Gästbloggare: AnnaMaria Jansson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson

Tid är en märklig sort. Det känns som evigheter sedan vi slutade blogga här på Debutantbloggen, kalendern säger mindre än ett år sedan – obegripligt.

Uppdraget här var att berätta vad som hänt sedan sist. I punktform skulle den listan se ut så här.

– Jag skrev klart ett manus.
– Jag kastade samma manus.
– Jag tappade allt vad författarsjälvförtroende hette.
– Jag sket i att skriva.
– Jag började om. Sakta.
– Jag har ingen aning om vart någonting kommer landa.

I lite mer utförlig form så var det faktiskt så att jag skrev klart en hel uppföljare till Välkommen ut på andra sidan. Snabbt skrev jag. Och enkelt gick det. För enkelt, men det visste jag inte då. När jag satte punkt var jag rätt nöjd med utkastet, historien hade gett sig själv, dryga 120 000 ord som berättade fortsättningen om tjejerna från första boken.

Jag gick till möte med min förläggare med starka steg, satte mig mitt emot henne och var helt oförberedd på hennes respons. Hon frågade mig nämligen vad jag själv tyckte om det jag hade skrivit.

Jag tänkte efter. Jag gav henne ett svar som slog mig med häpnad.

Jag hörde nämligen mig själv säga att jag tyckte berättelsen var platt, att det visst fanns små delar jag tyckte om, men att historien på det stora hela gett sig av åt ett håll än jag tänkt och att jag faktiskt nästa hatade en av karaktärerna.

Vi var tysta en stund. Kanske la hon huvudet på sned. Kanske inte. Men hennes budskap (och mitt) var tydligt: att ge ut en bok författaren själv ogillar är ingen bra idé.

Gå hem och tänk på vad du vill göra. Sa hon. Kanske skriva om? Skriva nytt? Behålla det precis som det är? Bara tänk lite.

Jag gick hem. Och insåg att jag var värdelös. Sämsta författaren någonsin. Jag var inte ens författare, jag hade bara haft tur. Och jag skulle aldrig mer skriva. Det låter dramatiskt och det var det också. Jag skrev ingenting på månader. Mådde kass gjorde jag.

Sen, sakta, kom lusten tillbaka. Jag gjorde inget särskilt för at det skulle hända, det bara smög sig på, som en liten hunger i magen. Jag kom till några insikter, så som: det behöver inte gå snabbt, jag behöver inte komma med den snabbaste uppföljaren någonsin, det tar tid. Och framför allt, det är svårt. Att skriva en bok är sjukt svårt. Jag hade liksom glömt bort det.

Efter det gick det enklare. Jag skrev i myrtempo. Fick ner kanske 30 000 tecken. Hatade. Började om. Kanske fem gånger gjorde jag så. Sen. En historia som stannade. Som har förändrats. Bearbetats. Men inte dött. Kanske är det min nästa bok. Kanske blir jag aldrig mer utgiven. Kanske slutar jag skriva. Kanske är det här början på en fantastisk författarkarriär, vi får se. Oavsett vilket så kan jag nu vara säker på en enda sak – det kommer ta en jävla tid – å andra sidan, vad gör det?

Puss på er alla, AnnaMaria

Ett bombastiskt adjö!

Här är det nu, mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Fan alltså, det har varit en ära och en ynnest att få breda ut sig på det här utrymmet en gång i veckan i ett helt år. Och en ynnest att bli läst av ER fina, smarta läsare.

Tack ni som har kommenterat på mina och de andras inlägg – ni är bäst, faktum är att jag aldrig hade kunnat fatta på förhand hur mycket det faktiskt betyder att någon tar sig den tiden, att skriva en kommentar. Att visa att det som skrivs betyder något och inte bara försvinner ut i tomma luften. Är det något jag ska bli bättre på under 2014 så är det att kommentera andras inlägg på andra bloggar, nu när jag vet vad det ger.

Om två dagar åker jag på solsemester, jag kommer förmodligen inte skriva ett ord, men jag tänker skåla ut det här debutantåret med en skön känsla i magen och hjärtat och skåla in det nya året med en from förhoppning om att det kommer bära på fina saker. Livet är stort, större än summan av en bok, men skrivandet är väg så god som någon till lycka.

Ta hand om er därute, fortsätt läs Debutantbloggen, fortsätt läs böcker och fortsätt att skriva. Skänk ditt överflöd till någon som behöver det bättre och följ hjärtat (älskar att jag avslutar i bombastisk, religiös, överdådig stil).

Puss på er!

20131227-104824.jpg

(Sorry för instagrambilden, men jag ser ju så glad ut, tänkte det var ett passande hej då.)

Vad lär du dig av?

Jag skriver som Camilla – 2013 var året då jag blev publicerad författare. Vilken fantastisk och alldeles overklig sak det är ändå. Nästan lika häftig och märklig som att jag nu kan gå in i en bokhandel, köpa en bok och först på vägen ut komma på att just det, den som står där borta, den med det fina omslaget och recensioner på både fram- och baksida, den har jag skrivit. Hur sjukt är inte det egentligen?

Jag har lärt mig massor så klart, det gör en ju under de flesta år som går, men om vi ska koncentrera oss på bokbranschen så har jag lärt mig en del om pr, om hur det funkar med inbundet, pocket, översättningar, agenturer och utlandslanseringar. Det är ju inte direkt så att jag fattar hur allt hänger ihop, men jag vet i alla fall mer nu än vad jag gjorde i december förra året.

