Den här sången är till dig Berlin

Jag skriver det här inlägget från en liten studiolägenhet på Kastanienallee i Prenzlauer Berg. Det finns knappt någon tid över till att skriva varken blogg eller manus eftersom vi har obligatoriska språklektioner från morgon till eftermiddag (har velat, men inte vågat, skolka för att kunna skriva på manuset).

Alltid när jag är i Berlin lyssnar jag på Carl-Johan Vallgrens visor om staden och önskar att jag också bodde här 1993-2003 (eller 2005 enligt vissa källor). Det måste ha varit en otroligt intressant tid att vistas i den återförenade staden.

Från Sehlendorf fram till Weissensee
Jag reser genom dina förenade kvarter
Och jag räknar dina ärr, dina kulhål och sår
Från alla förlorade år

Nu är jag ju bara här i lite mer än två veckor och hinner knappast acklimatisera mig och bli en del av staden på riktigt. Men häromdagen fick jag ändå känna på hur det skulle kunna vara att bo här permanent. Jag och min nya vän Karin begav oss till en rökbar som såg lockande ut. (I Tyskland får ägare till kneipen, pubar, själva bestämma om de vill ha rökning inomhus eller ej. De flesta väljer att inte ha det).

Vi kände oss kontinentala och jag samtalade bland annat med en utfattig tysk konstnär som hävdade att han varit brevvän med prinsessan Madeleine (!) och att hans rika syster var den enda som köpte hans tavlor (under pseudonym). Vi träffade en otroligt amerikansk amerikan och drack förstås mängder av öl.

Jag tror aldrig Carl-Johan Vallgren blivit lika omnämnd i en blogg som han blivit de senaste månaderna här i Debutantbloggen (av mig allena). Men det finns något oerhört lockande i att känna sig missförstådd som författare och därför lämna Sverige för ett tidigt 90-talsberlin och därifrån publicera svador över det stela svenska kulturlivet. Egentligen önskar jag kanske att jag hade blivit mer missförstådd så att jag kunnat göra detsamma. Men jag är tyvärr inte en kulturman.

Hade jag varit det hade jag kanske också skrivit rader som dessa och haft två parallella karriärer som missförstådd författare och vissångare:

S-bahnetågen de perforerar stan
Och på pappmadrasser sover dina olyckliga barn
Och nu tömmer jag kalken med ditt bittra vin
Den här sången är till dig, Berlin

Under resan läser jag också om hans Berlin i 8 kapitel och inbillar mig att jag ska hinna gå runt till alla ställen som Vallgren i egenskap av ciceron genom stadens historia guidar till, vilket jag inte lär hinna. Men Berlin finns ju tack och lov kvar och jag lär komma hit igen om inte alltför lång tid.

En hälsning från Berlin

Till höger Hotel Oderberger där jag ska bo tre nätter.

Jag hade stora planer på att skriva på tåget ner till Malmö. Men en skrikande 2-åring i sätet framför visade sig utgöra ett oförutsett hinder och jag nådde bara nådde över mitt dagsmål. Det var alltså i går jag tog tåget ner till Berlin (byte till nattåg i Malmö) och i dag har jag anlänt i en solig tysk huvudstad. 

Tyvärr kan jag inte rekommendera Snälltågets sovvagnar om man inte är väldigt smal/har lätt att somna trots att tåget kränger och låter jättemycket. Det har inte direkt blivit en god natts sömn här (ja jag är bitter).

Råkade skymta Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche från fönstret när tåget rullade in i Berlin.

Men nu – slut på gnäll! Jag är i min favoritstad och ska vara här i 2,5 veckor. Jag har fått stipendium för en språkkurs för journalister via Journalistförbundet och kommer bo i Prenzlauer Berg på lägenhetshotell precis vid skolan. Enligt schemat vi fått blir det lektioner 9-15 varje dag och studiebesök flera gånger i veckan efter lektionstid. Dessutom hörde jag ryktas om att man får LÄXOR. Jag har inte haft läxor sedan jag tog examen 2009.  

Men först blir det en långhelg där min sambo och jag ska gå på museum, äta god mat och kanske dricka några öl. Jag är också sugen på att bada badhus, då vi bor på Hotel Oderberger med ett av Berlins äldsta Stadtbad. 

Ögonblicksbild från omysigt café vid Eberswalder Str där jag jobbar just nu.

Tanken är att jag ska skriva färdigt råmanuset under min tid här. Jag har cirka 13.000 ord kvar (om jag når målet jag satt upp), vilket jag vanligtvis brukar kunna komma upp i på en månad ungefär. Håll tummarna för att jag får en kreativ SUPERBOOST av att befinna mig utomlands för första gången på över 1,5 år och jobbar snabbare än jag någonsin jobbat förut. 

Jag hade möte med min förläggare Sofia om bok två förra veckan och även om vi inte har skrivit kontrakt så verkar det finnas stor chans att boken kan komma ut lagom till nästa sommar. Förutsatt att jag verkligen färdigställer något läsbart den här månaden. En morot så god som någon. 

Såg en ensam Kleiner Feigling på gatan. Det är små flaskor plommonlikör som säljs i var och varannan kiosk. Perfekt liten schnapps när man är på väg till nattklubb, som till exempel Rose Club i Köln 2006. Nej, nu ska jag inte bli för nostalgisk.

Vi har ett ”hemligt projekt”

Nu är jag som en modebloggare cirka år 2010. Jag har nämligen ett ”hemligt projekt” igång med min nyfunna författarvän Karin Janson. Vi är båda övertygade om att det är detta otroliga projekt som kommer att göra oss både rika och berömda. Gott självförtroende är inget vi lider brist på tydligen.

Jag har fått Karins tillåtelse att avslöja att vi skriver manus till en tv-serie på ren spekulation, det vill säga vi kommer att pitcha till tv-bolag när vi fått ihop en vettig pilot och synopsis för resten. Själv har jag ingen erfarenhet av att skriva för tv, däremot brukade jag och min kompis Johanna i högstadiet skriva sketcher och spex som vi sedan tvingade på våra skolkamrater.

