Gästbloggare: Camilla Jönsson – Debutantbloggare 2013

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

”Är det du som är författaren?” undrar en tolvårig tjej som upptäckt mig där jag står och ser förvirrad ut i korridoren. Och jag behöver inte ens se mig omkring för att veta att det nog inte finns så många andra där som passar in på den beskrivningen, så jag medger att ja, det är jag som är författaren.
”Kul. Då ses vi senare”, säger tjejen och ler innan hon skyndar vidare.

Jag befinner mig på en skola i Halmstad där jag blivit anlitad för att hålla ett flertal workshops i konsten att skriva noveller. Över huvud taget är det mycket sånt den här hösten. Jag åker runt och lär människor att skriva. Mest ungdomar förstås, men också en hel del vuxna. Från att ha varit något jag sysslat med några kvällar i veckan har det blivit min huvudsakliga sysselsättning. Och allt är bokens fel. När du har givit ut en bok blir du på något märkligt sätt synligare i kultursvängen. Sen hjälper det förstås att känna många bibliotekarier också. Men jag märker att de tycker att det är roligt att kunna säga att de faktiskt har en riktig författare som kommer dit varje vecka och håller skrivarverkstad.

Mellan skrivarworkshopsen och cirklarna har jag ägnat mig åt att redigera och nu korrekturläsa min kommande roman Ekon. Den har fått ett omslag och utgivningen är planerad till mars nästa år. Vad bok nummer tre kommer att bli för något har jag dock inte hunnit tänka på än. Eventuellt en hästbok, eller en spökhistoria. Jag velar lite fram och tillbaka.

9789132163999_ekon_cmyk

Kommer i mars 2015

En annan kul grej som hänt i höst är att Det går bara inte har blivit översatt till danska. Då fick boken inte bara ett nytt omslag, utan dessutom en ny titel. En to kaos heter den. Att läsa sig själv på ett annat språk, även ett som ligger hyfsat nära svenskan, är märkligt. Det är mina ord men ändå inte. Ska jag vara ärlig så har jag knappt vågar kolla i den danska versionen. Hur som helst önskar jag Emelie lycka till i Danmark.

en_to_kaos-camilla_jonsson-28111271-1737067498-frntl

Emelie gick och blev dansk.

Snart är det dags för den första Halländska bokmässan här i Halmstad (den 29/11 för att vara exakt). Där ska jag vara med, både med eget bokbord och med scenframträdanden. Bland annat ska jag vara med i en paneldebatt ihop med Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius. Bara det. Jag har också varit med på ett hörn i planeringen av det hela, så det ska bli riktigt spännande att se hur det går.

Det går bara inte var min första bok och den har öppnat så många dörrar för mig på fler sätt än jag trodde var möjligt. Kanske går det faktiskt att vara författare på riktigt, om en är lite flexibel och våghalsig. Till våren ska jag försöka ta det lite lugnare med vuxencirklarna och satsa mer på att jobba med barn och unga jag hoppas att Ekon kommer att ge mig ännu en skjuts framåt i författarkarriären.

Det här är inte slutet, det är bara början

Annandag jul betyder att det bästa är över för den här gången. Vi har tittat på Kalle Anka, vi har ätit julbordet, risgrynsgröten och det mesta av godiset. Vi har druckit glöggen, öppnat julklapparna och kramat tomten. Kanske dröjer vi oss kvar vid granen, ljuset och glittret och ler lite. Jag gör i alla fall det.

Jag vet inte vad det är med julen, men just vid den här tiden på året blir jag lite mer benägen till att tro på magi. Inte för att jag inte tror i vanliga fall, jag ser mig ju delvis som i magibraschen redan. Att skriva något som sedan tar form också i andras fantasi är ju lite av magi, för att inte tala om hela den där diskussionen om var alltihopa kommer ifrån.

Men vid jul blir det som sagt lite mer påtagligt än annars. Kanske beror det just på ljuset och glittret, jag vet inte.

Magi löser förstås inte allt, men jag vet att det hjälper. Drömmar löser förstås inte heller allt, men de hjälper också. Vi det här laget är jag något av en expert på just drömmar.

En del av dem har förstås redan slagit in. Andra väntar fortfarande. Och det känns ganska bra. Jag har ingen brådska. Eller jo, jag är otålig som sjutton men det är ändå okej att vänta.

Ett nytt år fullt med nya möjligheter. Det är lite magi i det också. Snart kommer ett nytt gäng att ta över här på Debutantbloggen, lika fulla av drömmar som vi var när vi tog över. Det är magi i det också, och jag hoppas att den magin kommer att spilla över på er läsare . Att den kommer att göda era drömmar och föra dem lite närmare ett förverkligande.

Ni som vill följa mina vidare äventyr får göra det på min egen blogg (www.camillajoensson.wordpress.com). Jag kommer under 2014 också att vara en av redaktörerna för Barnboksnätets blogg. Så vi ses kanske där.

Så nu återstår det bara för mig att önska er alla ett riktigt gott nytt år. Och sluta aldrig drömma!

Så går ett år från mitt liv och kommer aldrig åter

Jag har gett ut en bok i år.

Den meningen har jag velat skriva länge, och det känns fortfarande lite, lite overkligt att jag får göra det nu. Det här är året då jag debuterat och snart är det slut. Men det har varit ett riktigt bra år för mig, på flera sätt.

Egentligen har det väl inte hänt så mycket mer än just den där boken och allt som kom med den, alla tillfällen då jag fått vara ute och prata om den, i skolor, på café, på bibliotek och mässor. Skrivandet är ganska häftigt på det sättet, det kan leda dig till platser och möten som du annars aldrig skulle ha upptäckt. Jag tänkte på det då jag satt på den pyttelilla restaurangen Yalla Trappan i Rosengård och käkade linssoppa till lunch ihop med en annan författare samt folk från vårt förlag. Här är jag just nu, med just de här människorna på grund av något som jag har skrivit. Häftigt, eller hur? För att inte tala om alla reaktioner från läsare, vilket både är kul och lite läskigt. Emelie och gänget lever numera inte bara i min skalle, de har tagit sig ut och befolkar numera hundratals andras fantasi också. Helt sjukt häftigt!

