Tema dagbok: Min hemliga blogg

Jag har aldrig läst mina dagböcker från barndomen och tonåren. För det första vet jag inte var de är någonstans (kan ha vattenskadats och slängts) och för det andra så vet jag inte om jag vill läsa dem. Enligt Gudrun, Debutantbloggens egen dagboksexpert, drabbas man tydligen av akuta pinsamhetskänslor av att läsa sina gamla dagböcker och jag, som aldrig har prövat, väljer att tro på hennes ord.

Jag minns inte när jag slutade föra dagbok, men det var förmodligen någon gång i högstadiet. Men så, på 2000-talet, kom bloggarna in i mitt liv. 2007 började jag läsa till journalist i Göteborg och startade följaktligen också en blogg. Det var vi många i klassen som gjorde. Som tur är (för mig) så var jag listig nog att lösenordsskydda bloggen för sisådär tio år sedan och därmed är jag den enda som kan läsa den.

Eftersom jag skrev för en (väldigt liten) publik så känns det helt okej att läsa blogginläggen i dag. Jag är lite väl kategorisk ibland, men försöker åtminstone vara rolig. Jag minns att jag samma år började följa Sandra Beijers blogg och det är den enda jag fortfarande följer dagligen (även om jag läser ett gäng till då och då). Jag fick vänner jag fortfarande umgås med via bloggen och en trevlig feature är att kommentarer från dessa och andra personer i min närhet ligger kvar, vilket gör bloggen till något mer än bara en dagbok.

Jag tänkte dela med mig av ett par inlägg ur bloggen, ett från 2008, då jag tydligen älskade gubbar på tv:

Pensionär

Som jag skrev igår var min fysiska kondition ungefär i klass med en genomsnittlig 90-årings. Men min roomie Jolin menar att även mina intressen går i samma stil. Jag satte nämligen med förtjusning på Antikrundan igår, jag som annars aldrig brukar titta på tv. Men det är ju så roligt när tanterna säger ”ojdå” eller ”mhhhmm” till anekdoterna om deras små porslinsdjur eller mässingsljusstakar. Eller den illa dolda besvikelsen i ”jaså?” när varan värderas lägre än förväntat. Oh, how I love Antikrundan.

Mitt favoritprogram är dock, och har länge varit På Spåret. Ikväll är den stora finalen som jag har laddat inför länge. Men då släpper Peter bomben: Ingvar och Björn ska sluta! Neeeeeeej! Det får inte vara sant! Utan Ingvar, inget På Spåret. Jag som så sent som förra veckan blev ”fan of” På Spåret på fejan, bara för att visa min trogna beundran inför programmet. Varför slutar de alltid med de bästa frågesportsprogrammen? Förra veckan tvingades jag för första gången att titta i min ensamhet. Det var inte ett dugg roligt, eftersom ingen befäste min orakelstatus när jag skrek ut de rätta svaren ”Robert Redford”! ”Salt Lake City!”. Nä, På Spåret ska helst avnjutas i gott sällskap, gärna med farfar som förklarar att ”di där Filip & Fredrik, di är ene trevlige pöjker”. (Nä, han har inte sett något annat de har gjort.)

För att trösta mig så har jag fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Hurra för SVT Play! 

Nästa är från 2009, från en utekväll i Stockholm, där jag var på besök:

Festfredag.

Gårdagskvällen visade sig helt otippat bestå av festande. Jag, som nästan avsvurit mig mitt gamla leverne, överbevisade mig själv att det faktiskt går att ha roliga utekvällar trots att man fyllt 24. Kvällen inleddes hemma hos Lina där det bjöds studentlyxig middag i form av pasta med halloumi och tomatsallad. Halloumi är så sjukt gott och dessutom känns det som att man unnar sig något extra. All mat som får en att känna sig som Carl-Jan Granqvist är bra mat. Anna (som liksom Lina är från det trevliga samhället Kil) och Peter slöt upp och vi begav oss till Östermalm för att dricka öl och lyssna på gangsta rap.

Väl hos Tomas utbröt spontan sittdans till Snoop Dogg. Tomas är en stor gangsta rap-virtuos. Han kan massor med supersnabba raptexter.

Han är även en händig karl som vet att reda sig själv. Här är hans kreativa lampskärm:

Jag tycker också om hiphop. Ibland.

Sedan åkte vi till Söder och åt mat på Medborgarplatsen. Lina och jag delade på en baconinlindad körv. Vi träffade även tre österrikare och en tysk. Jag blev glad över att få prata tyska, men de snackade förstås engelska tillbaka. Typiskt tyskar.

Sedan hände det bästa på hela kvällen! Jag blev fruktansvärt upphetsad… Anledningen kommer här: Ser ni killen i mitten? Han är en av de sökande killarna i Den Rätte för Rosing! När vi skakade hand tyckte jag att jag kände igen honom. Och jovisst, det är Edgar som lagade hummer, hällde upp champagne och sedan nobbades i slutauditionen. Jag såg programmet för några dagar sedan, men det var något av det pinsammaste jag sett, så jag var tvungen att stänga av. Men Edgar gjorde intryck, minsann! Ännu roligare var det att hans kompis till vänster tyckte att ”det märktes att jag inte kom från Stockholm” eftersom jag blev så uppspelt över en D-kändis.

Jag demonstrerar hur jag såg ut när jag upptäckte att Rosingkillen var Rosingkillen.

2011 lade jag bloggandet på hyllan för gott och tur är väl kanske det. Avslutar med ännu ett inlägg om hur otroligt gammal man är när man är 24 (min vän Arne som nämns i texten var vid tidpunkten 29).

