Gästinlägg: Mitt namn är Estassy. Annika Estassy. Med rätt att skriva.

Visste ni att jag alltid börjar dagen med att läsa Debutantbloggen? Trots att det snart gått ett år sedan jag lämnade över stafettpinnen, tycker jag fortfarande att det är spännande att följa andras debutantresor.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan jag sist skrev här, blir jag lite yr. Att den fortsatta resan skulle bli så dramatisk och samtidigt så fantastisk…

Det började med att distributören Pocketstället, lagom till Solvikens pocketrelease i januari, gick i konkurs vilket fick till följd att den kampanj som Månpocket planerat gick om intet och att upplagan för boken drogs ner. Det kändes deppigt förstås. Men så hände det otroliga att läsarna hittade till boken ändå och att den sålde så pass bra att det inte tog många veckor förrän det blev dags för förlaget att trycka upp en upplaga till. Och en till. Och en till. Och en till. I skrivande stund har Solviken pocket sålt i drygt 20.000 exemplar. På mindre än ett år. De som har koll menar att det är dubbelt så bra som normalsnittet. Och detta utan hjälp av en massa PR. Jag har läsarna att tacka för framgången, det är de som gillar och rekommenderar. Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på dem. På er. Några fick jag tillfälle att möta när jag stod i Månpockets monter på Bokmässan och signerade bok efter bok. Tack!

I våras släpptes min andra roman, Croissants till frukost, men inte alls på Frank förlag som det var tänkt utan på ett helt annat: Bokfabriken. Bakom Bokfabriken står Mattias, Lasse och Erik, killarna som med stor framgång gav ut Solviken som ljudbok och som även hade avtal på att göra ljudbok av Croissants.

Vadan detta, kanske ni undrar. Jo, det var nämligen så att Frank förlag, drygt en månad innan planerad release, meddelade mig att man avsåg att helt ändra inriktning på förlaget och gå åt ett håll som inte längre stämde överens med vår överenskommelse och som jag kände inte alls passade vare sig min bok eller mig. Därför sa jag helt sonika upp vårt avtal, tog mitt manus under armen och gick till Bokfabriken som tog emot mig med öppen famn. Allt skedde inom loppet av fyra, mycket svettiga, dygn. Så här i efterhand har jag förstått att det som hände, att ett förlag tar över en utgivning på det viset OCH klarar av att göra det med den äran och UTAN att skjuta fram releasedatumet, är unikt. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att Bokfabriken vågade – och lyckades.

Slutet gott, allting gott alltså. Det har gått strålande för Croissants som inbunden, bättre än för Solviken inbunden faktiskt. Recensionerna har varit överlag positiva (några sågningar har det också blivit, det hör liksom till), den finns hos så gott som samtliga kommunbibliotek, folk köar för att läsa min bok och den 16 mars släpps den som pocket. Jag älskar mina croissanter och är oerhört stolt över dem.

Mitt i all turbulens hörde två olika agenter av sig och undrade om jag var intresserad av ett samarbete. Valet föll på Carina Deschamps som numera representerar mig när det gäller allt som har med mitt författarskap att göra. Jag kan koncentrera mig på det jag gör bäst och helst – att skriva. För skriver, det gör jag. En tredje roman kommer så småningom att se dagens ljus och min plan är att ha ett råmanus klart i april. Just nu har livet kört ihop sig en smula men jag ska försöka hämta igen förlorad skrivtid i jul …

Om mitt liv förändrats sedan sist? Inte nämnvärt. Jag jobbar fortfarande heltid på Studieförbundet Vuxenskolan, jag sitter fortfarande i samma fåtölj och försöker skriva mina 500 ord om dagen och jag umgås fortfarande med mina skrivarvänner. Men datorn är ny, jag är aktiv inom läsfrämjande och numera kallar jag mig inte fritidsförfattare utan rätt och slätt författare. Att skriva är det bästa jag vet och mötet med läsarna det som driver mig. Jag älskar att väcka känslor, att ta mina läsare i handen och leda dem in i de världar jag skapar. Förhoppningsvis kommer de – kommer ni – att också framgent vilja följa med.

Kära hälsningar – hoppas vi ses snart!

 

Ce n’est qu’un au revoir …

Det slår mig att dagens inlägg denna juldag är mitt sista! Ty nästa onsdag är det ett nytt år och mitt mandat att skriva här har gått ut. Tänk … Mitt debutantår är till ända.
Hur blev det, har jag förändrats, har min syn på författaryrket och branschen förändrats?
Inte särskilt.
Branschen är precis så tuff som jag trodde och jag är glad över alla mina yrkesår i filmvärlden. Mycket av det som sker och skett med förlag och författarkollegor har jag sett hända i andra sammanhang. Den som väljer ett kreativt yrke gör det inte av lättja eller bekvämlighet, den saken är säker! Den gör det för att den inte kan välja annorlunda, smällarna till trots (och då är det inte smällandet av champagnekorkar jag tänker på).

