket bestämd. Den här personen måste jag få jobba med, tänkte jag. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Och det säger en del, vi snackar, jag har stått inför ruttna lik, defibrillerat igång folks hjärtan, stoppat tuber i folks halsar. Jag har legat i buskarna utanför akutmottagningen och gråtit före arbetspasset (ej skämt). Men det här var värre.

Och det gick, jag gjorde mitt bästa. I slutet av kursen, efter att totalt ha sågat mitt manus, tittade han på mig och sa att han hade en fortsättningskurs. Så att säga. Och jag kunde höra av mig om jag ville gå den. Men då behövde jag skärpa mig först.

Jag har aldrig skärpt mig så jävla mycket.

Men: Som ett litet exempel på hur jag jobbar med feedback tänkte jag visa mitt följebrev. Jag skickade det såklart till Sören innan jag skickade det till förlag. Är man en mentor så är man.

Som ni märker så fanns det inget foto, ingen snygg ram, inget särskilt alls. Helt ärligt hade jag bara snott konceptet från en kompis vars manus hade blivit antaget.

Sören svarade:

Jahapp. Ärligt. Rakt. Sant. Jag fick bara skriva om.
Följebrevet som sedermera fick boken antagen löd:

Åh gud, när jag läser detta ser jag en massa grammatikfel och allting! Och det blev frågetecken där det skulle va citattecken, ah! Var så satans nojig över detta att jag inte ens kollade ordentligt! Men jag skickade. Inte till alla förlag. Bara några utvalda.

Jaha, så nu vet lite lite mer om mig också.
Och nästa vecka får ni veta vad som hände sen.

Men mitt bästa tips till er som skriver. Hitta en mentor. Någon ni litar på och respekterar. Nån som är ärlig. På riktigt. Nån som ni kan luta er mot för råd. Var hittar man såna personer? Jag tror det lättaste är att gå någon form av kurs. Ska gå mer in på detta nån annan gång. Som ni ser ovan har jag gått ganska många kurser.

PS: Till er som är sugna på att höra mer om skrivprocessen så kommer jag och en författarkollega (Jona Elings Knutsson) ventilera vår skrivångest och gå igenom vår process live varje torsdag kl 21:00 i gruppen ”Processen” på Clubhouse. Kom in för att lyssna eller berätta!

Omg glömde blogga! Pga ångest.

Det har varit en intensiv vecka. Så mycket ångest!
En del bokrelaterat men annat också.

Det var så mycket ångest att jag glömde blogga.

Så ni får en kort lista över författarångest istället.

1: Dels så fick jag reda på vem som skulle formge omslaget till boken. KUL! Men också ångest. Tänk om det blir fult! Jag ville hemskt gärna maila formgivaren och förlaget och allihop och ha en massa åsikter, men det är tydligen INTE okej enligt alla författare jag kollat med. Det är en av de bästa och mest kända formgivarna i Sverige men… ändå.

2: Jag håller på med lite ansökningar till olika utbildningar som känns långt över min kompetensnivå. Buhuu vad sämst man känner sig ibland.

3: Det är jättestökigt överallt pga min man. Och lite jag. Och jag orkar inte städa faktiskt.

4: Jag har tämligen långt gångna planer på att förutom författare, läkare och allt det där, även bli jordgubbsbonde. Men jag vet inte hur man kör traktor, och den riktiga bonden sa att man behövde kunna det. Jag har inte ens körkort.

5: Bara lite vanlig generell ångest.

6: Jag har äntligen fått VACCIN! Vi snackar det riktiga, det viktiga vaccinet, mot covid-19! Detta är egentligen inte ångest i sig, utan snarare tvärtom ett helt års ångest och anspänning som plötsligt tog slut, med ett enda litet stick. Lyckades få en bild, mascaran har runnit, jag bara babblade som en galning. I efterförloppet har jag fått pyttelite ont i armen, och tycker möjligen att våren är lite vackrare, lukterna är lite starkare, ljuset lite klarare. Men det kanske kan räknas som en biverkan. Eller?

Det var allt, tack för mig, vi ses nästa vecka. Då förhoppningsvis med mer genomtänkt inlägg.

Om Proust och Madeleinekakor – inkl recept!

Så idag kommer den utlovade och förhoppningsvis efterlängtade bloggen om Proust. Oh no tänker du, jag klickar bort, jag gillar ju feel-good och te och bilder på folk som gör yoga. Inte jobbiga finföfattare. Men du, ja just du som tänkte så – du ska stanna kvar. Titta på den här trevliga bilden på en kaka, och stanna.

Om du totalt skiter i böcker och litteratur, då kan du ändå fortsätta läsa här, för jag tänker ge kakreceptet på slutet.

Varför håller hon på såhär, undrar du kanske, varför håller hon på och finar mig med fina författare på bloggen egentligen. Jo det finns en poäng med det. Och det är inte att verka intelligent och beläst (eller jo okej, jag erkänner kanske lite). Det här är en blogg om skrivande. Och jag är fullständigt och bestämt övertygad om att man måste läsa jättejättemycket böcker för att kunna skriva böcker. Och det finns så otroligt fantastiska böcker därute, och alldeles för många som liksom är rädda för att läsa dem. Av olika skäl. Och det är tråkigt för dem men också tråkigt för deras böcker.