Men frågan är om jag inte har lärt mig mest under de senaste fyra veckorna. Det var nämligen då jag insåg att det inte funkar att bara skriva utan att ha hjärtat med. Jag har gjort det förstår ni, en hel jäkla bok, inte detaljskriven och redigerad förstås, men en hel uppföljare, från ax till limpa, färdigställde jag för några veckor sedan och sen – sen insåg jag att det var fel bok. Jag insåg att jag stressat, att jag tagit den enkla vägen, att jag inte känt med magen och kroppen och hela mitt innersta. Jag insåg, med hjälp av min förläggare (och några smarta bloggläsare, tack Susanna) att jag gått på den klassiska bok-nummer-två-minan. Den kan nog se olika ut för olika personer, men det är tydligen inte alls ovanligt att en med bok nummer två liksom svänger av åt fel håll, girar ner i ett dike. Ett vanligt fenomen är att en skriver bok nummer ett en gång till, fast med lite annan handling kanske. Eller att en helt enkelt glömmer bort att en filade på första manuset i sin ensamhet hur länge som helst, men nu plötsligt ska ha en förläggare som en vill imponera på med i processen, eller nåt annat, vad vet jag, det finns ju tusen av misstag att göra.

Men (och nu utfärdar jag en varning för jag kommer låta orimligt präktig) det fina är ju att en lär sig. När jag insåg att jag typ på riktigt tyckte illa om mitt andra manus blev jag så sjukt ledsen och nertryckt i skorna. Jag tänkte aldrig skriva nåt mer, hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna skriva nåt mer? Jag hade förmodligen inte ens kunnat skriva den första boken, det var bara tur och jag skulle aldrig mer göra om det, synd för mig där dog den drömmen och just det, sa jag att jag kände mig värdelös också? Det gjorde jag i alla fall. Grävde ner mig, gjorde jag, kallade mitt manus för skit gjorde jag också.

Så gick det några veckor.

Och nu, kan jag se att jag ju faktiskt skrev en hel jäkla bok till, alltså – jag kan skriva böcker, jag kan få ur mig en hel historia. Och jag kan se att jag behövde skriva just den där historien, jag kan också se att den inte ska ges ut. För det som en dag ges ut – det ska vara sjukt mycket bättre. Och det ska vara MIN historia, från hela hjärtat. Jag ska vara stoltare än jag någonsin varit och det ska vara det bästa jag någonsin skrivit. Det kan ju tyckas självklart, men uppenbarligen inte för mig, jag verkar istället sticka emellan med lite skräplitteratur (kanske kommer jag alltid jobba så, en bra bok, en dålig, kasta den dåliga, skriva en bra? Det vore ju i så fall inte så dumt).

Hur som helst. Att lära sig är fint. Att ta motgångar är utvecklande. Och att plötsligt en förmiddag strax innan jul skriva ett synopsis och känna att det här, det står jag för hela vägen, det är himla upplyftande.

Om en skulle köpa sig en försäljning?

bild 1 (4)

Det här är en bild från Norstedts 190-årsfest som gick av stapeln förra veckan. Det var rasande trevlig med hur mycket folk som helst, gott bubbel och trevlig buffé. Som vanligt en kväll pepprad med fina samtal och sekunder av starstuckness (jag vill hälsa på PO Enqvist NU) (vågar aldrig), intressant åsikter och väldigt härliga nya vänner som jag fått just genom att dela förlag med dem.

Några dagar senare läste jag att Fredrik Backman, han som skrivit ”En man som heter Ove”, avslutar sitt samarbete med Bonniers, hans nästa bok ska ges ut av hans agent. Bonniers förlagsdirektör Håkan Rudels säger till Svensk Bokhandel att det uppstår en ”ohållbar situation” om agenter börjar ge ut böcker. ”Det kommer inte fungera.”, fortsätter han ”Den vi förhandlar med blir ju en direkt konkurrent.” Jag läser detta och mitt hjärta börjar banka hårdare för nu händer det verkligen. Nu är vi mitt i den där utvecklingen det pratats om ett bra tag, att förlagen kommer få konkurrenter från otippade håll, att bokbranschen står inför en förändring lika monumental som skivbranschen för några år sen och att den förmodligen kommer krascha, omformas och nyskapas. Jag kan inte tycka illa om denna förändring, även om den i förlängningen kanske kommer drabba mig på så deppigt sätt att jag inte längre har ett förlag på samma självklara sätt. Det vore i sig extremt tråkigt och jag skulle bli enormt ledsen om förlagen försvann, men det tror jag inte att de kommer göra, däremot kommer de kanske få byta skepnad och roll och visst är det ändå rätt häftigt att befinna sig mitt en sådan absolut rörelse framåt?

När en läser eller lyssnar till intervjuer med musiker och låtskrivare säger de nästan alla samma sak. Först blev det kris och de blev handfallna, sen infann sig friheten, de kunde göra på annat vis, bestämma själva, bli mer självständiga och nu kan de inte tänka sig något annat. Och de som skapat musik med start från 2008 (eller nåt) och framåt de kan inte ens tänka sig att ha skivbolag som första instans till att få ut sin musik. De lägger ut grejer på youtube, spelar in egna plattor, helt enkelt DIY och redan nu känns det som en självklarhet, som att det alltid varit så.

