Annelie avrundar året

Det är märkligt att skriva ett avslut när jag har en så stark känsla av att vara precis i början av något. Författandet kommer att göra mig sällskap resten av livet. Det vet jag. Min förhoppning och tro är att det kommer att bli på allt större arenor, i nya och intressanta sammanhang.

Under 2011 har Debutantbloggen varit ett oerhört viktigt sammanhang för mig. Här har jag kunnat uttrycka tankar, tvivel och glädje kring mitt skrivande. Jag har haft sällskap av Oskar och Frida som befinner sig i liknande situationer. Och framförallt har jag  fått väldigt fin respons från er som läser bloggen. Det vill jag tacka er för. Era ord har betytt mycket.

I morgon kommer bloggen att tas över av nya debutanter, som har sitt första år som författare framför sig. Jag önskar dem all lycka och ser fram emot att följa bloggen som läsare.

Själv kommer jag att söka nya sammanhang att verka i. Ett möte med en förläggare är inbokat i januari. Två andra förläggare har uttryckt gillande av andra manus. I min dator finns ytterligare två manus som behöver finputsas innan de skickas iväg till potentiella utgivare. Och i ett antal skolor, bibliotek och hem läses mina redan utgivna böcker av barn med en rad olika modersmål. Det gör mig innerligt glad och tacksam.

Som sagt, det här är bara början.
Vi ses snart igen.

Författare på riktigt

Det var veckan före jul. Jag hade precis varit på julbord med kollegorna.
”Har det kommit någon post?” frågade jag maken.
”Inget viktigt” sa han och sträckte fram en bunt.
Jag bläddrade igenom försändelserna. Bland julkort och reklamutskick fanns ett brev som fångade mitt intresse. Sveriges Författarförbund stod det med versaler på kuvertet.
”Inget viktigt?! Kolla här!” sa jag och höll upp brevet framför maken.
Han var måttligt intresserad. Jag slet upp kuvertet och läste de första raderna.

Jag är glad att få meddela Dig att Sveriges Författarförbunds (SFF) styrelse har beslutat invälja Dig som medlem i förbundet. VÄLKOMMEN!

”Invald! Jag har blivit invald” Nu är jag författare på riktigt! Det här ska firas!”
Jag öppnade kylskåpet för att ta fram en flaska bubbel, men insåg att det inte fanns någon där. Skumpan stod i rumstemperatur.
”Vi måste alltid ha champagne på kylning!” sa jag irriterad och ställde in en flaska i kylen.
”Få se!” sa maken och ryckte åt sig brevet. Han läste vidare.

Medlemskapet träder i kraft först sedan Du har betalat inträdesavgiften och den första årsavgiften.

Han pekade på det bifogade inbetalningskortet. Sjuttonhundra kronor.
”Grattis!” sa han. ”Jag har aldrig sett dig bli så glad för en räkning.”

Det journalistiska och det skönlitterära skrivandet

Att arbeta med text är både en dröm och en mardröm. En dröm för att det är det jag älskar, det jag vill göra allra mest. En dröm för att jag faktiskt får betalt för att skriva. Men en dröm som då och då tangerar en mardröm när det blir för mycket. För många texter under för kort tid. För många ord. För mycket energi.

Att skriva skönlitterärt är att ge mycket av sig själv. Även det som inte är självbiografiskt bär spår av personen bakom berättelsen. Idéer, förställningar om världen, erfarenheter och attityder färgar texten.

Att skriva journalistiskt borde rimligtvis inte vara lika krävande på ett personligt plan. Det är ju ”bara” att återge, att beskriva, att rapportera. Men under det här året jag har arbetat med både skönlitterära texter och journalistiska har jag nästan känt att de senare har krävt mer av mig. Ofta är det en kort deadline, vilket gör arbetet mer intensivt. Ofta handlar mitt arbete om att jag intervjuer någon, besöker någon eller rapporterar från en konferens. Det går inte att göra det halvhjärtat. Att rapportera är att låta allt gå igenom sig själv. Att låta andras ord, rörelser, utseenden och tankar passera min egen varelse innan det får fäste på pappret.