Att inse att man är gammal

Igår var jag bjuden på middag hos Arne. Jag måste ha missat något, för jag trodde att påskafton i princip är som en vanlig lördag, men när jag promenerade till Vasagatan där Arne bor såg jag knappt till en enda människa. Inget av den där förväntan som ligger i luften en lördagkväll, då folk är lite snyggare och fler tjejer än vanligt har högklackade skor, ville infinna sig. Maten var iallafall förträfflig och stämningen god, så vi bestämde oss för att bege oss till Storan och almedals releaseparty. Vi reflekterade inte över 18-årsgränsen, som för vår del innebar oanade konsekvenser.

Redan i kön märkte vi att folk verkade lite fullare, lite yngre och lite dräggigare än vanligt. Väl inne i lokalen låg tonårshormonerna som en jämntjock dimma över massan och fyllde ut varje hörn. Jag har nog aldrig känt mig så gammal. Som små ystra kalvar skuttade 17- och 18-åringar omkring och vart man än vände sig tjöt de, hånglade och dansade till sommarens stora hit (japp, Umbrella). Arne konstaterade att det där med att musiker och DJ’s är töntarnas revansch verkligen stämmer och blev inom kort antastad av en liten tjej med svart lugg som ödmjukt beordrade honom att köpa en öl åt henne. I jämställdhetens namn hävdade Arne dock bestämt att han skulle bli bjuden på öl istället och det blev han också, av mig. Kvällens höjdpunkt inföll dock mot slutet, då vi storögda av förundran såg hur ett triangeldrama utspelade sig mitt framför våra ögon. En tjej, iklädd en märkvärdig utstyrsel av det här slaget, alltså med spetsstayups och en tyllkjol så kort att det var ett under att hennes mamma släppt iväg henne (Arne föreslog dock att hon kanske bytt om i en buske).

Man undrar ju; funkar sånt verkligen? Och svaret är att ja, just den här kvällen verkade det funka alldeles utmärkt. Hon uppvaktades ivrigt av två unga män (och en nästan lika ivrig ung dam) som till slut nästan slogs om henne. Hon lyftes bokstavligen iväg av den ena killen från den andre. Det slutade iallafall med att killen som raggat först (och som det må sägas, körde en något mer defensiv stil än den andre, genom att dra i sin lilla syntlugg och titta snett ned i golvet hela tiden) drog det kortaste strået. Åren mellan 18 och 23 har aldrig känts så milslånga som igår kväll.

Om att placeras i ett fack där man (kanske) inte hör hemma

Foto: Miriam Parkman

Nu har min debutroman funnits ute i en månad och jag har noterat något som jag förstås själv hade kunnat förutspå. Trots att jag själv inte tycker att Någon annans tidsfördriv kan sorteras in i genren feelgood så gör väldigt många läsare och lyssnare det. Förlaget har marknadsfört boken som en samtidsroman och ordet feelgood har inte nämnts. Ändå läste jag nyligen ett i ett omdömde att boken ”skriker feelgood”.

Det jag väntade mig var att epitetet chick lit skulle appliceras på romanen, då den innehåller ingredienserna storstad, singeltjej som letar efter kärlek och dråpliga situationer. Men begreppet kanske har blivit omodernt alternativt konkurrerats ut av F-ordet?

Jag vill klargöra att jag inte skriver det här inlägget för att jag själv avskyr feelgood och absolut inte vill förknippas med genren, utan för att bena ut hur det kunde bli såhär.

Jag hade flera bra anledningar till att jag inte ville att boken skulle marknadsföras som just feelgood.

  1. Jag tycker inte att själva intrigen är speciellt upplyftande. Det går i princip åt helvete med det mesta för huvudpersonen Doris: kärleken, jobbet och familjen.
  2. Jag ville inte att inbitna feelgood- eller romanceläsare skulle bli besvikna. Min roman har inget klockrent ”boy meets girl”-tema, snarare är det ”boy doesn’t meet girl (because boy doesn’t exist)”.
  3. Slutet är inget ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”-slut. Förlåt för spoiler, alla som inte har läst boken.

Svenska Wikipedia beskriver genren feelgood såhär: Feelgood är en litterär, musikalisk och filmisk genre med syftet att få mottagaren att må bra. Genren ligger nära chicklit och romance. Vanligtvis finns det en kärlekshistoria i centrum, men det kan även finnas andra förvecklingar, till exempel kring pensionärer.

När jag fortsatte läsa stod det att ”positiva slut, komik, rask handling, fantasifullt persongalleri” kan anses tillhöra genren och åtminstone en del av dessa kriterier kan jag skriva under på. Jag hävdar ju bestämt att jag har försökt skriva en kul bok, men jag förstår att alla inte inser hur briljant humor jag har. Kan det vara så att eftersom 1. min huvudperson inte är destruktiv och 2. tonen är lättsam så får man en positiv känsla när man läser = alltså har jag skrivit en feelgood?

Jag har inte facit här utan kan bara spekulera.

När det gäller omslaget så har förlaget och formgivaren försökt undvika att signalera saker som gör det till en typisk feelgoodbok i svenska läsares ögon. Men det verkar inte spela någon roll. Den chockrosa färgen gör säkert sitt till.

Eftersom jag skriver på roman nummer två väntar jag mig naturligtvis jämförelser med debuten. Det enda jag vet är att den har färre feelgoodingredienser än nummer ett. Det ska bli spännande att se vilken genre den kommer kategoriseras som.

Att vara med i Nyhetsmorgon

Slå er ner kära bloggläsare, så jag ska jag berätta en saga. Sagan handlar om en kvinna från Värmland som skrev en bok. Sedan hörde TV4 av sig till hennes förlag och förhörde sig om huruvida hon kunde tänka sig att medverka i kanalens flaggskepp: Nyhetsmorgon. Sedan levde hon lycklig i alla sina dagar.

