Bullet Journal – en dagbok för kreativa

Caroline Möllesand om Bullet Journal

Jag är periodare och har hittills bara skrivit dagbok i ganska korta intervaller och med långa mellanrum. Genom åren har jag provat mig fram i lite olika format innan jag, vid det senaste tillfället, skapade en Bullet Journal. Här är mitt dagboks-cv:

7 år:
Jag fick en dagbok med gulliga hundvalpar på omslaget och ett hjärtformat hänglås. Både dagboken och mininycklarna gömde jag väl eftersom jag har en storebror som gillar att retas. Vad jag skrev i den kommer jag inte alls ihåg och fattar inte vad jag kan ha haft för hemligheter då.

10 år:
Min bästis och jag fick tips från någon tidning, förmodligen Starlet, att göra varsin ”titta-minnas-doft-bok”. I en vanlig skrivbok tejpade vi fast grejer som: avklippt tagel från favorithästen, begagnade Jenka- och Shake-tuggummin samt diverse väldoftande blommor som snabbt slokade och luktade unket. Vi skrev bara korta förklarande notiser intill föremålen.

16-17 år:
I gymnasiet skrev jag dagboksanteckningar i min skolkalender och det var många fester, kompisar och killar att hålla reda på. Och en del läxor förstås. Några år senare slängde jag kalendrarna eftersom jag inte ville riskera att någon hittade dem. Synd, jag hade gärna velat läsa dem nu och återupplevt de åren.

31 år:
Då skrev jag dagbok ur vår nyfödda sons perspektiv. Det har jag redan berättat om här på bloggen.

47 år:
Jag blev sjuk i utmattningssyndrom och mitt liv förvandlades till en gegga av orkeslöshet, glömska och meningslöshet. Det var obehagligt att förlora sig själv och jag fick ett behov av att dokumentera vad jag tänkte, gjorde och hur jag mådde. Vägen till någon form av struktur blev en Bullet Journal.

En Bullet Journal, eller ”bujo” som en del säger, är en form av dagbok eller kalender som du designar själv. Sidorna i boken är oftast helt blanka förutom prickiga stödlinjer, det finns olika varianter. Du väljer själv vad du vill fylla dem med och givetvis kan du vara hur kreativ och pysslig som helst eller gå åt det strama och minimalistiska hållet. Jag provade mig fram och skaffade massor av färgglada pennor, klistermärken och motivtejp. Som med allt annat nu för tiden så finns massor av inspiration och instruktionsvideos på Youtube.

Det här fyllde jag min Bullet Journal med:

Månadskalender för överblick
Jag gjorde ett rutsystem där jag skrev in viktiga möten eller kom-ihåg-grejer.

Citat
Haha, såna där peppande och mer eller mindre sliskiga klyschor.

Caroline Möllesand Bullet Journal

Tre tacksamma
En sida för varje månad innehöll rader där jag varje kväll avslutade med att skriva ned tre saker jag var tacksam för. Viktigt att lyfta och påminna sig själv om positiva saker mitt i eländet.

Mood tracker
Kan nog översättas till humörbarometer om man vill. Här förberedde jag olika bilder där jag sedan fyllde i dagens humör som representerades av olika färger.

Habit tracker
Där förde jag statistik över mina vanor och aktiviteter varje dag. Satte helt enkelt kryss i olika spalter ifall jag exempelvis hade handlat mat, varit ute och promenerat eller träffat någon. Jag vet, för en frisk människa låter det förmodligen inte klokt, men de som förstår förstår. ❤

Veckokalender
De här uppslagen var själva dagboken där jag dag för dag skrev ner mina tankar och lite om vad jag gjort under dagen, ganska kort, inte alls avancerat.

Caroline Möllesand Bullet Journal

Sömnstatistik
Vissa perioder sov jag dåligt och alldeles för lite och ibland hade jag dygn då jag sov massor eller uppdelat i flera omgångar. Det var bra att anteckna det och få lite koll.

Listor
Packlistor, uppställningar med olika maträtter och andra kom-ihåg-listor hamnade också i boken.

7 fördelar med min Bullet Journal:

1 – Jag behövde en daglig rutin och det var en enkel men samtidigt meningsfull syssla.

2 – Det var bra för hjärnan att jag blev mer analog istället för digital. Jag slapp anteckna viktiga saker i mobilen eller datorn som jag helst skulle hålla mig borta ifrån. Back to basics – papper och penna.

3 – Jag har tydligen behov av att vara kreativ och det här var ett okomplicerat sätt att få utlopp för det.

4 – Det var en meditativ sysselsättning som just då passade min hjärna bättre än att se på teve och läsa.

5 – Eftersom dagarna hade en tendens att flyta ihop blev dagboken ett stöd. Jag fick ordning på tillvaron och kunde lättare komma ihåg saker både framåt och bakåt i tiden.

6 – Den blev också ett verktyg där jag kunde gå tillbaka och analysera ifall ökad aktivitet eller mer vila ledde till förändrat mående. Inte alltid så logiskt som man kan tro.

7 – Det är välkänt att det är läkande att skriva ner sina tankar och känslor i en dagbok och reflektera över dem. Så även för mig. Det var mycket som blev tydligare på papper istället för huller om buller inne i huvudet.


Min Bullet Journal-period varade i ungefär åtta månader. När sommaren kom kände jag mig färdig med dagboksskrivandet och det var ganska snart därefter som jag fick idén att anmäla mig till en skrivarkurs. Det blev min nya och än mer meningsfulla sysselsättning.

En sak till: Du som så småningom läser min roman kommer att upptäcka att en av mina karaktärer också har en Bullet Journal som kommer till användning vid ett specifikt tillfälle.

En lyckad bokpicknick – ordna en du också!

Bokpicknick i Kalmar

Här kommer ett tips för dig som är sugen på att träffa likasinnade och prata böcker: Arrangera en enkel sammankomst med folk i din närhet, kända som okända.
Titta här så bra det kan bli …

Nyligen hade jag äran att bli inbjuden till en bokpicknick här i Kalmar. Jag blev tillagd i en Instagramgrupp som innehåller både skrivande och läsande personer i Kalmar med omnejd. Det kom folk från Växjö i väster, Borgholm i öster, Brömsebro i söder och Mönsterås i norr.

Planen var från början att träffas i Kalmarsundsparken där vi skulle sitta på filtar och mumsa på medhavd fika. Någon kom med den lysande idén att vi även skulle ta med valfritt antal böcker för att sedan köra bokbyte med varandra.

Picknickdagen förmörkades en aning av regnmoln, både på prognosen och himlen. Efter några sena avhopp blev vi till sist elva personer som istället samlades i en trädgård. Det var tur att vi bytte plats, för efter ett tappert försök att sitta utomhus i duggregnet så fick vi snabbt förflytta oss in i Sannas mammas lägenhet. (Tack! Dessutom med toalett som välkommen extrabonus! Något att tänka på inför kommande träffar.)