För mig är det otroligt viktigt att respektera andras integritet, att ge en rättvisande bild av den jag möter. Jag vill inte förenkla den jag beskriver, vill inte reducera hennes ord eller handlingar. Men hur gör man en annan människa rättvisa på 6000 tecken, eller 3000? Går det ens?

Att skriva skönlitterärt är att släppa kontrollen och ge sig hän åt den egna fantasin, att låta enstaka egenheter hos karaktärerna ta över, att dra allting till sin spets. När man skriver om verkligheten funkar det inte. Då gäller det att ligga så nära sanningen – om den nu finns – som möjligt.

På så vis är det skönlitterära skrivandet en viloplats, en ventil, en möjlighet att släppa sanningen, moralen, verkligheten och viljan att göra rätt. Skönlitteraturen är att dyka ner på samma plats som alla andra, men att uppfatta något nytt, att beskriva det på ett sätt som igen annan gjort men som många känner igen sig i. Det är att vara sig själv trogen, att följa sin egen röst och sin egen vilja att nå ut. Att skita fullständigt i vad alla andra har att säga.

Att inte låta sig nedslås av avslag

För en vecka sedan låg ett kuvert på hallmattan. Sveriges författarfond stod som avsändare och jag förstod att det innehöll beskedet om min stipendieansökan. Redan innan jag öppnade det var jag tämligen säker på att det skulle innehålla ett avslag. Det visade sig stämma. Inga pengar till mig i år.

Det är dock ingenting jag går och grämer mig för. Nej, det känns nästan lite fint. Som ett slags erkännande av mig som författare. Nu är jag en av dem som varje år skickar en ansökan om att få lite extra tid att skriva. En av dem som låter hoppet tändas inför möjligheten att få ett erkännande av sitt skapande, en skjuts på vägen mot nästa bok. En av dem som öppnar kuvertet och dras tillbaka till verkligheten, där författandet av böcker inte leder till några storartade inkomstflöden. En av dem som inte bryr sig om det, som inte låter sig nedslås utan går raka vägen till skrivbordet och skriver på nästa bok. För det finns inget annat att göra.

Årets ansökan kommer att följas av många. En vacker dag kanske kuvertet innehåller ett glädjebesked. Som för förra årets Debutantbloggare Nene Ormes och en av årets gästblogganre Ester Roxberg. Grattis!

Hela listan på vilka som får stipendier finns här.

En titt i min idébok

En gång läste jag en bok om hur man skulle bli rik genom att upprepa vissa fraser för sig själv väldigt många gånger. Affirmationer tror jag det kallas. En av fraserna var något i stil med: ”Jag har ett oändligt antal idéer inom mig!” När jag läste det tänkte jag bara: Ja, det har jag. Varför ska jag gå runt och säga det till mig själv hela tiden?

Min utmaning är att hantera alla dessa idéer. Det säger sig självt att det inte går att genomföra alla så fort de uppstår. Vissa måste mogna innan de låter sig förverkligas. Andra mår bättre av att korsbefruktas med andra idéer. Och somliga visar sig efter en tid inte vara värda att satsa på.

När jag nyligen bläddrade i Postens tidning för egenföretagare, Du & Co, fann jag en artikel om John-Michael Ekeblad, svensk entreprenör som förverkligar drömmar på löpande band i New York.

Han har massor av drömprojekt i rullning och fler idéer än han kan hålla ordning på. Varje gång en ny snilleblixt slår ner skissar han sina tankar i en bok med svart omslag. Genom åren har det blivit massor med likadana skissböcker som han bläddrar i när han vill ha inspiration. Idéer som han har sovit på i 20 år blandas med helt färska.
– Mitt huvud exploderar snart. Jag har inte tid för alla nya projektidéer som poppar upp, skrattar han.