Detta känns närbesläktat och fick mig att dra fram min nostalgimapp, där jag sparat manusutkast och andra saker från min ljuva ungdom. Som till exempel en demo med mitt gymnasieband samt spelscheman från Arvikafestivalen 2002 och 2003.

Den största skillnaden från att skriva manus till en roman, förutom att jag absolut inte behärskar Final Draft tillräckligt ännu, är bollandet. Att varje replik ska passera två hjärnor innan den skrivs ner gör allting lite vassare och förhoppningsvis bättre. Många författare skriver böcker tillsammans och det är först nu jag inser vilken styrka det förmodligen är.

Samtidigt går det ganska långsamt när allting stöts och blöts muntligt innan det skrivs ner. Antagligen kommer vi behöva ha perioder då vi i stället skriver varsin bit och sedan skickar till varandra, men dit har vi inte hunnit ännu.

Innan vi började jobba föreställde jag mig att jag kanske skulle inta samma roll som Graham Chapman hade när han och John Cleese skrev sketcher tillsammans. Karin är en mer erfaren manusförfattare än jag och jag tänkte mig att hon skulle vara ”motorn”, vilket Cleese var, medan Chapman kastade in någon galen idé här och där. (Jag vill minnas att den berömda papegojsketchen började som en sketch i en bilverkstad, men att Graham Chapman föreslog det oerhört mycket roligare inslaget med en död papegoja som spikats fast vid sin pinne i buren.)

Oavsett vilken roll jag intar i vår duo i slutändan så känns det spännande att få testa något nytt.

Jag vill tillägga att jag fortfarande inte färdig med första utkastet till roman nummer två, men att jag verkligen befinner mig på slutspurten. Förmodligen ett lugnande besked för den som läser detta inlägg och tänker ”Men skriver hon inte på en bok?”.

Varför jag aldrig varit på Bokmässan

I helgen som gick ägde Bokmässan rum i Göteborg, i begränsad skala på grund av en pandemi som jag inte tror att någon har missat. Däremot har jag missat Bokmässan. Inte bara en gång utan varje gång. Jag är en debuterande författare som fortfarande aldrig besökt detta gigantiska litteraturevenemang. De som läst reportaget om mig i Tidningen Skriva kan skippa det här inlägget. Det jag ska berätta nu har nämligen redan berättats där.

När jag var 17 skrev jag en novell som en skoluppgift i kursen litterär gestaltning. Den hette En polisbil dyker upp på scenen (titel tagit från en Cornelis Vresswijk-låt eftersom jag redan då gillade att ta titlar från låttexter). Jag laddade upp den på numera insomnade fardlektyr.nu och tänkte inte mer på det. Flera månader senare hörde redaktionen för novellantologin Färdlektyr av sig och meddelade att min novell var utvald att komma med i nästa nummer. Färdlektyr gavs ut en gång per år och bestod, som ni ser på bilden ovan, av noveller av kända författare och två eller tre gymnasieelever, som hade laddat upp sina alster på Färdlektyrs sida. Jag tror inte ens att jag var medveten om att det gick till så, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Per Nilsson och Johanna Nilsson är två ungdomsboksförfattare som jag läste allt av när jag befann mig i målgruppen. Att bli utgiven i samma antologi som dessa, för mig, litterära giganter var det allra största. Sedan fanns ju flera andra stora författare och – Håkan Hellström. Jag såg honom live för första gången sommaren 2001. På den tiden fick man alltid höra att ”han sjunger ju falskt” om man var ett Håkan-fan. Jag har en bitter teori om att de som sa så är de som nu köper upp alla biljetter till Håkan på Ullevi och säljer vidare dyrt på andrahandsmarknaden.

Hur som helst. Novellen blev utgiven och jag hamnade till och med i Värmlands Folkblad.

Det hann bli 2003 och jag tog studenten innan antologin kommit ut. Om man läser texten ovan ser man att jag var på väg till Holland för att plocka äpplen, vilket också blev orsaken till mitt livslånga avståndstagande från Bokmässan. Väl på äppelfarmen jobbade jag sex dagar i veckan, bodde i ett ”hus” byggt av äppellådor och närmaste internetcafé fanns i en by ett par mil bort.

Så när jag åkte dit en söndag för att läsa mejlen (jag kan ha haft mejladressen ann@kent.nu) fanns ett oläst, några veckor gammalt, från Färdlektyrredaktionen. De ville att jag och Håkan skulle representera antologin i deras monter. Problemet var bara att jag varit fast på äppelodlingen och hade inte sett mejlet i tid. Även om jag hade gjort det hade jag antagligen inte haft råd att boka en flygresa hem, med tanke på den ringa lön man fick.

Men jag missade alltså chansen att hänga på Bokmässan, nästan som en riktig författare och svor att jag inte skulle ta mig dit förrän jag hade debuterat med en roman. Klipp till 18 år senare. Jag är inte inbokad till Bokmässan, trots att jag nu tekniskt sett uppfyller mitt eget krav för att åka dit. Först kom äppelplockning emellan och nu en pandemi som gör att förlagen bara skickar lite mer namnkunniga författare.

Men nästa år kanske?

Mvh,

Hoppfull

Ren Värmlandsporr

Värmland. Det finns mycket att säga om landskapet jag kommer från, kanske pratar man lite mer om sin hembygd om man kommer från Värmland än om man stammar från något annat landskap i Sverige. Min kille, som har oturen att vara född i Jönköpings län fast samtidigt i Västra Götaland, tycker ofta att jag överdriver min lokalpatriotism. Det må vara hänt, men jag tänker inte låta det hindra mig.

Att min debutroman utspelar sig delvis i Värmland var förstås inte en slump. Jag skrev också stora delar av manuset där, eftersom min mamma blev sjuk och jag tillbringade mycket tid hos henne. Sedan hon gick bort (en vecka innan boken gavs ut) har jag inte tillbringat lika mycket tid i Värmland. Min nästa bok utspelar sig inte alls där, så det känns som att jag och Värmland har glidit ifrån varandra lite på senaste tiden. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och påminna mig själv om allt fint som finns där med det här blogginläggt.

Lasse Anrell är en Värmlandsprofil med återkommande spalt i Nya Wermlands-tidningen. Så här fint skrev han om boken i somras. ”Ren Värmlandsporr” är nästan det finaste omdömet ljudboken kunde fått.

