En sista hälsning

Jaha, då var det nästan över. Vårt år med Debutantbloggen. Snart presenteras de nya bloggarna som kommer att ge er nya fräscha vinklar på det här med att ge ut en bok för första gången.

Det skulle dock vara att ljuga om jag inte skrev att det också kommer bli ganska skönt att inte behöva slå upp datorn i panik kl 23.52 på måndagar eftersom jag glömt att skriva ett blogginlägg till tisdagen (ja, det har hänt ett par gånger).

Jag gick tillbaka och läste mitt första blogginlägg. Vad ung och lovande (och naiv!) jag var. Nu fyller jag snart 37 (samma ålder som Astrid Lindgren var när hon debuterade) och har börjat förbereda mig inför kommande 40-årskris. Nej, nu ljög jag. Eftersom jag alltid tar ut saker i förskott är 40-årskrisen förstås redan etablerad hos mig.

Det har varit ett år med djupare dalar än någonsin, men förstås även höga toppar – framför allt var det en toppendag då jag fick hålla min bok i handen.

Precis som Gudrun här nedan är jag orolig. Orolig för att det här inlägget gör mig till den där gästen på fest som inte kan sluta prata fast man egentligen bara vill att hen ska gå hem så värdinnan/värden får sova. Mina bloggidéer är slut, dokumentet där jag skrev ner dem helt tomt. Faktum var att förra veckans inlägg faktiskt kom till på uppmaning av just Gudrun när jag beklagade mig över att jag inte hade fler saker att blogga om.

Nu ska jag istället ägna tiden åt att skriva en eller ett par tv-serier, redigera och skriva om roman nummer två och se på mycket mer reality-tv än jag gjort senaste året. Det sistnämnda får kanske bli mitt nyårslöfte. De säger ju att man ska sätta upp realistiska mål.

Vi hörs på lördag igen, då vi jämför våra förväntningar/ambitioner med verkligheten.

Tack för att ni följt oss här på Debutantbloggen och på återseende!

Jag blev catfishad – du kan aldrig ana vad som hände sen

Mitt näst sista inlägg här på Debutantbloggen tänkte jag ägna åt ett ämne som kanske stötts och blötts en aning för mycket i media, om jag får säga det själv.

I morgon kommer intervjun med mig i DN, som jag hintat om i ett tidigare inlägg och det tror jag faktiskt blir sista gången som jag behöver fläka ut min sorgliga livshistoria för allmänheten.

Efter min medverkan i Malou efter tio fick jag lite nya lyssningar på Storytel. Den ovan tolkar jag som att personen som lyssnat tror att jag kanske ljuger i tv. Och det gör jag alltså inte, även om inte exakt allting som händer i boken har hänt mig på riktigt så har jag precis som Doris råkat ut för en catfish.

Detta har jag berättat om även i Journalisten, Nyhetsmorgon och NWT.

Naturligtvis visste jag när jag skrev en roman baserat på något självupplevt att jag skulle få svara på frågor om det från journalister. Det var till och med en av anledningarna till att jag valde att dramatisera historien om hur jag blev catfishad. Jag visste också att det skulle ta fokus från resten av boken, samt att andra halvan, som handlar om en realityserie, skulle hamna i skymundan.

Och det funkade ju uppenbarligen för att ge boken lite extra publicitet. Jag kan inte tänka mig att jag hade fått lika mycket mediautrymme utan en ”sann historia direkt ur livet” att marknadsföra min debut med.

Är jag trött på att prata om catfishen nu? Svar ja. Ser jag fram emot att prata om något annat när nästa bok kommer ut? Också ja. Ångrar jag att jag valde ett ämne som skulle komma att överskugga bokens andra beståndsdelar, som språket, humorn eller Värmlandsskildringen? Nej, inte direkt. Men jag blev extra glad av intervjun i VF, där jag fick breda ut mig om annat än catfish-historien.

Skulle jag rekommendera andra att skriva om något självupplevt? Ja. Men bara om du är beredd att prata om det i intervjuer under lång tid framöver.

Läsning i limbo

Eftersom jag skickat mitt andra bokmanus till förlaget och ännu inte påbörjat ett tredje befinner jag mig i limbo. Skriv-limbo. Min sambo är förmodligen nöjd med att jag återigen kan se tre tv-serieavsnitt på raken en kväll. Han utbrast ”Det sa du förra gången också, men sen började du på en ny bok!” när jag i slutfasen av råmanusskrivandet lovade att vi ”snart” skulle kolla på tv-serier tillsammans igen.

