Live colorfully or dye trying!

Och så var det dags. Just nu sitter jag insnurrad i täcket bredvid kaminen och skriver. De andra sover. Utanför spöregnar det sedan två dagar tillbaka. Jag befinner mig i vår lilla stuga i Småland där vi har firat jul. Parallellt med Debutantbloggen håller jag på med de sista (förhoppningsvis) omskrivningarna av mitt manus till boken Ögonvittnet som släpps i vår.

”Lycka till med allt som kan gå snett”, skrev en kompis innan jag drog iväg på kvällen den 22 december för att panikhandla alla julklappar.

”Det går galant och jag firar just nu med ett glas bubbel”, svarade jag hurtigt en timme senare och vi konstaterade att vi båda klarat oss oförskämt bra. Det brukar vara långt mer kaosartat innan jul.

Dagen därpå, när jag klev ut ur duschen, upptäckte jag att mitt hår var chockrosa. Jag ringde min frisör som tipsat mig om det helt oumbärliga och jättedyra silverschampot jag just köpt till mig själv i julklapp och som getts det ironiska namnet ”bomben.” (Man ska ju unna sig själv något riktigt lyxigt till jul).

”Hoppsan, ibland kan det slå över lite”, konstaterade frisören.

”Lite?” frågade jag medan jag drog i de illfärgade testarna.

”Vi har dessvärre absolut inga lediga tider just nu men testa att tvätta några gånger med ett riktigt billigt schampo. Det är bästa sättet att sabba alla typer av färgningar. Önskade så väl som oönskade.”

Gravt försenad efter tio hårtvättar med min mans urtrista produkter från Lidl såg jag fortfarande ut som en av medlemmarna i My Little Pony. Men har man inget val bejakar man. Viktig livsregel. Rosahårig är helt enkelt da shit! Vem har inte alltid drömt om att vara en julponny?

My Little Ponys representerar dessutom lojalitetens anda. De ansvarar för att hålla himlen molnfri (i vart fall över Ponyville) och när en hemlig dröm om att flyga. Underbara ledord som passar även en författare.

Som Rainbow dash kan jag också passa på att önska er en fullkomligt magisk fortsättning. För nu säger jag hej då kära vänner. Detta är mitt sista inlägg här.

Hoppas ni får flyga och ett stort lycka till med allt som kan tänkas gå snett!

ps Har ingen egen sida eller blogg än men vem vet vad som händer under nästa år. Har ni inte fått nog av mig här kan ni se mig pladdra om böcker tillsammans med en panel av briljanta författare i programmet ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker” som startar på Youtube den 28 december. Finns också på Instagram under det sjukt fantasifulla namnet ”bagstam”

 

 

 

 

Det största tacket

Skickar du Nyårshälsning Special? Är du bekant med begreppet? Nyårshälsning Special är samlade tankar om året som varit att ge till en person som har en speciell plats hos dig.

Jag skickar den sedan flera år tillbaka. En vän inspirerade mig till det. Jag har berättat om honom vid ett tidigare tillfälle. Vi träffades på en arbetsplats för hundra år sedan och som miljön krävde började vi dela våra reflektioner via mejl. Det var då jag hittade min kanal. Hade det inte varit för honom hade jag nog aldrig börjat skriva. (Det hade heller aldrig funnits en superhemlig bok i min garderob i 11 volymer utskriven på myndighetens kopieringspapper om allt som hände under de bisarra åren vi jobbade ihop och bara försökte förhålla oss till vuxenvärlden.)

Hur som helst har jag alltid, sedan dess, skrivit några rader i slutet av året till en särskilt utvald person. Någon som har haft betydelse för mig och som måste få veta det. Nyårshälsning Special.

Och i år går min till er.

Under det senaste året har jag funderat mycket över skrivande, vad det handlar om och varför jag håller på med det. Inledningsvis var det ett sätt att fly världen till en tillvaro där jag fick leka och samtidigt vara regissören. I fantasin händer det som är omöjligt i det verkliga livet och misstagen går att rätta till. Världens bästa plats helt enkelt. Men när min berättelse öppnades för alla blev verkligheten istället overklig och 2017 förvandlades till mitt livs händelserikaste år.

Jag har fått uppleva skräcken när någon annan läser ens text och knytnävsslaget som träffar när människor säger elaka saker om den. Jag har också smakat på den otroliga värme som börjar i hjärtat och sprider sig i hela kroppen när någon jag bryr mig om gillar den. Framförallt har jag förstått hur mycket det betyder. Om jag gillar något numera säger jag det alltid.

Året har bjudit på många nya bekanta och fina vänskaper. Jag har träffat personer som inspirerar och som visat mig världen där man bara kör på. Tusen saker som jag trodde att jag var rädd för har jag klarat. Stått på en scen, intervjuats i tidningar, blivit fotad och hört min egen smurfröst i radio. Mest av allt testat att vara precis den jag är utan att tänka på vad andra ska tycka.

Kanske var det tidens anda som frammanade galenskapen. För 2017 var ett speciellt år. Ett terrordåd inträffade i Stockholm, Sverige hamnade i regeringskris och bokmässan blev en av landets största organiserade polisinsatser. Mot slutet av året seglade ”Martin Timell” förbi ”Hur gör man slime?” i tävlingen vanligaste googlingar och #metoo-rörelsen vände arbetsplatserna upp och ner. Inte minst i juristvärlden som jag själv tillhör.

Men trots detta har skrivåret för mig varit en värre berg- och dalbana. Jag har fått uppleva den hiskeliga lyckokänslan när Stockholm psycho blev nominerad till årets deckardebut men också motgången det innebär att slita ihjäl sig för att försöka göra något bra och ändå behöva göra om. Gång på gång. Glädje, ångest och panik om vartannat. Hela tiden har en enda tanke snurrat i mitt huvud. Jag ska aldrig någonsin ge efter för ”det kommer aldrig gå”-jävulen som sitter på axeln och försöker dra ner mig i skiten. Coco Chanel (stor förebild) skulle uttryckt det: ”Add more lipstick and attack!”

När det blåst som hårdast och jag har ställt mig frågan varför i helvete jag orkar syssla med skrivande har jag alltid kommit till samma slutsats. För att jag älskar att få vara i den här världen.

Och det som hållit mig kvar, vecka efter vecka, är Debutantbloggen. Tisdagarna har varit mina bästa dagar. Det har varit obeskrivligt skönt att få dela mina osminkade tankar på måndagsnatten och morgon därefter mötas av ”jag känner precis likadant” från någon av er. Den känslan, att någon mer vet exakt vad det innebär, betyder väldigt mycket. Under förmiddagarna har jag suttit på morgonmötet med mobilen i knät (förlåt arbetsgivare) för att hålla mig uppdaterad. Det första jag läser när jag vaknar är alltid nästa inlägg eller kommentarerna ni skrivit. Och när jag blivit tillfrågad om vad jag gör har jag med ett stolt leende kunnat säga: ”Jag bloggar på Debutantbloggen.” Allra gladast har jag blivit när ni kommit fram till mig och sagt: ”Hej, jag läser dina inlägg och jag gillar dem.”

Så, kära läsare och medförfattare av Debutantbloggen, här kommer min Nyårshälsning Special.

Det största tacket för att ni delat världens mest omtumlande författarår med mig. Jag önskar er den allra bästa fortsättningen och jag hoppas att vi kommer mötas även i framtiden. Mest av allt hoppas jag få kliva in även i era världar. För jag vet att om det inte redan hänt kommer det snart ske. Helt plötsligt går drömmen i uppfyllelse. Kanske är det någon av er som bloggar här nästa år. Kanske har du precis fått ett ja från ett förlag, men du vet bara inte om det än. Alldeles oavsett och tills vi ses: Ge aldrig upp. Just add more lipstick and attack!