Men det har det ju inte.

Härom dagen pratade jag faktiskt med en författarkollega om vad som skulle hända om vi ur egen kassa betalade en pr-agent för att få snurr på vår bokförsäljning. En person som sket fullständigt i kvalitet och genre och som bara var ute efter att kränga så många ex som möjligt. Det är en cool tanke och jag tror att den är fullt möjlig (även om den självklart förutsätter att en har ekonomiska startmöjligheter vilket de flesta författare inte har). Men ändå, om en vrider lite på koncepten, på hur allt är, inser en att det här som skakar bokbranschen just nu inte alls behöver vara något dåligt. Mer frihet – tänk om det är vad det kommer innebära?!

Debut-hybrisen.

Ni vet hur det är när ni kanske är på fest, eller kanske på en konferens, eller bara på gymet. Allt är lugnt och stilla, alla energier i rummet är i sin ordning, men så plötsligt händer något, ingen vet riktigt vad, men det går som en våg genom lokalen, någon vänder sig om, någon viskar, någon tittar. Och plötslig omformar sig alla, de som stod bredvid varandra splittras eller kanske sluter sig tätare, några bildar utbrytargrupper och in glider den varelse som startat alltihop. Det kanske är en kändis, eller någon som är sjukt vältränad, kanske en talare som liksom är kronan på konferensprogrammet.

Det är hur som helst någon som är över, eller under för all del, den övriga gruppen i ställning, någon som gör att maktstrukturen i rummet förändras, förutsättningarna blir plötsligt nya. När jag pysslade med teater jobbade vi en del med det där, hur du bara med kroppen kunde visa din hierarkiska ställning gentemot någon annan, eller med rösten, eller genom att vägra göra någonting alls.

På samma sätt känner jag att maktstrukturen har förändrats i mitt eget skrivande sedan debuten kom ut. Jag läste eller hörde någon smart författare säga att alla som skriver sin debutroman måste ha hybris, annars blir den aldrig skriven. Jag tror att det stämmer. Och jag tror att det inte är helt ovanligt att efter debuten avtar hybrisen och verkligheten gör sig påmind. Eftertankens kranka blekhet, ni vet…

Det är ungefär som att bli kär. Först är förälskelsen allt, det fanns visst ett ex, men herregud, ingen annan kan någonsin ha älskat hen som du, hen kan aldrig ha älskat någon annan som hen älskar dig, så klart. Månaderna går, det är vackert, sen, plötsligt bara, inser du att det där himla exet visst var en ganska snygg, tydligen rätt smart, högst verklig person. Pang så kommer avundsjukan och från alla håll tornar hot upp sig. Vad som helst kan hända. Vad som helst. Din partner kan bli kär i någon annan när som helst, var det inte det som hände när hen träffade dig? Och lämnade inte du själv ditt ex bara hux flux? Vad som helst kan hända, allt kan gå sönder, allt är föränderligt.

Så känner jag inför bok nummer två. När jag skrev bok nummer ett hade jag hybris. Helt utan ifrågasättande skrev jag min berättelse, övertygad om att den var bra och borde få ta plats. Nu däremot, nu är hoten mot min berättelse monumentala. Ni förstår, jag kan egentligen inte skriva, första boken var bara en lycklig slump. Och om jag nu skulle råka kunna skriva en bok till så kommer ändå ingen vilja läsa, eller så kommer förlaget säga nej, eller så kommer boken komma ut och alla kommer skratta. Men nej, det troligaste är att det inte ens blir en andra bok, jag har nog inte nån mer berättelse i mig, kanske borde inte ens den första ha berättats?

Första boken var en smekmånad. Andra boken är det ej. I alla fall inte för mig. Men det är lugnt, jag håller på att vänja mig. Kanske är det detta som gör att författare anses svåra, de kanske har sorg för att hybrisen aldrig mer kom tillbaka?

Vems åsikt räknas?

Det börjar ju närma sig slutet av våra dagar här på Debutantbloggen, snart ska ett nytt gäng ta över och antingen en vill eller inte börjar känslan av avslut och sammafattning smyga sig på (tycker jag). Det är liksom svårt att inte börja göra upp listor i huvudet på vad en har kommit fram till under det här året, vad som har hänt, vad en tar med sig.

En grej jag har tänkt mycket på, och för all del skrivit en hel del om, är det här med recensioner och andras tyckande om det jag gör. Det är komplicerat. På så många sätt. För egen del har jag ju läst det mesta andra har tyckt om min bok. Jag tror att det hänger ihop med att jag i mitt yrke ständigt tar emot feedback, kritik och beröm, jag hade liksom ingen tanke på att inte ta del av samma sak gällande boken. Men så här i efterhand undrar jag om det verkligen var ett särskilt bra beslut.

Härom dagen kom jag över en liten blänkare, det var i en recension av Maria Svelands senaste bok Systrar och Bröder, skriven av en Lena Kvist. Meningen löd ”Maria Sveland rör sig i samma litterära kvarter som till exempel Helena von Zweigbergk, Katarina Wennstam eller det nya namnet Annamaria Jansson.”. Jag blev jätteglad (trots att mitt namn var felstavat). Glad över att nämnas tillsammans med så duktiga författare, över att få vara med där, över att ens vara hågkommen och påtänkt. Jag kände att hela jag pös av stolthet, jag växte nån centimeter. Jag kände till och med att jag fick bäring och näring som skribent, kanske har jag i den där författarvärlden att göra trots allt? Min dag blev lite ljusare.