Jag har också tid att läsa riktigt mycket igen och efter några feelgoodböcker kände jag för att skölja hjärnan först med en riktigt knastertorr biografi om den mest kända svenska nazistledaren och nu har jag övergått till Hemingway. Trots att jag faktiskt skrev ett specialarbete om Ernest Hemingway någon gång på högstadiet (och naturligtvis läst flera noveller under skoltiden) har jag aldrig läst någon av hans romaner.

En fest för livet baseras på författarens egna anteckningar från hans år i Paris under 1920-talet. Han hävdar i boken att han av en slump fick tillbaka en koffert som hade förvarats i källaren på hotell Ritz i Paris i slutet av 1950-talet. Den innehöll flera anteckningsböcker och dagböcker från tiden som den då åldrande Hemingway trodde att han hade förlorat för alltid. Det här var bara några år innan självmordet och Hemingway satte i gång att använda sig av anteckningarna för att skildra tiden mellan 20-30.

Att få läsa om den store machoförfattarens första stapplande försök att skriva en hel roman, hans möten med utgivna kollegor som F Scott Fitzgerald och Ezra Pound inspirerar faktiskt mycket mer än jag anade när jag började läsa. Dessutom är han inte alls så fåordig eller snål med utläggningar som den berömda isbergstekniken vill göra gällande. Flera gånger under läsningen har jag kommit på idéer till mitt tredje manus som jag skrivit ner i mobilens anteckningar.

Det återstår att se hur mycket av Hemingway som fastnar på framtida boksidor.

Festivalminnen

Minns ni festivaler? Det var ställen, ofta i gamla folkparker, där massor av folk (mest ungdomar) samlades för att lyssna på olika band som uppträdde, supa ner sig själva och sina tält. För ja, man tältade på en camping och var 17 och åt kanske bara Skogaholmslimpa med mjukost i fyra dagar i sträck för att spara pengar (man = jag).

Nu har jag fått åka på festival igen, men inte på en leråker där man får tinnitus av den höga musiken och hälsporre av att stå upp 12 timmar i sträck. Nej, jag har varit på Värmlands Bokfestival och gjort mitt första publika framträdande på scen som författare.

Det började lite stressigt, jag fick ett telefonsamtal där rösten i andra änden sa ”Alex Schulman är försvunnen, du måste upp på scen NU!”. Jag befann mig då i andra änden av Karlstad, där jag gjorde en intervju för mitt vanliga jobb på TT. Fick skjuts av intervjuobjektet (Sven-Ingvars frontman) till bokfestivalen och möttes då av beskedet att jag inte behövde kasta mig upp på scenen för att underhålla x antal 100 personer som väntade sig att få se A Schulman och inte A Edliden. Skönt.

Det visade sig att Schulman blivit sjuk och den månghövdade skaran som samlats för att se honom började skingras. Några få tappra själar satt kvar och väntade i tjugo minuter på mig, däribland en fanclub bestående av min mammas två bästa vänner samt min gamla granne.

Själva samtalet då? Jo, det gick faktiskt hyfsat om jag får säga det själv. Malin Edgren som intervjuade mig var proffsig och hade gjort en jättefin läsning av boken. Första frågan var något i stil med ifall min intention var att man ska läsa boken som samhällssatir, vilket jag förstås uppskattade att någon snappat upp.

Efter samtalet signerade jag hela två böcker: till min kompis Peter och till ovan nämnda granne. Man kämpar på med kändisskapet, så att säga. Vi lyssnade på samtal med Sven-Ingvars om biografin som kommer ut i dagarna (ja, det heter Värmlands Bokfestival för att de största kändisarna är där), strosade runt i mässhallen och minglade med det fåtal personer jag kände igen.

En fin erfarenhet som gott och väl vägde upp för den så omtalade ”riktiga” bokmässan.

Äntligen i mål

Som rubriken antyder har jag gått i mål med det stora och viktiga projektet: Råmanuset Till Nästa Bok.

Det har tagit längre tid än jag trodde, mycket längre. Jag hade ju, som jag säkert redan har nämnt här på bloggen, en naiv tro på att jag kanske skulle vara färdig innan utgivningen av min debutroman. Jag hade ju skrivit debuten på ett halvår, så jag tänkte att det skulle gå lika lätt och snabbt denna gång.

