Motvillig modell för en dag

Minns ni ”Modell för en dag”-konceptet? Man kunde, mot betalning, få proffsiga bilder tagna i studio. Minst en av bilderna krävde att du vilade huvudet mot armen, som i sin tur vilade mot en spegel. Dessa bilder var poppis att ladda upp som profilbild Facebook för lite mer än tio år sedan och konceptet verkar finnas kvar när jag googlar. En gång övervägde jag att anmäla mig ”på skoj”, men det var nog tur att det aldrig blev av eftersom jag inte vet vad jag skulle ha gjort med bilderna. Gömt dem längst bak på ett usb-minne kanske.

Förra veckan begav jag mig till en fotostudio i Ytterjärna utanför Stockholm för att ta pressbilder som ska kunna användas av förlaget och medier i samband med utgivningen av ”Någon annans tidsfördriv”. Det kändes misstänkt likt ”Modell för en dag”, förutom att jag inte behövde betala för det själv och inte behövde utsätta mig för några poseringar med speglar. Make up-artisten Stella och fotografen Jessica Segerberg utförde tack och lov de mirakel som krävdes för att jag inte ska vilja kräkas när jag i framtiden ser mitt ansikte i olika sammanhang som har med boken att göra.

Ovan vid smink, speciellt efter att ha levt i mjukisbyxor hemma under de senaste månaderna, kändes det tryggt att vara i händerna på proffs. Jag ångrade bara pyttelite att jag inte har skrivit boken under pseudonym så att jag hade sluppit behöva förhålla mig till att prata om mig själv eller försonas med det faktum att jag ens har en kropp och ett ansikte. Jag inbillar mig att en pseudonym dessutom hade adderat en viss sofistikerad mystik som jag nu helt kommer sakna.

Det kändes skönt att vara i en studio där det krävs en braskamin för att hålla värmen och inte behöva svettas under heta strålkastare i någon lyxig studio som jag antar att framgångsrika författare använder sig av. Lite mer low-key.

När själva fotograferandet satte i gång var jag glad över att ha haft ”America’s next top model” som mitt favoritrealityprogram under 00-talet. Tyra Banks råd om att ”smile with your eyes” har antagligen aldrig kommit mer väl till pass. Visste ni att när man blir fotograferad måste man böja kroppen i en massa konstiga vinklar, luta sig framåt och stå på ett ben för att inte se ut som ett miffo? Detta märkte jag under fotograferingen, för de gånger jag bara stod rätt upp och ner såg jag inte klok ut. Tur att Jessica hade koll på vinklar, ljus och poseringar.

Jag har inte fått de färdiga bilderna i skrivande stund, men fått lov av förlaget att dela ett par direkt ur kameran. Förhoppningsvis kan det skänka hopp till den som liksom jag bävar inför liknande strapatser som onekligen kommer med författarskapet. Vissa kanske tycker att jag gör för stor sak av det här, men i mitt journalistjobb vet jag hur irriterande det är när man ska skriva om en författare och det inte finns bra pressbilder att tillgå (hett tips: se till att det finns liggande bilder, vi journalister gillar inte stående format). Det kändes också som att det faktiskt ska bli en riktig bok efter så många månaders fantasijobb hemma på kammaren. Fortfarande svårgreppbart men åtminstone ett steg längre i processen.

Att gestalta en trovärdig dickpic

Ann Edliden

Del 1 i vår serie Otippade författarproblem.

Jag är en person som stör mig när jag hittar rena faktafel eller märkliga misstag i böcker, tv-serier och filmer. Eftersom jag är en vintagenörd har jag alltid haft låg tolerans för otidsenliga outfits i kostymdramer. Stavfel, grammatiska misstag och onödiga upprepningar kan irritera mig så till den grad att jag inte klarar av att läsa färdigt en bok. Jag inser att jag i och med detta tillkännagivande kommer att få läsare som mejlar när min egen bok väl har kommit ut för att påpeka olika fel som trots detta smugit sig in. Jag välkomnar era klagomål, med brasklappen att svar lär dröja eftersom jag kommer att ha krupit in under närmsta sten och bosatt mig där. 

