En hyllning till biblioteken!

Har du tänkt på vilken lyxig förmån det är att vi har tillgång till bibliotek?

Min egen relation till ”bibblan” har varit:
• Jag var där med min dagmamma på sagostunder
• I grundskolan lånade jag hem böcker från skolbiblioteket
• På gymnasiet gick vi dit och hade grupparbete
• På högskolan brukade jag och en kompis sitta där och plugga

Sedan gick det många år då jag inte hade några ärenden alls dit, men nu har jag återupptäckt det fina med våra bibliotek.

Kalmar huvudbibliotek, eller stadsbiblioteket som det också kallas, öppnade i nya renoverade lokaler redan hösten 2020, men pga pandemin har det som bekant funnits begränsningar. För några veckor sedan åkte jag dit för första gången för att sätta mig och skriva.
Så fint det är! Det ligger intill Systraströmmen i en vacker byggnad från 1947 där Posten låg för många år sedan. På senare tid har där funnits kårhus och saluhall.

När man kommer in på nedre plan flödar ljuset från en takkupol. Här är barnavdelningen placerad och i mitten av lokalen finns ett stort tält. Mysigt för högläsning kan jag tänka mig. Ytterligare läsplats finns bakom några smakfulla, rundade bokhyllor och … ja, du ser ju själv på bilden här:

Eftersom de flesta som läser detta är intresserade av skrivande, så fortsätter jag med möjligheterna till just det. På de tre planen finns det gott om platser att sitta och skriva vid, antingen vid något av alla bord som finns utspridda bland bokhyllorna eller i något av de studierum som privatpersoner kan boka för tre timmar åt gången. Jag har testat två olika rum och de kvalar definitivt in som finfina skrivarlyor när man vill komma hemifrån.

Har du koll på vad biblioteken erbjuder förutom det där självklara som utlåning av böcker och möjlighet till studier och skrivande?

Här följer en del av utbudet och evenemangen på Kalmar kommuns bibliotek, kanske finns samma eller liknande i närheten av dig?

• Tidningsläsning
• Kompetenta och hjälpsamma bibliotekarier
• 11-kaffe med tips om boknyheter
• Digital verkstad – hjälp med surfplattor och telefoner
• Författarbesök
• Konsumentvägledning
• Språkcafé – öva svenska eller bidra till integration
• Harry Potter-kväll med lekar och nördmys
• Lån av datorer och trådlös surf
• Kopiering och utskrifter (mot avgift)
• Talböcker för de som inte kan läsa tryckt text
• Teckenspråksböcker på DVD
• Bokcirklar och bokcirkelkassar
• Taktila böcker och böcker med punktskrift
• Lättlästa böcker för barn, ungdomar och vuxna.
• E-bibliotek med tillgång till e-böcker och ljudböcker

Helt otroligt va? Dessutom är det mesta kostnadsfritt för oss besökare. Tack!

/Caroline

Fakta: Bibliotekslagen fastställer att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning samt främja litteraturens ställning.
Prioriterade grupper som biblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt är personer med funktionsnedsättning, de nationella minoriteterna, personer som har annat modersmål än svenska samt barn och ungdomar genom att erbjuda litteratur till dessa grupper utifrån deras behov. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och allmänheten ska avgiftsfritt kunna låna litteratur. (Källa Wikipedia)

8 anledningar att älska e-böcker och ljudböcker

För somliga är det nog som att svära i kyrkan, men personligen föredrar jag digitala böcker framför tryckta. Jag har nästan helt slutat att läsa pappersböcker. Tro inte att jag försöker omvända någon, jag tänkte bara förklara vad det är som jag har fastnat för när det gäller digitalt.

Dessutom vill jag absolut ha kvar våra underbara fysiska bokhandlar där jag gärna köper presenter och julklappar till andra.

För mig känns pappersböcker … hmm, inte gammalmodiga direkt, men … statiska och opraktiska. Jag älskar valmöjligheterna för e-bokens utseende i min iPad Mini.
E-böcker verkar inte ha fått sitt stora genombrott i Sverige ännu, men här är mina anledningar till att gilla dem och deras digitala kusiner, ljudböckerna:

1: Som ensamresenär har du det ultimata sällskapet på restaurangen. En pocket eller inbunden bok är ganska knepig att läsa med händerna fria. Paddan är perfekt att ställa på bordet och lätt att bläddra i – bara dutta lätt med fingret på skärmen, du behöver inte ens släppa gaffeln. Visst går det att njuta av maten utan att läsa samtidigt, men att sitta själv och bara titta kan bli långtråkigt. Lätt hänt att man slänger i sig maten då, och det är ju inte bra. 😀
Läsningen gör att man slipper möta bordsgrannarnas medlidsamma blickar. De spekulerar förmodligen också i anledningen till att man är ensam. ”Är hon nyskild, änka eller bara omöjlig att umgås med?”
(Bilden är från min skrivresa på Rhodos. Just då läste jag Box av Läckberg och Fexeus. Den passade utmärkt ihop med baklava och glass.)

2: Vi fortsätter på resetemat: Digitala böcker tar ingen onödig plats i resväskan eller handbagaget. Förr brukade jag ha med mig minst fyra eller fem böcker för en vecka. Även om jag inte hann läsa alla så ville jag ha olika alternativ.

3: Ett abonnemang hos en streamingtjänst gör att man har tillgång till tusentals titlar och kan byta bok på nolltid om man tröttnar eller vill ha variation. Jag har appen Nextory både i min telefon och iPad. Oftast så lyssnar jag i telefonen och läser på paddan, men det funkar tvärtom också.
(Priset på abonnemangen i förhållande till utbudet är en helt annan historia. Alldeles för billigt!)

4: Det går att läsa i mörkret! Om jag vill läsa medan min man sover så slipper jag tända sänglampan. Jag brukar ställa in nattläge med svart bakgrund så att jag inte själv blir bländad av för starkt ljus.

5: Jag gillar att e-böckerna hamnar på samma ställe som annat jag vill ha nära till hands. I paddan kan jag lätt växla mellan boken, internet, sociala medier och appen Anteckningar, där jag skriver ner alla tankar och notiser om mitt eget pågående manus.

6: När jag läser i paddan kan jag ställa in ljusstyrkan, välja bakgrundsfärg, ändra storlek på texten samt justera marginalerna. Jag gillar inte när textraderna är för långa.
Åter igen refererar jag till hur det är i min iPad Mini. Det finns specifika läsplattor och jag vet att många tycker att de är ännu bättre än surfplattor. Bland annat lär de funka bättre i solljus och ge en känsla som är mer lik pappersboken. Kan tyvärr inte uttala mig mer om dem eftersom jag inte har testat.

7: Ljudböckerna har fått olika kategorier av ”ickeläsare” att ta del av litteratur. I början av min utmattning var det omöjligt för mig att läsa, oavsett plattform. Så småningom gick det bra att lyssna. Även personer som aldrig har förstått tjusningen att sitta med näsan i en bok kan bli frälsta av ljudböcker. Större målgrupp är ju toppen!

8: Rutinerade bokälskare som befinner sig mitt i det stressiga vardagslivet och inte har tid, eller tar sig tid, att läsa kan ändå hitta tillfällen att fly bort en stund med hörlurar i öronen. Ljudboken gör att man kan få annat gjort samtidigt och därmed ökar potentialen till fler lyssningar.
– Att lyssna på ljudbok medan man promenerar eller tränar måste vara det mest klassiska.
– Suveränt för att göra sysslor som städning, tvättvikning och matlagning lite roligare.
– Vid bilkörning är ljudboken ett trevligt sällskap som gör att resan går fortare.

Bonus för den miljömedvetna:
För ett tag sedan läste jag en artikel hos Svensk Bokhandel där det blir tydligt att pappersböcker inte är särskilt klimatsmarta. Det är inte ett argument som jag brukar använda mig av, men det var ändå intressant att läsa fakta. Förlaget Lind & Co har undersökt sin klimatpåverkan och 2020 uppgick förlagets utsläpp av koldioxid till 588 ton. (Klicka på länken och läs!) De tryckta böckerna stod för tre fjärdedelar av utsläppen.