Men saker dök upp. Redigering av debuten, mammas bortgång och saker kring releasen. Jag tänkte att ”det är ändå kul att skriva under sommarmånaderna”, så jag satte en ny deadline: sista augusti. Insåg sedan att det inte skulle gå och sköt upp min egen deadline till sista september. Sedan sista oktober. Min förläggare Sofia fick läsa efter att jag hade skrivit ungefär en fjärdedel och kom med en del förslag. Men mina deadlines har hela tiden satts helt på eget bevåg.

Jag hade som mål att komma upp i ungefär 80.000 ord, då det är samma antal som mitt första råmanus. Den färdiga boken blev ungefär 82.000 ord. Som ni ser misslyckades jag, eftersom det här manuset visade sig ha massor av lösa trådar som behövde knytas ihop på slutet. Jag ville inte att det skulle kännas hafsigt och jäktat, så jag lät det ta lite tid. I slutändan kanske det blir så att jag får stryka saker tidigare i manuset och sammanfatta. Men där är vi inte än.

Jag började skriva på manuset till bok nummer två tre dagar innan jul. Det vet jag eftersom Scrivener har en funktion som heter skriv-historik där man kan se antal ord och tecken man har åstadkommit dag efter dag, vecka för vecka, månad för månad.

Här kan man se att aktiviteten gick ner månaderna kring själva utgivningen av debutromanen. Antalet ord i november skrevs under de första tio dagarna och november därmed är det också den månad då jag har skrivit mest effektivt. Jag var fast besluten att bli färdig!

Jag har ingen aning om varför det står ”manus” och ”annan” förresten, totalsiffrorna gäller bara det färdiga manuset och inget annat.

Totalt tog det alltså nästan ett år att bli ”klar”. Ett misstag jag gjorde den här gången jämfört med förra är att jag trodde att jag skulle kunna skriva bra på dagtid. Det visade sig att jag ändå skriver som mest och bäst nattetid mellan ca 23-02. En strategi jag ska ha i bakhuvudet inför bok nummer tre.

För ja, jag har börjat skissa på en ny ide! Det handlar mest om att jag har två huvudkaraktärer och deras relation till varandra klar för mig, däremot har jag inte riktigt någon motor i historien ännu. Bok nummer två låg liksom redan och lurade i tankarna under arbetet med bok nummer ett, men den här gången har jag i princip varit helt blank och tänkt att jag ”kanske aldrig skriver nån mer bok efter denna”. Jag misstänker att jag hade fel.

Min mediakåta dag

Ni vet hur när man släpper en bok och får lite uppmärksamhet sådär kring debutdatumet? Men sen blir det tyst. Exakt så var det för mig. Nu har det gått ungefär fem månader sedan utgivningen av min debutroman och av naturliga skäl är den inte så himla ny och het längre. 

Därför är det mycket märkligt att jag den senaste veckan fått befinna mig i sammanhang där jag återigen fått fokusera på den verkliga historien bakom den fiktiva catfishen i boken. Det har varit en intervju med Dagens Nyheter, som gör en hel serie om catfishing. I skrivande stund vet jag inte när artikeln publiceras. Kanske är den redan ute när ni läser detta (jag skrev det här blogginlägget samma dag som jag fotograferades för artikeln). 

Redan när vi hade vårt första pr-möte kring boken frågade förlagets pr-ansvariga Cecilia mig om det fanns något tv-program eller någon tidning jag hade som mål att vara med i. Jag svarade ”Malou efter tio”, eftersom det i princip är den enda motsvarigheten till Oprah Winfrey som vi har här i Sverige. Cecilia svarade då, i somras, att de tyvärr hade sommaruppehåll. 

Det var därför förstås extra glädjande när jag blev kontaktad av redaktionen på Malou efter tio för en månad sedan och de frågade om jag kunde tänka mig att medverka under deras temavecka om HÄMND. Jag svarade glatt ja och begav mig alltså förra veckan återigen till TV4 för att prata om mig själv i tv. 

Själva intervjun var effektiv, Malou själv motsvarade alla förväntningar och jag fick se lagom många kändisar i TV4-huset så jag är nöjd. Väl hemma igen fotograferades jag för DN-artikeln och kände mig verkligen i hetluften. Det tredje sammanhanget jag nämnde är förresten en än så länge hemlig radiodokumentär. 

Nu känner jag mig verkligen färdig med att prata om att jag har blivit catfishad under ganska lång tid framöver. Hoppas att nästa roman kan göra så att jag istället får prata om mitt stora intresse: influencers. 

