Stockholm: första gången för så många saker

Den glansiga ytan känns nästan lite sträv mot fingertopparna. Jag känner dess vikt i handen. Med tummen låter jag sidorna snabbt smattra förbi, rädd att öppna den på riktigt. 

Omgivningen har zonat ut, eller: jag har zonat ut omgivningen. Jag ser mitt namn på omslaget; jag ser Isabelles namn, bron och stetoskopet, titeln Medan giftet sprider sig. Det är jag och Boken. 

– Du håller ju på att börja gråta, säger Isabelle. 

Jag tittar upp mot henne. Visst är det en tår jag ser där i ögonvrån? 

– Du också, svarar jag. 

Jag skriver detta på tåget från Stockholm till Göteborg. Utanför fönstret flimrar ett solindränkt Köping förbi. Härifrån kommer punkbandet Charta 77 och skivbolaget Bird Nest Records. Jag messar det till Isabelle som också sitter på tåget, ett annat tåg, ett tåg med Malmö som destination. I örsnäckorna spelar Boygenius sitt första ”riktiga” album. 

Det har precis varit Stockholms bokhelg och hjärnan och hjärtat är fulla av intryck. Så många saker har hänt för första gången under helgen. 

• Den första gången vi ser vår bok i verkligheten och får hålla den i våra händer. 

• Den första gången vi står på scen och pratar om den. 

• Den första boken såld – trots att den egentligen inte släpps förrän i augusti. 

• Den första boken signerad. 

• Den första förlagsfesten. 

• Den första gången vi träffade vår fantastiska medbloggare här, Emeli Mårtensson, i verkligheten. 

• Den första gången jag åt messmör (okej, det hör inte riktigt hit men vi avslutade lördagskvällen på norrländskt vis). 

Piratförlaget hade temat skrivande på sina samtal på Mornington Hotel. Vi deltog i två av samtalen. Dels pratade vi om att skriva som duo, tillsammans med Lisa Bjerre och Susan Casserfelt, dels om hur det är att debutera, tillsammans med Beatrice Samuelsson. Samtalen leddes av vår förläggare Anna Hirvi Sigurdsson.  

Det hör till saken att jag alltid haft en dragning till scenen, samtidigt som jag lidit av en ibland förlamande scenskräck. Det har inte spelat någon roll om det gällt att hålla föredrag, att spela teater eller att spela i band; nervositeten har alltid fått mig att må psykiskt illa. 

Därför förvånar det mig att jag denna gång inte var mer nervös än vad jag var. Kanske är det att jag blivit äldre och lugnare, kanske att jag inte har någon förberedd text som jag kan glömma. Eller så är det att vi är två om det. Och det gick ju bra. Det var mycket folk, vi kunde svara på ett – tror jag – någorlunda stringent sätt, och ingen gick därifrån. 

Visst finns det förbättringspotential: vi behöver bli bättra på att på ett intresseväckande sätt presentera vår bok och jag behöver bli bättre på att hålla en mikrofon så att ljudvolymen inte svajar. Och det gick åt rätt håll: andra framträdandet tycker jag att vi gjorde bättre än det första. 

Det tar vi med oss från den här helgen. Det gör vi även med insikten att alla på Piratförlaget är så trevliga, det gäller både de som jobbar på förlaget och författarna. Fredagskvällens förlagsfest var väldigt rolig. Jag kan bli inåtvänd på tillställningar med många människor jag inte känner, men så blev det inte alls denna gång trots att vi är nya i gänget. Kanske hjälper det även här att vi är två om det. I så fall är det en av många fördelar. 

Ett nytt samhälle passerar utanför tågfönstret. Jag messar Isabelle: ”Laxå. Järnvägsknutpunkt i Närke, halvvägs mellan Stockholm och Göteborg, ombesjungen (eller i alla fall nämnd av Fred Åkerström i Den gamle skärsliparen på albumet Två tungor”. I lurarna Dry Cleanings nya EP Swamp. 

Sist vi var i huvudstaden var för en och en halv månad sedan för ett lanseringsmöte – då möttes vi, efter ett par vackra vårveckor, av en snöstorm. Nu steker solen gatorna. Tydligen var det här helgen när sommaren kom till Stockholm på riktigt. Tjugo grader i skuggan och strålande solsken fick staden att framstå i sin allra vackraste form. Trots att det rimmade illa med att gå omkring i svart kostym och lika svart skjorta och prata om av illdåd färgad litteratur var det en inramning som passade den värme i hjärtat som helgen spred.  

Det ger också en känsla av ödmjukhet att se att så många människor sluter upp till samtal om litteratur och skrivande trots att vädret lämpar sig bättre för att ligga utomhus på en filt. Lokalen var i princip full hela tiden under de två dagar vi höll på. 

