Skriv och redigera effektivt med Pomodoro

Är du duktig på att skjuta upp saker? Är du dessutom lättdistraherad? Försöker du att göra flera saker samtidigt också?
Det där stämmer på mig ibland. Nu pratar vi om på hemmaplan och på fritiden, inte på jobbet. Där beter jag mig förstås oklanderligt.

Sådana egenskaper gör att vi ibland inte får så mycket gjort som vi skulle vilja. Som tur är finns det knep för att bli mer effektiv och produktiv, ett av dem är Pomodoro-metoden.

Jag testade det när jag fick lite skrivkramp i slutspurten av mitt råmanus – och det hjälpte mig faktiskt att komma igång igen. När jag skulle börja redigera på allvar i tisdags bestämde jag mig för att köra Pomodoro-metoden igen.

Så här går Pomodoro till:

1… Välj EN uppgift du ska göra, till exempel skriva eller redigera.

2… Ta bort alla potentiella distraktioner: Sätt på dig hörlurar, stäng in dig om det behövs, pausa mejlnotiserna, lägg bort eller sätt telefonen på ljudlöst – inget ska kunna störa dig.

3… Sätt en timer på 25 minuter.

4… Jobba fokuserat och intensivt!

5… När tiden är slut tar du en paus på 3-5 minuter och påbörjar ännu en 25-minutersperiod.

På sajten https://productivitytimer.com finns en timer som du kan välja att använda. För mig duger det med mobilen. På samma sajt finns mer information om metoden och även svaret på frågan du säkert redan ställt dig:
Varför just 25 minuter?

Här är de viktigaste anledningarna till tidsomfånget:
Det är INTE FÖR LÄNGE så att du får tillfälle att prokrastinera.
25 minuter känns överkomligt även för att ägna sig åt något som känns tråkigt och jobbigt. Förhoppningsvis brukar inte skrivandet kännas tråkigt, men du fattar tanken. Även om du inte hinner med hela uppgiften på 25 minuter är det mycket värt att åtminstone ha påbörjat något. Allt som är gjort är gjort.

Det är INTE FÖR KORT så att du inte hinner göra något vettigt.
Du hinner mer än du tror på 25 minuter. Om det hade varit kortare tid hade det varit svårare att se framstegen. Framsteg är viktiga för motivationen, det ska kännas kul att återgå till nästa Pomodoro efter pausen.

Det är TILLRÄCKLIGT KORT för att du ska hålla dig fokuserad
Många presterar som bäst under lagom mycket press. Du vet att du behöver koncentrera dig extra för att få något gjort under de där 25 minuterna och den pressen gör dig produktiv.

Självklart kan du bestämma andra intervaller om du vill, men det här är beprövat sedan 1980-talet. Det var då som studenten Francesco Cirillo utvecklade metoden och han använde den välkända kökstimern i form av en tomat. Pomodoro betyder just tomat på italienska.

Vissa använder sig av Pomodoro under en hel arbetsdag och delar in varje timme i två 25-minuters pass. För mig räcker det fint att göra det i en timme och främst när det naturliga flowet inte infinner sig.

Det finns också särskilda appar där man kan ha sina att-göra-listor och föra statistik över sin produktivitet. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag behöver inte fler saker att hålla reda på, jag vill bara få en extra kick för att komma igång ibland eller ha en stödjande krycka för att behålla fokus. Testa vetja!

Hur gick första redigeringspasset då?
Bra tack. Dagarna innan hade jag funderat en del över HUR och VAR jag skulle börja. Skulle jag ta tag i en karaktär i taget eller göra allt i kronologisk ordning?
Jag hade inte bestämt mig riktigt när jag satte timern, men det blev som en signal – sluta tänka, bara gör. Så jag började från början, sida för sida, och tog mig igenom den första biten ganska enkelt.

Skönt att vara igång!

Om mina låtsaskompisar: Att fylla på och förtydliga

Caroline Möllesand redigering av feelgoodroman
Dags för påfyllning lite överallt!

Redigeringen upptar fortfarande mycket av mina tankar så jag fortsätter att blogga på det temat. Som jag skrev förra veckan behöver jag bearbeta mina karaktärer, och jag tänker att du kanske är nyfiken på att veta mer om det. Det hade jag varit!

För några dagar sedan stötte jag på en träffande formulering. Therese Widenfjord skrev så här i ett inlägg på Instagram:
”Herregud, vad jag börjar tycka synd om mina huvudpersoner…! Allt elände jag utsätter dem för. Jag lovar att skicka dem på spa när det här är över! (Möjligen åker jag med själv också.)”

Sedan avslutade hon med hashtaggen #lekamedlåtsaskompisar. Ha ha, precis så är det ju! Att skapa sina karaktärer är som att att skaffa sig låtsaskompisar. Jag har helt klart hängt mer med Melinda och Sanna än mina verkliga vänner det senaste året. Det finns flera anledningar till det, pandemin till exempel.

Det var både roligt och spännande att utforma mina två huvudpersoner. Till en början var de ganska suddiga och när det gäller namnen tog det ett tag innan de föll på plats. Nu känns de så inarbetade att jag förmodligen kommer behålla dem. Sanna kallade jag för Fia ett tag, och Melinda hette både Mikaela och Josefine innan jag landade i just Melinda.

Mycket viktigare än namn är så klart deras erfarenheter och personligheter – hur de agerar och varför. Min tanke var att de här två kvinnorna ska vara ganska olika och därmed pusha och bromsa varandra i olika situationer. Jag har den mesta informationen om dem klar för mig i huvudet och mycket finns nerskrivet i deras karaktärsmappar i datorn.

Något som är tydligt om man läser lektörsomdömet är att jag ibland berättar för lite. Särskilt i inledningen var jag ganska noga med att inte avslöja för mycket bakgrund. Jag ville väcka nyfikenhet utan att texten blev baktung av långtråkig information.

Det är precis det som lektör-Lena har bett mig fokusera på i redigeringen. På vissa håll behöver jag förtydliga förutsättningarna så att läsaren förstår Melindas reaktioner och handlingar bättre. Jag funderar mycket på hur jag ska göra det så snyggt som möjligt och var det är läge att flika in ledtrådar och detaljer.

När jag skapade Sanna passade jag på att ta ut svängarna och låta henne vara åt det hämningslösa hållet. Det är väl det man har låtsaskompisar till? Låta dem tänja på gränserna medan man själv står bredvid och väntar på smällen.
Kloka Lena säger dock att jag behöver putsa på Sanna och välja antalet gånger hon går över gränsen. Hon får gärna sticka ut men inte så mycket att hon förstör stämningen, he he.

Som du ser finns det en del att pyssla med. Jag har försökt göra det tydligt för mig själv genom att bena ut svaren på frågorna vad, hur och varför:

VAD? Även om läsaren redan nu tar Melinda och Sanna till sig och vill veta hur det ska gå, bör jag göra det möjligt att förstå dem ännu bättre och sympatisera ännu mer med dem.

HUR? Genom att fylla på med nödvändig bakgrund så att vissa reaktioner blir mer rimliga. Kapa de värsta sensationerna så att degklumpen blir mjukare i kanterna. Se över så att händelser, känslor och insikter som innebär nästa steg i utvecklingen hos karaktärerna blir tydligare.

VARFÖR? För att romanen ska bli så harmonisk och trovärdig som möjligt. Lite mer feelgood helt enkelt.