Om du ”bara” läser deckare kommer din deckare bli en tam efterapning av alla de andra. Du kommer inte veta hur man gör för att bryta mot normer, du kommer inte att våga laborera med språket. Du kanske kan snickra ihop en helt okej bok, men den kommer att hamna nånstans i mitten av allas manus- och bokhögar, och alla som läser den kommer att tänka ”meh”. Det vill du inte. Och det innebär färre intressanta böcker för mig att läsa. Så därför tänkte jag försöka locka med mig fler arma själar i den här litterära avgrunden medelst kakor som lockbete.

Den som är lite sådär analretentivt finkulturig av sig kanske tycker att det är lite billigt av mig att ge mig in i Proustdiskussionen med den till klichénivå uttjatade diskussionen om Madeleinekakan. Men det finns en poäng i det också. Man måste börja nånstans. Och jag skriver allt det här just till dig, du som kanske tänker att Proust är svår, lite obegriplig. För att du ska få börja här.

För mig började det såhär: Jag och en väninna reste till Paris för våra sista pengar. Vi hade hängt efter Olle, han som sedermera blev min man, men det visste jag inte då, jag bara följde efter honom överallt. I Paris tunnelbana fanns såna där automater där man kunde köpa läsk och så vidare. Och längst ner i högra hörnet fanns en liten fabrikstillverkad, inplastad, snäckskalsformad Madeleinekaka.

Vad var det med Madeleinekakor nu igen, sa min kompis. Var det inte nåt med Proust? 

Vi kom inte på vad det var, men vi köpte kakan. Tog av plasten. Kakfan smakade mest luft. Men jag kunde inte släppa tanken. Vad var det med den där ikoniska kakan. Nåt symboliskt? Freudianskt? Snäckor brukar betyda kvinnliga könsorgan, var det nåt snusk?

Jag var tvungen att börja läsa ”En spaning efter den tid som flytt” för att ta reda på saken.

#fbf Paris 2004

Har ni hört talas om konceptet ”mindfulness?”. (Ja det är klart som fan att ni har. Det är ju nyliberalismens bästa andlighet) Kanske har ni till och med betalat pengar för en app eller en kurs eller ett jävla retreat där ni ska sitta i stillhet och utöva mindfulness. Där ni övar på att observera världen genom alla sinnen, övar på att ta in allt omkring er, övar på att se er själva och människor omkring er med öppenhet och lugn. Där ni äter russin, långsamt och andaktsfullt och upplever storheten i det lilla.
Om detta känns som någonting för er så säger jag bara: PROUST.

Hela sviten är nämligen en hyllning till det lugna, det enkla. Det vackra i vardagen. Små känslor. Smaker. Melodier. Upplevelsen av en vacker tavla. En buske. En skål frukt. Proust beskriver allt så att det sprakar. Man ser hagtornsbuskens blommor. Man känner Madeleinekakans smak (och den är väsentligt godare en den där fusk-kakan jag köpte i automaten i Paris.)

Ett ofta-upprepat citat om sparris är tex:

Sparris, skiftande i ultramarin och rosa, och vars knoppar, fint stänkta i malva och azurblå, som i en serie knappt skönjbara, överjordiskt regnbågskimrande förändringar övergick till vita fötter, fortfarande lite fläckiga av trädgårdsbäddens jord.

(Min världssämsta översättning)

Jag menar, läs det. Det handlar liksom inte om sparris längre. Det är nåt övernaturligt skit. Det är sparris med något slags instafilter som gör allt tydligare, skörare och framför allt vackrare. Kan ni skriva så? Kan ni se världen så? Det kan inte jag. Inte än, i alla fall.

”På spaning efter den tid som flytt” har inga cliffhangers. Inga mord. Ingen action. Ingen riktig dramaturgi, faktiskt. (Men faktiskt lite fifty-shades-ish sadomasochism i sista boken, om man orkar dit.) Det är 3000 sidor mindfulness, och visst, det är jävligt maffigt. Och i perioder ganska tråkigt. Men vissa citat är bitskt roliga. Och den som läser Proust ser världen lite annorlunda efteråt.

Men nu förtjänar ni det där receptet faktiskt.

Först 15 år efter att jag läste ”På spaning efter den tid som flytt” har jag lyckats experimentera ihop en Madeleinekaka som nästan motsvarar upplevelsen Proust gav mig. 

Den är inte glutenfri. Den är inte sockerfri. Inte fettfri. Den är tyvärr inte vegan och absolut inte paleo.
(Basen är ett recept från Dominique Ansel som jag har perfekterat)

Madeleinekakor á la Grönlund (ca 20 st)

125 g osaltat smör.
1 matsked ljus sirap
1 matsked honung
100 gram strösocker
En liten nypa flingsalt, lite extra krossat.
120 g vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
3 ekologiska ägg från frigående höns med tillgång till utevistelse och allt det där.
1 krm vaniljpulver (eller en tsk äkta vaniljsocker)
Rivet skal av en citron
Florsocker (till att pudra med)

Gör såhär: Smält ihop sirap, honung, smör, vanilj, citronskal och socker i en kastrull. Låt koka på låg värme i någon minut tills smakerna blandat sig och det hela har börjat lukta citrus. Låt svalna. 