Skämt åsido, jag vet att det är många författares och aspirerande författares stora dröm att vara med i ”Nymo”, som programmet kallas. Jag har fått höra att är man med där så behöver man inte göra mer pr för boken. Att den åker upp på topplistorna direkt. Återstår att se om förlaget märker av någon ”nymo-effekt” just när det gäller min medverkan.

Följer man åtminstone några kändisar på Instagram är det snarare undantag än regel att några av dem förr eller senare kommer filma sig själva i en taxi ”på väg till TV4”. Jag kunde ju inte vara sämre, så här kommer en äkta taxibild:

Som ni kanske kan se på bilden var jag redan sminkad, då TV4 under pandemin uppmanar alla gäster att sminka sig hemma. Kände mig dock lurad eftersom man sedan ändå visst fick bli sminkad innan medverkan. Missade därför att ta den obligatoriska bilden av mig själv i sminkstolen med en pudervippa farandes över ansiktet.

Väl inne i TV4:s lokaler på Gärdet var alla precis så trevliga och logen där alla väntar på att hoppa in i sändning precis så smakfullt inredd som man kunde förvänta sig. Jag började småprata med två andra gäster och insåg efter ett tag att jag kände igen båda två. Det var naturligtvis inga vanlisar utan riktiga kändisar som varit med i tv under hela min barndom/ungdom. En av dem började till och med följa mig på Instagram efteråt.

Min före detta kollega kom också och hängde med mig ett tag. Vi jobbade ihop på SVT och nu har hon gått över till TV4. Det var väldigt skönt att kunna fokusera på att föra en vettig konversation precis innan rikssänd tv. Måste däremot påpeka att det här med att alla går upp så himla tidigt för att vara med i Nyhetsmorgon visar sig vara överdrivet. Jag blev hämtad klockan 08.40 av taxin, med planerad medverkan exakt en timme senare. Väldigt skönt för en kvällsskiftsjobbare.

Jag hade blivit varnad innan för att det skulle gå snabbt. Andra som medverkat berättade att de fem-tio minuterna i sändning känns som ungefär tio sekunder. Så var det också och jag minns såhär i efterhand inte mycket av vad jag sa. Enligt medarbetarna på förlaget så såg jag tydligen inte alls nervös ut, men det säger de säkert bara för att vara snälla. Titta här och bedöm själva.

TEMAVECKA Andras debuter: Gösta Berlings saga

”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Inte bara är det första meningen i Selma Lagerlöfs debut Gösta Berlings saga, det är också en av de mest kända meningarna i svensk litteraturhistoria. Romanen innebar ett stort genombrott för författaren och boken har kommit att bli sinnebilden för värmländsk litteratur. Här kan vi snacka om legendstatus.

I höstas läste jag biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm. Över 600 imponerande sidor om Selma, som hon ofta blir kallad när man pratar om henne. Sällan Lagerlöf, som sina manliga motsvarigheter.

Eftersom jag själv är från Värmland och fått leva med arvet från Selma Lagerlöf hela mitt liv är det kanske många som höjer på ögonbrynen när de blir varse att jag bara hade läst en enda bok av henne innan jag började läsa biografin. Denna bok var just Gösta Berlings saga.

Och nu kommer jag göra något så hemskt som att svära i kyrkan: jag gillade den inte. Trots att den har klassikerstatus (jag brukar faktiskt gilla klassiker) och trots att den rör sig i mina hemtrakter. Jag tyckte att den var rörig och svårgenomtränglig. Faktiskt så tror jag inte ens att jag orkade läsa ut den. Boken består nämligen av ganska löst sammanfogade berättelser och jag har svårt för novellsamlingar. Men jag tycks inte vara den enda som inte blivit överförtjust vid en första läsning.

När Gösta Berlings saga gavs ut 1891 fick den blandad kritik. I Jag vill sätta världen i rörelse kan man läsa att några kapitel först utgavs i tidskriften Idun och i vad som senare kom att kallas ”presentutgåvan”. Utgåvan bestod av fem kapitel som alla sedan hamnade i den färdiga romanen. Den mest inflytelserika litteraturkritikern i Sverige just då hette Karl Warburg och han recenserade presentutgåvan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han kallade berättelsen ”mäkta underlig” och uppmanade Selma Lagerlöf att hålla sig till återberätta värmländska sägner och sagor.

Jag befinner mig i samma sits som Selma gjorde då, bara ett par år äldre än hennes 34, och kan tänka mig hur det kändes att få sina tankar recenserade av en främmande människa. Hon skrev i ett brev till vännen och mentorn Sophie Adlersparre att hon såg kritiken som något som kunde få stora konsekvenser för hennes framtida levnadsbana.

”Får jag bara tadel, som af herr Warburg, så förvisas jag åter till katedern”.

Men vi vet alla hur det gick sedan. Gösta Berlings saga blev odödlig och kanske ännu mer så när den filmatiserades av Mauritz Stiller 1924, med en ung och okänd Greta Garbo i en av huvudrollerna. Boken möjliggjorde för Selma Lagerlöf att så småningom säga upp sig från sin lärarinnetjänst och fortsätta livet som författare. En av våra allra största. Och jag har faktiskt sedan jag plöjde biografin läst flera böcker av henne, som jag uppskattade mer. En debut kan inte falla alla i smaken.