Jag är även glad över att jag debuterade sent, och nöjd med att ha en annan karriär också, ett jobb som betalar mina räkningar. Det innebär i och för sig att jag får skriva på min fritid men det finns ett värde i att inte göra en älskad hobby till sitt yrke. Nu kan jag skriva för mitt eget höga nöjes skull, inte för att dra in pengar. De slantar som kommit in hittills är trevliga men inte handlar det om astronomiska summor inte. När skatter och avgifter är betalda räcker det som blir kvar till att bjuda familjen på två sköna semesterveckor utomlands, en välförtjänst guldkant och ett tack för att de stått ut med mig och min vana att alltid skylla på skrivandet för att slippa undan hushållsbestyren …

Numera har jag inga problem med att kalla mig för just fritidsförfattare och att gödsla med mina visitkort. Skrivandet har blivit en erkänd del av den jag är och jag förringar inte längre min egen insats. Jag är mycket stolt över att ha skrivit Solviken och jag är ännu stoltare över att ha skrivit en andra bok. Vad som än händer i framtiden kan ingen ta den bedriften ifrån mig.

Så – vad vankas under 2014?
– Tre vändor med redigering och tre korrekturomgångar av Croissants till frukost.
– När allt är godkänt och klart ska ljudboksförlaget få manuset och läsa in det. Denna gång kommer ljudboken och den inbundna upplagan ut samtidigt.
– Omslaget till Croissants är nu helt klart (det sista som gjordes var att ändra typsnittet på titeln till en rak istället för snirklig variant) och kommer därmed att snart läggas ut hos alla nätbokhandlare, tillsammans med baksidestexten. Om mina tankar kring min nya bok kan du läsa HÄR.
– Release på Solviken som pocket om några veckor.
– Release på Croissants till frukost i april (och eftersom jag numera vet att det alltid blir förseningar kommer den säkert ut i typ maj).
– En releasefest för min nya bok vill jag förstås ha …
– Den sista helgen i mars åker jag och ett stort gäng läsglada typer till en kursgård utanför Norrtälje för att göra just det. Läsa. Och umgås förstås. Det kommer att bli underbart!
– Börja skriva på min tredje bok någon gång därefter. Jag har inte bråttom, utan tankar och funderingar ska få ta tid. Förmodligen skriver jag en fristående fortsättning på Solviken och Croissants. Förmodligen men inte helt säkert …
– Fler noveller eller följetonger hinner jag nog inte med, mitt ordinarie jobb kommer att ta alldeles för mycket tid nästa år. Dessutom vill jag hinna läsa också, inte bara skriva.

Kära ni … Ett stort tack för det här året, för att ni läst, kommenterat och peppat. Jag önskar er varmt lycka till med ert eget skrivande och läsande. Kämpa på men glöm inte att ta vara på stunden också.

Nej, jag säger inte adjö, jag säger på återseende. På min blogg kanske? Facebook? Eller i en bokhandel nära dig …

Kram!

Finns du om du inte syns?

Häromdagen hörde ett bibliotek av sig och bokade in mig på ett författarbesök i april. Det kändes stort. Bokhandlare har föreslagit författarsamtal när nästa bok kommer ut. Mitt förlag bokar in signeringar. För det mesta tackar jag ja, jag vet hur viktigt det är att vara ute och synas, bygga på sitt varumärke som det så vackert heter. Att vara författare räcker inte längre, idag ska man också vara estradör, om detta har jag skrivit tidigare och det handlade då om att synas i sociala medier.

Så tack mamma och pappa för att ni satte mig i balettskola när jag var sex år gammal, där lärde jag mig att stå på en scen och visa upp mina konster. Och tack för att jag fick träna konståkning i flera år, där lärde jag mig att ramla på rumpan inför publik utan att bryta ihop. Tack också för åren som gymnast – att komma fel mot en barr eller ramla av en bom lärde mig att bita ihop när det gör ont. Slutligen tack för att vi flyttade så mycket och bodde i olika länder, det lärde mig att vara anpassningsbar. Mina olika jobb har lärt mig att tala inför stora grupper, små också för den delen. Tack för det.

Jag har alltså inga problem med den extroverta delen av författaryrket och är det någonting som jag älskar så är det att prata om mitt skrivande. Samtidigt har jag en annan sida. Den som egentligen skulle vilja slippa visa upp sig, den som, om den fick välja, skulle ta till flykten istället för att exponeras. En författarkollega tyckte att det kändes som att prostituera sig när hon stod vid ett signeringsbord och bad alla som gick förbi att köpa henne – jag menar boken … Det ena hänger onekligen ihop med det andra och jag förstår mycket väl hur hon upplevde situationen. Men jag tror inte att vi kommer undan.

Förlaget gör en del för att marknadsföra mig men det räcker inte. Jag måste själv initiera olika aktiviteter och intervjuer och har därför tagit kontakt med media, sagt att hej, här och jag och jag svarar gladeligen på alla era frågor. För det mesta får jag kalla handen, jag är ju liksom inte den enda som vill ha uppmärksamhet. Dessutom är jag faktiskt rätt så ointressant för till exempel veckotidningar som vet exakt vilken sorts artiklar som deras läsare vill ha. Eller som en tidning krasst konstaterade: ”Du är för nöjd och lycklig, du har inte råkat tillräckligt illa ut. Lycka säljer inte.”

Vad svarar man på det? Ursäkta mig? Ska jag kanske uppfinna mig en hemsk barndom, en hemlig sjukdom, en elak svärmor? Skulle det ge mig några spaltmilimetrar? Ska jag uppföra mig skandalöst? Det skulle i och för sig vara lite intressant …

Äsch, lika bra att jag koncentrerar mig på att skriva så bra som möjligt istället. De mörkare delarna av mitt liv behåller jag för mig själv, även om det innebär mindre medial uppmärksamhet.