Jag är inte lika välorganiserad som denne man, men känner igen mig i det han säger. Själv har jag ett antal olika anteckningsböcker som jag klottrar ner tankar i. Ibland har jag en bok för ett visst projekt, ibland får allt rymmas i samma. Det häftiga är precis som artikeln säger, när idéer möts. Det är då magin uppstår.

Mina idéer föds på många olika sätt. Ofta säger mina barn något som får mina tankar att gå igång. ”Tänk att ha en flygande pulka!” Ja, tänk. Som en flygande matta, men på vinteräventyr. ”Titta, bladskärarmyror!” säger de  och fascinerat betraktar vi hur myrorna skär sönder blad och bär dem på parad längs trottoaren i Mexiko. En bok om bladskärarmyror, det vore något, tänker jag.

Det kan också vara intryck från tv och tidningar. Som när jag såg nyheten om vad som händer med killkycklingar, som inte duger till att värpa ägg: de dödas. Genast såg jag framför mig hur en liten dunig pojkkycklig får nys om vilket öde som väntar honom och bestämmer sig för att fly. De högfärdiga äggfabriksägarna von Fjäder och af Vinge gör givetvis allt för att stoppa honom.

Det händer också att scener ur det verkliga livet kvalificerar sig för att skrivas in i ett manus. Som när en praktikant på min mans arbetsplats hällde vanligt diskmedel i diskmaskinen, varpå det efter ett tag började välla ut skum i hela köket. Vilken bild!

Ja, så fortsätter det. Dag efter dag. Sida efter sida fylls av idéer. Där vilar de i väntan på att förverkligas i mötet med andra tankar, karaktärer, bilder. Det händer tydligen också att förlagen kontaktar författare och säger: ”Du, vi behöver en ny julbok, gärna något med lite fart och fläkt i. Kan du skriva något?” Du kan den där flygande pulkan komma till användning.

Nu kanske någon tycker att det är dumt att skriva om sina idéer innan de är omsatta i praktik. Men det tycker inte jag. För att kreativiteten ska vara till någon nytta måste den paras med en rejäl dos produktivitet. Om någon som läser detta skulle vilja skriva om killkycklingens flykt från fabriken säger jag: Varsågod! Jag läser gärna boken istället för att skriva den.

Vad gäller min egen produktion så är jag inte bekymrad. Jag är fullt övertygad om att mina idéer faktiskt är oändliga i antal. Nya kommer hela tiden. Och skulle jag mot förmodan få slut på dem får jag väl helt enkelt sno någon annans…

Ständigt denna väntan…

Författandet erbjuder utmärkta möjligheter att utveckla sitt tålamod. För saker och ting tar tid. I långa perioder kan man gå omkring och vänta på exempelvis…

  • besked från ett förlag som sagt sig vilja ge ut ett manus
  • besked från Författarförbundet om man får bi medlem
  • besked om stipendieansökningar
  • försäljningssiffror på senaste boken
  • samtal från en journalist som tydligen vill göra en intervju
  • besked från ytterligare några förlag som har fått idéer/manus/annat material
  • svar från tv-producent om förslag på barnprogram

Det finns säkert tusen andra saker som man får vänta på under ett författarliv. Inte är det väl så konstigt att man tröttnar ibland…

Vilken genre ska jag välja?

För mig är skrivandet något gränslöst och dynamiskt. Jag vill fortsätta att utvecklas, prova nya former och idéer, bli bättre. Hittills har jag fått två böcker utgivna, båda bilderböcker. Det är jag stolt över. Men jag vill göra annat också. Ser en framtid som författare av många olika slags böcker. Under året har jag haft kontakt med ett läromedelsförlag angående en idé och fört diskussioner även med andra förlag.

En bokidé som jag burit på i många år är en fackbok. En bok som jag tycker behövs. Först nu känner jag dock att jag har tid och möjlighet att ta tag i den. Jag har börjat diskutera min idé med ett förlag och hittat en illustratör som kan tänka sig att göra ett provkapitel tillsammans med mig. Det känns jättekul.