Så med det tydliga målet i sikte tänker jag ta mig framåt.
Fast jag kan erkänna att ungefär en tiondel av mig, innerst inne, önskar att någon annan kan fixa allt det här åt mig.
Å andra sidan vill jag inte vara utan erfarenheten av omskrivning heller och jag kan tänka mig den totala tillfredsställelsen när det väl är färdigt. Jag vet att det tillhör processen och det räcker som motivation.

Omdömet från lektören är här! Vem är Lena Sanfridsson?

Caroline Möllesand Lektörsutlåtande

Kl. 19:34 i tisdags kväll höll jag på att koppla in sladdar och rigga datorn för ett Zoom-möte när mejlplinget fick mig att slänga en blick på skärmen.
Oj … Hjälp!
Från Lena Sanfridsson. Min lektör.


I ämnesraden stod det: ”Omdömet! Äntligen!”
Trots att jag inte hade särskilt gott om tid läste jag direkt vad hon hade skrivit i själva mejlet.


Hej!
Här kommer mitt omdöme. Ditt manus har så stora kvaliteter att jag är tuff mot dig. Så tag djupa andetag, ofta, och kom ihåg att min grundinställning är att du har något riktigt intressant på gång.

Glöm inte att skönlitteratur inte är en exakt vetenskap. Det finns många möjligheter, det finns många sätt att förändra och utveckla. Jag tar upp det jag reagerar på och kommer med en hel del förslag på vad som kan göras åt det.

Läs, låt det sjunka in, bli förbannad och svär åt mig, ta till dig det du tycker låter vettigt och när du har samlat dig så hör du av dig och vi bestämmer tid för ett telefonmöte, där du har möjlighet att diskutera och ställa frågor. Låter det bra?
/Lena


Bifogat fanns ett dokument på 16 sidor och jag kunde förstås inte låta bli att öppna det. Jag skummade igenom inledningen:


Vilken härlig läsning det här har varit! Bravo! Jag är imponerad över att du som debutant har kommit långt på vägen i hantverket att skriva skönlitteratur. Det finns så många som tror att man bara skriver ihop en roman, speciellt när det gäller underhållningslitteratur. Det stämmer inte alls. Det finns många regler att hålla sig till och läsare av feelgood är kräsna och vet skillnaden mellan bra och mediokert. Jag gläds åt din berättarglädje och att du bryr dig tydligt om dina huvudpersoner! Dessutom märks det att du är ambitiös och jag applåderar dig för detta!

Men i och med att du är en god skribent och vill mycket, så höjer jag så klart kraven! Håll i dig, jag är en sträng lektör och redaktör. Men det vet du, eller hur!

Bär med dig under läsningen att du har en bra grundstory och att jag nu vill förmå dig att lägga mer tid och energi på karaktärerna för att göra romanen ännu bättre!


Så fort mötet var avklarat kastade jag mig över resten. Läste, nickade och hummade. Wow, det var mer utförligt än jag hade vågat hoppas på. Jag tror att jag gick igenom det fyra gånger och gissa om det satte fart på tankarna.

Jag kan förstås inte gå in på några avslöjande detaljer om karaktärerna eller handlingen, men följande stycke förklarar ganska bra vad det är jag behöver fokusera på:


Du skriver mycket bra. Jag har inga invändningar runt ditt språk, så därför tar jag inte specifikt upp det.
Mitt fokus i omdömet kommer att ligga på dina två huvudkaraktärer. Jag tycker mycket om dem båda två, och det är positivt att de är sinsemellan olika och triggar varandra till förändring. Men jag vill att du gör bearbetningar som gör både Melinda och Sanna mer begripliga för läsaren och skapar en tydligare utvecklingslinje för var och en av dem. Jag förespråkar en blandning av kill your darlings och fyll i för att förtydliga.


Dagen efter skrev jag så här till Lena:


Hej Lena!
Tack för ditt gedigna utlåtande! Jag är så glad att jag anlitade just dig. 😃
Jag har verkligen inte blivit förbannad och har inte heller svurit. Du har ju kommit med massor av värdefull input!

Jag har läst ditt omdöme flera gånger och jag är inte särskilt förvånad över det du tycker jag behöver fördjupa och ändra.
Visst har jag massor att göra och jag vet inte riktigt HUR jag ska lyckas med alla stora förändringar, ha ha. Men det är klart att jag både vill och ska fixa det här. Planen är att fundera ordentligt ett tag innan vi tar vårt uppföljande möte.
/Caroline


Hej Caroline!
Så proffsig du är! Jag vet hur hårt det tar när man petar på ens bebis. Bravo!
/Lena


Tack! 🙂 Ha ha, jag är inte så sentimental med min bebis, den får gärna bli uppfostrad av någon utifrån! It takes a village …
/Caroline


Vem är Lena Sanfridsson?

När jag letade efter lektör var jag omsorgsfull och noggrann. Efter ett tag hade jag fem välrenommerade lektörer/redaktörer att välja mellan och det var ett svårt val. Till slut var det Lenas rutin, ett trevligt telefonsamtal och magkänslan som avgjorde saken.

Lena Sanfridsson har över trettio års erfarenhet i branschen. Hon har varit anställd redaktör, chefredaktör och förläggare på Bra Böcker, Richters, Damm Förlag, Bazar Nordic och startat och drivit Silke Förlag i Norge. Dessutom har hon arbetat internationellt med att köpa in titlar, varit ansvarig utgivare för ett antal bokklubbar, sålt rättigheter som litterär agent och upptäckt och utgett ett stort antal bästsäljare.

Nu för tiden är hon frilansande redaktör och anlitas av nästan samtliga stora förlag i Sverige. Genom åren har hon arbetat med författare som Simona Ahrnstedt, Åsa Hellberg, Birgitta Bergin, Marie-Louise Marc, Jenny Fagerlund, Anna Lönnqvist, Mikael Bergstrand, Karin Brunk Holmqvist och Carin Hjulström.

Parallellt med dessa uppdrag händer det också att Lena åtar sig sidoprojekt – till exempel en hobbyförfattare i Kalmar som är inställd på att göra det bästa möjliga av sitt feelgood-manus.

Nu ska jag syna mina karaktärer rejält. Jag återkommer med en uppdatering!

/Caroline

Redo för redigering!

Caroline Möllesand Redigering av manus

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om stiltje i skrivandet och paus från manuset. Det skavde just då men nu i efterhand upplever jag den perioden som skön och välbehövlig. (Bra, då vet jag det till nästa gång. Det är riktigt intressant att upptäcka hur man reagerar och fungerar i de olika faserna.)

Tack vare pausen har jag laddat om ordentligt och fått tillbaka lusten. Snart kommer det efterlängtade lektörsutlåtandet och då är det äntligen dags för nästa steg i processen: redigeringsfasen!

För att förbereda mig på bästa sätt har jag marinerat mig i andras erfarenheter av redigering. Jag har läst blogginlägg, lyssnat på poddar och utbytt tankar med skrivkompisar.

Det är ändå svårt att veta exakt vad jag kan förvänta mig eftersom det är första gången jag ska gå igenom det här. Så här går tankarna:

Fundering 1: Hur omfattande kommer redigeringen bli?

Det enda jag vet med säkerhet är att omdömet kommer ta upp helheten, storyn och karaktärerna och jag kommer få reda på vad jag bör bearbeta för att förbättra manuset. Men hur detaljerat blir det? Och hur stora ingrepp kommer krävas? Ingen aning.