Blanda vetemjöl, salt och bakpulver och sikta ner i smörknäckblandningen. Tillsätt äggen och rör ihop. Häll allt i en plastpåse och låt vila ett dygn i kylskåp. Först då får du pytsa ut dem i formar. Om du inte har äkta Madeleineformar kan du köra muffinsformar eller nåt. (Men upplevelsen blir inte riktigt detsamma)

Grädda i ca 5 minuter tills de puffar upp och blir ljust gyllenbruna. Pudra med lite florsocker. 

Madeleinekakor SKALL ätas helt nybakade. När de är svala nog att ta i har du en lucka på ca 5 minuter när de är helt perfekta. Så ät dem då. Håll inte på och spara. Håll inte på och Instagramma. Lev i nuet för fan.

Smeten håller ca 1 vecka i kylskåp.

PS: Jag bakar skit när jag känner mig moderlig, och lägger ut det på Instagram som den hycklare jag är. Det är mest vegetariskt/vegan och inte särskilt nyttigt. Sen kör jag på med boktips, underlig konst, frukter och mörka Gotlandsbilder.
Och läs Proust nu då. Jag lovar. Världen blir vackrare och kakorna blir ännu godare. 

Från oss alla till er alla… en frågestund!

Istället för lördagsenkät denna vecka tänkte vi på Debutantbloggen lämna över till er läsare.
Vad vill ni läsa mer om på bloggen?

Önsketeman?
Intervjuer?
Frågor till någon av våra debutantbloggare?
Vill ni ha konkreta skrivtips?
Vill ni se våra refuseringsbrev?
Vill ni vältra er i vår ångest?
Eller vill ni se bilder på inredning, smörgåsar, outfits och eventuella husdjur?

Vi vet inte. Men vi vill gärna höra!

Kommentera här på bloggen, Instagram, Facebook eller maila debutantbloggen at gmail punkt com.

Debutantbloggen 2021

Kyla. Värme.

Hade planerat ett spännande inlägg om Proust här men det hände en massa saker som gjorde att jag skrev det här inlägget istället. Ni får hålla till godo vad gäller kakrecept och Britney. Jag liksom pallade inte.

Delvis har jag hamnat i något slags mentalt limbo efter att ha skickat in manus till förlaget. Det enda jag har gjort hela dan är hållit på med den där appen som sätter ens eget ansikte i olika filmer. Tyvärr låter inte WordPress mig bädda in hela filmen men det är hysteriskt roligt alltså.

Inte blev det bättre av att min man just skällde ut mig för att jag inte kört städroboten typ nån kväll de senaste veckorna (han har helt rätt, det har jag inte). Och så sa han att han var min ”slav”, visserligen i affekt men ändå. Så jävla tjurigt. Bara för jag har skrivit lite mycket på sistone och inte städat och hållit på. En skulle varit snubbe typ 1920 som kunde sitta och supa i Montparnasse medan frugan tog hand om barn och familj. Då hade det fanimej blivit litteratur.

Tänker också på stackars Sylvia Plath som dog just denna dag 1963. Tänker på hur hon hade det i sin iskalla lägenhet, med två små barn som skulle ha mjölk. Ingen såg till att hon fick tid att skriva. Hon ställde fram mjölk till dem innan hon satte på gasspisen. Just det där tänker jag ofta på.

Jag tänkte på Sylvia Plath när jag – faktiskt – bodde i Montparnasse och drack vin till middag varje kväll, det och färska baguetter och sallad jag köpt på marknaden, och små persikor jag köpt av gubben som stod nere på gatan. Jag brände ögonbrynen av mig när jag försökte laga mat med vin på gasspisen.

Don’t try this at home kompisar: alkohol brinner vid höga temperaturer. Om ni inte visste det. Alla vet inte det. När jag var tonåring trodde jag t.e.x att man skulle bli asfull om man hällde vodka på bastuaggregatet. OBS: Det var INTE en bra idé.

Men i Paris alltså: Det var en pendling på nästan en timme till förortssjukhuset där jag hade praktik. Jag läste Proust på tunnelbanan. Och på torsdagar gick jag på seminarier med Julia Kristeva. Lägenheten var vedervärdigt kall. Jag låg under täcket och skrev noveller i hemlighet, för på den här tiden trodde jag fortfarande att jag inte fick eller inte kunde skriva.

Det var innan barnen, och jag var långt ifrån olycklig – tvärtom – ändå hade jag liksom tvångstankar om den där gasspisen. Jag var rädd för den. Jag var rädd för mig själv. Jag hade precis fått en doktorandtjänst på Karolinska och trodde – naivt – att det betydde att mitt liv skulle stabiliseras. Jag blev livrädd. Rädd för framtiden, rädd för livet, rädd för att vara vuxen och ha ett jobb och barn som måste ha mjölk till varje pris.

Men skit blir inte som man tänkt sig. Vårt värmesystem pajade tex i förrgår, vinterns kallaste natt. Temperaturen sjönk snabbt. Olle (det är det han heter, min man) var rådig och ringde en rörmokare. Sen ringde han stadshotellet. Det visade sig att priset för en hotellnatt var typ en tiopotens lägre en priset för en jourrörmokare. Så mitt i natten fick vi packa ihop barnen och allas trosor och varma fleecar. Alla utom Olle grät. Vi fick muta barnen med godis.