Här borde jag skriva en vacker dikt om att sitta på Gubbholmen och se solen gå ner över Stenbron i Karlstad. Men jag är inte en diktare. Läs Fröding istället.

Miriam och Helena sommaren 2020

På Holgers i Säffle skrev jag på manuset medan jag väntade på att min bil som var inlämnad på Motorakuten skulle lagas. Detta skedde tyvärr inte bara en gång hösten 2020. Men Holgers är ett underbart ställe och ett av få originalcaféer som finns kvar i Värmland.

I det här röda huset skrev jag många sena kvällar. Det ligger ute på Värmlandsnäs (en halvö utanför Säffle som går ut i Vänern) och var mammas fritidshus. Sista året flyttade hon dit permanent. Jag är nu själv på jakt efter en stuga i Värmland som jag kan sitta och skriva i, men det måste vara den perfekta stugan: nära vatten, inte för långt från Karlstad och så får det gärna ha bott pensionärer där som inte rört inredningen överhuvudtaget sedan 70-talet. Jag är säker på att jag skulle åstadkomma stordåd bara jag fick skriva i en sådan stuga.

Så länge får jag nöja mig med mitt köksbord i Fruängen, där man hör bilarna på E20 swisha förbi utanför. Men det ska nog gå bra det också.

Den svåra andra romanen

Den här bloggen ska handla om att debutera. Det har jag gjort och just nu befinner jag mig därför i ett märkligt vakuum. Tre månader har gått sedan debuten och jag har lyckats uttyda det som något slags brytpunkt. Ens bok är inte längre tillräckligt färsk, höstens böcker har tagit över platsen i rampljuset och får välförtjänt tid att skina.

Som tur är har jag ju sedan länge påbörjat roman nummer två. Jag har skrivit en hel del under sommaren, främst i augusti och befinner mig nu på upploppet. Samtidigt har jag inget kontrakt med förlaget på en bok två och således ingen deadline att hålla. Skönt, hade säkert en del tyckt. Men jag är van att jobba mot deadline och även om jag inte hade en med första bok så hade jag satt en för mig själv.

Det har jag förstås gjort även nu, problemet är bara att jag redan skjutit fram den en månad. Ett första utkast skulle ha varit färdigt sista augusti, men nu är det september och jag har minst tio kapitel kvar att skriva. Risken finns att jag alltså skjuter upp deadline igen – och igen.

Varför så bråttom? frågade en författarkollega. Jag ville svara att nä, det är förstås inte bråttom. Jag är en chill person som absolut inte känner prestationsångest eller vill vara på väg mot nästa mål redan nu. Men i stället svarade jag att jag ”vill ha en ny bok till bokmässan nästa år”. Skrattretande av flera skäl. För det första vet man inte ens om det blir en ”vanlig” bokmässa nästa år och för det andra så är det oförskämt av mig att anta att jag skulle ha en given plats på den.

Jag har blivit ett proffs på att prokrastinera när det gäller bok två. I dag har jag haft en helt ledig, ostörd fredag hemma då min sambo jobbat. Har jag skrivit på manuset? Inte ett ord. Och nu skriver jag det här blogginlägget och lurar mig själv att jag ”jobbar”, för blogginlägget måste ju ändå skrivas.

När man läser om folk som har barn och jobbar vanliga tider måndag-fredag så undrar jag alltid hur de hinner skriva. Men nu börjar jag fundera på om det är något sådant som krävs för att faktiskt prioritera viktiga saker. Alla de där timmarna som kom och gick medan jag scrollade mobilen i sängen, inte visste jag att de egentligen var viktig skrivtid.

Jag överlevde mitt första boksamtal

Förrförra helgen ägde Stockholms bokhelg rum. Det var första gången och jag är inte rätt person att uttala mig kring om det blir ett återkommande evenemang eller ej. Däremot kan jag berätta om min personliga upplevelse. Det här var första gången jag skulle prata om boken inför publik, en publik som inte bestod av mina kompisar.

Mitt förlag Polaris hade preppat med partytält i trädgården eftersom alla författarsamtal skulle ske utomhus. Tyvärr var det den regnigaste helgen i Stockholm hittills i år, framför allt på fredagen då jag skulle framträda. Men ni vet vad de säger: det finns inga dåliga väder bara skitpissregn som man absolut inte vill framträda i.

Som tur var gjorde regnet att besökarna var få, vilket kanske var bra för mina nerver. Jag och Isabelle Bervenius har båda debuterat (hon tre månader tidigare än jag, vilket man kan läsa om i det här gästinlägget) på Polaris under våren. Vårt samtal hade rubriken ”Om ung längtan, drömmar, sex och hjärtan som går i kras”.

Det var en glad överraskning, eftersom min bok inte handlar jättemycket om just sex. Men jag är inte den som är den, så jag valde ut en bit att högläsa som även är bokens enda sexscen! Hoppas alla som var där blev nöjda. Sedan fick vi äta buffé, mingla med storheter som Klas Östergren och lite andra Polarisförfattare.

Josefine Frankner och Cecilia Gustavsson, som skrivit den självbiografiska ”Jag var Kristi bruds slav”.

När det kommer till att prata inför folk så överdriver jag faktiskt min nervositet en smula. Däremot har jag en smärre fobi mot att läsa upp mina texter, trots att jag faktiskt jobbat som nyhetsuppläsare i radio. Det är något helt annat när man ska få till det där lite dramatiska men samtidigt inte överskugga handlingen och orden. Nästa framträdande är inbokat på Värmlands bokfestival i november. Då ska jag prata i 50 minuter vilket är helt sjukt då 20 minuter tillsammans med en annan författare kändes som ganska lång tid.

Men det är som de säger: övning ger färdighet.

Tack Ingrid för din input

Det är jättejättesvårt att bli utgiven sägs det. Ännu svårare att bli det på ett creddigt förlag. Men man blir det ändå. Man passerar det där nålsögat. Och alla ens vänner är jätteglada för ens skull. Boken kommer ut. Det blir en releasefest! Det blir intervjuer! Boken lever sitt eget lilla liv därute och veckorna går.