Kram

Anna

Ps Detta är inte sista inlägget, jag vet. Men jag gillar inte formella avsked så jag skriver det nu. Sista inlägget blir något lättsamt, då slipper jag lipa.

Ps 2 Till min vän. Tack igen för att du visade mig vägen. Du får inte heller ge upp. Jag saknar dig.

 

 

Livet regisserat av Jonas Åkerlund

Minns ni Ally McBeal? En populär tv-serie i slutet på nittiotalet om en ung vimsig advokat med ständiga kärleksproblem som spelades av Calista Flockhart. Jag kollade givetvis på den. Inte för att jag själv vid tiden var en ung förvirrad juridikstuderande, utan på grund av seriens soundtrack. Varje avsnitt innehöll musik i någon form och karaktärerna hade ofta en sång som ledsagade dem och satte stämningen. Som den tredimensionella ”oogachakka-ungen” som dök upp och dansade till Hooked on a feeling varje gång Allys biologiska klocka gjorde sig påmind. Just ”The Cha-cha Baby” tycker jag är lite obehaglig men idén att ha ett ledmotiv för en period i livet gillar jag.

Min senaste vecka har också fått en rytm. Inte en naken knubbig 3D-bebis som vrålar som Björn Skifs förstås. Nä, min signaturmelodi började som ett riff klockan 09:03 i onsdagsmorse när jag efter en hel natts arbete klickade på sänd. I takt med att manuset flög iväg började blodet pulsera och förvandlades till ett varmt dansvänligt elektroniskt beat som nådde huvudet. En mjuk röst började sjunga. Zephyr in the sky at night I wonder do my tears of morning zink beneath the sun…

Madonnas Ray of light bubblade fram som en psykedelisk underström och ackompanjerade mig under resten av arbetsdagen. Efter en timmes sömn rusade jag iväg mot ett maraton av julfester, avslutningar, bokläsningar, after work, middagsbjudningar, manusläxor, möten och en mycket spännande hemlig litterär aktivitet (som ännu inte är officiell). Dygnet övergick i en vecka, och veckan i ett koncentrat av alla händelser som inträffat det senaste året. Men det var inte förrän jag hörde melodin jag insåg att min tillvaro faktiskt är precis som musikvideon. Kommer ni ihåg den?

Inspelningen är gjord av Jonas Åkerlund och plåtad i flera olika städer, bl.a. Stockholm. Solen går sakta upp över staden och sen river dagen igång. Bilar forsar fram, människor myllrar över gatukors, varukorgar fylls och bilderna bläddrar. Fortare och fortare. Jag tror videon symboliserar livet som rusar mot sitt slut i full fart, snabbare än ljusets hastighet. Madonna beskrev sången som ”helt ur kontroll”. Just nu är den min.

Faster than the speeding light she´s flying. Trying to remember where it all began.

Jag har alltid älskat låten för det härliga rastlösa drivet men aldrig förstått innebörden och känslan. Innan jag började skriva tyckte jag allt gick för långsamt. Tiden stod still. Jag var dödligt uttråkad, understimulerad och levde i en ständig dagdröm och förhoppning om att något skulle hända. Något nytt, något roligt, något galet. Jag ville bli knockande. Och helst hela tiden. Ni vet som en manet. Jag har hört att maneter bara har ett enda känsloläge medan de färdas runt i haven helt utan styrning. Ständig förväntan.

Mitt skrivår har varit motsatsen till manetens. Varje sekund har det inträffat något fantastiskt roligt som jag aldrig vågat drömma om. She´s got herself a little piece of heaven, helt enkelt. Ett aldrig sinande flöde av nya möten, nya sysslor och nya erfarenheter.

I veckan ska jag spela in ett radioprogram med tre fantastiska människor, ha en manusdag med en supertrevlig samling begåvade serieskapare, fixa en hemlig presentation och kanske få kommentarer på mitt manus av två asbra förläggare. Längre än så vågar jag inte ens tänka för jag är rädd att någon ska nypa mig i armen. Och jag vill inte vakna. Helt plötsligt kan det vara över, quicker than the ray of light.

Sekunderna fladdrar förbi och det är omöjligt att stanna upp och bara vara i det. Ta in hur det känns när tillvaron på riktigt är den rastlösa febriga dagdrömmen. Så min förhoppning nu är att även en mental musikvideo går att pausa och spela om. I så fall är det vad jag ska göra under årets sista veckor.

Och då vet jag vad Ally Mcbeal skulle ha sagt. ”Think back and replay your year. If it doesn’t bring you tears of either joy or sadness, consider it wasted.”

Intelligens eller galenskap?

Två dagar till deadline och jag jobbar dygnet runt. Skriver om och ändrar. Ändrar och skriver om. Gemensamt är att jag aldrig blir nöjd.

”Herregud, det ser ut som Palme-rummet här”, brukar folk säga när de kommer in på mitt kontor som getts det smakfulla namnet Stockholm psycho AB. Men faktum är att det är sant. Rummet har förvandlats till ett kaos. Överallt ligger högar med papper och anteckningar. Sidorna är fulla med flärpar och små notislappar sitter uppklistrade på de märkligaste platser.

Själv sitter jag uppklistrad i en stol med nacken krökt som en gams över datorn. Håret har jag trasslat ihop till en knut som hålls på plats med en penna och min klädsel är högst tvivelaktig. För dagen är jag klädd i trasiga jeans, bikini (har ignorerat att tvätta på alldeles för lång tid) och en för stor genomskinlig T-shirt.

Sedan en tid tillbaka består också all eventuell föda av mikrad färdigmat och pepparkakor.

Det enda som snurrar i min hjärna just nu är manuset. Vad tänker Harriet (min huvudkaraktär)? Hur svarar hennes chef? Är det för rörigt? Vad ska jag stryka? Jag har umgåtts så mycket med karaktärna att det framträder som levande personer för mig och jag är till och med rädd att jag pratar högt med dem när ingen hör.

Det är nu jag önskar att det som upptar så stor del av min tid också håller någon form av verkshöjd. Annars är jag helt enkelt bara galen.

För dig som inte är bekant med uttrycket kan jag nämna att verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet och begreppet brukar användas för att definiera en nivå av personligt skapande. Det innebär i princip att ett verk inte ska kunna framställas av någon annan. Helt enkelt den unika formen, uttrycket och gestaltningen.

Uppvaknandet kom när det under kvällen ringde på dörren. Efter pinsamt lång tid bestämde jag mig för att öppna och möttes av ett:

”Hej, vi är era nya grannar.” En glad familj på fyra stirrade tillbaka på mig och i deras blickar kunde jag se skräcken.

”Nej alltså jag håller bara verkshöjd, jag har en unik form i mitt uttryck”, skulle jag just svara när jag insåg att det var överflödigt. Det var så tydligt vilken tanke som for genom deras huvuden.

Den här människan är inte klok.

Istället rusade jag till datorn och googlade ”tio tecken på galenskap.” Döm om min förvåning när rubriken ”Är du en kåt nattuggla som lever lite ohälsosamt är du förmodligen intelligent”, hamnade överst på träfflistan. Som ni förstår klickade jag givetvis upp artikeln som bjöd på chocking news.

Intelligenta människor har nämligen tydligen följande gemensamt (enligt någon jätteordentlig brittisk studie):

  1. De är uppe på nätterna (och hinner därför längre i sin utveckling)
  2. De pratar med sig själva (om det är i lugn och sansad ton är det ett tecken på att du är riktigt bright)
  3. De tänker mycket på att tänka (metakognitiva)
  4. De tar inte hand om sig själva (äter onyttigt, dricker mycket alkohol och kaffe och använder i värsta fall droger).