Det var väl bra, tänker kanske ni, klart en ska bli glad. Och ja, jag håller med, på ett sätt, men på ett annat inte. För det är problematiskt att bli glad över vad andra tycker. Att ta till sig, att låta andra definiera och därmed låta andra sätta ramar och regler för om jag är bra eller dålig. För på samma sätt som jag blir glad över exempelvis en positiv recension blir jag ju också ledsen av en negativ. Det kanske inte gäller för alla, men för mig är det så. Och jag tror inte att det är bra. Inte för mig. Jag vill inte bli ledsen eller glad av vad någon annan tycker. Någon som bara är en person, som kanske hade en dålig dag, eller som hade en väldigt bra dag. Jag vill bestämma mitt eget värde och lyssna på några få, smarta personer. Faktum är att ju längre jag är i den här karusellen inser jag att allt annat nog är omöjligt.

I mitt yrke får jag en del hatmejl. En del påhopp. Ganska så många anser att jag är värdelös och borde sluta, det är ofta så inom sportbranschen, särskilt om en är kvinna. Självklart har jag valt att inte ta till mig av de mejlen. Jag kan inte lyssna på alla som anser att jag är kass för att min röst är för ljus eller för att tjejer inte kan något om sport, då skulle jag gå under. På samma sätt tror jag att jag måste minimera intaget av vad andra anser om mitt skrivande. Just Maria Sveland, vars recension jag nämnde ovan, sa i en intervju i podcasten Värvet att hon aldrig läste recensioner av den enkla anledningen att hon inte ville bli påverkad. Hon ville förbli i sitt förhållningssätt till sitt eget skrivande. Jag tror att hon har rätt. Jag tror att det är vägen att gå. Men det tog ett år att komma fram till det.

När allt byter riktning.

Vissa saker får en höra från barnsben och sedan med jämna mellanrum under resten av livet (känns det som). Att de där uppmaningarna dyker upp gång på gång beror självklart på att de är sanna. Att de stämmer. Oavsett vem du är eller vad du gör.

Jag blev just påmind om några av dem. Och insåg att jag, kanske inte hade glömt dem, men tappat bort dem litegrann. För att livet går i hundraåttio. För att jag vill mycket mycket mycket hela tiden och ibland tror att jag har tänkt efter, men i själva verket har jag bara kört på. Hundraåttio som sagt.

Så.
Några saker att minnas. Oavsett om du skriver böcker, tar hand om barn, springer maraton eller lagar mat.

Var dig själv.
Så enkelt och så svårt. Svårt för att ibland vet du ju inte. Var dig själv uppmanar alla i evighet, men hallå, om jag tappar bort mig själv då? Vem ska jag då vara? Hur ska jag då göra? Svaret är ju att när det händer märker vi det kanske inte förrän efteråt, och oavsett om vi märker det mitt i så känns det ofta som ett race som måste slutföras innan en kan bryta sig loss och säga, vänta nu, vad är det här? Vem är det här? Var är jag? Så får en börja om. Hitta sig själv igen.

Ta reda på vad du vill.
Den här uppmaning har släktskap med fina hejarop så som följ ditt hjärta, känn din väg, låt ingen annan diktera dina villkor och så vidare, men likväl är det viktigt. Du ska göra det du vill, inte annat. Du ska absolut inte göra det någon annan vill. Bekymret är ju att ibland tror du att du gör det du vill, men så plötsligt inser du att nej, jag gör något annat. Då gäller det att inte deppa ihop (eller jo, det kan du göra först) utan istället ta chansen att faktiskt ta reda på vad du vill. Och låta dig själv följa den insikten.

Omge dig av människor som ger, inte tar, energi.

Tre punkter som i mitt fall alla kan appliceras på var jag befinner mig exakt just nu. jag har kört på och tappat bort och tappat riktning trots att jag trodde att det var precis tvärt om. Lustigt. Hur en kan vara så säker på sin väg för att sen plötsligt inse att näe, det var precis tvärt om. Jag kan tyvärr inte dra några smarta slutsatser av detta riktigt än, det kan ju vara så med insikter, först kommer de, lite senare kan de implementeras på verkligheten och efter det får en se vart de tar en. Det lustiga är att om någon, säg igår, hade förvarnat mig om att så här kommer du att känna om några timmar hade jag blivit både rädd och ledsen och håglös. Och visst, jag känner en del av det också, men det känns också precis tvärt om.

Fri.
Är nog rätt ord.

Och jag ber om ursäkt för att detta inlägg är lite kryptiskt, det klarnar nog så småningom tänker jag, för både mig och er.

Skrik för fan. Högt. För alla de andra.

I dag, den 15 november, är det Fängslade författares dag.
Vi kan väl ägna en liten stund åt att tänka på det.
På dem.

Vi kan väl tänka på fellow författare som gjorde som vi, skrev en bok, eller två, eller fler. Eller på dem som skrev en artikel, hade en blogg, höll ett tal, tog ställning.
Och som fängslades för det.
Torterades kanske.
Hämtades från sina hem, från sin familj, från sitt sammanhang.