Den kvällen skulle jag suttit med bloggen men det blev ju inte så. Men på morgonen vaknade vi i ett varmt hotellrum, åt pannkakor och melon på frukostbuffén. Jag tänkte på Sylvia Plath igen. Jag är flera år äldre än vad hon var när hon dog. Jag har ett helt annat liv.

Olle och rörmokaren har nu, medelst en tving, fått tillbaka värmen. Problemet är att den nu står på max. Vi car ca 40 grader inne. Förskolan har planeringsdag, barnen springer omkring hemma, de vill inte ha kläder. Jag gör virgin Daiquiris av jordgubbarna vi plockade i somras. Sen ligger jag i soffan och garvar åt filmer av mig själv. Städroboten städar. Det är inte en vindslägenhet i Montparnasse, men det är varmt.

Värmen kommer inte att kunna ställas ner förrän rörmokaren har fått nån slags mojäng som beställdes från fastlandet. Men det gör inget. Jag är helt och fullkomligt nöjd.

Djävlar i min lilla låda, jag tror jag har skrivit klart.

En sak ska ni veta: Att skriva är en uthållighetssport. Inget annat. Det handlar inte om talang, geni, förmåga och inte så mycket om tur. Utan enbart om vem som pallar längst. Vem som pallar att skriva om efter alla refuseringar. Vem som pallar stå ut med värdelöshetskänslorna, ångesten och paniken.

Jag brukade springa en del innan mitt knä ballade ur. Eller okej det där var en lögn: jag sprang två lopp. Jag tränade desto mer men det blev bara två lopp. Under de där månaderna när jag sprang lopp och tränade inför lopp, var jag jättestörig och lade upp bilder på Instagram av mig själv i löparkläder och höll på med diet och så vidare. Jag behövde det. Jag behövde vara en löpare. En sån som springer lopp. Annars skulle jag aldrig orkat hålla uppe de där sista kilometrarna.

Det mesta här i världen handlar om att forma sig en identitet kring det man håller på med och sen trassla in sig så djupt i den identiteten att man inte kan sluta hålla på med det där.

Det gäller särskilt skrivande. Det måste sätta sig i huvudet: Du är en sån som skriver. Du skriver bra och du skriver klart. Du är en sån som håller på med litteratur. Det behövs för att våga ge sig in i en diskussion med folk som KAN litteratur. De tenderar ofta att vara ganska dryga. Så även jag tyvärr. Jag försöker att inte vara det här på bloggen.

En annan uthållighetssport är att läsa t.ex Ulysses av James Joyce. Det är bara att sätta sig ned med en läsguide och ge sig fan på det. Kanske med lite vin eller nåt, jag vet inte. Men kom ihåg: DU ÄR en sån som läser James Joyce. Sen när man har kommit en bit in inser man att boken är skriven av en troligtvis psykotisk person, och den handlar om en snubbe som mest går omkring och runkar och kissar. Och den är faktiskt ganska rolig. Men det fattar man inte förrän ungefär sista kapitlet, sista kilometern när luften håller på att gå ur en totalt. Sista kapitlet av Ulysses är skrivet i en enda mening och när den slutar inser man att man har glömt att andas och sen lägger man sig vid mållinjen och grinar lite och tar en bulle.

Det ena loppet jag sprang gick precis förbi min lägenhet. Det var enormt nära att jag sket i alltihop och bara vek av från banan och gick hem. Det krävdes hela min viljestyrka att fortsätta springa de där sista kilometrarna. Det hade varit så lätt att bara lägga ner, enormt mycket lättare än att fortsätta.

Det andra loppet gick förbi ett stup. Ja och som ni fattar, efter sisådär sju kilometer var avgrunden jävligt lockande.

På ganska många tävlingslopp finns det bullar i slutet. Liksom BULLAR? Alla löpare håller ju på med nån paleo-diet. Men jag antar att de får unna sig bullar just vid mållinjen.

Eller nu ljög jag igen. ”Ganska många” är lite av en överdrift. Jag har som sagt sprungit två lopp. Men det fanns faktiskt bullar på båda.

Nu är jag precis vid slutet av ytterligare en omskrivning. Det är så nära nu. Så jävla jävla nära. Allt som ska skrivas är skrivet. Jag ska bara gå igenom allt en sista gång innan jag överlämnar det till redaktören (igen).

Visste ni förresten att ”jävlar” (svordomen) stavas med j medan ”djävlar” (varelsen) stavas med dj? Så trött på att se folk göra fel ang detta. I ordspråket ovan är jag dock osäker på vad som åsyftades, men med tanke på lokalisationen (i lådan) kändes det som att det skulle kunna vara varelsen. Men rätta mig om jag har fel.

När nu allt är genomgånget och inskickat ska jag ta och ge mig själv ett bakverk på mållinjen. Jag är faktiskt inte så förtjust i bullar men när jag har skickat in manus ska jag baka Madeleinekakor. Se på obligatorisk konsthögskolefilm. Och kolla igenom Britney Spears Instagram (undrar vilket PR-geni som driver den alltså, det är stor konst).