Så, om du känner igen dig ett uns i beskrivningen ovan, två dagar före deadline, kan jag lugna dig med att du är helt normal men förmodligen bara jättesmart.

Vargtimmen

Vargtimmen kallas tiden före gryningen som för vanliga människor infaller någon gång mellan klockan 03.00 och 05.00. Då är kroppens aktivitet som lägst. Vetenskapligt brukar det förklaras med att blodets halt av hormonet melatonin är som högst vilket gör att kroppstemperaturen, blodtrycket och ämnesomsättningen sjunker.

Förutsättningarna för vakenhet är helt enkelt urdåliga.

Det finns de som säger att vargtimmen även är tidpunkten då flest människor dör och mardrömmarna är som verkligast. Den sömnlöse jagas av sin ångest och spöken och demoner är som mäktigast.

”Att vara manusförfattare är som att ständigt leva i vargtimmen”, hörde jag en person i branschen säga. Själv är jag mitt i omskrivningarna av mitt manus och jag tror jag förstår liknelsen.

I helgen har jag suttit klistrad vid datorn i 32 timmar iförd ett par illasittande mjukisbrallor med kattmönster och en stor stickad tröja och undrat vad fan jag håller på med. Ska jag stryka det här stycket? Bör jag istället fylla ut avsnittet? Herregud, är det jag som har skrivit den här dialogen, den låter inte klok. Har jag verkligen skickat in den här skiten?

Spökena och demonerna får Larry Page, Bill Gates och Angela Merkel att framstå som obetydliga mesproppar i jämförelse. Kinderna hettar och en blandning av uppgivenhet och total genans väller över mig. Inte för att grannarna ser en galen person med fett hår och fula kattbyxor varje gång de vänder sig om. Nä, för att mitt manus känns så dåligt.

Ångesten fungerar som någon form av olyckosamt chokladhjul.

”Hej, välkommen till skrivprocessen. Här sätter vi snurr på tillvaron. Nämen stort grattis! Det blev ett andrapris idag. Varsågod, en stor portion rädsla. I morgon kan du vinna färska panikattacker, en festpåse full med orossyndrom eller varför inte en årsförbrukning av obearbetade skamsköljningar. Vinst varje gång och alltid en överraskning.”

Om jag bara hade gjort rätt från början, grämer jag mig. Då hade jag sluppit befinna mig här.

Finns det ens någon som gör rätt från början?

Svaret är nej. Alla verkar leva i vargtimmen från tid till annan. Även de riktiga proffsen. Jag har kollat.

Tojstoj lär har sagt: Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar. Isaac B Singer tycker att papperskorgen är författarens bästa vän. David Bowie älskade misstagen. ”I thrive from mistakes. If I have not made three good mistakes in a week, then Im not worth anything. You only learn from mistakes.” Och Salvador Dali skavankerna. ”Have no fear of perfection. You will never reach it.”

En hel lista av författare har uttalat sig om skrivprocessen och vad den innebär.

I love my rejection slips. The show me I try – Sylvia Plath

There is no such thing as good writing, only good rewriting – Robert Graves

Being a writer is like having homework every night for the rest of your life – Lawrence Kasdan

Den enda som möjligen avviker från skaran är Stephen King som uttalade: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Han verkar unik.

Men nu tillbaka till vargtimmen. Det är nämligen också den tid på dygnet då flest barn föds. Och det ligger något i det. För om man aldrig ger upp omvandlas våndan till slut till en historia.

Doris Lessing formulerade det: What I did have, which others perhaps did not, was the capacity for sticking at it, which really is the point, not the talet at all. You have to stick at it.

 

Fortsätt simma! Fortsätt simma!

Jag håller fortfarande på med omskrivningar av mitt manus. Under tidiga mornar och sena kvällar kämpar jag men ibland känns det som om texten stirrar på mig utan att jag kommer framåt. I helgen bearbetade jag manus i 28 timmar. Ändå når jag inte dit jag vill.

Det går långsamt. Frustrationen växer. Varför är det så jäkla svårt?

Just nu skulle jag kunna döda folk som säger saker som ”det bara kom till mig” eller ”jag skrev min bok på några månader.”

Sänkare! Lyssnar man på dem dör man barracudadöden.

Så, en gång för alla nu.

De ljuger. Inget bara kommer. Inget är enkelt. En idé kan poppa upp från ingenstans, men inte ”roendet” som krävs för att få den iland. Den insatsen kan liknas med att vara en liten liten fisk som simmar över ett barriärrev med en jätteknasig följeslagare.

Jag vet detta för jag är själv mästare på att få helt omöjliga idéer. Ja! Ett marsvin vore kul! Slutade med att vi var fodervärdar åt fem getter en hel sommar. Vara med i TV, nåt nytt skojigt program om bakterier? Jag säger ja! Någon månad senare fann jag mig själv sitta med Dr Åsa under bästa sändningstid och prata om familjens tarmflora. Eller varför inte: Juristlinjen? Så praktiskt med en bred utbildning! Den snilleblixten tog fem år att genomföra och femton till att reparera.

Men trots att jag haft trädgården full av olydiga getter (de rymmer på ett kick och äter upp äppelträden så fort man tittar bort), vardagsrummet kryllande av kameramän eller varit tvungen att plugga dag och natt för att klara jättetrista tentor, är att skriva en bok den största utmaningen av dem alla.

Om du befinner dig mitt ute på havet (om du någon gång har fått skriva om ett manus vet du vilken skärseld av manettrådar, valar och hungriga hajar jag pratar om) är mina tips följande. Och jag lovar att om du sätter upp dem för dig själv kommer du fixa det. Jag tänker göra det.

  1. Sätt rimliga deadlines. För höga krav innebär bara att allt brakar. Plus, du vill känna att det är lustfyllt, inte pressat.
  2. Börja med det du tycket är roligast. Är det att bättra på och bygga karaktärer – starta där. Är dialogerna mest lockande – bingo! Ruta ett måste kännas askul.
  3. Hitta en bra coach/en pusher. Det finns inget så sporrande som att ha någon som engagerar sig och kommer med precis de förbättringstipsen som behövs (inte de man nödvändigtvis vill höra). Har du inte lyxen att ha strålande förläggare anlitar du en skrivcoach eller en lektör. Det kostar så klart en slant men är väl investerade pengar. Saknas den möjligheten hittar du en skrivkompis. Även en mycket liten och misstänkt dement palettkirurgfisk duger. Om den har rätt inställning.
  4. Bestäm vilka tider du ska skriva, gör ett schema och följ det. Kan du sitta innan jobbet? Är kvällen din bästa stund? Vad du än väljer prioritera tillfällena och boka in dem i din kalender så att inget annat konkurrerar med tiden.
  5. Släng mobilen.
  6. Bestäm innan du börjar när du ska ha rast och vad pausen ska innehålla. Själv gillar jag att springa eller gå, det får min hjärna att vila.
  7. Sätt upp ett specifikt mål för varje skrivtillfälle. Därefter gör du varken mer eller mindre.

Och viktigast av allt.

8. Det gör inget om det går långsamt ibland. Det som gäller är att aldrig, alltså aldrig, sluta.

Om du inte har tid att läsa det här inlägget kommer en kortversion här. Sammanfattad av en totalt förvirrad men lysande skarp liten palettkirurgfisk.

Lycka till!

Gästblogg: Linnea Dahlgren

Foto: Pernilla Dahlgren

Jag trodde att det skulle vara ett telefonsamtal. Refuseringsbreven kommer via mail men när det positiva beskedet väl anlände trodde jag det skulle komma i form av ett telefonsamtal. ”Hej, jag heter X och jag ringer från Y förlag angående det manus som du skickat in till oss, som vi blivit GALET IMPONERADE AV och MÅSTE GE UT.”