Det var inte många av oss som hade träffats tidigare, väldigt spännande och nog lite pirrigt för de flesta. Men stämningen blev snabbt avslappnad och vi presenterade oss själva och vår relation till litteratur. De som läser och recenserar böcker på sina Instagramkonton berättade om hur deras verksamhet går till medan vi som skriver delade med oss av våra olika processer. Det blev samtal om högt och lågt, ytligt och djupt. Tre timmar, eller kanske till och med fyra, bara svischade förbi.

Nu tänkte jag inte säga mer om den här lyckade dagen utan istället avsluta med vad de andra deltagarna skrev på sina Instagramkonton efteråt.


Vilken otroligt lyckad bokpicknick det blev med det här härliga gänget! Så glad att vi fick ihop det trots att vädret inte riktigt ville vara med oss och så roligt att träffa instagrambekantskaper i verkliga livet. Det blev prat om böcker och andra livsnödvändigheter, bokbyte och en hel del skratt. Ytterst välbehövligt och efterlängtat. (@sannamacdonald)

Det händer något när ett dussin personer med gemensamma intressen möts. Tack för en magisk eftermiddag med fika och litteratursnack. (@sofialofgrenwriter)

Alltså! Så himla kul det var att träffas på riktigt. Tusen tack till er alla! (@enkoppoenbok)

Avslutade en fantastisk minisemester i Blekinge med att dra på bokfika. Så underbart att träffa er alla läsande och skrivande bokvänner! Tack för gästfriheten Sanna Mac Donald så vi kunde fly in från regnet efter vårt tappra försök att sitta utomhus. Jag går och lägger mig nöjd och glad ikväll av allt prat om böcker och livet. (@anna_bokkonto)

Väldigt trevlig kväll med alla dessa skrivande och läsande nya vänner. Vi ses snart igen! (@sylvia_forfattare)

Tack för en väldigt trevlig eftermiddag med massa bokprat. Vi fick även med oss några böcker från bokbytet. Vi ser fram emot en ny bokträff snart! (@systrarnaleosbokprat)

Tack för en väldigt mysig bokträff. Tyvärr var mitt tåg rejält försenat, men jag hann ändå med en massa härligt snack om böcker, skrivande och andra intressanta samtalsämnen. Åh, vad jag behövde den här energikicken nu. (@annicaskriver)

Idag gjorde jag något som utmanade mig själv och min blyghet, men är så glad att jag vågade. Jag var på bokpicknick i Kalmar med dessa härliga och trevliga bokvänner som jag aldrig träffat förut. Så roligt att ses och snicksnacka om allt, men mest böcker, skrivande och läsning. På bokbytarbordet gjorde jag några kap, samtidigt som mina böcker fick glädja någon annan. Tack gänget för idag! (@tessansboktips)

Digitala träffar i all ära men ett fysiskt möte med fantastiska människor som delar samma glädje som en själv är obeskrivligt roligt. Samtal och skratt med fikakorgen i högsta hugg. En underbar dag som jag kommer leva på länge. (@angelundebring)

Ja, vad kan jag säga som inte redan är sagt ovan? Är otroligt glad för att mitt skrivintresse leder mig till så många härliga möten med andra. (@caroline.skriver)


Ifall du blir sugen på att göra något liknande, men tänker att du inte känner några som skulle passa in, så gör det inget. Testa att göra ett upprop på Instagram eller annan social kanal. Tror att många skulle vilja hänga på. Lycka till!

När förlag hör av sig och vill läsa ens manus

Caroline Möllesand bokförlag

Jag hade egentligen inte tänkt säga något alls i det här skedet eftersom jag inte vill jinxa detta.
Men i kommande bloggenkät råkade vi få uppmaningen att vara ärliga och berätta hur det går för oss – och eftersom jag gärna är transparent med vad som händer i bokprocessen så släpper jag lite grann på vidskepligheten.


Jag vet att det som har hänt inte behöver betyda något alls, men …

Det är några förlag som har kontaktat mig.
Ja, utan att jag har skickat något till dem.

Tjoho! Hjärtat pickade på ordentligt när jag läste deras meddelanden och insåg att de var nyfikna på mitt manus. Givetvis är jag superglad och exalterad över intresset. Men … att skicka in manuset för bedömning innebär också att jag riskerar att få nej. Eftersom jag inte har skickat till förlag tidigare så har jag inte förberett mig på att bli refuserad. Men vad har jag att förlora (förutom självförtroendet) på att skicka in manuset?

Förmodligen har förlagen sett mig på Instagram och här på Debutantbloggen, och min gissning är att de tilltalats av att jag skriver en feelgood som utspelar sig på Öland. Dessutom skrev jag ett inlägg den 15 juni där jag var öppen med att jag kan tänka mig olika vägar, till exempel att ge ut tryckt bok själv och att låta ett förlag ta hand om ljudboksutgivningen. Det kanske var lockande för dem, vad vet jag? Jag är ju rookie i förlagssammanhang.

När jag förklarade för dem att jag inte var helt färdig med redigeringen än, fick jag till svar: ”Vi kikar gärna på ditt manus redan nu, trots att det är ofärdigt.” Och en annan sade: ”Vi är vana vid att läsa råmanus.”

Det blev några hektiska dagar med flera timmars intensiv redigering varje dag. Ville förstås arbeta igenom så mycket som möjligt, och jag märkte ännu en gång att jag jobbar bäst under press och får som mest skrivet när någon väntar på att få läsa. Det var likadant när jag skrev råmanuset och mina testläsare väntade på fler kapitel.

Och så var jag tvungen att sätta ihop ett följebrev. Och ett synopsis.
Sedan skickade jag allt.
Och nu väntar jag.

Tankarna går upp och ner, fram och tillbaka. Känslorna är lite ”all over the place”, som prinsen sade. Jag tänker saker som:

– De kanske blev intresserade av idén kring min bok, men tänk om de tycker att jag skriver så uselt att manuset är bortom all räddning?
Fy, det är den jobbigaste tanken. Rädslan för att bli dissad gör att jag har stunder då jag snuddar vid tanken på att ge upp helt, redan innan någon har lämnat besked. Fast ett av förlagen har redan förhandstittat och beslutat att skicka det vidare till en av sina lektörer. Så NÅGON har åtminstone bedömt att det var värt att ta det vidare så långt. Vad de andra förlagen tycker, eller om de ens har hunnit läsa, är jag än så länge lyckligt ovetande om.

– De kanske struntar i kvalitén och säger ja till digital utgivning utan att erbjuda samarbete med redaktör?
För mig är det självklart att en redaktör behövs, så det vore ju trist. Fast å andra sidan känns samtliga tre förlag seriösa och kvalitetsmedvetna. (Jag vågar faktiskt till och med nämna ordet ”drömförlag” – i plural!)

– OM de möjligtvis skulle säga ja, då kanske processen blir så utdragen att utgivning under 2021 bara är att glömma?
Jo, jag fattar att det kan bli så. Men om det ”bara” handlar om ljudbok så kan processen bli kortare, det har jag förstått. Då finns det kanske en chans?

– Ska jag passa på att skicka till ännu fler förlag medan jag väntar?
Det kan i och för sig vara bra att öka möjligheterna, fast det är ju semestertider och tidsaspekten ställer till det lite. Hur länge vågar jag vänta på svar? Jag vill inte hamna för mycket på efterkälken i processen för egenutgivning om det är den vägen jag ändå ska gå.