10 slutsatser jag har dragit av att släppa en bok

Det har nu gått tolv dagar sedan min bok kom ut. Jag tänkte därför dela med mig av en liten lista på saker jag lärt mig under dessa dagar:

  1. Inte så jättemånga utom dina närmsta vänner bryr sig om att du har släppt en bok. Folk läser inte ens böcker, och för de flesta fortsätter livet precis som förut.
  2. Man är i denna digitala tidsålder väldigt ovan vid att skriva för hand. Ens hjärna har därför en tendens att tänka ”framåt” när man ska skriva en fin dedikation i någons bok och det händer relativt ofta att man får försöka göra ett ”s” till ett ”r” eller liknande.
  3. Folk lyssnar jättemycket på ljudböcker nuförtiden. Har du råkat välja en jättebra inläsare så kan det hända att hens insats vida överskuggar din egen, se bevis från Bookbeat nedan. (Detta är dock inget stort problem ifall du själv verkligen är nöjd med din inläsare och vill att hen ska få sin time to shine).

4. Det kommer vara jättesvårt att svara på frågan ”Hur känns det?”. För känslorna kan skifta från dag till dag. Oftast känns det kanske inget speciellt, nästa dag vill du bara gömma dig under täcket och komma ut först när alla glömt bort din bok. Eller så känns det rakt igenom helt fantastiskt.

5. Till skillnad från låtar (som spelas om och om igen) så läser de flesta bara en bok en gång. Du kommer alltså bara ha de timmar som någon lägger på att läsa din bok på dig att göra ett bra intryck.

6. Det kan vara en bra idé att redan ha satt igång med nästa bok, helst redan innan släppet av bok nummer ett. Det du kanske är mindre nöjd med i den nysläppta boken får du en chans att förbättra. Varning dock för att skrivkramp kan uppstå om du tar del av alltför många åsikter, oavsett bra eller dåliga sådana.

7. Det kan också vara en dålig idé att ha börjat skriva på nästa bok, för när den första väl är ute känner du ju att du egentligen förtjänar en jättelång semester.

8. Trots att du trodde att du skulle kunna låta bli så uppdaterar du maniskt alla ljudbokstjänster samt Goodreads för att se vad folk lämnar för omdömen om boken. Om du brukar lämna omdöme och tror att författare inte läser dem för att man har ”fullt upp med annat” så har du fel. Vi läser varje ord.

9. Att få ett dåligt betyg eller omdöme är inte så farligt. Faktiskt kan det vara riktigt underhållande med en ordentlig sågning. Undertecknad filar i detta nu på ett framtida blogginlägg i ämnet.

10. Nu kan man lägga till ”författare” på sitt cv. Det kunde man inte förut.

Om att ha bokrelease

Dagen innan min bok skulle släppas valde förlaget och jag att anordna en release, mitt i pandemin. Som tur var hade restriktionerna lyfts en aning och vi samlades utomhus med avstånd.

Sådär, nu är brasklappen överstökad och sällsynta bilder från en riktig fest kan delas. Kvällen inleddes med att jag fick signera massor av böcker till jättetrevliga personer som ville läsa något jag hade skrivit. Så knäppt.

Alla bider är tagna av Annika Bäckström och här kan ni se fler

Sedan minglades det. Ja, förlaget hade tagit fram energidryck med Någon annans tidsfördriv-tryck på.

Min vän Anna
Min förra rumskompis Kajsa, som är förebild för Linnea i boken

Min förläggare Sofia Brattselius Thunfors intervjuade mig om min faiblesse för dokusåpor bl a.

Min gulliga sambo Philip som gjorde det han är bäst på: att bära saker.

Sedan var det dags för det kanske mest nervösa under kvällen (förutom att folk skulle lägga pengar på en bok jag skrivit och sedan faktiskt kanske läsa den och tycka något om den). Min vän David Ritschard hade gått med på att sjunga låten Trubbel, skriven av Olle Adolphson, som jag lånat bokens titel från. Själv spelade jag dragspel vilket jag inte gjort på år och dar.

Här finns video för den som vill lyssna:

Till sist fick vi också träffas: två femtedelar av Debutantbloggen. Trots att vi kanske inte hann utbyta alltför många ord tillsammans alla tre så kändes det fint att få ses. Caroline, jag och Gudrun om ni inte känner igen oss.

Uppmärksamma läsare märkte säkert att jag och Caroline bytte dag. Det skedde eftersom min mammas begravning ägde rum i tisdags. Jag började faktiskt skriva boken när hon blev sjuk i fjol. Men mer om det en annan gång. Tyvärr fick hon aldrig se dedikationen i min bok, men hon var jättestolt när jag blev antagen. Som ni förstår är det blandade känslor kring allting just nu. Men jag försöker fokusera på att glädjas åt boken och ta sorgen när den kommer.

Plötsligt finns boken i verkligheten

Fram till nu var det en abstrakt vision bara, den där romanen jag hade skrivit på. Jag har visserligen bloggat om den varje vecka i snart ett halvår, men det kändes ändå inte riktigt som att den skulle kunna existera i fysisk form.

Men det gjorde den! Jag kastade mig förra veckan på cykeln och for de elva kilometerna från Fruängen till Barnängens gård på Södermalm, dit Polaris flyttat. Som ni ser på bilden kan jag trots euforin inte prestera ett vettigt och avslappnat leende, så ni får hålla till godo med detta.

När det här inlägget publiceras är det en dag kvar till releaseminglet och två dagar kvar tills boken finns att köpa i fysiska bokhandlar samt på nätet. Om man vill kan man följa mig på Instagram, där jag (tyvärr) börjat re-posta alla som lägger ut att de fått förhandsexemplar. Jag har också blivit intervjuad av Journalisten, facktidningen för min bransch. Några fler intervjuer lär komma ut under veckan.