Jag räknar inte med något gullegull eller fjäsk, utan vill veta ALLT som behöver strykas, utvecklas och skrivas om. Jag har mina aningar om vad som kräver fördjupning men det är inte så stor mening med att spekulera i det. Jag litar på min lektör som är ett textproffs med gedigen kunskap och erfarenhet, och även om processen kräver mycket omskrivning kommer jag lära mig massor.

Fundering 2: Hur lång tid kommer redigeringen ta?

För en del författare tar den här fasen tydligen bara några veckor medan andra skriver om och slipar på sina manus i flera månader. Självklart beror det först och främst på omfattningen, som jag inte har koll på ännu. Och eftersom jag gör det här på min fritid och bara när jag har tillräckligt mycket lust och ork, så får det ta den tid det tar.

Om jag är realistisk så är det nog rimligt för mig att pyssla med redigering mellan två och fyra dagar i veckan och ungefär en eller ett par timmar åt gången. Jag vill verkligen att det här ska bli lustfyllt och roligt istället för påtvingat och jobbigt.

En dag när jag satt och grunnade på det där, dök det upp ett inlägg på Instagram av Veronica Almér. (Hon var förresten Debutantbloggare under 2018.) Så här skrev hon:

”Jag älskar nog redigeringsfasen mest av allt. Skrivandet är kul men det är oxå så ångestladdat o jag bråkar jämt med frågor som hur fasiken ska detta bli en bok. Hur ska jag få ihop alla trådar? … Under redigeringen är det som att jag slappnar av något. Jag har då ett helt manus skrivet – wow jag fick ihop något trots allt. Jag kan då fokusera på att knyta samman alla trådar, städa upp i texten och göra det läsbart. Så nu njuter jag av att få redigera …”

Varje gång jag stöter på liknande inlägg, ofta av rutinerade författare, blir jag lika hoppfull.
Jag tror att jag också kommer att älska redigering.
Så måste det bli, för nu jäklar ska det här manuset korrigeras och putsas tills det glänser.

(Du som har läst mitt första blogginlägg om mina ”inre typer” fattar nog … Den sista meningen kommer givetvis från jaguaren. Kycklingen är fullt upptagen på annat håll de här dagarna.)

Glad Skrivpåsk!

Om research och att dubbelkolla detaljer

Caroline Möllesand research på Öland

När ordet research nämns tänker nog många på att samla fakta på nätet eller att intervjua en expert inom något område. Med mitt första manus har det flera gånger handlat om att besöka platser som jag redan känner till.

Handlingen utspelar sig i mitt närområde, ungefär 10 procent i Kalmar och 90 procent på Öland. Även om jag redan har en inre bild av flera platser och kan skriva mycket ur minnet, känns det viktigt att besöka vissa ställen med ”författarradarn” påslagen. För visst upplever du en plats på ett helt annat sätt om du vet att du ska skriva om den?

Jag brukar tänka mig in i min karaktärs situation. Vilken sinnesstämning är hon i just då? Hur påverkar den hennes intryck av platsen? Vilka detaljer kan ha betydelse?
Jag insuper atmosfären och noterar fler sinnesintryck än bara det jag ser. Hur doftar det? Hur känns det fysiskt? Är det kallt, varmt, vindstilla eller blåsigt? Om de äter något, vad väljer de och hur smakar det? Allt det där försöker jag lägga på minnet, anteckna eller spela in en röstnotis om i telefonen.

Givetvis gör jag en del research på egen hand, men om det ska ske från bilen och jag vill spana in något längs en väg, då är det en fördel att ha chaufför med sig. Som tur är ställer min man gärna upp. Särskilt i pandemitider när vi inte har så många andra aktiviteter för oss, passar det perfekt med bilturer på Öland.

I lördags var det åter dags för ett Ölandsbesök eftersom jag behövde dubbelkolla några detaljer. Det är nämligen två grejer i mitt manus som har skvalpat omkring och stört mig lite den senaste tiden. Dels var det en scen där jag var osäker på vad som är mest lämpligt, dels hade jag upptäckt något i en annan scen som inte stämmer.
Även om jag inte vill avslöja exakt vad det rör sig om ska jag försöka vara så konkret jag kan.

Research-uppdrag nr. 1

Vi körde raka vägen upp till Borgholm som ligger 35 minuter från Kalmar. På självaste vårdagjämningen bjöd den idylliska turistorten på endast två plusgrader och isvindar – stor kontrast mot den heta junikväll som jag skriver om.

Vi parkerade vid Strand hotell som är en anrik nöjesmetropol både för festsugna turister och bofasta ölänningar. Precis intill hotellet finns sandstrand, gästhamn och ett vackert kallbadhus. Även om jag har varit på Strand flera gånger så jag har aldrig fått för mig att bada där så som en av karaktärerna gör i mitt manus, därför var jag tvungen att inspektera badmöjligheterna.

Borgholms kallbadhus Strand hotell

1: Är kallbadhuset öppet för alla? 2: Går det att gå i och vada ut från strandkanten? Är det fin sandbotten eller fullt av stenar? 3: Finns det brygga? Finns det badstege?
Eftersom jag inte har hakat på trenden med vinterbad så fick det bli en titt på behörigt avstånd och utan vattenkontakt.

Slutsats 1: Det fungerar att skriva så som jag chansade på i mitt manus – skönt.

Research-uppdrag nr. 2

För lite mer än en månad sedan körde jag ensam till Gårdby Kafé & Lanthandel på östra sidan av Öland för att sätta mig där och skriva mitt slutkapitel. Kaféet finns med i mitt manus och till min förskräckelse upptäckte jag en felaktighet på vägen dit. Något, vi kan kalla det ”X”, som jag har med i mitt manus och som jag trodde fanns på ett särskilt ställe existerar inte där! Jag färdades längs samma väg som jag tänkt mig att mina karaktärer gör. Attsingen. Förmodligen hade jag blandat ihop iakttagelser från den norra infarten med den västra infarten till Gårdby.

Vad hade jag för alternativ?
A. Låta det vara och hoppas att ingen upptäcker felaktigheten.
B. Hänvisa till konstnärlig frihet, d v s allt måste inte stämma överens med verkligheten.
C. Stryka ”X” i manuset och hitta på något annat.
D. Kolla ifall ”X” dyker upp om man kör från andra hållet.

Givetvis ville jag ta reda på hur det ligger till. Jag vill inte att en enda person ska kunna säga att något inte stämmer eller ifrågasätta ifall jag ens har varit på platsen. (Inte när det gäller Öland i alla fall.)

Karta över Öland och Gårdby

Så efter besöket i Borgholm och en välbehövlig konditorifika körde vi söderut igen. Vid Rälla tog vi av mot öster och det var när vi nådde Högsrums kyrka som antecknandet började. Allt från lösa höns i trädgårdar och mossbeklädda murar till väderkvarnar och en gårdsbutik i en gammal brandstation hamnade på pränt. Flera av bynamnen skrevs också ner i tur och ordning; Åstad, Björkerum, Himmelsberga, Långlöt, Lerkaka, Bjärby, Runsten, Lopperstad, Åkerby och Norra Möckleby.

Research på Öland innebär många kyrkor, väderkvarnar och gårdsbutiker.

Lugn, hur gulliga orterna än är så kommer de inte räknas upp i manuset, men nu har jag bättre koll själv. Och även om jag skriver trettio rader research så bantas faktan ner rejält i manuset. Bara för att jag känner till en himla massa saker måste inte allt redovisas. Jag väljer ut en eller några få detaljer som tillför något eller hjälper till att sätta stämningen och miljön. Antingen smyger jag in det i en tanke, låter det bli del av dialogen eller så gestaltar jag det i samband med att något händer.