En release och en surrealistisk intervju

I dag glömde jag att blogga i förväg! Det är första gången någonsin. Men det är väl antagligen ingen som saknade mitt inlägg när det inte låg redo klockan 06 imorse. Anledningen är också tråkig: jag har jobbat. Så nog om det!

Av en slump släpper flera författare som jag har lärt känna under det här året böcker ungefär samtidigt, inte minst släpper både Gudrun och Anna snart sina debuter. I veckan som gick blev jag inbjuden till förra årets bloggare Sara Molins release för tredje (!) (ja, hur hinner hon?) boken, Frågar åt en vän. Den ägde rum på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och innehöll allt man föreställer sig att en bokhandelsrelease ska innehålla: snittar, andra författare och ett inspirerande samtal med förläggaren.

Jag och Karin Wallén lyckades knipa en gruppselfie med kvällens huvudperson.

Dagen efter intervjuade jag en person som inspirerar mig i skrivandet av manus nummer två: nämligen Isabella Löwengrip, forever in my heart som Blondinbella. I min yrkesroll som journalist var det naturligtvis intressant att få ställa massor av ganska tuffa frågor till en omskriven person. I min författarroll var det spännande att få studera en äkta influencer. Dagen efter lade hon ut en bild på Instagram där hon läste min bok i business class. Därmed är också ett av mina största mål nått: att boken skulle hamna i Blondinbellas sociala medier.

Jag vill förtydliga att min nästa bok inte är en direkt hyllning till influencers, snarare en satirisk skildring av en fiktiv influencers uppgång och fall. Om någon nu trodde att jag var 100 % en fangirl.

Förutom dessa spännande händelser i mitt liv så är det mycket prat om den riktiga catfishen som min debutroman baseras på just nu. I morgon onsdag ska jag medverka i Malou efter 10 under temaveckan om HÄMND, ett annat av mina högt uppsatta mål var att medverka i just det programmet, då Malou ju är Sveriges svar på Oprah Winfrey. Jag har också gjort ett par andra intervjuer om hur jag avslöjade catfishen och den verkliga historien bakom. Men mer om det i kommande inlägg!

Att stjäla ur verkligheten

En bild på mig ur verkligheten för ett par veckor sedan

När jag började skriva på det som skulle bli min debutroman trodde jag att jag hade knäckt koden: om jag bara utgick från något i mitt eget liv som var ganska spektakulärt så skulle det bli lättare att få ihop det där manuset. Det visade sig under skrivandet att jag dock inte alls njöt av att skildra saker som redan hade hänt mig, måhända i en något skruvad version. Snarare var det fabricerandet som utgjorde resten av boken som jag verkligen njöt av.

Därför imponeras samt ställer mig frågande till hur vissa författare helst av allt vill hämta stoff ur sitt eget liv (ja, jag tittar bland annat på er: A Schulman, Å Linderborg och K-O Knausgård). Själv känns det som att jag har fått nog av att gräva i mitt eget liv, och detta efter att ha hämtat stoff till bara en halv roman. Det är ju så härligt att få hitta på!

Men är det verkligen det jag gör? Nyligen skrev Kristofer Ahlström en text om författare som lånar/stjäl andras erfarenheter och förvandlar det till litteratur. Slutsatsen blir ungefär att ingen kan ta patent på sina egna livsupplevelser och att det således är helt rimligt att författare som hör en självupplevd historia, eller läser om någon som tar livet av sig genom att hoppa framför ett tåg (det var så Tolstoj fick inspiration till Anna Karenina) lånar stoffet till sitt eget verk.

Jag pustar ut. Min nästa roman handlar nämligen om en influencer och som ständig inspiration tjänar några av de influencers jag själv följer. De lever sina glamorösa liv, lyckligt ovetandes om att jag sitter på min kammare och antecknar flitigt. Samtidigt blandar jag samman alla dessa influerare och skapar en helt ny karaktär, som förhoppningsvis ingen kan identifiera sig med helt och fullt.

Så jag erkänner, jag är en simpel tjuv. Men jag har fått tillåtelse till det, av ingen mindre än Pablo Picasso. Han ska ha yttrat orden ”konst är stöld” och eftersom jag uppenbart sysslar med stor romankonst så tolkar jag det som att det är fritt fram.

Den här sången är till dig Berlin

Jag skriver det här inlägget från en liten studiolägenhet på Kastanienallee i Prenzlauer Berg. Det finns knappt någon tid över till att skriva varken blogg eller manus eftersom vi har obligatoriska språklektioner från morgon till eftermiddag (har velat, men inte vågat, skolka för att kunna skriva på manuset).