Jag vet, många säger att de inte klarar att lyssna på böcker, men ge det en chans! Det kan vara knepigt att vänja sig vid att höra en annan än den egna inre rösten läsa upp berättelsen. Och alla uppläsare klickar man inte med. Tempot är dock enkelt att justera, jag lyssnar oftast på 1,2 eller 1,3. Värre är det om man är allergisk mot uppläsarens intonation eller dialekt, då kan det vara läge att testa en annan bok.

Jag önskar dig en trevlig läshöst – oavsett hur du läser eller lyssnar.

/Caroline

Tips för ljudkänsliga författare: Öronproppar i silikon

Dagens inlägg är främst för dig som är lättstörd eller ljudkänslig när du skriver. Jag tror att vi är många som är ganska avundsjuka på alla som verkar kunna skriva precis var som helst.

På något märkligt sätt tycks vissa klara att koppla bort allt från alarmerande syskonbråk till tjattrande tonårstjejer och allmänt skrän. Därför tänkte jag att vi kan hjälpas åt och tipsa om sånt som kan bringa tystnad och skrivro.

Det givna förslaget är kanske att man ska hålla sig hemma. Jo, där har man förhoppningsvis en plats där man kan stänga in sig, men det finns förstås tillfällen då man ändå vill eller måste ge sig iväg. Att få lite rörelse runt sig och skriva på café, hotell och bibliotek kan vara trevligt och ibland vill man kanske passa på att skriva när man reser eller medan man väntar på idrottande barn. De gångerna kan det vara svårt att undvika bullriga miljöer och högljudda människor.

Jag har testat en del olika varianter för att dämpa ljudet runt omkring.

– Att försöka ”maskera” oväsendet genom att lyssna på musik i vanliga hörlurar hjälper inte för mig. Prat, skratt och skrammel tar sig igenom musiken och det blir bara ännu värre.

– Sladdlösa pluppar med brusreducering är ju populära och funkar säkert utmärkt för många. Jag har tyvärr svårt för dem. Alla grejer som ska stoppas in i öronen är oftast för stora för mig. De spänner och skaver på ett obehagligt sätt. (Ja, jag är känslig.)

– Jag köpte ett par ”over ear-hörlurar”, du vet såna där stora gammaldags med båge. (Se bilden högre upp.) Den tysta funktionen tog bort skräpljudet utifrån riktigt bra, men … de klämmer dessvärre åt för hårt runt huvudet och öronen. (Ja, jag sa ju att jag är känslig.)

– Öronproppar finns det en hel uppsjö av. De flesta tänker nog på skumgummivarianten som man ska skruva in i hörselgången. Hu, så hemska! Jag kan inte tänka på annat än att jag vill få bort dem.

– För några år sedan lyckades jag äntligen hitta något som både fungerar och är bekvämt: Öronproppar i silikon.

De placeras i ytterörat och alltså inte inne i själva hörselgången. Med rena händer rullar man silikonet till en liten boll, placerar den i det rengjorda örat och trycker ut och formar klumpen så att den täpper till hörselgången – som ett lock. Jag tycker det blir en skön känsla, som att vara inbäddad i bomull, men det går fortfarande att höra ifall någon pratar med en.

De går att återanvända några gånger, så länge de håller sig rena, och eftersom de är transparenta syns de inte särskilt väl när de sitter på plats.

Numera ligger det alltid en förpackning med öronproppar i min datorväska, vill absolut inte riskera att glömma dem ifall jag ska sitta och skriva på bortaplan.

Det var alltså mitt tips. Hur gör du för att skärma av dig från oönskade ljud?

/Caroline

På skrivresa i Grekland med tid att tänka

Författardiva, visst finns det något som heter så? Jag vet inte exakt vad det är, men till viss del känner jag mig som en just nu. För här är jag – ensam på Rhodos och kan glida mellan hotellrummet, poolen, restaurangen, stranden och balkongen och dessutom skriva precis när jag själv känner för det. Lyx!

All inclusive-buffén är generös och står uppdukad med läckra desserter till både lunch och middag. Gästvänliga människor serverar dryck och dukar av efter mig. Jag känner mig enormt bortskämd och vet att många är avundsjuka på mig, fast troligtvis inte missunnsamma. Och jag är mycket medveten om att många av mina skrivarvänner säkerligen skulle ha behövt en sån här resa bättre än jag. (Ni som jonglerar skrivande med småbarn och/eller arbete – wow för er! Hoppas att ni också får chansen till det här någon gång.)

Jag är i all fall otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att kasta mig iväg på den här skrivresan med kort varsel. För så var det. Jag bokade på onsdagen och åkte på torsdagen. Min man skulle ändå resa bort så det passade extra bra för mig att också sticka iväg.

En annan fördel med resan, förutom friheten och maten, är själva miljöombytet. Trots att jag inte är någon stor soldyrkare är det härligt att komma till värmen. För mig blir det lättare att komma ut och promenera, jag varken behöver eller orkar gå långt, men det är större chans att det blir av i behagligt klimat och med vackra omgivningar.
(Behöver du övertala någon om ditt behov av en skrivresa kan du hänvisa till forskning som säger att miljöombyte sätter fart på idéerna. Och när vi betraktar något vi tycker är vackert frisätts dopamin i kroppen som också har koppling till vår kreativitet. Bra va?)

Med dessa fantastiska förutsättningar önskar jag nästan att jag hade varit i råmanusstadiet nu, det vill säga skrivit på något helt nytt. Jag inbillar mig att jag hade fått massor skrivet då. Men … jag är inte så fixerad vid antal ord, den här resan har varit värdefull på ett annat sätt. För jag har verkligen fått tid att TÄNKA. Och det var exakt vad jag behövde.

Mitt manus ska ju snart redigeras på allvar i samarbete med förlaget, men vi har inte haft vår genomgång än. Däremot har jag fått med mig några övergripande saker att fundera över. Att få ensamtid många timmar i sträck och slippa bli avbruten har varit oslagbart för tankeverksamheten.

Mycket av manusarbetet på den här resan har således gjorts på förmiddagarna i solstolen. Jag har legat där och blundat och försökt ta mig in i mina karaktärers liv igen. Med mobilen nära till hands har jag antecknat alla idéer som poppat upp. Senare har jag sammanställt och fört över allt till datorn, antingen på min mysiga balkong eller vid poolbaren.

Ytterligare en bonus som jag har njutit av här är att jag har hunnit läsa mycket. Hemma blir det tyvärr inte av att jag läser så många böcker eftersom jag helst vill ha längre sammanhängande stunder för läsning. Så jag har läst vid poolen, efter lunchen när jag haft siesta på rummet, på balkongen före solnedgången, vid middagen och förstås flera timmar i sängen innan jag ska sova. Just det, även klockan fem på morgonen när jag väcktes av skällande hundar en dag.

Här kommer ett tips om du skulle bli sugen på att göra något liknande på egen hand: Att resa på charter ensam är oftast dyrt, nästan samma pris som för två personer. Jag kom billigare undan genom att bara boka flygstol och så hittade jag hotell via Booking, så det kan vara värt att testa.

Och nej, man behöver förstås varken åka utomlands eller flyga om man inte vill. Jag säger som Carina Bergfeldt förmodligen skulle ha sagt: Det finns många andra bra skrivresor man kan åka på.
Man måste inte heller åka själv. Somliga ser fler fördelar med att åka ihop med någon annan. Ta reda på vad som funkar bäst för dig.

Nu ser jag fram emot att komma hem och gå igenom manuset ordentligt ihop med min förläggare. Fast det första jag ska göra är nog att prata sönder min man.

Kreativitet kräver mod och författare är förbaskat modiga

Skyltfönstret på bilden passerade jag en stund innan jag skulle besöka WAPI:s förlagskontor i Malmö för någon månad sedan. Citatet från konstnären Henri Matisse kunde inte ha dykt upp mer lägligt:

Creativity takes courage.
Kreativitet kräver mod.