Slutsats 2: Jag vet nu exakt var ”X” finns och efter körningen visade det sig att det är både enkelt och logiskt att ändra rutten i manuset så att de kommer till Gårdby från norr istället – skönt.

Ja, det var alltså de två detaljerna som tog några timmar i anspråk i lördags, ett synnerligen trevligt tidsfördriv samtidigt som det var viktigt för slutresultatet.

Är du nyfiken på Scrivener?

Skrivprogrammet Scrivener Caroline Möllesand

Det var i skrivprogrammet Scrivener som jag började utveckla min manusidé och bygga min romanvärld. Jag skapade mappar och dokument för mina karaktärer, skissade på tänkbara scener och samlade fakta och bilder. Så småningom började även kapitlen växa fram.

Jag har älskat Scrivener från första stund. För mig är det en fördel att ha allt samlat i samma dokument och det är ett verktyg som gör mitt skrivande enklare.

De flesta jag känner till skriver i Word och det fungerar givetvis alldeles utmärkt, så jag försöker inte omvända någon. Det finns säkert fiffiga funktioner där också, snarlika de som jag nämner här, men jag har själv aldrig använt Word för större skrivprojekt. De författare som inte vill lägga så mycket fokus på själva skrivprogrammet lockas kanske inte av Scrivener, men för oss som gillar att strukturera och småpyssla har det sina fördelar.

Ibland sägs det att tröskeln är hög för att komma igång med Scrivener. Njae, säger jag då, även om det är korrekt att det finns otroligt många funktioner i programmet. Jag känner dock inte till alla – och det behövs inte heller. Det går bra att börja använda det utan att kunna allt.

Innan du fattar beslut om köp kan du ladda ner Scrivener på prov och du har 30 dagar på dig att testa. Generöst nog är det bara de dagar du verkligen använder programmet som räknas. Jag har för mig att jag testade i en dag innan jag köpte skarp version eftersom jag gillade det direkt.

Nu låter jag som värsta säljaren här, men jag försöker bara vara informativ. Programmet köps hos Literature & Latte och kostar idag 569 kronor som engångskostnad. Där finns också gratis manualer och instruktionsfilmer på engelska att ladda ner.
Manualerna är på tok för tråkiga och invecklade för mig, jag tycker det är enklare att förstå genom att titta på filmer. Jag var också med på ett kostnadsfritt webinar med Joseph Michael, även det på engelska.
Hos Moderskeppet finns gratis provavsnitt och en omfattande Scrivener-kurs på svenska. YouTube och Google är som vanligt också hjälpsamma.

Jag har skapat ett exempelprojekt, ett ”låtsas-manus”, och tagit skärmdumpar för att kunna visa lite hur programmet ser ut.

Lista på fem smarta funktioner i Scrivener:

  1. Tre olika vyer gör projektet överskådligt
Skrivprogrammet Scrivener skrivläge
Bild 1.

Bild 1: Skrivläge. I ”pärmen” till vänster ser jag allt innehåll, i mitten ligger skrivfältet och till höger har jag anteckningsfältet. Det går att byta tema och anpassa utseendet ännu mer. I läget ”komponera” blir det helt distraktionsfritt med bara skrivytan synlig.

Scrivener anslagstavla
Bild 2.

Bild 2: Anslagstavla. Här visas kapitlen i en mapp som indexkort med rubrik samt några rader synopsis. De är lätta att flytta runt.

Scrivener projektlista
Bild 3.

Bild 3: Projektlista. Välj själv vad som ska synas här. I mitt exempel syns vem som har perspektivet, status (klar, pågår, att göra) och antal ord. Här är det många som lägger till projektmål men det har jag inte använt mig av än.

Scrivener: mappar, anteckningar och ögonblicksbild
Bild 4.
  1. Struktur med mappsystem
    Bild 4, till vänster: Du kan öppna en befintlig mall för romaner eller börja helt från scratch och skapa dina egna mappar som hamnar på vänstersidan i det som kallas ”pärmen”. Jag har delat mitt exempelmanus i tre delar (mappar) och lagt kapitlen (dokumenten) under respektive huvuddokument och numrerat dem. Under själva manuset har jag mappar för tänkta scener längre fram, karaktärer, platser och research. Det går bra att att importera och spara webbsidor så att de blir tillgängliga offline.
  2. Anteckningar
    Bild 4, mitten: Det här älskar jag – utrymmet för anteckningar! Antingen skriver jag i förväg in sådant jag tänkt ha med, eller saker jag inte får glömma. När ett kapitel är färdigskrivet har jag lagt över ”slask” här, d.v.s. alternativa formuleringar eller meningar och stycken som inte platsade men som jag ändå vill spara ifall jag behöver dem i ett senare skede.
  3. Ögonblicksbilder / Snapshots
    Bild 4, till höger: Det här är till för att spara olika versioner av texten. Här finns allt kvar, lätt att hitta utan att ta stor plats. Jag klickar alltså på den lilla kamerasymbolen innan jag börjar redigera eller ändra något i kapitlet. Den funktionen har jag använt flitigt.
  4. Färger och ikoner
    Den som vill leka loss ordentligt kan färga och särskilja med en mängd olika ikoner. Under skoltiden använde jag överstrykningspennor i olika färger för att minnas bättre – även här gör färgerna att innehållet blir tydligare och lättare att hitta för mig. Jag har till exempel olika färger för varje perspektiv. Det finns stora möjligheter att redigera färgerna och du väljer själv hur mycket som ska färgas, bara ikonen eller hela raden.

Följande går så klart också att göra i Scrivener:

– Ställa in formatering; typsnitt, radavstånd, indrag, punktstorlek, m.m.

– Importera Worddokument och dela upp ett längre dokument i separata kapitel. Googla!

– Exportera valda delar av manuset som pdf eller Worddokument, det kallas att man ”kompilerar” det. Perfekt för att skicka till lektör eller testläsare.

– Använda det till fler projekt än bara bokmanus, till exempel för att få struktur på sin skrivkurs eller bloggplanering.

Jag har förstått att Scrivener 3 än så länge bara finns för MacOS och att Scrivener 1 finns för Windows, men var noga med att kolla upp vad som krävs innan du köper. (Uppdatering: Fr.o.m. 23 mars 2021 så finns Scrivener 3 även för Windows.)

Projekten säkerhetskopieras automatiskt till vald Dropbox-mapp och det går att skaffa programmet till olika enheter. Det har jag inte vågat mig på än eftersom jag är rädd för att det inte ska synka korrekt, men det är förmodligen en helt obefogad rädsla.

Berätta gärna vilka dina favoritfunktioner är eller tipsa ifall du känner till någon bra Scrivener-guide. Alltid kul att lära sig fler trix.

Tankar om hjärnspöken och nyttan av att pausa

Caroline Möllesand

De senaste två veckorna har jag varken skrivit, redigerat eller planerat bok. På ett sätt är det skönt och befriande men att befinna sig så långt från manuset väcker också ett visst tvivel hos mig. Orkar jag ta tag i det igen? Jag har haft långa skrivpauser förut, undrar hur långt uppehållet kommer bli den här gången.

När jag skickade iväg manuset till lektören var jag ivrig att få tillbaka det så snart som möjligt. Jag såg verkligen fram emot att påbörja omskrivningen och förädlingen av texten. Lektörsläsningen tar ungefär en månad och nyligen kändes det som en evighet för mig. Nu hoppas jag att det kommer ta ännu längre tid och frågan är om jag ens kommer vilja öppna mejlet från lektören när det kommer.
Nej, jag är inte alls sugen på att ta tag i redigeringen.