Så hur känns det då? Det känns förstås omvälvande och nervöst. Ungefär som jag hade väntat mig. Det jag inte hade väntat mig var att ett dödsfall i min närmsta familj skulle inträffa precis samtidigt och att glädjen jag känner skulle komma att blandas med djupaste sorg. Kanske kommer jag att blogga mer om det, kanske håller jag det för mig själv. Livet blir helt enkelt inte alltid som man har tänkt sig.

Apropå mitt förra inlägg, där jag presenterade inläsaren Maja Rung, så kan man provlyssna i någon minut på Storytel. Just nu ser jag mest fram emot att hänga på förlagets innergård och att träffa alla vänner samt Gudrun och Caroline, som kommer på festen! Det blir första gången några av oss från Debutantbloggen ses irl, dels på grund av pandemin och dels för att vi alla bor lite utspridda över landet.

Avslöjande: Hon läser in min ljudbok

Hoppas verkligen att min clickbait:iga rubrik funkade! Man har väl inte jobbat på kvällstidning helt i onödan hoppas jag. Under ett par veckor har min ljudbok lästs in och jag tänkte att det vore på tiden att jag presenterar vem som kommer att bli förknippad med Någon annans tidsfördriv och i förlängningen alla karaktärer.

Hon heter Maja Rung, har synts massa i tv men kanske mest på Stockholms stadsteater och jag träffade henne första gången när hon var typ 12. Maja är nämligen lillasyster till en gammal kompis till mig och hon och min lillebror gick dessutom i samma klass. Det var viktigt för mig att inläsaren skulle vara från Värmland. Och även om jag vet att Maja kan läsa med helt neutral dialekt så har jag bett henne att bre på lite extra i de avsnitt av boken som utspelar sig i Karlstad. Vill man höra hur hon låter kan man provlyssna på annat hon läst in Storytel.

Jag tror att det kommer att bli världens bästa matchning i röst/tempo/innehåll – men då har jag inte fått lyssna ännu. Det enda vi har gjort är att skicka små röstklipp fram och tillbaka när det gäller hur vissa ord i boken ska uttalas, Château Amore till exempel. Vad jag har förstått är det inte alla författare förunnat att få ha kontakt med sin inläsare eller ens själva få välja vem som ska läsa in, så jag har förmodligen haft tur.

Flera har frågat varför jag inte läser in ljudboken själv, jag har ju ändå varit programledare/nyhetsuppläsare i radio och haft flera poddar? Svaret är att jag inte tycker mig ha tillräcklig förmåga till vare sig inlevelse eller gestaltning. Jag tror att det finns många författare som har det och kanske ändrar jag mig i framtiden, men just nu känns det som ett bra beslut att låta en utbildad skådespelare göra jobbet.

Jag tänkte inte ge mig in i ljudbokens existensberättigande i det här inlägget, men kan ändå konstatera att det finns mycket att säga om både ersättningsmodeller, litterär kvalitet och framtidens litteraturkonsumtion.

Någon annans tidsfördriv släpps som ljudbok samma dag som den fysiska boken, det vill säga 10 juni.

När man var ung och lovande

Foto: Nils Suneson

Häromdagen fick jag bilden ovan skickad till mig. Det är en bild på mig från 2006, när jag pluggade i Köln och var 21 år gammal. Jag tror att de flesta kan relatera till den märkliga känslan det innebär att plötsligt få se en 15 år gammal bild på sig själv man inte visste existerade. Första reaktionen är (tyvärr) ofta: ”Jag var ju inte så ful som jag tänkte/trodde!”. Och om du inte haft den reaktionen utan alltid varit 100 procent nöjd med ditt utseende så är det bara att gratulera. Men den här gången var det mest fascination över att få se någon annans bild från en annan tid.

Jag har ofta haft känslan av att det är ”för sent” att börja med saker, redan när jag var barn kände jag mig för gammal för massor av aktiviteter. Till exempel började jag på gymnastik som tolvåring, men det var omöjligt att bli en stjärna på det eftersom jag inte hade sysslat med det från fem-sex års ålder. Känslan av att vara ”ung och lovande” avtar förstås med stigande ålder. Författarmässigt peakade den kanske för mig någonstans kring 18, när jag publicerades i en riksomfattande antologi med en novell jag hade skrivit. Lokaltidningen skrev till och med om det! Men efteråt blev det märkligt tyst från min penna, förutom i bloggform och förstås senare i mitt yrke som journalist.

Som jag konstaterade i mitt första inlägg här på Debutantbloggen är genomsnittsåldern för en debuterande författare dock ganska hög och därmed är lyckan gjord för den som fortfarande vill känna sig lite ung och lovande vid 36 års ålder.

Foto: Nils Suneson

Hur ung och lovande kände jag mig då vid 21? Jag bodde i Köln, pluggade heltid via svenskt universitet, jobbade deltid på en tysk cafékedja samtidigt som jag pluggade lite tysk litteraturhistoria vid sidan av på Kölns universitet. Samtidigt festade jag ungefär fem dagar i veckan, ofta till fem på morgonen, för att sedan gå till mitt caféjobb vid åtta, eller på lektion vid tio-tiden. Inte så särskilt lovande kanske, men jävligt ungt av mig.

Man kan se på mina ögon på bilden ovan att det var en hård kväll dagen före.