En annan genre jag alltmer kommit att intressera mig för är fantasy. Från att knappt ha läst fantasy har jag slukat flera riktigt bra böcker. Det som slår mig är att jag själv faktiskt har ett manus som skulle kunna beskrivas som fantasy. För närvarande ligger just det manuset i träda, men min nyfunna fascination för genren har fått mig att bli lite sugen på att återuppta arbetet med det.

Dessutom vill jag givetvis skriva fler böcker för barn, både i den serie jag redan har påbörjat och helt andra böcker. I datorn finns ett manus för något större barn – en kapitelbok. Mitt mål var att redigera klart det under 2011 och få iväg det till förlag, men mycket annat har kommit i vägen och det är fortfarande en del arbete kvar. Jag tror dock starkt på min idé och dess möjligheter att erövra unga läsare, så förr eller senare måste jag ta mig tiden att faktiskt bli färdig. Det lutar åt att jag behöver komma iväg en helg och arbeta intensivt med det sista.

Liksom många andra drömmer även jag om att skriva romaner. Förra året deltog jag i NaNoWriMo och skrev en så kallad roman (dvs ett manus på 50 000 ord). Det var roligt, men jag vet inte om just den idén är den jag vill lägga ner så mycket arbete på. Romanen får gärna vänta,  ta tid. Och varför skulle jag forcera fram något sådant när det finns så många andra böcker som väntar på att bli skrivna?

Frågan är vilken genre jag ska satsa på härnäst…

Tramsig radio – nej tack!

Förra veckan blev jag tillfrågad om att vara med i radio. En kanal som skulle sända från förorten där jag bor och ville prata med folk på plats. Den unga reportern hade hittat mig via en gammal blogg. I ett mejl skrev hon att hon hoppades att jag villa komma och ”prata lite” med dem ”om hur livet flyter på”. Lite senare lade hon till: ”inget djupt”.

Jag svarade på mejlet och berättade att jag nog kunde komma, men att jag gärna ville prata om något som intresserar mig. Till exempel den språkliga rikedom som finns i mitt område och om mina böcker som är ett sätt att synliggöra flerspråkighet och stärka små barns olika språk. Jag förstod att det inte var vad programledarna ville, men kände ändå att jag var tvungen att göra ett försök. Hon lovade att kolla med sin producent.

De hörde aldrig av sig och det blev ingen radio för mig.  Av en händelse råkade jag gå förbi en sväng under sändningen och kunde konstatera att det var helt fel forum att prata om barnböcker. Ganska tramsigt och högljutt.

Jag har tidigare skrivit en del om att marknadsföra sig och sina böcker. Man kan ju tycka att radio är ett ypperligt sätt och att det inte spelar någon roll vad man pratar om. Men jag känner ändå att man måste ha något slags integritet. Att prata om vad som helst för att höras är inget som lockar mig. Att göra en kupp på plats och prata om mina böcker fastän reportern är inställd på något annat kändes inte heller rätt.

Så jag konstaterar helt enkelt att andra människor som inte hade en lika tydlig agenda fick tid i radion denna gång, medan jag fortsätter att fundera på nya sätt att nå de grupper som faktiskt kan ha ett intresse av det jag skriver om. Om jag gjorde rätt eller fel val…. det vet jag faktisk inte.

Ordet är ditt

Jag vet att det är många som skriver för fullt just nu. Är det inte NaNoWriMo så är det andra projekt som lockar. Förra året skrev jag både en magisteruppsats och en så kallad roman (enligt NaNo-kriterier) under november. I år är det helt andra texter som kräver min tid. Diverse skrivjobb för tidningar. Visserligen är det roligt, men samtidigt tar det ganska mycket kraft från allt annat skrivande. Det som ska leda till fler utgivna böcker. Och det som sker här.