En annan sak betydelsefull sak jag gjort är att lägga ”tråkjobben” bakom mig för att i stället fokusera på att jobba med litteratur och skrivande i olika former. En del av det gjorde jag förstås redan innan, men tack vare boken har det blivit lite mer, och jag hoppas att det ska fortsätta så. Inkomsten är förstås ojämn och inte alltid så bra som den borde vara, men jag är billig i drift och är en djävul på att spara när det behövs. Så jag tyckte det var dags att pröva. Och jag ångrar mig inte. Inte än i alla fall.

Men den främsta orsaken till att det har varit ett bra år är att jag mått bättre än på länge. Kanske har det också med boken att göra. Att jag nu kan kalla mig författare och mena det, att jag också i andras ögon har blivit det. Att skrivandet plötsligt lyfts fram som det som definierar mig. Jag vill egentligen inte tro att det krävs en utgiven bok för att skaffa sig självkänsla, men det hjälper banne mig. Ibland kan jag fortfarande stanna upp, mitt i något och tänka: jag har faktiskt gett ut en bok. Det är en liten kick varje gång.

God jul på er!

Ännu fler nyanser av skrivande människor

Eftersom jag inte har en aning om vad jag ska skriva om i dag får det bli lite fler skrivande personligheter som jag stött på. Enjoy!

6. Entusiasten

Entusiasten är blind för alla problem, både de som gäller bokbranschen och de som handlar om hens egen text. Med en nästan manisk energi kastar hen sig in i det ena projektet efter det andra och är helt övertygad om att hela världen bara väntar på hens alster. Och hen är duktig på att sprida dem också, hen tvekar till exempel inte en sekund med att sända sin senaste pjäs till Lars Norén i hopp om att han ska sätta upp den på Dramaten. Det finns något oförstört och charmigt i Entusiastens sorgfria sätt att ta sig an branschen. Tyvärr bli magplasken desto hårdare när refuseringarna börjar trilla in, eller ännu oftare den stora svarslösa tystnaden. Som tur är låter sig Entusiasten inte påverkas av det någon längre stund utan letar i stället fram Yohios e-postadress för att skicka en låt som hen nyss skrivit och som säkert skulle passa i nästa Melodifestival.

7. Pratkvarnen

Det tar ofta inte mer än några minuter innan hela skrivargruppen inser att Pratkvarnen inte är där främst för att skriva. Nej, varför ägna tid åt något så jobbigt som att plita ner bokstäver på ett papper när det är mycket lättare att säga dem högt. Pratkvarnens texter är som bäst fragmentariska och ganska osammanhängande och gruppen har inget annat val än att ställa en massa följdfrågor. Vad menar du där? Hur tänkte du här? Vem är egentligen den här personen? Och det är förstås precis det som Pratkvarnen vill eftersom hen då får chansen att just prata. Mycket och länge. Pratkvarnen vägrar förstå att vi andra tycker att texterna är otillräckliga och borde bli tydligare, hen finns ju på plats och förklarar så gärna. Vad är problemet egentligen?

8. Idésprutan

Idésprutan skriver mycket och snabbt och har alltid flera projekt på gång samtidigt. Detta är både en fördel och en nackdel. En fördel eftersom Idésprutan alltid har något att skriva om, men en nackdel eftersom allting förblir halvfärdigt. Det krävs en seriös kraftansträngning från Idésprutan för att någonting ska bli klart och för varje färdigskriven text går det minst femton oavslutade. Och redigering orkar hen sällan med. Varför ödsla tid på gamla texter när det finns så många nya som väntar på att få skrivas? Att det många gånger är redigeringen som lyfter texten från medioker till riktigt bra vill Idésprutan inte riktigt kännas vid.

9. Skolbarnet

Skolbarnet är trots namnet ofta något äldre, eller i alla fall gammal nog för att ha upplevt forna tiders strikta skolmiljö, men det finns förstås yngre undantag. Skolbarnet lyssnar alltid väldigt uppmärksamt, räcker upp handen innan hen talar och skriver plikttroget ner allt som sägs. Men när det är dags att skriva upplever skolbarnet det ofta som kaotiskt och svårgripbart. Informationen är aldrig tillräcklig för Skolbarnet. Hur många sidor ska det egentligen vara? Vad ska det handla om? Skolbarnet förväntar sig tydliga riktlinjer och uppmaningen ”skriv om vad du vill” är det värsta hen kan höra. Vad menas egentligen med det? Har inte ledaren en skyldighet att tala om för oss vad vi ska göra? Ska det verkligen vara nödvändigt att behöva tänka själv? Skolbarnet förväntar sig också att det ska finnas ett tydligt facit till alla skrivövningarna och blir lätt konfunderad när jag hävdar att det inte funkar så.

10. Drömmaren

Drömmaren vet att hen kommer att bli författare förr eller senare. Det bara är så. Om det sen tar fem år eller tio eller femton spelar ingen roll. Drömmaren är inte alltid den mest begåvade i en grupp, men hen har en drivkraft som många andra saknar, hen är villig att kämpa för att bli bättre. Hen är ödmjuk och inser vad hen behövder arbeta med och gör det också. Och allt eftersom blir det bättre, texterna växer både i omfång och kvalité. Drömmaren är sällsyntare än vad man kan tro och dyker bara upp ungefär en gång per femte cirkel. Men jag känner alltid igen dem och även om jag inte bör särbehandla någon i gruppen så ömmar mitt hjärta alltid lite extra för dem, eftersom jag känner igen mig så väl i dem. Och Drömmaren gör mig ofta stolt genom att gå vidare till någon skrivarlinje på en folkhögskola eller kanske till och med ett universitet. Förr eller senare kommer jag säkert att få se en bok från någon av dem också.

En slägga mot skrivkrampen

Undervisning i kreativt skrivande handlar för mig om att visa fram metoder och verktyg. Så här kan du göra. Eller så här, eller så här. Sen är det upp till var och en att pröva sig fram tills de hittar något som funkar för dem. För det finns inte bara ett sätt att skriva på, det finns flera och inget av dem är egentligen fel. Huvudsaken är att det funkar, och du vet att det funkar när du har en text som läsaren förstår och som förmedlar det du vill att den ska förmedla.

