Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

Man hör författare viska om den sinsemellan och kanske lägger någon i förbifarten upp en bild i sociala medier som visar att de befinner sig i den. Den fruktade redigeringsfasen. Mitt manus hade hunnit gå ett par rundor till förläggaren men nu var det dags för redaktören att sätta tänderna i det. Redaktören på Polaris heter Ulrika och när vi skulle gå igenom hennes förslag på ändringar och de korrfel hon hittat så försäkrade hon mig om att det inte var det absolut värsta hon hade sett.

– Du har blandat ihop dagarna lite här och där, men det gör XXXX (känd författare) och XXXX (annan känd författare) också, sa hon.

Smart knep för att få oss debutanter att känna oss mindre dåliga, antagligen. Jag ägnade de första dagarna åt att föra in hennes ändringar i manuset – eller åt att harmset fundera på om det verkligen var nödvändigt att ändra just den saken som jag ändå tyckte så mycket om. Vissa gånger var jag helt enkelt inte överens med redaktören och fick i ett skamset mejl senare förklara exakt hur och varför. För det har man ju hört, att redaktören har alltid rätt. Eller om det är förläggaren. Båda har antagligen alltid rätt.

Efter fyra dagar var jag färdig och hade egentligen kunnat skicka iväg manuset i det skick det var. Men jag kände att jag var tvungen att gå igenom hela det igen. Ord för ord. Det slutade med att jag satt ungefär 12 timmar om dagen i ytterligare fyra dagar (detta var efter att ha jobbat emellan, jag sover faktiskt när jag jobbar. Redigeringen skedde på mina lediga dagar).

Det krävdes enormt mycket ändringar insåg jag. Varför hade jag använt ord som ”understundom” och ”trängta”? Lever jag på 1800-talet? Gör mina karaktärer det? Nej. Den här delen i processen var ännu mer pinsam än jag hade föreställt mig och jag vägde varje ord på guldvåg. Det kändes som att jag massakrerade och återuppbyggde varje mening, en byggsten i taget. Förstasidan av manuset skrev jag om kanske tio, nej tjugo, gånger. Skickade till en författarkollega som kom med input. Ändrade igen.

Om jag skulle beskriva känslan genom den här delen av processen så skulle jag likna det vid att låta ens hjärna först köras genom en biltvätt, sedan torka på en klädlina och sedan manglas sakta genom en elektrisk mangel. Och det var bara mitt eget fel, för att jag hade skrivit så pretentiöst och töntigt första gången. Redaktör-Ulrika hade uppenbarligen varit alldeles för förlåtande. För ett par veckor sedan sparade jag ner filen och skickade iväg innan jag hann peta ännu lite till.

Nu ska manuset ”sättas” som det heter och sedan ska redaktören läsa igenom det en gång till. Jag ska antagligen ändra saker ytterligare en gång efter hennes synpunkter. Sedan korras. Och till sist – gulp – tryckas. Nu är det mindre än två månader kvar till utgivning. Hjälp!

Att skriva sitt debutantporträtt

Jag hade aldrig hört talas om tidningen Svensk Bokhandels koncept ”debutantporträtt”. Först när min förläggare förklarade vad det går ut på så fattade jag att det är en ganska stor grej i bokbranschen. Eller åtminstone för debutanterna, som får skriva om (nästan) precis vad de vill och blir lästa av många i branschen för första gången. Många tidigare debutantbloggare har delat med sig av sina tankar kring detta fenomen.

Riktlinjerna från Svensk Bokhandel lyder ”Porträttet skrivs av författaren/illustratören själv som en personlig presentation av honom eller henne. Undvik cv:n, reklamtexter för boken eller annan verksamhet samt hänvisningar till hemsidor och bloggar.”

Således skrev jag ihop en text där jag försökte bjuda på mig själv och mina tankar kring att bli utgiven. Jag fick dock feedback av min förläggare Sofia att jag kanske kunde nämna boken någonstans i debutantporträttet, så jag sköt in ett par meningar om den också. För ett par veckor sedan kom sommarkatalogen ut och jag fick se porträttet i tryck. Här nedan följer texten i sin helhet.

Varning: texten kan innehålla spår av skryt.

Jag älskar folk med hybris. Allra helst vill jag att folk ska ha så gott självförtroende att det nästan gränsar till galenskap. Det är inte för att jag i något slags entreprenöriell anda tror att det går att tänka sig till framgång. Jag har faktiskt själv varit en “entreprenör”. För några år sedan drev jag ett mysigt vintagecafé tills jag insåg att det inte är så mysigt att jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för att i slutändan knappt ha råd med hyran. Tyvärr hindrade inte den erfarenheten mig från att sätta igång nya projekt som slukar all min lediga tid. 

När coronapandemin lamslog världen bestämde jag mig för att förverkliga den livslånga drömmen att skriva en roman. Jag skulle ta en traumatisk händelse ur mitt liv och göra den till litterärt sprängstoff. Så föddes berättelsen om Doris, som tvingas hantera både en falsk drömprins i en dejtingapp och intrigerna i dokusåpan Château Amore. En vän med lika gott självförtroende som jag gick med på att ha regelbundna skrivarsamtal som vi spelade in och sedan aldrig släppte. Podden skulle ha hetat Storhetsvansinne. Eller något lika klatschigt.

I jakt på själsfränder gick jag med i en författargrupp i sociala medier där jag snart upptäckte att det fanns människor med ännu bättre självförtroende. Vissa skrev att de hade blivit antagna av alla stora förlag i Sverige, men (av oklar anledning) tackat nej. Det lades ut texter från pågående projekt som mottogs med varierande grad av entusiasm från de andra medlemmarna, något som dock inte hindrade de flitigaste postarna. 

Hittills har jag inte vågat skriva ett enda inlägg i gruppen, av rädsla för att låta skrytsam. För jag blev som synes antagen – och det på första försöket. Detta vore egentligen ett perfekt tillfälle att rikta mig till mina “haters”, som tisslat och tasslat om att jag aldrig skulle lyckas. Jag skulle kunna skriva om Jantelagen och missunnsamhet. Att i det här landet hatar vi tydligen framgång.