Därför tänkte jag idag bjuda in er läsare till min skrivarverkstad. Vad går ni runt och grubblar på för tillfället? Vilka hinder måste ni ta er över för att få plats med skrivandet i era liv? Vilka råd skulle ni behöva och vilka kan ni ge? Vem inspireras ni av?

Om någon har några önskemål om vad ni vill läsa om på Debutantbloggen under årets sista månader får ni gärna klämma fram det nu också, så ska vi göra vårt bästa för att uppfylla eventuella önskemål.

Trevlig skrivarhelg på er!

Marknadsför din bok varje dag

Det bästa rådet till den som vill skriva en bok är som bekant: Börja nu! Skriv varje dag! Samma sak gäller faktiskt också marknadsföring av boken, när den väl är utgiven. Jag minns inte var jag läste det, men nu försöker jag aktivt göra någon marknadsföringsinsats för mina böcker varje dag. Det kan vara lätt att stirra sig blind på de stora sammanhangen och glömma bort självklara saker, något jag varit inne på tidigare. Men för att lyckas måste man arbeta på flera fronter. Då är det uthållighet och uppfinningsrikedom som gäller.

Jag tror på att möta den enskilda läsaren. En trogen läsarkrets kan byggas upp även utan en stor reklambudget. Oskar har varit duktig på att skapa kanaler för att nå olika läsare. Som egenutgivare är han i en speciell situation. Om man blir utgiven på ett förlag är det för det första viktigt att ha koll på vad förlaget gör. Det är bara dumt att göra samma sak som de. Hur vet man då det? Fråga! Be att få se marknadsföringsplanen! Kom med förslag! Det har jag gjort. Min förläggare har också genomfört flera saker jag har bett om. (Att annonsera i en viss tidning, att trycka upp reklamkort, att kontakta en viss bloggare etc.)

Det finns en hel en författare kan hjälpa förlaget med. Det behöver inte vara särskilt tidskrävande eller betungande. I går upptäckte jag till exempel att ett smakprov på min bok äntligen hade kommit upp på sajten Smakprov.se. Jag la genast in en länk på min Facebook-sida, min blogg och Twitter. Min förläggare och bokens illustratör gjorde samma sak. Det gav snabbt resultat. Ganska snabbt gillades länken av ett gäng vänner, några stycken delade den vidare och snart låg boken bland de mest populära på Smakprovs framsida.

Vilka böcker rekommenderas mest?

Här handlar det om att veta hur Smakprov funkar. På framsidan ligger alltid de populäraste böckerna, vilket jag antar har att göra med hur många som går in och tittar på dem. Men sidan har också en integrerad Facebook-del, där man kan se hur många som rekommenderat olika böcker den senaste tiden. Efter några timmar kunde man se att Inte så fort, Adam! hade rekommenderats av 34 personer, medan de andra två böckerna som syntes hade 12 respektive 8 rekommendationer.

Jag tycker att det här är ett utmärkt exempel på hur lätt det kan vara att göra en marknadsföringsinsats. Nu är det bara att fortsätta så veckans alla dagar. Det kan vara så enkelt som att skicka ett mejl till sina vänner och berätta om boken, att ta in beställningar på den från föräldrar på barnens förskola, att ordna en rabatt för att en skola ska kunna beställa in ett gäng, att sälja den på en lokal julmarknad eller att försöka övertala en rikstäckande tidning att skriva om den. Ingenting är för litet för att räknas. Inget är omöjligt.

Alltså:

För att få till en bok: skriv varje dag!
För att göra den till en succé: Marknadsför den varje dag!