Men för att det över huvud taget ska bli en text krävs det ju att du skriver. Och väldigt många har svårt för att göra ens det.

Skrivkramp och blockeringar har jag själv varit tämligen befriad ifrån. Jag vet att jag alltid kan skriva och blir därför inte särskilt nervös över ett havererat projekt eller en berättelse som är på väg att gå åt skogen. Jag vet att jag kan fixa det på ett eller annat sätt, eller åtminstone skriva något nytt. Men den övertygelsen kommer ur det faktum att jag hållit på så länge. För deltagare som nyss börjar slå sig in på skrivandets väg är det här stora och skrämmande saker. Min försäkran om att det blir bättre med tiden är en klen tröst.

Det här är kanske den svåraste delen av att undervisa i skrivande. Jag kan ge er metoder och verktyg, tips och råd, och en massa peppning om ni behöver det, men jag kan inte lösa alla problem åt er. Även om jag hemskt gärna skulle vilja.

Varför någon upplever det som att hen inte kan skriva är väldigt individuellt. Det kan bero på yttre faktorer, att du helt enkelt inte finner tid och ro för att skriva, men väldigt ofta är det inre faktorer som spökar. Överdriven självkritik har en förmåga att dra ner dig och låsa fast dig om du inte ser upp. Många har svårt för att skriva om de inte kan se ett tydligt mål framför sig, att bara skriva på skoj räknas inte, det är ju inte ”riktigt” skrivande. Andra blir fixerade vid att texten måste bli perfekt direkt på första försöket och kommer därmed sällan förbi första stycket.

Tyvärr finns det inget universalmedel mot skrivkramp. Det finns inget enkelt sätt att riva ner blockeringarna på. Jag kan bara upprepa det som jag vet är sant, nämligen att det är okej att skriva dåligt och det är okej att skriva bara för att det är kul. Du har ingen som helst skyldighet att visa upp texten efteråt, du kan bränna upp den i spisen, gräva ner den i trädgården eller äta upp den om du så vill. Men skriv den först. Strunta i om det blir bra eller inte, strunta i stavning och grammatik och allt det där om du tycker att det är svårt, det kan du ändå rätta till senare. Strunta till och med i vad den ska handla om, det får du hitta på under tiden. Skriv och sen kan du bestämma vad du vill göra med texten.

Det är egentligen inte svårare än så. Men inte lättare heller. För det är krävande att våga släppa taget. För vissa är det nästan omöjligt. Jag har ägnat timmar åt att försöka övertyga osäkra cirkeldeltagare att ingen kommer att slå på dem för att de skrivit en dålig text. Och även om de till slut tror mig i just den stunden kommer det ändå att kännas jobbigt igen när de väl sitter där ensamma och ska försöka skapa något. Forcera det motståndet, säger jag. Slå ner den där väggen, klättra över den, gör vad som krävs för att ta dig till andra sidan. Det är inte alltid så himla lätt, men det är värt det. Det är så värt det.

50 000 ord på en månad och vad jag lärde mig av det

Just i skrivandets stund ligger jag på 43 191 ord. Jag är alltså inte helt i fas utan har en del att ta igen under det som är kvar av Nanowrimo. Men natten är lång och jag har mutgodis, så när ni väl läser det här kanske jag har hunnit skriva ifatt.

November har som sagt inte varit den bästa tiden för den här typen av experiment, och den här sista veckan har varit ganska tuff, inte bara ur Nano-perspektiv. Men trots det tycker jag att det har gått förvånansvärt bra och jag tror faktiskt att jag har lärt mig en hel del på vägen.

Till exempel det här:

– Jag vet nu att jag kan skriva i ett betydlig högre tempo än jag brukar. Jag vet egentligen inte varför jag inte skriver fortare i vanliga fall, men min ”normala” ordkvot brukar ligga på ungefär 1000 ord per dag. Vissa Nano-dagar har jag skrivit mer än det dubbla, på samma tid som det förr tagit att få ut hälften så mycket, och jag är lite fascinerad över att det funkat. Men det gör det. Frågan är om jag orkar fortsätta i det här tempot också efter att november är slut.

– Jag har blivit bättre på att ta tillvara skrivtid, särskilt korta perioder som jag tidigare varit dålig på att utnyttja till något vettigt över huvud taget. Om det blivit en halvtimme över mellan en skrivarcirkel och mitt yogapass så har jag tagit fram datorn och skrivit. På en halvtimme kan jag få ur mig mellan 500 och 700 ord och det är ju en bra bit på vägen.

– Kanske har texten också blivit mer driven, eftersom det aldrig funnits tid till att tveka eller tänka. Så fort jag tappat tempo måste jag hitta på något som får berättelsen att röra sig framåt igen. Alla möjligheter till konflikter och problem måste utnyttjas. Mer konflikt = mer spänning = mer konflikter och problem att spinna vidare på.

– En soffa ger ingen bra arbetsställning men att komma bort från kontoret gör det lättare att släppa kontrollen och leka lite. Jag tar helt enkelt inte texten på lika stort allvar när jag sitter lite slappt med datorn i knäet i stället för i stora kontorsstolen vid skrivbordet med ordböckerna inom räckhåll. Ibland kan alltså också ett litet miljöombyte göra stor skillnad. För övrigt sitter jag och skriver det här inlägget just i soffan. Dra vilka slutsatser ni vill av det.

– Möjligen har jag blivit lite mindre självkritisk. Jag brukar i och för sig inte vara det längre, inte då jag är i skrivandets första fas. Då kan jag skriva hur mycket skit som helst eftersom jag vet att inte en kotte behöver läsa det förutom jag själv. Just nu har jag svårt för att avgöra om den text jag producerat så snabbt håller sämre kvalité än de jag skrivit på mitt vanliga sätt. Kanske är skillnaden inte så stor som jag tror. Det återstår att se.