Enligt PEN, vars center världen över just i dag påminner om fängslade författare, journalister och bloggare, befinner sig hundratals personer i fångenskap. Vi kan väl tänka på dem. På Dawit Isaak, på Nadezjda Tolokonnikova, på dem som befann sig i samma fängelse som Martin Schibbye och Johan Persson, som var kvar när svenskarna fick lämna. På alla dem som inte har ett land som skyddar dem utan tvärt om, lever och verkar under en regim eller ett statsskick som gör allt för att tysta dem. Motverka dem.

Ta en stund och tänk på alla dem.
Finns det något du kan göra?
Kan du skänka pengar, skriva ett brev?
Eller kan du åtminstone ägna en stund då och då åt att känna tacksamhet. För det du har. Här. För att du får skriva, för att det finns vägar och forum och öppna bloggar och webbmagasin och förlag där du kan trycka upp din egen text och ingen kommer censurera dig.
Det är en gåva.
En ynnest.
Oändligt mycket större än den att bli utgiven, få ett fysiskt förlag, finnas i pockethyllan, synas i en intervju.

Jag vet att ni vet allt det där, så klart, men ändå. Kan vi inte tänka på det lite extra i dag? Kan vi inte leta upp listor på nätet och ge vår namnunderskrift för att visa att vi är många, att vi är starka och att vi inte accepterar att människor tillfångatas, misshandlas, skickas till läger i Sibirien, allt för att tystas.

Vi tystas inte.
Inte här.
Så skrik för fan.

Mina val.

Tänk att det snart är ett år sedan Välkommen ut på andra sidan såg dagens ljus, och tänk att det är över två år sedan hela processen med manus och bok och förlag drog igång. Och tänk att under den tiden så har en hel del grejer visat sig vara underbart mycket härligare än jag trodde på förhand, en del grejer har varit tråkigare och en del grejer mäktigare, men en sak har varit precis som jag trodde (och fruktade) att den skulle vara.

Jag vet att jag skrivit minst en text om det tidigare, det här med att synas och höras. Det här med att blogga och twittra. Det här med att sprida sin bok och recensioner en får, att puffa för inlägg och texter och köp gärna och här är länk till nätbokhandeln och vore väl inte min bok i pocket en underbar julklapp så säg? Jag trodde när jag gav mig in i den här svängen att hela karusellen ovan skulle vara det som ställde till mest problem för mig, och så har det också varit. Inte fysiska problem så klart, men moraliska, mentala – jag tycker inte om vem jag är när jag hojtar och twittrar. Det är helt enkelt inte jag. Ändå har jag försökt, för att jag ser nyttan med det, och för att jag inte vill vara en dinosaurie, men jag tror det får vara nog nu.

Jag gav det ett år (nästan) och nu är det dags att att utvärdera, vad ska jag lägga ner, vad ska jag fortsätta med?

Vill ni veta vad jag kommit fram till? Lyssna bara.
Jag kommer skriva på min egen blogg när jag har något att säga om min skrivprocess, jag gillar lilla okejskriv på nåt sätt, även om den relationen inte heller varit helt okomplicerad. Men som sagt, bloggen får leva, på villkoret att jag slutar ha ångest när jag inte skriver, när det dröjer en vecka mellan inläggen. Det är en blogg om skrivande, har jag inget att delge inom den kategorin kommer det vara tyst, och det är som det ska. Jag ska inte ens tänka tanken att krysta ur mig nåt som känns fel, punkt slut.
Jag kommer bli en mussla på Twitter, se men ej höras, typ aldrig höras tror jag bestämt.
Jag kommer tacka ja till intervjuer, föreläsningar och bokprat och liknande. Det är liksom en helt annan grej, jag gillar verkligen att prata om min bok, jag gillar att bli intervjuad, det finns liksom något så mycket skönare i att bli frågad, att svara för att någon bryr sig, istället för att skrika rakt ut och inte veta om någon lyssnar.
Jag ska försöka att inte känna mig dålig för att jag inte marknadsför mig själv mer, jag vet att de känslorna kommer att smyga sig på, men det har de ingenting för. Jag orkar inte höras och synas. Jag orkar inte dela min åsikt om allt och inget eller saluföra mig. Jag säger inte att det är dåligt att göra det, men jag kan inte, det passar inte mig. Varje gång jag lägger ut en länk till något fint någon skrivit om min bok eller postar en uppmaning om att handla boken här, så ger det en sur eftersmak, det funkar bara inte.

Så, där har vi dem, slutsatserna. Egentligen kommer mitt beteende inte ändras så mycket, jag har inte direkt twittrar ihjäl mig innan heller, skillnaden är snarare att jag inte tänker ha dåligt samvete över min tillbakadragenhet. Det är mitt val. Jag bestämmer. Jag gav det ett år (nästan) och nu är det slut. Jag är glad att jag provat, jag är glad att jag bestämt mig för en annan väg. Bra så.

Jävla väntan.

Asså jag är så uttråkad nu. Får en skriva ett sånt inlägg? Ett tråkinlägg? Det får en väl? Nu gör jag det i vilket fall som helst.

Jag har fortfarande inte fått någon feedback från min förläggare. Jag hänger i luften. Jag kommer ingenstans. Jag är fast i ett himla ingenmansland och inte ett skit kan jag göra åt det. Och nej, jag tänker inte hoppa på NaNo (Marias eminenta pepp till trots) för det går inte, jag kan inte börja skriva något annat nu. Jag har verkligen tänkt på det, om jag ska börja skriva på Bok Nummer Tre eller på något annat, men varje gång jag tänker tanken fullt ut så är det något som tar emot. Jag har ingen annan berättelse i mig just nu, det enda jag har är en längtan efter att färdigställa Bok Nummer Två. Det finns liksom inte plats för något annat.