Men det vore lögn. 

Jag har mötts av glada tillrop, pepp från omgivningen och knappt några cyniska kommentarer. Kanske tyckte de andra deltagarna på Biskops Arnös romankurs att jag var dum i huvudet när jag under presentationsrundan meddelade att jag skrev som en dåre nätterna igenom och hade som mål att kunna leva på mitt författarskap i framtiden. Men de höll snällt tand för tunga. Att jag allt eftersom veckan led och vi läste upp våra texter för varandra blev mer och mer övertygad om att det jag hade skrivit var rent skräp må ingen av dem lastas för. 

Gott självförtroende har en märklig tendens att glida över i självhat om man är en människa med någon som helst självdistans. Jag hoppas att jag har åtminstone lite av den senare varan.  Om inte hittar ni mig i sociala medier där jag snart postar inlägg om min “resa” och berättar om mitt “succékoncept” samt säljer signerade foton av mig själv. Till högstbjudande. 

Så når du ut med din bok

Foto: Maria Hansson

Nu är det dags för ett (åtminstone av Gudrun) efterfrågat inlägg: Det Stora Medieträningsinlägget. Till min hjälp har jag tagit Karin Janson, som skriver feelgoodromaner och frilansar för flera tidningar. Hon debuterade med Storytel Original-serien “Byvalla” 2016, ha släppt flera böcker sedan dess och i juni kommer nya romanen “Möjlighet till självhushållning”. Om man följer Karin på Instagram så vet man att hon har ett och annat att dela med sig av när det gäller medieträning för författare.

Hej Karin, kan inte du dela med dig av din visdom? Vad bör man göra om man vill få ut sin bok i media, vad finns det för knep för att “komma med i tidningen”?

Hej Ann, vad roligt att du frågar!
Jag tycker att man kan börja med tre byggstenar:

1. Aktualitet. Skriver du om ett ämne som är aktuellt i samhällsdebatten är chansen stor att du kan få diskutera det i tidningar/ radio/ tv.

2. Jobb/intressen. Det finns en uppsjö tidningar för olika intressen, som Härliga hund och Utemagasinet. Fjällvandrar du? Då kan du tipsa redaktionen på Utemagasinet om att du gärna är med i ett reportage.

Om du är med i ett fackförbund kan du kolla med fackets tidning om de vill skriva om dig/din bok. Ibland kan man lyckas få in artiklar i branschpress också, när jag släppte min senaste bok Sweet Home Dalarna skrev två tidningar som handlar om städbranschen om den, eftersom huvudpersonen Madde jobbar som lokalvårdare under en period (och för att jag har jobbat med hemstädning).

3. Geografi. Lokalpress + medier där boken utspelar sig brukar vara ett säkert kort. Och om du har en sommarstuga i östra Småland kanske lokaltidningen vill skriva om dig, på sommaren brukar det alltid vara nyhetstorka i lokalpressen. 

Men jag har testat allt detta och ingen svarar! Vad gör jag då?

Jag har själv suttit som mottagare av böcker och bedömt vem/vilka vi ska skriva om. Ofta är det tillfälligheter som styr, vi kanske har något på gång om ett visst ämne där boken passar in. Eller så har vi precis lyft det ämnet och intervjuat en annan författare och därför känns det lite gjort.

Det är ett visst mått av tur inblandat. Men det är också viktigt att skriva ett bra pressmeddelande/ mail som riktar sig till olika redaktioner och som förklarar varför just Härliga Hund eller Norra Västerbotten ska skriva om din bok (alltså olika pitchar till olika mottagare).

Du kan också prova att maila olika personer på samma redaktion, ofta har man olika intressen och smak och kan därför bedöma olika. 


Och lite hård kärlek: Jag har sorterat ut många böcker som helt enkelt inte hållit måttet. De kan vara illa skrivna, innehålla massor med språkfel och i värsta fall innehålla bitar som är oetiska.

Med det skrivet kan du absolut skicka ett påminnelsemail efter några veckor och kolla igen om de är intresserade. Eller ringa. Men acceptera ett nej! Annars blir du sedd som en jobbig person på hela redaktionen och då vill ingen intervjua dig …


Det låter ju toppen! Om en journalist vill intervjua mig om min bok, har du då några tips om hur jag ska svara? Jag är inte så medievan.

Tänk igenom innan vad du vill lyfta i intervjun. Det är alltid bra att memorera en kort beskrivning av boken i huvudet, så slipper man få hjärnsläpp när journalister (och andra) frågar. Är tyvärr själv extremt dålig på just detta, när någon bekant säger “jag hörde att du har en ny bok på gång, vad handlar den om?” är mitt standardsvar “öh det är en öh det är jo, nä men, ja, det är olika saker?”

Så var bättre än mig! Och: Viktigt! Säg bara sådant som du kan stå för i tidningen. Om journalisten frågar hur du tycker att det är att bo i Halmstad så säg inte att folk i Halmstad är dumma i huvudet. Om du verkligen inte tycker det förstås och vill marknadsföra dig så 😉

Som journalist återkommer jag gärna till intervjupersoner som är 1. Enkla att intervjua, det vill säga, kan ge raka svar, inte svävar ut för mycket och inte säger “men det här får du inte skriva”. 2. Som ger bra citat. 

Om du bor i Halmstad och hatar det kanske du kan säga att “småstadstristessen har gett mig inspiration att skriva”. Och vips, så har artikeln fått en rubrik!

Jag vet att det är lika svårt att vara slagfärdig på beställning som det är att gå på ett mingel och tänka att man ska charma alla. Men, du kan ju förbereda några säg. Det gör garanterat artikeln roligare och kan även leda till att den får en bättre placering i tidningen. 

Superbra tips ju. Jag har testat att skicka ut information om min bok men jag tror att jag inte är tillräckligt känd för att komma med i Nyhetsmorgon, eller har en tillräckligt sorglig livshistoria för Malou efter tio. Finns det något annat jag kan göra?