Alltid när jag är i Berlin lyssnar jag på Carl-Johan Vallgrens visor om staden och önskar att jag också bodde här 1993-2003 (eller 2005 enligt vissa källor). Det måste ha varit en otroligt intressant tid att vistas i den återförenade staden.

Från Sehlendorf fram till Weissensee
Jag reser genom dina förenade kvarter
Och jag räknar dina ärr, dina kulhål och sår
Från alla förlorade år

Nu är jag ju bara här i lite mer än två veckor och hinner knappast acklimatisera mig och bli en del av staden på riktigt. Men häromdagen fick jag ändå känna på hur det skulle kunna vara att bo här permanent. Jag och min nya vän Karin begav oss till en rökbar som såg lockande ut. (I Tyskland får ägare till kneipen, pubar, själva bestämma om de vill ha rökning inomhus eller ej. De flesta väljer att inte ha det).

Vi kände oss kontinentala och jag samtalade bland annat med en utfattig tysk konstnär som hävdade att han varit brevvän med prinsessan Madeleine (!) och att hans rika syster var den enda som köpte hans tavlor (under pseudonym). Vi träffade en otroligt amerikansk amerikan och drack förstås mängder av öl.

Jag tror aldrig Carl-Johan Vallgren blivit lika omnämnd i en blogg som han blivit de senaste månaderna här i Debutantbloggen (av mig allena). Men det finns något oerhört lockande i att känna sig missförstådd som författare och därför lämna Sverige för ett tidigt 90-talsberlin och därifrån publicera svador över det stela svenska kulturlivet. Egentligen önskar jag kanske att jag hade blivit mer missförstådd så att jag kunnat göra detsamma. Men jag är tyvärr inte en kulturman.

Hade jag varit det hade jag kanske också skrivit rader som dessa och haft två parallella karriärer som missförstådd författare och vissångare:

S-bahnetågen de perforerar stan
Och på pappmadrasser sover dina olyckliga barn
Och nu tömmer jag kalken med ditt bittra vin
Den här sången är till dig, Berlin

Under resan läser jag också om hans Berlin i 8 kapitel och inbillar mig att jag ska hinna gå runt till alla ställen som Vallgren i egenskap av ciceron genom stadens historia guidar till, vilket jag inte lär hinna. Men Berlin finns ju tack och lov kvar och jag lär komma hit igen om inte alltför lång tid.

En hälsning från Berlin

Till höger Hotel Oderberger där jag ska bo tre nätter.

Jag hade stora planer på att skriva på tåget ner till Malmö. Men en skrikande 2-åring i sätet framför visade sig utgöra ett oförutsett hinder och jag nådde bara nådde över mitt dagsmål. Det var alltså i går jag tog tåget ner till Berlin (byte till nattåg i Malmö) och i dag har jag anlänt i en solig tysk huvudstad. 

Tyvärr kan jag inte rekommendera Snälltågets sovvagnar om man inte är väldigt smal/har lätt att somna trots att tåget kränger och låter jättemycket. Det har inte direkt blivit en god natts sömn här (ja jag är bitter).

Råkade skymta Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche från fönstret när tåget rullade in i Berlin.

Men nu – slut på gnäll! Jag är i min favoritstad och ska vara här i 2,5 veckor. Jag har fått stipendium för en språkkurs för journalister via Journalistförbundet och kommer bo i Prenzlauer Berg på lägenhetshotell precis vid skolan. Enligt schemat vi fått blir det lektioner 9-15 varje dag och studiebesök flera gånger i veckan efter lektionstid. Dessutom hörde jag ryktas om att man får LÄXOR. Jag har inte haft läxor sedan jag tog examen 2009.  

Men först blir det en långhelg där min sambo och jag ska gå på museum, äta god mat och kanske dricka några öl. Jag är också sugen på att bada badhus, då vi bor på Hotel Oderberger med ett av Berlins äldsta Stadtbad. 

Ögonblicksbild från omysigt café vid Eberswalder Str där jag jobbar just nu.

Tanken är att jag ska skriva färdigt råmanuset under min tid här. Jag har cirka 13.000 ord kvar (om jag når målet jag satt upp), vilket jag vanligtvis brukar kunna komma upp i på en månad ungefär. Håll tummarna för att jag får en kreativ SUPERBOOST av att befinna mig utomlands för första gången på över 1,5 år och jobbar snabbare än jag någonsin jobbat förut. 