Fyra författare och en signering

Mota prestationsångesten i grind!

Samtidigt som jag ivrigt väntar på att Solviken ska komma ut i pocket (vilket enligt Månpocket blir i februari eftersom det är en mars-release, och nej, inte heller jag förstår logiken i det, trots att jag fick den mig förklarad när jag var på författarfrukost hos just Månpocket i förra veckan), laddar jag inför redigeringsomgången av Croissants till frukost (jag ska få tillbaka mitt manus från förlaget den 20 december), OCH skapar pusselbitarna som ska bli min tredje bok. Jag har nämligen insett att det är precis så jag jobbar – först tillverkar jag delarna, sedan lägger jag ihop dem till en helhet.
Det känns onekligen lite schizat att ha tre olika berättelser som snurrar runt i huvudet samtidigt men jag trivs rätt bra med det.

Jag hade ingen som helst prestationsångest när jag skrev Croissants till frukost. Märkligt, det borde jag ha haft. Solviken hade ju uppfört sig exemplariskt och förlaget som i och med min 2:a köpt grisen i säcken, förväntade sig en bok på minst samma nivå. Det borde ha gjort mig förlamad av skräck.
Men icke. Faktum är att det var precis tvärtom. Nu visste jag ju att jag kunde skriva en roman, en som dessutom fått och får mestadels positiva läsarreaktioner. Jag slappnade av. Vågade lita på min förmåga att få till det, vågade låta berättelsen berätta sig själv. Inte någon gång tvivlade jag. Manuset skulle bli skrivet, den deadline jag själv satt, hållas, och såväl förlag som coach och testläsare bli nöjda.
Ni hör väl hur det låter?
Skrytigt och förmätet.
Så självgott att man vill kräkas. Måtte gudarna straffa mig å det grövsta och lära mig veta min plats, kanske någon tänker.
Och det kan förstås mycket väl bli på det viset – att Croissants hatas av alla och blir ett riktigt magplask. Fast jag tror inte det och det känns lite läskigt att erkänna det offentligt. Jag vet att jag gjort mitt allra bästa och att mitt skrivande utvecklats. Vad mer kan man begära?

Min tredje roman är bara en tanke ännu, ett embryo. Men graviditeten kommer att bli längre än med Croissants. För det märkliga är att NU känner jag pressen. NU har prestationsångesten vaknat. NU tänker jag att jag inte får göra någon besviken och jag måste överträffa mig själv. För jag vill ju bli underbar och älskad av alla och jo, på jobbet ska det också gå jättebra …

Med ens ser jag skrivkrampsspöket närma sig med stormsteg, och det innan jag ens skrivit en enda rad på det som är tänkt att bli den tredje och sista delen av Solviken-trilogin (i och för sig har jag inte planerat för en trilogi, inte på det viset, men visst lät det tjusigt?). Det slår mig då hur glad jag är över att jag inte debuterade som osäker tjugo- eller trettioåring. Numera vet jag att jag kan och att mina egna tankar är min största motståndare.
Det är med författare som med idrottsmän; att komma i mål trots blodsmak i munnen är en fråga om inställning till sin egen förmåga. Vem ska våga tro på mig om inte jag själv gör det?

Författare = masochist?

Att vara utgiven innebär så mycket mer än att få hålla sin bok i handen. Det innebär även att hamna i ett sammanhang. Att få nya vänner, kollegor, träffa läsare, ge intervjuer, dricka bubbel ibland … Men att vara utgiven innebär också att bli del av en ibland obegriplig och grym bransch.

Skratt och tårar, hopp och förtvivlan i en salig röra.

Att låta manuset lämna hårddiskens avskildhet för att istället utsättas för andras ögon, betyder att det jag skapat blir bedömt. Betygsatt. Tuggat och i bästa fall svalt. I sämsta utspottat med en grimas.

Som debutant trampar du på många minor. Eller ser andra göra det. Som debutant måste du vara hårdhudad, lära dig att inte ta saker och ting personligt. Sila och sålla. Ett löfte ena dagen kan förvandlas till en besvikelse nästa.

Bokbranschen är turbulent, kartan ritas om, villkoren förändras för såväl stora som små förlag. Till exempel har Massolit Media köpt Forma books av ICA-gruppen. Vad det innebär för de förlag, bland andra Damm, och de författare som tillhör Forma vet ingen.

Norstedts är också till salu, KF är inte intresserad av att behålla förlaget.
Även små bolag har det tufft ekonomiskt. Vem vet hur länge det dröjer innan flaggan halas ner? Och hur ska det gå för bokhandlarna? Kommer det att finnas fysiska boklådor i framtiden? Fysiska böcker?

Mitt i ett stormigt hav guppar vi författare omkring i våra bräckliga farkoster. Vi håller i relingen tills knogarna vitnar och hoppas på det bästa, väl medvetna om att vi måste leverera inte bara kvalitet utan också kvantitet. Misslyckas vi, riskerar vi att få silkessnöret av förlaget.
Är du lönsam lilla vän? Kan du bli det? Jaså, inte. Tack för kaffet …

Som författarwannabe, ivrig att få kliva över tröskeln och äntra de utgivnas planhalva, är det lätt att dra en lättnadens suck när antagningsbeskedet från förlaget dimper ner. Äntligen får man vara med och spela. Och visst är det ett spännande och givande spel som ger mycket tillbaka, men det kan också vara kallt och utan pardon. Hur din bok tagits emot av köparna och kritikerna kommer att analyseras och resultatet få konsekvenser för din fortsatta författarkarriär. Var beredd på det.