Sedan går man in i ljudboksappen, för första gången på länge. Man ser att man har fått ett gäng nya betyg. Och nytt omdöme:

Jag försöker inte säga att det är synd om mig (även om min bok rent objektivt har ett av de sämsta snitten på hela Storytel, Ingrid är inte ens den första eller enda som gett omdömet ”vilken smörja”!). Det är inte det. Men vi måste också prata om hur man tacklar dåliga omdömen.

När det gällde recensionen jag bloggade om för ett par veckor sedan så kändes det egentligen inte som att det var min bok det handlade om. Recensenten hade gjort en läsning som i mångt och mycket var tvärtemot min intention. Men när det gäller Goodreads och ljudboksappar så trodde nog jag innan jag blev utgiven att mina ord aldrig skulle nå fram till författaren själv om jag skrev ett lite ogenomtänkt omdöme.

Men newsflash: det gör dom! Vi författare läser massor av omdömen från privatpersoner.

Kanske inte till Jan Guillou eller andra i hans generation som tar avstånd från internet, men de författare jag känner gör det.

Parentes: Det är förresten min analys av varför kvinnor som Ingrid hatar min bok: den utspelar sig på internet och det är inte särskilt fint. Att låta en bok utspela sig på internet är ungefär som att skryta om att man kollar på dokusåpor. Eller skriva en bok som handlar om dokusåpor. Just det, skyldig igen.

Jag har utvecklat en strategi. Innan jag går in och scrollar bland nya omdömen frågar jag mig själv: ”Är det värt att bli på dåligt humör just nu?”. För dåligt humör kommer jag tyvärr att bli på. Det är inga superbetyg som regnar över min bok i apparna och det är ibland en del hårda ord.

Nu tänker ni läsare ”hon får väl bara skaffa sig hårdare hud? Varför går hon in ens en gång i veckan? Hon får skylla sig själv.” Men ärligt talat, hade inte ni också gjort det? Jag trodde faktiskt att jag skulle kunna låta bli, men man är helt enkelt för nyfiken.

En stor applåd till er som inte kollar omdömen, som jublar över en tvåa eller en trea i betyg och som tar alltihop med en klackspark. Det är säkert hundra gånger lättare att ha en lite mer ödmjuk inställning. Det ska sägas att jag inte heller väntade mig raka femmor från alla. Jag vet att jag har skrivit en ”rolig bok” och det är som med filmrecensioner: är filmen rolig får den oftast en trea (om den inte är regisserad av Wes Anderson).

Så vad har jag då att vara upprörd över? Antagligen ingenting. Jag kommer också skaka av mig det här dåliga humöret och skriva vidare på mitt nya manus, som förhoppningsvis också kommer att bli en bok. Som förhoppningsvis kommer ut. Det blir förhoppningvis en releasefest. Den hamnar så småningom i ljudboksapparna. Jag hoppas att Ingrid inte kommer lyssna på den.

Jag insåg att jag hade skrivit en brevroman

Den här veckan har vi tema brev här på Debutantbloggen. När jag läste Gudruns inlägg här nedan började jag fundera på brevromanen som form. Det är lätt att anta att den är på utdöende, eftersom några av de mest kända exemplen är Goethes Den unge Werthers lidanden från 1774 och den ofta filmatiserade Farliga förbindelser från 1782. Vi snackar sent 1700-tal och romantiken som kickade igång ett par decennier senare blev en riktig guldålder för formen.

Jag hittade en lista hos Selma Stories på tio brevromaner och insåg när jag såg titlar som I love Dick och Montecore att den fortfarande står stark, eller åtminstone fortfarande är relevant. Själv har jag inte skrivit ett fysiskt brev främst i syfte att berätta om mitt liv för en vän eller brevvän på många år. Men jag håller ju dagligen igång gruppchattar och sms-konversationer med vänner och bekanta, utan en tanke på att det är ett slags modern brevväxling.

En sak jag funderar på med ojämna mellanrum är ifall framtidens biografiförfattare kommer att kunna gå igenom någons Messengerhistorik i jakt på personliga detaljer. Bristen på fysiska brev måste åtminstone påverka framtidens biografier och memoarer mer än vi kanske anar just nu.

Sidospår.

Min roman Någon annans tidsfördriv är till stor del baserad på sms- och chattmeddelanden. Inte äkta sådana, även om historien är delvis sann. Jag hade helt enkelt inte kvar några riktiga mess från den riktiga personen bakom bokens ”Petter”, vilket egentligen var lika bra. Då fick jag större kreativ frihet att fritt ur minnet fabulera fram nya meddelanden mellan honom och Doris.

Att jag använt mig av tidsangivelser har stört en del läsare, särskilt de som lyssnat på ljudboken. Däremot hoppar ögat ofta över det i den skrivna texten. Men jag har alltså… skrivit ett slags brevroman? Utan att jag ens tänkt tanken själv är det vad jag har hållit på med. Första utkastet av manuset innehöll ännu tätare sms-kontakt än den färdiga versionen, men jag fick rådet att dra ner på den biten och är glad att jag följde det och tycker det blev en rimlig balans.

När det kommer till manus nummer två har jag velat hålla nere antalet sms-konversationer. Återstår att se om läsarna saknar det eller är glada att slippa.

Trendspaning: äcklig litteratur

Har ni hört uttrycket ”Repulsive realist fiction”? Det hade inte jag heller, förrän jag snubblade över en artikel om fenomenet i Vulture. Eller, snubblade är inte rätt beskrivning, jag var faktiskt ute och googlade vilt i ämnet. Jag tycker mig nämligen ha snappat upp något som jag valt att kalla äckeltrenden i den nutida litteraturen.

Nu är det förstås inget nytt påfund med lite hederligt gammalt äckelpäckel i litteraturen. Realismen och naturalismen har 150 – snart 200 år på nacken. Jag frågade efter tips på äckellitteratur i Facebookgruppen Litteraturgäris och någon nämdee Thérèse Raquin som ett exempel på en bok som framkallar obehag hos läsaren. Charlotte Roches Våtmarker kommer säkert en del läsare kräva att jag fogar till listan, även om jag inte läst den själv.