Jag var ordentligt pirrig inför mötet och det var skönt att få den påminnelsen just då – att jag faktiskt är ganska modig.

Men jag vill ta det ett steg längre. Förutom att det krävs mod så menar jag att skrivandet även kan skapa mod. Ju fler gånger vi vågar utsätta oss för obekväma saker, desto modigare blir vi. Det gäller kanske särskilt för aspirerande författare och debutanter.

De delar som ingår i författandet handlar väldigt mycket om att våga.
Är inte det här modigt så säg?

– Vi vågar pröva oss fram i det komplicerade hantverk som skrivandet är. Ofta handlar det om att lära sig något nytt. Vi bygger fantasivärldar, testar olika perspektiv och kommer kanske på att vi vill byta tempus. Text kastas och vi börjar om från början.

– Vi skickar våra ofärdiga eller färdiga alster till nära anhöriga, skrivarvänner och lektörer. Vi bävar för och försöker göra oss redo för deras tyckande och korrigeringar. Det är verkligen inte självklart att fläka ut sitt innersta och låta andra ta del av ens tankar och ibland knasiga fantasi.

– Många av oss försakar annat i livet och slutar kanske med en hobby för att få tid att skriva. En del väljer bort värdefull sömn eller ett välstädat hem. Ibland får till och med vännerna stå åt sidan för att vi vågar ta vår skrivardröm på allvar.

– Det krävs ett enormt mod och massor av styrka för att orka skriva vidare trots att tviveldraken flåsar en i nacken. Ingen undgår den.

– Vi skriver följebrev till förlag och trots att det tar emot så försöker vi deklarera vår egen och manusets förträfflighet. Jag tror att många håller med om att det verkligen inte kommer naturligt. Men vi måste våga tro på oss själva och vårt manus, för om vi inte vi gör det, varför ska förlaget våga satsa på oss?

– Somliga besitter den rätta kunskapen, vill så gärna hålla sin bok i handen eller tror så mycket på sina manus att de satsar egna pengar på att få dem utgivna. Snacka om modigt att välja den vägen.

Hurra för oss som skriver!
Låt oss fortsätta att vara kreativa och modiga.
Må vi ta chanser och våga misslyckas.

Vad är det värsta som kan hända, förutom att det kommer vara kämpigt och eventuellt göra ont?
Din dröm kanske inte blir verklighet direkt. För de flesta blir den inte det. Och även om det aldrig blir exakt så som vi har tänkt oss så ångrar man sällan en satsning. Ofta visar det sig att det som sker på vägen mot drömmen också berikar våra liv.

Så skriv.
Tro på din idé och våga drömma.
Det kan ta dig långt.

Creativity creates courage. Så det så.

Jag är antagen och bokavtalet är påskrivet!

Caroline Möllesand och förläggaren Johanna Rydergren.

För ett halvår sedan trodde jag aldrig att det här skulle hända – att jag skulle ha en antagningshistoria att berätta.
Men, här har ni den.

Förlaget heter Word Audio Publishing International, eller WAPI i kort form. Deras svenska kontor ligger i Malmö och WAPI ägs sedan årsskiftet av Danmarks äldsta och största bokförlag, Gyldendal.

Den 11 augusti fick jag det där mejlet som jag hittills bara har har hintat om som något positivt. Well, så här stod det:

”Hej Caroline. Hoppas att allt är bra med dig. Jag är ny förläggare på WAPI och har kikat på ditt manus. Redaktionschef Alex och jag skulle gärna vilja träffa dig på Zoom för att berätta lite om WAPI och höra mer om dig, manuset och hur du tänker dig fortsättningen på serien och ditt författarskap. Skulle du ha tid någon dag nästa vecka?”
Bästa hälsningar
Johanna Rydergren, förläggare

Min reaktion på det har jag redan beskrivit i det här inlägget – jag blev skitglad, vågade absolut inte hoppas för mycket men passade på att fira ändå. Mitt svar till dem löd:

”Hej! Så roligt, självklart vill jag träffa er. Zoom går bra, men om ni vill så kommer jag gärna ner till Malmö. Ni bestämmer.”

Kanske lite framfusigt, men äsch, jag ville inte riskera dålig uppkoppling och prat i munnen på varandra som det lätt kan bli via nätet. Personlig kontakt är ju alltid trevligast. De verkade bli glada över mitt förslag, så för tre veckor sedan tog jag tåget ner till Skåne. Förlagets lokaler ligger mitt i city på gångavstånd från centralstationen. Jag blev insläppt av gulliga redaktören Jenny, som var den som kontaktade mig på Instagram i början av sommaren och sade att de ville läsa mitt manus.

Egentligen skulle jag ha haft möte med två personer den där dagen, men en av dem var inte på plats. Enligt Johanna gjorde det inte så mycket, för hon sa:
– Det blir bra ändå, henne får du träffa nästa gång.
– Okej, svarade jag och försökte behålla något slags pokeransikte medan min inre röst vrålade: ”WHAT? Vadå nästa gång?! Menar hon att …?!”

Jag lyckades dämpa förhoppningarna och fick en rundvandring i lokalerna. Bland annat fick jag se studiodelen med de två ljudisolerade båsen där ljudböckerna blir inlästa. Sedan var det dags att sitta ner med förläggaren Johanna.

Nu önskar jag att jag hade spelat in det där samtalet, för jag kommer tyvärr inte ihåg vad hon sa. Jag vet att jag fick en del beröm som var svårt att ta in och jag svarade saker som ”oj”, ”jaha, tack” och ”kul att du tycker det”. Sedan ställde hon lite frågor om karaktärerna och kommande delar i serien. Jag berättade om mina idéer och frågade en del om henne och förlaget. Sedan var jag bara tvungen att dubbelkolla ifall jag hade missuppfattat henne, så jag frågade rakt ut:
– Jag vill inte ta något för givet, menar du att ni kanske skulle kunna tänka er att ge ut det här?
– Absolut. Vi ser fram emot att jobba med dig och ditt manus. Du kan få med dig ett preliminärt avtalsförslag som du kan läsa i lugn och ro på hemvägen.

Medan hon gick iväg till en annan dator för att fixa med det, satt jag kvar ensam i rummet med bubblande känslor och kunde inte låta bli att göra grimaser och skratta för mig själv.

Sammanfattningen av träffen är att allt kändes så himla bra. Min allmänna magkänsla var god och Johanna verkade genuint intresserad och behaglig. Ja, alla på kontoret var så välkomnande att jag inte hade kunnat önska mig ett bättre första intryck.

Efter mötet hade jag några timmar över innan mitt tåg skulle gå. Jag hade redan förvarnat min testläsare och skrivarvän Helena, som bor i Malmö, att vi förhoppningsvis skulle kunna ses. På bara tio minuter var hon på plats och vi gick till ett café och skålade i läsk och islatte för mitt lyckosamma möte. Sedan ägnade vi två timmar åt helt annat prat om ”livet och skrivet”.

När jag kom hem till Kalmar följde några veckor av frågor, funderingar och mejlväxling med förlaget.

Nu när vi är överens och pappersexercisen är avklarad känns allt bra.
Superbra till och med!
Och jag börjar äntligen fatta.
Jag och mitt manus är antagna av förlag.

Från att ha varit inställd på att ge ut boken själv med diverse inköpa tjänster har jag nu alltså förmånen att få jobba ihop med förläggare och redaktör på ett lönsamt och expansivt förlag.

Snart börjar samarbetet som jag förväntar mig kommer bli både roligt och svårt. Manuset ska alltså redigeras några vändor innan det är dags för den färdiga boken att nå ut till läsare och lyssnare. Det ska bli kul att höra mer om vad de tycker saknas och vad som ska ändras i manuset. Några hintar har jag redan fått och det låter spännande.

Jag vet att du undrar …
När blir det utgivning? Vilka format har ni skrivit avtal för?

Det är nog inte många som får exakta datum inskrivna i sina kontrakt och det förstår jag. Oförutsedda händelser kan dyka upp på alla möjliga håll, så därför nöjer jag mig med det som har sagts muntligt.