Min förhoppning är att jag ska kunna vara klar med någon form av första utkast vid slutet av november, eftersom jag på ett ungefär vet vad som ska hända. Sen får det här experimentet ligga till sig. Jag kanske plockar fram det igen någon gång sent till våren, då jag hunnit igenom redigeringen av min bok nummer två som jag och min redaktör ska börja jobba med i januari. Vill ni veta vad som händer med den får ni läsa det på min egen blogg eftersom vi vid det laget lämnat över Debutantbloggen till ett nytt gäng.

Fem nyanser av skrivande människor

För mig går allt i cirklar just nu. Jag tänker i cirklar, planerar i cirklar, äter nästan i cirklar också. Egentligen är det ju inte jag som går i cirklarna, jag är bara ledaren, men just nu känns det som att de tar över mitt liv lite grann.

Jag pratar förstås om studiecirklar. Studiecirklar i skrivande för att vara exakt. Jag har ju sysslat med det ett bra tag nu, sen 2005 faktiskt. På de åren har jag nästan lärt mig lika mycket själv som jag har lärt mina deltagare.

Jag har också börjat se mönster och lärt mig att känna igen vissa typer av skrivande personligheter. Här tänkte jag lista några av dem. Ta dem med en nypa salt och en stor portion humor. Och vem vet? Ni kanske känner igen er.

1. Språkpolisen

Språkpolisen kan alla grammatiska regler utantill och skulle aldrig sätta ens ett kommatecken fel. Hen granskar maniskt både sina egna och andras texter på jakt efter stavfel och är en klippa som korrekturläsare. Hen skriver för det mesta riktigt bra, när det väl blir något alltså. Risken är att språkpolisen i sin strävan efter språklig perfektion glömmer bort att texten måste handla om något också. Fem miljöbeskrivningar på raken räcker liksom inte. Även om de är sjukt välskrivna.

2. Den naturbegåvade berättaren

Det finns skrivande människor som aldrig har hört talas om plott eller dramaturgi, men som ändå lyckas bygga sanslöst spännande berättelser redan på första försöket. Instinktivt verkar hen veta exakt hur hen ska disponera sin text för att få optimal dramatisk effekt, och när du frågar hur hen tänkte rycker hen bara på axlarna. Den naturbegåvade berättaren går alltid på känsla och struntar i såna saker som synopsis och disposition. Tyvärr hände det att berättelsen springer iväg och blir ohanterligt lång och snårig, med sju huvudpersoner, trettiofem bipersoner fördelade på tre olika tidsplan. Då lägger den naturbegåvade berättaren ner och börjar på något annat i stället.

3. Guldfisken

Guldfiskskrivaren har ungefär samma koncentrationsspann som just en guldfisk (inte för att jag vill tala illa om guldfiskar här, men ni fattar vad jag menar). Guldfisken är expert på att sätta igång med nya saker, men exceptionellt dålig på att avsluta dem. I byrålådan samlas dussintals påbörjade men övergivna berättelser och det är sällan de blir längre än ett par tre sidor. Hen är också duktig på att glömma bort vad som hänt i hens egna texter, så det händer att karaktärer byter både namn, hårfärg och sysselsättning under berättelsens gång. Detta brukar dock inte bekymra guldfisken nämnvärt eftersom hen redan nästa vecka har glömt bort att berättelsen alls finns.

4. Storsatsaren

Människor av den här typen vill redan från lektion ett veta allt om hur bokutgivning funkar, hur du går till väga för att få kontakt med ett förlag och gärna vad du kan begära i royalty också. Att hen inte skulle få en bok utgiven finns inte i hens föreställningsvärd. Ironiskt nog är inte storsatsaren särskilt intresserad av själva skrivandet och lyssnar bara med halvt öra när vi pratar om gestaltning och dramaturgi. För inte behöver du väl kunna skriva för att få en bok utgiven? Se bara på Zlatan. Det är ju därför redaktörer finns, och skrivarcirkelledare med för den delen. Hen blir därför uppriktigt chockad när jag inte går med på att skriva hens texter, och innan cirkeln är slut kommer hen att ha efterlyst en villigare spökskrivare. Att människor kan ha egna idéer och projekt som de hellre vill ägna sig åt har storsatsaren aldrig riktigt reflekterat över

5. Ursäktsmaskinen

Ursäktsmaskinen är egentligen väldigt duktig på att skriva. Hen har fattat hur du bygger en berättelse och har ett språk med bra flyt. Däremot är det långt ifrån alltid som ursäktsmaskinen faktiskt skriver. Hen är nämligen, precis som namnet indikerar, expert på att skjuta upp just skrivandet. Det är alltid tusen saker som kommer emellan och skrivandet ligger alltid längst ner på prioriteringslistan. Ursäktsmaskinen söker sig till skrivarcirklar för att få en spark i baken, eftersom det enda sättet att få slut på ursäkterna är att ha någon som påtalar exakt hur dåliga de är.

Du ska skriva, inte tänka!

När jag har skrivarcirklar använder jag mig ofta av kortövningar som metod för att få deltagarna att komma igång. En kortövning är precis vad det låter, en kort skrivövning där du får ungefär 10 minuter på dig att skriva något utifrån ett givet tema. Det kan vara en bild, ett ord, ett stycke musik, en påbörjad mening, vad som helst egentligen, bara det kan sätta igång någon sorts tanke hos deltagarna.

Att skriva på kommando låter kanske svårt, och väldigt ofta får jag höra ursäkter som ”jag kommer inte på något att skriva om”, ”jag kan inte skriva såhär, jag måste få tänka i lugn och ro”, eller helt enkelt ”det går inte”.

Och jag vidhåller att allt det där bara är dåliga ursäkter. För det går faktiskt. Jag vet att det går. I måndags utmanade jag Pennan glöder, min skrivargrupp med tonåringar. ”Jag ska visa er att det visst går! Ge mig ett ämne vad som helst, så ska jag skriva om det oavbrutet i minst 10 minuter!” ”Men du är ju författare!” Ja, och? Faktum är att jag hade de här skillsen långt innan jag fick en bok utgiven. Det har ingenting med att vara författare att göra, men det handlar en hel del om övning.