Ändå är vi många som inte kan tänka oss något bättre än att få bli, eller fortsätta vara, en del av denna obarmhärtiga värld. Är det detta som kallas för masochism?

Inspirerande möten

I lördags var jag på en litterär salong. Det var duktiga Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag som hade bjudit in och så trevligt det var! Opretentiöst och gemytligt. Intressanta diskussioner om att skriva och läsa, spännande författarpresentationer, bl a Linda Olsson som berättade om hur det var att succédebutera vid 57-års ålder (Linda är författare till Nu vill jag sjunga dig milda sånger). Självfallet skvallrade vi lite också, vad vore en litterär salong utan en dos skvaller? Eller omvärldsbevakning, som jag föredrar att kalla det …

Att skriva är som alla vet ett ensamt arbete. Därför blir det extra roligt att då och då träffa likasinnade. Möten som ger energi är bra möten och även om man inte ska förakta värdet av att umgås via nätet kan inget ersätta det fysiska mötet. Någonting händer när vi människor kommer samman under trevliga former; vi utvecklas och inspireras. Jag märker det ständigt i mitt ordinarie arbete, det är därför jag tycker om att jobba med folkbildning.

Jag har ofta tänkt att om jag bodde i ett tjusigt hus som dessutom låg centralt och hade stora sällskapsutrymmen, skulle jag regelbundet bjuda in till litterära aftnar. Det är givetvis helt fel tänkt. Lördagens begivenhet visade med all tydlighet att allt som behövs för en lyckad träff är en bra mix av gäster och tillräckligt många sittplatser. Och så något litet att tugga på och ett par droppar att hälla i glaset. Men det är samtalen som är det primära.

När ni läser detta – om ni gör det innan nästa vecka – befinner jag mig i Israel för jobbets räkning. Resan innebär en annan typ av möten än litterära, men jag ser fram emot dem lika mycket. Det finns så många berättelser som jag inte hört, så många levnadsöden jag inte känner till, platser jag aldrig besökt.
Möten.
Finns bättre inspirationskälla för en författare?
När jag kommer tillbaka ska jag på allvar fundera om inte också jag skulle bjuda in till en litterär salong nästa år. Jag har inte så många sittplatser men golvet är rent och mattorna mjuka.

Snart ett år …

För snart ett år sedan, den 23 november 2012, kom ett mejl:

Hej!
Jag har nu läst ditt manus och tycker det är riktigt bra.
Jag skulle gärna vilja träffa dig.

Det blev början till en osannolik resa som fortfarande pågår. Mitt år som författardebutant har varit det märkligaste i hela mitt liv. Så mycket roligt men också ångestfyllt som jag varit med om, så många intensiva känslor som samtidigt farit runt i kroppen och hållit mig vaken om nätterna, så många nya vänner jag fått. Jag har även upptäckt okända sidor av min personlighet, sprängt gränser och förvånat mig själv.

Jag har dessutom insett att en av de roligaste sakerna med att vara författare är kontakten med läsarna. Att föra en dialog om boken med dem, att få underhålla och inspirera. Jag störtgillar det och har ingenting emot att ställa mig på en scen och tala inför många, eller – som igår kväll – i en personalmatsal för att tillsammans med fyra andra författare berätta om våra böcker och vårt skrivande för tjugotalet entusiastiska kvinnor.

På fredag är det dags igen – då är vi fyra författare som ska exponera oss för massorna. Eller för en lunchpublik i varje fall. Att vara flera författare som stöttar och kompletterar varandra är ett bra sätt att få hjälp med eventuella premiärnerver. Dessutom är det kul att lyssna när andra berättar om sitt skrivande, jag tröttnar sällan på det. Det svåra dock är att begränsa sig, att inte bli så förtjust i sin egen röst att man maler och maler och inte ens märker att åhörarna inte längre lyssnar.
Jag skulle lätt kunna hamna i den fällan. Inte på grund av att jag är särskilt förtjust i min egen röst, utan för att det är underbart kul att få bubbla om ett älskat ämne.

Snart ett år sedan jag blev antagen och fortfarande händer det osannolika saker i mitt liv.
Som igår eftermiddag till exempel när telefonen ringde precis innan jag skulle iväg till den där författargrejen. Numret var obekant och jag svarade avvaktande men, som tur var, inte otrevligt. Man har väl lärt sig läxan …

Vem som ringde?
En litterär agent som blivit tipsad om Solviken och mig. En LITTERÄR AGENT!
Händer sådant i verkligheten? Att en debutant blir uppringd av en litterär agent?
Jag blev tvungen att sätta mig.

Ibland undrar jag när jag kommer att vakna upp och hur hårt det uppvaknandet blir. Men – que sera sera. Tills det sker fortsätter jag att leva min dröm.

Dags att fylla på inspirationsboxen

Medan somliga äntrat moderskeppet NaNoWriMo och befinner sig i omloppsbana runt jorden, har andra (typ jag) lämnat skrivarlyan för att något yrvaket möta världen igen. Mitt manus har alltså gått iväg till förlaget och jag tänker inte ens titta på det förrän förläggaren återkommit med synpunkter. Kanske tar det henne en vecka, kanske tar det henne en månad … Under tiden får manuset vila och jag med. Jag behöver fylla på inspirationsboxen igen, boxen som jag rotar runt i när berättelser ska berättas.