Medan tankar som dessa cirkulerar försöker jag rikta fokus mot tangenterna. Jag skriver om två kapitel. Fortsätter peta lite här och där. Har ett annat projekt jag tänker ta tag i också. Den härliga sommaren är också, som tur är, en bra distraktion.

/Caroline

Deckardebutanten Linda Tregaard valde hybridutgivning

TEMAVECKA: Andras debuter

Jag tycker det är superintressant att höra hur andra går tillväga när de debuterar och nu tänker jag specifikt på olika utgivningsalternativ.

Det finns en artikel på Boktugg som berör skillnaden mellan traditionella förlag, hybridförlag och egenutgivartjänster. Där klargörs att varianterna är många, att gränserna är flytande och att det som passar någon kanske inte passar en annan.

Caroline Möllesand och Linda Tregaard
Caroline Möllesand har intervjuat Linda Tregaard.

När jag var i Stockholm nyligen hade jag förmånen att få träffa och intervjua en driftig författare och egenföretagare som heter Linda Tregaard. Hon har sålt 1500 ex på egen hand av sin deckardebut ”Berg av Ljus”, som släpptes i oktober 2020. Galet bra gjort, tycker jag!

Linda valde det som många kallar för hybridutgivning. Förlaget Ekström & Garay har både traditionell utgivning och ett upplägg där de erbjuder författaren att medfinansiera boken. För Linda passade det bra att investera egna pengar i första delen av kriminalserien Djursholmsmorden.

Jag börjar med att fråga det som många säkert undrar. Har du fått tillbaka din insats?

– Ja, det har gått ihop sig. Till en början tryckte jag bara 300 ex. Eftersom jag inte visste hur det skulle gå så vågade inte ta större ekonomisk risk. Sedan visade det sig att de sålde slut på drygt en månad, och tyvärr var det flera veckors väntetid på tryckeriet just då.

Oj, så du stod utan böcker inför julhandeln?

– Exakt, det blev tyvärr fyra veckors utebliven försäljning. Både jag och förlaget hörde oss för med andra tryckerier men det var ingen som klarade att fixa inbundet hårdband med så kort varsel. Jag är lite petig och ville inte tumma på kvaliteten. Vid nästa tryckomgång tog jag i och beställde omkring 2000 exemplar, det verkar som att de också kommer att bli sålda.

Hur kommer det sig att du har lyckats så bra med försäljningen, vad är ditt recept?

– Till att börja med så verkar ”Berg av ljus” vara omtyckt bland läsarna och det sprider sig. Boken fick helhetsbetyget 4 av 5 av BTJ och finns på 35 bibliotek, vilket jag är jätteglad för. Kanske är en annan del av framgången att jag har satsat mycket lokalt. Eftersom handlingen i min bok utspelar sig i Djursholm har jag utgått därifrån. Bilen lastades full med böcker och jag åkte runt till matvaruaffärer, delikatessbutiker, inredningsbutiker och pizzerior. Jag gick helt enkelt runt och knackade dörr och frågade om de ville sälja mina böcker.

Vad fick du för reaktioner?

– Många var positiva. Jag tror också att det hjälpte att jag hade med mig bokställ som är lättplacerade i butikerna, de behövde inte fundera på att skapa plats i sina egna hyllor. Flera ville också att jag skulle ha signeringar hos dem och det har genererat bra försäljning.

Tror du att det krävs att man är en viss typ av person för att åka runt och marknadsföra sig själv och sin bok så som du har gjort?

– Jo, så är det nog. Om man är blyg eller inte tycker att det är roligt kanske det inte fungerar så bra. Det kräver hårt arbete och tar mycket tid, men är man beredd att göra det kan det vara en lyckosam väg.

Vi backar lite, hur kom det sig att du valde just Ekström & Garay?

– Det var det förlaget som hörde av sig snabbast av de som jag hade skickat manuset till. Jag läste på om dem och pratade med Tomas Ekström på telefon. Jag fick ett bra intryck och det lät som ett bra alternativ.

Hur såg arbetet ut efter antagningen? Lektör, redaktör, korrektur, omslag?

– Alla delmoment ingick. Jag hade inte anlitat lektör själv innan jag skickade in, så processen tog ungefär ett år från att vi skrev avtal tills boken kom ut.

Du verkar nöjd, vad är det som har varit bra?

– De har varit snabba i kommunikationen och proffsiga i hanteringen. Jag har kunnat diskutera layout och omslag och de har varit lyhörda för vad jag vill. För mig var det skönt att få göra det på mitt sätt med hjälp av deras kunskap.

En del har invändningar och menar att hybridförlagen bara vill tjäna pengar på författaren, att de inte bryr sig så mycket om slutprodukten. Vad säger du om det?

– Så har jag verkligen inte upplevt det. Min erfarenhet är att de är lika intresserade som jag av att tänka långsiktigt när det gäller varumärke och kvalitet. De har dessutom bett om feedback på vårt samarbete och det visar att de verkligen bryr sig om vilka önskemål och behov vi författare har.

Är det något du saknar med den här utgivningsmodellen?

– Det hade varit trevligt med lite mer gemenskap och peptalk oss författare emellan. Jag gissar att traditionella förlag har författarträffar och det hade jag uppskattat. Nu har det i och för sig varit corona, så det finns väl möjligheter att ta igen det längre fram för de som vill.

Du har redan skrivit råmanus till nästa bok i serien. Är det Ekström & Garay som gäller då också?

– Det är inte omöjligt, men jag har inte bestämt mig än. Det jag måste överväga är hur jag vill att livet ska se ut. Hittills har jag klarat att växla mindset mellan det administrativa och skrivandet, men om ambitionen är att ge ut en bok om året kanske jag får inse att försäljningen tar för mycket tid från skrivandet. På ett sätt vore det skönt om någon annan tog huvudansvaret för marknadsföring och sälj, därför kanske jag skickar nästa manus till några traditionella förlag.

Vad är ditt råd till framtida författare?

Fundera inte på vad bokbranschen kan göra för dig, utan fundera över hur du kan bidra till bokbranschen.

Jag tackar Linda Tregaard så mycket för inspirationen och önskar henne lycka till i fortsättningen!

Om du vill veta mer om Linda finns hon på instagram: @linda_tregaard och på: www.lindatregaard.com

/Caroline

Att välja plats för sin roman och varför jag valde Öland

Caroline Möllesand på Ekerum Resort

När jag bestämde mig för att påbörja mitt första längre skrivprojekt var det självklart att det mesta skulle utspela sig på en plats som jag älskar och har stark anknytning till.

I mina första kapitel får vi följa huvudpersonerna hemma i Kalmar. Den ena kvinnan, Melinda, bor bara några hundra meter ifrån vårt hus och Sannas lägenhet har jag själv bott i för 20 år sedan. Inte så viktigt egentligen, men för mig underlättade det att se välkända miljöer framför mig när jag skrev.