Jag stod där med boken i handen för första gången. Vi stod där med vår första roman. I verkligheten. På riktigt. Det var inte bara en dröm. Den känslan kommer vi nog aldrig att glömma. Inte heller det faktum att förlaget sålde slut på de exemplar av vår bok som de hade med sig till bokhelgen, 

Tåget passerar nu Töreboda. ”Hem åt Asta Kask, Göta kanal och världens första brevbomb”, messar jag till Isabelle. I lurarna spelar Einstürzende Neubauten sitt senaste album, Alles in allem. 

Snart är jag hemma igen, tillbaka i vardagen. På ett sätt är det skönt. Min hjärna känns som att den blivit kokt, och det beror inte bara på den plötsliga sommarvärmen och min för vädret illa anpassade klädsel. Under två dygn har den bombarderats med intryck. Nu behövs det tid att smälta allt.  

Uppe till vänster samtalar vi med Anna Hirvi Sigurdsson, Lisa Bjerre och Susan Casserfelt. Uppe till höger står vi tillsammans med Augustin Erba, förlagschef på Piratförlaget och tillika mannen som startade Debutantbloggen, och vår eminenta medbloggare Emeli Mårtensson. Nedanför till vänster njuter Isabelle i solen på Östermalmstorg och till höger signerade hon de första böckerna vi någonsin sålt till Charlotte Eberhard och Amelie Fernström.

Jag tycker inte om att skriva

”Om jag ser frasen ”jag tycker om att skriva” i ett jobbansökansbrev så åker det direkt i papperskorgen”.

Så sa en gång en chef till mig på en tidning jag brukade arbeta på. Det kan tyckas som en märklig sak att säga om man är chef på ett företag fullt av skrivande människor men är egentligen inte så konstigt. Och det av flera skäl. Det är inte själva skrivarglädjen som journalistik handlar om, det är nyheten och analysen. Drivs man av glädjen att skriva kommer man in i det från fel håll. Rätt håll är snarare att skildra världen, att hitta nyheter, att gräva fram orättvisor … Ja, det kan vara olika saker, men just att ”jag tycker om att skriva” är inte en av dem.

Det här var för mer än 20 år sedan och då hade inte riktigt dammluckorna öppnat ännu. Att skriva, var för mig då långt ifrån ett nöje. Inte sällan var det en ren plåga, så på det sättet levde jag ju upp till chefens devis.

Jag tyckte inte om att skriva och ibland hatade jag det.

Det tog några år innan det jag skulle kalla flödet kom. Det var efter min första föräldraledighet och jag hade precis börjat arbeta för en annan tidning. Kanske var det att jag hade varit borta från skrivandet under en längre tid som gjorde det: något klickade till i skallen, som ett lås som öppnades, dörren slogs upp. Orden kom.

Jag vet att det låter pretentiöst och inte så lite förmätet men det var så det kändes. Plötsligt var det inte som att jag behövde krama ut orden som ur en sten längre. Det som syntes på skärmen liknade mer det som jag hade inuti mitt huvud. Jag kunde för första gången lita på att det faktiskt skulle bli något helt okej av det när jag startade datorn och öppnade det redaktionella systemet för att skriva.

Jag kunde börja tycka om att skriva …

UmphUmphUmphFutunchBomKrasch [tänk ljudet av en tågkrasch på ånglokens tid].

Stryk det. Stryk det fort.

Det gör jag ju inte. Det är åtminstone inte det som är själva poängen. Att skriva är bara den fysiska manifestationen av det som jag egentligen tycker om, berättande och berättelser.

Jag tycker om att skapa något. Jag tycker om att skapa något tillsammans med Isabelle. Skrivandet är bara ett verktyg för att nå dit: det är målarens färg och pensel, det är fotografens kamera, det är vad det nu är som skulpturen använder för att bearbeta sitt material tills det matchar bilden i hans huvud.

Jag hatar inte längre skrivandet, det bara är. Det är allt det där andra jag tycker om, skulpterandet, bildskapandet. Att få bilden i mitt huvud att manifestera sig i form av en text.

Ibland känns det som ett måste; att saker måste formuleras på ett papper, eller på ett dokument i datorn för att kunna te sig klara och begripliga; som att själva tankearbetet sker i fingrarna som harmrar mot tangentbordet och ögonen som betraktar texten istället för i hjärnan.

Jag tycker inte om att skriva. Eller gör jag det ändå?

Jag ska i vilket fall inte skriva det i ansökningsbrevet nästa gång jag söker jobb.

Pilsner, punk och poesi

Happy Törnbloms gitarr tuggar ett riff i dur medan Stefan Enger (med den brutna armen i spännband) pumpar på basen och Janne Olssons går över scenen och slår med en trumpinne på en koklocka. Däremellan går Per Granberg i flanellskjorta och svart kjol och berättar sagan om en björn och en tiger på äventyr i världen – en visa förklädd till punkrock eller punkrock maskerad till visa.

Jag står där framför scenen med kameran i händerna som så många gånger förut. Det är punkbanden Charta 77 och Köttgrottornas som firar gemensamt 40-årsjubileum. Glädjen i rummet är påtaglig och det skålas och skrålas gemensamt över rummet, även främlingar emellan.