Jag tror på många bäckar små, fundera över de tre byggstenarna och vilka tidningar som kan passa. Och underskatta inte den stora floran av boktipsare och bokbloggar som finns på nätet i dag. Lägg lite tid på att undersöka vilka som skriver om just din genre och som verkar seriösa. Lycka till!

En nästan outhärdlig antagningshistoria

Efter att jag skrev om mitt följebrev var många nyfikna på hur det gick sedan – hur lång tid tog det innan jag blev antagen? När man läser om antagningsprocessen som debutant (och det gör man, googlar så fingrarna blöder) så får man ofta höra historier om hur den aspirerande författaren skickar ut sitt manus och sedan väntar med spänning. Veckorna går, rentav månader. Sedan börjar refuseringarna trilla in. Kanske en försiktigt positiv sådan om man har tur, med feedback om vad man kan förbättra. Därför höjer jag nu ett varningens finger: detta är inte en historia om min kämpaglöd.

På väg till Polaris för ett första möte. 22 oktober 2020.

När jag går igenom min mejlkorg ser jag att jag den 8 oktober i fjol skickade ut mitt manus till ett antal förlag. Ett av dem var Polaris. ”Hej! Här kommer manus + följebrev till romanen Någon annans tidsfördriv. Mvh Ann Edliden” skrev jag. Jag ser att jag den 14 oktober fick svar från Ulrika, redaktör på förlaget.

Ynka sex dagar senare fick jag alltså något slags positiv respons. Jag kan säga att jag blev gladare för Ulrikas mejl än för något av mejlen som följde, hur märkligt det än låter. Kanske hade jag kunnat nöja mig där. Bara att veta att man ”fångat intresset” levde jag på i flera dagar. Jag hade hört att man kunde få vänta tre månader ungefär innan man hörde från förlagen så jag detta överträffade alla mina förväntningar.

Samma vecka hörde sedan ett annat förlag av sig, via sms. De ville prata och berättade att de hade tänkt ge ut min bok som ljudbok, men att det kanske kunde blir fråga om fysiskt format och e-bok ifall ljudboken blev populär. De sa också att mitt manus i princip var ”färdigt för utgivning” och knappt behövde redaktöras, något jag ställde mig skeptisk till. Det här var ju den första roman jag hade skrivit. Vad visste jag om att ge ut böcker? Dessutom bestod mitt manus till väldigt stor del av sms-konversationer, hur skulle det funka i ljudform?

Utanför bokförlaget Polaris, som dock har flyttat till nya lokaler nu.

Jag mejlade Polaris den 21 oktober, alltså en vecka efter det första mejlet, och frågade om de hade hunnit läsa. Det hade de och de ville träffa mig, redan dagen därpå. På skakiga ben i oktoberregn begav jag mig till Mariatorget där ett möte väntade med min framtida förläggare Sofia (det visste jag förstås inte då) och den andre förläggaren Stephen. De undrade om jag kunde tänka mig att göra vissa ändringar i manuset och jag svarade ja, jag ville gärna göra ändringar och helst få massor av feedback så att boken skulle kunna bli så bra som möjligt. Redan samma dag fick jag ett mejl med ett avtal. Jag hade blivit antagen av Polaris.

På väg hem från mötet trillade det in ett mejl från ett av de riktigt stora förlagen i Sverige, som bollat mitt manus i sin manusgrupp och vidare upp till förläggarna. Jag kände mig faktiskt mest skräckslagen, skulle jag nu hamna i en situation jag hade trott att det var omöjligt att hamna i som debutant: att behöva välja mellan flera förlag som verkade fantastiska. Det behövde jag dock inte, eftersom förläggarna sa nej. Manuset var enligt deras bedömning inte ”färdigt för utgivning” och jag blev inte antagen. Jätteskönt att slippa välja och jag skrev glad i hågen på avtalet med Polaris.

Jag mejlade alla andra förlag som hade fått manuset i sin inkorg, men innan dess hann jag bli antagen av ännu ett (av de mindre) förlagen, och fick tacka nej. Du som nu läser detta och hoppades på att få höra om refuser: det trillade in några sådana också, trots att jag hade försökt mejla och dra tillbaka mitt manus. Och bortskämd som jag nu hade blivit hade jag även mage att bli sur över refuseringarna. Det var min antagningshistoria, jag ber om ursäkt för att den antagligen var outhärdlig att läsa för den som ännu inte blivit antagen och en smula skrytsam för den som kanske fick kämpa i flera omgångar för att bli det.

Ett år sedan jag påbörjade mitt första bokmanus

Stockholm 22 mars 2021

Kära Gudrun,

tack för ditt brev. Tyvärr är jag av en sådan anal karaktär att jag planerar mina inlägg två veckor i förväg och redan hade skrivit ett till i dag. Jag tänker inte rucka på planeringen, men vill sända Dig en hälsning. Tack för dina visdomsord, speciellt uppskattade jag vett och etikett-tipsen inför framtida fester. Just nu känns möjligheten att alls bli bjuden till fest avlägsen, men det kommer förhoppningsvis en ny tid. Om detta handlar faktiskt nedanstående inlägg. Jag vill även passa på att inbjuda dig och alla debutantbloggarna till en fest, när det är möjligt. Var och när den ska äga rum vet jag inte, men roligt ska vi ha.

Mvh, Ann

Den 11 mars i fjol klassade WHO coronaviruset som en global pandemi. En vecka senare, den 17 mars, skrev jag de första orden på mitt allra första bokmanus. Att jag vet när det skedde med sådan exakthet beror på att jag och en vän köpte mikrofonen ni ser på bilden och började dokumentera vår skrivprocess med inspelade samtal. Bilden är från den 18:e mars.

Inte visste jag då hur man skriver en bok. Jag prövade mig fram och läste samtidigt allt jag kom över om att skriva. Att skriva journalistiska texter som jag gjort nästan dagligen i flera år är inte samma sak.