När jag gick en skrivarkurs i fjol fick vi i uppgift att läsa Ágota Kristófs Den stora skrivboken (skriven 1986 men av någon anledning en stor hit hos den svenska läsekretsen just nu) och det var inte utan viss möda jag kämpade mig igenom den. De många ingående, men förstås ändå ”objektiva”, beskrivningarna av sexuellt våld, incest och äckel fick mig att undra om författaren bara försökte överträffa sig själv i effektsökeri. Samma känsla fick jag av 1793, som jag faktiskt inte ens läste ut.

Andra verk jag läst de senaste åren som jag tycker faller in under kategorin äckeltrenden är bland andra Jaana Kippo-trilogin, Obehaget om kvällarna och Ett år av vila och avkoppling, som också nämns i Vulture-artikeln.

Artikelförfattaren Hillary Kelly hävdar att repulsive realist fiction kan ses som en reaktion på den perfekta yta som vi alla visar upp eller själva tar del av i sociala medier. Där filter och kameravinklar skapar ett oantastligt yttre kan litteraturen påminna oss om att livet även består av just: äckel. Kelly menar att karaktärerna i de romaner hon nämner frivilligt kastar sig in i äcklet. ”They rebel against the packaging of femininity and the oppression of the lacquered image”, som hon skriver.

Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna prickar faktiskt in båda trenderna: en till synes ytlig huvudperson som också skildras i mindre smickrande dager, med en rejäl dos bajshumor som jag förstår inte faller alla i smaken. Själv äcklas jag mer av grovt sexuellt våld och andra typer av kroppsvätskor, men vi har väl alla våra äckelfavoriter.

När poeten Anna Axfors taggade mig i följande instastory insåg jag att jag själv faktiskt följt trenden i min debutroman, åtminstone till viss del. Dock hävdar jag bestämt att om man använder äckel i syfte att roa så blir effekten inte densamma som ett rent äckelsyfte. Det jag själv inte tål hos andra hade jag kanske kunnat tåla om jag visste att de bara ville få mig att skratta (kanske därför jag tål Schunnessons bajsfest bättre än Kristófs dödliga gruppvåldtäkt).

Här kommer lite lästips för dig som vill haka på äckeltrenden och fördjupa dig mer, stort tack till Litteraturgäris. Har inte själv läst dessa så kan inte ansvara för eventuell mängd äckel i verken:

Kurtisanen Anna Laestadius Larsson

Darling River och Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Min älskade älskling Gabriel Tallent

Se på oss nu Geir Gulliksen

Dammsuga i mörker Jen Beagin

Parasit Erika Johansson

Testamente Nina Wähä

Köttets tid och De polyglotta älskarna Lina Wolff

Löparna Olga Tokarczuk

Allting växer Lyra Koli

Paradise Rot Jenny Hval

Parfymen Patrick Süskind

Sockerormen Karin Smirnoff

Att överleva en sommar Camilla Prell-Weichl

Koka björn Mikael Niemi

Vegetarianen Han Kang

Madonna Sara Villius

Skrivarhelg i skärgården

Sex dagar på Ljusterö i Stockholms skärgård. Bara jag, en dator, en kompis och tystnad som skulle få inspirationen att flöda. För första gången hade jag bokat in en skrivvecka bara för mitt manus skull. Åt ena sidan utsikt mot vattnet, med brygga, båtar och vass som vajade i vinden. På bilden syns utsikten åt andra hållet, en helt ljuvlig svensk skog i augustiskrud.

Men det måste vara mig det är fel på, för trots perfekta förutsättningar så skrev jag inte alls så mycket mer än jag hade gjort om jag varit kvar hemma i stan en vanlig vecka. Kanske var det alla bad, promenader och den utsökta charkbrickan vi dukade upp som tog tid och fokus.

Min kompis Kajsa (den verkliga motsvarigheten till Linnea i bok nummer ett) som också läste den halva av manuset jag färdigställt hittills och kom med befogad kritik samt rättade massor av korrfel. Det sista dygnet anslöt även min kille och kom med kommentarer som: ”Vad är lysningspresent? Lysning? Aldrig hört talas om.” eller ”E-cigg? Heter det verkligen e-cigg? Jag tycker du ska byta till e-cigarett”. Det är verkligen kul när man har folk omkring sig som ställer upp och läser under processen.

Jag påstår mig inte vara expert på skrivresor men jag har sammanställt en liten lista på vad som behövs för att känna att resan varit ”lyckad”:

  1. Att du faktiskt skriver litegrann varje dag.
  2. Sätt inte för höga krav på dig själv. Jag satte en ny deadline för mitt första utkast eftersom 1500 ord per dag kändes för betungande. Vips så behöver jag bara skriva drygt 700 ord per dag och det känns lite lättare.
  3. Åk någonstans där det är jättetråkigt runtomkring.
  4. Ha med snacks. Mycket snacks, så du slipper avbryta skrivandet för att åka och handla.
  5. Ha inte med dig en rolig kompis som vill hitta på saker. Åk ensam.

Återstår att se om jag själv tar till mig av några av tipsen till nästa gång. Så länge får ni en bild på mig på bryggan där jag också läste oerhört mycket. Augusti är förresten en sommarmånad. Det verkar råda förvirring kring detta men jag meddelar härmed Debutantbloggens officiella hållning i frågan. Hösten börjar 1 september.

Plötsligt på ”andra sidan” av en intervju

Jag jobbar som journalist och det ingår i mitt jobb att ställa frågor som människor kan ge intressanta svar på. När jag själv hamnar där på andra sidan är det en märklig känsla. Det är väl alltid kul att prata om sig själv, tänker man och babblar på glatt. Tills man inser att nej, vartenda ord jag säger kan och kommer förmodligen att användas i det kommande reportaget som också handlar om mig.

Usch.

Plötsligt blir jag självmedveten, måste väga varje ord på guldvåg och säger saker som ”vänta, låt mig omformulera det där.” Eller nej förresten, det har jag nog aldrig sagt. Jag är väl ingen hopplös megatönt?