Jag har under de senaste dryga 20 åren recenserat uppemot ett tusental spelningar men den här kvällen är jag egentligen inte här för att skriva. Kameran har fått följa med helt enkelt för att jag tycker det är kul att plåta.  

Ibland är det skönt att inte ska skriva om spelningen man är på. Det gör det lättare att hänge sig utan prestationsångest, dessutom kan man dricka öl utan att behöva ha dåligt samvete.  

Musik och litteratur är dessutom inte de bekvämaste av sängkamrater. Nog för att litteraturen återspeglar sig ofta i musiken. Iron Maiden har tagit sig an såväl Edgar Allen Poe som Samuel Coleridge (”Murders in the Rue Morgue” och ”Rime of the Ancient Mariner”) och Kate Bush debuterade med ”Wuthering Hights” som hämtade sin berättelse från Emily Brontés bok med samma namn. Joakim Thåström har under hela sin karriär, i alla fall efter Ebba Grön, låtit litteraturen ta plats; tänk bara hur han lekte med Mikhail Bulgakov i ”Mästaren och en iskall Margerita” eller den danske poeten Michael Strunge i ”Beväpna dig med vingar”. Den sistnämnda föddes för övrigt i Köpenhamnsstadsdelen Hvidovre där vår debutroman delvis utspelar sig. 

Det är bara några få exempel, det finns hur många som helst. På andra hållet är sitter relationen inte lika bekvämt. Visst, i lyriken fungerar det: I Bodil Malmstens ”Ett bloss för moster Lillie” är det inte bara textreferenserna till Prince, Waits och Gershwin, hela diktens väsen, dess fraseringar och bilder tycks kräva ett jazzigt piano uppbackat av kontrabas och ett nedskalat trumset spelat med vispar. 

Men hur realiserar man den typen av musikalitet i en prosatext? Språket är ett hopplöst trubbigt verktyg för att beskriva musik; det är därför recensenter ofta får kritik för att jämföra det de hör och ser med andra artister. För hur skulle man annars göra? ”Det låter som det här andra bandet som jag tror att min läsare kanske kan tänkas känna till”. Det är kanske inte kul att läsa för ett band att de låter som ett annat, men det är lättare (och kanske lite arbetsskyggt) sätt att skapa förståelse. 

En av mina favoritförfattare, Roddy Doyle, löste det fint i Barrytown-trilogins första del, ”The Commitments” (ja, det är den som filmen bygger på) men jag är inte säker på att någon annan skulle kunna efterlikna hans – ska vi kalla det grovhuggna? – sätt att beskriva om musik på. 

Varför funderar jag då kring detta? Isabelle och jag har börjat arbeta med vår andra bok. Det gjorde vi på ett förvisso ganska lågintensivt sätt redan för några månader sedan. Anna, vår förläggare, gav oss redan tidigt rådet att börja med uppföljaren innan debuten är ute och vi tog henne på orden, även om jag måste erkänna att det inte är helt lätt att jobba med en bok samtidigt som man fortfarande jobbar med en annan. Men nu är Medan giftet sprider sig färdig (och den känslan är helt fantastisk) och vi kan ta tag i nummer två på allvar. 

Storyn är inte helt utarbetad än men vi vet att den kommer att utspela sig delvis i rockklubbsmiljö och första scenen kommer att utspela sig just på en sådan. Då vill det ju till att man hittar rätt språk för det också.    

Fotnot: Rubriken ”Pilsner, punk och poesi” är hämtad från texten till Göteborgsbandet Attentats låt ”Bonden, byråkraten och jag”.

Nära hjärtinfarktens gräns (och lite om vårt omslag)

Min hand kramade videokameran så att knogarna vitnade och jag var rädd att jag skulle krossa den. Vinden slet i håret och hjärtat pumpade. Paniken var som en fysisk hand runt min strupe.

Jag var ute och gick på Öresundsbron. Nej, det var naturligtvis inte uppe på vägbanan, utan på den servicegång som går parallellt med järnvägsspåren därunder. Jag gick längst in, tryckt mot kanten – den kant som INTE vette mot havet – vilket gjorde att jag i gengäld bara var halvannan meter från Öresundstågen som visslade förbi. Den totala handlingsförlamningen var inte långt borta.

Det här var för några år sedan, ungefär i samma veva som bron skulle fylla 20 år. Anledningen till besöket på en plats som inte är öppen för allmänheten var en pressvisning i samband med att bron skulle målas om.

Jag hade hoppat på jobbet med liv och lust, trots att jag var väl medveten om vad som skulle hända när jag väl gick där på bron. Det är kanske en åldersgrej, men från det att jag närmade mig trettio och framåt har jag börjat lida av svindel. Tornen på La Grada Familia, Golden Gate-bron och Älvsborgsbron har alla tagit mig till hjärtinfarktens gräns men frågan är om någon av dem tagit mig närmare den än Öresundsbron.