Det är ingen hemlighet att mina karaktärer sedan åker till Öland och att det är där som merparten av handlingen äger rum. Jag har till och med nämnt att någon åker till Gårdby Kafé & Lanthandel för att fika och att det festas på Strand hotell i Borgholm.

Vad jag däremot har hållit lite på och inte riktigt velat avslöja, helt oklart varför egentligen, är själva ”huvudplatsen”. (Så måste det väl heta eftersom det heter huvudperson?)

Nu tänker jag att det kan vara läge att berätta. Stället där Melinda och Sanna återförenas och där de tillbringar en aktiv vecka tillsammans är … trumvirvel …
EKERUM!

Ekerum har en särskild plats i mitt hjärta eftersom vi har haft sommarstuga där i flera år. Vår son har tillbringat stor del av sina sommarlov där och vi har spelat massor av golf, hängt på stranden, njutit av ljumna kvällsdopp och beundrat åtskilliga solnedgångar. Efter att stugan såldes har vi fortsatt att vara medlemmar i golfklubben och är där ganska ofta, det ligger nämligen bara 25 minuter från Kalmar.

När jag blev sjuk för några år sedan åkte jag ofta ensam till Ekerum för att vara i naturen, andas och förundras – sommar, höst, vinter och vår. Jag promenerade i skogen, strosade längs vattnet, satt på en stock och fikade eller vandrade i naturreservatet.

Det är inte bara min personliga koppling till platsen som gör att bokens handling utspelar sig där. Området är ganska stort och förutom att omgivningarna är vackra så finns där mycket för karaktärerna att göra. Kort sagt – en miljö som andas feelgood för mig.

Ekerums gård är en del av en äldre kungsgård med ursprung på 1500-talet och ligger på västra sidan av Öland, nästan mitt på ön, med ca 8 mil till norra spetsen och 7 mil till den södra. I närheten finns naturreservaten Halltorps Hage och Rällaskogen, en långgrund badvik, en kustremsa med fantastiska solnedgångar, ett fritidshusområde, en konsthall, en omtyckt camping och så förstås den härliga anläggningen Ekerum Resort. De har lägenheter, sviter, stugor, restauranger och ett stort aktivitetsutbud med bland annat två golfbanor, padelbanor, tennisbanor, mountainbikeuthyrning, hinderbana, fotbollsplaner, festlokaler och spa.

Som en kuriosa kan nämnas att filmen Den ofrivillige golfaren, där Stig-Helmer ska lära sig att spela golf, spelades in på Ekerum. Och den uppmärksamma Debutantbloggsläsaren känner igen stället eftersom jag dels har varit där på skrivresa tillsammans med Hanna, dels har träffat min testläsare Helena där.

Nästa bok då … Har jag någon mer plats som betyder lika mycket för mig som jag kan använda? Nej, det behövs inte. Även om det var perfekt med en välkänd miljö för min debutbok så ser jag faktiskt fram emot att lära känna en ny plats som är minst lika feelgoodig – det vimlar nämligen av dem på Öland. Så jag kommer definitivt att stanna kvar på ön för del 2 i min feelgoodserie. Längtar efter att få göra research på plats och det kommer ske i höst.

Glad midsommar!
/Caroline

Lägesrapport för min bokprocess – snart halvtid

Caroline Möllesand om bokutgivning

Hörni, det har snart gått ett halvår sedan jag började blogga här. Har jag kommit dit jag ville med den blivande boken?
NEEEJ!

Mitt inledningskapitel äger rum på lördagen före midsommarhelgen – det är alltså nu på lördag. Planen var att ge ut boken lagom till dess så att den hade gått att läsa under samma veckor som boken utspelar sig.

Det blir tyvärr inte alltid som man har tänkt sig. Livet kom emellan och shit happened. Klyschornas klyschor.

Men äsch, vad spelar det för roll att tidsplanen inte höll? Som lektör-Lena sade till mig: ”Tänk så härligt att få läsa om ett somrigt Öland och drömma sig tillbaka till sol och värme när höstmörkret har gjort sitt intåg!”
Okej då, jag kan hålla med om att alla inte bara vill läsa romaner med jultema i oktober/november.

Nu kanske ni undrar: Är det inte bättre att vänta med utgivning till nästa sommar istället?

NEEEJ! Det vill jag inte. Av den simpla anledningen att jag, när jag ansökte hit till Debutantbloggen, sade att jag skulle debutera under 2021. Jag skulle känna mig som världens största bluff om det inte blir så.

För ungefär en månad sedan skrev jag ett inlägg om att jag var tveksam till att ge ut själv, vilket var min plan från början. Sedan dess har tveksamheten gett med sig och jag har tuffat till mig – det får bli egenutgivning. Nu har jag mer tid till mitt förfogande och är fri att göra en seriös och fokuserad satsning. Jag kommer därmed prova på att vara författare på heltid i sommar, utan något jobb vid sidan om.

Men … När jag är klar med redigeringen kommer jag ändå skicka manuset till några utvalda förlag. En möjlig väg är ju faktiskt att någon förläggare vill ge ut mitt manus som ljudbok och att jag trycker en upplaga själv. Det kan nog bli en bra kombination.

Det var allt för idag. Nu ska jag först redigera ett kapitel och sedan ta tag i checklistan för de olika momenten fram till utgivning. Ha det fint!

På skrivresa och bokrelease i Stockholm

Caroline Möllesand och Ann Edliden
Caroline Möllesand och Ann Edliden.

Gissa om jag blev glad när jag fick en inbjudan till Ann Edlidens bokrelease i Stockholm!
Först och främst lät det roligt att få träffa bloggkompisen i verkligheten, och eftersom det inte duggar tätt av releasepartyn i Kalmar så ville jag absolut inte missa den här chansen.

Det är ganska långt att åka från Kalmar till huvudstaden för ”bara” ett kvällsevent, därför passade jag på att utöka äventyret till några dagars skrivresa. Jag har ju som bekant en del redigering kvar av manuset så det var perfekt att kunna sitta på hotellet och bara fokusera på det.

Nja, inte bara. Jag såg till att boka in några skrivrelaterade möten också. På senare tid har jag fått kontakt med flera skrivande personer som bor i, eller i närheten av, Stockholm. Visst är huvudsyftet med en skrivresa oftast att få massor av skrivarbete gjort, men för mig är det minst lika värdefullt att prata med likasinnade om glädje och bedrövelser i skrivarlivet.

Caroline Möllesand och Anette Jacobsson

En dag lunchade jag på NK med min kära skrivarvän Anette. Vi fick kontakt under Författarkurs 2 på distans och har haft tät mailkontakt sedan dess. Tack vare det kände vi varandra ganska väl redan. Det blev massor av snack om såväl privata angelägenheter som bokutgivning och kommande skrivresor. Spännande!

Caroline Möllesand och Åsa Johansson

En eftermiddag hade jag stämt träff med Åsa, som tog tåget från Uppsala. Vi hade inte haft så mycket kontakt tidigare men är med i samma lilla FB-grupp som utbyter erfarenheter då och då. Under en promenad längs vattnet kom vi fram till att vi är i exakt samma fas när det gäller våra manus – redigering efter lektörsutlåtande. Vi hade så mycket att prata om att vi till slut hamnade i Kungsträdgården där snacket fortsatte över en middag. Härligt!