I min inspirationsbox slänger jag in lite allt möjligt, precis som jag alltid gör med lådor och boxar. Ordning och reda, det gillar jag, men jag har en annan sida också, en stökigare. Det är den som till exempel gör det omöjligt för mig att ha städade garderober längre tid än ett par dagar. Och det är därför jag älskar skåp och lådor. In med allt stök i dem och sedan snabbt stänga igen. Tada!

Jag skulle vilja rekommendera alla som skriver att skaffa sig en inspirationsbox. Samt stora öron och vidöppna ögon. Ge sig ut i världen, träffa människor, lyssna mer, tala mindre, iaktta. Notera språk och gester, notera ansiktsuttryck. Göra små mentala anteckningar och lägga dem i boxen. Ställa frågor, vara nyfiken. Och inte glömma att förvarna vederbörande om att allt den säger kan komma att användas i någon framtida berättelse. Det brukar få folk att berätta … ännu mer.

I min inspirationsbox ligger även böcker jag läst och filmer jag sett. Läsa och lära. Gå på bio och lära. Se på teve och lära. Läsa tidningar. Hur gör andra historieberättare? Knycka sånt man tycker är bra, sätta sin egen prägel på det, göra det till ens eget. Men inte plageria och inte härma.

Jag är ingen introvert författare, jag när ingen dröm om att dag efter dag sitta ensam på kammaren och skriva ihop mig ett liv. Nej, jag vill leva på riktigt. Också. Utsätta mig för möten. För hur ska jag kunna berätta om människor, om konflikter, rädslor och drömmar om jag aldrig lämnar min skrivarlya för att fylla på inspirationsboxen?

Som igår – när min skrivargrupp träffades och satt och pratade i timmar. Eller som idag – när jag stod i kollektivtrafikkaoset och såg vad stressen gjorde människorna. Genast hamnade ord och händelser i min inspirationsbox. Där får de ligga till sig tills jag kryper tillbaka in i min skrivarlya.

Ikväll ska jag börja läsa Sophies historia av Jojo Moyes. Till helgen blir det filmtajm – förmodligen The Butler. Två bra grejer att slänga in i inspirationsboxen. Och så en fika på stan, tillsammans med maken. Mitt i myllret.

Kanske kunde min inspirationsbox även kallas för … Livet.

Och det hände sig vid den tiden …

Det var i somras, i augusti närmare bestämt, och jag hade en semesterdag hemmavid. Semesterdagar hemmavid kan vara förunderligt sköna och denna dag var just det. Solen sken genom den öppna balkongdörren, humlor och fjärilar hade hittat upp till våra lavendelkrukor och jag satt i min Laminofåtölj, precis som nu, med iPaden i knät och en kopp örtte nära till hands.

Då ringer vår hemtelefon och genast stiger min irritationsmätare från noll till tio. För det vet ju alla att om hemtelefonen ringer en vanlig vardag är det föga troligt att uppringaren vill annat än sälja någonting som vi vare sig bett om eller saknat. Tio år efter min skilsmässa – jag fick behålla vårt gamla nummer – får jag fortfarande samtal från en man som söker mitt ex och som när jag berättar att vi inte delat bostad, säng eller liv på evigheter, undrar – när han ändå har mig på tråden – om inte också jag skulle vilja börja samla på värdefulla mynt. Nej, det vill jag inte och inte visste jag att mitt ex gjorde det heller men å andra sidan är jag av den åsikten att alla har rätt till sina små hemligheter och att det finns värre saker än att samla på mynt i smyg. Fast jag undrar var mitt ex gömde sin samling och hur mycket den var värd …

Telefonen ringde alltså och eftersom jag inte kan låta bli att svara när en telefon ringer, krånglade jag ur mig fåtöljen och gick ut i hallen där apparaten står. Med tanke på hur lite vi använder den är frågan om vi överhuvudtaget borde ha en fast telefon. Men tack vare IP-telefoni kostar det oss ingenting att äga en manick som vi nästan aldrig pratar i. Den är mest till för att kommunicera med våra mammor. Och till att be försäljare som lyckats ta sig förbi NIX-spärren eftersom de representerar företag eller organisationer som vi har – eller har haft – koppling till, fara och flyga. För det mesta är det min man som ber dem göra det, och så butter som han låter vid sådana tillfällen är det obegripligt att inte samtliga telefonförsäljarbolag svartlistat oss för länge sedan.

I vilket fall som helst, telefonen ringde. Jag svarade och lät minst lika välkomnande som min man brukar göra. Min nye man alltså, inte mitt ex. Min nye man har säkert också sina hemligheter men att samla på mynt är inte en av dem, inte vad jag känner till …

Jag tror inte att jag ens sa mitt namn när jag lyfte på luren – eller knäppte på luren ska det väl heta nu för tiden – utan jag väste fram ett ilsket ”Hallå!”.
Det blev tyst i ett par sekunder innan en artig mansröst frågade om han kommit hem till Annika.
”Ja, hurså?” tror jag visst att jag svarade, inställd på att inte falla för någon charmoffensiv. För att göra det riktigt tydligt för vederbörande på vilket humör jag var på, sa jag även att vad den än tänkte försöka sälja var svaret nej. Och hör sen.
Återigen blev det tyst i ett par sekunder och jag skulle just till att slänga på luren – eller snarare knäppa av luren vilket är en mycket tråkigare handling än att slänga på den – när den envetne mannen harklade sig och sa:
”Ursäkta att jag stör.”
Intelligent människa, han har förstått min poäng, hann jag tänka innan han fortsatte:
”Det gäller Solviken, jag undrar om du skulle vara intresserad av att få den utgiven som ljudbok.”