Jag hade möte med min förläggare Sofia om bok två förra veckan och även om vi inte har skrivit kontrakt så verkar det finnas stor chans att boken kan komma ut lagom till nästa sommar. Förutsatt att jag verkligen färdigställer något läsbart den här månaden. En morot så god som någon. 

Såg en ensam Kleiner Feigling på gatan. Det är små flaskor plommonlikör som säljs i var och varannan kiosk. Perfekt liten schnapps när man är på väg till nattklubb, som till exempel Rose Club i Köln 2006. Nej, nu ska jag inte bli för nostalgisk.

Vi har ett ”hemligt projekt”

Nu är jag som en modebloggare cirka år 2010. Jag har nämligen ett ”hemligt projekt” igång med min nyfunna författarvän Karin Janson. Vi är båda övertygade om att det är detta otroliga projekt som kommer att göra oss både rika och berömda. Gott självförtroende är inget vi lider brist på tydligen.

Jag har fått Karins tillåtelse att avslöja att vi skriver manus till en tv-serie på ren spekulation, det vill säga vi kommer att pitcha till tv-bolag när vi fått ihop en vettig pilot och synopsis för resten. Själv har jag ingen erfarenhet av att skriva för tv, däremot brukade jag och min kompis Johanna i högstadiet skriva sketcher och spex som vi sedan tvingade på våra skolkamrater.

Detta känns närbesläktat och fick mig att dra fram min nostalgimapp, där jag sparat manusutkast och andra saker från min ljuva ungdom. Som till exempel en demo med mitt gymnasieband samt spelscheman från Arvikafestivalen 2002 och 2003.

Den största skillnaden från att skriva manus till en roman, förutom att jag absolut inte behärskar Final Draft tillräckligt ännu, är bollandet. Att varje replik ska passera två hjärnor innan den skrivs ner gör allting lite vassare och förhoppningsvis bättre. Många författare skriver böcker tillsammans och det är först nu jag inser vilken styrka det förmodligen är.

Samtidigt går det ganska långsamt när allting stöts och blöts muntligt innan det skrivs ner. Antagligen kommer vi behöva ha perioder då vi i stället skriver varsin bit och sedan skickar till varandra, men dit har vi inte hunnit ännu.

Innan vi började jobba föreställde jag mig att jag kanske skulle inta samma roll som Graham Chapman hade när han och John Cleese skrev sketcher tillsammans. Karin är en mer erfaren manusförfattare än jag och jag tänkte mig att hon skulle vara ”motorn”, vilket Cleese var, medan Chapman kastade in någon galen idé här och där. (Jag vill minnas att den berömda papegojsketchen började som en sketch i en bilverkstad, men att Graham Chapman föreslog det oerhört mycket roligare inslaget med en död papegoja som spikats fast vid sin pinne i buren.)

Oavsett vilken roll jag intar i vår duo i slutändan så känns det spännande att få testa något nytt.

Jag vill tillägga att jag fortfarande inte färdig med första utkastet till roman nummer två, men att jag verkligen befinner mig på slutspurten. Förmodligen ett lugnande besked för den som läser detta inlägg och tänker ”Men skriver hon inte på en bok?”.

Varför jag aldrig varit på Bokmässan

I helgen som gick ägde Bokmässan rum i Göteborg, i begränsad skala på grund av en pandemi som jag inte tror att någon har missat. Däremot har jag missat Bokmässan. Inte bara en gång utan varje gång. Jag är en debuterande författare som fortfarande aldrig besökt detta gigantiska litteraturevenemang. De som läst reportaget om mig i Tidningen Skriva kan skippa det här inlägget. Det jag ska berätta nu har nämligen redan berättats där.

När jag var 17 skrev jag en novell som en skoluppgift i kursen litterär gestaltning. Den hette En polisbil dyker upp på scenen (titel tagit från en Cornelis Vresswijk-låt eftersom jag redan då gillade att ta titlar från låttexter). Jag laddade upp den på numera insomnade fardlektyr.nu och tänkte inte mer på det. Flera månader senare hörde redaktionen för novellantologin Färdlektyr av sig och meddelade att min novell var utvald att komma med i nästa nummer. Färdlektyr gavs ut en gång per år och bestod, som ni ser på bilden ovan, av noveller av kända författare och två eller tre gymnasieelever, som hade laddat upp sina alster på Färdlektyrs sida. Jag tror inte ens att jag var medveten om att det gick till så, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Per Nilsson och Johanna Nilsson är två ungdomsboksförfattare som jag läste allt av när jag befann mig i målgruppen. Att bli utgiven i samma antologi som dessa, för mig, litterära giganter var det allra största. Sedan fanns ju flera andra stora författare och – Håkan Hellström. Jag såg honom live för första gången sommaren 2001. På den tiden fick man alltid höra att ”han sjunger ju falskt” om man var ett Håkan-fan. Jag har en bitter teori om att de som sa så är de som nu köper upp alla biljetter till Håkan på Ullevi och säljer vidare dyrt på andrahandsmarknaden.