Nästa vecka ska jag skriva ett blogginlägg om kakorna och dilla om Proust och havet och sånt. För JAG ÄR en sån som kan litteratur. Jag har börjat lite klassiskt här med Kafka och Joyce och snart Proust. Vill inte skrämma känsliga läsare såhär i början men inom kort kommer det balla ur, vänta ni bara.

Men det viktigaste: JAG ÄR en sån som skriver klart sina böcker istället för att kasta allt i sopan och mailar förlaget att nu är det slut och hoppar ut för ett stup precis i sista sekund.

För idag har jag skrivit klart. Madeleinekakor ska det bli.
I nästa blogginlägg kanske ni får receptet, så stay tuned.


Nästan-klar-känslan.

Otippade författarproblem: BOKFÖRINGSDÖDEN

Anna raljerar om det tråkigaste av tråkigt i del tre av vår serie ”otippade författarproblem”.

Okej jag kan inte skriva detta utan att använda mig av en klyscha men det känns som en stor sten har fallit från mitt bröst. Senaste halvåret har jag gått runt med en tryckkänsla, precis vid hjärttrakten. Dubbelseende. Jag lyckades lura en sköterska att ta EKG på mig, men det var inget fel på hjärtat. Lungfunktionen också bra. Lite tecken till magkatarr vid palpation av övre buken, men inget som egentligen kan betraktas som allvarligt. Som ni ser ovan skelar jag när jag är trött, tror det är därför jag inte kan fokusera. Men idag har det försvunnit, och vet ni varför: Jo, jag har skaffat en revisor!

Jag är en person som misslyckas med att skicka in min vanliga, personliga deklaration i tid. Allt det här, logga in med bank-ID, skriva personnummer, det bara går inte. Jag väntar tills absolut sista minuten och sen glömmer jag att tycka på ”signera” och tre månader senare får jag straffavgift från Skatteverket bara för att jag är så himla sämst. 

Ett tag hade jag funderingar på att bli narkosläkare, men det faller på just den här punkten: tänk er mig mecka med alla inställningar på en respirator: Min go-to räddning för allt vad gäller teknik är att trycka på alla knappar alternativt stänga av och sätta på igen. Man kan inte göra så med respiratorer.

Ibland tänker jag att det är patriarkatets fel. Särskilt när det slutar i att jag måste be min man om hjälp med nån omöjlig sladd eller programvara eller elvisp eller nånting. Riktigt dåliga dagar kan jag tänka att patriarkatet sitter i samma båt som Skatteverket och aktivt konspirerar för att hålla mig utanför. Lite på samma sätt som att män försluter läskflaskor och saltgurkeburkar skithårt bara för att jag inte ska kunna öppna.

Men nä, helt realistiskt: det är faktiskt inte mitt kön. Det är jag, bara jag. En gång när det var föräldramöte behövde jag be barnens förskolefröken att hjälpa mig av med hjälmen. Alltså min egen cykelhjälm. För jag fattade inte hur knäppet funkade.

Ibland undrar jag hur det ens är möjligt att jag fortfarande lever. 

Ingen sa att man skulle behöva hålla på med sånt här som författare. Registrera företag och så vidare. Man måste gå in i datorn och fylla i sitt personnummer och allt möjligt. Och sen ska man fylla i något som heter SNI-kod, liksom hjälp, vad är det? Herre gud det känns som jag är sist i universum på den här bollen.

Jag skulle till exempel ha fått mitt garantihonorar från förlaget för ett bra tag sedan men jag får det aldrig för jag fattar inte hur man skickar faktura.

Min revisor heter Micke. Han vet hur man skickar faktura.

Tyvärr visade det sig att jag glömt att registrera företaget för F-skatt. Så Micke kunde inte skicka fakturan. Sen när jag skulle registrera företaget för F-skatt råkade jag av misstag sälja hälften av aktierna till min man. Så nu är han skyldig mig 12500 kr. Tror jag. Men jag vet faktiskt inte. Kanske kan man mäta ut pengarna i tillgångar? Tex hans kamerautrustning som ligger överallt och skräpar. Jag har mailat Micke om detta.

Micke tar betalt per timme. Micke kommer att bli en rik man pga mig.

Detta är kanske inte ett otippat författarproblem rent tekniskt. Det är nog faktiskt en total jävla lågoddsare. Kreativa personer lever just för att vara kreativa. Jag vill skriva rytmiska, vackra meningar och fundera kring begrepp som ”ontologiskt inert”. Och vill ni ha någon som kan ta blixtsnabba beslut i en akutsituation, då funkar min hjärna helt orimligt bra, av någon anledning. 

Men när det gäller bokföring är det som att mitt liv stagnerar. Det vill säga stannar. Och alla som håller på med berättelser och dramaturgi vet att stagnation = död. Det bara får inte ske, inte i boken och i mitt fall inte heller i samband med årsredovisning.

Det finns kanske en anledning till att ytterst få böcker handlar om revision. Jag tänker ibland på stackars Kafka som satt och blev galen på Prags motsvarighet till Försäkringskassan. Så för att återkoppla till mitt tidigare inlägg om konformitet: Vilken fruktansvärd tur att vi är olika. Tur att det finns förskolefröknar. Och läkarsekreterare. Och sådana som Micke, vars liv förhoppningsvis inte stagnerar så fort det börjar vankas årsredovisning.