Den är kanske inte högre än Golden Gate, åtminstone inte på de delar som inte är högbron, och nog blåser det lika mycket på båda. Men på Golden Gate känns det ändå som att man går på fast mark, Öresundsbrons servicegång är perforerad. Du ser alltså rakt ned i vågorna, 15, 20, 30 meter under dig där du går. Samtidigt är jag glad att jag gjorde det för det var också en skönhetsupplevelse och en känsla av att vara mitt emellan elementen.

Öresundsbron är fascinerande. Den är spännande som arkitektur, som ingenjörskonst, som politisk historia, som metafor och som symbol för en region. Den är också vacker. På samma gång smäcker och elegant som massiv och brutal.

Den är, eller har i alla fall varit innan de ”tillfälliga” gränskontrollernas tid, en viktig del i integrationen av Öresundsregionen. Massor av människor arbetspendlar över bron, inte minst som hyrorna i Köpenhamn är skyhöga. I samband med terrordåden i Köpenhamn 2015 intervjuade jag en servitris som blivit vittne till attentatet mot Lars Wilks. Hon hade sitt arbete i Köpenhamn men bodde i Malmö. Sträckan mellan de båda städerna sägs vara den dyraste tågresan i Europa sett till förhållandet pris och avstånd, ändå var det billigare för henne än att skaffa en lägenhet i hennes hemstad.

Många fler än pendlarna är de som tar sig över för att ta komma åt den riktiga storstadens alla nöjen. Och otroliga mängder gods, både legalt och illegalt sådant, transporteras över bron. Den binder ihop oss i vad man ändå måste kalla den nordliga periferin med kontinenten. Det är svårt att inte både se och lockas av såväl romantiken som svärtan i det.

Bropendlar gör för övrigt även Isabelle och hennes man. Själv har jag mest tillhört dem som åker över för nöjen, även om jag också gjort jobb på andra sidan sundet.

Att bron skulle ta plats på vårt omslag kändes som en självklarhet. Dels figurerar den i vår roman, dels binder den samman de två spelplatserna för vår berättelse: Malmö och Köpenhamn. Den är omedelbart igenkännbar och placerar den presumtiva läsaren på rätt plats geografiskt. Den är också en symbol för ett gränsland med allt vad det innebär. Inte för att romanen som sådan egentligen utspelar i den typen av skuggvärld men flera av våra karaktärer lever i sina egna gränsvärldar, kulturella såväl som personliga och klassmässiga. Flera av dem har också, eller är i behov av, sina egna broar mellan dessa världar. Kanske är vi alla i behov av sådana.

/Ralph

När andras ögon får möta texten

Det är aldrig som första gången. Aldrig lika naket och sårbart.

Man står där med sin bok i handen, eller, ja, bok … Råmanus är ett bättre ord. Berättelsen man skrivit. Fungerar den? Är det skräp eller guld eller något däremellan? 

Man vet inte för man har aldrig gjort det förut.  

Vi, Isabelle och jag, skrev en novell tillsammans en gång för, jag tror det är sex år sedan. Det var kul, det gick bra och vi upptäckte att vi kunde skriva tillsammans. Eftersom vi både närt författardrömmar tycktes det självklart att vi skulle fortsätta, att vi skulle skriva en roman tillsammans.

Men romanskrivande är en annan konstform än novellen. En av de saker romanens längre form för med sig är att man arbetar med att skapa sin berättelse och sin text under en ganska lång tid, i vårt fall flera år eftersom vi var tvungna att synkronisera med realiteterna av båda våra liv, arbeten och familjer.

En dag så stod vi i alla fall där med vår berättelse nedtecknad i form av ett första utkast till det som skulle bli boken.

Var den bra? Vi kunde inte ha en aning. Vi hade aldrig skrivit en bok tillsammans innan och jag hade aldrig skrivit någon över huvud taget. Jag försökte spela cool. Jag har ju skrivit tusentals artiklar under mina 20 år som journalist, intalade jag mig. Det här är ju bara en text till, tvingade jag mig själv att tänka, utan att lyckas övertyga mig själv.

Att vi inte var färdiga på långa vägar visste vi naturligtvis. Men frågan var hur vi skulle börja med nästa fas. Vad fungerar och vad gör det inte?

Och framför allt: Har vi något här eller är det bara skit? Lurar vi oss själva att detta är någonting vi kan göra?

Självtvivel är något de flesta av oss har att slåss emot. Så också vi. Att lämna över ett komplett men ofärdigt bokmanus och inte veta om all denna tid man lagt ned och all den kärlek man lagt in i sina karaktärer – eller kanske snarare sina människor, för det är det de blivit för oss – det är något av tortyr.

Så man tar sitt utslitna hjärta och lämnar över det till någon annan. I vårt fall gjorde vi det till en av mina vänner, som ockå är en kollega, och till Isabelles moster. Och sedan väntade vi. Och väntade. Det tog inte lång tid i den verkliga tidslinjen som är våra liv men den subjektiva, upplevda, tiden kändes oändlig.