Planen är att del 1 i serien släpps digitalt, som e-bok och ljudbok, våren 2022.
Sedan är tanken att del 2 ska släppas redan hösten 2022.
Ja, vi har skrivit avtal för TVÅ böcker!
Och de ska helst komma ut samma år. Wow … Jag har en del att göra, ha ha.

Förutom de självklara digitala formaten så har WAPI en nyhet på gång som inte är på plats riktigt än. Men från hösten 2022 kan de även erbjuda pocket som jag tycker passar perfekt för min Ölands-feelgood.

Som om det inte vore nog, så vill WAPI växa på fler marknader och därmed lansera böckerna även utomlands. Det är hela sex länder som nämns i avtalet; Danmark, Finland, Norge, Polen, Ryssland och Spanien. Om och när det blir tal om översättningar till andra språk vet vi inte än, en sak i taget.

Vad som än händer så tycker jag att det är helt fantastiskt att de vågar och vill satsa resurser på en debutant som mig.
Tack för det WAPI, jag ska göra mitt allra bästa!

Träna på att ta författarbilder!

Många tycker att det här med författarfoto är skitjobbigt. ”Åh, jag blir aldrig bra på bild” och så vidare. Men bilder på dig kommer definitivt att behövas i samband med ditt boksläpp. Förhoppningsvis är det många som vill använda dem i olika sammanhang och då är det bra att ha flera att välja på. Oavsett om ditt förlag tillhandahåller fotograf eller om du ska betala för en själv så kan det vara bra att träna i förväg. Värma upp liksom.

Jo, jag har faktiskt gjort det. Och visst, det är ganska pinsamt när det dyker upp bekanta när man står där och flinar upp sig. För att inte tala om hur mysko man känner sig när man står på en parkering och byter byxor, men skit i det!

Eftersom min bok utspelar sig på Öland under sommaren så tyckte jag att det vore trevligt att ha några författarbilder utomhus i samma förhållanden. Något som är värt att tänka på i mycket god tid alltså.

Men … skulle jag verkligen boka fotograf på egen hand för flera tusen kronor innan det är hundra procent spikat när och hur min bok ska ges ut?
Nej, det ville jag inte. Någon måtta fick det vara.

Jag hade dock svårt att låta tillfället passera helt, därför åkte jag till Ekerum för att rekognosera med min man som fick agera stödperson och hobbyfotograf.
När man väl är på plats med riktig fotograf är det ju bra om man slipper lägga dyrbar tid på att leta lämpliga ställen och bakgrundsmotiv. Att springa runt med sin respektive eller en kompis i en timme kostar ju ingenting, förutom lite större skuld på tacksamhetskontot.

Saker att ha koll på

Vilken bakgrund blir fin och vad blir för rörigt? Vid vilket klockslag är ljuset bäst? Kanske är det klockan åtta på kvällen, men om vattenspridarna går i gång i bakgrunden blir det inte så lyckat.

Motljus är katastrof och i strålande sol blir skuggorna väldigt skarpa, plus att författaren kisar sig alldeles skrynklig.

Blir de här kläderna verkligen bra på bild, eller förvandlas blusen till en ballong i vinden? Ta med flera ombyten. Och på tal om vind, ifall det blåser för mycket eller från fel håll kan det vara bra att ta med hårband eller spänne.

1: Kass bakgrund och för blåsigt. 2: Motljus och folk i bakgrunden. 3: Flummig min, usch! 4: För ljust, omöjligt att titta in i solen.

Hur ska jag stå? Var ska jag göra av händerna? Hur mycket ska jag le? Öppen eller stängd mun? Ska jag titta åt höger eller vänster? Vrid lite på huvudet! Nej, andra hållet. Sträck på dig!

Många detaljer kan förstås en erfaren fotograf hjälpa till med, men det är ändå givande att kunna experimentera med någon man känner och titta på fyrahundra bilder i efterhand. Då kan man upptäcka vilka poser man ska undvika eller att halvhjärtade leenden kan ge hängiga ögon.

Tips från coachen:
Eftersom jag själv har fotograferat massor av människor genom åren vet jag att bilderna blir allra bäst när fotoobjektet är avslappnat. Så var inte rädd. Låtsas att kameran är den person du älskar mest i hela världen, eller en kul typ som drar ett skämt.
En skicklig fotograf kommer sannolikt ha knep som får dig avslappnad och lyckas fånga de bästa ögonblicken – försök att lita på det.

Trots att det var lite genant att stå där och leka fotomodell så är jag glad att jag gjorde det. Det visade sig nämligen att några av mina testbilder faktiskt kommer att kunna användas i några sammanhang. Alla blev alltså inte lika dåliga som de här ovanför. Bingo!

Några nej men KANSKE kontrakt i kulisserna

Det är ungefär som jag trodde: att vänta på förlagsbesked kan verkligen kännas som ett vakuum. För det mesta går livet vidare precis som vanligt men ibland stannar jag upp och undrar vad som händer hos förlagen. Läser någon? Har de pratat om mitt manus? Ligger det i en hög bland andra bortsorterade debutanttexter? Ska jag vänta tre veckor till på besked eller dröjer det två månader? Borde jag ha skickat till ännu fler?

Du har kanske, liksom jag, upptäckt att det är ganska mycket hemlighetsmakeri i bokbranschen? Särskilt det här med förlagskontakter känns heligt. Åtminstone för mig. Jag är rädd att berätta för mycket.

1. Jag vill inte jinxa något. (Ja, jag är vidskeplig. Tviar alltid tre gånger oavsett kattfärg och lägger nycklar överallt utom på bordet.)
2. Av respekt för förlagen. (Vill helst inte snacka om detaljer som vi har diskuterat.)

Men nu tänker jag ändå snudda vid det som jag knappt vågar prata om.

Det har gått tre veckor sedan jag fick ett mycket positivt mejl från ett förlag, men eftersom jag är nybörjare på det här så visste jag inte vad det kunde betyda. Eller, rättare sagt, jag visste inte hur mycket jag vågade hoppas. Utan att ta ut för mycket i förskott valde jag ändå att bli superglad och fira.

Bara två dagar efter det fick jag min första refusering från ett annat förlag. ”Vi kommer tyvärr inte gå vidare med ditt manus, lycka till med ditt författarskap.”

Hur det kändes? Knappt ingenting. Som att dra av ett plåster, lika bra att bli av med det. Klart att det hjälpte att jag fortfarande var lyrisk över det där första mejlet. Vilken tur att jag vågade fira då, haha, underskatta inte effekten av endorfiner!
(Jag måste påminna om att min tanke från början var att ge ut boken själv. Jag har inte haft några förhoppningar om förlag, därför är det kanske inte lika laddat för mig att få nej?)

Därefter har det kommit några fler negativa besked, men även positiva. Kan inte säga mer än så, men det är cementblandare och torktumlare på riktigt här nu.
Det är ungefär som att gå på hus- eller lägenhetsvisning. Man drömmer, möblerar i fantasin och kollar upp affärer och skolor i omgivningarna.
När det gäller förlagen spanar jag in deras andra författare, lusläser hemsidorna och försöker föreställa mig hur samarbetet kommer se ut. NEJ, STOPP! Dröm dig inte iväg för mycket ifall allt skulle rinna ut i sanden. Inget är klart!

Helst skulle jag vilja fråga andra författare: Vad får du i royalty för tryckt bok? Hur mycket tjänar du på din ljudbok? Vad fick du för garantihonorar?
Men nej, det är förstås sekretessbelagda grejer. Ifall det går så långt att man får ett avtalsförslag så finns ju författarförbundet som bistår med kostnadsfri avtalsgranskning för debutanter. Och i senaste numret av Tidningen Skriva fanns ett intressant reportage med exempel på upplagor, förskott och royalty.

För det är sannerligen inte lätt för en längtande och aspirerande författare att helt på egen hand väga olika procentsatser mot möjligheten att bli utgiven.
Vad är det värt?
Var går gränsen?
Vilka detaljer är viktiga för mig?