UPPDATERING:
Efter att ha puffat för detta inlägg på Twitter fick jag omedelbar respons från @Metabolisterna som skrev: ”Men kanske än viktigare: lyft a n d r a varje dag, så lyfter de dig! Känsliga grejer i soc. medier, detta.” Jag instämmer. Det skulle aldrig tjata om din bok i samma kanaler varje dag utan att ge något tillbaka. Själv är jag oerhört försiktig med att skriva sådant som kan uppfattas som ren reklam och vill alltid att det ska finnas något annat för läsaren att hämta. På Facebook har jag skrivit ganska lite om min nya bok, men visste att många av mina vänner och bekanta var nyfikna på den. Smakprovet är ett sätt att dela med mig av boken utan att de behöver köpa dem. Delandet bygger på att ett faktiskt intresse. På Twitter kan det vara ännu känsligare att tala om sig själv och sina projekt för mycket. Mitt råd: Engagera dig i frågor som du brinner för så kommer du att hitta likasinnade. Den dag du har en bok att berätta om känner de dig förhoppningsvis så väl att de står ut med lite pr. De kanske till och med hjälper till med det.

Min andra bok släpps idag

I dag blir jag författare på riktigt. I alla fall om man ska räkna som Författarförbundet, som verkar tycka att en bok är ingen bok, två böcker ett författarskap.

Min huvudperson Adam.

Hur som helst släpps min andra barnbok: Inte så fort, Adam!. Min huvudperson Adam, som i våras fick vattkoppor och kämpande mot en förfärlig klåda, ska nu lära sig cykla. Hans snälla pappa är med även denna gång. Och precis som förra gången är boken tvåspråkig. Den här gången tillkommer två nya språk: persiska och arabiska.

Eftersom jag har fruktansvärt mycket jobb för tillfället har jag knappt hunnit ta in hur det känns den här gången. Inför första boken gick jag och byggde upp en förväntan i flera månader. Nu tycker jag att tiden har gått väldigt fort – är det redan den 17 oktober?

Förmodligen kommer jag inte att riktigt förstå det förrän jag håller boken i min hand. (Ännu har jag inte fått mina egna exemplar.) Annat som påminner om att det är på riktigt är när recensionerna börjar komma eller om journalister ringer.

Till dess det inträffar tar jag de lugnt och funderar på hur jag kan hjälpa till att marknadsföra boken. Eftersom jag har mindre tid att lägga än i våras funderar jag på sätt att använda nätet mer. Jag kommer att prova att gästblogga. Det är inget jag har gjort tidigare, men jag tror att det kan vara givande om det görs genomtänkt och strategiskt. Återkommer med tankar om det längre fram.

En annan sak jag ska göra när jag får Inte så fort, Adam! i min hand är att skicka den tillsammans med Inte klia, Adam! till Författarförbundets invalsnämnd. Jag har ansökt om medlemskap och de har bett att få se på mina böcker. Huruvida jag beviljas ett medlemskap beror på den litterära kvaliteten. Det ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Jag hänger dock inte upp min egen författaridentitet på Författarförbundets beslut. Redan från bok ett har jag haft författare tryckt på mitt visitkort. För det tycker jag att jag är!

Poesi piggar upp i höstmörkret

När Tomas Tranströmer förra veckan tilldelades Nobelpriset var det många som jublade och under kvällens tv-sändningar tävlade journalister, författare och skådespelare om att spotta ur sig favoritcitat. Deras iver fick mig att dra fram min volym Tranströmerdikter ur hyllan. Där fanns många ord och formuleringar som fick mig att stanna upp, tänka och känna. Hans ord gjorde det poesin gör när den är som bäst: berörde mig. Och jag insåg att det var länge sedan jag läste poesi. Ännu längre sedan jag själv skrev dikter.

Under gymnasiet var poesin min huvudsakliga uttrycksform. När fysiklektionerna blev outhärdliga lät jag blicken glida iväg, ut mot världen på andra sidan glasrutan. Tankarna följde med och blev till ord, rader, strofer och dikter i mitt kollegieblock.