Och sedan kom svaren. Och visst hade de synpunkter, ganska många sådana, både på berättelsen och på texten som sådan. Men det viktigaste var att de tyckte att det fanns något där, en berättelse som var värt att arbeta vidare.

Att säga att det budskapet var en lättnad är något av ett understatement. Det gav också kraften att fortsätta med projektet och till slut bar det frukt. Den berättelse som i augusti kommer att ligga på bokdiskarna är delvis ganska annorlunda än den där som vi stod och höll i och med darrande händer lämnade över till andra ögon än våra egna för första gången, men kärnan är kvar. Och människorna. För oss är det kanske viktigast av allt.

/Ralph

Kill your darlings

Du har skrivit en mening, ett stycke, ett kapitel … ja, hur lång del av din bok som helst, som du är väldigt nöjd med, som får dig att känna något. Samtidigt är det något som gnager. Den bryter lite i stil med resten av texten. Visst fördjupar den, men bidrar den verkligen till berättelsen? Samtidig: du älskar verkligen den där meningen, det där stycket, det där kapitlet.
Du låter någon annan läsa ditt manus. Sedan en till och en till.

Alla är de rörande överens: den där meningen, det där stycket, det där kapitlet, det är bra, kanske till och med riktigt bra. Men de är också överens om att det inte är bra för den här boken.
Till slut måste du bara böja dig och inse att du faktiskt tycker att de har rätt, även om du fortfarande älskar det du skrivit. Och så blir det liggande där likt en bit film på klipprummets golv, likt en vissnad blomma i komposten.

För vår del har såväl meningar som stycken rykt i slutredigeringen av Medan giftet sprider sig. Det som gjort mest ont är dock att inse att prologen och epilogen, som vi båda tycker så mycket om, spelat ut sin roll. Deras relevans minskade drastiskt med en stor förändring vi gjorde i berättelsen för ganska länge sedan. Ändå lät vi dem vara kvar så här länge, vi var ju så nöjda med dem.
Och eftersom vi var så nöjda med dem så kan vi inte helt släppa dem. Därför bjuder vi er nu här på en första del av vår berättelse, en del som dock inte längre är med i boken. Den kan få bli en novell i sin egen rätt, vi kallar den för …

Stugan

Dörren knarrar. Hans grepp om handtaget hårdnar och spröda gröna flagor faller till marken när hans knogar skrapas mot dörrsidan.
När öppnade han den senast? Det måste vara åratal sedan.
Ibland tänker han på den ensligt belägna gården som sitt samvete. Här finns de, föremålen från det förflutna, minnen undanstoppade på en plats bortom tiden.

Förr brukade han komma hit åtminstone en gång om året för att titta till huset, för att se till att ingenting hänt. Men det har blivit allt längre mellan besöken. Kanske hoppades han innerst inne att något skulle ha hänt. Att en blixt slagit ner och gården brunnit. Eller att en mäktig hand från ovan raderat ut det förflutna, så att historien kunde skrivas om.
Men ingen blixt har slagit ner och det enda som hänt är att spindelväven växt sig tjockare över fönsterrutorna och att gångjärnen till ytterdörren blivit alltmer rostiga.
Dörren gör motstånd men med ett ryck får han upp den. En pust av instängd fuktig luft slår emot honom. Någonstans känner flimmerhåren i näsborrarna en antydan till mögel.

Naturen håller på att återta det som tillhör den, tänker han. Serpula lacrymans – den gråtande hussvampen. Det spelar ingen roll. Om någon vill köpa stället kommer de ändå bara riva huset och bygga nytt. Tomten – strandängen – är det enda som är värt något ändå. Resten … det är bara en blytyngd på hans axlar och hjärta.
Inne i köket låter han blicken svepa runt. På fönsterbrädet står en radio.
Det är knappast någon idé att försöka sätta på den, tänker han. Batterierna lär ha runnit för länge sedan.
Genom den smutsiga fönsterrutan ser han det blommande körsbärsträdet. Det hugger till i magen.

Han tar fram ett stearinljus ur en låda och trycker ner det i en tom vinflaska som står på diskbänken. Både ström och vatten har varit avstängda sedan familjens sista besök här tillsammans. Det måste vara trettio år sedan nu. Den familjen finns inte längre. Kvar dröjer sig i stället ett blytungt minne och ett dåligt samvete.
Tummen rullar längs hjulet på cigarettändaren. Lågan slickar veken och ett varmt ljus sprider sig i rummet. Han betraktar vinflaskan. Det går inte längre att läsa etiketten, lika blekt av tiden som den är dold av damm och spindelväv. Han borstar bort det värsta och går sedan med den i handen över de knarrande golvplankorna in i vardagsrummet, försiktigt för att inte stearinet ska rinna ner och bränna hans hand. Lågan lyser upp brunblommiga sjuttiotalstapeter och ett möblemang som på sommarstugors vis tycks slumpmässigt hopslängt.