Varför är det bra att skriva kortövningar? undrar ni kanske. Ja, för det första är det ett bra sätt att öva sig på att kasta självkritiken åt sidan. Du har inte tid att vara självkritisk när du bara har 10 minuter på dig att skriva något. Då är det bara att köra. Och poängen med övningarna har aldrig varit att det ska bli bra text, bara att det ska bli någon text. Jag har också varit en skeptisk nybörjare på det här, och väldigt många kortövningar brukade börja med ”Jag vet inte vad jag ska skriva …”. Det är helt okej, och efter ett tag tröttnar du på den där inledningen och börjar hitta på nya.

På det senaste skrivretreatet jag var med på körde vi en annorlunda övning där vi skulle teckna en stafettserie. Vi var 8 personer som fick teckna en ruta var på varje serie, och vi hade ungefär 5 minuter på oss innan vi fick skicka vidare till nästa i ordningen. Min första tanke var ”shit, det här går inte!”. Jag är inget vidare på att teckna och jag har ingen större erfarenhet av att göra serier. Men sen tänkte jag att det ju egentligen var precis som kortövningarna, bara i bildform. Det handlade om samma sak, nämligen att snabbt hugga tag i en tanke och försöka få ner den på pappret. Att jag sen gjorde fula streckgubbar gjorde inget, det var inte det som var viktigt. När jag väl kom på det så kändes det hela plötsligt ganska lätt. Serierna blev förstås ganska flippade, men vi gjorde 8 stycken ihop, alla olika, och bara det är ju ganska häftigt.

Att skriva kortövningar är också ett bra sätt att minimera startsträckan när du ska jobba med dina egna längre texter. Jag har haft många cirkeldeltagare som klagat över att de aldrig hinner skriva, men när vi analyserar situationen närmare så ägnar de minst en halvtimme bara åt att komma igång. Tänk vad mycket mer du skulle hinna på den tiden om du bara kastade dig in i det och körde på, om du skrev som om varje minut var värdefull, precis så som du måste skriva på en kortövning. Och ärligt talat, om inledningen nu blev kass så gör det ju ingenting, för det är bara till att stryka eller skriva om den senare. För grejen är att när du väl kommit i gång, när du väl kommit över den där första tröskeln brukar det uppenbara sig väldigt många intressanta saker att skriva om.

Nu när jag håller på med den här Nanowrimo-grejen så inser jag att det har stora likheter med kortövningar. Jag brukar säga att kortövningarna är konditionsträning för skrivarmusklerna. Ingen börjar med att springa ett maraton, du börjar med att jogga kortare sträckor och bygger långsamt upp din kondis och din uthållighet. Nano däremot, det är maratonloppet. Det är nu jag bevisar att jag inte bara klarar av att skriva utan paus i 10 minuter, utan att jag klarar av att fixa ut 1667 ord per dag utan att stanna upp för att tänka eller vela eller tveka.

Och vet ni vad? Det funkar!

Ska jag berätta en hemlis?

Psst, ska jag berätta en hemlis? Jag är med i Nanowrimo. Eller nej, kanske inte med riktigt på riktigt, om en säger så. Jag har inte registrerat mig, jag uppdaterar inte antalet ord nånstans, utom i dokumentet jag skriver i, jag gör ingen grej av det här över huvud taget. Jag bara skriver. Så det ryker.

Varför gör jag nu så här då? Vore det inte bättre att vara med på allvar? Missar jag inte en massa roligt genom att bara smyga runt själv på ett hörn? Jo, kanske. Men låt mig förklara. Så här är det.

Jag har aldrig heller varit med i NaNoWriMo förr. Jag jobbar inte så, och det har aldrig varit något bra läge. November tenderar att vara en ganska full månad för min del, så också i år. Att sitta och tjonga ut 1667 ord per dag är en press som jag inte har ansett mig behöva. Men (för det finns ju alltid ett men), samtidigt har det varit något som lockat i utmaningen. Kan jag verkligen skriva 50 000 ord på en månad? Jag vet inte, jag har aldrig prövat. Jag har åtminstone aldrig medvetet gått in för det. I vanliga fall är jag lycklig om jag lyckas få ihop 1000 ord på en dag, det brukar vara min vanliga kvot. Men eftersom jag är lite förtjust i extrema saker så tänkte jag att det vore spännande att prova att pressa den gränsen. För att se vad som händer liksom.

Och det är väl mest därför jag gör det här nu. För att jag är nyfiken på hur det kommer att påverka min skapandeprocess. Om jag kan speeda upp den så mycket, om det blir någon skillnad jämfört med då jag bara skriver 1000 ord om dagen. Jag är ju redan en författare som förlitat sig väldigt mycket på redigeringen för att få ordning på mina manus. Jag är också en författare som tänker väldigt mycket under tiden som jag skriver. Vad händer om jag inte har tid att tänka? Blir det sämre, bättre, likadant som förut?

Jag ser det här som ett sätt att lära känna min skapandeprocess lite bättre, och också för att få in lite ny energi i den. Jag behövde göra något annorlunda, jag har skrivit böcker på samma sätt hur länge som helst. Jag behövde utmana mig själv på något sätt och det här var det som låg närmast till hands. Jag behövde testa något som låg utanför min egen bekvämlighetszon.

Och just för att november är en packad månad så passar det så bra med det här kravlösa, tanklösa skrivandet. Jag behöver bara koncentrera mig på att få ut orden, utan att tänka så himla mycket på vad det är jag skriver. Att ha kvantitet som mål i stället för kvalitet är väldigt befriande. Och det är spännande att se vad som händer, både med mig själv och min text.

Fixa ett skrivretreat!

Känns hösten lång och tråkig? Behöver du lite ny energi och lust i ditt skrivande? Behöver du komma bort från vardagen och bara prata om gestaltning och metaforer i ett par dagar?

I så fall ska du fixa ett skrivretreat! Här är några tips på hur du kan gå till väga.

1. Börja med att samla ihop ett gäng trevliga skrivande människor. Du känner säkert redan flera, men det går också bra att bjuda in via skrivforum och bloggar och så vidare. Fem till tio stycken brukar bli lagom många för att det både ska kännas intimt och samtidigt skapa lite dynamik.