Morgonen därpå kom en Stockholmsförfattare till mitt hotell för en intervju. Från början hade jag tänkt att prata med henne på telefon men vi kom överens om att ta ett personligt möte istället – så mycket trevligare! Hon debuterade förra året och jag tror att det är fler än jag som tycker att hennes erfarenheter är intressanta. Det kommer alltså ett blogginlägg om henne längre fram här på Debutantbloggen. Håll utkik!

När jag skriver merparten av det här inlägget är det onsdag eftermiddag och releasefesten är i kväll. Då får jag även träffa min allra första skrivkompis, Hanna, som jag redan skrivit ett helt blogginlägg om. Ha ha, hon behöver inte mer uppmärksamhet här just nu.

Nu till höjdpunkten och orsaken till resan:
Mingel hos bokförlaget Polaris på en innergård på Söder …
Drömmigt till tusen för en aspirerande författare som jag, men direkt när jag hade bestämt mig för att gå, frågade jag mig:
Vad ger man i present till en debutant?
Vännen Anette avrådde mig från blommor – visst är det vackert, men författare brukar tydligen drunkna i blombuketter. Därför fick det bli lokalt te – ”Ölandsblandning” från Gerdas Tehandel i Kalmar tillsammans med en teburk med Ölandsmotiv. En påse öländska biscotti med smak av havtorn köpte jag också. Genomtänkt och personligt, eller hur?
Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag dagen efter att jag inhandlat presenten läste Ann Edlidens svar i bloggens lördagsenkät. Där skrev hon att hon INTE dricker te.
Vafalls?! Typiskt!

Ja ja, antingen får hon bjuda sina gäster på te eller ge bort det till de trevliga människorna på förlaget. Det är väl fortfarande tanken som räknas? (Som en slags kompensation inhandlade jag även en flaska rosa bubbel och en burk cider på plats i Stockholm. Hoppas att hon gillar det bättre.)

Uppdatering:
Klockan är nu 23:06 och jag är nyss hemkommen från bokfesten. Jag överlåter till Ann själv att berätta mer utförligt om den i sitt blogginlägg på tisdag. Missa inte det!

Jag kan dock berätta att för mig var det spännande, trevligt, roligt, generöst, mysigt, inspirerande och alldeles underbart. Särskilt kul var det att prata med förlagsfolk som var både uppmuntrande och hoppingivande. Det var förstås också roligt att träffa en av mina andra bloggkollegor, Gudrun. (Vi glömde ta bild!)

Caroline Möllesand och Hanna Roos
Caroline och skrivkompisen Hanna Roos.

Det här med releasefest gör jag gärna om. Både som besökare hos andra författare och hemskt gärna som huvudperson vid släppet av min egen bok. Det blir en fin målbild som jag tar med mig.
Tack till alla inblandade för de här dagarna!

Struktur och skrivdisciplin à la Åsa Hellberg

Caroline Möllesand om Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström
Åsa Hellberg. Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur har du det med skrivdisciplinen? Är du strukturerad och skriver på bestämda tider? Har du detaljerade mål i form av skrivtid eller antal ord?
Jag, Caroline Möllesand, har kommit fram till att jag är periodare. Ofta tar jag dagen som den kommer och hamnar vid datorn lite slumpmässigt – när jag har lust, när jag får tid över eller när jag måste.

Det går inte särskilt fort framåt då, kan jag tala om. Om man inte har någon egentlig deadline kan det väl vara okej att det går långsamt, men för mig kan det sporadiska skrivandet också innebära att jag kommer för långt bort från mitt manus. Då blir startsträckan ganska lång när jag väl hamnar vid tangenterna.

Någon som är proffs på struktur, disciplin och skrivmål är feelgood-författaren Åsa Hellberg. Hon har blivit en författarförebild för mig, först och främst för att jag gillar hennes sätt att skriva, men också för att hon är cool, galet produktiv och verkar ha massor av jäklar anamma.

Förutom att hon kan få ur sig flera böcker per år har hon bland annat jobbat som coach och kan det här med att peppa andra. Förra våren, strax efter att pandemin kom, drog hon igång ett kul projekt på sin blogg: ”Hellbergs virusskrivskola”, med den fyndiga underrubriken ”Efter 15 böcker borde jag väl ha tillräckligt att dela med mig av”.

Hennes egen beskrivning av skrivskolan löd:
”Jag gör det här för att det är kul att coacha och för att jag faktiskt inte har något bättre för mig så länge rekommendationen är att inte umgås live. Bra grej för mig som är helt solo. Jag har inga baktankar och tar verkligen inte något betalt. Kul bara. Något ska ju vara det också just nu, eller hur?”

Jag vill särskilt tipsa om lektion 10 som gav mig en rejäl spark i baken och fick mitt manus att växa betydligt. Den innehöll tio viktiga frågor, här är exempel på några av dem:

– Vad är ditt mål, när ska din bok vara klar?
– Har du satt mål per dag? Hur ser dina mål ut?
– Hur viktigt, 1-10, är det för dig att skriva din bok?
– Gissa om den kommer att bli skriven om det är under 10?

Åsa har flera gånger berättat om hur hennes eget arbete brukar se ut. När hon skriver första utkastet av ett manus är målet att skriva 2000 ord om dagen. Om hon jobbar fem dagar och är ledig två blir det 10.000 ord i veckan och då tar det henne ca 9 veckor att få ihop ett råmanus.

Under redigeringsfasen delar hon oftast upp manuset i buntar om 20 sidor och betar av en bunt om dagen. (Det där tänker jag försöka ta efter under den resterande delen av min redigering!)

Skrivskolan är avslutad men inläggen går att läsa i efterhand via den här länken. Även om jag nu har haussat Åsa som strukturdrottning så ska du inte räkna med någon stelbent struktur i skrivskolan. Den kan nog bäst beskrivas som en serie blogginlägg som inte är planerade i förväg, men hon delar generöst med sig av detaljer ur sitt eget författarliv och tar upp olika delar av skrivandet på ett lättsamt sätt.

Min föresats när jag började skriva det här inlägget var att jag skulle hålla det kort. Det är nämligen lite av Åsa Hellbergs signum. Dessutom behöver jag öva mig i att inte vara så … ingående. Det tipsade nämligen Åsa mig om efter att hon läst en av mina texter. Vi som var med i skrivskolan från början fick nämligen skicka in en skrivövning som hon gav oss feedback på. Fatta hur kul!

Jag vet att jag trotsar Jantelagen genom att ta med Åsas kommentar här, men eftersom jag tror att hon struntar fullständigt i Jante så gör jag också det.

”Härlig läsning, Caroline! Du har fått med allt jag bad om, gestaltning, berättande och dialog. Så bra gjort. Om jag bara ska ge dig en gnutta att ta med så tänk på att du inte behöver ge så mycket information.
Och vissa saker som sägs i dialogen behöver inte förstärkas. I en bra dialog, och det har du, förstår man ändå. Jag stryker lite i början av din text så får du se hur jag menar.”