Jag visste inte heller att pandemin skulle vara i över ett år och att jag ett år senare skulle skriva på mitt andra manus efter att det första blivit antaget. Jag tog tidigt beslutet att jag inte tänkte skriva in pandemin i mina böcker, övertygad som jag var om att den ändå snart skulle vara ett minne blott.

Mitt första manus utspelar sig 2018 ungefär, så där slapp jag det problemet. Jag har dock börjat känna under arbetet med det nya manuset att det kanske vore på sin plats att åtminstone i förbigående plocka in pandemin. En scen jag skrev nyligen utspelar sig på en stor fest och jag fick totalt hjärnsläpp. En fest? Jag som inte har druckit alkohol mer än en gång under det senaste halvåret (på nyårsafton) kunde inte för mitt liv minnas eller ens föreställa mig vad man gör på en sådan.

Jag fick ta brainstormande vänner till hjälp för att det skulle kunna pressas fram lite dans, hångel och tokigheter. I skrivande stund funderar jag på att låta historien utspela sig 2022. Förhoppningsvis är det då det glada 20-talet infinner sig på riktigt.

Utan de här två projekten tror jag att pandemiåret hade varit oändligt mycket tråkigare för mig personligen. Att få utöva sin främsta hobby (trots att jag blivit antagen är det först och främst fortfarande en hobby) utan att den påverkas alltför mycket av omgivningen är faktiskt en ynnest.

Det här blev ett lite deppigt inlägg men det är faktiskt inte så jäkla kul med pandemi. Jag hoppas att allting snart återgår till det ”normala” och att min skrivtid faktiskt börjar krympa av andra orsaker än bara jobb och eventuell skrivkramp. Det känns bra att kunna fria ett år som ”en skrivande person” på ett helt nytt sätt, även om jag fortfarande mest tycker att jag sitter och hittar på skämt som jag sedan skickar till mina närmsta vänner plus sambo och ber dem skratta åt.

Att råka tjata hål i huvudet på folk innan boken ens kommit ut

Detta är del 2 i min serie Otippade Författarproblem. Del 1 finns här.

Jag är medveten om att detta är ett debutantproblem (åtminstone tror jag det), men likväl har jag drabbats av kan-inte-posta-om-något-annat-än-boken-i-sociala-medier-syndromet. Rutinerade författarkollegor berättar att de inte ens minns vilket datum deras tredje/femte/sjuttioelfte bok ges ut. Själv har jag funderat på att skaffa någon slags app som räknar ner dagarna (det är förresten 86 dagar kvar när du läser det här blogginlägget). 

I förra veckan kom förlagets sommarkatalog ut, där man för första gången kunde läsa i en tryckt produkt att min bok bevisligen kommer att existera. Naturligtvis var jag tvungen att skärmdumpa och lägga ut på min egen Facebookprofil. Men jag har faktiskt satt upp lite regler för mig själv. Jag får till exempel inte lägga ut på både Facebook och Instagram samtidigt om det inte är något exceptionellt som behöver delas. Jag nöjer mig oftast med att bara försöka fösa folk hit till bloggen från min story på Instagram, där jag föreställer mig att endast mina hardcore fans samt mina närmsta vänner orkar med mig.

Min värsta mardröm är att det till slut går så långt att jag inte kan avgöra var mitt personliga varumärke slutar och min egen personlighet börjar. Att jag kommer att spamma alla grupper på Facebook med länkar till nätbokhandlarna och “Jag är säker på att min bok är något för dig”-kommentarer när vilt främmande människor efterlyser boktips i olika grupper. Kanske måste jag skriva ett medieträningsinlägg även för mig själv, som Gudrun föreslog i ett tidigare inlägg här på bloggen. 

För hur undviker man att tjata hål i huvudet på folk innan ens debutroman ens givits ut? Svaret är att jag vet inte. Men jag har 86 dagar på mig att ta reda på svaret.

Vad jag googlat på sistone

Någonstans på franska rivieran, där jag själv aldrig varit. Foto: Wikimedia Commons

Förra veckan gick jag igenom mitt följebrev, vilket jag skrev i oktober någon gång. Nu tänkte jag vara lite mer aktuell och berätta vad jag pysslar med för tillfället. Jag är inne i en intensiv skrivperiod med roman nummer två och har nu passerat både milstolparna 20.000 ord och 100.000 tecken (inte samtidigt).

Eftersom jag börjat använda Scrivener först nu (då jag inte tyckte att jag var ”värd” investeringen med första manuset) så har jag satt ett projektmål som jag har blivit besatt av att checka av med jämna mellanrum under skrivandet. I skrivande stund är det 99 dagar kvar till den deadline jag satt för mig själv, vilket är 80.000 ord i början av juni.

Manuset är inne i fördjupningsskedet och en massa karaktärer och platser behöver introduceras. Jag vill inte avslöja något av handlingen ännu (boken är ju inte ens antagen), men jag kan berätta vad jag har googlat på sistone. Tänker att det blir en kul rebus och något för mig själv att kunna ta fram och jämföra med när boken är färdig.

  • Cateringmenyn från en skaldjursbutik i Östermalmshallen
  • Lotta Engbergs låtkatalog
  • Bilder på Carl-Johan Vallgren och Wille Crafoord (utseendemässig förebild till en karaktär)
  • Ett färjebolags maskot för att se om de fortfarande använder samma som när jag jobbade där 2008 (det gjorde de inte)
  • Slutpriser på lägenheter på 38 kvadratmeter i Vasastan 2014
  • Orter på franska rivieran samt namn på lyxyachter
  • Den exakta färgen på Fernet Branca
  • Bilder på utserveringar på flertalet krogar i Stockholm
  • Olika lyxmärkens webbshoppar, i jakt på en tigermönstrad klänning i rosa jag såg på Amanda Schulmans Instagram
  • Johan Palm vuxen
  • Viktgränser för hundar ombord på flygplan
  • Ikoniska nattklubbar i olika städer i världen
  • En känd influencers bolagshistoria och affärsmodell

Dessutom har jag som vanligt konsulterat mina vänner i olika frågor, bland annat hur man öppnar en kräftklo. I förrgår slängde jag desperat ut frågan ”Säg ett namn som skulle passa bra på en pingvin” i gruppchatten.