Det blev min tur att tappa tungan, som fransmännen säger, men som tur var hittade jag den igen. Sedan följde ett långt och mycket trevligt samtal med Mattias på ljudboksförlaget HörOpp! som resulterade i att Solviken inte bara finns som inbunden, e-bok, talbok (och snart pocket) utan även som ljudbok, uppläst av Kerstin Andersson.

Numera försöker jag att låta lite trevligare när jag svarar i hemtelefonen – vem vet vilket spännande erbjudande som döljer sig bakom en len försäljarröst.
Fast mannen som tycker att jag borde börja samla på värdefulla mynt slänger jag fortfarande luren i örat på. Ja, knäpper av luren då, om det ska vara så noga.

Ett omslag blir till …

I dagarna blev omslaget till bok 2, Croissants till frukost, klart.  Och ja – det heter ”Croissants” och inte ”Croissanter” på mitt omslag eftersom vi valde den franska böjningen med flit, dels som en blinkning åt platsen där största delen av berättelsen utspelar sig, dels för att jag tycker att det grammatiskt korrekta ”Croissanter” är ett så otroligt fult ord. Men jag använder det inne i boken, där följer jag SAOL. Utanpå boken däremot, råder konstnärlig frihet …

Men nu tänker jag överlämna ordet till Anna Handell/Montage som skapat omslaget, ett teamwork mellan henne, förlaget och mig på ett litet hörn. Jag undvek dock att lägga mig i alltför mycket, hade fullt förtroende för att förlaget och Anna kunde sitt jobb.
Hur tänkte då en kreatör som Anna när hon jobbade med mitt omslag? Vad tog hon hänsyn till? Hur såg processen ut? Frågor som jag själv önskade få svar på, fascinerad som jag är, och alltid varit, av kreativa människor.

Jag ville respektfullt tolka Annikas berättelse och ta fram stämningen i hennes ord. Ibland kan längtan efter skönhet vara nästan smärtsam, fastän man befinner sig precis där i stunden. Det finns en svärta i all värme, och horisonten är där borta i diset. Nära men långt bort. Kompositionen i bilden låg självklar i sinnet redan när jag läste den första delen av manuset. Harmoni. Säljande harmoni, skulle det bli! 
Vi pratade ihop oss om ledord och sedan skickade jag blyertsskisser för att försöka förklara hur jag hade tänkt. Annika hade tänkt precis detsamma. Klick!
Pinjeträdets form var viktigt för att rama in hela bilden och efter att jag fått idén med bildens komposition godkänd hos förlaget, satte jag igång att teckna. Barren ritade jag på ett eget papper och duplicerade flera gånger i Photoshop, för att ge djup och grund.

Eva Fallenius på förlaget tyckte att ett foto (som först var aktuellt) med en stol och ett bord på en terrass var alltför stela och ”ofranska” (jag höll med) och till slut kom vi fram till att jag skulle rita det hela. Eller ”montera” alltihop och själv teckna det jag tyckte saknades. 

I trädgården ritade jag av mitt eget möblemang och gjorde det svart för att passa med järnräcket. Jag klippte ut berg att längta till ur ett papper med lite struktur, och monterade in ett foto från Frankrike med hustak. Jag älskar vinrankor och ritade för många som sedan inte fick plats. 

Annika ville ha rosor med eftersom rosorna har betydelse för berättelsen. Så då fick det bli rosor, så klart! Jag funderade en stund på det, ville inte ha helt perfekta illustrerade rosor med risk för att det skulle bli för endimensionellt och rent av gulligt. Vi hade pratat om svärtan i boken och om man tittar på en ros så är den faktiskt ganska rafsig i sitt växtsätt. Taggar och oregelbundna grenar i allt det sköna… 

Slutligen plockade jag av ett par kvistar av min favoritros, Madame Alfred Carrier, i trädgården och fotograferade av dem utan att försköna eller justera hur spretiga de var. Sedan ritade jag över dem med egna färger.  
Under arbetets gång har det sagt klick, klick, klick och jag tror inte att jag är den enda som kommer att förtjusas av Annika och hennes bok.

Jag hoppas att Anna har rätt, att boken när den kommer ut april 2014 hittar sina läsare. Men oavsett hur det går har jag mitt omslag kvar. Jag fick nämligen bilden förstorad, utprintad på konstpapper och signerad.
Nu ska den ramas in.
Tjoho!

Slutet gott, allting gott?

I söndagskväll gjorde jag det; skrev det magiska ordet Slut, det sista av 77 666 stycken! Ett märkligt antal ord för ett råmanus, känns lite som The Number of the Beast …

I måndagskväll satte jag mig vid köksbordet, inte med min iPad eller dator framför mig, utan med en manusbunt. Det var första gången på månader som jag inte behövde få till ännu en scen eller ytterligare ett kapitel, och som jag använde en redigeringspenna istället för ett tangentbord.