Var de lyckliga här? Han vill tro det men han är inte säker. Minnet är inte att lita på.
Är han lycklig nu? Han antar det, även om vissa sår aldrig läkt.
Ärren kan han leva med. Det är de ännu blödande såren som är svåra att uthärda. Vissa saker bränner sig fast i minnet utan att man vet varför. Det är till exempel en gåta varför han kommer ihåg de latinska namnen för blommor. Men att minnet av den första gången han såg hennes blå ögon, hur hennes lilla hand knöt sig om hans tumme, är som ristat i hans bröst, det har han inga problem att förstå.

En dörr står öppen in till sovrummet men han undviker att titta dit, undviker särskilt den vitmålade barnsängen i hörnet. Ändå kan han för sitt inre se den lika klart som om han stått rakt framför den.
Han borde prata med någon. Det har hans fru talat om i flera decennier. Och hon har såklart rätt, men att faktiskt göra det … Vem skulle han prata med? En psykolog? Vad skulle det tjäna till?
Världen har blivit mörkare. Kanske är det mörkret han borde prata om? Problemen som han vanligtvis brukar kunna lösa på egen hand men som nu ter sig olösliga.

Han sätter ner flaskan med ljuset på bordet och sjunker tungt ner i soffan. Den kändes alltid för låg för honom, men det blev aldrig av att byta. Nu spelar det ingen roll längre.
Han drar till sig skokartongen som står framför honom på bordet. Den ligger kvar sedan sist. När var det nu igen? För fem år sedan? Eller tio?
Han andas djupt. Fingrar på locket. Suckar. Han reser sig upp och går ut till bilen, öppnar dörren på passagerarsidan och greppar sexpacket som står på sätet och går tillbaka in igen. Sätter sig på samma ställe och lossar en burk, knäpper upp den och tar en djup klunk. Sedan en till. Sedan öppnar han kartongens lock.

Inuti ligger de. Bilderna. Det förflutna. Smärtan. Varje gång han kommit hit har han gjort på samma sätt. Öppnat en öl. Öppnat lådan. Är han en självplågare som späker sig med sitt livs värsta stunder? Söker han efter ledtrådar där inga ledtrådar någonsin uppenbarat sig för honom? Han lyfter den översta bilden. Betraktar en ung kvinna. Vacker. Halsbandet han gav henne. De vänliga ögonen bränner sig in i honom. Det värker i bröstet. Han lägger bilden på bordet, nedvänd.

Han tar en ny klunk, ännu djupare än de förra, innan han lyfter nästa bild. Han stålsätter sig. En fyraårig flicka ler in i kameran, i famnen ett nyfött spädbarn. Lena. Han fick aldrig lära känna henne. Han betraktar den äldre flickans ansikte. Hennes leende. Det var något med det där leendet som oroade honom.
Mannen lägger ner även denna bild, nu med framsidan uppåt. Resten av innehållet i lådan går han snabbt igenom. Några papper, ett par andra bilder och småprylar – minnessaker. I botten ligger ett etui i fuskläder. Dragkedjan som försluter det är öppen och han viker upp etuiet. En silvergrå spolformad tingest ligger inuti, lite för tjock för att vara en vanlig penna.

Han kommer ihåg hur Margarethe kom hem med den en kväll. Hur glad hon var. Glad att slippa de gammaldags sprutorna med insulin. Pennan var närmast ett mirakel.
Han plockar upp bilden på flickan och spädbarnet. Är det tillåtet att älska sina barn olika mycket? Får man älska ett dött barn mer än ett levande? Förnuftet säger nej, det får man inte. Ändå …

Søren Jensen står på den vattensjuka gräsmattan. Han känner hur marken suger om hans grova vandringskängor. Skymningen har fallit nu. Man ser inte längre hur flagnad den röda färgen på stugans väggar är, inte spindelväven på fönstren.

Han lyssnar på ljudet från havet, kanske ett par hundra meter bort. Känner en lätt bris som rör om i hans tunna grånade hår.

Det är tur att det regnade igår, tänker han.

Dunken tynger hans hand men inte lika mycket som för en liten stund sedan. Han skruvar på locket. Vid hans fötter ligger skokartongen med minnena. Samvetet. Ansvaret.

Han tittar på huset igen. Tänker på det liv som varit, som inte längre finns där. Det ser nästan fint ut i mörkret, som om det faktiskt fanns liv innanför dess väggar.

Det skär i honom. Hade han bedömt allting så fel? Var det bara ett sätt att skjuta över det egna ansvaret på någon annan? På någon som var försvarslös? Var ravinen i relationen med hans äldsta dotter i själva verket hans eget fel? Hade det varit det i alla dessa år?

Han låter blicken svepa över ängarna som omger huset. Så när som på körsbärsträdet en liten bit bakom honom och lite sly och snår finns ingenting i närheten.

Han går ner på knä. Lukten sticker i näsborrarna och får hans ögon att tåras.

Han plockar fram cigarettändaren ur fickan, låter tummen smeka hjulets räfflor. Så drar han till. Lite gnistor men ingen flamma. Han drar till igen och lågan reser sig. När den når pölen vid hans fötter flammar den upp och skjuter i väg i riktning mot huset.