En autentisk representation av mig som måste gå upp för att ordna med bokföring. Bildcred: Juan David Romero, creative commons licence.

PS: Jag tänkte göra slag i saken och tipsa om böcker som på något sätt varit betydelsefulla för mitt sätt att se på världen. Blir väl något inlägg i veckan eller så: så om ni är sugna, kika på min Instagram

Ett gränsland av många

Kaffet smakar äckligt. Får panik. Kanske har jag covid-19 nu? Kanske är detta början till lukt- och smakbortfallet? Eller så hade jag i för många skopor, jag vet inte, hopplöst det där med skopor på morgonen.

Men det var inte kaffe jag skulle blogga om, det var sömn. Eller rättare sagt, brist därav. Eller ännu mer specifikt det där gudomliga stadiet av halvsömn, precis innan man verkligen somnar, där jag alltid lyckas hallucinera ihop asbra grejer som jag ska skriva.

Fast jag orkar inte skriva ned dem nu, säger jag till mig själv. Jag håller ju på att somna. Men det här, det var den bästa idén någonsin, det var så genialt att jag naturligtvis kommer att komma ihåg det i morgon bitti.

Men på morgonen har jag alltid glömt. 

Jag har två små barn som vill höra gonattsagor. Dessa små sagostunder är de absolut lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Vi ligger tillsammans i vuxensägen, deras huvuden precis vid mina axlar. De luktar hud och ibland lite kiss. I mörkret ser jag bara deras ögonvitor. De små kropparna är spända av förväntan. 

Jag berättar exakt samma saga varje kväll, med några små förändringar. Alltsomoftast somnar vi under berättandet. Morgonen därpå får jag fråga vad som hände i sagan igår, och då har jag tydligen berättat de mest fantastiska historier om resor i tid och rum, fantasivarelser med skrynklig hud, rosenkakor och pärlor som innehåller universum. 

Men nästa dag har jag glömt. Alltså, jag har inte ens varit medveten om vad jag berättat. Det handlar inte om drömmar: mina nattliga drömmar är så satans knäppa att de inte går att översätta i skrift. Men det här gränstillståndet, precis mellan sömn och vakenhet: där händer något magiskt.

På morgonen går jag upp, brygger kaffe, skriver en lista på saker som behöver lösas och försöker få ner eventuella fångade idéer. Då är allt annorlunda. Morgonen är verklig. Jag är rationell, kan sätta idéerna i sin kontext, kolla om de passar in i den övergripande strukturen och överväga om jag hinner starta ett nytt projekt just nu. Men det blir aldrig samma sak. Jag går till jobbet, förskriver läkemedel, handlägger akutsituationer, skriver journal. Varje dag längtar jag till kvällen, till det där gränslandet.

Jag har en liten anteckningsbok vid sidan av sängen för att eventuellt kunna fånga de där idéerna.

Tyvärr blir texten oftast oläslig, dels för att jag typ sover och dels för att det är svårt som fan att skriva utan att tända lampan. För tänder jag lampan vaknar barnen och då är det game over.

Om UFON och prokastrinering.

Jag är inte en sådan som prokastrinerar. Alltså skjuter upp saker. Jag är faktiskt enormt punktlig med inlämningar och sånt, kanske därför jag lyckats dra in en hel del stipendiepengar genom åren. Ganska många glömmer bort sista ansökningsdag och då är det kört, och sen kommer jag med en halvdan men punktlig ansökan. Ka-ching, gratis stålar. The first step to success is just showing up, som det heter. 

Men nu är det allvar. Nu måste jag in med en uppdaterad version av manuset till förlaget ASAP annars jävlar då vet jag inte vad som händer, då blir det väl ingen debut 2021. Och det vore ju skämmigt nu när jag gått ut offentligt med allt.

Därför har jag prokrastinerat sjukt effektivt: jag bland annat skrivit en pjäs, första akten i ett filmmanus, sökt olika utbildningar, stipendier och försökt gå med i en sekt. (Förläggar-Pelle om du läser: oroa dig inte, manus kommer, jag gick aldrig med i sekten. Sorry alla andra för spoilern.) 

Till mitt försvar så var det i researchsyfte för ett kommande projekt. Eller ja, typ.
Jag fascineras av socialiseringsprocessen, undrar ofta vad som får en person att ge upp sina ideal, sin personlighet, ibland hela sin familj. Delvis upplevde jag samma process jag jobbade i laboratoriemiljö; det som borde vara naturvetenskapen och rationalitetens högborg. En karismatisk ledare, ett högre mål, underbetalda idealistiska medarbetare. Det finns ändå något enormt positivt att hämta i att arbeta tillsammans mot ett högre mål. Men var går det snett liksom?

Som tonåring blev jag och en kompis meddragna på ett Hare-Krishna-möte med löfte om gratis vegetarisk mat. Sen dansade vi och sjöng ”Hare Hare” osv. Maten var tyvärr ganska äcklig men jag tyckte det var otroligt underhållande. Min kompis grät efteråt, hon blev rädd att förlora sig själv. Något senare försökte jag få med en annan kompis på en UFO-uppstigning med Raëlianerna. Men hon vågade inte.