Min trognaste medhjälpare och sambo har också ägnat en hel kväll åt att hjälpa mig bena ut vilken klädstil som två av karaktärerna i boken har. Det tog kanske väldigt lång tid med tanke på att det endast avhandlats på ett par rader i manuset, men det är ju viktigt att det blir rätt. Eller hur?

Avslöjande: Så såg mitt följebrev ut

Jag vet inte om ni har märkt det, men jag bedriver liksom någon slags dokumentation av min ”process”, med kronologisk ordning på mina inlägg. Serien inleddes med hur jag började skriva, fortsatte med att jag letade testläsare och ett inlägg om dramaturgi. De här bakåtblickarna varvar jag med saker som händer just nu, som att ta pressbilder eller få ett utformat omslag till boken. Vill man läsa alla mina inlägg är det bara att klicka på mitt namn under rubriken till just det här inlägget.

Nu har turen i alla fall kommit till följebrevet. Mitt manus var redigerat (av mig) och korrläst av min sambo någon gång precis i början av oktober. Jag satte mig således ner och totade ihop det ökända följebrevet som man ska skicka in som ett slags cv till förlagen. Det råder delade meningar inom skrivvärlden om hur viktigt följebrevet är för att bli antagen. Vissa säger att följebrevet är allt och att förlaget i princip inte ens ögnar igenom ens första sidan av ett manus om följebrevet suger, andra att följebrevet absolut kan vara trevligt och informativt men att ett beslut om antagning inte står och faller med det, utan att allt hänger på manuset.

Jag tänkte bjuda på mitt eget följebrev i något censurerad version, eftersom jag avslöjade vissa viktiga detaljer i handlingen. Som ni ser valde jag att ha med en liten bild på mig själv, det är något jag brukar bifoga när jag har skrivit cv i jobbsökarsyfte också och man får tycka vad man vill om det. Foto är absolut inte nödvändigt. Här kommer mitt brev i sin helhet:

Alla säger att man bör hålla följebrevet kort och inte räkna upp en massa ovidkommande detaljer. Jag skrev därför en sammanfattning av handlingen, några ord om varför jag skrivit boken och sedan beskrev jag mina erfarenheter av skrivande i allmänhet. Jag skickade följebrevet till en kompis som jobbat på förlag som kom med utlåtandet att det var ett av de bästa följebrev hon läst (insert inte alls blygsamt skryt) och skickade även till en kollega som är utgiven författare och som tyckte jag kunde slipa på sista stycket, vilket jag gjorde.

Det känns egentligen djupt pinsamt att dela med sig av följebrevet, lite som att blotta sina innersta känslor här i bloggen. Men jag hoppas att ni som googlat er hit, precis som jag gjorde, genom att googla ”Så skriver man ett följebrev” kan känna er lite inspirerade. Det skulle få pinsamhetsgraden att sjunka en aning.

Peter, Anna eller Doris? Om det svåra i att namnge fiktiva personer

Jag heter Ann och jag är beroende av SCB:s namnstatistik. Listorna över de populäraste namnen per årtionde i Sverige lusläses av mig flera gånger i veckan. Detta beror på att jag är i uppstartsfasen av min andra roman och behöver döpa ett stort gäng karaktärer. I den här berättelsen är huvudpersonen lite yngre än jag själv, cirka tio år, och jag letar därför lämpliga 1990-talsnamn. 

Är det inte alltid så att man tycker att de namn som tillhör ens egen generation känns oändligt tråkiga? Kanske var det därför jag döpte min huvudperson i Någon annans tidsfördriv till Doris, trots att det inte är ett särskilt vanligt namn på en 32-åring. Namnet på catfishen (Petter) var enklare, jag använde helt enkelt bara ett av alla namn den riktiga catfishen jag blev utsatt för hade använt för att lura mig. Han hade liksom redan gjort jobbet åt mig, kan man säga. 

Vi 80-talister har annars döpts till typ Daniel, Anna, Johan och Maria. I min nya roman har jag bestämt att huvudpersonernas föräldrar heter Anna och Peter, trots att de ska vara väldigt färgstarka personligheter. Det är kul när den sortens kontraster uppstår, tycker jag. 

Men nu har situationen uppstått att jag redan har två personer som börjar på Vi (Vilma och Viggo) i nya romanen och därför inte kunde döpa en tredje person till Vincent, trots att det var det perfekta namnet. Han fick i stället heta Nicolas, tills jag insåg att jag redan har en Niklas i manuset som ska spela en stor roll för handlingen. Nu funderar jag på att göra om Nicolas till Oscar, men något med Oscar känns inte helt hundra för karaktären. Jag har börjat sväva ut och googlat “100 most common names for people born in the 1990’s”. Nicolas kanske helt enkelt behöver ett lite mer internationellt namn för att matcha den internationella aura han bär på.

Som ni kanske märker är det här en process jag tycker är oerhört rolig. Men samtidigt svår, det måste klinga helt rätt. Som författare är ens uppgift att få läsaren att tänka så lite på karaktärernas namn som möjligt. Jag avskyr till exempel när namn inte träffar helt rätt i tiden. En novell jag läste en gång tidigt 2010-tal hade en huvudperson i 30-årsåldern som hette Tindra. Genast dömde jag ut novellen som värdelös, eftersom jag antog att väldigt få personer hunnit döpas till det när huvudpersonen föddes. 

Jag har läst att Richard Curtis, regissör till bland annat “Love actually”, skriver in en misslyckad karaktär vid namn Bernie i varje filmmanus eftersom en snubbe med det namnet snodde hans flickvän en gång i ungdomen. Kanske något att ta efter om man själv har en lämplig ärkefiende man känner behov av att hämnas på. 

Ni får gärna dela med er av era tankar i kommentarerna. Har ni några favoritnamn som ni gärna vill använda i framtida skrivande? Eller några namn ni undviker? 