Det här är ju verkligen en annorlunda process jämfört med debuten. Då körde jag ju bara på, skrev färdigt en version och började omedelbart på nästa omskrivning, enbart vägledd av mig själv och min egen känsla. Nu däremot, nu inväntar jag någon annans åsikt och är det något som gör mig handlingsförlamad så är det just det. Grejen är att jag hade på känn att just detta skulle hända, det var precis därför jag väntade så länge som möjligt med att släppa ifrån mig texten för jag visste att i samma stund jag släppte taget skulle jag bli fast i någon annans grepp. Jag blir liksom sådan, under tiden jag väntar på ett specifikt besked har jag svårt att företa mig något annat. Ni känner säkert igen känslan, i alla fall några av er, det är typ som när en söker jobb och innan en vet om en fått det är det liksom svårt att söka tio andra.

Väntan.
Mitt sämsta.

Tur att jag trots allt har ett heltidsjobb annars skulle jag bli knasig av uttråkan. Det enda som är bra med detta är att jag nu till och med välkomnar en sågning, eller nej förresten, inte en sågning, men lite kritik kommer definitivt vara enklare att ta eftersom jag då omedelbart kommer kunna skrida till verket och rätta till, bearbeta, göra bättre, skriva!
Å andra sidan får jag ångest bara av att författa detta eftersom jag är en sån som alltid tror det värsta. När jag nu sitter och längtar på detta ohämmade sätt efter feedback kan en ju ge sig fan på att den kommer att bita mig i rumpan när den väl kommer. Ni ska se att min förläggare hör av sig med en lista längre än hela manuset, att jag samtidigt skickas till Ryssland på mästerskap och att utgivningen för boken flyttas fram så att jag måste skriva nununu och inte hinner andas/äta/umgås på en si så där tre månader. Just saying.

Märker ni rastlösheten? Hur den liksom bubblar? Jag vill skriva. Jag vill plocka hem den där himla andra boken. Sätta punkt på riktigt. Lägga den till handlingarna. Nu. Tack.

Det där med att inte skriva.

Under arbetet med bok nummer två har det dykt upp en del nyheter som skiljer sig från arbetet med bok nummer ett. Inga konstigheter med det så klart, jag har förändrat nåt i min skrivprocess i och med att jag nu har mer koll på hur en redaktör jobbar. Och jag har haft en lite annan ingång i skrivandet och färdigställandet av manuset eftersom jag nu har en förläggare och ett förlag och liksom inte ska övertyga någon med en fantastisk första mening, första sida, första kapitel samt strålande följebrev som inte alls var lika roligt som exempelvis Jonas Jonassons.

Vissa nyheter är dock lite mindre tillfredsställande tycker jag. Som nu, när jag plötsligt är mitt i ett tomt skrivarhål, helt utan möjlighet att skriva svirrar jag runt som ett förvirrat löv i vinden, utan riktning och utan chans att styra min färd.
Eh.
Med andra ord. Jag har skickat manuset till min förläggare och eftersom jag var lite tidig med det så kan hon inte läsa nununu utan det dröjer en liten stund. Och här går jag och väntar. Under tiden kan jag inte direkt förändra något i manus för det vore mest korkat och kanske onödigt merarbete. Så här sitter/står/ligger jag nu. Utan något att skriva och det är en så ovan känsla. Det var så länge sen jag inte kunde arbeta på manuset att jag inte vet vad jag ska ta mig för.
Slappna av stressade osköna människa tänker ni och ja, jo, men problemet är att jag är liksom klar med det? Jag har slappnat av några dagar, nu vill jag skriva igen. Och så är jag ju nyfiken också, rastlös och nervös över vad domen ska bli. Tummen upp tummen ner eller ingen tumme alls. Typ.

Denna lilla väntan är i alla fall något helt nytt. Förra gången väntade jag ju på ett nej från alla förlag jag skickat till och det visste jag ju kunde ta ungefär hundra år, nu väntar jag mer på att kunna komma vidare och förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge. Ett tag funderade jag över att börja skriva på något nytt, kanske delta i NaNo, men näe, det kommer bli för splittrat inser jag.

Så jag väntar.
Finns säkert nån mening med det med.

Nej men, vad är det jag ser/hör/anar? Är det…

Det finns några känslor förknippade med skrivandet som är oslagbara. Känslan av flow till exempel, när orden bara kommer, timme efter timme, kanske till och med dag efter dag. Känslan när jag plötsligt bara vet vad jag måste ändra för att det ska bli bra, när jag hittar riktningen efter att varit vilse ett tag. Självklart känslan av att få beröm för det jag skrivit, när någon tar sig tid att berätta, en fin recension, en intervju där någon ställer precis de frågorna som boken behöver.

Och så finns det känslan av att vandra omkring med huvudet helt tomt vad gäller författande, skrivande eller kreativt skapande. I mitt fall för att jag har en skrivapaus, manus till Bok Nummer Två är inlämnat, men feedback ännu ej utdelad, jag är i ett vacuum och då, plötsligt, är det något som börjar röra sig längst bak i hjärnan. Först trixar det omkring litegrann, gömmer sig, försvinner och kommer tillbaka, blir synligt men glider undan. Så får du fatt på det, drar fram det där motsträviga vad-det-nu-är och inser att det är starten på något nytt. Ett frö. Till en bok. Som plötsligt bara finns. I ditt huvud. I mitt huvud.
Utan att jag ansträngt mig det minsta.