Jag förstod inte riktigt rädslan, det var ju så knasigt. Det är klart att vi inte går med i Hare Krishna eller nån UFO-sekt, inte på riktigt. Vad är det som får mig att känna så? Jag har ändå rört mig i periferin till olika slags radikala rörelser hela mitt liv, men aldrig gått med. Alltid lite utanför. Det är där jag hör hemma.

Jag tror det är därför jag skriver. Jag behöver det för att konkretisera allt konstigt alla gör, för att förstå det. Och jag vill inte på något sätt förringa de fruktansvärda upplevelser som många sektöverlevare varit med om. Jag vill bara förstå. Jag ser det som min plikt att förstå.

Senaste året har jag läst om amerikanska konspirationsteoretiker: anti-vaxxarna, QAnon, ni vet Trump-ockultisterna som tror att ”covfefe” är ett hemligt meddelande. De brittiska är också kul: de tror att Drottningen av England egentligen är en reptil som äter aborterade foster, och att det var därför Meghan och Harry valde att dra till Kalifornien och bli poddare. Känns helt rimligt.

Inser nu att det är andra gången på tre blogginlägg som jag skriver om ockultism. Så nu kommer ni tro att jag är… sån. Det är jag inte. Alltså på riktigt, jag är inte det. Men det hela fascinerar och skrämmer mig. Under hela nittonhundratalet var ockulta och ofta antisemitiska konspirationsteorier en del av nationalistisk (läs nationalsocialistisk) politik. Jag upplever deras återkomst som ett reellt hot. Därför måste jag förstå dem.

Så jag hörde av mig till en sekt. Jag säger inte vilken för att inte riskera att förvirra någon stackars vilsen själ där ute. Men jag kollade upp några stycken på internet och valde en som verkade lite lagom malign. Inte liksom, Manson Family (Emma Cline har för övrigt redan skrivit om dem, bra bok för övrigt).
Men ändå en äkta sekt.

Iallafall: Sekten ordnade snabbt ett Zoom-möte. Hur 2021 är inte det? Att man kan gå med i sekter via Zoom.

En ung, snygg kille höll mötet. Han såg snäll ut. Log. Såg mig i ögonen. På Zoom alltså. Allt var baserat på kvantfysik, sa han, och sen en massa svåra formler om olika mentala plan osv. Jag har läst fysik på högskolenivå och matematik på forskarnivå, men jag fattade ändå ingenting. Sen sa han en massa saker om immunförsvaret som var helt fel. Men jag pallade inte va helt besserwisser och rätta honom.

Han ville ordna ett personligt möte där jag skulle berätta lite mer om mina ”problem”, och sen skulle han lära mig tekniker för att nå nya medvetandeplan. Det enda som behövdes var att jag anmälde mig till ett läger. Okej, sa jag och kollade kalendern. Vi kör.

Men då kom det fram: de ville ha betalt! Vi snackar femsiffriga belopp. Så drygt. Jag tänkte liksom att de skulle va tacksamma för att jag ville gå med i deras sekt. Men nej. Det är tydligen inte så det fungerar.

När jag sa att det var för dyrt lovade de att försöka ordna med en räntefri betalningsplan. Det ingick frukt.

Men nä, sa jag. Kanske senare.

Så nu åter till att skriva slutet på boken.

Sekten skickar fortfarande mail och SMS. Och jag är fortfarande lite besviken att jag missade UFO-uppstigningen där för många år sen, fatta vad kul det hade varit att skriva om sen. Kanske skulle fixa en Kickstarter för att betala sekt-avgiften? Jag går med i en sekt och bloggar om det sen. Som ett litterärt ”Jackass”-projekt typ. Jag är på om ni är på. Efter att manuset är inlämnat då alltså.

/A

Kopparsticket visar ett pilformat UFO som störtade i staden Nürnberg 1556. 1945 hölls sedan rättegångarna mot nazistiska krigsförbrytare i samma stad. Sammanträffande? I think not. Källa: Public Domain Review

Galningar som kräks kaniner vs konformitet.

En journalist ringde i förra veckan. Det var första gången jag överhuvudtaget pratat om mig själv med en journalist. 

”Varför valde du just thrillergenren?” frågade hon.

Fan jag vet inte, ville jag svara. Det var genren som valde mig. Men det sa jag inte, jag sa något om mänskligheten som jag tyckte lät intelligent och det gjorde det antagligen för det kom med i tidningen sedan. Men jag valde verkligen inte. Lika lite har jag valt bloggenren för att skriva detta blogginlägg, men nu är jag här och då är det bara att göra det som krävs.

Jag har aldrig bloggat tidigare. Innan jag började skriva på Debutantbloggen läste jag på. Följande gäller, tydligen: 
Ett blogginlägg ska vara skrivet i första person. Tonen ska vara lättsam och blogginläggen ska följa ett givet tema. Korta meningar och korta stycken uppblandade med bilder. Ett inlägg kan med fördel innehålla praktiska råd och ska ha en tydlig sensmoral, gärna markerad i fetstil.

Det där sista skär verkligen i mig. Jag är bestämt övertygad om att berättande inte ska uppfostra. Konst överhuvudtaget ska inte uppfostra, det ska göra exakt motsatsen till det.