2. Leta reda på en passande lokal. Utnyttja ditt kontaktnät. Det kanske finns någon som har en sommarstuga med gott om sovplatser som går att använda. Se dig om efter lediga scoutstugor och kursgårdar, ibland går det att hyra dem för en billig peng när det inte är högsäsong. Vandrarhem kan också vara en lösning. Undvik dock att vara ”hemma hos” någon. Det blir ofta svårare att slappna av då, och det är mer av det vardagliga som distraherar. Poängen är att ni ska komma bort från allt det vanliga ett tag.

3. Bestäm hur länge ni ska hålla på och vad ni vill göra. Det går att hinna med mycket på en helg, om man är effektiv. Vill ni göra skrivövningar, eller bara få tid och ro för självständigt skrivande? Att sitta med datorerna i varsitt hörn i en stuga kan göra underverk för disciplinen och kreativiteten. Skrivövningar kan å andra sidan öppna upp för nya idéer och infall. Be i så fall alla att leta reda på och ta med sig ett par såna. Det går att hitta massor på nätet och i skrivhandböcker. Tid för att läsa och prata om varandras texter är också givande. Självklart går det att göra lite av varje, men det brukar vara en fördel om alla är överrens om vilken ambitionsnivå som ska gälla.

4. Gör en person ansvarig för matplanering och inköp. Det blir oftast enklast så. Sen kan ni dela in er i matlag som ansvarar för matlagning och disk vid olika måltider. Att inte behöva bekymra sig för mer än en eller högst två måltider under en hel helg är väldigt befriande. Dela på kostnaderna och lägg gärna lite extra åt personen som fixat planering och inköp. Alkoholhaltiga drycker får var och en stå för själv, alternativt räkna in det i matkostnaderna och köp ett par boxar rött.

5. Kolla upp vad ni behöver ta med er. Och då menar jag inte sängkläder och handdukar, utan såna saker som skrivare och grenkontakter. Finns det tillgång till Internet? Behöver ni det? Återigen handlar det om vad ni har för ambitionsnivå. Ibland räcker det långt med bara papper och penna.

6. Orkar ni inte vara fullt så här ambitiösa kan det räcka med en kväll med god mat, vin och textläsning. Knytkalas är trevligt, ta med valfri maträtt och valfri text att läsa. Tänd några ljus, lyssna och njut.

Jag lovar att hösten kommer att kännas mycket lättare efteråt.

Vågar du använda f-ordet?

Nej, vi ska inte prata svordomar här, vi ska prata om författare.

Vad är en författare, egentligen?

Har ni tänkt på det? Vem har rätten att ta det där ordet i sin mun när de ska beskriva sig själva? För vissa verkar ordet fortfarande stort och lite heligt och ingenting du använder till vardags. Jag har varit lite så. Jag tvekade länge med att kalla mig författare, och det var egentligen först när jag faktiskt hade boken i handen som det kändes rättfärdigat, trots att jag skrivit och publicerat noveller i tio års tid innan dess. Innan boken sa jag hellre att jag var skribent, det lät mer neutralt och mer i linje med vad jag sysslade med (tyckte jag).

I helgen träffade jag en person som gett ut över 10 böcker och som fortfarande hade svårt för att använda det där f-ordet när hen beskrev sig själv. I tisdags läste jag en intervju med en annan person som just släppt sin andra bok och jobbade hårt på den tredje. Hen menade att hen aldrig tog f-ordet i sin mun, utan föredrog att kalla sig ”en sån där som skriver böcker”. Samtidigt finns det en Facebook-grupp vid namn Författare på Facebook med över 1300 medlemmar, varav många aldrig gett ut något i bokform, men som ändå inte tvekar att beteckna sig själva som författare.

Frågan handlar väl om vad som definierar en författare. Är det en person som skriver? Eller en person som ger ut böcker? Vilken av dessa kriterier är det mest avgörande? Eller är det upp till var och en att bestämma?

Vill du gå med i Sveriges Författarförbund krävs det minst två publicerade verk av viss kvalitet (vad nu det innebär), så där får jag inte vara med än. Författarcentrum nöjer sig med ett verk för att du ska få finnas med i deras register.  Men är det verkligen organisationer som dessa som har rätt att definiera vad människor får och inte får kalla sig?

I en tid där bokutgivning är lättare än någonsin är det fler och fler som vill beteckna sig som just författare. Börjar titeln bli urlakad? Har den samma tyngd nu som för säg femtio år sen? Med risk för att låta som Björn Ranelid så tycker jag nog att många använder ordet lite väl lättvindigt. För mig har författare alltid varit något som jag kämpat för att bli, inte något som jag valt att beteckna mig själv som bara för att jag vill det. För mig har bekräftelsen utifrån varit viktig. Först när inte bara jag själv utan också andra ser mig som en författare kan jag börja kalla mig det på allvar. Jag säger inte att det är rätt, men det är så jag alltid har sett på det.

Men vad tycker ni andra?

Vågar ni använda f-ordet när ni beskriver er själva?

Denna evinnerliga väntan

Minns ni det allra första inlägget jag skrev här på Debutantbloggen? Det som handlade om att gå och vänta?

Nå, för ett par veckor sen skrev jag kontrakt på bok nummer två. Det kommer inte att bli en uppföljare på Det går bara inte utan en fristående ungdomsroman. Manuset är färdigskrivet sen länge och jag hade till och med hunnit gå igenom och redigera det ett par gånger innan jag skickade det till förlaget, som har varit mycket positiva till det. Åtminstone i det visade sig min magkänsla ha rätt.

När boken beräknas komma ut?

Mars 2015.

Och ja, det känns som en jävla evighet. Vad ska jag göra i ett och ett halvt år? Skriva en ny bok? Självklart. Men det är inte det som bekymrar mig, utan hur jag ska lyckas upprätthålla något sorts intresse för mig som författare under den tiden. Den lilla uppståndelse som min första bok genererade har redan mattats av. På ett och ett halvt år hinner den ha försvunnit helt och hållet. Om ett och ett halvt år minns ingen varken mig eller Det går bara inte. Det blir som att börja om på noll igen, eller åtminstone att börja på 0,5. Eftersom jag är en ganska otålig människa i grund och botten gör det mig lätt frustrerad. Jag vill att det ska hända saker. Nu. Genast. Boken finns ju där, what are we waiting for?