Det där med fantasi och kreativitet alltså, är inte det helt sjukt egentligen? Den där idén, den där ofärdiga lilla funderingen som plaskar runt i mitt huvud just nu, vart kom den ifrån egentligen? Hur kunde den bara vara där en dag? Vem placerade den där och varför blev det just den tanken och inte en annan?
En får inte tänka på det där för mycket tror jag, i alla fall inte jag, det känns alldeles för stort och ogreppbart. Men ändå, så himla häftigt.
Och så himla pirrade och fint, som en liten hemlighet, ett litet rus. Ska tanken hålla? Vad ska det bli av den? En försiktig googling, ett litet glädjeskutt i magen, bättre än jag vågat hoppats, en sökning till, ett gammalt foto kanske? Finns det? Hur ska jag ta mig vidare? Är det något att ta vidare? Är det detta jag ska utveckla på NaNoWrimo? Var det därför tanken kom just nu? Eller är det så att min hjärna har nån sorts funktion som gör att den likt en ränna med bowlingklot ständigt producerar en nya tanke (klot) när en gammal är förbrukad (kastad) (antar att ni älskar mina sportsliga liknelser…)?

Oavsett. Den känslan. Den av en ny idé. Vad grym den är alltså.

Skillnader och likheter.

Härom dagen skrev jag klart manuset till Bok Nummer Två. För mig innebär att skriva klart att jag författat hela alltet i ett stycke, brytit ner det i mindre bitar, läst igenom allt och bifogat kommentarer på saker jag vill ändra, satt ihop det hela igen och skrivit om. Efter det har jag väntat ungefär en vecka för att se om någon känsla av ”det där måste jag ändra” ska ploppa upp, men eftersom det inte har hänt har jag lämnat rubbet till min testläsare Anna och planerar att skicka det hela till min förläggare i dagarna.

Gott så.

När jag tänker på mina två skrivarprocesser inser jag att de liknar varandra väldigt mycket. Jag har författat Välkommen… och Bok Nummer Två på nästan exakt samma sätt, enda skillnaden är att jag bearbetade Välkommen… en vända till innan jag lät någon läsa den. Med Bok Nummer Två har jag snabbat på den processen, främst för att jag nu har tillgång till min förläggare och gärna ser att hon läser det hela lite tidigare, men också för att jag fått en inblick i hur det funkar med en redaktör, jag behöver inte lägga ner tid på att rätta varenda stavfel, inte än.

Dock finns det en jättelik, gigantisk skillnad mellan att skriva min första bok och denna andra. Den stavas förväntan. Den stavas press. Den stavas att leva upp till någonting. Jag vill betona att allt ovan nämnt kommer från mig själv. Det finns ingen som pressar mig eller ställer krav – men jag gör det. Första gången kände jag mig så vansinnigt begåvad och glad över att jag ens kunde skriva en sammanhängande text som sträckte sig över tio sidor. Nu vet jag att jag kan, nu ska det bara göras. Första gången blev jag sjukt glad över att någon gillade det jag skrivit, nu vill jag att den som läser ska gilla det MER. Jag vill att min förläggare ska känna att jag utvecklats, JAG vill känna att jag har utvecklats, jag vill skriva bättre, mer, smartare. Det är som att vara ung och lovande, shit vad många gånger jag varit det på olika arbetsplatser och det är ett så gött tillstånd. Så en dag traskar du till jobbet och inser att du 1. inte längre är ung, 2. har jobbat alldeles för länge med samma sak för att anses lovande och 3. i och med ovan nämnda punkter kommer helt nya krav.

Så känns det med Bok Nummer Två. Parat med den lätta ångesten som kommer av att inte ha en aning om huruvida det jag författat är bra. Alls. Det trodde jag att jag skulle känna, men nej, jag tror och hoppas, men jag har fan ingen aning.

bild 3 (1)

Hur var det då?????

Jaha, med tanke på mitt förra inlägg så råder det väl ingen tvekan om att detta måste bli en uppföljning. Så, vad tyckte jag om Bokmässan?

Först och främst – det är helt jäkla sjukt att bokbranschen tydligen är i nån sorts kris, att det är svårt att bli utgiven samt att ungdomar läser typ ingenting alls. Efter två dagar på Bokmässan är det fullkomligt glasklart för mig att ALLA människor läser, skriver böcker, ger ut böcker, ingår i litterära sällskap, är beredda att betala (mycket) pengar för breda, smala, obskyra böcker samt gärna traskar upp till vem som helst de inte känner sedan tidigare och utropar ”jag ÄLSKAR dina böcker”, ”får jag ta ett foto/be om en autograf/fråga dig en sak”. Det är dessutom väldigt tydligt att folk är intresserade, lyssnar, är öppna, är imponerade, är snälla. Ovanpå det vill ungefär alla människor i hela världen skriva en bok inom valfritt ämne och det är bara en tidsfråga innan de gör det.