Så blev det inte, såklart. När det positiva beskedet väl kom såg jag det aldrig, för det gick raka vägen till skräpposten i min mail.

Jag har skrivit seriöst sedan någon gång på högstadiet. Innan dess var det mer idéer som jag skrev inledningar på, men aldrig kom förbi 20-sidorsgränsen med (även om jag i vissa fall hade detaljerad handling för en serie om tio böcker). Men på högstadiet skrev jag klart min första långa berättelse. Jag skrev den för att det var så himla, himla roligt. Och när jag skrivit klart den skrev jag en till. Och en till.

Det var det läskigaste någonsin, när mina föräldrar skulle läsa vad jag skrivit. Jag kunde inte vara i samma rum, jag var tvungen att gå därifrån och tänka på något annat. Det kändes som att jag gav dem min hemliga dagbok att läsa trots att allting var påhittat och jag själv inte fanns någonstans i texten. Trots att det inte alls var en nyckel till mig, utan snarare en port till mitt skruvade fantasiland.

 Några skrivarutbildningar senare har min relation till att bli läst förändrats. Jag tycker om att vara i samma rum som någon som läser min text, även om det fortfarande är nervöst, för det är det bästa sättet att se hur texten tas emot på av läsaren. Om personen skrattar kan jag fråga direkt vad det var som var roligt, om personen gråter vill jag veta vad i texten som orsakat detta (för att se om det var meningen liksom) och icke desto mindre: var i texten personen slutar att läsa och istället reser sig upp för att kanske hämta något att dricka. Att få respons har blivit till en viktig del i min skrivprocess, en del jag tycker om.

Men nu är det dags för mig att ta mig an nästa nivå. Hittills har jag alltid vetat vem som läst min text, jag har fått höra respons från läsningen, jag har haft kontroll. Men inte längre. För som tur var skickade min blivande redaktör ett mail till.

”Hej Linnea, jag vet inte om mailet jag skickade i förra veckan kom fram eller inte, men jag har läst ditt manus och vi på Opal skulle gärna samarbeta med dig.”

Det var en vanlig måndagsförmiddag. Jag skulle till jobbet om några timmar och hade slagit upp datorn i jakt på lagom förströelse. Och så ser jag mailet. Med hjärtslag långt upp i halsen och darrande fingrar svarade jag att ja, jag vill gärna samarbeta.

Jag vet inte hur väl jag egentligen utförde mitt arbete den dagen. Det kändes som att jag borde ha skrivit ”jag ska ge ut en bok” i pannan, för det var den enda tanken som fanns i mitt huvud. Fast i versaler.

AAARGH, JAG SKA GE UT EN BOOOK!!!!!

I vår kommer den. Min bok. På Vox by Opal, som är Opals nya imprint. Jag har drömt och fantiserat och längtat efter det här så länge, att jag trodde att när det väl hände skulle jag vara förberedd. Men det är som att jag fortfarande inte riktigt har förstått.

 Ibland har jag svårt för att inte tralla gatan fram (så svårt en gång att jag faktiskt trallade), ibland är det svårt att somna på kvällen för att huvudet är så fullt av tankar. Vad kommer de som känner mig att tycka om boken? Vad kommer de som inte känner mig att tycka? Och hur konstigt är det inte att personer som inte känner mig kanske ändå väljer att läsa min berättelse? Hur konstigt är det inte att de flesta främlingars reaktioner på min bok antagligen aldrig kommer nå fram till mig? Tänk om någon tar illa upp? Tänk så kommer någon recensera den!

Hur läskigt det än känns hoppas jag ändå det. Att boken kommer bli läst. Att folk kommer tycka och känna saker om den. Tycka olika och tolka olika. Och jag hoppas, att åtminstone ett litet svagt eko av allt det där, kommer studsa tillbaka till mig.

För det här är min dröm, och nu händer det. Jag kommer aldrig att bli redo, och jag har för farao varit redo i hela mitt liv. Nu kör vi.

Linnea Dahlgren bor i Malmö och jobbar som biblioteksassistent på stadsbiblioteket i Helsingborg. Hennes kommande debutbok är en ungdomsbok med titeln ”Dagen du förstörde allt”. Om du vill följa hennes resa finns hon på det nystartade Instagram-kontot linnea__dahlgren.

Är du nästa års debutantbloggare?

Herregud, det är redan november och året har rusat förbi! Det är mindre än sju veckor kvar av vårt bloggår, och med detta inlägg vill vi börja sondera terrängen inför 2018. Då är det dags för fem nya debutantbloggare! Fem nya röster och fem nya resor att följa.

Ska du debutera nästa år? Eller känner du någon som ska debutera? Tycker du om att blogga om skrivande? Vill du diskutera hantverk, karaktärer, flyt och ångest? Vill du dela med dig av din resa och peppa andra som också är sugna på att testa sina författarvingar?

I så fall ska du mejla till debutantbloggen@gmail.com och berätta lite om dig själv, vad du ska debutera med, och vad du tror att du kan tillföra till bloggen. Vi kommer att försöka sätta ihop ett bra gäng med lite olika ingångar. Vi bekräftar att vi mottagit alla mail och skickar ut svar runt lucia. Sista dag för intresseanmälan är 5/12.

Skriv så det ryker!

/Christina, Anna, Michaela, Marica och Johan

 

Jag ska bara

I veckan fick jag synpunkter från mina förläggare. Jag har lyxen att ha två. De är bländande skarpa och noggranna. Jag känner mig oerhört trygg med dem. Lite samma känsla som när jag under några år var föredragande åt ett fd jurstitieråd tillika EG-domare, ”Mr Hawkeye.” Han missade inte en punkt. Sönderplottrade med konstiga krumelurer (domarspråk) kom utkasten tillbaka. Jag undrade förstås ofta vilken nytta han hade av mig när han redan visste hur det skulle vara men han svarade alltid: ”Det första utkastet är det allra svåraste, att hacka i det är det enkla. Jag vill ha något att utgå ifrån.”

Det ligger något i det fast arbetssättet har stora likheter med att ständigt leva i vargtimmen. Som KBT för en ”duktig flicka” eftersom det innebär att alltid känna sig värdelös. Produkten är långt ifrån perfekt när den lämnar mitt skrivbord. Efter några år i juristskolan vet jag emellertid att den här hårda vägen är den enda. Och fyra hökögon är högsta vinsten.

Med ett manus fullt av frågor och funderingar lämnade jag förlaget. Jag har fått en tydlig anvisning om vad jag måste göra, jag ska bara…

Handla först. Hatar normalt att handla men det måste ju göras. Länge också. Inte bara det nödvändigaste. Även tandkräm, buljongtärningar och tops. Har vi inte dessutom slut på soja? Eller är det ketchup? Priserna som jag aldrig annars orkar titta på ska plötsligt jämföras. Och hade jag ägt mynt hade jag använt dem för att betala.

Väl hemma sätter jag ner kassarna och lägger manuspåsen på kontoret. Jag borde öppna den men jag ska bara…

Laga maten. I vanliga fall köper jag något enkelt till middag men inte ikväll. Vad är det förresten för slafs? Köpa färdigt! Sådan är väl inte jag? Här ska tillredas från grunden. Skala lök (fast fingrarna luktar skit resten av kvällen), riva ost och steka köttfärs. Moment som kräver minutiös noggrannhet. Medan spaghettivattnet kokar skulle jag kunna starta datorn men jag ska bara…

Städa köket. Kastruller behöver diskas, kaklet torkas av. Är det rent på bänkarna blir det obalans om man sneglar ner mot golvet. Har vi dammsugit? Borde kanske ugnen rengöras? Micron jag inte använt ropar bestämt efter en rejäl omgång. Jag skulle sätta mig och jobba nu om…

…det inte vore för tvätten. En maskin till går alltid att köra, en korg ytterligare finns alltid att hänga och några högar återstår alltid att sortera. Vem lämnar tvätten så? Mårran och Tobias IRL!