Å andra sidan innebär det god tid för mig och redaktören att arbeta med att finslipa boken. Jag behöver till exempel inte ge mig på den omedelbar nu i höst, då jag redan har tillräckligt med annat. Och det är helt och hållet mitt eget val. Kan jag slippa manusarbete under de närmaste två månaderna så gör jag gärna det. Kom igen i december då det lugnat ner sig, och i januari har jag gott om tid att grotta ner mig i redigering. Det innebär också att förlaget kommer att ha god tid på sig för att sälja in och marknadsföra boken, ett arbete som börjar långt innan titeln faktiskt är tryckt. Och det kan förstås vara något positivt. Jag vet faktiskt inte än, jag har aldrig varit i den här situationen förr. Men att slippa stressa fram boken borde alltså mest ha fördelar för kvalitén.

Anledningen till att boken kommer först 2015 är förstås att 2014 redan var fullbokat. Utgivningsplanen är redan lagd, vilket egentligen inte är konstigt alls. Jag har hört talas om debutanter som fått vänta i två år på att deras böcker ska komma ut, och som regel är de större förlagen långsammare än de små (och det kan ju vara värt att tänka på när du väljer förlag). Sen ska förstås bokutgivningen läggas upp så att inte två titlar konkurrerar med varandra. Det får till exempel inte bli för många ungdomsböcker med kärlekstema under samma period. Och det tänket gynnar ju faktiskt alla som ger ut på förlaget.

Men en intressant sak är att långt ifrån alla de böcker som planeras ges ut under 2014 är färdiga än. Författarna sitter alltså fortfarande och skriver på dem. Medan min är färdigskriven. De kommer ändå ut innan min. Orsak? Ingen aning. Jag kanske bara hade dålig tajming, eller så är det återigen något jag missat, någon sorts kutym i branschen som jag inte förstår mig på. Det känns som om jag stött på en hel del sånt under det här året. Jag trodde liksom att det var först till kvarn som gällde, den som först levererar ett färdigt manus vinner.  Men nej. det är mer mystiskt än så.

På sätt och vis är jag alltså tillbaka till utgångsläget. Jag går och väntar, visserligen delvis av eget val den här gången, men ändå. Och under tiden skriver jag en ny bok och funderar på vad jag ska hitta på under hela det där året då jag inte kommer att ge ut något. Tips emottages tacksamt.

Lika hemma som en dinosaurie i Star Trek

”Det här är science fiction!” utbrister jag när jag sitter och leker med sambons iPad. ”Värsta Star Trek ju!” Och det är ju verkligen det. Om någon hade berättat för mig för säg tjugo år sen att jag skulle hantera prylar av den här typen med sådan självklarhet, precis som kapten Janeway på Voyager, så skulle jag inte ha trott dem. Men tekniken går fort framåt. Och bokmarknaden med den.

Och här kommer vi till biten som jag inte känner mig fullt lika bekväm med.

Mer än en gång har jag tänkt att jag debuterat minst tio år för sent. Inte på grund av min egen ålder, även om det hade varit häftigt att vara en lovande författare på tjugonånting. Utan på grund av att bokbranschen ser så annorlunda ut nu jämfört med då jag började drömma den här drömmen. Den har blivit tuffare och fått konkurrens av helt nya medier, som knappt ens var påtänkta då jag började fantisera om ett författarliv. Och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv i den här nya världen.

För ett tag sen berättade Maria att hennes bokförlag numera kommer att vara helt digitalt. Inga pappersböcker alls alltså. Och även om det inte är mitt förlag så blev jag ändå lite rädd. Om en så stor koncern som Bonniers bestämmer sig för att välja bort pappersböcker, om än bara till viss del, så kan inte de andra förlagen vara långt efter. När kommer jag att få samma besked, undrar jag med bävan, och vad kommer det att innebära? Jag läser ju inte ens e-böcker själv, har varken läsplatta, iPad eller lämplig mobiltelefon. När det gäller teknik är jag nog tyvärr mer hemma bland dinosaurierna än i Star Trek.

Men framför allt undrar jag vilka krav det här kommer att ställa på min text. Kommer det att räcka med vanligt hederligt berättande, eller måste jag baka in en massa hyperlänkar och ljudfiler och grejer i den för att ungdomarna ska tycka att den är häftig nog för att konkurrera med det senaste mobilspelet? Är en bok spännande nog även om den bara består av text, eller kommer det att krävas något mer?

På bokmässan lyssnade jag på Martin Widmark, författaren till de populära barnböckerna om LasseMajas detektivbyrå. Han har tagit initiativet till ett projekt som kallas En läsande klass och som är tänkt att öka läsförståelsen bland barn och unga. Han menar att det är orealistiskt att förvänta sig att barn och unga frivilligt ska sluta använda sociala medier, mobiler, med mera, för att börja läsa böcker i stället. Han menar att lösningen på problemet är att ägna mer tid åt läsning i skolan, eftersom det då inte konkurrerar med barnens fritid. På sätt och vis håller jag med honom, men samtidigt låter det ganska oroväckande.

Ska jag skriva böcker som bara läses på skoltid? En författares förhoppning är ju ändå att läsarna frivilligt ska plocka upp boken och läsa den för att de vill och för att den engagerar. Kommer böcker i framtiden att vara något som barn och unga bara ägnar sig åt för att det står på schemat? Och vilka böcker får plats i en sådan framtid? Gör mina det?

Jag vet inte, men jag antar att jag inte har något annat val än att försöka ta reda på det. Precis som kapten Janeway måste jag våga möta det okända och bege mig ut i Deltakvadranten … förlåt, jag menar den digitala framtiden. Och jag är tämligen säker på att jag kommer att stöta på ett och annat slemmigt rymdmonster, men förmodligen också uppleva riktigt fantastiska saker som jag aldrig ens kunnat drömma om för tjugo år sen.