Under mer än ett halvår innan boken kom ut hade jag kontinuerlig kontakt med min gamla pluggkompis Johanna, som följde mig för att skildra min ”resa” fram till debuten. Tyvärr nöjde hon sig inte enbart med att skildra själva skrivandet, utan fick också för sig att hon skulle fråga ut mig om min barndom och en massa annat som jag antar var till för att ge djup och mening till tecknandet av mitt porträtt. Här kan ni läsa det.

Eftersom min bok är baserad på egna erfarenheter har förstås en stor del av intervjuerna handlat om just catfishing. Därför blev jag upplivad när Värmlands Folkblad snarare ville prata om Paradise Hotel, mitt favoritämne (och inspiration till bokens andra huvudintrig). Fast gillade rubriken på webben mer: Bokdebutanten: ”‘Paradise hotel’ handlar i grund och botten om vänskap”

Så länge som intervjun inte behöver handla för mycket om mig personligen känns det lite enklare. Tycker jag har varit ganska smart som därför valt en influencer som huvudperson i mitt nästa manus, så att jag kan få prata om den ytliga influencervärlden, vilket precis som reality-tv är ett av mina stora intressen.

Nu är det ju inte alla förunnat att ens bli intervjuad om sin bokdebut. Jag har haft turen att förstås känna många i branschen, så att de vet om att jag ska ge ut en bok, samt att skriva om lite juicy ämnen som går att göra klatschiga rubriker av. Vill man ha fler tips på hur man når ut med sitt budskap och sedan även beter sig vid en intervju så tycker jag man ska läsa Karin Jansons tips i ett blogginlägg från april.

Vad en recension kan göra med en författare

Tydligen har jag skrivit en bok om någon som bantar, har blivit dumpad och hatar sitt jobb. Jag hade ingen aning om att det låg till på det viset, men den första (och hittills enda) recensionen i en riktig tidning har öppnat mina ögon. Låt mig börja från början.

Förrförra veckan konstaterade jag att min bok konstant placeras i feelgoodfacket, trots att varken jag eller förlaget var beredda på det. Jag var medveten om att jag har skrivit i en ”kommersiell” genre, med humor som största krydda, och sådana böcker brukar inte analyseras i spalterna. Recensionsdatumet 29 juni kom och gick, utan att en enda recension syntes till i svensk dagspress. Jag hade börjat förlika mig med tanken att jag inte skulle bli recenserad och det kändes till och med lite skönt. Inga proffstyckare skulle få komma och lägga näsan i blöt.

Men förra veckan dök den upp: den första recensionen. Jag tänker av respekt för recensenten inte nämna några namn eller publikationer, men här är den i sin helhet.

RECENSION ”Någon annans tidsfördriv” marknadsförs som ”en hyllning till chick lit” – och det stämmer på pricken. Ja, här händer det saker – huvudpersonen Doris rör sig både bland bimbosarna i dokusåpavärlden i Stockholm och bland slashasarna som blev kvar hemma i Värmland (som hon ser det). Doris blev dumpad av pojkvännen och känner sig stressad över att inte längre vara 22 år. Hon är pressansvarig för skandalsåpan ”Château amore” – ett pissjobb som hon avskyr. Särskilt när det visar sig att hon måste ljuga och fjäska med samma varma hand. Tur att spriten är gratis på mingelfesten. Väldigt gratis. Ljuset i tillvaron är ”Petter”, killen som hon chattar med på en dejtingapp. Han skriver rara, bekräftande meddelanden, läser böcker och verkar bry sig – men dyker inte upp på första dejten. Snart visar det sig att han inte existerar och jakten på den som under flera alias lurar tjejer att skicka nakenbilder kan börja. Allt är lättsamt skildrat, lite som en romantisk komedi med tokiga bifigurer och många bihandlingar. Det är bakfyllor och röda mattor (som är lila eftersom det är sponsorns färg), bantningsluncher och skvallerjournalistik. En samtidsparodi som muntert surfar runt på ytlighetens vågor. Rumskompisen, såpadeltagarna, Värmlandsmamman med den tystlåtne sambon, den hopplösa pappan – alla är ändå skildrade med värme. Något stort djup i känslor får man inte vänta sig. Jag tycker också att tempot dras ned av de många chattkonversationerna. Och att 365 sidor är för långt för denna charmiga bagatell.

Min spontana känsla var att recensenten måste ha läst en annan bok än min. Några lätta spoilers för er som ännu inte läst boken, men det kan vara bra att känna till rena fakta:

1. ”Doris har flyttat från Värmland där bara slashasarna bor kvar (enligt henne själv)”

Den enda som bor kvar (förutom föräldrarna) är barndomsvännen Catarina som skildras som ”en framgångssaga”. Hon har en högt uppsatt tjänst i kommunen, med tusen projekt på gång. Ingenstans i boken beskrivs någon i Värmland som en slashas eller i oförtjänt negativa ordalag. Snarare vinner Värmland i alla jämförelser med Stockholm romanen igenom.

2. ”Doris har blivit dumpad av sin pojkvän och är stressad över att inte längre vara 22”

Ingenstans i boken är Doris stressad över att inte vara 22 (hennes faktiska ålder nämns, men inte som något negativt) och hon har heller inte blivit dumpad, utan avslutat sitt senaste förhållande på eget bevåg.

3. ”Hon är pressansvarig för skandalsåpan Château amore ett pissjobb som hon avskyr.”

Hon älskar sitt jobb och har aldrig ens övervägt att säga upp sig.

4. ”Det är bakfyllor och röda mattor, bantningsluncher…”

Detta var det kanske mest intressanta stycket. Bantningsluncher? Om det är nånting som inte finns med i boken så är det just det, eftersom Doris avskyr bantning och älskar chips.

Hur blev det såhär?

När jag beskrivit boken som ”en hyllning till chick lit-genren” har jag försökt vara tydlig med att romanen samtidigt går emot de vanliga klyschorna i en chick lit. Klyschorna som säger att huvudpersonen ska banta, hata sitt jobb, skämmas över sin töntiga lantisbakgrund och vara stressad över sin ålder så fort man passerat 30-strecket. Jag älskar genren chick lit – men just de beståndsdelarna gillar jag inte. Därför skrev jag tvärtom.

Men hallå, var inte recensionen ganska positiv?