Jag viker och ordnar. Flyttar sakta strumporna från hög till hög. Jag vet att jag inte borde stå i tvättstugan och dona när jag har ett manus att reda ut, men jag ska bara…

Hänga in i garderoben!

Det hade varit kvickt gjort om det inte vore för att hyllorna tydligen är helt ostädade. Vad är det för slarvmänniska som huserar här? Kanske bör jag först organisera om innan jag kan stuva in det rena? Det är hög tid att börja med manuset, jag ska bara…

Då avbryts mina tankar av min skrivcoachs röst långt inne i mitt huvud. Han har sagt det så många gånger att jag kan höra honom ryta när som helst.

”Det som är helt avgörande är att aldrig ge upp. Det är viktigare än talang. När du tror att du är klar, kommer du få ta det ett varv till. Bered dig på det. Du kommer att ha is i skägget som Wassberg när du slutligen stupar i mål. Så jävla jobbigt är det att skriva en bok. Förläggarna och redaktörerna har alltid rätt. Lyssna på dem. Sedan bestämmer du dig. Gå ut och kräks bakom husknuten om du måste. Därefter kavlar du upp ärmarna och skriver om.”

Detta är det enda som gäller. Så nu mina vänner finns det ingen återvändo och inga mer ’ska bara’. Mina ärmar är uppkavlade. Jag kommer inte ge upp.

Hej manus nu kör vi! Vi ses i mål.

Let´s lose our way together

När jag blir vuxen ska jag göra precis det jag vill och det ska jag fira, tänkte jag som liten. Men när jag fyllde tjugo satt jag fast i en skolbänk på juristlinjen, när tjugofemårsdagen stundade slavade jag som notarie och vid trettio befann jag mig i en säng på BB med en nyfödd liten bebis. Alla anledningar att fira men på ett annat sätt. Samtidigt som jag fick barn föddes emellertid också drömmen om att förändra mitt liv. När skulle jag få leka?

Åren gick och drömmen växte till en besatthet. Den bubblade som kolsyra i blodet. Jag bytte jobb, men det hjälpte inte. Jag började utbilda mig under kvällar och helger, men det stillade inte begäret. Jag pluggade grafisk design och formgivning och gick på Berghs. Allt ansatser att komma närmare något tillåtande och kreativt. Vid trettiofem var jag nerbruten och höll på att förlora hoppet. Varför är vuxenvärlden så seriös och dötrist? Tycker verkligen den jämnåriga personen i kavaj och scarf mittemot mig i fikarummet att det är vrålspännande med bostadsrättsinköp, årgångsviner, bilbarnstolar eller EU:s nya momsdirektiv?

För att inte helt tappa tillvaron startade jag ett resekonto. En sparbössa för hejdlös upplevelsekonsumtion – motsatsen till förnuftigt investerande. För någon gång skulle jag alldeles oavsett fira fyrtioårsdagen.

Sen började jag skriva och dörren till en fantasivärld öppnades.

Vid trettioåtta år och tio månader inträffade det som jag egentligen aldrig vågat tro på och strax efter trettionio fyllda höll jag ett bokkontrakt i min hand.

När fyrtioårsdagen väl inträffade märkte jag det knappt för jag var djupt indragen i skrivprocessen till bok nummer två. Det blev inget firande men vad gör det när lekplatsen som skrivvärlden utgör är bästa sättet att spendera dagen.

Och nu, vid fyrtio och ett halvt, har min resa blivit verklighet. Fast det känns fortfarande som jag drömmer.

Turen gick till Japan och jag har precis kommit hem. Med mig tillbaka har jag en resväska full av snacks i galna smaker och jättemycket kärlek till det landet.

Människorna jag mötte var oerhört hjälpsamma, respektfulla och verkade sätta ett stort värde i att anstränga sig. De äter vackert förpackade små matknyten och trippar runt i regnet eller solen (oavsett väder med ett paraply i handen) i små opraktiska finskor med handväskan fullastad av plyschbollar – mitt allra bästa!

Allt är rent, ordningsamt och jätteknasigt. Allmänna toaletter lämnas i ”mint condition” och erbjuder ljusshower, cirkusmusik eller varför inte bara en oväntad rumpduschning beroende på vilken knapp du väljer (eller en hård stråle rakt i ansiktet om du står framåtlutad och letar efter spolningen).

Japanerna verkar också vara världens vänligaste folk. I Tokyo korsar närmare 2,4 miljoner fotgängare samma övergångsställe varje dag utan att krocka, kvinnor har egna köer till tunnelbanan vid rusningstrafik och ordet ”ficktjuv” är helt okänt. ”Va? Varför skulle man ta något olovandes? Det är ju förbjudet?”

Enda nackdelen är språkförbistringen. Jag tecknade matbeställningar och visade med mobilen men de komiska missförstånden stod på rad. ”Va, beställde jag kallt te med sprit i? Är bläckfiskinälvor verkligen på menyn?”

Det är omöjligt att hålla reda på vilken toffla som är den rätta eller vad som är mat och vad som är blomsterarrangemang när man går på restaurang. Följande dialog utspelade sig på ett ställe jag besökte.

Jag: ”I would like to pay”

Jättevänlig japansk servitris med förvånad blick: ”You would like to play?”

Inte en helt konstig reaktion ändå för Japan är ett land där vuxna fortfarande verkar tillåtas att leka. I huvudstaden trängs små enfamiljshus bredvid glasbeklädda skyskrapor omgivna av en slingrande järnväg som hänger i luften och trafikeras av moderna förarlösa tåg. Och det finns hela stadsdelar fulla av mangafigurer och arkadspel. Eller varför inte kaféer där du kan klappa igelkottar och ugglor. Allt för den som är över arton. Själv passade jag på att dricka ett rosa glas vin under en diande chockfärgad enhörning ackompanjerad av två helgalna dockliknande technofigurer som samtidigt dansade en monsterdans. (BTW – om detta är något du direkt känner att du är sugen på att göra rekommenderar jag ett besök på Kawaii Monster Café i grannskapet Harajuku.)

I en västlig förort till Tokyo ligger Ghiblimuseet. En av punkterna på min bucket list. Sedan långt tillbaka är jag ett stort fan av Hayao Miyazaki och Min granne Totoro har jag sett hundratals gånger. Mottot för museet och alla Studio Ghiblis filmer är: ”Låt oss bli barn på nytt” eller ”Let´s lose our way together.” Det känns närmast självklart när man kryper runt i museets slingrande trappa eller lutar sig tillbaka i den lilla biografen för att följa med Totoro på ytterligare en färd med kattbussen. Det för också tankar till Pippi Långstrump. Men hon uttryckte det: ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.” Ni vet, när Pippi får spunk och hittar krumelurpiller. Om man äter dem i mörkret och samtidigt upprepar ramsan slipper man bli vuxen. Skönt.

Utanför Ghiblis hus

Hayao Miyazaki är också ett fan av Astrid Lindgren och Studio Ghiblis sista satsning är faktiskt en samproduktion om Ronja Rövardotter. Nu har verksamheten lagts ner på grund av att Hayao Miayazaki dels börjar bli hundrafemtio år gammal (nä, sjuttiosex vilket inte är någon ålder i Japan), dels har fått vikande lönsamhet eftersom Hayao Miayazaki vägrar att lägga ut produktionen till låglöneländer som Sydkorea och Indien. Men filmerna kommer leva kvar för alltid och framförallt budskapet – Let´s lose our way together.