Jag läser mycket för barnen, och de uppfostrande böckerna är det värsta jag vet. Barndeckarna är särskilt skyldiga. Alla är typ: ”Men det är ju förbjudet att klottra!” Vilket får mig att vilja skrika anarkistiska slagord för att balansera upp situationen. Kidsen får ju inte bli quislings. Och de har ju tröttnat på Pippi, även om vi rysmyser varje gång hon vågar kasta poliserna i diket. Till och med husguden Roald Dahl gör sig skyldig till skärm-shaming, helt i onödan, berättelserna bär ju ändå. Men han är (nästan) förlåten.

Ganska många thrillerromaner för vuxna fyller i princip samma funktion, fast uppskruvad en nivå. Huvudpersonen är vit, heterosexuell, medelklass. Bovarna är avarter: psykiskt sjuka, invandrare, ibland någon psykopat från den absoluta överklassen. Offren är, fortfarande, oftast kvinnor. 

Visst finns det undantag, även lysande sådana, men tematiken är tydlig. Varken bov eller offer är som du. Eller, åtminstone inte som du bör vara. Du ska vara fin, heterosexuell, medelklass. Du ska kämpa med livspusslet. Sen i slutet åker alltid boven fast, offren är kompost, Lisbeth Salander ligger med en man och konformiteten är återställd.
Ah, suckar läsaren. Katharsis.

Det här fenomenet gör mig så innerligt deprimerad. De här böckerna säljer ju som smör. Det är konformitetskrim och nyliberala lyckosagor om små egenföretagare på pittoreska strandpromenader vars entrepenörsanda lyfter dem ur sina depressioner, helt utan läkemedel eller någonting. Och som grädde på moset lite eskapism om hundraåringar som inte är knalldementa och inte får sina blöjor vägda och inte får liggsår efter att ha blivit glömda i sin egen avföring. 

Fast nu är jag faktiskt bara avundsjuk, jag måste cykla förbi Jonas Jonassons skitstora hus varje dag på väg till jobbet, det svider. Först förbi en massgrav och sen vidare via det där huset. Tror han har sålt det. Men ändå.
Och hon med strandpromenaden bor tydligen, på fullt allvar, i ett slott. Det här med hus är som ni förstår en lite känslig fråga. En annan dag ska jag berätta om när jag fick total hybris och höll på att anlita samma arkitekt som ritat Håkan Nessers torn på Furillen, det är fortfarande lite för skämmigt.

Jag har haft en skrivcoach under hela den här processen. Det är flera andra debutantbloggare som studerat under honom, så ni som vet, ni vet. Jag snackar såklart om han med ärren. Något av det viktigaste han har gjort för mitt skrivande (och han har gjort mycket) är fått mig att tänka lite djupare kring thrillers och kriminallitteratur. Leta i ursprunget, hos Poe, Baudelaire och Artaud. Det primitiva. Ritualistiska. Kroppsliga. Djuriska. Artaud såg våldet som ett sätt att närma sig det undertryckta och instinktiva i oss alla, det där som vi nästan, men bara nästan lyckats stöta bort.

När jag själv läser är det helst konstiga böcker, om nekrofiler eller svältkonstnärer eller galningar som kräks kaniner. Det är inte för att jag är fin i kanten eller nåt. Det är bara det att de får mig att känna mig normal i jämförelse. Det är lite som att kolla på Paradise Hotel, fast på ett intellektuellt plan. Jag behöver det för att stå ut med en verklighet som är äcklig och konstig och hemsk, och jag behöver det för att stå ut med mig själv.

Lyckligtvis finns det gott om böcker för sådana som jag, även om de inte tenderar att toppa några försäljningslistor. Ganska sjukt egentligen. Är jag så konstig? Eller har ni inte bara hittat dem? Jag får nog fixa en tipslista.

Men om jag nu ska vara sån, beläst och dan. Varför skriver jag inte avantgardistisk transgressiv prosalyrik istället, det hade ju varit rimligt kan man tycka. Nix, det går inte för jag är helt enkelt inte tillräckligt bra. Tro mig, jag har försökt, det blev värdelöst. Tyvärr har delar av denna oläsliga smörja publicerats men lyckligtvis för såpass länge sedan att det nog inte går att googla fram. Ni får väl leta i Stadsbibliotekets arkiv.

Men det stora problemet är att jag får alldeles för mycket prestationsångest, jag blir helt låst, det bara går inte. Jag känner mig lika utanför i så kallade ”litterära sammanhang” som överallt annars. Jag behöver ramar, pekpinnar, struktur. Så det får bli en thriller, trots allt. Kanske finns det något högst verkligt i våldet, något djupt mänskligt i berättelser om mord, jakt och själslig rening. Även om jag inte riktigt valde det.

Själva anledningen till att berättelsen blev till var ju också det där som hände på jobbet. Men det hinner jag inte skriva om nu för att blogginlägget blir för långt, så jag får lämna er med en så kallad cliffhanger. Och det är helt okej. Jag tycker om böcker som följer en viss struktur, filmer som uppfyller mina förväntningar. Men ni som skriver, kriminallitteratur eller annat: det blir så mycket roligare om man släpper uppfostrandet och ifrågasätter konformiteten.

Se där, vilket genrekompetent blogginlägg.

Man ska för övrigt inte kasta sten i glashus.

Alla mina konstiga bilder kommer från Public Domain Review