Kan man bränna bort sitt förflutna? Sin skuld? Han står där länge. Står där med skammen. Ser elden ta sig och huset bli övertänt. Han öppnar lådan. Tar ut papper efter papper och låter det singla in i lågorna. Sist av allt är bilden på döttrarna. Nu är han säker på att det varken är bensinlukten eller röken från elden som får tårarna att rulla nedför kinden. Han ska precis släppa även det i elden men hejdar sig. Han tittar på det igen. Tittar på den mindre flickans svårbestämbara leende.

Tabula rasa. Ett oskrivet blad. Nej, det finns inte.

Med en suck stoppar han det i innerfickan på sin jacka. Det går inte att göra rent hus med allt. Skulden finns kvar, men också kärleken. Och skammen.

Han vänder sig om och går med långsamma steg mot bilen. Ljuset från lågorna får körsbärsträdet att kasta en lång svart skugga över den. Han fingrar på blommorna på de lägre grenarna och drar djupt efter andan. Luften rusar in genom näsan och fyller hans lungor. Lukten av brandrök blandas med doften från havet, av salt och tång. Det var tånglukten som fick honom att en gång vilja köpa stället, för hans fru var det körsbärsträdet. Nu vet han inte om han någonsin kommer att kunna njuta av vare sig havets lukter eller körsbärsträds skönhet igen. Trädet kommer att klara sig från lågorna i alla fall.

När körsbärsträden blommar och sista andetaget dras … Tanken far genom huvudet utan att avslutas.

Jag önskar bara att jag kunde ringa mamma

All is quiet here on new year’s day.

Vid tolvslaget såg vi raketerna lysa upp Plaskis, den så här års torrlagda plaskdammen i Göteborgsstadsdelen Kungsladugård, så som de gör varje år vid den här tiden. Vi är ungefär samma gäng som vanligt, de 18, eller möjligtvis 19, senaste åren.

Nothing changes here on new year’s day

Ett år har lagts till handlingarna. Ett år med lite högre toppar och lite lägre dalar än de flesta. Jobbet jag haft större delen av de 15 senaste åren försvann i ett företagsuppköp, strax efter att Ryssland invaderat Ukraina. En ny dörr öppnade sig i min födelsestad. Veckopendling mellan Göteborg och Falkenberg i stället för mellan Göteborg och Malmö.

Vi såg raketerna lysa upp himlen. Smällarna ekade mellan landshövdingehuset precis som vid samma tid förra året.

Då hade mamma precis fått diagnosen: cancer i bukspottkörteln med metastaser till levern. Omöjlig att operera. Max sex månader kvar att leva.

Vill man veta sådant i förväg? Kanske. I det här fallet gav det chansen att ta ett ordentligt farväl. Att prata. Fråga saker. Som journalist passade jag på att intervjua henne. Lägga samman de där bitarna som formar en livsberättelse och som jag delvis känt till men som inte fått sin rätta plats i pusslet.

Det är något att vara tacksam över, trots att det är ett jävla skit.

Den andra maj somnade mamma in med min far, mig och min äldsta son där i rummet. Sedan tog det praktiska över. Allt det där som ska ordnas när en människa går bort. Folk som ska ringas, kontakter som ska tas. Det ska göras bouppteckning och en begravning ska arrangeras. Det är på gott och ont. Det stoppar, åtminstone för en liten stund, tankarna.

Den elfte maj sitter jag i bilen tillsammans med pappa när telefonen ringer. Det är Isabelle.

– Har du kollat din mejl?

– Nej, inte på flera dagar, svarar jag. Har det hänt något?

Hon går rakt på. Låter lite uppjagad.

– Kolla din mejl och ring mig sedan.

Jag gör som hon säger. Klickar fram mejlappen i telefonen. Överst är ett mejl från en person vars namn jag inte känner igen men mejlrubriken gör att jag hajar till.

”Om ert manus”.

Jag vet knappt om jag vågar öppna det men jag gör det ändå. Det visar sig vara från en förläggare på Piratförlaget och hon har läst vårt manus som vi skickat iväg några veckor tidigare. Nu vill hon ”prata lite om det” med oss om vi har ”lust och möjlighet”.

Om vi har? Tror fan det.

På detta följer ett telefonsamtal mellan Isabelle och mig där vi försöker att inte jaga upp oss för mycket – och omedelbart gör det – och att inte ta ut saker i förskott, de kanske bara vill prata – och sedan omedelbart tar ut precis allting i förskott.

Som en gammal kollega som är sportskribent brukade säga: Om man inte tar ut segrar i förskott finns det risk att man aldrig får ta ut dem.

Vi lägger på luren och jag berättar för pappa om vad som hänt, som om han inte skulle ha förstått det av det telefonsamtal han just hört.

Jag vill bara lyfta luren och ringa mamma men det går ju inte.

Same procedure as every year, James.