Själv sitter jag nu, vaken mitt i natten, och inser hur privilegierad jag är. Inte bara för att jag fått göra en fantastiskt resa utan kanske främst för att jag lagom till vuxen ålder faktiskt hittat mitt alldeles egna krumelurpiller – skrivandet. För det är att få bli barn på nytt.

Astrid Lindgren är även min idol och min äldsta dotter heter Astrid. Visste ni föresten att Astrid Lindgren skrev Pippi Långstrump som trettioåttaåring och slog igenom föst i fyrtioårsåldern. Åldern då man får börja leka igen.

Den här sparbössan pryder nu mitt skrivbord

 

 

 

I´m a writer

I veckan var jag och författaren Karin Jansson (upphovskvinna till succéserien Byvalla, Storytel Original) på komedifilmfestival. En hel dag satt vi inbäddade i mörkret på Skandiabiografen i Stockholm och lyssnade på kloka människor som pratade om vart film- och TV-världen är på väg när det gäller humor. Alla vill tydligen ägna sig åt smal svart satir (finkomedi) medan filmer som ”En gång i Phuket” och ”Sommaren med Göran” är vad den stora massan motsatsvis verkligen ser.

Åhå, tänkte jag som när en dröm om att skriva komedi. Den drömmen krossades faktiskt inte trots att chefen för Svenska Filminstitutet gång på gång poängterade att det svåraste man ge sig in i är skrattbranschen (finns det något mer tragiskt än folk som försöker skämta men inte är roliga?) Och att vara manusförfattare är som att konstant leva i vargtimmen. Ni vet, den där stunden som inträffar någonstans mellan klockan 03:22 och 04:46 då man plötsligt vaknar, sätter sig upp i sängen genomsvettig och hyperventilerar med luftrör smala som sugrör medan tankarna rusar runt i huvudet. Vad fan håller jag på med? Är jag en dålig förälder? Har jag egentligen råd med lägenheten jag nyss budade till mig? Tycker chefen att jag borde prestera mer och kostar en tandreglerande bettskena verkligen 11 000 kr?

Dessutom nämnde filmmannen att det inte längre räcker med att skicka in ett traditionellt manusförslag till honom. Han vill bli kreativt överraskad, påhälsad och fullständigt blown away på ett sätt han aldrig varit med om. Och då har redan etablerade humorgrupper varit där och gjort ”propellern” för honom i konferensrummet. Ni fattar. Lätt omöjliga förväntningar att överträffa.

Men det stoppar givetvis inte en drömmare. Jag har redan bettskena och jag vill fortfarande skriva komedi. Jag vet det.

Hur som helst var det paus efter några timmars paneldebatt och jag och Karin vimlade ut i foajén för att försöka få tag på en kopp kaffe. Mest jag, Karin är mer karaktärsstark. Undertecknads konsumtion närmar sig numera sex koppar per dag och om jag inte får i mig mina droppar runt lunch förvandlas jag till en darrande knarkare.

Det visade sig vara snålt med kaffet (förvånande, kaffe och film är ju som yin och yang – hälsningar David Lynch) men festivalen gästades av den amerikanska filmproducenten Kathryn Sermak istället. Under uppehållet passade hon på att signera sin bok Miss D & Me. Inte riktigt samma sak som koffein men ändå en väldigt uppfriskande effekt. Jag blev genast nyfiken och efter att också ha snappat upp att det låg ett par örhängen och ett armband som tillhört Bette Davis i potten för den som köpte ett ex stegade jag glatt fram. (Willy Wonka-tricket).

I det ögonblicket inträffade något för allra första gången för mig.

”Är du en skådespelerska?” frågade Kathryn Sermak och synade mig från topp till tå. Inget konstigt antagande alls eftersom vi befann oss på en filmfestival.

Jag skakade på huvudet och hörde mig själv blixtsnabbt svara:

”No, Im a writer.”

Orden flög ur munnen på mig innan hjärnan hann hänga efter. I vanliga fall brukar jag alltid dra någon halvengagerad harang om min utbildningsbakgrund och vad vi egentligen gör inom den obegripliga statliga organisationen där jag arbetar som alla alltid blandar ihop med regeringen. Men inte nu. Det kan ha varit den frisinnade stämningen i lokalen, filmmannens prat om kreativitet och wow-ande eller den totala bristen på kaffe. Antagligen såg jag förvånad ut själv för Kathryn Sermak stannade upp mitt i en pennrörelse och betraktade mig.

”Oh”, utbrast hon.

”It´s true. I´m a writer”, fortsatte jag. Mest för att upprepa orden för mig själv. Aldrig förut har jag titulerat mig så.

Hela den följande eftermiddagen hoppades jag att någon mer skulle fråga vad jag jobbade med. Ni vet, lite som när man precis har gift sig och medvetet tappar bort varandra i frysdisken på Ica Maxi bara för att få gå till kassan och be dem ropa ut typ: ”Kan Johan Ryltenius komma till kassa sju, din fru väntar.” I vårt fall ofta tätt följt av: ”Din fru gick visst vidare till plockgodiset men hon hälsar att du kan hämta en trea gräddfil, gul lök, schampo och allt annat jättetråkigt ni behöver på vägen.”

Jag ska ärligt säga att när jag väl smakat på frasen ”I am a writer” (det var en delvis amerikansk panel, därav engelskan) övervägde jag att ställa mig upp under frågestunden, vifta till mig micken och helt ovidkommande fråga något bara för att få presentera mig som författare. Men det var så oerhört många personer i lokalen som behövde micktiden för att angripa Filminstitutet med budgetförslag eller ifrågasätta varför Johan Rheborg, Robert Gustafsson och Rolf Lassgård castas till ungefär alla humorserier som någonsin producerats i den här änden av galaxen så jag hann helt enkelt inte. Och deras synpunkter kändes mer angelägna.

Men meningen fortsatte studsa runt i mitt huvud långt efteråt. Det har liksom inte slagit mig på allvar förrän nu.

I am a writer.

Ps – och nu ska den här statligt anställda juristen och författaren (med bettskena) naivt och helt vettlöst ge sig på det svåraste som finns – Wow:a filmmannen och försöka få honom att skratta. Vi får väl se om det kommer att lyckas.

 

 

Gästblogg: Angelica Victorin

En 10-årig dröm om en 100-årig historia

En bokidé kan väcka dig olidligt tidigt och hålla dig vaken alldeles för sent. Karaktärer vaknar till liv när du egentligen behöver sova. En historia kräver din uppmärksamhet och måste berättas. Vad är det första och sista du tänker på? Vill du somna om och drömma vidare eller gå upp och skriva så att din författardröm en dag kan bli sann? Vad är det som hindrar dig?

När jag debuterade för drygt ett och ett halvt år sedan blev jag intervjuad av fem tidningar. Alla valde att fokusera på mina begränsningar och att jag lyckats debutera mot alla odds. Varför måste journalister tvunget intressera sig för mina funktionshinder?  Jag vill inte att smärtan ska vara en del av min identitet. Jag vill bli behandlad som vilken författare som helst och få prata om innehållet i min bok. Ändå gör jag likadant. När jag intervjuar människor fokuserar jag på det svåra de varit med om. Hur de tagit sig igenom en tragedi, livskris, sjukdom eller olycka är intressantare än en framgångssaga utan hinder. Det är samma sak med en roman.

Jag är en överlevare. För tio år sedan var jag nära att dö. Som student drabbades jag av en svår nackskada som förvärrades katastrofalt dels av en sjukgymnasts felbehandling, dels av biverkningar av medicinen Neurontin. För tio år sedan föddes även en dröm om att skriva en roman. Vem trodde att jag skulle bli författare? Jag som inte ens kunde skriva mitt namn. Pennan flög iväg över bordet när jag försökte. Mina händer löd mig inte. Smärtan var outhärdlig. Trots detta ville drömmen om att skriva en bok inte försvinna.