Voyager - Bemanning = Katryn Janeway 2

To boldly go where no one has gone before.

Brev till mitt framtida författarjag (att öppnas om tio år)

Jag vet inte var du/jag befinner dig/mig just nu men jag tror och hoppas att du/jag hunnit ge ut flera böcker och hittat många läsare. Jag tror helt enkelt att det går bra för dig/mig. Och på grund av det är det några saker som jag vill påminna dig/mig om i den här tuffa och ganska konstiga branschen. Saker som är så viktiga att du/jag faktiskt aldrig får glömma bort dem. För jag vill verkligen att du/jag inte bara ska vara en framgångsrik författare, utan också en schyst och ärlig författare.

 

Var generös med din tid, särskilt när det handlar om dina läsare. Utan dem är du ingenting, oavsett hur många kändisar du poserat på bild med.

Var generös och öppen mot andra författare. Ni har mer att vinna på att hålla ihop än på att konkurrera.

Räkna inte med att alla vet vem du är bara för att du gett ut några böcker. De flesta har ingen aning och bryr sig inte heller. Och det är helt okej.

Var vänlig och hjälpsam mot debutanter. Inte bara en gång utan alla gånger. Det du tycker är självklart nu var det inte då du gav ut din första bok.

Minns att du är i branschen för att du älskar att skriva. Låt det vara din drivkraft. Allt annat är egentligen helt oviktigt.

Och på tal om det, skriv det DU vill skriva. Fastna inte bara för att du tror att läsarna/förlaget förväntar sig att du ska göra samma saker hela tiden.

Branschskvaller kan vara kul, men håll det på en rimlig nivå. Nedvärdera aldrig människor. Ta skvallret med en nypa salt eller helst två.

Nedvärdera aldrig din redaktör, oavsett hur många böcker du gett ut. Två åsikter är alltid bättre än en.

Var fokuserad på läsaren som står framför dig när du signerar, stå inte och prata med någon annan bredvid. Dina vänner och bekanta kan faktiskt träffa dig en annan dag.

Kom ihåg att dina vänner utanför bokbranschen är minst lika viktiga som de inom.

Glöm inte bort att det finns hierarkier. De försvann inte bara för att du tuggade dig längre upp i näringskedjan. Förresten är det inte din uppgift att ta dig upp, det är din uppgift att motarbeta hela strukturen.

Betrakta allt med ett visst mått av humor. Det är en absurd bransch och den tål att skrattas åt.

Och kom ihåg att göra just det. Skratta alltså. Ha kul helt enkelt. 

Sist men inte minst, högklackade skor på Bokmässan är sååååå överskattat. Håller kängorna fortfarande ihop? Ta dem i stället.

 

Jag hoppas att du/jag fortfarande tycker att allt det här är fullständigt självklart. Om inte får det tjäna som en påminnelse som jag verkligen hoppas att du/jag tar åt dig/mig av.

Hälsningar från ditt debutantjag

 

 

 

Drömmar kring en bokmässa

Jag har varit på bokmässan i Göteborg varje år sen 2002. Varje gång har jag gått och längtat efter att få se min bok där, att inte bara vara en vanlig besökare utan en författare. Stå på förlagets scen, kanske till och med få vara med på ett seminarium. Att få driva runt på mässgolvet med en snygg namnskylt som ger tillträde överallt. Lite extra allt, helt enkelt.

Så när min bok till slut kom ut i mars i år tänkte jag: Äntligen! Nu är det dags!

Jag skröt lite för mina vänner. Nej, jag behöver nog ingen övernattning på soffan i år, jag räknar kallt med att förlaget fixar allt sånt. Jag såg gratis seminariekort, tillträde bakom kulisserna, hotellrum och gratisvin.

För några månader sen hörde jag följaktligen av mig till förlaget och undrade vad de tänkt att vi skulle göra under mässan. Hade de några idéer? Lite monterframträdanden, kanske? Signering?

Deras svar var: ingenting. Jag fanns helt enkelt inte med i deras bokmässplanering. Jag hade, enligt dem, varit ute tillräckligt mycket i år och nu var det dags för andra författare att få ta lite plats.

Och jag dog lite i den stunden. Här var min dröm, alldeles inom räckhåll, och så får jag inte chans att förverkliga den i år heller. På ett objektivt plan förstod jag förstås deras resonemang. De har begränsade resurser och de måste välja och de måste ha någon sorts rättvisa i sitt urval. Det är inte mycket att göra åt. Min bok kom dessutom ut i mars, och det är ett tag sen. Andra kommer nu och det här är deras första chans att synas.

Ett tag funderade jag ändå allvarligt på att bojkotta hela skiten. Vad är en bokmässa i Göteborg, liksom? Vad har jag där att göra om jag ändå bara måste vara en vanlig besökare i år också?

Men nu rustar jag trots allt för min tolfte bokmässa. Med egen bok men utan arrangemang. Jag kan faktiskt inte låta bli. Debutantbloggsminglet och förlagsmiddagen blir ett litet plåster på såret, saker som jag faktiskt inte skulle ha gjort på mässan om det inte vore för boken. Jag får dessutom chansen att träffa min nya redaktör och förläggaren som jag ska arbeta med på bok nummer två. Min kompis Emma är snäll och låter mig övernatta hos henne i Göteborg i år med, precis som hon gjort de senaste åren. Trots att jag kaxade mig med hotell och VIP-kort. Känns inte så lite pinsamt det där, men jag låter det bli en läxa.

Några böcker kommer jag inte att orka släpa med mig, men jag antar att de ändå finns till försäljning i förlagets monter, och i morgon klockan 15.00 kommer jag att finnas tillgänglig för signering ihop med resten av bloggänget. Vi håller till i caféet uppe vid K-salarna (längst uppe till vänster på mässkartan plan 2).

Så jag tror att det kommer att bli en rätt bra mässa trots allt.

Följ min mässa på bloggen: http://camillajoensson.wordpress.com/

picture-211_168674782

I morgon är jag där, mitt i vimlet.