Det känns oerhört klassiskt att en debuterande författare inte håller med om det som skrivs i en recension, men en recension är ju främst till för läsarna. Nu kommer alltså potentiella läsare tro att Någon annans tidsfördriv handlar om en tjej som nojar för att hon är gammal, hatar sitt jobb och alla i Värmland. Detta samtidigt som hon bantningslunchar (fortfarande oklart vad en bantningslunch innebär!). Vad besvikna de kommer bli!

Recensionen var ju inte en brutal sågning, men jag hade hellre bara sett att skribenten helt enkelt konstaterade att ”jag gillar inte såna här böcker” än påstod saker som inte står i min bok.

Kan mindfulness hjälpa mig komma över detta?

Många blir säkert hjälpta av att tänka att det är en ynnest att ens bli recenserad. Andra författare får kanske inte en enda recension. Och det stämmer ju. Men själv vill jag hellre omfamna min inre Ulf Lundell, skriva ett mejl till vederbörande och fråga ”saknas pojkvän?”. Skämt åsido, jag tycker att det hjälper att älta. Och att ens vänner försäkrar en om att recensenten inte förstått någonting. En annan sak som hjälper är att blogga om det. Och att inte förvänta sig att recensenter ska förstå bokens innehåll, fastän man själv tycker att allt man skrivit är supertydligt.

Tema dagbok: Min hemliga blogg

Jag har aldrig läst mina dagböcker från barndomen och tonåren. För det första vet jag inte var de är någonstans (kan ha vattenskadats och slängts) och för det andra så vet jag inte om jag vill läsa dem. Enligt Gudrun, Debutantbloggens egen dagboksexpert, drabbas man tydligen av akuta pinsamhetskänslor av att läsa sina gamla dagböcker och jag, som aldrig har prövat, väljer att tro på hennes ord.

Jag minns inte när jag slutade föra dagbok, men det var förmodligen någon gång i högstadiet. Men så, på 2000-talet, kom bloggarna in i mitt liv. 2007 började jag läsa till journalist i Göteborg och startade följaktligen också en blogg. Det var vi många i klassen som gjorde. Som tur är (för mig) så var jag listig nog att lösenordsskydda bloggen för sisådär tio år sedan och därmed är jag den enda som kan läsa den.

Eftersom jag skrev för en (väldigt liten) publik så känns det helt okej att läsa blogginläggen i dag. Jag är lite väl kategorisk ibland, men försöker åtminstone vara rolig. Jag minns att jag samma år började följa Sandra Beijers blogg och det är den enda jag fortfarande följer dagligen (även om jag läser ett gäng till då och då). Jag fick vänner jag fortfarande umgås med via bloggen och en trevlig feature är att kommentarer från dessa och andra personer i min närhet ligger kvar, vilket gör bloggen till något mer än bara en dagbok.

Jag tänkte dela med mig av ett par inlägg ur bloggen, ett från 2008, då jag tydligen älskade gubbar på tv:

Pensionär

Som jag skrev igår var min fysiska kondition ungefär i klass med en genomsnittlig 90-årings. Men min roomie Jolin menar att även mina intressen går i samma stil. Jag satte nämligen med förtjusning på Antikrundan igår, jag som annars aldrig brukar titta på tv. Men det är ju så roligt när tanterna säger ”ojdå” eller ”mhhhmm” till anekdoterna om deras små porslinsdjur eller mässingsljusstakar. Eller den illa dolda besvikelsen i ”jaså?” när varan värderas lägre än förväntat. Oh, how I love Antikrundan.

Mitt favoritprogram är dock, och har länge varit På Spåret. Ikväll är den stora finalen som jag har laddat inför länge. Men då släpper Peter bomben: Ingvar och Björn ska sluta! Neeeeeeej! Det får inte vara sant! Utan Ingvar, inget På Spåret. Jag som så sent som förra veckan blev ”fan of” På Spåret på fejan, bara för att visa min trogna beundran inför programmet. Varför slutar de alltid med de bästa frågesportsprogrammen? Förra veckan tvingades jag för första gången att titta i min ensamhet. Det var inte ett dugg roligt, eftersom ingen befäste min orakelstatus när jag skrek ut de rätta svaren ”Robert Redford”! ”Salt Lake City!”. Nä, På Spåret ska helst avnjutas i gott sällskap, gärna med farfar som förklarar att ”di där Filip & Fredrik, di är ene trevlige pöjker”. (Nä, han har inte sett något annat de har gjort.)

För att trösta mig så har jag fortfarande inte sett förra veckans avsnitt. Hurra för SVT Play! 

Nästa är från 2009, från en utekväll i Stockholm, där jag var på besök:

Festfredag.

Gårdagskvällen visade sig helt otippat bestå av festande. Jag, som nästan avsvurit mig mitt gamla leverne, överbevisade mig själv att det faktiskt går att ha roliga utekvällar trots att man fyllt 24. Kvällen inleddes hemma hos Lina där det bjöds studentlyxig middag i form av pasta med halloumi och tomatsallad. Halloumi är så sjukt gott och dessutom känns det som att man unnar sig något extra. All mat som får en att känna sig som Carl-Jan Granqvist är bra mat. Anna (som liksom Lina är från det trevliga samhället Kil) och Peter slöt upp och vi begav oss till Östermalm för att dricka öl och lyssna på gangsta rap.

Väl hos Tomas utbröt spontan sittdans till Snoop Dogg. Tomas är en stor gangsta rap-virtuos. Han kan massor med supersnabba raptexter.

Han är även en händig karl som vet att reda sig själv. Här är hans kreativa lampskärm:

Jag tycker också om hiphop. Ibland.

Sedan åkte vi till Söder och åt mat på Medborgarplatsen. Lina och jag delade på en baconinlindad körv. Vi träffade även tre österrikare och en tysk. Jag blev glad över att få prata tyska, men de snackade förstås engelska tillbaka. Typiskt tyskar.