Jag hoppas att jag snart får anledning att blogga vidare om ämnet. Tvi, tvi, tvi. 😀

Mitt i allt det här pirriga och förväntansfulla trillade det in ett helt annat besked i måndags: Att jag har blivit antagen till en skrivarkurs. Det är en ettårig utbildning i Litterärt Skrivande på Malmö Folkhögskola. Den är på halvfart och distans vilket passar mig helt perfekt just nu.

Jag skickade in ansökan i slutet av maj och redan i juni fick jag veta att jag inte hade kommit in. Vet inte ens vilken reservplats jag hade, så de planerna släppte jag direkt.
Men så blev det tydligen en plats ledig några dagar efter att kursen hade börjat. (Stort tack till dig som hoppade av!) Ser fram emot att få lära mig mer om poesi, dramatik och essä samtidigt som det finns utrymme att arbeta med eget skrivprojekt. Visst låter det toppen?

Brev om italienare och författardrömmar

Vem får ens handskrivna brev nu för tiden? Inte jag.
Vem skriver ens brev för hand längre? Inte jag.
Brevskrivandet har ersatts av meddelanden på sms och Messenger. Även om det är smidigt så måste jag medge att det är sorgligt. För fy ända in i baljan så mycket det har betytt för mig att ha brevvänner – eller rättare sagt – kompisar som jag har skrivit brev till. Du fattar säkert skillnaden.

Det är fullt möjligt att det var mitt flitiga brevskrivande i unga år som lade grunden till mitt författande idag. Det blev överraskande tydligt när jag gjorde research inför det här blogginlägget.

Vi kan strunta i att prata om de där klassiska brevvännerna jag hade på mellan- och högstadiet, avlägsna personer som jag bara kände ytligt.

Det var efter gymnasiet som jag hade min peak som brevskrivare. När jag var 17 år bodde jag nämligen ett år i USA hos en värdfamilj i Minnesota och gick på high school i en liten håla som heter Cannon Falls. Det här var 1988 när varken e-post eller smarta telefoner fanns. Att skriva på dator hade jag nog testat någon gång, men det var inget jag hade tillgång till. Jag vet inte hur många ark brevpapper det gick åt eller hur många dollar jag spenderade på frimärken, men det var värt varenda cent. Det var ju enda sättet att hålla kontakten med dem hemmavid, förutom ett och annat collect call till mamma via väggtelefonen med krullig sladd.

Varje eftermiddag tog jag den gula skolbussen hem och blev avsläppt vid brevlådan, några hundra meter från vår husvagn (trailer eller mobile home) som stod uppställd på min värdpappas föräldrars bondgård. Lyckan var total när jag hittade ett, eller ibland flera, brev som jag sprättade upp för att läsa medan jag spankulerade längs grusvägen mellan majsfälten.

Jag ägnade flera timmar i veckan åt att skriva brev till sju-åtta kompisar plus föräldrarna därhemma. Jag beskrev förstås min nya vardag och reflekterade över tillvaron på olika sätt.
Grejen var att när ett brev var färdigskrivet påbörjade jag nästa och skrev ungefär samma sak. Men inte riktigt, för varje gång formulerade jag mig lite annorlunda för att det inte skulle bli exakta kopior. Jag tror att det var en nyttig övning i kreativt skrivande.
Jag har tyvärr inte hunnit leta upp några brev från den tiden, men …

Nästa brevskrivarperiod var 1994 då jag var au pair i Zürich. Inte ens då hade man mobiltelefon. Nu var antalet brevvänner inte lika stort. Jag var 23 år och i den åldern hade de flesta kompisarna i Sverige fullt upp med jobb och annat.
Någon som dock svarade flitigt var min äldsta barndomskompis Helena. För några månader sedan skickade hon en bild till mig på en bunt brev. Det var mina kuvert från Schweiz som hon hade sparat! Så nu när det här temat dök upp bad jag att få låna breven. Tänkte att det kunde vara intressant att analysera den där brevväxlingen.

Haha, det var ganska pinsam läsning. Ja, förutom själva innehållet så var handstilen bedrövlig, all text skriven i versaler och raderna alldeles sneda.

Jag kan konstatera några saker:

1: Det var säkert välbehövligt att skriva av sig om hur jag hade det, positivt och negativt. Den där reflektionen över sin tillvaro tror jag är terapeutisk och har stor betydelse för välmåendet.

2: Vissa saker har jag inget minne av alls. På ett ställe skriver jag om att det fanns mycket italienare på uteställena. Kan verkligen inte komma ihåg det ens när jag läser det i efterhand.

3: Jag försökte vara rolig. Känns en aning överdrivet och det är oklart om jag har blivit bättre på att skriva humor, det är svårt. Så här skrev jag om de där italienarna, och jag ber om ursäkt för att jag generaliserade hårt:

”Vi är ute en hel del och träffar massa folk … En del är skitroliga medan andra är helt hopplösa. Det finns så mycket slibbiga italienare här alltså! Vi undviker de ställena där de flesta håller till, men man stöter ju alltid på några ändå … De flesta av dem har skjortan uppknäppt ner till naveln, 10 guldkedjor runt halsen, supertajta jeans uppdragna så långt det går och i håret har de en halv tub med frisyrgelé – och så tror de att de är helt oemotståndliga!! BLÄ!!”

4: Jag gillade att använda utropstecken och tre punkter redan på den tiden.

5: Jag är så gammal att jag skrev skall istället för ska.

6: Den största behållningen av de där breven var så oväntad att jag skrattade rakt ut. Kunde inte tro att det var sant, hade jag verkligen skrivit det där? Faktiskt lite mystiskt att det här brevet dök upp just nu när jag bloggar om att debutera som författare.

Så här lyder de exakta orden …

”Ungarna är ju jättegoa och så men jobbet känns lite meningslöst alltså. Det händer liksom ingenting och jag vill hela tiden känna att jag ”utvecklas” på något sätt …
Fy, så fånigt det lät, men du fattar nog vad jag menar! Jag funderar mycket på vad jag skall göra när jag är färdig här. (När nu det blir …)
Jag har kommit på att min stora dröm är att bli författare! Det vore skitkul! Men det gäller ju att kunna försörja sig också. Och det kanske inte är så lätt … Vi får se vad som händer.”

Den där 23-åriga Caroline hade tydligen koll. Synd bara att hon inte tog tag i den där författardrömmen direkt. Kanske hade det varit lättare att debutera på den tiden?
Äsch, bättre sent än aldrig.

Jag blev skrivfrälst av att fulskriva på kursen

Nu när hösten närmar sig är det säkert många som snart ska börja, eller redan har börjat, på skrivarkurs.
Åh, så roligt! Jag är lite avundsjuk på er.

Det är två år sedan jag påbörjade min första skrivarkurs. Det finns förstås olika vägar att gå för den som vill ägna sig åt skrivande, men hos mig fanns ett behov av att få både verktyg och vägledning i starten.

Kursen jag valde var på distans, ”Författarkurs 1” hos Jorun Modén. Man kunde välja ambitionsnivå själv och göra mycket i sin egen takt. Jag minns förväntningarna och pirret. Kan det här verkligen passa mig? Kommer jag att lära mig något?

Ja! Det var jätteroligt samtidigt som jag lärde mig massor. (Fler bonusgrejer, som jag har bloggat om tidigare, är att jag fick skrivkompisar och att vi lärde oss att ge och ta emot feedback.)

Min skrivlärare, Jorun Modén, har nyligen gett ut en bok som innehåller både övningar och mycket av det hon lär ut på kurserna och häromdagen gästade hon Morgonstudion i SVT där hon delade med sig av sina bästa skrivtips. Nummer ett var att fulskriva – och det var precis det som var min första skrivövning på kursen.

Att fulskriva är detsamma som att flödesskriva och instruktionerna löd ungefär så här:
Under fem minuter sätter du pennan till pappret och bara skriver – helt utan krav på att det behöver vara bra, rättstavat eller ens sammanhängande. Du skriver det som dyker upp i huvudet. Det här hjälper dig att släppa hämningar, slänga ut den inre kritikern och istället hamna i flöde. Redigera och ändra kan du alltid göra efteråt. Syftet med femminutersövningar och fulskrivning är att öva upp förmågan att bestämma sig för att skriva i stället för att vänta på inspiration.