Några av dessa dikter var det första jag publicerade. Tidskriften Ponton upplät tre hela sidor åt mina ord. Dessutom gjorde de en miniintervju med mig där jag kunde kläcka ur mig pretentiösa saker som jag trodde att en blivande författare skulle säga. (Hur länge har du skrivit: ”Alltid.” Favoritförfattare: ”Umberto Eco.” Motto: ”Det är synd om människorna.”) Några år senare fick jag även veta att en av mina dikter kommit med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Det var stort!

Tranströmers ord öppnade en dörr till den tiden i mig. Tiden i mitt liv då varje ord var på största allvar. Då jag beskrev en färg som ”falu blodröd” och döpte mina samlade dikter till ”Snöängel”. Då jag kände ett släktskap med Sonja Åkesson och Edith Södergran och högläste Walt Whitman med vännerna nätterna igenom.

När jag tänker på den tiden saknar jag den. Jag saknar inte tristessen på gymnasiet eller ängsligheten över vem jag var och skulle bli. Men jag saknar mitt språk.

Då var språket något mystiskt, som skulle utforskas, upptäckas, tämjas och tänjas. Ett levande språk som bjöd in och bjöd motstånd. Språket var medmänniska och fiende.

Idag är språket mitt främsta arbetsredskap och paradoxalt nog måste jag erkänna att det har förlorat lite av sin magiska laddning. I mitt journalistiska skrivande finns inte mycket utrymme för språkliga saltomortaler. Orden ska fylla sin funktion utan att dra uppmärksamhet till sig.

I barnböckerna finns visserligen en större konstnärligt frihet, men ännu har jag inte utnyttjat den till fullo. Delvis för att mina publicerade böcker vänder sig till ganska små barn, men kanske också för att jag inte riktigt har vågat kliva in i mitt magiska språk igen.

När jag hade läst Tranströmer lade jag ner boken och plockade istället fram en sprillans ny anteckningsbok från mina gömmor. Högst upp på sidan skrev jag dagens datum. Sedan lät jag orden ta över pennan, sidan, tanken.

Det var roligt. Förbannat roligt.

Jag har inga som helst ambitioner att bli poet, men att släppa loss sin egen röst i en tillåtande form är något av det mest givande man kan göra. I höst skippar jag C-vitamin och inför istället dagliga poesistunder. Det ska nog hålla lågan uppe!

Författaren som festfixare

Mitt förra inlägg handlade om författarrollen, något som vi skulle kunna diskutera hur länge som helst. Som debutant kan det vara svårt att veta vad som egentligen förväntas av en. Att det är författarens roll att skriva, redigera och korrekturläsa är alla med på. Men sedan? Hur delaktig ska författaren vara i marknadsföring och försäljning? Det är självklart att ställa upp på intervjuer och signeringar, men ska en författare även sälja sin bok? Är det författarens jobb att ta betalt för och leverera  böcker? Och hur är det med releasefesten – är det förlaget eller författaren som ska ordna den?

När debutboken släpptes kändes det självklart att ha releasefest. I samarbete med mitt förlag och det lokala biblioteket arrangerade vi en lyckad tillställning. Det var god stämning, mycket folk och givande programpunkter. En reporter från SR International fanns på plats och gjorde ett ganska långt inslag om boken som senare sändes.

Det låg också mycket arbete bakom. Jag hade specialskrivit en sång. Vi anlitade sagoläsare och musiker. Makku hade gjort en stor Adam-figur i papp och improviserade fram bilder på ett blädderblock på plats, något som var mycket uppskattar bland både barn och vuxna. Dessutom ordnade vi en tävling för alla barn som var där. Tävlingen krävde en hel del efterarbete (sammanställa svar, utse vinnare, kontakta pristagare och skicka ut priser och tröstpriser).

Som upplevelse var releasen otroligt roligt att vara med om, men det tog tid. Tid från skrivandet. På sätt och hade det varit lättare att vara en riktig eremit som inte gillade folk och rakt av tacka nej till alla tillställningar. Men nu råkar jag – precis som många andra –gilla både gemenskapen och ensamheten. Då uppstår svårigheterna istället i att hitta en bra balans.