Under tiden som ”manusfri” var tanken att jag skulle passa på att ägna mig åt research kring utgivning. Kanske till och med börja planera omslag, men …
Nej, jag har varit för trött.

De första dagarna kände jag även sug efter att ta tag i något helt annat, antingen skriva vidare på den där julnovellen jag nämnde eller kanske börja pilla med del två i den tänkta serien, men …
Nej, det lockar inte heller längre.

Det enda som blir skrivet nu är ett inlägg i veckan här på Debutantbloggen. Trots att jag har massor av bloggidéer som ligger och väntar har jag inte tagit tag i någon av dem än. Därför skriver jag bara ner mina tankar om nuläget istället, det får duga den här veckan.

Det tar dock emot att lyfta saker som kan uppfattas som negativa. Jag vill ju egentligen dela med mig av tips och inspiration här, men ibland är det svårt att ignorera hjärnspöken som hojtar: ”Du skriver fjantiga tips!” och ”Vad har du att komma med egentligen?”.

Jag VET att jag inte ska bry mig om mitt fåniga självtvivel eller vad jag tror att andra tycker. Och jag VET att den här skrivfria tiden förmodligen är precis vad jag behöver. Det är nödvändigt med pauser för att få ny energi. Det tror jag gäller för fler än mig och oavsett var man befinner sig i livet och varför.

Så. Medan jag försöker vänta ut stiltjen i skrivandet konstaterar jag att varken det vanliga livet eller skrivlivet är på topp jämt. Ibland spelar det ingen roll hur mycket beröm man har samlat på sig. Eller som någon konstaterar i mitt manus: ”Det är det som är livet, att känna ALLA känslor”.

Givetvis kommer jag att öppna mejlet med responsen från lektören. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Vart jag än befinner mig då så kommer jag pausa allt och kasta mig över domen. När jag ska ta tag i själva redigeringsarbetet blir en senare fråga. Jag ska försöka lyssna på en god väns råd om att leva i nuet.

Så skönt det var att få skriva av sig lite.
Jag misstänker att det finns fler tvivlare där ute, och är du en av dem hoppas jag att du också vågar lita på att det vänder snart. Oftast gör det ju det.

Samla på beröm och boosta dig själv

Caroline Möllesand samla på beröm

I mitt inlägg förra torsdagen, som handlade om kritik och feedback, skrev jag om hur lätt vi suger åt oss av det som vi uppfattar som dåligt och att vi bland 50 positiva omdömen bara minns de enstaka kommentarer som är negativa. Jag lovade att återkomma med ett tips idag.

Mitt knep för att motverka de där störiga pessimist-tendenserna är att samla på beröm.

Se det som att du skaffar ett konto där du istället för att sätta in pengar, sparar på komplimanger och beröm. Kontot ska fungera som en buffert att plocka ut medel från i tuffa tider. Det kan bli din räddning den där dagen när självförtroendet är i botten, skrivandet går trögt och den inre kritikern håller på att knäcka dig. Vi behöver alla lite tröst och uppmuntran ibland.

Jag upptäckte nyttan av det där vid ett tillfälle när jag hade tänkt samla in kundomdömen för att presentera på min hemsida. Ärligt talat så tog det emot. Det var skämmigt att be mina kunder om den tjänsten, så jag gjorde det inte. Jag ville inte tvinga dem att säga saker som att det är fantastiskt att jobba med mig.
Jag visste dock att jag genom åren hade fått många spontana och tacksamma kommentarer i samband med olika uppdrag. Jag letade bland gamla e-postmeddelanden, tur att man är en samlare, och hittade flera stycken. Jag läste, slickade i mig och upptäckte att orden värmde utan att jag berättade för någon annan.
Kanske hade det varit bra marknadsföring, men jag ville helt enkelt inte skylta med det eftersom jag tyckte det kändes som skryt. Vad jag vill komma till är att det ändå gjorde mig gott att läsa berömmet som andra hade skrivit.

Så, se till att bli en berömuppsnappare. Lär dig identifiera de där tillfällena när du får beröm och komplimanger. Om du får det skriftligt, kopiera och spara i ett separat dokument, eller om det sker muntligt, lägg det på minnet och anteckna någonstans.

Självklart kan detta appliceras på andra områden i livet, typ när någon tycker att du är en fantastisk medmänniska för att du ställer upp för någon annan eller att du är en fin vän som finns där när någon behöver prata, men nu snackar vi skrivande här.

Det här tipset kräver förstås att du har bett någon läsa och kommentera det du skriver. (Har du inte det så tycker jag du gör slag i saken och ber om feedback av någon. Det kan räcka med ett kapitel.)

Har du en text där någon har kommenterat? Bra, öppna det dokumentet. Om du var noggrann när du bad om feedback frågade du också efter vad som fungerar bra. Och förhoppningsvis har din testläsare kommit ihåg att notera de detaljer eller partier som hen tycker om.
Dammsug nu dokumentet efter positiva utrop och kommentarer – kopiera dem, klistra in i ett separat dokument och spara. Där har du ditt konto med beröm.

Själva kontot kan förstås se ut på olika sätt. Antingen gör du så som jag nyss beskrev, samlar positiva kommentarer i ett dokument i datorn, eller så väljer du något av följande:

• Spara i mobilens anteckningar.
• Sätt upp lappar i din skrivhörna.
• Köp en vacker skrivbok där du samlar allt.

När du vill boosta dig själv, plocka fram dokumentet eller skrivboken för att påminna dig själv om att du faktiskt kan skriva bra dialog, är duktig på miljöbeskrivningar eller att du har en story som lockar till fortsatt läsning. Vältra dig en stund i kärlek, det är faktiskt inne med self compassion. Vet du inte vad det är, googla!

För att avsluta med en klyscha:
Var generös med beröm och uppskattning till både dig själv och andra. Det kan göra stor skillnad.

Lär dig att älska kritik och utvecklas av feedback

Att få kritik, respons eller feedback på det man skriver kan vara läskigt.
Ibland jämförs det med att slita ut hjärtat och hänga det i ett skyltfönster – eller att dra ner byxorna framför någon man inte känner. Ganska träffande och småroliga liknelser.

Men … Hallå! Det handlar bara om ord och meningar som kan kombineras på oändligt många olika sätt. Texten går att ändra och kan förbättras. Någon annan kanske kunde ha gjort det bättre från början men väldigt många hade också gjort det sämre.

Jag plockar upp Gudruns tråd från inlägget i måndags där hon skrev så fint om textrespons och att vänja sig vid att ta in andras synpunkter.

Precis så är det, du måste utsätta dig för det jobbiga för att bli van.
Till viss del har jag blivit härdad eftersom mina skriverier har publicerats i tidningar, men det går ändå inte att jämföra. Det var inga skönlitterära texter och det var inte heller någon som aktivt gick in och pekade på saker som jag kunde skrivit annorlunda eller bättre.

Första gången jag fick feedback och respons var på författarkursen. Klart att det var nervöst men vi var åtta personer som var i samma sits och jag tror att vi alla kom över den första nervositeten ganska snabbt. Vi fick dessutom bra vägledning av kursledaren, både i att ge och ta konstruktiv kritik. Förutom att det var intressant att höra hur andra uppfattade mina skrivförsök var det oväntat lärorikt att ge feedback till andra. Win win! En annan viktig upptäckt var att det som en person gillar och tycker är snudd på genialt kan en annan tycka är otydligt och önska utförligare beskrivningar kring. Det är svårt att göra alla nöjda.