Ämnet var ”Det brinner” och vi fick tolka det precis hur vi ville. Jag minns att jag verkligen skrev allt i ett svep utan att pausa.
Sedan dök perfektionisten upp och jag redigerade innan jag lade ut texten i ”skrivarlyan” på lektionssajten. Inte för att texten var perfekt på något sätt, men åtminstone tillsnyggad. Så här blev den:

---

Jag står ensam i det tysta mörkret. Höga tallar omringar mig med sina stolta silhuetter tydligt avtecknade mot natthimlen. Jag känner mig trygg och skogens dofter av svamp och mossa gör mig lugn.

Men så ökar min puls. Det är dags. Lukten av fotogen sticker genast i näsan när jag sätter mig på huk och vänder upp och ner på flaskan jag har med mig. Jag tänker inte ens på vad jag gör. Högen med trasor dränks snabbt av vätskan. Sedan fumlar jag med asken när jag tar upp en tändsticka.

Jag håller andan när jag skrapar stickan mot plånet. Poff! Äntligen. Det brinner. Lågorna börjar dansa framför mig, först försiktigt men sedan allt vildare. De slickar husknuten till den gamla stugan och klättrar snabbt uppåt. Det hettar i ansiktet och jag kisar mot det starka ljuset. Det gör ont att fylla lungorna med luft. Jag måste backa.

De knastrande ljudet tilltar i styrka och övergår till ett dån. Mitt hjärta slår snabbare och snabbare. Vad har jag gjort? Jag ångrar mig, men ändå inte. Tänk att det var jag som fick detta att hända. Jag släppte lös denna urkraft som inte går att stoppa nu. Jag blir medveten om tårarna som rinner över mitt ansikte och ner över halsen. Men ett leende sprider sig inom mig när jag tar några stora kliv framåt. Jag tvekar någon sekund innan jag omfamnar elden. Nu är jag stark och glad. Inte svag och ledsen som jag brukar vara. Jag har makten. Och härligheten. I evighet.

---

Den där scenen hade jag aldrig tidigare sett, upplevt eller ens funderat på. Den dök bara upp. Och jag vet inte vem jaget är. Kanske en ung person som har blivit mobbad? Eller var det något i mitt undermedvetna som kom fram? Ingen aning.

Men jag vet att jag blev skrivfrälst redan vid den där första övningen. Det var befriande och spännande att ta sig till en främmande plats, bli någon annan, fantisera och upptäcka vad som kunde hända. Känslorna växte fram från ingenstans.

Så det första jag lärde mig var alltså att tycka om att fulskriva, men samtidigt är det en utmaning eftersom jag har svårt för det. Jag vill gärna att det jag skriver ska bli perfekt så fort som möjligt. Mitt mer naturliga sätt att skriva är långsammare. Oftast skriver jag ner några meningar, läser igenom, korrigerar eventuella stavfel, formulerar om i huvudet och testar fler varianter.
När jag har flow blir det förstås många stycken i taget men jag gillar ändå att stanna upp och redigera med jämna mellanrum.

Tyvärr tar det tvärstopp ibland och vid några tillfällen hakade jag upp mig ordentligt när jag skrev mitt första råmanus. Det som fick skrivkrampen att lätta var att jag återgick till att fulskriva. Jag släppte taget om de medvetna tankarna och pressen att det jag skrev skulle bli användbart. Orden fick flöda, det hjälpte och jag kom framåt.

För att glida lite från ämnet fulskrivning och prata om skrivövningar i allmänhet så är de fantastiskt bra för att kläcka idéer också. Flera av de skrivövningar vi gjorde på kursen skulle mycket väl kunna bli början på längre projekt – noveller eller kanske hela romaner.

Är du också skrivsugen men inte villig att gå en skrivarkurs? Har du inte lyckats få plats på någon? Läs skrivhandböcker och sök efter tips på nätet. Eller varför inte fulskriva helt på egen hand? Det kan bli en fantastisk början.

Att citera låttexter i sin roman (Del 2)

Den 11 maj skrev Ann Edliden ett inlägg här på bloggen: ”Varning: Använd inte låttexter”. Det innehåller mycket viktig information, så läs det!
Här kommer en fortsättning på samma ämne för dig som vill veta hur det kan gå till när man ber om lov att få citera en text.

Som många andra författare så har jag också korta utdrag av några låttexter i min roman. Det är himla trevligt att väcka känslor och sätta stämningen för läsaren genom att återge några exakta strofer från en passande låt, eller hur? Men, jag antar att ingen av oss vill få scener ur våra manus kopierade utan tillåtelse, och det vill förmodligen inte författarna till musiktexter heller.

Därför kontaktade jag några skivbolag för att få godkännande från upphovsmännen. Så här gick det när det gällde en av låtarna:

1: Jag letade upp vilket skivbolag som gav ut låten för över tio år sedan, hittade dock inga kontaktuppgifter och kom fram till att bolaget inte finns kvar.

2: Efter lite efterforskningar kom jag fram till vilket skivbolag som eventuellt kunde ha rättigheterna. All information om det företaget var på engelska så det var bara att knåpa ihop ett mejl som löd:
”This is a question regarding the rights for the Swedish song ”Xxxxxxxxxx” by Xxxxxxx Xxxxxx, written by Xxx Xxx, Xxx Xxx and Xxx Xxx. I would like to ask for permission to quote a few lines in my debut novel.” Och så vidare…

3: Dagen efter fick jag ett mycket trevligt svar – på svenska, puh!
”Hej Caroline! Tack för din förfrågan. Min kollega Xxxxx Xxxxxxx på Xxxx kan hjälpa till med en trycklicens. Vill göra dig uppmärksam på att vi endast kontrollerar 66.67%, dvs två av låtskrivarna. Angående den tredje personens andel måste du kontakta hen direkt för godkännande. STIM kan hjälpa till med kontaktuppgift.”
Aha, extra krångligt med tre olika personer alltså.

4: Ytterligare en dag senare, snabba ryck måste jag säga, fick jag svar från nästa person:
”Hej Caroline! För att gå vidare med din förfrågan behöver vi en pdf på den sida/de sidor där låttexten används.
Vi behöver också veta bokens titel och vilket förlag boken ges ut på.
För att kunna föreslå en ersättning för textanvändningen behöver vi information om bokens pris, hur stor upplaga som skall tryckas och en uppskattning av försäljningen av eventuell e-bok och/eller ljudbok. Vi kommer sedan att göra i ordning en förfrågan för godkännande av upphovsmännen.”

5: Oj, oj … Det var detaljerat! För att få reda på ifall det rörde sig om en rimlig kostnad eller om det var lika bra att stryka i min text omgående, så svarade jag:
”Tack för snabbt svar. Jag förstår att ni efterfrågar alla dessa uppgifter, men jag är ute i god tid och kan tyvärr inte svara på allt ni behöver eftersom jag inte har skrivit på något förlagskontrakt än. Har du något exempel på vad ersättningen kan komma att hamna på?”

6: Fick ett utförligt svar:
”En normal ersättning om förlaget har 100% av rättigheterna är kring 600:- per 1 000 exemplar av tryckt bok och ljudbok (moms och 40:- expeditionsavgift tillkommer).  
Ersättningens storlek skall dock godkännas av upphovsmännen och originalförlaget. I detta fall är rättigheterna delade så det totala priset kan påverkas.
Hela den tryckta upplagan och ett överenskommet maxantal av de digitala utgåvorna debiteras när användningen godkänts. Ser fram emot att höra av dig igen när du har alla uppgifter klara.”

Så – nu vet du på ett ungefär vad som gäller och hur mycket pengar det kan handla om. I vissa fall går det kanske att få tillåtelse på enklare sätt, det vet jag inte. Och precis som Ann skrev i sitt inlägg så är detta något som ofta hanteras av författarens bokförlag. Därmed inte sagt att det är lättare att få ett okej, så det kan vara läge att fundera på alternativ till den där låttexten du tycker passar så bra i ditt manus.