Till sist vill jag uppmana dig att lyssna på det här poddavsnittet för att höra hur inspirerande Åsa Hellberg är:
Skrivarpodden – avsnitt 133 ”I väntan på inspiration”

Tack för allt Åsa!
/Caroline

Tjuvtitt i en mors dagbok, fast ur sonens perspektiv

Caroline Möllesand dagbok

Det är Mors dag på söndag. Vad har det med skrivande att göra?
Inte så mycket kanske. Men häromdagen när jag rensade ur en hylla hittade jag två dagböcker från tiden då jag var nybliven mamma.

Vår son föddes 2002 och visst hade vi en sådan där traditionell, förtryckt bok där vi fyllde i fakta om vikt och längd, men tydligen ville jag vara mer kreativ än så. Jag köpte två linjerade skrivböcker där jag med olika intervaller skrev dagboksinlägg åt vår son. Jag vet faktiskt inte var jag fick idén ifrån, men jag skrev i första person, jagform, ur sonens perspektiv.

Det här är ju ganska internt och jag delar inte med mig för att jag tror att du är intresserad av att veta något om min första tid som mamma. Jag tänker att du kan se det som ett exempel på hur en dagbok kan skrivas. För det är själva företeelsen som är intressant – hur värdefullt det kan vara att skriva ner något som kan vara till glädje senare.

Mina – eller dina – simpla dagboksanteckningar kommer förmodligen inte bli lika värdefulla för eftervärlden som de egyptiska hieroglyferna, kilskriften från mellanöstern eller vikingarnas runskrift. Men jag tycker det räcker att vi själva blir påminda om roliga händelser och får oss några goda skratt när det visar sig att vi verkar ha tappat minnet redan efter 19 år som föräldrar.

Mina bloggkollegor var inne på liknande spår helt nyligen. I tisdags uppmanade Ann oss att ”spara allt” och syftade på att hennes resedagbok har försvunnit. Och Mattias budskap i onsdagens inlägg var att det ibland räcker att en text kan glädja de allra närmaste.

Jag vill tillägga att det du dokumenterar inte alls behöver hålla särskilt hög kvalitet, grejen är att det är roligt att ha oavsett standard eller form. När jag skrev de där anteckningarna med en bebis vid min sida hade jag bevisligen inga tankar om att det behövde se perfekt ut. Jag skrev för hand och med kulspetspenna. När jag råkade skriva fel strök jag bara över och jag ansträngde mig inte ens för att skriva snyggt. Till på köpet är allt skrivet med versaler.

Men vad gör det? Huvudsaken är att de där tankarna och händelserna finns nedskrivna.
Okej, är du redo för några smakprov?

22 september – två och en halv månad gammal
”Jag har varit jätteduktig med mattiderna och har verkligen försökt att äta mer sällan. Mamma verkar tycka det är jobbigt att amma varannan timme dygnet runt. För mig är det bara mysigt. I natt var det synd om henne för hon fick feber och ont i bröstet. Mjölkstockning heter det visst. Jag tror det är hennes straff för att hon har infört matransonering för mig.”

15 oktober – Drygt tre månader
”Jaha, säg den lycka som varar för evigt. Det är dags att inse fakta och pessimisterna fick rätt: Jag börjar bli tunnhårig!
Jo, jag vet, jag borde ha varit förberedd eftersom nästan alla har sagt att jag kommer tappa min fina kalufs. Att det blir tunnare kan man ju förklara med att huvudet växer – men kala fläckar?! Hur sjutton förklarar man bort dem? Som tur är så är mamma förstående och försöker kamma över de kala partierna så gott det går. Men så typiskt, precis före dopet då man ska visa upp sig för alla.”

10 november – fyra månader
”På kvällen blev det dags för nästa ”vuxengrej”. Mamma åkte nämligen och jobbade en stund. Hon stack när jag precis hade ätit och somnat om och när jag vaknade efter en stund var bara pappa hemma. Precis som om jag kände på mig att något var konstigt. Det går ju hur bra som helst med pappa, om det inte vore för det där med maten. Jo, jag vet att jag är fjantig som inte vill äta sån där flaskmat, men det är inte lika gott.
Pappa gjorde sitt bästa för att hålla mig på gott humör och tänka på annat än mat. Han till och med sjöng! Det skulle mamma varit hemma och hört, det var faktiskt fint! Hoppas att han tänker sjunga lite oftare. Sedan fick mamma kasta sig hem. Det känns ganska häftigt att lilla jag kan ha så mycket makt, he he.”

Lördag 1 februari – Nästan sju månader
”Nu har jag kommit på hur man tar sig fram på golvet! Eller rättare sagt – hur man tar sig bakåt. Man måste först ta sig ut på det hala trägolvet, det funkar inte lika bra på mattorna. Sedan skjuter man liksom ifrån med händerna och så kasar man bakåt. Det är ju lite frustrerande när det ligger en leksak framför mig och när jag gör en insats för att flytta på mig så hamnar den bara längre bort … Snopet och skrikframkallande!
Och ibland så tar det helt enkelt tvärstopp. Då har jag backat in i en vägg, eller fått ett stolsben mellan benen. Tur att man har blöja på sig!”


Att dokumentera händelser i en dagbok behöver förstås inte alls ha med barn att göra. Du kanske vill skriva om din lilla valps utveckling och äventyr, händelser från en semesterresa eller vanliga vardagsbetraktelser?

Tyvärr tog mitt dagboksskrivande åt sonen slut lite för snabbt. Sista inlägget är från när han var åtta månader, men där finns ändå viktiga och roliga detaljer – allt från förlossning, amning och dråpliga incidenter på skötbordet till vilka som var med på dopet och vad han fick för julklappar på sin första julafton.

Jag har faktiskt inte frågat honom ifall jag får dela med mig av hans ”privata dagböcker” här. Det kan knappast räknas som inkräktande på hans integritet, eller hur? Förmodligen tycker han att det är mer pinsamt om vi får för oss att använda något av det som underlag till ett tal på hans kommande studentfest.
Vi får väl se …

Släpp in testläsare – det kan leda till så mycket mer

Caroline Möllesand och testläsare Helena Ziherl

I januari sökte jag efter testläsare på Instagram. Så här såg min efterlysning ut:

”Skulle du vilja testläsa en del av mitt feelgood-manus? Jag önskar hitta ytterligare en person som läser ca 50 000 ord. Skicka DM och berätta något relevant om dig själv, t ex om du har erfarenhet av testläsning. Längre fram kan jag testläsa tillbaka ifall det är önskvärt.”

Den första som svarade var Helena Ziherl som bor i Malmö. Vi följde redan varandras konton och det jag visste om henne var att hon studerar kreativt skrivande, skriver själv inom flera olika genrer, har vunnit en novelltävling, recenserar barnböcker och testläser åt andra ibland. Imponerande meriter och mer än jag hade förväntat mig.
Så här skrev hon till mig:

”Hur snabbt behöver du respons? Jag har testläst ganska många manus vid det här laget och måste varna för att jag är rätt hård men på ett konstruktivt vis.”

Ni ser, tuff var hon också, ha ha. Men jag blev inte avskräckt utan svarade hurtigt:
”Det låter bra med hårda nypor. Det känns superlyxigt det här och jag ska förbereda mig på en rejäl sågning.”