8 frågor till min förläggare

För att slippa skriva veckans blogginlägg har jag övertalat min förläggare Sofia Brattselius Thunfors på Polaris att låta sig intervjuas. Vad ska man ha ett förlag till om man inte kan utnyttja dem vid bloggidétorka?

Foto: Joel Nilsson.

När jag glad i hågen skickade ut mitt manus till en knippe förlag hade jag inte så bra koll på just Polaris. Det är ett relativt nystartat förlag som funnits i Sverige sedan 2017, ägare är danska Politikens förlag. När jag fick se vilka författare de har lyckats knyta till sig på så kort tid så bävade jag lite inför framtida förlagsmingel. De har Klas Östergren och Åsa Linderborg, Lena Andersson och Katarina Frostenson – och så Karin Smirnoff, som med sin Jana Kippo-svit virvlat in som en litterär storm i Kultursverige.

Sofia Brattselius Thunfors har jobbat med författare som Linda Skugge, Emma Hamberg, Jonas Jonasson och Martina Haag under sina 18 (!) år på Piratförlaget, innan hon värvades till Polaris i fjol. Första frågan får ni ursäkta, men man måste faktiskt låta sitt ego smickras lite ibland. Jag hoppas att någon annan än jag har nytta av de återstående sju svaren.

Vad var det ni gillade med mitt manus?
Först och främst var det välskrivet och säkert. Det kändes som att författaren, det vill säga du, visste vad hon ville med sin text. Dessutom var det vasst och smart, samtidigt som det var underhållande.

Hur gör man för att sticka ut i manushögen?
Självklart är det bra att ha en viss originalitet. Men främst är det viktigt att man kan gestalta, formulera sig, fånga in läsaren, beröra på något sätt.

Vad letar ni efter?
Vi letar brett. Polaris är ett allmänutgivande förlag som ger ut både litterära och mer kommersiella titlar, i alla genrer.

Finns det något man själv kan göra för att öka sina chanser att bli antagen?
Det är inte fel med ett bra följebrev där man lyfter fram sin idé och tanke med manus. Men i slutändan är det förstås manusets kvalité som avgör.

Hur vet ni att en bok kommer att bli en succé?
Det vet man inte, man kan tro och hoppas och göra sitt bästa för att skapa en succé. Men det finns inget succérecept. Steg ett är ett bra manus, originalitet är inte oviktigt, men sedan ska man ha lite tur och god tajming också.

Vilket är de vanligaste misstagen folk gör när de skickar in manus?
De glömmer att presentera sin text på ett bra och tydligt sätt. Sen bör man skicka en text som man själv har arbetat med så långt man kan och känner sig nöjd med. Och framförallt, skicka ett helt manus, inte bara några kapitel eller ett synopsis.

Hur ställer ni er om man har skickat till flera förlag samtidigt?
Det är väldigt vanligt numera och inget vi egentligen reagerar på. Däremot är det bra om man har tänkt på varför man skickar till ett visst förlag, att man har koll på det förlagets utgivning.

Om manuset är bra, men inte når riktigt ända fram, hur brukar ni resonera då?
Vi försöker att uppmuntra de som vi ser potential hos. Ibland genom att helt enkelt be om en omskrivning, ibland genom att uppmuntra till att skicka in kommande alster.

Ett omslags tillblivelse

Skriva en roman, skicka den till förlag och hoppas på att den blir antagen, det var mitt skojiga pandemiprojekt. Enbart glädje hade jag tänkt att projektet skulle skänka mig. Jag hittade på karaktärer och intriger medan världen runtomkring tonade bort och försvann. Det kanske låter klyschigt, men så var det.

Föga anade jag att mitt projekt också skulle ge mig en hel radda stressymptom, innan romanen ens sett dagens ljus och hamnat i blodtörstiga recensenters händer. Processen att komma fram till vilket omslag boken skulle få har för mig, som har ett visst kontrollbehov, varit påfrestande.

Det enda jag visste var att jag ville ha ett färgglatt omslag och att jag hoppades att det skulle sakna tekoppar och in-photoshoppade hundar. Absolut inget fel på de numera typiska feelgoodomslagen, men min bok är inte riktigt så mysig som böcker i genren ofta framställs som. Jag och min förläggare dividerade innan själva processen satte i gång. Bland annat sa jag blankt nej till att ha en person i helfigur på framsidan eftersom jag inte vill fokusera på just kroppsform i boken och knappt ens beskriver utseendet på huvudpersonen. 

Jag hade tur och fick Sara R Acedo som formgivare. Hennes omslag är några av de absolut finaste jag någonsin sett. Under flera vändor funderade jag och min förläggare över typsnitt på titeln, vilka färger som skulle smycka framsidan och bollade vilka komponenter som skulle kunna tänkas locka till läsning. Resultatet ser ni ovan. Kan det vara det finaste omslag en bok någonsin haft eller är det jag som är partisk? 

Ett glashjärta spelar stor roll i romanen och att det går i kras över hela framsidan ger en vink om vart historien är på väg. Hjärtat ska bli folierat när boken går till tryck och den rosa färgen har jag fått veta kommer att skifta i färg med ljuset. 

Det känns overkligt att jag snart får hålla den här boken i min hand och att folk kommer tumma på omslaget i bokhandeln och fundera över om de känner sig köpsugna eller ej. Slå till vetja! Det skulle jag ha gjort. Om det inte varit min alldeles egen roman.

Den osexiga delen av skrivandet

Ann Edliden

Vi måste prata om skrivandets minst sexiga del. Den delen där man (om man inte passar sig noga) lätt hamnar i ett matematiskt mindset och glömmer allt vad kreativt flöde heter. Jag pratar förstås om dramaturgi.