För första gången sedan jag började skriva på Croissants till frukost skulle jag läsa manuset i ett svep. Fram tills då hade jag bara kollat igenom föregående dags text för att komma in i berättelsen igen, jobbat framåt utan att titta bakåt, till skillnad från när jag skrev Solviken. Jag märker att det gett mig en helt annan distans till historien. Dels känns det som om någon annan än jag skrivit den, dels ser jag tydligare förbättringsmöjligheterna i själva texten.

Detta med en berättelse som skrivits av någon annan …
När det var dags att avrunda och knyta ihop trådarna, blev jag varse en märklig sak som jag inte minns att jag upplevde med Solviken. Det var som om berättelsen styrde mig och inte jag den, jag hade inte längre någon makt över mina romanfigurers öden. Under hela skrivprocessen hade jag hållit dem i ett fast grepp, inte tillåtit alltför många utvikningar från min ursprungliga plan. Men nu, på slutet, tog de över helt och hållet och ville inte längre samma sak som jag. Gabriel och Cecilia hade förvandlats till riktiga människor, lika levande som vem som helst av mina vänner. De satt och tjafsade med maken och mig vid frukostbordet och de följde med oss på våra promenader. Men de rackarna slutade att lyssna på mina goda råd. De började fatta egna beslut, kan ni tänka er, och gjorde egna val, inte alltid de rätta men vad skulle jag göra?
Sicken tur att det tog dem så pass lång tid innan de gjorde myteri. Tänk vilken röra det hade blivit annars!
Det var lite bättre ordning på Gabriel i Solviken, han var lydigare där, men jag antar att han till slut tröttnade på mitt domderande sätt.

Hur Croissants till frukost slutar?
Tja, det undrar jag också.
Vi är inte riktigt överens med varandra om hur vi ska tolka slutet, Gabriel, Cecilia, maken och jag …

Jag skriver för att läsas

Jag vet inte om ni minns, men i februari fick jag en beställning på en följetong av Året Runt. Tre hela helger satt jag och skrev och redigerade de 10 000 orden som följetongen skulle vara på. Tre avsnitt och gärna med ett hösttema, tre avsnitt som tidningen dissade eftersom den tyckte texten var för litterär, dvs att det tänktes lite för mycket och svängde lite för lite.

Istället för att ge upp började jag om från början, behöll grundstoryn men kryddade upp den ordentligt. Och här är resultatet! På fredag kommer del 1 i min rafflande kortroman En lögn att lita på!

Nej, det är inte jag som hittat på titeln, min arbetstitel var En höst att minnas men jag antar att inte heller den svängde tillräckligt …

Jag gillar att tidningen skriver ”Ny roman av Annika Estassy Lovén”, det gör underverk för min självkänsla att se mitt namn lyftas fram på det viset. För som författare råkar man (= jag) ständigt för formsvackor, dagar när jag tycker att jag skriver sämre än sämst och varför i hela världen skulle någon överhuvudtaget vilja läsa mina texter … Men turligt nog finns de andra dagarna också, dagarna när jag läser något jag skrivit och det känns smått surrealistiskt att det är jag, JAG, som lyckats åstadkomma den där texten som faktiskt är ganska bra, till och med mycket bra ibland.

Jag är stolt över att vara publicerad i en veckotidning. Den som rynkar på näsan och tycker att det där kan väl vem som helst skriva är välkommen att försöka. Och till den som inte vill se sitt namn i en veckotidning, som tycker att det är ett underbetyg, säger jag bara:
En upplaga på 149 700 ex och en räckvidd på 347 000 läsare (enligt TS.se) samt att noveller och följetonger är den delen av tidningen som läses mest  …
Tacka nej till det den som vill, jag gör det inte.
Jag skriver för att läsas.

Denna stund är min, bara min.

Jag skulle så gärna vilja visa er hur omslaget till min andra roman växer fram.
Det bubblar inombords när jag ser det och jag glömmer bort att det faktiskt är min text, min berättelse som kommer att finnas där, innanför pärmarna. Jag betraktar omslaget och känner hur gärna jag vill läsa den där boken som någon som heter Annika Estassy har skrivit …

Privilegierad.
Det är så jag känner mig. Jag är så oerhört tacksam för att Solviken, det första romanmanuset jag någonsin skrivit, blev antaget och utgivet, att Frank Förlag trodde på det och på mig. Det är på sätt och vis först nu, när jag ser hur en formgivare med varsam hand tecknar fram omslagsbilden till min andra roman, hur hon fångar essensen i den, som det slår mig att jag nog kan kalla mig för författare. Faktum är att jag blev så exalterad att jag beställde visitkort där det står att jag är just det – författare. Först kändes det förmätet, skrytigt och jag nästan skämdes. Men vad sjutton, med snart två romaner i bokhandelshyllorna borde jag väl kunna titulera mig det?
Att få Solviken utgivet var stort men också omtumlande. Dessutom gick allt så fort, var så overkligt att jag inte riktigt hann med, jag var mest orolig, kunde inte glädja mig ordentligt.

Men nu … Jädrar i min låda vad glad jag är över att jag till våren släpper min andra roman! Det är verkligen som om alla känslorna kommer på en och samma gång … I precis denna stund som är nu, är jag lyckorusig. Över att Solviken blev en bok som läses och gillas så mycket att jag  får beundrarmejl, över att den i början av nästa år kommer som pocket hos Månpocket, över att jag snart – mycket snart – ha skrivit ytterligare en roman, som heter Croissants till frukost och som är på väg att få ett fantastiskt omslag.