Detta var alltså innan mitt råmanus var färdigskrivet och när det var dags att skicka hade jag fått ihop ca 64 000 ord. Jag vet, många tycker det är helt galet att ta in testläsare så tidigt, men för mig har det bara varit positivt. Jag har redan berört det i det här inlägget då jag även berättade om min goda vän Linda som blev min första testläsare.

Åter till Helena: Några veckor senare fick jag tillbaka manuset och visst höll hon vad hon lovade angående hårdheten. Men också när det gällde det konstruktiva. Jag förstod direkt att jag skulle ha mycket nytta av hennes respons, precis som jag har haft av alla mina testläsares kommentarer. Helena gick verkligen på djupet och analyserade karaktärerna samtidigt som hon kommenterade språkliga detaljer löpande i manuset.

Trots att jag höll med Helena om flera av hennes synpunkter valde jag att inte göra några större omskrivningar innan jag skickade manuset till lektören. (Det fanns det förresten inte tid till i min bråttomvärld.) När jag fick lektörsomdömet några månader senare visade det sig, inte alls oväntat, att några av Helenas förslag stämde överens med lektörens. Det kändes bra att höra liknande saker från flera håll.

Helena fanns kvar vid min sida under slutspurten då jag skrev färdigt mitt råmanus. Ibland skickade jag ett kapitel sent på kvällen och när jag vaknade på morgonen hade jag oftast fått respons under natten.

Det var inte bara manuset hon kommenterade, hon fick även ta emot en del tvivel och skrivpanik:

Via konversationer som dessa lärde vi känna varandra bättre och bättre. Jag har testläst en del åt henne och vi har pratat om allt från resor och relationer till refuseringar. Vi har jämfört nojor och peppat varandra.

För några veckor sedan kom det ett fantastiskt meddelande från henne. Några kompisar till dem hade bokat en stuga på Öland över Kristi Himmelsfärdshelgen och de funderade på att hänga på. Hon undrade om vi kunde få till en träff i så fall. SJÄLVKLART!

Nu ska ni veta att Öland är 14 mil långt och det vimlar av campingar och stugor att hyra. Så vad är oddsen för att hennes kompisar hade bokat en stuga på just Ekerum – en av de platser som Helena har läst om i mitt manus och där jag även är medlem i golfklubben?

Dagen D. Jag spelade först en runda golf och sedan väntade jag på henne på parkeringen där vi hade stämt träff. Det var så roligt att träffa henne i verkligheten, den här generösa människan som ägnat så mycket tid åt mitt manus. Vi tog plats på terrassen och över ett glas cava och en alkoholfri öl satt vi och babblade i över en timme. Ingen pinsam tystnad där inte. Nästa gång hoppas vi på en längre träff och ännu mer skrivprat!

Jag har fler testläsare som jag har byggt upp fin vänskap med på avstånd. Vi har inte träffats än men jag är säker på att det kommer att ske framöver vid lämpligt tillfälle.

Det jag vill komma till är:
Var inte rädd för att ta hjälp med ditt manus!
Testläsare är guld värda och har man turen och viljan så kan diskussionerna kring ens manus leda till så mycket mer.

Egenutgivning eller inte? Jag tvekar!

Okej, jag vet att ni är många som undrar.
Till skillnad från mina bloggkollegor är jag inte antagen av förlag och har alltså inget bokkontrakt.

Inget konstigt med det eftersom jag från början har varit helt inställd på att ge ut boken själv. Kanske bidrog mina erfarenheter från reklambranschen till att jag mest såg möjligheter och inte så många svårigheter med egenutgivning. Jag gillar att driva projekt och gärna tillsammans med olika samarbetspartners.

Men – det är dags att erkänna att jag börjar vackla i mitt beslut.
Jag har nämligen hamnat lite vilse i den snåriga djungeln av utgivningsalternativ.

Från början var det här mina anledningar till att välja egenutgivning:

1 – Livet är för kort för att sitta och vänta på förlag. Jag är medveten om den mikroskopiska chansen att bli antagen samt de långa ledtiderna för utgivning. Jag är ivrig av naturen.

NU tänker jag så här: Jag kanske var för pessimistisk? Jag har förstått att det inte alls är omöjligt att bli antagen om manuset är bra. Och det där med långa ledtider kanske har sina fördelar. Hittills har det inte gått i rasande fart på egen hand heller, he he.

2 – Jag anser mig vara tillräckligt kunnig för att veta vilka delar av produktionen jag klarar själv och vad jag behöver anlita proffs för. Kvalitet är viktigt för mig och jag vill inte släppa ifrån mig en bok som inte håller måttet.

NU tänker jag så här: Jag inser att mina kvalitetskrav kommer att bli kostsamma. Klart att det kostar pengar att anlita proffs, det visste jag från början, men … En av de viktigaste detaljerna, som jag tidigare inte såg som ett problem, är distributionen. På senare tid har avtalen för lagerhållning och distribution förändrats hos företag som Förlagssystem och Stjärndistribution. Det har blivit betydligt dyrare och krångligare för mikroförlag och egenutgivare.

3 – Tiden efter releasen är det nog många som drar sig lite för, men eftersom jag har jobbat med marknadsföring och kommunikation hela mitt liv så ser jag fram emot den biten också. Jag tror att försäljningsprocessen kan vara nästan lika spännande som att sitta och skriva.

NU tänker jag så här: Ha ha…Visst tycker jag det är roligt, men jag har också respekt för den tid och kraft det tar att göra allt på egen hand. Även om jag har goda chanser att nå ut lokalt så skulle det nog inte skada med ännu större muskler. Sedan gissar jag att det kan vara förbaskat trevligt att jobba ihop med ett förlagsteam.

4 – Efter att ha drivit företag i 15 år behåller jag gärna kontrollen över både utgifter och inkomster.

NU tänker jag så här: Jo, som framgångsrik egenutgivare får man betydligt större del av vinsten per såld bok, men som debutant kommer intäkterna förmodligen inte ens täcka alla utgifter. Fast nu är det ju verkligen inte för pengarnas skull som jag har gett mig in i det här, utan för att jag råkade gilla att skriva ett manus och blev nyfiken på hur det skulle kännas att ge ut en bok.

Den springande punkten och själva kärnan som jag hela tiden återkommer till är:
Kommer det vara värt att satsa så mycket tid, pengar och energi som krävs för att ge ut boken själv?

Kanske.
Jag har som sagt inte bestämt mig än.
Tveksamheten kan också bero på andra parametrar i livet. När de förändras kanske jag återfår min beslutsamhet.

Under tiden försöker jag förtränga själva utgivningen och fokuserar istället på redigeringen. Viktigast är att få manuset helt färdigt. Sedan får jag se hur jag gör.


Det här var bara lite skrap på ytan om detta intressanta ämne. Jag lovar att återkomma med fler inlägg om egenutgivning.

Tankar om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Caroline Möllesand om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Som jag skrev förra torsdagen så är det fantastiskt att hitta gemenskap i skrivandet – men något som är minst lika viktigt för mig är ensamhet.