Vi stog där vid plaskis, samma gäng på samma plats vid samma tid som de senaste 18, eller möjligen 19, senaste åren. I proceduren ingår att ringa hem efter tolvslaget. Jag önskar min far ett gott nytt år. Jag kan ju inte göra det samma med min mamma.

Nothing changes here on new year’s day, sjunger U2 från stereon på samma sätt som de gjort den här dagen på året för mig betydligt mer än de senaste 18, eller möjligen 19, åren.

Nothing changes here on new year’s day. Eller så gör det det. Kanske förändras någonting på nyårsdagen. Så mycket är annorlunda idag jämfört med för ett år sedan. Och nu har ett nytt år tagit sin början. 2023. Ett år som kommer att bära med sig att boken Isabelle och jag burit med oss och mejslat fram i mer än ett halvt decennium kommer att ligga på bokdiskarna. På riktigt. Det känns overkligt.

Jag önskar bara att jag kunde ringa mamma och berätta det.

/Ralph

Gasen och Bromsen

En läkare som forskar om diabetes och en journalist med ohälsosamt stort intresse för punk, country och soul som skriver tillsammans. Låter det som en udda kombination?

Under året som kommer vill vi berätta om hur våra olikheter sporrar oss, hur konflikter blir lösta och hur vår gemensamma dröm gått i uppfyllelse.

Hur kommer det sig då att en reporter och en diabetesforskare skriver tillsammans? Det enkla svaret på den frågan är för att vi kan. Vi testade med att skriva en novell tillsammans och det gick som på räls. Det var ganska uppenbart för oss att den dynamik vi hade sinsemellan lämpade sig för att skapa berättelser tillsammans. Om vi kunde skriva en publiceringsvärdig novell på motsvarande en arbetsdag borde vi väl kunna skriva en roman tillsammans om vi gav det lite tid?

Gnistan till det som skulle bli vår berättelse tändes när Isabelle läste i tidningen om en kollega som hittats död i ett jourrum under arbetstid. Vi pratade om händelsen och spann vidare på den. Vad kunde ligga bakom läkarens död? Självmord, sjukdom eller ett mord? En historia började ta form där vi fick utrymme att väva in erfarenheterna från våra respektive yrken i kombination med den plats där Isabelle bor och där Ralph arbetet under många år, Malmö. Närheten till den betydligt större grannstaden på andra sidan bron, där Isabelle har sitt arbete, spelar också in.

Vi började träffas regelbundet en kväll i veckan, antingen i verkligheten eller digitalt, och skrev ner våra tankar. Karaktärerna blev allt mer till riktiga människor i den värld vi byggde upp, en värld som liknar våra egna respektive världar, men ändå inte riktigt. Anteckningar blev till en disposition som så småningom började bli till boksidor.

Varje möte resulterade i några sidor och långsamt blev sidorna en roman. Långsamt för att vi lärde oss hantverket medan vi skrev. Långsamt för att livet kom emellan. Isabelle gifte sig, födde ett barn och doktorerade. Ralph distansjobbade hemifrån Göteborg under pandemin samtidigt som Isabelle tvingades jobba extra med coronapatienter. Isabelle forskade och bodde under en period i Portland i USA. Ralph bytte jobb och slutade veckopendla mellan Malmö och Göteborg.

Vartenda skrivmöte som blev av, oavsett om det var sida vid sida vid skrivbordet eller om det var med varandras ansikten på skärmen i ett Teams-möte var dock så roligt att vi aldrig gav upp. Trots att livet hela tiden föregick vid sidan av så fortsatte vi träffas efter de av omständigheterna framtvingade pauserna.

Första gången vi träffade vår förläggare Anna på Piratförlaget var en sensommardag. Solen stekte gatorna på Östermalm där vi letade oss fram till rätt gata. Känslan var overklig. För oss båda var det en barndomsdröm som stod i begrepp att bli verklighet och även om kontraktet redan var påskrivet så fanns känslan där att någon skulle dimpa ned från ovan, garva och säga: det var bara ett skämt.

Men ett skämt var det inte. Efter att ha diskuterat igenom manuset och de synpunkter som vår förläggare hade på det skålade vi i champagne innan vi fortsatte ut i Stockholmsnatten, där vi sammanstrålade med Annas man som senare skulle mynta epitetet ”Gasen och Bromsen” om oss.

Det är Isabelle som är Gasen och Ralph Bromsen. Som alla vet behöver man både och om man ska ta sig fram helskinnad dit man ska med ett fordon. Kanske är det också det som gör att vi lyckats skapa tillsamman. Isabelle får idéer varje gång hon går en promenad, häller upp en kopp kaffe eller tittar ut genom fönstret. Men många idéer behöver också sorteras och utvärderas, de märkligaste förslagen behöver redigeras bort och den interna logiken följas. Det är där Bromsen kommer in. Emellanåt vill han också ha med en idé i mixen, och han är beredd att slåss för dem.

Vissa inlägg skriver vi tillsammans men ibland kommer vi också att skriva var för sig. Vi hoppas att du vill följa med på resan.