Pandemin har nu pågått i 1,5 år och för mig har det konstigt nog inte märkts någon superstor skillnad. Jag har fast jobb, under omständigheterna en meningsfull fritid (mycket tack vare skrivandet) och en partner som jag bor tillsammans med. Sedan tänker jag på att min tid i Tyskland också varade i 1,5 år och jag tycker otroligt synd om alla runt 20 som inte fått komma iväg på storartade äventyr. Det är ju från de åren i framtiden kommer hämta stoffet till alla mina kommande romaner. Eller kanske inte. Men de har ändå format mig, de där 18 månaderna.

Jag är också väldigt glad över att sociala medier inte fanns på samma sätt 2006, så att alla ens synder inte finns dokumenterade. Samtidigt sörjer jag att min resedagbok jag omsorgsfullt plitade ner på resdagboken.se försvunnit. Så det kanske är rådet man kan ta med sig från det här inlägget: spara ALLT. Särskilt sånt du tror ska finnas på internet för evigt. Om 15 år kanske jag tittar tillbaka på det här inlägget och tänker på hur gullig jag var som 36-åring.

Ser ni ljuset? Därborta i slutet av tunneln

Häromdagen gick regeringen ut med beskedet att nya restriktioner förmodligen kommer börja gälla från den 1 juni. Krogarna får hålla öppet till 22.30 och 100 personer tillåts umgås på kulturevenemang i stil med en bokrelease. Ni förstår vart jag vill komma med detta, det öppnar alltså för möjligheten att faktiskt kunna ställa till med lite FEST när min bok släpps.

Jag fick bläddra långt tillbaka bland mina sparade bilder i telefonen för att hitta något som liknade ett dansgolv fullt med folk. Denna är från 2018 och Babel i Malmö, en av alla dessa kvällar i livet då man lyckligt ovetandes trängdes med människor som dansade lite för nära. Nu syns inte trängseln just på den här bilden, då den är tagen tidigt på kvällen. Hade man vetat hur mycket man skulle sakna det hade man kanske fotograferat lite mer. Eller så har man faktiskt gjort helt rätt och bara levt i stunden.

Jag hade stora planer för min releasefest. Ville hyra in karaoke, bjuda deltagare från Paradise Hotel och riktigt gå loss. Allra helst hade jag firat på sunkhaket Gröne jägarn på Götgatan i Stockholm, där en scen i min roman utspelar sig. Men de har stängt sin karaoke tillfälligt och det hade förmodligen ändå inte kunnat bli särskilt röjigt i en fortfarande pågående pandemi.

Nu blir det en lite mer stillsam tillställning på förlagets innergård, inga PH-deltagare och ingen karaokemaskin pga grannar. Vad jag har förstått så är releasefester för böcker (har bara varit på en) oftast lugna tillställningar, men med tanke på hur sugna alla förmodligen är på att släppa loss efter den här evighetslånga vintern så vågar jag inte lova att det blir särskilt städat.

Faktum är att jag är så långt från fest just nu att det var kämpigt att skriva in en stor festscen i bokmanus nr två. Jag fick ta gruppchatten till hjälp med att komma på ”saker som händer på fest”. Till slut löste jag det med lite vanligt hederligt hångel med vilt främmande person. Men det får ni vänta med lite, tills vi är säkra på att alla har fått sitt vaccin.

Varning: Använd inte låttexter

Precis innan Någon annans tidsfördriv skulle gå till tryck meddelade förlaget mig att jag riskerade att bli tvungen att stryka de låttexter som jag lagt in i boken, om vi inte fick tillstånd från låtskrivarna att använda dem. Jag var medveten om att man inte får citera ur låtar hur som helst och förlaget hade fått okej på både titel och låttext till försättsbladet, som är från Trubbel av Olle Adolphson. Ändå fick jag lite panik.

När jag har pratat med andra författare är det inte alla som vet att man inte får citera en låt alls, inte utan låtskrivarens tillstånd. ”Men citaträtten gäller väl?” tänker ni kanske nu. Nja, som det står i den här artikeln i tidningen Skriva så gäller citaträtten enbart om man använder citatet till att ”fördjupa förståelsen för det andra verket eller för att understryka det egna ställningstagandet”.

Den sortens användande är svårt att motivera i skönlitteratur, där man oftast har med låttexter för att ”smycka” sitt verk. Alltså måste man fråga om tillstånd, eller betala för att använda sig av låten. Det är inte alla förlag så pigga på och därför är det smart att hålla sig till ett minimum när det gäller låttexter, alternativt använda sig av låtar där upphovspersonen dött för mer än 70 år sedan.

Jag använde ett par rader från Midnight special, en traditionell folkvisa av amerikanskt ursprung med okänd upphovsman. Visserligen skriver jag i romanen att John Fogerty sjunger låten, men texten äger han alltså inte. Låten tillhör public domain i USA och får citeras fritt i skönlitterära verk. Problemet löst.

När det gäller texter på engelska så ser ofta förlagen mellan fingrarna, men skulle boken översättas till engelska kan man bli tvungen att ta bort låttexten, eftersom det kan vara både krångligt och dyrt att få tillstånd att använda den. Vi tog bort en annan engelsk text i min bok, eftersom den inte var särskilt viktig för handlingen.

Däremot använder jag ett par svenska låtar i en scen där huvudpersonen sjunger karaoke. Jag ville verkligen ha med både vers och refräng och fick helt enkelt sätta mig och leta upp telefonnumret till den som skrivit den ena (i det andra fallet har förlaget lovat att kontakta vederbörandes musikförlag för att söka tillstånd, så jag lämnar det åt dem). Jag fick tack och lov ett ja via sms så nu kör vi på. Kan ni gissa vilka två låtar det är som kommer att vara med baserat på dessa bilder?