När jag skrev Någon annans tidsfördriv hade jag inte gått någon klassisk skrivarutbildning (journalistprogrammet räknas inte riktigt). Jag hade vaga minnen från en gymnasiekurs i filmkunskap där det pratades om “den dramaturgiska modellen” och jag hade läst litteraturvetenskap (fast bara a-kursen). Jag behövde lära mig nya saker om skrivande och signade upp mig på en prenumeration av tidningen Skriva, läste Stephen Kings Att skriva och Bodil Malmstens Så gör jag. Men det mesta av det jag läste rann ut ur hjärnan i lika snabb takt som informationen inhämtades. Så kändes det åtminstone.

En sexig del av skrivandet: sitta på en brygga en sommarkväll och känna fantasin flöda.

Det var inte förrän jag gick kursen Romanens frågor på Biskops Arnö i augusti som jag tvingades rita upp den dramaturgiska kurvan som min roman följer. Det visade sig att min intrig var klassisk och på ytan verkade väl uttänkt, fast det kändes som att allt hade skett av en slump. De två huvudspåren i boken kretsar kring huvudpersonen Doris privatliv, där hon råkar ut för en kille som lurar henne via en dejtingapp, och jobbet, där hon hanterar deltagarna i en dokusåpa. Det blev två dramaturgiska kurvor som följdes åt, se bild nedan.

Att jag skriver det här inlägget just nu är förresten väldigt passande. Jag har skrivit de tre första kapitlen på min andra roman och försöker i huvudet få ihop alla konflikter och scener jag vill lägga in i manuset. Jag jobbar inte utifrån synopsis, utan skriver bara ner lösa tankar samt förslag på scener och karaktärer som kan komma till användning. Inte heller är slutet helt planerat från början, även om jag vet ungefär vart jag är på väg. 

Den dramaturgiska modellen består av anslag, presentation, fördjupning, konfliktupptrappning, klimax och avtoning, så långt kanske vi kan enas. Mitt skrivande behöver ramar, med en början, mitt och slut. Men om jag ska beskriva de olika delarna när jag är i själva processen så är det svårt att få en överblick. När jag skrev den dramaturgiska kurvan som jag visade bild på tidigare i inlägget var jag redan färdig med min bok till ungefär tre fjärdedelar. 

Är man lite mer organiserad i sitt romanskrivande, eller vill bli, så kan det hjälpa att ta till några lite mer handgripliga verktyg. För att komma tillrätta med en krånglig huvudperson så rekommenderar jag att fylla i ett formulär likt det nedan. 

Den som vill gå in för dramaturgin på allvar kan använda sig av metoden Save the cat. Jag får en smula panik när jag ser de olika procentsatserna, men i slutändan skulle jag säkert kunna sätta mig ner och skriva in händelserna i min första roman i metodens formulär och upptäcka att den passar in åtminstone någorlunda väl. Lycklig slump eller gudomlig ingivelse? Jag väljer att tro på det förstnämnda.

Spännande möten och hur jag fixade testläsare

Har alltid velat skriva att jag har varit på ett ”hemligt möte” med mitt bokförlag som jag tyvärr inte kan berätta mer om och nu får jag göra det! Personerna på bilden ovan (mästerligt fotograferad i motljus av mig) är från vänster: marknadsansvarig Lovisa, förläggare Sofia och pr-ansvarig Cecilia. Vi hade ett mycket ansvarsfullt möte med antikroppar (hos de andra) och avstånd (från min sida) förra veckan.

Mötet handlade om lanseringen av debuten, vilka boken ska skickas till, var releasefesten ska vara (under förutsättning att pandemin avtar) och andra roliga grejor. Det kändes otroligt exotiskt att hälsa på i Polaris nya lokaler i Barnängens fabriker, samt att överhuvudtaget vara i innerstan, som jag inte sett sedan början av november eftersom jag jobbar hemifrån.

Ann Edliden

Men det här blogginlägget ska även handla om ett av stegen i min skrivprocess: att hitta bra testläsare. När jag började googla på ”hur skriver man en bok” och andra matnyttiga saker för lite mindre än ett år sedan så var alla rörande överens om att man måste ha testläsare. Före detta debutantbloggaren Kugge har ett bra inlägg där hon reder ut begreppen och man kan även leta i Facebookgruppen ”Författare söker testläsare”.

Jag använde mig av mina kompisar och sambo under själva processen, men när manuset kändes relativt färdigt i sin första utkastform skickade jag den till fyra testläsare. Den första var min chef Sara, som fick läsa innan alla andra och som sin vana trogen påpekade saker jag inte hade tänkt på. Där fick manuset sin första ombearbetning.

Nästa testläsare var en person som jobbar i realitybranschen, som fick ge feedback på huruvida skildringen av tv-världen kändes trovärdig. Det här var en person jag har kontakt med ibland via mitt jobb, men aldrig har träffat. Jag mejlade helt enkelt och frågade om hon ville svara på lite frågor och senare fick hon även läsa manus. Utan henne hade boken antagligen varit ännu mindre korrekt i sin skildring av den (i och för sig påhittade) realityserien Château Amore.

Den tredje testläsaren var en person jag följer på Instagram, som skriver bokrecensioner emellanåt, men inte hade en renodlad bok-insta. Hon sa som ni ser ovan ja till denna plötsliga förfrågan och svarade sedan utförligt på mina frågor. Jag googlade fram dem genom att söka på ”frågor till testläsare” och modifierade dem efter mitt manus. Ifall någon händelsevis gör samma sak och hamnar på denna blogg kommer frågorna nedan:

1. Handlingen: Blev du engagerad? 
2. Inledningen: Fångades du av den?
3. Mittpartiet: Tappade du intresset?
4. Slutet: Var det tillfredsställande? Vilken känsla lämnade boken efter sig?
5. Huvudpersonen: Vilka var dina känslor inför Doris och hennes val?
6. Fanns det någon karaktär du kände att du förväntades tycka om men inte gillade?
7. Vill du stryka något parti?
8. Något som upplevdes som upprepande eller för utförligt beskrivet? Något som i ditt tycke borde tas bort?
9. När kom höjdpunkten i berättelsen, tycker du?
10. Fanns det något ställe där du upplevde problem med trovärdigheten?  