Att relationen med min skrivkompis Hanna fördjupades gjorde att jag blev ännu mer van vid att skylta med mitt sätt att sätta ihop orden. Och nu, när mitt manus dessutom har gåtts igenom av flera testläsare, känns feedback som en så viktig och naturlig del i skrivandet att jag aldrig skulle vilja vara utan den.

Så, du som fortfarande skruvar på dig och undrar ifall du verkligen vågar visa upp din text för någon annan: Ta på dig din skottsäkra författarkostym och bara gör det. Både du och manuset kommer må bra av det i slutändan.

För att det ska kännas mindre jobbigt med feedback försöker jag påminna mig själv om följande:

1. Jag skiljer på texten och mig själv som person. Texten är bara en produkt som kan justeras. Det är skrivtekniken och storyn som bedöms – inte jag som individ.

2. Självklart vill jag bli bättre på hantverket. Därför försöker jag lära mig något av den feedback jag får för att kunna förbättra både det aktuella manuset och kommande texter.

3. Även rutinerade och bästsäljande författare behöver hjälp för att förbättra och finslipa sina manus. Ingen skriver ett perfekt råmanus.

4. Vem kommer responsen ifrån, en utbildad lektör eller en glad amatör? Är det bara tyckande eller konstruktiv kritik? En potentiell läsares och bokköpares omdömen kan förstås vara minst lika viktiga som de från ett proffs. Känns ändringsförslagen relevanta i det här skedet? Blir jag osäker kan det vara bra att dubbelkolla och resonera med någon mer innan jag bestämmer mig för att, eller på vilket sätt, jag ska skriva om något.

5. Så länge jag får höra att min text berör och att karaktärerna engagerar vågar jag lita på att jag är på rätt spår.

6. Mycket handlar om tycke och smak. Vi är, tack och lov, olika och med det stora utbudet av böcker och författare som finns är det ingen som kan älskas av alla. Det gör inget. Jag är beredd på att somliga inte kommer gilla varken feelgood-genren jag skriver i eller mitt sätt att skriva.

7. Personen som kommenterar kanske helt enkelt har glömt bort att kommentera de positiva detaljerna? Om jag hade bett om att få veta vad som är bra och fungerar fint hade kommentarerna garanterat sett helt annorlunda ut. Fokus ligger förmodligen mest på att hitta sådant som går att förbättra.

Den sista punkten leder till något intressant. Vi är ju så himla duktiga på att suga åt oss av det som vi uppfattar som dåligt. Du vet, bland 50 positiva omdömen minns vi bara de enstaka kommentarer som var negativa. Det stämmer irriterande nog för egen del.

Vad gör man åt det?
Jag har faktiskt ett knep, men det får bli temat för nästa veckas blogginlägg.
Ha det fint!


För dig som undrar hur bokplanen fortskrider, här är min aktuella att göra-lista:
1. Fortsätta researcharbetet kring egenutgivning. Det stannade av för några veckor sedan p.g.a. skrivupploppet.
2. Dags att ta tag i omslagsdesign.
3. Eventuellt skriva vidare på julnovellen som envist dyker upp i mina tankar.

Om att bestämma sig: ”Jag SKA ge ut en bok”

Caroline Möllesand ska ge ut en bok 2021.

I skrivande stund är det tre månader sedan jag startade mitt skrivkonto på Instagram. Utan det kontot hade jag inte varit där jag är i skrivprocessen. Tack vare det bestämde jag mig för att mitt påbörjade manus skulle bli en bok och mina sporadiska skrivstunder blev betydligt mer målmedvetna efter beslutet.

Delmål 1 är uppnått: Jag har fått ur mig ett helt manus som är ivägskickat till lektör för en första läsning.

(Här är krävs ett förtydligande. Du som läste förra veckans blogginlägg minns nog att min deadline blev lite för tuff och att jag inte var nöjd med slutet. Du som även följer mig på Instagram och såg inlägget den 12/2 vet att jag fick en hel vecka på mig att rätta till det som skavde. Jag har nu skrivit fem nya kapitel för att få bättre ordning på upplösningen. Jabba dabba doo!)

Jag bläddrar tillbaka bland mina Instagraminlägg. Den 18 november skrev jag så här:

***
Vad ska det bli av mitt skrivande?
Ja, vem vet? När jag berättar att jag skriver på ett manus blir många exalterade och säger att de ser fram emot att köpa min bok. Jag svarar skämtsamt att jag förstås ska signera den åt dem. Men är det på skoj eller allvar jag säger så? Måste det bli en bok? Vet inte. De där tankarna växlar lika ofta som vädret i maj.

Ibland tänker jag: ”Nej, jag orkar inte, vågar inte och det är inte tillräckligt bra.” Jag undrar om det är så klokt att utsätta mig för den processen eftersom jag fortfarande återhämtar mig efter utmattning.

Andra dagar är jag ivrig och kan knappt vänta tills min historia blir en färdig bok att stryka handen över. Entreprenören och idésprutan i mig funderar då över saker som bokomslag, baksidestext och försäljningskanaler.

Men så poppar det upp något annat i hjärnan som gör att jag måste plocka fram mobilen och skriva ner det som vill ut. Det är mina två kvinnliga huvudkaraktärer som pratar med varandra om något viktigt. Deras konversation tar sig alltså från mina tankar och blir till meningar som jag senare kan föra över till lämpligt kapitel i manuset.

Precis då känner jag att det kanske inte alls behöver bli någon fysisk produkt som det går att bläddra i. Det är på något sätt tillräckligt för mig att känna hur den där dialogen jag nyss skrev, säger så mycket om mina karaktärer samtidigt som handlingen råkade ta en annan riktning.

Ja, skrivprocessen är nog faktiskt det som fascinerar och ger mig mest just nu. Samtidigt är jag nyfiken. Hur känns det att ge ut en bok? Hur skulle min påhittade historia tas emot?
***

Tack vare att jag formulerade och skrev ner mina tankar i det där inlägget blev det tydligt hur velig jag var. Jag både ville och inte ville. En ganska frustrerande vardag ihop med den där meningen på slutet, ”Hur känns det att ge ut en bok?”, var anledningen till att jag äntligen bestämde mig. Något måste hända. Det SKA bli en bok.

Bara några dagar senare skickade jag iväg min ansökan hit, till Debutantbloggen. Jag formulerade mina mål om att, och varför, jag satsar på egenutgivning. Det lät förmodligen intressant (eller galet), för här är jag idag.

Det faktum att jag satte ett väldigt tydligt mål – en utgiven bok under 2021 – gjorde att jag nu har fått ihop 90.000 ord. Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men det gick snabbt den sista trimestern. Äh, både termen och den matematiska logiken blir fel, för min råmanusgraviditet har varat i hela 16 månader.

Hur som helst … Mitt skrynkliga foster (eh, manus) är nu i nästa stadie och ska med hjälp av barnmorska (lektör/redaktör) genomgå en utdragen förlossning (redigering) och så småningom bli en fullgången och någorlunda välartad bebis.

Även om jag har långt kvar till slutmålet är det intressant att reflektera över hur mycket som kan hända när man väl bestämmer sig för något. För mig var det avgörande att 1. komma ut ur skrivgarderoben och 2. berätta om mitt mål även för andra.

Och jo, det ÄR läskigt att tvinga sig själv att hoppa – men för mig har det varit värt det flera gånger om.