I mitt senaste blogginlägg nämnde jag att jag redan tidigt släppte in andra människor i skrivprocessen. Jag har förstått att det finns författare som inte visar någon utomstående, förutom möjligtvis sin förläggare, ett manus under arbete. Men jag gillade att få feedback direkt (och hade ingen förläggare att bolla med eftersom jag inte var antagen ännu.) Som rubriken i inlägget avslöjar uppstod ett problem när jag visade mina vänner en nyskriven scen där huvudpersonen i “Någon annans tidsfördriv” får ta emot en så kallad dickpic. I den pikanta situationen som utspelar sig i boken nämner jag att hon fokuserar på fotografen/fotoobjektets oklippta tånaglar. Det blev en hetsig diskussion kring huruvida tånaglar kan bli skarpa i en mobilkamera när fokus samtidigt ska ligga på själva könsorganet. 

Mina vänner var inte sena att erbjuda sin hjälp med detta något otippade författarproblem (klicka på bilderna för att läsa):

Som ni ser var engagemanget stort.

I slutändan blev det en lösning som alla var nöjda med. Hoppas den som läser ”Någon annans tidsfördriv” känner att scenen är oerhört autentisk, med så mycket research som uppenbarligen ligger bakom.

Lösningen på det otippade författarproblemet: fokusera överdrivet mycket (i dubbel bemärkelse) på ovidkommande detaljer. Som tånaglar.

Så skrev jag en bok på under ett halvår

Trots det klickbete som rubriken utgör kommer det här inlägget att hålla vad det lovar. Jag tänker faktiskt “avslöja allt” om hur jag hann skriva en hel roman på ett knappt halvår. Flera läsare av den här bloggen har nämligen påpekat att det är ovanligt snabbt jobbat, men det var inget jag reflekterade över medan det pågick. “Någon annans tidsfördriv” är trots allt den första roman jag har skrivit och jag visste inte på förhand hur lång tid det kunde tänkas ta. Däremot hade jag exakt rätt förutsättningar.

För det första så inträffade en pandemi, vilket gjorde att jag i mitten av mars fick en massa tid över. Tid jag förutan pandemin kanske hade lagt på att träffa vänner eller utöva fritidsintressen av olika slag. För det andra har jag inga barn och för det tredje jobbar jag skift, mitt schema innebär att jag jobbar fem 10-timmarsdagar – är ledig fem dagar och så fortsätter det i all oändlighet. 

Dessutom hade jag, som jag nämnt tidigare, stoff ur verkliga livet att arbeta med. Jag baserade helt enkelt den ena halvan av romanen på det faktum att jag själv för ett par år sedan blev lurad av en så kallad catfish*. Redan där hade jag en spännande och lite omständlig historia att bygga en dramaturgi på. Det visade sig dock att det var ganska tråkigt att bara skriva om saker jag själv hade varit med om, om än i förklädd och omarbetad form. Överraskningarna uteblev kan man säga. Helt sonika hittade jag därför på en realityserie (i och för sig misstänkt lik en verklig förlaga) som min huvudperson skulle jobba med. Det visade sig att det var jätteroligt att skriva om mer påhittade saker och där tog mitt skrivande verklig fart.

En dag i somras då jag skrev på boken på mammas altan. Min kille korrläser.

Jag googlade som så många andra “Hur lång är en bok?” och bestämde mig efter noggranna efterforskningar för att just min skulle bli omkring 70.000** ord. För att nå det målet till sommaren var jag tvungen att skriva 2.000 ord per dag. Hela romanen plitades ner kronologiskt i ett Googledocs som blev mer och mer svårhanterligt ju fler kapitel det innehöll. Eftersom jag jobbar med att skriva massor av journalistisk text förvånar det kanske ingen att de dagar som mitt skönlitterära skrivande fungerade som bäst var de nätter då jag skrev mellan 00-03 efter jobbet. Har man väl skrivit under tio timmar har man liksom ångan uppe. Vanligtvis är jag en chattare av rang, men under de timmarna fanns helt enkelt inga att chatta med och jag fick mer gjort än om jag hade skrivit på dagtid när mina kompisar var vakna.

På tal om kompisar tror jag ärligt talat att den allra största bidragande faktorn till att jag lyckades få ihop något läsbart var att jag delade med mig av mina vedermödor. Flera nära vänner fick läsa vad jag hade åstadkommit relativt tidigt, efter bara några kapitel, och kom med peppande kommentarer. Min sambo korrläste noga under tiden och man kan säga att jag både redigerade och skrev manus samtidigt. Jag har alltså inte alls jobbat enligt principen “shitty first draft”, som går ut på att man skriver hela första utkastet i ett svep utan att pilla med formuleringar eller stavfel. Jag skrev intensivt hela sommaren (inte alltid 2.000 ord per dag) och i början av september hade jag till slut ett utkast redo att skickas till testläsare. Det landade faktiskt någonstans runt 70.000 ord. Men mer om det en annan gång.