Hur som helst. Novellen blev utgiven och jag hamnade till och med i Värmlands Folkblad.

Det hann bli 2003 och jag tog studenten innan antologin kommit ut. Om man läser texten ovan ser man att jag var på väg till Holland för att plocka äpplen, vilket också blev orsaken till mitt livslånga avståndstagande från Bokmässan. Väl på äppelfarmen jobbade jag sex dagar i veckan, bodde i ett ”hus” byggt av äppellådor och närmaste internetcafé fanns i en by ett par mil bort.

Så när jag åkte dit en söndag för att läsa mejlen (jag kan ha haft mejladressen ann@kent.nu) fanns ett oläst, några veckor gammalt, från Färdlektyrredaktionen. De ville att jag och Håkan skulle representera antologin i deras monter. Problemet var bara att jag varit fast på äppelodlingen och hade inte sett mejlet i tid. Även om jag hade gjort det hade jag antagligen inte haft råd att boka en flygresa hem, med tanke på den ringa lön man fick.

Men jag missade alltså chansen att hänga på Bokmässan, nästan som en riktig författare och svor att jag inte skulle ta mig dit förrän jag hade debuterat med en roman. Klipp till 18 år senare. Jag är inte inbokad till Bokmässan, trots att jag nu tekniskt sett uppfyller mitt eget krav för att åka dit. Först kom äppelplockning emellan och nu en pandemi som gör att förlagen bara skickar lite mer namnkunniga författare.

Men nästa år kanske?

Mvh,

Hoppfull

Ren Värmlandsporr

Värmland. Det finns mycket att säga om landskapet jag kommer från, kanske pratar man lite mer om sin hembygd om man kommer från Värmland än om man stammar från något annat landskap i Sverige. Min kille, som har oturen att vara född i Jönköpings län fast samtidigt i Västra Götaland, tycker ofta att jag överdriver min lokalpatriotism. Det må vara hänt, men jag tänker inte låta det hindra mig.

Att min debutroman utspelar sig delvis i Värmland var förstås inte en slump. Jag skrev också stora delar av manuset där, eftersom min mamma blev sjuk och jag tillbringade mycket tid hos henne. Sedan hon gick bort (en vecka innan boken gavs ut) har jag inte tillbringat lika mycket tid i Värmland. Min nästa bok utspelar sig inte alls där, så det känns som att jag och Värmland har glidit ifrån varandra lite på senaste tiden. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och påminna mig själv om allt fint som finns där med det här blogginläggt.

Lasse Anrell är en Värmlandsprofil med återkommande spalt i Nya Wermlands-tidningen. Så här fint skrev han om boken i somras. ”Ren Värmlandsporr” är nästan det finaste omdömet ljudboken kunde fått.

Här borde jag skriva en vacker dikt om att sitta på Gubbholmen och se solen gå ner över Stenbron i Karlstad. Men jag är inte en diktare. Läs Fröding istället.

Miriam och Helena sommaren 2020

På Holgers i Säffle skrev jag på manuset medan jag väntade på att min bil som var inlämnad på Motorakuten skulle lagas. Detta skedde tyvärr inte bara en gång hösten 2020. Men Holgers är ett underbart ställe och ett av få originalcaféer som finns kvar i Värmland.

I det här röda huset skrev jag många sena kvällar. Det ligger ute på Värmlandsnäs (en halvö utanför Säffle som går ut i Vänern) och var mammas fritidshus. Sista året flyttade hon dit permanent. Jag är nu själv på jakt efter en stuga i Värmland som jag kan sitta och skriva i, men det måste vara den perfekta stugan: nära vatten, inte för långt från Karlstad och så får det gärna ha bott pensionärer där som inte rört inredningen överhuvudtaget sedan 70-talet. Jag är säker på att jag skulle åstadkomma stordåd bara jag fick skriva i en sådan stuga.

Så länge får jag nöja mig med mitt köksbord i Fruängen, där man hör bilarna på E20 swisha förbi utanför. Men det ska nog gå bra det också.