Är du också en velpotta? Testa och se vad som händer om du bestämmer dig!

Min dagbok om dagarna före deadline

Caroline Möllesand deadline

Det är onsdag kväll och klockan är efter 22. Det har knappt gått en halvtimme sedan jag skickade mitt manus till lektören.
Ja, första versionen av mitt manus är äntligen klart!

Jag borde jubla och fira, gör jag det? Njae.
Visst är det skönt att jag har tagit mig förbi första etappmålet. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag sitter här vid datorn och är jäkligt trött, missnöjd med slutet och skriver det här blogginlägget som ska publiceras om några timmar.

Välkommen till författarlivet Caroline!
Förlåt, det låter nästan som om jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag älskar fortfarande det här självplågeriet med press, tvivel och ändrade planer.

Du får hänga med hur tankarna har gått inför min deadline. När jag kom överens med min lektör var det jag själv som satte datum för inlämning. Just då kändes det fullt rimligt, med lite lagom press så att jag skulle anstränga mig en aning extra.

Onsdag – 1 vecka före deadline
Jag började känna att det kanske kunde bli lite tajt med tiden. Jag hade ju som sagt inte ens skrivit råmanuset klart. (Jag vet, det är ett inlägg för sig: ”Varför bokar man lektörsläsning innan man har skrivit färdigt?”)
Flera i min närhet tyckte att jag kunde säga till lektören att jag blir försenad eller att jag bara skickar en del av manuset. Hmm, skulle jag verkligen inleda mitt samarbete med denna viktiga person genom att framstå som en slarver som inte klarar att hålla sin egen satta deadline?
Nej! Det var inget alternativ. Jag visualiserade is i magen och all det där och skickade till testläsare parallellt med att nya kapitel växte fram. (Här måste jag klämma in ett tack till Hanna, Linda, Josefin och Helena som har läst och stöttat mig.)

Fredag – 5 dagar före deadline
Jag skrev så här till min lektör: ”Hur ligger du till med din tidsplan? Jag skriver för fullt på upplösningen i mitt manus och räknar med att skicka 100% av manuset till dig senast kl. 23:59 på onsdag den 10 februari. Har nu nått ca 93% …”
Det fanns en liten förhoppning att mitt förtäckta rop på hjälp skulle hörsammas. Svaret blev: ”Hoppas och tror att jag ska klara tidsplanen vi har bestämt. Ser fram emot att läsa ditt manus!”
Bara att bita ihop och fortsätta med samma mål i sikte.

Lördag – 4 dagar före deadline
Här kom den första lilla krisen. Jag hade avsatt hela helgen till bara skrivande och hade oceaner av tid. Härligt!
Men det kom inget. Jo, enstaka meningar pressades fram utan något som helst flyt. Det var bara att pausa. Jag tog tag i redigering istället och efter det testade jag att flödesskriva. Satte en timer och tvingade mig att bara skriva utan att tänka eller korrigera. Då släppte det äntligen och jag kom framåt.

Söndag – 3 dagar före deadline
Då jäklar hände det grejer. Ett helt annat flyt. Tror faktiskt det blev fem kapitel. Som jag har berättat tidigare så har jag haft en hel del förberett, det har underlättat. Här var känslan att jag hade knutit ihop alla trådar på ett bra sätt. Nu hade jag bara två kapitel kvar att skriva på tre dagar. De två kapitlen kan nästan kallas epilog, de äger i alla fall rum längre fram i tiden. Lätt som en plätt!

Caroline Möllesand
Bara två kapitel kvar! Trodde jag …

Måndag – 2 dagar kvar
Måndag eftermiddag körde jag igång med näst sista kapitlet. Här krävdes för ovanlighetens skull en himla massa research för flera olika saker. Hur kunde jag ha missat att förbereda det? Det tog flera timmar, men jag fixade det. Hann med lite redigering också.

Tisdag – 1 dag kvar
Jag hade på känn att de sista kapitlen jag skrev i söndags, inte hade landat helt rätt. Utan att gå in på detaljer om vad slutet innehåller så gick det både för lätt och för snabbt. Det bekräftades av två testläsare. EN testläsare kan möjligtvis ha fel, ha ha, men inte TVÅ!
Så efter 40 minuters telefonkonferens med skrivkompisen Hanna och ett flertal mail med testläsaren Helena, kom jag fram till att jag var tvungen att ändra.
Jag sörjde det inte ens, det var bara att göra om och göra rätt. Två kapitel blev helt omskrivna och ett fick utgå helt. Det skulle ersättas med tre nya! Ja, det måste nämligen hinna hända lite mer. Tyvärr blev de bara påbörjade.

Caroline Möllesand
Måste skriva om!

Onsdag – Deadline
Klockan 14, med tio timmar kvar till deadline (23:59) var jag tvungen att fatta ett beslut. Var det verkligen realistiskt att skriva tre eller fyra nya kapitel samt hinna redigera.
Nej. Tyvärr. Buhu.
Jag fick rikta in mig på tråkiga ”Plan B” – att leverera ett manus där jag inte är helt nöjd med de 4-5 sista kapitlen. Så fick det bli. Alltså hade jag ”bara” ett kapitel – avslutet – kvar. Och det kan ha varit manusets svåraste att skriva. Kanske för att jag inte var helt nöjd med händelseförloppet och för att jag skulle behöva lämna ifrån mig något jag inte är 100 procent nöjd med.

Ja, ja … Har jag tur hinner lektören inte komma så långt i sin läsning förrän jag levererar ett nytt slut som jag är mer nöjd med.

Så jag väntar nog med att fira tills jag har skrivit om det där slutet. Och därefter kommer jag ändå ha flera månader på mig att skriva om ännu mer innan det är dags för ny testläsning och redaktör.

Hade det hjälpt om jag satt deadline en månad senare?
Nej, jag hade jag förmodligen ändå suttit in i det sista och varit halvnöjd.

Bloggar med skrivtips: Här är de 3 bästa!

Caroline Möllesand Bloggtips
Dags att läsa skrivtips … Läsglasögon på!

Det finns många skrivsajter och skrivbloggar som bjuder på skrivtips, men här har du de tre bästa, enligt mig.

När mitt skrivintresse vaknade på allvar var Debutantbloggen en av de första skrivrelaterade bloggarna jag hittade. Jag tyckte upplägget var trevligt och det var kul att jämföra och få reda på hur de olika författarna hade gått till väga för att komma igång med sitt skrivande. Då hade jag inte en tanke på att jag så snart skulle vara en av de som skriver här. Nu känner jag mig manad att bidra med något matnyttigt och användbart.

Det här inlägget är främst riktat till dig som skriver och som vill lära dig mer. Är det förresten någon som är fullärd när det kommer till skrivande?

När jag var i början av min ”hobbyförfattarresa”, var jag oerhört hungrig och törstig efter kunskap, tekniker, verktyg och andras erfarenheter som har med skrivande att göra. Jag lusläste alla inlägg i författargrupperna på Facebook, mycket lärorikt. Jag googlade förstås efter författarsidor och skrivsajter och hittade en hel uppsjö.

Det finns många personliga författarbloggar som jag tycker om. Jag älskar att inspireras av hur andra gör och lever sina skrivliv. Många av dem uppdateras ganska sporadiskt och det har jag full förståelse för. Det kräver tid och engagemang att skriva intressanta blogginlägg vecka efter vecka. Och för de flesta är det nog så att man hellre lägger sin värdefulla skrivtid på det aktuella manuset.