*Termen stammar från filmen “Catfish” från 2010. En catfish är en person som med falska eller stulna bilder utger sig för att vara någon annan på nätet.
**Enligt mina efterforskningar verkar mellan 60.000–100.000 ord vara ”normallångt” för en roman. Under 40.000 räknas det som en kortroman. 300.000 tecken inklusive blanksteg anges ofta som ett slags mått på en genomsnittlig roman.

En helt genomsnittlig debut

Mitt första inlägg sammanfaller märkligt nog med min födelsedag. Jag fyller 36 i dag. Någonstans har jag läst att just 36 är genomsnittsåldern för att debutera som författare i Sverige, men när jag googlar runt får jag fram olika siffror, allt från 35 till 43. Astrid Lindgren var 37. Eftersom jag gärna vill se en mening med det här inlägget så väljer jag att fokusera på hörsägen och bestämmer från och med nu att 36 år är Den Svenska Genomsnittsåldern Vid Författardebut. 

Bild från förra året när jag fyllde 35 och man fortfarande kunde fira på lokal.

Jag har sällan känt mig så genomsnittlig. Jag är vit, kvinna, i rätt ålder och jobbar inom media. Dessutom är jag en författardebutant som började skriva utifrån en självupplevd erfarenhet, vilket jag har lärt mig är typiskt för kvinnliga författare. Det känns bra att vi redan från början etablerar premisserna: från mig kan ni inte förvänta er några stordåd. Men förhoppningsvis helt okej inlägg med lite överdrifter här och där för dramatisk effekt. I bästa fall ett gott skratt (fast räkna inte med det för då får jag prestationsångest).

Eftersom jag inte känner er läsare ännu och ni inte känner mig så tänkte jag börja med att dela med mig av en snyfthistoria ur mitt liv. Sådana brukar vara en bra ingång till en långvarig relation. När jag gick i gymnasiet, i början av 00-talet, uppskattades mina försök till skojiga texter inte av alla. Min lärare Anita gav mig nämligen aldrig mvg på uppgifterna, eftersom hon hävdade att jag skrev “för humoristiskt”. Det blev vg, ibland vg+ eller till och med vg++. Men mvg-nivån nådde jag aldrig. De där plussen fanns bara där för syns skull, det var inget som inverkade på slutbetyget. Det blev till slut ett vg i ämnet textkommunikation. Om Anita läser detta så vill jag säga: tack. Tack för att du fick mig att känna mig som en underdog som hade något att kämpa emot. Även om det i min lilla medelklassbubbla bara var mot några töntiga plus som inte betydde något. 

Jag kan tillägga att jag en gång i högstadiet fick vg+ på ett matteprov och grät mig till ett mvg av min alldeles för snälla mattelärare. Det är ett av mina mindre stolta ögonblick men likväl kännetecknande för min person. Metoden är inget jag rekommenderar, inte heller när det kommer till att skicka in sitt manus till förlag. Jag har nog aldrig hört talas om någon som gråtit sig till ett bokkontrakt. Min egen historia om hur jag blev antagen sparar jag till ett framtida inlägg, eftersom det skulle förstöra den bild jag målat upp av mig själv som en person med begränsad talang, ständigt kämpandes i motvind. Just nu kämpar jag till exempel mot impulsen att radera hela detta inlägg och skriva något vettigt istället. 

Det slår mig att jag kanske borde passa på att nämna min roman “Någon annans tidsfördriv”, som är hela anledningen till att jag får skriva på Debutantbloggen. Jag började skriva i mars, precis när coronapandemin hade lamslagit landet. Under de följande sex månaderna skrev jag oftast på nätterna efter mitt skiftjobb där jag slutar vid midnatt. Timmarna mellan 00-03 var bara mina, då jag satt och knattrade på tangentbordet vid mitt köksbord. Det blev en historia om jakten på en catfish, om Doris ganska jobbiga familj i Värmland och om hennes jobb som pressansvarig för dokusåpan Château Amore. 

Just nu känns juni, då boken ges ut, väldigt långt bort. Jag får stup i kvarten impulsen att be förlaget dra tillbaka boken så att jag slipper utgivningsångesten. Men det är väl precis det den här bloggen ska handla om. Mitt första blogginlägg passar alltså perfekt in i mallen och jag kan därmed trycka på “publicera”, lättad över att ha motsvarat förväntningarna precis lagom mycket. Hörs snart!