Sedan hände det bästa på hela kvällen! Jag blev fruktansvärt upphetsad… Anledningen kommer här: Ser ni killen i mitten? Han är en av de sökande killarna i Den Rätte för Rosing! När vi skakade hand tyckte jag att jag kände igen honom. Och jovisst, det är Edgar som lagade hummer, hällde upp champagne och sedan nobbades i slutauditionen. Jag såg programmet för några dagar sedan, men det var något av det pinsammaste jag sett, så jag var tvungen att stänga av. Men Edgar gjorde intryck, minsann! Ännu roligare var det att hans kompis till vänster tyckte att ”det märktes att jag inte kom från Stockholm” eftersom jag blev så uppspelt över en D-kändis.

Jag demonstrerar hur jag såg ut när jag upptäckte att Rosingkillen var Rosingkillen.

2011 lade jag bloggandet på hyllan för gott och tur är väl kanske det. Avslutar med ännu ett inlägg om hur otroligt gammal man är när man är 24 (min vän Arne som nämns i texten var vid tidpunkten 29).

Att inse att man är gammal

Igår var jag bjuden på middag hos Arne. Jag måste ha missat något, för jag trodde att påskafton i princip är som en vanlig lördag, men när jag promenerade till Vasagatan där Arne bor såg jag knappt till en enda människa. Inget av den där förväntan som ligger i luften en lördagkväll, då folk är lite snyggare och fler tjejer än vanligt har högklackade skor, ville infinna sig. Maten var iallafall förträfflig och stämningen god, så vi bestämde oss för att bege oss till Storan och almedals releaseparty. Vi reflekterade inte över 18-årsgränsen, som för vår del innebar oanade konsekvenser.

Redan i kön märkte vi att folk verkade lite fullare, lite yngre och lite dräggigare än vanligt. Väl inne i lokalen låg tonårshormonerna som en jämntjock dimma över massan och fyllde ut varje hörn. Jag har nog aldrig känt mig så gammal. Som små ystra kalvar skuttade 17- och 18-åringar omkring och vart man än vände sig tjöt de, hånglade och dansade till sommarens stora hit (japp, Umbrella). Arne konstaterade att det där med att musiker och DJ’s är töntarnas revansch verkligen stämmer och blev inom kort antastad av en liten tjej med svart lugg som ödmjukt beordrade honom att köpa en öl åt henne. I jämställdhetens namn hävdade Arne dock bestämt att han skulle bli bjuden på öl istället och det blev han också, av mig. Kvällens höjdpunkt inföll dock mot slutet, då vi storögda av förundran såg hur ett triangeldrama utspelade sig mitt framför våra ögon. En tjej, iklädd en märkvärdig utstyrsel av det här slaget, alltså med spetsstayups och en tyllkjol så kort att det var ett under att hennes mamma släppt iväg henne (Arne föreslog dock att hon kanske bytt om i en buske).

Man undrar ju; funkar sånt verkligen? Och svaret är att ja, just den här kvällen verkade det funka alldeles utmärkt. Hon uppvaktades ivrigt av två unga män (och en nästan lika ivrig ung dam) som till slut nästan slogs om henne. Hon lyftes bokstavligen iväg av den ena killen från den andre. Det slutade iallafall med att killen som raggat först (och som det må sägas, körde en något mer defensiv stil än den andre, genom att dra i sin lilla syntlugg och titta snett ned i golvet hela tiden) drog det kortaste strået. Åren mellan 18 och 23 har aldrig känts så milslånga som igår kväll.

Om att placeras i ett fack där man (kanske) inte hör hemma

Foto: Miriam Parkman

Nu har min debutroman funnits ute i en månad och jag har noterat något som jag förstås själv hade kunnat förutspå. Trots att jag själv inte tycker att Någon annans tidsfördriv kan sorteras in i genren feelgood så gör väldigt många läsare och lyssnare det. Förlaget har marknadsfört boken som en samtidsroman och ordet feelgood har inte nämnts. Ändå läste jag nyligen ett i ett omdömde att boken ”skriker feelgood”.

Det jag väntade mig var att epitetet chick lit skulle appliceras på romanen, då den innehåller ingredienserna storstad, singeltjej som letar efter kärlek och dråpliga situationer. Men begreppet kanske har blivit omodernt alternativt konkurrerats ut av F-ordet?

Jag vill klargöra att jag inte skriver det här inlägget för att jag själv avskyr feelgood och absolut inte vill förknippas med genren, utan för att bena ut hur det kunde bli såhär.

Jag hade flera bra anledningar till att jag inte ville att boken skulle marknadsföras som just feelgood.

  1. Jag tycker inte att själva intrigen är speciellt upplyftande. Det går i princip åt helvete med det mesta för huvudpersonen Doris: kärleken, jobbet och familjen.
  2. Jag ville inte att inbitna feelgood- eller romanceläsare skulle bli besvikna. Min roman har inget klockrent ”boy meets girl”-tema, snarare är det ”boy doesn’t meet girl (because boy doesn’t exist)”.
  3. Slutet är inget ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”-slut. Förlåt för spoiler, alla som inte har läst boken.

Svenska Wikipedia beskriver genren feelgood såhär: Feelgood är en litterär, musikalisk och filmisk genre med syftet att få mottagaren att må bra. Genren ligger nära chicklit och romance. Vanligtvis finns det en kärlekshistoria i centrum, men det kan även finnas andra förvecklingar, till exempel kring pensionärer.

När jag fortsatte läsa stod det att ”positiva slut, komik, rask handling, fantasifullt persongalleri” kan anses tillhöra genren och åtminstone en del av dessa kriterier kan jag skriva under på. Jag hävdar ju bestämt att jag har försökt skriva en kul bok, men jag förstår att alla inte inser hur briljant humor jag har. Kan det vara så att eftersom 1. min huvudperson inte är destruktiv och 2. tonen är lättsam så får man en positiv känsla när man läser = alltså har jag skrivit en feelgood?

Jag har inte facit här utan kan bara spekulera.

När det gäller omslaget så har förlaget och formgivaren försökt undvika att signalera saker som gör det till en typisk feelgoodbok i svenska läsares ögon. Men det verkar inte spela någon roll. Den chockrosa färgen gör säkert sitt till.

Eftersom jag skriver på roman nummer två väntar jag mig naturligtvis jämförelser med debuten. Det enda jag vet är att den har färre feelgoodingredienser än nummer ett. Det ska bli spännande att se vilken genre den kommer kategoriseras som.