Jag fångar stunden, håller kvar den i min hand och slår bort alla katastroftankar.
Ögonblicket är mitt.
Bara mitt.

  

Låt mig vara ifred en stund

20.000 ord.
Så många ord saknas innan jag är i mål med råmanuset till min nästa bok.
Herregud, jag är ju nästan i hamn! Kunde jag bara få lite skrivro skulle jag till och med kunna bli klar innan min egen dead-line!
Det är precis som med den sista graviditetsmånaden då man är så trött på att vagga omkring med stor mage, inte kunna sova ordentligt och ha en Allien som sparkar, hickar och trycker på alla möjliga inre organ att bara tanken på att gå över tiden gör en galen. Exakt så känns det att snart vara i mål med sitt manus. Jag längtar ihjäl mig efter att få sätta punkt, efter att få läsa igenom hela berättelsen i ett svep för första gången och fördjupa den.
För att skriva ett råmanus innebär för mig att få ner själva historien på papperet: handlingen, persongalleriet, miljöerna och dialogerna. Sedan kommer redigeringsfasen då jag fördjupar och kontrollerar att inga trådar hänger lösa. Kompletterar. Med Solviken fick det som konsekvens att jag strök massor och skrev om. Så kommer det inte att bli nu, för denna gång har jag tänkt efter före, förstår ni. Berättelsen hänger ihop, dramaturgin är på plats. Det är djupet jag vill åt, känslorna. Humorn finns redan men svärtan ska bli svartare.

Men så var det detta med skrivro då …
Det är ta mig sjutton hopplöst att få folk som inte själva skriver eller lever tillsammans med en författare, att förstå att jag MÅSTE få dra mig tillbaka ibland. Att det inte är av illvilja jag hoppar över födelsedagskalas (inklusive mitt eget) och annat som tar timmar i anspråk av min fritid, utan för att jag måste hushålla med min tid. Ska det vara så svårt att förstå att jag helt enkelt behöver bli lämnad i fred? Ring inte, knacka inte på dörren, låt mig vara bara.
Som när jag tar ledigt från jobbet för att kunna få till en långhelg som ska ägnas åt att skriva och folk tycker att det är toppen för då kan jag göra det och det och det när jag ändå är ledig. Och när jag säger att tyvärr – jag måste skriva – får jag höra att det hinner jag väl göra sedan. Men vadå SEDAN? När inträffar SEDAN? Mitt i natten eller klockan tre på morgonen?
Så jag tackar nej och får höra att jag är hopplös.
Det bjuder jag på. För jag vet att samma människor som suckar åt mig nu, kommer att läsa min nya bok och undra hur i hela friden jag hann med att skriva den …

Hösten är här och returerna med den

Detta skulle kunna bli ett deppinlägg. Sommaren är slut, strumporna har åkt på igen och det är knappt jag orkar vaxa benen längre. Vad är meningen, liksom?

Med hösten kommer inte bara mörker och kyligare väder, utan även bokreturerna. Bokhandlarna rensar i hyllorna, höststädar. Ut med det gamla och in med det nya. Alla vi som haft våra böcker till salu i den fysiska bokhandeln vet att den tiden kommer. Vi vill inte det, det känns smärtsamt, men det är namnet på spelet – för att dra till med ännu en anglicism.

I en av Facebooks författargrupper har debatten om returrätten varit intensiv. På den enda sidan barrikaden står många författare och på den andra bokhandlarkåren, i det här fallet representerad av Johan Zillén, butikschef på Bokia och gästbloggare på Debutantbloggen. Själv står jag på trottoaren en bit därifrån och tittar på. Jag förstår bådas ståndpunkt och menar att här finns en råbandsknop att knyta upp.
Med råbandsknop är det så att ju mer man drar i ändarna, desto hårdare blir den. Det enda sättet att få upp den är att trycka ändarna närmare varandra. Ni förstår symboliken?

Jag inser att om bokhandlarna ska våga köpa in osäkra kort, typ okända debutanter som jag själv, måste de också veta att de kan returnera böckerna som inte sålts. Å andra sidan är det ju hopplöst för förlagen att ta hela risken och försöka räkna på en bok när ett sålt exemplar kanske inte alls är sålt när det kommer till kritan. Pest eller kolera.

Jag tror att branschen måste hitta ett nytt system men vilket är jag inte kvinna att föreslå. Jag är trots allt bara en stackars debutant … Däremot tycker jag att Johan Zillén förklarar problematiken rätt så bra HÄR. 

Medan ni läser hans inlägg, försöker jag att vara pragmatisk och tänka att Solviken inte är död bara för att den lämnar vissa boklådor. Den finns ju hos nätbokhandlarna där den fortfarande säljer. Dessutom kommer pocketen i januari/februari och då börjar en ny resa för min roman, en som är minst lika spännande som för den inbundna upplagan. För det är i pocketen som volymerna finns … Men det, mina vänner, är ett helt annat inlägg.

På lördag är det bokmässan i Göteborg och jag kommer att vara där. Välkomna till Studieförbundet Vuxenskolans monter (alldeles intill ingången) fredag kl. 12.30-13.00 för att se mig bli intervjuad. Eller så syns vi kl. 15 tillsammans med de andra debutantbloggarna!