Jag gillar att vara ensam. I flera timmar. Gärna i flera dagar.
Me, myself and I.
Det är så otroligt skönt att gå in i den där bubblan där jag får vara ifred och ta dagen som den kommer.

Missförstå mig inte, jag älskar min familj och mina vänner och umgås gärna med dem. ❤

Det kanske bara är så att jag innerst inne är lite av en enstöring? Jag har alltid haft kompisar, men redan i mellanstadiet brukade jag ta bussen själv in till stan för att äta hamburgare och gå runt i affärer. För några år sedan åkte jag iväg ensam på en charterresa till Teneriffa. Jag promenerade en del i omgivningarna men höll mig annars mest på hotellområdet, jobbade på rummet och hade en bok som sällskap vid middagen.

Så nej, jag räds inte ensamheten. Jag njuter av den, och extra mycket efter utmattningen som gett mig hjärntrötthet. Vissa dagar är det extremt svårt att filtrera intrycken. Ljus och ljud tar sig med full kraft rakt in i den grå massan. Utan filter blir det kaos i hjärnan och kaoset leder till trötthet. En obeskrivlig trötthet som är svår att vila bort.

Därför är det nödvändigt för mig att vara själv ibland. I total tystnad. Där inget stör.
Aaah…
Fast att bara ligga och vila funkar inte i längden, det mår nog ingen bra av. Trots att jag är trött behöver jag känna att livet har någon slags mening. Alla tankar som skapas, och som inte går att stoppa, behöver ta vägen någonstans. Så när orken finns, då skriver jag. Jag måste låta allt som finns där inne komma ut.

Jag har upptäckt att det är stor skillnad på intryck och uttryck. Det kan vara jobbigt att sortera och ta hand om allt det inkommande, medan att uttrycka sig är som en livsnödvändig ventil för att lätta på trycket. Att skriva blir alltså en lättnad istället för en ansträngning.

Vänta nu – jag vill absolut inte ägna all min tid åt att sitta och skriva i ensamhet. Nej, jag vill såklart vara del av ett större sammanhang och ha ett vanligt jobb också.

Jag tror dock att de flesta som har genomgått en kris av något slag omvärderar sina liv och frågar sig: ”Vad behöver jag för att må bra?” Eller som Isabel Boltenstern så klokt brukar säga: ”Det handlar om att ge sig själv de bästa förutsättningarna”.

Nu råkar det vara så att jag fyller 50 år i morgon.
Vore det inte på tiden att jag sätter ner foten och verkligen försöker leva ett så balanserat liv som möjligt?
Jo, jag tycker det.

Därför har jag kommit fram till att min idealtillvaro består av ett deltidsjobb i grunden, så att jag resten av tiden kan anpassa aktiviteterna efter dagsformen. Hälsan måste få komma först och jag prövar mig fram för att hitta rätt balans mellan gemenskap och ensamhet.

Så resonerar jag nu. Kanske tänker jag annorlunda längre fram, omständigheterna kan ju förändras.
En dag i taget.

Hitta ditt skrivsammanhang – Lista med 10 exempel

Caroline Möllesand Skrivsammanhang

En del av mig är absolut en introvert person som älskar att sitta ensam med mitt manus, annars hade jag aldrig fått ihop över 90.000 ord, men jag behöver också stimulans och kunskap utifrån.

När jag upptäckte skrivandet var det verkligen en spännande värld som öppnade sig. Jag tittade in, blev ännu mer nyfiken och ville veta mer om det mesta – både om hantverket och skrivgemenskapen.

Många tipsar om att gå en skrivarkurs, jag håller med – det är superbra! Förutom att det är lärorikt så knyter du förhoppningsvis värdefulla kontakter med likasinnade.
Men – om du inte blir antagen till den där gratiskursen, eller om du inte har råd att betala för en utbildning, eller om tajmingen råkar vara dålig – då finns det gott om andra skrivsammanhang att söka sig till.

I början ville jag ta del av så mycket som möjligt, men när jag kom djupare in i mitt manus blev det väldigt tydligt att tid och fokus nästan bara räckte till skrivprojektet. Det är väl som med det mesta – att behovet går i vågor. Här följer några exempel på källor till kunskap och gemenskap, de flesta är gratis medan några kostar pengar.

1 – Gratisguider och minikurser
Många lektörer och skrivcoacher är generösa och erbjuder kostnadsfritt material som går att ladda ner. En del av dem skapar också grupper, bokcirklar och medlemsklubbar för den som vill ha ännu mer gemenskap.

2 – Nyhetsbrev
Prenumerera på nyhetsbrev med fokus på skrivande. De flesta innehåller nyttiga saker, t.ex. konkreta skrivtips, specialerbjudanden på skrivtjänster eller information om roliga evenemang och tävlingar. Det går alltid att avregistrera sig ifall man tröttnar.

3 – Webbinarier, workshops och föreläsningar
Här får man se till att söka sig till rätt kanaler för att hitta godbitarna. Jag brukar få reda på dessa via Instagram, Facebook eller nyhetsbrev.

4 – Facebookgrupper och författarsidor
För att bara nämna några: Författare på Facebook, Författarhjälpen och Feelgoodfredag. Massor av diskussioner och tips om böcker. Jag följer också flera personliga författarsidor på Facebook.

5 – Skrivbloggar och poddar
Jag har redan tipsat om några skrivbloggar i ett tidigare blogginlägg och det finns många fler. Debutantbloggsgänget har tipsat om flera skrivpoddar här.

6 – Interna skrivgrupper
Jag hade turen att bli inbjuden till en liten mysig grupp med sex personer som skriver feelgood. Vi har inte haft några organiserade aktiviteter än. Vi ställer frågor, tipsar och peppar varandra lite då och då.

7 – Författarsamtal
Jag har deltagit vid författarkvällar hos min lokala bokhandel och jag älskar att höra om hur andras skrivliv ser ut. 2019 var jag på Bokmässan och det är förstås svårslaget på många sätt. Det finns ännu fler författarsamtal att hitta på nätet, men visst längtar vi efter fler live-evenemang?!

8 – Böcker och tidningar
Jag har läst flera olika skrivhandböcker och började omedelbart att prenumerera på tidningen Skriva.

9 – Skrivtävlingar
Det är populärt att delta i novelltävlingar, så långt har inte jag kommit än. Dock var jag med och tävlade i en adventskalender med skrivövningar hos Marita Brännvall där jag lyckades vinna fina lektörspriser. Det gäller att hålla utkik och hänga på rätt ställen för att inte missa något.

10 – Instagram
Även om det är sista punkten på den här listan så är den en av de viktigaste för mig. Instagram är ett kärleksfullt och peppande forum som jag inte skulle vilja vara utan. Mitt konto heter @caroline.skriver. Är du inte bekväm med att publicera egna inlägg så behöver du inte. Det går bra att ”bara” följa författare, förlag, lektörer och andra likasinnade.
Men försök komma ihåg att sociala medier går ut på att interagera med andra genom att gilla och kommentera, det blir så mycket roligare då.

Lycka till – och kom gärna med fler tips i kommentarerna!

Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.