I samma veva började jag höra sånger inom mig. Texterna och melodierna kom och dröjde sig kvar. Jag hade för ont för att sjunga en enda ton. Efter att ha lyckats få ner några ord kunde jag till slut skriva sångerna. En producent i USA tog sig an dem och skapade fantastisk musik. När jag äntligen kunde börja sjunga igen fick jag spela in i en studio i Skåne. Jag har fått sjunga mina sånger för hundratals människor. Det krävde mod. För att våga behövde jag tro på att låtarna hade ett budskap som kunde beröra andra. Liksom sångerna vägrade släppa sitt grepp om mig fanns historien om Agnes och Elise kvar i mitt hjärta år efter år. Jag hade fullt upp med att klara av mitt arbete som frilansjournalist och kunde omöjligt börja skriva på ett manus när den intensiva smärtan också fanns kvar.

Det jag lärt mig genom alla svårigheter är att vara tacksam för de små sakerna i livet och ha alla sinnen vidöppna för intryck som kan ta fokus från smärtan. Jag har också lärt mig att drömma stort och se till att förverkliga mina drömmar. Att inte stirra mig blind på hinder och begränsningar. En dag gjorde jag det, trots allt. Det var 2013, en mörk eftermiddag i slutet av februari. Längtan i mig blev för stark. Jag tänkte att jag måste testa och se om jag har det i mig. Det var bland det roligaste jag någonsin gjort. Jag älskade att skriva manus från första stund och gör det fortfarande. Vad sjunger i ditt hjärta? Vad har du för slags berättelse som måste ut?

Jag debuterade som egenutgivare 2015 med första delen i en historisk romanserie. De Minst Väntade kom ut som e-bok och blev 2016 nominerad till Selmapriset som kallas för Augustprisets lillasyster. Jag vann även ett gratis utlåtande från en lektör genom att skicka in mitt synopsis. Den finns inte längre att köpa eller låna. Jag har nämligen utökat den med en parallell historia och har precis skickat in till förlag.

Romanserien börjar 1917 i skuggan av första världskriget. Tredje delen kommer utspela sig 1945 och 2017. Berättelserna tar oss med till Borgholm, Lund, Paris, ett sommarhus i Bretagne och en ranch i Minnesota. Första och andra delen handlar om guvernanten Agnes och hennes vän Elise som är konstnär. I tredje delen lär vi känna deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag ville skriva en släktsaga om tro, förlåtelse och mod att bryta upp. Man får följa självständiga kvinnor och omvälvande kärlekshistorier präglade av oro, krig och väckelserörelse. Vad är det som formar oss till dem vi är och vad ger livet mening när allt ställs på sin spets?

De flesta författare brukar berätta om hur de alltid skrivit och drömt om att bli författare sedan barnsben. Det gjorde inte jag. Däremot har jag alltid älskat böcker. Min mamma och morbror läste mycket för mig innan jag själv kunde. Sedan jag lärt mig läsa slukade jag böcker. Som trettonåring visste jag att jag ville bli journalist. Jag drömde om att recensera böcker och intervjua författare. Efter studenten läste jag engelska med litterär inriktning, tog en fil.kand. i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och läste därefter svenska. Du kommer kanske aldrig att kunna jobba som journalist för konkurrensen är för hård, sa man. Idag har jag arbetat deltid som frilansjournalist i sju år och intervjuat författare från Sverige, Norge, Australien, England och USA. Ljudböcker var och är än idag en välsignelse. De har gett mig vad medicinerna inte har kunnat; tusentals timmar av ”smärtlindring” genom att ta fokus från det fysiska. För att inte tala om livskunskap och underhållning. Biblioterapi när den är som bäst. Böcker kan förändra liv.

Att skriva är bland det bästa jag vet, men priset jag får betala är högt. Kan glädjen skrivandet ger mig kompensera för smärtan i kroppen? Till viss del, om jag håller mig inom vissa tidsbegränsningar. Jag hade inte skrivkramp en enda gång när jag skrev min debutroman. Berättelsen flödade fram som vattnet ur en kran. Efter en timme var jag dessvärre tvungen att stänga kranen och vänta någon dag innan smärtan i kroppen lät mig fortsätta. Berättelsen pågick ändå i mina tankar. Den skrev sig i mitt hjärta.

Jag tror på mirakler. Oavsett hur din dröm och dina förutsättningar ser ut, vill jag uppmuntra dig. Du är unik. Du har en historia inom dig som bara du kan berätta. Fortsätt kämpa. Lyssna till sången inom dig. Skriv vad ditt hjärta är fullt av.

Angelica Victorin debuterade 2015 med sin historiska roman De Minst Väntade. 

www.deminstvantade.simplesite.com www.instagram.com/angelicavictorin/?hl=sv

Ögonvittnet

Omslag betyder inte bara skyddspapper, bokpärm eller bandage. Ordet kan också användas för att beskriva en plötslig förändring. Och varje definition är applicerbar på mitt känsloläge just nu.

Jag har sett utkast tidigare, under produktionen, men det var inte förrän idag när en nyhetsflash dök upp framför mig på skärmen som jag fattade. Min bok är på väg!

Som en dåre har jag slitit med omskrivningarna, och texten kommer säkert redigeras många vändor till, men jag är över krönet och nu finns det en tydlig målbild. Vill ni se?  Låt mig presentera: Ögonvittnet!

Den utspelar sig i Lerviken vid Öresund och handlar om Harriet som är en ung brottsutredare i den nya polisorganisationen i Skåne. Harriet flyttar söderut för att ta hand om sin pappa som börjar bli till åren men dras istället mycket snabbt in i ett brutalt mord. Spåren pekar mot den närmsta kretsen. Sakta börjar hon förstå att det finns någon som sett, någon som blundat och någon som fortfarande betraktar.

Så är den, min kommande bok, och jag blir så otroligt glad när jag ser det fina omslaget!

 

 

Gästblogg: Tinna Lindberg

Det går inte vänta på att Hollywood ringer


Foto: Daniella Backlund

I bästsäljande författaren Elisabeth Gilberts (”Eat, Pray and Love”) Ted Talk från 2009 om att vårda kreativiteten, berättar hon om ett möte med en amerikansk poet, Ruth Stone, som beskrev hur kreativa idéer hela tiden finns som impulser i vår tillvaro. Själv kunde Stone känna och höra när en sådan impuls kom rusande mot just henne och då gällde det att snabbt få tag i penna och papper för att skriva ner diktraden eller strofen, innan den hann försvinna iväg in i en annan människa.

Själv riggade jag två år senare en vecka i hemlighet på Folkuniversitetets Skrivarakademi, för att få loss den där kreativiteten som jag under så många år hade stängt in i en jurist och byråkrats kropp. Jag jobbar som diplomat på Utrikesdepartementet, en traditionstyngd, hierarkisk värld befolkad av högpresterande tjänstemän med erfarenheter från all världens länder. Visst skriver vi.  Hela tiden: promemorior, pressmeddelanden, tal och rapporter. Men alltid inom strikt uppsatta ramar där analys, återhållsamhet och eftertänksamhet premieras snarare än att förhäva sig eller spexa till det.