Nu finns det ingen återvändo

Jag har lämnat ifrån mig ansvaret. Det finns inte längre någon jag kan göra för att förbättra mitt manus. När ni läser det här så har ljudboken börjat spelas in och det är bara några dagar kvar tills själva boken trycks. De senaste två veckorna har varit intensiva med slutredigering, bollande av baksidestext och andra saker viktiga saker som att fira att jag är FÄRDIG.

I slutet av april träffade jag min förläggare Sofia och min redaktör Ulrika i Polaris lokaler. Vi diskuterade svåra frågor som ifall det ska vara kolon i kapitelrubrikerna och om man ska våga ha releasefest utomhus i juni.

I veckan fick jag slutliga kommentarer på texten av Ulrika och i fredags gick jag upp klockan 7, vilket för mig är en otroligt sällsynt företeelse (eftersom jag jobbar till 24 brukar jag gå upp någonstans mellan 9-11 på dagarna). Jag satte mig och ändrade, sedan hade vi telefonmöte om ändringarna och jag förlorade kamper som att skriva ”dödsstäda” eftersom det tydligen ska vara ”döstäda” men vann samtidigt diskussionen om det ska stavas ”whiskey” eller ”whisky” (det förstnämnda då jag föredrar irländsk). Ni hör ju hur otroligt intressant detta måste vara för alla utomstående.

När jag var färdig träffade jag för första gången på väldigt länge tre vänner och iklädda vinterjackor härdade vi ut i blåsten på Debasers ponton-uteservering i Hornstull. (När ska det bli varmare?). Jag glömde dock ta bild på när vi skålade och drack bubbel så ni får en bild på körsbärsblommorna i Kungsträdgården som jag passade på att fota när jag cyklade förbi en mindre kall dag:

Frågan är bara vad jag ska göra med den här nyvunna friheten. Det är 36 dagar kvar till boken ges ut och jag behöver inte ens skriva på manus nummer två eftersom jag inväntar respons på de första 100 sidorna av förläggar-Sofia. Jag har dessutom bokat in en vistelse i en pittoresk sjöbod i Stockholms skärgård i augusti, då jag tänkte slutföra detta storslagna verk så det gäller att inte skriva för snabbt innan dess, för då har jag ju inget att göra när jag väl är där.

Tur att det finns blogginlägg att skriva, en lägenhet att städa, ett riktigt jobb att sköta och böcker att läsa så länge!

Svek, lögner och Château Amore

Tidigare i veckan togs alla avsnitt av mitt favoritprogram Paradise Hotel ner från strömningstjänsten Viaplay efter att det framkommit att en manlig deltagare kan ha begått övergrepp inne på hotellet under inspelningarna.

Det är ingen hemlighet att realityserien i min kommande debut, Château Amore, är inspirerat av föregångaren och samtidigt en hyllning till dokusåpan som genre. Trailern ovan har min vän Annika Bäckström skapat (jag har bidragit med copyn och många åsikter) som reklamfilm för mitt kommande boksläpp.

Det var egentligen meningen att vi skulle släppt den om en knapp månad, när det närmade sig utgivningsdatum. Men så uppstod tumultet kring Paradise Hotel och det kändes rimligt att släppa den nu, när dokusåpor och dess hantering av deltagare är på allas läppar. Det händer nämligen något liknande i min bok, inte just övergrepp av det slag som skett i tv, men likväl en kris som måste hanteras av min huvudperson Doris och hennes kollegor.

Under veckan har flera vänner hört av sig, som fått läsa manus eller hört mig berätta om romanen och skrivit något i stil med ”Är inte det här väldigt likt…?”. Händelserna som skildras i Någon annans tidsfördrivs har jag tagit helt ur luften och manuset skrevs som de flesta läsare av denna blogg vet vid det här laget under förra året.

Jag vet inte om jag ska tolka detta som att jag helt enkelt råkade hamna rätt i tiden eller att jag har en synsk förmåga och därför ”kände” att det här ämnet var perfekt att skriva en roman om, just här och just nu. Förhoppningsvis har inte dokusåpan hunnit dödförklaras inom två månader och gjort min bok helt irrelevant i sin samtid.

Tills vi vet svaret kan ni kolla på videon en gång till och drömma er bort till sol, pool och fest (någon mer än jag som blir avundsjuk till och med på påhittade miljöer i böcker nuförtiden?).

Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

Man hör författare viska om den sinsemellan och kanske lägger någon i förbifarten upp en bild i sociala medier som visar att de befinner sig i den. Den fruktade redigeringsfasen. Mitt manus hade hunnit gå ett par rundor till förläggaren men nu var det dags för redaktören att sätta tänderna i det. Redaktören på Polaris heter Ulrika och när vi skulle gå igenom hennes förslag på ändringar och de korrfel hon hittat så försäkrade hon mig om att det inte var det absolut värsta hon hade sett.

– Du har blandat ihop dagarna lite här och där, men det gör XXXX (känd författare) och XXXX (annan känd författare) också, sa hon.

Smart knep för att få oss debutanter att känna oss mindre dåliga, antagligen. Jag ägnade de första dagarna åt att föra in hennes ändringar i manuset – eller åt att harmset fundera på om det verkligen var nödvändigt att ändra just den saken som jag ändå tyckte så mycket om. Vissa gånger var jag helt enkelt inte överens med redaktören och fick i ett skamset mejl senare förklara exakt hur och varför. För det har man ju hört, att redaktören har alltid rätt. Eller om det är förläggaren. Båda har antagligen alltid rätt.

Efter fyra dagar var jag färdig och hade egentligen kunnat skicka iväg manuset i det skick det var. Men jag kände att jag var tvungen att gå igenom hela det igen. Ord för ord. Det slutade med att jag satt ungefär 12 timmar om dagen i ytterligare fyra dagar (detta var efter att ha jobbat emellan, jag sover faktiskt när jag jobbar. Redigeringen skedde på mina lediga dagar).