Testläsare nummer fyra var en före detta kollega som också skrivit egna böcker. Alla testläsarna kom med oerhört bra feedback, som ledde till att jag skrev om vissa delar. Det lustigaste var att flera av dem upplevde saker i manuset som faktiskt hänt på riktigt som de minst trovärdiga. Exempelvis hur många som luras av bokens antagonist (i verkligheten var de ännu fler). Jag har nämnt tidigare att boken är baserad på verkliga händelser, något som har gjort skrivandet vanskligt i vissa stunder, men mer om det i ett kommande inlägg.

Motvillig modell för en dag

Minns ni ”Modell för en dag”-konceptet? Man kunde, mot betalning, få proffsiga bilder tagna i studio. Minst en av bilderna krävde att du vilade huvudet mot armen, som i sin tur vilade mot en spegel. Dessa bilder var poppis att ladda upp som profilbild Facebook för lite mer än tio år sedan och konceptet verkar finnas kvar när jag googlar. En gång övervägde jag att anmäla mig ”på skoj”, men det var nog tur att det aldrig blev av eftersom jag inte vet vad jag skulle ha gjort med bilderna. Gömt dem längst bak på ett usb-minne kanske.

Förra veckan begav jag mig till en fotostudio i Ytterjärna utanför Stockholm för att ta pressbilder som ska kunna användas av förlaget och medier i samband med utgivningen av ”Någon annans tidsfördriv”. Det kändes misstänkt likt ”Modell för en dag”, förutom att jag inte behövde betala för det själv och inte behövde utsätta mig för några poseringar med speglar. Make up-artisten Stella och fotografen Jessica Segerberg utförde tack och lov de mirakel som krävdes för att jag inte ska vilja kräkas när jag i framtiden ser mitt ansikte i olika sammanhang som har med boken att göra.

Ovan vid smink, speciellt efter att ha levt i mjukisbyxor hemma under de senaste månaderna, kändes det tryggt att vara i händerna på proffs. Jag ångrade bara pyttelite att jag inte har skrivit boken under pseudonym så att jag hade sluppit behöva förhålla mig till att prata om mig själv eller försonas med det faktum att jag ens har en kropp och ett ansikte. Jag inbillar mig att en pseudonym dessutom hade adderat en viss sofistikerad mystik som jag nu helt kommer sakna.

Det kändes skönt att vara i en studio där det krävs en braskamin för att hålla värmen och inte behöva svettas under heta strålkastare i någon lyxig studio som jag antar att framgångsrika författare använder sig av. Lite mer low-key.

När själva fotograferandet satte i gång var jag glad över att ha haft ”America’s next top model” som mitt favoritrealityprogram under 00-talet. Tyra Banks råd om att ”smile with your eyes” har antagligen aldrig kommit mer väl till pass. Visste ni att när man blir fotograferad måste man böja kroppen i en massa konstiga vinklar, luta sig framåt och stå på ett ben för att inte se ut som ett miffo? Detta märkte jag under fotograferingen, för de gånger jag bara stod rätt upp och ner såg jag inte klok ut. Tur att Jessica hade koll på vinklar, ljus och poseringar.

Jag har inte fått de färdiga bilderna i skrivande stund, men fått lov av förlaget att dela ett par direkt ur kameran. Förhoppningsvis kan det skänka hopp till den som liksom jag bävar inför liknande strapatser som onekligen kommer med författarskapet. Vissa kanske tycker att jag gör för stor sak av det här, men i mitt journalistjobb vet jag hur irriterande det är när man ska skriva om en författare och det inte finns bra pressbilder att tillgå (hett tips: se till att det finns liggande bilder, vi journalister gillar inte stående format). Det kändes också som att det faktiskt ska bli en riktig bok efter så många månaders fantasijobb hemma på kammaren. Fortfarande svårgreppbart men åtminstone ett steg längre i processen.

Att gestalta en trovärdig dickpic

Ann Edliden

Del 1 i vår serie Otippade författarproblem.

Jag är en person som stör mig när jag hittar rena faktafel eller märkliga misstag i böcker, tv-serier och filmer. Eftersom jag är en vintagenörd har jag alltid haft låg tolerans för otidsenliga outfits i kostymdramer. Stavfel, grammatiska misstag och onödiga upprepningar kan irritera mig så till den grad att jag inte klarar av att läsa färdigt en bok. Jag inser att jag i och med detta tillkännagivande kommer att få läsare som mejlar när min egen bok väl har kommit ut för att påpeka olika fel som trots detta smugit sig in. Jag välkomnar era klagomål, med brasklappen att svar lär dröja eftersom jag kommer att ha krupit in under närmsta sten och bosatt mig där. 

I mitt senaste blogginlägg nämnde jag att jag redan tidigt släppte in andra människor i skrivprocessen. Jag har förstått att det finns författare som inte visar någon utomstående, förutom möjligtvis sin förläggare, ett manus under arbete. Men jag gillade att få feedback direkt (och hade ingen förläggare att bolla med eftersom jag inte var antagen ännu.) Som rubriken i inlägget avslöjar uppstod ett problem när jag visade mina vänner en nyskriven scen där huvudpersonen i “Någon annans tidsfördriv” får ta emot en så kallad dickpic. I den pikanta situationen som utspelar sig i boken nämner jag att hon fokuserar på fotografen/fotoobjektets oklippta tånaglar. Det blev en hetsig diskussion kring huruvida tånaglar kan bli skarpa i en mobilkamera när fokus samtidigt ska ligga på själva könsorganet. 

Mina vänner var inte sena att erbjuda sin hjälp med detta något otippade författarproblem (klicka på bilderna för att läsa):

Som ni ser var engagemanget stort.

I slutändan blev det en lösning som alla var nöjda med. Hoppas den som läser ”Någon annans tidsfördriv” känner att scenen är oerhört autentisk, med så mycket research som uppenbarligen ligger bakom.

Lösningen på det otippade författarproblemet: fokusera överdrivet mycket (i dubbel bemärkelse) på ovidkommande detaljer. Som tånaglar.