Alltså, ärligt, det var så mycket folk. Jag hade aldrig kunnat fatta trängseln. Och om någon släppt ner mig mitt i mässhallen och berättat för mig att i stort sett alla inom denna bransch är oroad för dess framtid så hade jag trott att personen var knäpp. Eller ljög. Men det är väl som min pappa sa, alla på båtmässan köper ju inte båt, särskilt inte flera gånger om året.

Hur som helst. Jag tyckte Bokmässan var väldigt rolig. Jag tyckte självklart att det var för mycket folk, men att traska runt bland alla vackra böcker, att lyssna på talare av olika slag, att kika på nya förlag, att betala för mycket för en sockrad munk på övervåningen och sen döva det dåliga samvetet med att direkt efteråt köpa en ekologisk tygpåse för att rädda regnskog – allt det var superfint.

Att signera min bok var en utomkroppslig upplevelse. Jag var så stolt och glad.

Och lördagkvällen med förlagsmiddagen på Parks övervåning var underbar. Jag hade så fantastiska människor till bordet, jag hade så roligt och den där känslan av att vara i rätt sammanhang, att inte vara det minsta ifrågasatt, den är oslagbar. Att dessutom bli starstruck, ta sig samman och sen prata hela kvällen – det är once in a lifetime.

Det dåliga då, jorå, det fanns där såklart. Precis som jag trodde innan och kanske snäppet värre. Men det slog mig också att allt det där jag befarade, de snäsiga, de rent otrevliga, de dryga och de allt för självkära. De som på riktigt tävlade om störst seminariehall, flest framträdande och försäljningssiffror. De som frågade vad jag har skrivit och sen omedelbart minglade vidare när de insåg att jag inte var någon de behövde imponera på eller ens ta hänsyn till. Alla de som jag ville hålla fast och se i ögonen och säga du skriver böcker på heltid för helvete, fattar du hur priviligerad du är? Alla dom är ju bara vanliga människor. Såna som finns överallt. Precis som hierarkiska system, könsförtryck, idioti och dåliga chefer.

Så. Jag valde att inte tänka på det just då. Bokbranschen är som alla andra befolkad med underbara och mindre underbara personer. Det är inte en puttinuttig sagovärld skild från den vanliga verkligheten, långt därifrån. Det måste det självklart göras något åt, men jag blev ändå glad, för det var absolut inte värre än någon annanstans – snarare tvärt om. Faktiskt. Och om vi alla håller fast vid det Camilla skrev i går så kan vi ju göra om hela skiten på nolltid!

Ett tveeggat svärd. En hatkärlek. Och en förvirring.

Ni vet hur det är när en bok plötsligt är överallt, när ALLA läser samma sak, ALLA kultursidor diskuterar den, den ligger på pockettoppen vecka ut och vecka in. Den är en hype, helt enkelt.

Jag har alltid fungerat likadant i sådana lägen. Jag köper boken, men jag läser den inte. Det går inte. Jag orkar inte läsa något som alla andra redan förhåller sig till, det där allmänna tyckandet måste sjunka undan innan jag kan ge mig in i leken. Så nej, jag har inte läst Knausgård än, trots att jag har alla sex böckerna sorterade i färgordning i bokhyllan.

Jag säger inte att min inställning är en bra inställning, tvärt om kan jag bli lite trött på det där, som att jag ska vara speciell, läsa annat än alla andra liksom. Särskilt trött kan jag bli eftersom det går igen i det mesta. Jag ser sällan filmer som alla andra ser just då, om alla testar nån träningsform eller reser till ett särskilt ställe eller går igång på ett livsmedel, kan en ge sig fan på att jag håller mig långt därifrån.

Jag är inte negativ. Bara lätt avståndstagande.

Precis som jag är inför Bokmässan.

Jag har aldrig varit där (på grund av ovan nämnda anledningar), men i år är det dags. Jag ska träffa Debutantbloggarna, gå på Norstedts stora middag och signera min pocket i deras monter. Det ska bli kul. Men ändå. Jag tycker den här mässan har en lite bitter smak runt sig. För plötsligt jämförs det, vem får åka, vem betalar förlaget för, vem får mest utrymme, vilka är kompisar, vem får flest gratisdrinkar, mest publik runt sig, vem har längst svans av fans bakom sig?
Jag orkar inte sånt.
Och jag har mycket svårt för arrangemang som liksom i sig själv föder avundsjuka och känslor av misslyckanden hos dem som uppenbarligen inte är lika viktiga som andra.

Jag är självklart positiv också. Flera dagar bara tillägnat böcker och läsande och författare, kan det bli bättre? Och att den är så allmän, lika mycket för läsaren som för författaren och förlagen. Att barn- och ungdomslitteraturen får ta plats, att mindre förlag får synas, det är så sjukt underbart och fantastiskt.

Men. Som sagt. Jag är skeptisk. Det är en mässa. Inget annat. Den ska vara rolig, inte föda ångest. Så på fredag kväll tänker jag träffa mina bästisar, som inte har något med bokvärlden att göra. Och på lördag kanske jag åker hem till mamma och pappa istället för att festa på middag med branschen. Det här är världens sämsta inställning ibland, jag har missat mängder av roliga mingel i min dag, men jag vet inte, jag tror att det får vara så. Jag är en tråkig jävel ibland. Som värnar det jag verkligen tycker betyder något. På riktigt.

(Obs: jag tvivlar inte på att jag i nästa inlägg står för en kovändning och en pudel och förklarar min enorma, helt okritiska KÄRLEK till mässan, allt är möjligt…)