Ganska snart hittade jag några mer kunskapsbetonade favoritbloggar. Att läsa deras inlägg är som att skyffla guldpengar hos Joakim von Anka!

Det dessa tre personer har gemensamt är att de har varit uthålliga och bloggat i många år, därför innehåller deras sidor flera hundra inlägg. Det är lätt att fastna, ”ska bara läsa ett inlägg till.”
(Du som vill ha kort och lättsmält får gå till Instagram istället.)
Här kommer de, utan inbördes ordning:

  1. Dinbokdröm.se

Den här sajten drivs av författaren Kristina Svensson och handlar om, precis som adressen antyder, att förverkliga sina författardrömmar. Hon delar med sig av kunskap som förvärvats både genom egna och andras erfarenheter. Här finns bland annat författarintervjuer, konkreta tips för skrivfasen, råd om utgivning och inspiration för att nå ut med sin bok. Omfattande och gediget innehåll!


Lennart Gullbrandsson
  1. Elementx.se

Lennart Guldbrandsson är författare, lektör, skrivcoach, spökskrivare och föreläsare. Han ligger bakom sidan och bloggen som han kallar ”Element X”. Där bjuder han på blandade resurser för författare: skrivtips, manualer, listor, svar på vanliga frågor och mycket mer. Många flikar och menyer att botanisera bland!


Pia Lerigon
  1. Pialerigon.se

Författaren, lektören och författarcoachen Pia Lerigon har en författarsida med blogg. På Bokmässan 2017 valdes den till Sveriges bästa skrivblogg. Grattis! Delen jag vill tipsa om är sidan med skrivtips i bokstavsordning. De baseras på skrivtips hon själv fått eller lärt sig under skrivandets gång. Många och långa inlägg – hundratals!


Jag önskar dig trevlig läsning och hoppas att du lär dig något nytt! Glöm bara inte att återkomma till oss här på Debutantbloggen ibland. 🙂

Tipsa gärna om fler intressanta skrivbloggar i kommentarerna.

Min första skrivarvän – lika speciell som första kärleken

Caroline Möllesand

Skrivkompis, författarvän, bläcksyster … Ja, det finns många olika benämningar.
Under min hittills korta karriär som hobbyförfattare har jag träffat på flera likasinnade som jag har klickat lite extra med. Utan att nämna några namn så vet ni nog vilka ni är. Tack för att ni finns!

Våra vägar har bland annat mötts på författarkurser, onlineseminarier, Facebook och Instagram. Vi har gjort allt från att komma med tips och bolla idéer med varandra till att testläsa och lämna feedback.

Nu hoppas jag att mina fina och värdefulla skrivkompisar inte blir svartsjuka. Det här inlägget kommer nämligen handla om Hanna, min första skrivarvän. Ni vet hur det brukar vara med den första kärleken … Den är speciell. Kanske för att allt är så nytt och oväntat då?

”Första dejten” med Hanna.

Hanna och jag fick kontakt på den där författarkursen på distans som jag har berättat om. Några dagar innan utbildningen körde igång kunde alla läsa varandras presentationer på lektionssajten, och redan då blev jag förtjust i henne. Den där fyrabarnsmorsan från Stockholm var på sätt och vis lik mig, men ändå inte.

Kursen drog igång och det visade sig att hon var en av de som redan hade ett påbörjat manus. Jag kan inte minnas att jag hade läst feelgood innan dess, men efter att ha läst hennes första kapitel var jag såld. Det var precis sådant jag ville läsa om: vanliga människor i nutid med dilemman och drömmar. Det hon skrev kunde lika gärna ha handlat om någon av mina vänner.

Helt enligt instruktionerna gav vi varandra feedback på lektionssajten varje vecka. Jag var eld och lågor över det hon skrev, men det kändes pinsamt att ösa för mycket lovord över henne inför alla andra. Efter att ha hittat henne på Facebook drog jag iväg ett meddelande på Messenger – som värsta stalkern.

Som tur var blev hon bara glad över att få närmare kontakt med mig. Puh!
Efter åtta veckor, när kursen var slut, hade jag ännu inte påbörjat mitt eget manus. Hanna lovade dock att fortsätta skicka kapitel till mig och jag gav henne feedback. Att se hennes story växa fram var så lärorikt och inspirerande att jag bara var tvungen att komma igång med ett eget projekt.

Så, när jag hade kläckt min bokidé fick hon ganska snart ta del av mina tankar, karaktärer och mitt synopsis. Hon pushade och kom med synpunkter. Sedan fick hon börja läsa, kapitel för kapitel.

Vår relation blev som bränsle. Den gjorde att vi kom framåt. Det var så magiskt bra att ha någon som väntade på fortsättningen, och det fick mig att skriva vidare. Utan henne hade jag inte fått den rivstart jag fick.

Någon gång i januari förra året började vi prata om att det vore roligt att träffas, och åka på skrivhelg ihop. (Ja, det här var före corona.) Vi kom fram till att vi skulle mötas halvvägs mellan Stockholm och Kalmar. När jag letade efter lämpliga ställen för vår träff insåg jag att det skulle bli en för stor ansträngning i mitt utmattade tillstånd att åka 20 mil tur och retur.
Så jag kom med ett förslag: ”Om du kommer till mig i Kalmar så betalar jag halva din resa.” Som den fina vän hon är så blev det så.

En fredagseftermiddag mötte jag henne vid tåget, och där kom hon som ett skrattande yrväder. Bland det första hon sa var att hon och hennes man hade skojat om att jag kanske inte var den hon trodde, att jag istället var en man med onda avsikter, ha ha.

Den utvalda platsen för vår skrivarhelg var Ekerum Resort Öland, och på vägen dit visade jag henne några av platserna från mitt manus. Vet inte om hon var så jätteintresserad, men det fick hon stå ut med.

Caroline Möllesand
Under ett av skrivpassen satt vi i tornet ovanför restaurangen med utsikt över golfbanan och Kalmarsund.

Skrivhelgen blev i alla fall en succé. Förutom våra inplanerade skrivpass åt vi god mat, pratade om vårt skrivande och våra liv. Det var häftigt att mötas via vårt gemensamma skrivintresse och häva ur sig så mycket. Inte så ofta man gör det med nya bekantskaper i den här åldern, inte jag i alla fall. Mycket berikande!

På grund av olika omständigheter har vår kontakt varit sporadisk sedan i våras. (Jag hade flera månaders skrivpaus och Hanna blev färdig med sitt råmanus.) Men nästa gång vi hamnar i skrivfas kommer vi finnas där för varandra igen.

Det finns dessutom en bonusgrej med Hanna, och det är att hennes manus utspelar sig i Thailand. Gissa om jag längtar tills vi kan träffas igen, då är det ju hennes tur att visa runt och betala halva min resa.

– – – – – – – – 

Vänta, jag höll på att glömma en viktig sak. Någon gång i början satte vi upp några riktlinjer, eller budord, för vår ”skrivförädlande verksamhet”. De kanske kan vara till hjälp för andra skrivarvänner?

  1. Texter eller kapitel behöver inte vara perfekta eller färdiga när de skickas. 
  2. Nervositet och prestationsångest känner vi vid andra tillfällen, INTE med varandra. 
  3. Feedback behöver inte heller vara perfekt. Ingen stress och inget måste med detaljerad feedback, glada hejarop räcker långt.
  4. Vi gör det här för att träna, testa oss fram och bli bättre – inte för att visa vad vi redan kan. 
  5. Vi fungerar som extrahjärna åt varandra, dvs prövar idéer och bollar tankar. 

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)