Den svåra andra romanen

Den här bloggen ska handla om att debutera. Det har jag gjort och just nu befinner jag mig därför i ett märkligt vakuum. Tre månader har gått sedan debuten och jag har lyckats uttyda det som något slags brytpunkt. Ens bok är inte längre tillräckligt färsk, höstens böcker har tagit över platsen i rampljuset och får välförtjänt tid att skina.

Som tur är har jag ju sedan länge påbörjat roman nummer två. Jag har skrivit en hel del under sommaren, främst i augusti och befinner mig nu på upploppet. Samtidigt har jag inget kontrakt med förlaget på en bok två och således ingen deadline att hålla. Skönt, hade säkert en del tyckt. Men jag är van att jobba mot deadline och även om jag inte hade en med första bok så hade jag satt en för mig själv.

Det har jag förstås gjort även nu, problemet är bara att jag redan skjutit fram den en månad. Ett första utkast skulle ha varit färdigt sista augusti, men nu är det september och jag har minst tio kapitel kvar att skriva. Risken finns att jag alltså skjuter upp deadline igen – och igen.

Varför så bråttom? frågade en författarkollega. Jag ville svara att nä, det är förstås inte bråttom. Jag är en chill person som absolut inte känner prestationsångest eller vill vara på väg mot nästa mål redan nu. Men i stället svarade jag att jag ”vill ha en ny bok till bokmässan nästa år”. Skrattretande av flera skäl. För det första vet man inte ens om det blir en ”vanlig” bokmässa nästa år och för det andra så är det oförskämt av mig att anta att jag skulle ha en given plats på den.

Jag har blivit ett proffs på att prokrastinera när det gäller bok två. I dag har jag haft en helt ledig, ostörd fredag hemma då min sambo jobbat. Har jag skrivit på manuset? Inte ett ord. Och nu skriver jag det här blogginlägget och lurar mig själv att jag ”jobbar”, för blogginlägget måste ju ändå skrivas.

När man läser om folk som har barn och jobbar vanliga tider måndag-fredag så undrar jag alltid hur de hinner skriva. Men nu börjar jag fundera på om det är något sådant som krävs för att faktiskt prioritera viktiga saker. Alla de där timmarna som kom och gick medan jag scrollade mobilen i sängen, inte visste jag att de egentligen var viktig skrivtid.

Jag överlevde mitt första boksamtal

Förrförra helgen ägde Stockholms bokhelg rum. Det var första gången och jag är inte rätt person att uttala mig kring om det blir ett återkommande evenemang eller ej. Däremot kan jag berätta om min personliga upplevelse. Det här var första gången jag skulle prata om boken inför publik, en publik som inte bestod av mina kompisar.

Mitt förlag Polaris hade preppat med partytält i trädgården eftersom alla författarsamtal skulle ske utomhus. Tyvärr var det den regnigaste helgen i Stockholm hittills i år, framför allt på fredagen då jag skulle framträda. Men ni vet vad de säger: det finns inga dåliga väder bara skitpissregn som man absolut inte vill framträda i.

Som tur var gjorde regnet att besökarna var få, vilket kanske var bra för mina nerver. Jag och Isabelle Bervenius har båda debuterat (hon tre månader tidigare än jag, vilket man kan läsa om i det här gästinlägget) på Polaris under våren. Vårt samtal hade rubriken ”Om ung längtan, drömmar, sex och hjärtan som går i kras”.

Det var en glad överraskning, eftersom min bok inte handlar jättemycket om just sex. Men jag är inte den som är den, så jag valde ut en bit att högläsa som även är bokens enda sexscen! Hoppas alla som var där blev nöjda. Sedan fick vi äta buffé, mingla med storheter som Klas Östergren och lite andra Polarisförfattare.

Josefine Frankner och Cecilia Gustavsson, som skrivit den självbiografiska ”Jag var Kristi bruds slav”.

När det kommer till att prata inför folk så överdriver jag faktiskt min nervositet en smula. Däremot har jag en smärre fobi mot att läsa upp mina texter, trots att jag faktiskt jobbat som nyhetsuppläsare i radio. Det är något helt annat när man ska få till det där lite dramatiska men samtidigt inte överskugga handlingen och orden. Nästa framträdande är inbokat på Värmlands bokfestival i november. Då ska jag prata i 50 minuter vilket är helt sjukt då 20 minuter tillsammans med en annan författare kändes som ganska lång tid.

Men det är som de säger: övning ger färdighet.