Hur stort arbete är jag villig att lägga ner på att exempelvis ordna en releasefest? Hur viktigt är det för bokens och min egen framtid? Hur många timmar skrivtid är jag villig att offra?

När första boken släpptes var det självklart att fira med en release. När min andra bok släpps om ett par veckor känns det inte lika självklart. Kan man verkligen hålla på och fira varenda bok?

Det är viktigt att då och då stanna upp och fråga sig varför man gör vissa saker. Och för vems skull man gör dem. Jag vet varför jag skriver och för vem jag skriver. Det är det viktigaste.

Den lilla författaren på den stora mässan

I taket hänger de stora förlagens skyltar som en armada av rymdskepp som gör sig redo att förgöra jorden. På mässgolvet står köpglada bokälskare packade som sillar. Travarna av böcker fylls ständigt på och från de många scenerna hörs författare berätta om sina liv, sina böcker och sitt arbete.

Bokmässan är över för i år och bloggarna svämmar över av inlägg om dess förträfflighet – även Debutantbloggen. På nätet kan alla skriva sin egen framgångssaga. Titta vem jag träffade! Titta vad jag gjorde! Det är lätt att upprätthålla bilden av den superminglande, alltid leende människan, som då och då spottar ur sig en och annan läsvärd bok.

Det är få som vågar blotta sin litenhet. Som vågar låta blicken flacka när hon inte längre vet åt vilket håll hon ska. Det är få som inte ler. Ändå är jag övertygad av att det ryms en hel del bitterhet på mässan. Rivalitet och avundsjuka. Många trampade tår och tilltufsade egon.

Det är sådant vi begraver inom oss själva för att ta fram och prata om först när vi står där på estraderna. När framgången gjort entré våra liv är det okej att erkänna sina svagheter och misslyckanden. Men så länge vi brottas med dem i nuet gömmer vi undan dem.

Jag är kluven. En del av mig gillar verkligen mässan, hysterin, överdrifterna, det stora formatet och galenskapen. Men inom mig finns också en del som skyr folkmassor, som gillar tystnad och tankens fullständigt frihet. Det är svårt att finna plats för det på mässan, där nästan alla är fullkomligt uppslukade av sig själva och sin omgivning. Var någonstans bereds plats för den som är tystlåten och ordkarg i verkliga livet, men briljant vid tangentbordet?

Jag och Camilla Läckberg (del 3)

Camilla Läckberg håller i min barnbok Inte klia, Adam!

Nämen se där, är det inte Camilla Läckberg som står och håller i min bok? Jo, det är det!

I förmiddags var jag på ett seminarium här på bokmässan med Amanda Hellberg och Camilla Läckberg med titeln ”Så blir du författare”. Mitt i seminariet kom jag att tänka på ett par blogginlägg från i somras, då Oskar och jag tävlade om att komma nära just Camilla Läckberg. Oskars bok stod i stället bredvid hennes i en butik, och min bok recenserades i samma tidning som hennes.

Jag tror vi enades om att inte göra det hela till en tävling, men under seminariet väcktes min tävlingsinstikt till liv igen.  Bara några meter ifrån en av Sveriges mest framgångsrika författare, med min egen bok i väskan, kunde jag inte låta bli att ta tillvara på chansen. Alltså stegade jag fram och överlämnade ett exemplar av min bok till Läckberg.

Medan jag pladdrade aningen för snabbt och möjligen en smula osammanhängande om att våra böcker hade recenserats samtidigt riktade jag sökaren mot henne. Den första bilden blev suddig så jag knäppte en till. Under tiden stod Läckberg tålmodigt där med min bok i nävarna och ett brett leende på läpparna. Ett riktigt proffs. Bilden blev bra, måste jag säga.

Så, vad säger du Oskar – kan vi förklara den här tävlingen avslutad nu, eller har du något att kontra med? Eller kommer kanske Frida på upploppet och springer om oss båda två på upploppet? Spänningen är olidlig…