Det krävdes enormt mycket ändringar insåg jag. Varför hade jag använt ord som ”understundom” och ”trängta”? Lever jag på 1800-talet? Gör mina karaktärer det? Nej. Den här delen i processen var ännu mer pinsam än jag hade föreställt mig och jag vägde varje ord på guldvåg. Det kändes som att jag massakrerade och återuppbyggde varje mening, en byggsten i taget. Förstasidan av manuset skrev jag om kanske tio, nej tjugo, gånger. Skickade till en författarkollega som kom med input. Ändrade igen.

Om jag skulle beskriva känslan genom den här delen av processen så skulle jag likna det vid att låta ens hjärna först köras genom en biltvätt, sedan torka på en klädlina och sedan manglas sakta genom en elektrisk mangel. Och det var bara mitt eget fel, för att jag hade skrivit så pretentiöst och töntigt första gången. Redaktör-Ulrika hade uppenbarligen varit alldeles för förlåtande. För ett par veckor sedan sparade jag ner filen och skickade iväg innan jag hann peta ännu lite till.

Nu ska manuset ”sättas” som det heter och sedan ska redaktören läsa igenom det en gång till. Jag ska antagligen ändra saker ytterligare en gång efter hennes synpunkter. Sedan korras. Och till sist – gulp – tryckas. Nu är det mindre än två månader kvar till utgivning. Hjälp!

Att skriva sitt debutantporträtt

Jag hade aldrig hört talas om tidningen Svensk Bokhandels koncept ”debutantporträtt”. Först när min förläggare förklarade vad det går ut på så fattade jag att det är en ganska stor grej i bokbranschen. Eller åtminstone för debutanterna, som får skriva om (nästan) precis vad de vill och blir lästa av många i branschen för första gången. Många tidigare debutantbloggare har delat med sig av sina tankar kring detta fenomen.

Riktlinjerna från Svensk Bokhandel lyder ”Porträttet skrivs av författaren/illustratören själv som en personlig presentation av honom eller henne. Undvik cv:n, reklamtexter för boken eller annan verksamhet samt hänvisningar till hemsidor och bloggar.”

Således skrev jag ihop en text där jag försökte bjuda på mig själv och mina tankar kring att bli utgiven. Jag fick dock feedback av min förläggare Sofia att jag kanske kunde nämna boken någonstans i debutantporträttet, så jag sköt in ett par meningar om den också. För ett par veckor sedan kom sommarkatalogen ut och jag fick se porträttet i tryck. Här nedan följer texten i sin helhet.

Varning: texten kan innehålla spår av skryt.

Jag älskar folk med hybris. Allra helst vill jag att folk ska ha så gott självförtroende att det nästan gränsar till galenskap. Det är inte för att jag i något slags entreprenöriell anda tror att det går att tänka sig till framgång. Jag har faktiskt själv varit en “entreprenör”. För några år sedan drev jag ett mysigt vintagecafé tills jag insåg att det inte är så mysigt att jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för att i slutändan knappt ha råd med hyran. Tyvärr hindrade inte den erfarenheten mig från att sätta igång nya projekt som slukar all min lediga tid. 

När coronapandemin lamslog världen bestämde jag mig för att förverkliga den livslånga drömmen att skriva en roman. Jag skulle ta en traumatisk händelse ur mitt liv och göra den till litterärt sprängstoff. Så föddes berättelsen om Doris, som tvingas hantera både en falsk drömprins i en dejtingapp och intrigerna i dokusåpan Château Amore. En vän med lika gott självförtroende som jag gick med på att ha regelbundna skrivarsamtal som vi spelade in och sedan aldrig släppte. Podden skulle ha hetat Storhetsvansinne. Eller något lika klatschigt.

I jakt på själsfränder gick jag med i en författargrupp i sociala medier där jag snart upptäckte att det fanns människor med ännu bättre självförtroende. Vissa skrev att de hade blivit antagna av alla stora förlag i Sverige, men (av oklar anledning) tackat nej. Det lades ut texter från pågående projekt som mottogs med varierande grad av entusiasm från de andra medlemmarna, något som dock inte hindrade de flitigaste postarna. 

Hittills har jag inte vågat skriva ett enda inlägg i gruppen, av rädsla för att låta skrytsam. För jag blev som synes antagen – och det på första försöket. Detta vore egentligen ett perfekt tillfälle att rikta mig till mina “haters”, som tisslat och tasslat om att jag aldrig skulle lyckas. Jag skulle kunna skriva om Jantelagen och missunnsamhet. Att i det här landet hatar vi tydligen framgång.

Men det vore lögn. 

Jag har mötts av glada tillrop, pepp från omgivningen och knappt några cyniska kommentarer. Kanske tyckte de andra deltagarna på Biskops Arnös romankurs att jag var dum i huvudet när jag under presentationsrundan meddelade att jag skrev som en dåre nätterna igenom och hade som mål att kunna leva på mitt författarskap i framtiden. Men de höll snällt tand för tunga. Att jag allt eftersom veckan led och vi läste upp våra texter för varandra blev mer och mer övertygad om att det jag hade skrivit var rent skräp må ingen av dem lastas för. 

Gott självförtroende har en märklig tendens att glida över i självhat om man är en människa med någon som helst självdistans. Jag hoppas att jag har åtminstone lite av den senare varan.  Om inte hittar ni mig i sociala medier där jag snart postar inlägg om min “resa” och berättar om mitt “succékoncept” samt säljer signerade foton av mig själv. Till högstbjudande.