Så till sist övertalade jag den plikttrogna tjänstemannen inom mig att ge mig hän åt ett lustfyllt skrivprojekt. Likt någon som ruvade på en gruvlig hemlighet och levde dubbelliv, riggade jag det perfekta upplägget för en skrivbubbla. På mitt jobb hade jag ansökt om en veckas semester och hemma sa jag att jag skulle jobba som vanligt. I stället hade jag anmält mig till kursen ”Att skriva krim”. Men som alla förbrytare höll jag på att avslöjas av en detalj: min sambo, som vanligtvis mejlar på min privata mejladress, skickade plötsligt mejl till jobbet och fick ett Out-of-office. Jag fann mig snabbt och svamlade något om att jag var på utbildning, vilket ju delvis var sant… Hur jag inte ens kunde berätta för mina närmaste berodde på att min dröm om att skriva en bok kändes både skör och pretentiös och jag behövde hålla den för mig själv.

Vägledd av en skicklig skrivlärare, konstant drickande coca-cola (det var trettio grader varmt den veckan) och som varsamt lockade fram lusten att skriva och gav oss verktygen för att skriva en kriminalroman, kom så en bokidé även till mig.

Den handlade om paradoxen att min arbetsplats fortfarande var så traditionstyngd, stelbent och hierarkisk trots att den genomgått en förvandling där kvinnor idag sitter på de högsta chefspositionerna. Och så undrade jag varför fler böcker inte utspelar sig i Thailand när utbytet mellan våra länder var så stort. (Något som vi på UD blev smärtsamt medvetna om under vår bristfälliga hantering av tsunami-katastrofen.) Och så en allmän frustration över varför kvinnor fortsätter att behandlas som andra klassens varelser.

Med dessa tre komponenter samplade jag under fyra års tid, på café mellan jobbet och hem, tidiga morgnar och sena kvällar, ihop mitt verk ”Förnedringen” – en spänningsroman som utspelar sig i den svenska villaidyllen på thailändska Koh Lanta och korridorerna på UD. Min huvudkaraktär är Sveriges ambassadör i Bangkok Viktoria Lindh som, när svenska män hittas döda och fastbundna på elefanter, dras in i en brottsutredning och den största konsulära krisen sedan tsunamin. Boken är först och främst en spännande bladvändare, men har också ett underliggande tema som behandlar prostitution och köp av kärlek och hur vi nybyggar-svenskar i Thailand förhåller oss till det.

Vägen till utgivning blev som för de flesta både krokig och lång. Det som höll drömmen vid liv var ett uppmuntrande lektörsutlåtande från det större förlagen. Ett manus måste skrivas om flera gånger för att berättelsen ska lyfta. Jag föll på målsnöret till det stora förlaget, men två mindre förlag visade intresse och jag valde till sist hybridförlaget där jag kunde ta aktiv del i utgivningsprocessen och lära mig allt om bokbranschen.

Våren 2017 höll jag min tryckta bok i handen och att få se den stå i handeln vid sidan av andra författare var en härlig men flyktig känsla som ganska snart ersattes av skräckblandad förtjusning över alla böcker som ges ut!

Men med lika delar envishet och naivitet kastade jag mig ut i bokfloden och en känslomässig berg- och dalbana som jag aldrig riktigt kunna föreställa mig. Det är ett hårt och mödosamt arbete. Men många bäckar små och ibland har man flyt. Som när jag träffade på ljudboksförlaget Saga Egmont som ville ge ut boken som ljudbok. Eller när jag häromdagen bad förlaget kollar lagersaldot och det visar sig bara vara några hundra exemplar kvar av den tryckta upplagan.

Vart det här krokiga äventyret slutar vet jag inte idag, men det är så roligt att ha tagit steget ut i världen av skrivande människor. Som en bonus har jag fått en hel drös nya vänner och väninnor som peppar, tipsar och ger råd. Trots att konkurrensen är mördande har jag aldrig tidigare upplevt en sådan hjälpsamhet för att lyfta och hjälpa varandra. Det gäller såväl etablerade rävar och nya författare som strikt upptagna litterära agenter eller förläggare. För att inte tala om bokbloggarna. Utan dem, ingen marknadsföring. Så hör av er om ni har frågor, jag har redan hunnit testa en del i denna berusande bokvärld.  Själv behöver jag alla tips och tricks kring min skrivprocess för min uppföljare!

Tinna Lindberg är född 1973 i Göteborg och uppvuxen i Växjö. Hon arbetar som jurist och diplomat på Utrikesdepartementet och har i omgångar bott och jobbat utomlands i bland annat Kenya, Genève och Luxemburg. År 2017 debuterade hon med Förnedringen, en spänningsroman om hämnd och vedergällning i svenskarnas semesterparadis Thailand och maktens korridorer på UD. Huvudkaraktären är Sveriges ambassadör i Bangkok, Viktoria Lindh.

 

Läs mer om Tinna Lindberg och Förnedringen : www.tinnalindberg.com

 

Det är i Berlin det händer

Har ni en plats som trollbinder er? En stad som väcker känslor? Där särskilda händelser inträffar?

Det har jag och det är Berlin.

Min första kontakt med Berlin var genom berättelsen Gänget i tunnelbanan (Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) som handlar om den unga västtyska flickan Christiane. Som trettonåring börjar hon använda heroin. Hon går i skolan på förmiddagarna och prostituerar sig på eftermiddagarna. Fascinerad satt jag på golvet i skolans bibliotek och bläddrade igenom bildgalleriet i bokens mitt som visade de unga missbrukarna vid Berlin Zoologischer Garten, Västberlins dåvarande centralstation.

När Vi barn från Bahnhof zoo släpptes på video förfalskade jag underskrifter för att kunna hyra den. Klippen från David Bowie-konserten har jag sett om och om igen. Det finns en sekvens när en narkoman drar ut en spruta ur en överdoserad kamrats arm och kör rakt in i sin egen halspulsåder. Den scenen glömmer jag aldrig och den fungerade mer effektivt än alla ANT-undervisningar genom hela högstadiet.

Några år senare kom mina föräldrar hem efter en resa med en ask full av betongskärvor. De hade råkat befinna sig i Berlin när muren föll. Ungefär samtidigt upptäckte jag också låten Die Mauer av Ebba Grön. Nynnandes på Thåström studerade jag de spraymålade bitarna och bestämde mig för att besöka Berlin.

Och min första resa till staden blev speciell. Jag och min man gifte oss i svenska kyrkan. Tämligen oplanerat. Prästen släpade med sin fru som vittne, om vi saknade sådana. ”Det är lugnt”, sa jag och tittade förläget ner på bootsen jag bar till kjolen. Jag hade glömt packa skor. Typiskt.

Därefter åt vi middag på Berlins äldsta restaurang ”Zur letzten Instanz” (till sista instans). Krogen som sedan 1600-talet har varit en samlingsplats för stadens stora, belägen invid högsta domstolen. Där i en soffa som även besuttits av Napoleon åt jag min första måltid som gift. Och det kändes stort.

Min andra resa till Berlin gjordes i mitt dåvarande jobb. Den gick raka vägen till regeringskvarteren och ett seminarium som invigdes av Angela Merkel. Absurd känsla. Man skulle kunna tro att det var den overkligaste upplevelsen men den inträffade under min tredje tur till staden. För ganska exakt ett år sedan nu.

Jag och min vän Hanna som också är författare (hon trefaldigt! – Barnflickan, Bunkern och Ryggdjur) hade bestämt oss för att fira att vi äntligen färdigställt våra manus. På en jugendkaklad vinbar någonstans i Hackischmarkt öppnade jag mobilen och möttes av bilder från fotograferingen till omslaget och inspelningen av trailern till Stockholm psycho. Jag hade ingen aning om att det var på gång och när jag såg fotot tappade jag bokstavligen besticken i golvet.

Precis som jag föreställt mig. Blodigt, stiligt och skruvat. Och jag älskar det.

Den upplevelsen går aldrig att slå, och även den kommer för alltid vara behäftad med Berlin.