Någon annan kanske har fler erfarenheter av detta? Lämna gärna en kommentar. 😀

/Caroline

Att cykla i sina karaktärers hjulspår

Skrivandet har gjort mig gott på många sätt. En av de mest oväntade sakerna som mitt romanknåpande har fört med sig är att – jag har börjat cykla.

Det låter kanske inte så revolutionerande men jag är en före detta cykelvägrare som i vuxen ålder har undvikit att cykla. Jag har bara gjort det i yttersta nödfall och har tyckt att det är jobbigt, svettigt och obekvämt. Undanflykterna har varit många.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så utspelar sig min feelgoodroman på Ekerum på Öland där det finns ett stort utbud av aktiviteter. Till exempel har de MTB-cyklar (= mountainbike), så att en gnutta cykling skulle finnas med i min bok var givet. Därmed blev det också nödvändigt att göra research.

Jag kunde googla mig fram till en hel del, läste några cykelbloggar och ställde frågor till kunnigt folk. Men så tänkte jag: Om jag nu ska utsätta mina karaktärer för att cykla över stock och sten så får jag väl för sjutton testa själv också!

Jovisst, förra sommaren släpade jag med mig min ständige assistent, maken, till Ekerum för att hyra varsin mountainbike. Vi gav oss iväg längs den lättaste av de tre cykelslingorna och trampade över fält och längs grusvägar in i det mysiga naturreservatet Rällaskogen och vidare ner till stigen längs med Kalmarsund.

Eftersom det här inte är en cykelblogg så tänker jag inte gå närmare in på själva cyklandet.

Det jag ville ta reda på för bokens skull var saker som:

1: Hur fungerar tekniken? Växlarna, bromsarna, osv.

2: Var går cykellederna och hur är underlaget? Grus, gräs, jord, rötter, stenar?

3: Hur ser naturen ut runt omkring?

4: Hur känns det, hur doftar det, vad hör man?

5: Vad kan hända längs vägen som passar in i storyn?

Mountainbike i Rällaskogen på Öland.

Förutom att jag fick massor av stoff till mina cykelkapitel så älskade jag naturen och upplevelsen. Jag blev så pass frälst att jag veckan därpå gick och köpte mig en ny cykel. Det blev inte en mountainbike utan en hybridcykel som passar för både asfalt och grusvägar.

Jag ägnar mig absolut inte åt avancerad cykling på något sätt, däremot får jag numera vardagsmotion på enkelt och roligt sätt. När jag har suttit och skrivit länge är det perfekt att ge sig ut på en cykeltur och rensa skallen.
Tänk att jag behövde skriva en bok för att inse tjusningen med att cykla!

Du som skriver, har skrivandet lett till någon otippad händelse eller ny hobby i ditt liv?

/Caroline

Nya skrivprojekt: Jag skriver en novell medan jag väntar

Somliga författare håller sig strikt till sitt pågående manus och vill inte splittra sig genom att påbörja något nytt i pauserna. Andra passar på att skriva på nästa manus medan det första är hos redaktör eller förlag. Och flera verkar kunna ha hur många olika skrivprojekt som helst igång samtidigt.

Eftersom jag är nybörjare har jag inte vetat vilken kategori jag tillhör. Tidigare i år hade jag viljan att ta tag i något annat medan mitt manus lektörslästes, men det blev inte något av de planerna. Skrivhjärnan behövde tydligen paus just då.

Men nu, när feelgoodmanuset (eller Projekt A som vi kan kalla det) är redigerat och ligger hos några förlag på läsning – då tog skrivlusten överhand och jag började äntligen skriva på något helt annat.

Projekt B som jag har tagit tag i är en novell. Jag har nämligen tänkt skicka in ett bidrag till tidningen Skrivas novelltävling som är öppen för deras prenumeranter. Temat är ”hemma” och novellen ska bestå av max 10 000 tecken.

Jag skriver inte helt från scratch utan utgår från en befintlig text jag har. Den är resultatet av en skrivövning kan man säga. Och lämpligt nog kommer den passa in mycket bra på temat ”hemma” efter en del omskrivning och redigering.

Men … Ursprungligen var den där texten tänkt att bli en julnovell och inte alls ett tävlingsbidrag. Det lockar nämligen att skicka iväg den till förlag och se ifall den kan vara något att ge ut digitalt inför jul redan i år. Förra året var det populärare än någonsin med noveller och romaner med jultema hos streamingtjänsterna. I så fall får jag lägga på ett kol, för även då måste den justeras och finslipas.

Vi får väl se – kanske använder jag mig av stommen och vidareutvecklar den till två olika versioner. Sedan får testläsare avgöra vilken som är värd att satsa på. Japp, det låter som en plan.

Samtidigt som jag är mitt uppe i dessa novellbestyr har jag ytterligare en tydlig plan, Projekt C. Det är något som har funnits i mitt huvud ganska länge men det är inget jag har gått ut med offentligt än. Det är en faktabetonad reportage- eller intervjubok som jag verkligen längtar efter att påbörja. Det formatet ligger närmare min yrkeserfarenhet och känns på något vis ganska självklar. Jag har skissat upp stommen, har förslag på medverkande personer och kommer att ta kontakt med några ganska snart för intervjuer.

Det är ingen tvekan om att det finns en målgrupp för en bok kring det här specifika ämnet. Jag själv hade i alla fall varit mycket intresserad – och som för de flesta som skriver är det väl den känslan som driver oss framåt: Att skriva något jag själv skulle vilja läsa.

Sedan finns förstås Projekt D i bakhuvudet. Det är del 2 i Feelgoodserien på Öland. Där har jag redan ett synopsis som jag har fått feedback på av välrenommerad lektör och författare. Fler idéer för den berättelsen poppar ständigt upp, men jag tänker inte påbörja råmanuset för den förrän det finns en slutgiltig plan för del 1.
Någon måtta får det ändå vara.

Bullet Journal – en dagbok för kreativa

Jag är periodare och har hittills bara skrivit dagbok i ganska korta intervaller och med långa mellanrum. Genom åren har jag provat mig fram i lite olika format innan jag, vid det senaste tillfället, skapade en Bullet Journal. Här är mitt dagboks-cv:

7 år:
Jag fick en dagbok med gulliga hundvalpar på omslaget och ett hjärtformat hänglås. Både dagboken och mininycklarna gömde jag väl eftersom jag har en storebror som gillar att retas. Vad jag skrev i den kommer jag inte alls ihåg och fattar inte vad jag kan ha haft för hemligheter då.

10 år:
Min bästis och jag fick tips från någon tidning, förmodligen Starlet, att göra varsin ”titta-minnas-doft-bok”. I en vanlig skrivbok tejpade vi fast grejer som: avklippt tagel från favorithästen, begagnade Jenka- och Shake-tuggummin samt diverse väldoftande blommor som snabbt slokade och luktade unket. Vi skrev bara korta förklarande notiser intill föremålen.

16-17 år:
I gymnasiet skrev jag dagboksanteckningar i min skolkalender och det var många fester, kompisar och killar att hålla reda på. Och en del läxor förstås. Några år senare slängde jag kalendrarna eftersom jag inte ville riskera att någon hittade dem. Synd, jag hade gärna velat läsa dem nu och återupplevt de åren.

31 år:
Då skrev jag dagbok ur vår nyfödda sons perspektiv. Det har jag redan berättat om här på bloggen.

47 år:
Jag blev sjuk i utmattningssyndrom och mitt liv förvandlades till en gegga av orkeslöshet, glömska och meningslöshet. Det var obehagligt att förlora sig själv och jag fick ett behov av att dokumentera vad jag tänkte, gjorde och hur jag mådde. Vägen till någon form av struktur blev en Bullet Journal.

En Bullet Journal, eller ”bujo” som en del säger, är en form av dagbok eller kalender som du designar själv. Sidorna i boken är oftast helt blanka förutom prickiga stödlinjer, det finns olika varianter. Du väljer själv vad du vill fylla dem med och givetvis kan du vara hur kreativ och pysslig som helst eller gå åt det strama och minimalistiska hållet. Jag provade mig fram och skaffade massor av färgglada pennor, klistermärken och motivtejp. Som med allt annat nu för tiden så finns massor av inspiration och instruktionsvideos på Youtube.

Det här fyllde jag min Bullet Journal med:

Månadskalender för överblick
Jag gjorde ett rutsystem där jag skrev in viktiga möten eller kom-ihåg-grejer.

Citat
Haha, såna där peppande och mer eller mindre sliskiga klyschor.

Tre tacksamma
En sida för varje månad innehöll rader där jag varje kväll avslutade med att skriva ned tre saker jag var tacksam för. Viktigt att lyfta och påminna sig själv om positiva saker mitt i eländet.

Mood tracker
Kan nog översättas till humörbarometer om man vill. Här förberedde jag olika bilder där jag sedan fyllde i dagens humör som representerades av olika färger.

Habit tracker
Där förde jag statistik över mina vanor och aktiviteter varje dag. Satte helt enkelt kryss i olika spalter ifall jag exempelvis hade handlat mat, varit ute och promenerat eller träffat någon. Jag vet, för en frisk människa låter det förmodligen inte klokt, men de som förstår förstår. ❤

Veckokalender
De här uppslagen var själva dagboken där jag dag för dag skrev ner mina tankar och lite om vad jag gjort under dagen, ganska kort, inte alls avancerat.

Sömnstatistik
Vissa perioder sov jag dåligt och alldeles för lite och ibland hade jag dygn då jag sov massor eller uppdelat i flera omgångar. Det var bra att anteckna det och få lite koll.

Listor
Packlistor, uppställningar med olika maträtter och andra kom-ihåg-listor hamnade också i boken.

7 fördelar med min Bullet Journal:

1 – Jag behövde en daglig rutin och det var en enkel men samtidigt meningsfull syssla.

2 – Det var bra för hjärnan att jag blev mer analog istället för digital. Jag slapp anteckna viktiga saker i mobilen eller datorn som jag helst skulle hålla mig borta ifrån. Back to basics – papper och penna.

3 – Jag har tydligen behov av att vara kreativ och det här var ett okomplicerat sätt att få utlopp för det.

4 – Det var en meditativ sysselsättning som just då passade min hjärna bättre än att se på teve och läsa.

5 – Eftersom dagarna hade en tendens att flyta ihop blev dagboken ett stöd. Jag fick ordning på tillvaron och kunde lättare komma ihåg saker både framåt och bakåt i tiden.

6 – Den blev också ett verktyg där jag kunde gå tillbaka och analysera ifall ökad aktivitet eller mer vila ledde till förändrat mående. Inte alltid så logiskt som man kan tro.

7 – Det är välkänt att det är läkande att skriva ner sina tankar och känslor i en dagbok och reflektera över dem. Så även för mig. Det var mycket som blev tydligare på papper istället för huller om buller inne i huvudet.

---

Min Bullet Journal-period varade i ungefär åtta månader. När sommaren kom kände jag mig färdig med dagboksskrivandet och det var ganska snart därefter som jag fick idén att anmäla mig till en skrivarkurs. Det blev min nya och än mer meningsfulla sysselsättning.

En sak till: Du som så småningom läser min roman kommer att upptäcka att en av mina karaktärer också har en Bullet Journal som kommer till användning vid ett specifikt tillfälle.

En lyckad bokpicknick – ordna en du också!

Här kommer ett tips för dig som är sugen på att träffa likasinnade och prata böcker: Arrangera en enkel sammankomst med folk i din närhet, kända som okända.
Titta här så bra det kan bli …

Nyligen hade jag äran att bli inbjuden till en bokpicknick här i Kalmar. Jag blev tillagd i en Instagramgrupp som innehåller både skrivande och läsande personer i Kalmar med omnejd. Det kom folk från Växjö i väster, Borgholm i öster, Brömsebro i söder och Mönsterås i norr.

Planen var från början att träffas i Kalmarsundsparken där vi skulle sitta på filtar och mumsa på medhavd fika. Någon kom med den lysande idén att vi även skulle ta med valfritt antal böcker för att sedan köra bokbyte med varandra.

Picknickdagen förmörkades en aning av regnmoln, både på prognosen och himlen. Efter några sena avhopp blev vi till sist elva personer som istället samlades i en trädgård. Det var tur att vi bytte plats, för efter ett tappert försök att sitta utomhus i duggregnet så fick vi snabbt förflytta oss in i Sannas mammas lägenhet. (Tack! Dessutom med toalett som välkommen extrabonus! Något att tänka på inför kommande träffar.)

Det var inte många av oss som hade träffats tidigare, väldigt spännande och nog lite pirrigt för de flesta. Men stämningen blev snabbt avslappnad och vi presenterade oss själva och vår relation till litteratur. De som läser och recenserar böcker på sina Instagramkonton berättade om hur deras verksamhet går till medan vi som skriver delade med oss av våra olika processer. Det blev samtal om högt och lågt, ytligt och djupt. Tre timmar, eller kanske till och med fyra, bara svischade förbi.

Nu tänkte jag inte säga mer om den här lyckade dagen utan istället avsluta med vad de andra deltagarna skrev på sina Instagramkonton efteråt.

---

Vilken otroligt lyckad bokpicknick det blev med det här härliga gänget! Så glad att vi fick ihop det trots att vädret inte riktigt ville vara med oss och så roligt att träffa instagrambekantskaper i verkliga livet. Det blev prat om böcker och andra livsnödvändigheter, bokbyte och en hel del skratt. Ytterst välbehövligt och efterlängtat. (@sannamacdonald)

Det händer något när ett dussin personer med gemensamma intressen möts. Tack för en magisk eftermiddag med fika och litteratursnack. (@sofialofgrenwriter)

Alltså! Så himla kul det var att träffas på riktigt. Tusen tack till er alla! (@enkoppoenbok)

Avslutade en fantastisk minisemester i Blekinge med att dra på bokfika. Så underbart att träffa er alla läsande och skrivande bokvänner! Tack för gästfriheten Sanna Mac Donald så vi kunde fly in från regnet efter vårt tappra försök att sitta utomhus. Jag går och lägger mig nöjd och glad ikväll av allt prat om böcker och livet. (@anna_bokkonto)

Väldigt trevlig kväll med alla dessa skrivande och läsande nya vänner. Vi ses snart igen! (@sylvia_forfattare)

Tack för en väldigt trevlig eftermiddag med massa bokprat. Vi fick även med oss några böcker från bokbytet. Vi ser fram emot en ny bokträff snart! (@systrarnaleosbokprat)

Tack för en väldigt mysig bokträff. Tyvärr var mitt tåg rejält försenat, men jag hann ändå med en massa härligt snack om böcker, skrivande och andra intressanta samtalsämnen. Åh, vad jag behövde den här energikicken nu. (@annicaskriver)

Idag gjorde jag något som utmanade mig själv och min blyghet, men är så glad att jag vågade. Jag var på bokpicknick i Kalmar med dessa härliga och trevliga bokvänner som jag aldrig träffat förut. Så roligt att ses och snicksnacka om allt, men mest böcker, skrivande och läsning. På bokbytarbordet gjorde jag några kap, samtidigt som mina böcker fick glädja någon annan. Tack gänget för idag! (@tessansboktips)

Digitala träffar i all ära men ett fysiskt möte med fantastiska människor som delar samma glädje som en själv är obeskrivligt roligt. Samtal och skratt med fikakorgen i högsta hugg. En underbar dag som jag kommer leva på länge. (@angelundebring)

Ja, vad kan jag säga som inte redan är sagt ovan? Är otroligt glad för att mitt skrivintresse leder mig till så många härliga möten med andra. (@caroline.skriver)

---

Ifall du blir sugen på att göra något liknande, men tänker att du inte känner några som skulle passa in, så gör det inget. Testa att göra ett upprop på Instagram eller annan social kanal. Tror att många skulle vilja hänga på. Lycka till!