Min första skrivarvän – lika speciell som första kärleken

Caroline Möllesand

Skrivkompis, författarvän, bläcksyster … Ja, det finns många olika benämningar.
Under min hittills korta karriär som hobbyförfattare har jag träffat på flera likasinnade som jag har klickat lite extra med. Utan att nämna några namn så vet ni nog vilka ni är. Tack för att ni finns!

Våra vägar har bland annat mötts på författarkurser, onlineseminarier, Facebook och Instagram. Vi har gjort allt från att komma med tips och bolla idéer med varandra till att testläsa och lämna feedback.

Nu hoppas jag att mina fina och värdefulla skrivkompisar inte blir svartsjuka. Det här inlägget kommer nämligen handla om Hanna, min första skrivarvän. Ni vet hur det brukar vara med den första kärleken … Den är speciell. Kanske för att allt är så nytt och oväntat då?

”Första dejten” med Hanna.

Hanna och jag fick kontakt på den där författarkursen på distans som jag har berättat om. Några dagar innan utbildningen körde igång kunde alla läsa varandras presentationer på lektionssajten, och redan då blev jag förtjust i henne. Den där fyrabarnsmorsan från Stockholm var på sätt och vis lik mig, men ändå inte.

Kursen drog igång och det visade sig att hon var en av de som redan hade ett påbörjat manus. Jag kan inte minnas att jag hade läst feelgood innan dess, men efter att ha läst hennes första kapitel var jag såld. Det var precis sådant jag ville läsa om: vanliga människor i nutid med dilemman och drömmar. Det hon skrev kunde lika gärna ha handlat om någon av mina vänner.

Helt enligt instruktionerna gav vi varandra feedback på lektionssajten varje vecka. Jag var eld och lågor över det hon skrev, men det kändes pinsamt att ösa för mycket lovord över henne inför alla andra. Efter att ha hittat henne på Facebook drog jag iväg ett meddelande på Messenger – som värsta stalkern.

Som tur var blev hon bara glad över att få närmare kontakt med mig. Puh!
Efter åtta veckor, när kursen var slut, hade jag ännu inte påbörjat mitt eget manus. Hanna lovade dock att fortsätta skicka kapitel till mig och jag gav henne feedback. Att se hennes story växa fram var så lärorikt och inspirerande att jag bara var tvungen att komma igång med ett eget projekt.

Så, när jag hade kläckt min bokidé fick hon ganska snart ta del av mina tankar, karaktärer och mitt synopsis. Hon pushade och kom med synpunkter. Sedan fick hon börja läsa, kapitel för kapitel.

Vår relation blev som bränsle. Den gjorde att vi kom framåt. Det var så magiskt bra att ha någon som väntade på fortsättningen, och det fick mig att skriva vidare. Utan henne hade jag inte fått den rivstart jag fick.

Någon gång i januari förra året började vi prata om att det vore roligt att träffas, och åka på skrivhelg ihop. (Ja, det här var före corona.) Vi kom fram till att vi skulle mötas halvvägs mellan Stockholm och Kalmar. När jag letade efter lämpliga ställen för vår träff insåg jag att det skulle bli en för stor ansträngning i mitt utmattade tillstånd att åka 20 mil tur och retur.
Så jag kom med ett förslag: ”Om du kommer till mig i Kalmar så betalar jag halva din resa.” Som den fina vän hon är så blev det så.

En fredagseftermiddag mötte jag henne vid tåget, och där kom hon som ett skrattande yrväder. Bland det första hon sa var att hon och hennes man hade skojat om att jag kanske inte var den hon trodde, att jag istället var en man med onda avsikter, ha ha.

Den utvalda platsen för vår skrivarhelg var Ekerum Resort Öland, och på vägen dit visade jag henne några av platserna från mitt manus. Vet inte om hon var så jätteintresserad, men det fick hon stå ut med.

Caroline Möllesand
Under ett av skrivpassen satt vi i tornet ovanför restaurangen med utsikt över golfbanan och Kalmarsund.

Skrivhelgen blev i alla fall en succé. Förutom våra inplanerade skrivpass åt vi god mat, pratade om vårt skrivande och våra liv. Det var häftigt att mötas via vårt gemensamma skrivintresse och häva ur sig så mycket. Inte så ofta man gör det med nya bekantskaper i den här åldern, inte jag i alla fall. Mycket berikande!

På grund av olika omständigheter har vår kontakt varit sporadisk sedan i våras. (Jag hade flera månaders skrivpaus och Hanna blev färdig med sitt råmanus.) Men nästa gång vi hamnar i skrivfas kommer vi finnas där för varandra igen.

Det finns dessutom en bonusgrej med Hanna, och det är att hennes manus utspelar sig i Thailand. Gissa om jag längtar tills vi kan träffas igen, då är det ju hennes tur att visa runt och betala halva min resa.

– – – – – – – – 

Vänta, jag höll på att glömma en viktig sak. Någon gång i början satte vi upp några riktlinjer, eller budord, för vår ”skrivförädlande verksamhet”. De kanske kan vara till hjälp för andra skrivarvänner?

  1. Texter eller kapitel behöver inte vara perfekta eller färdiga när de skickas. 
  2. Nervositet och prestationsångest känner vi vid andra tillfällen, INTE med varandra. 
  3. Feedback behöver inte heller vara perfekt. Ingen stress och inget måste med detaljerad feedback, glada hejarop räcker långt.
  4. Vi gör det här för att träna, testa oss fram och bli bättre – inte för att visa vad vi redan kan. 
  5. Vi fungerar som extrahjärna åt varandra, dvs prövar idéer och bollar tankar. 

Lägesrapport: manus, testläsare och lektör

Caroline Möllesand

Här i Kalmar händer det en hel del på min bokfront och under tiden har snön både hunnit lägga sig och regna bort. Det är dags för en lägesrapport.

Manuset växer!

Jag skriver fortfarande på råmanuset och det går ganska stadigt framåt. Vissa dagar skriver jag ingenting medan det flödar desto mer andra dagar. Just nu har jag inget dagligt skrivmål eftersom jobbet måste komma först och därefter får orken avgöra. Men min skrivlängtan är stor.

Jag har gissningsvis 12.000 ord kvar att skriva. Hur kan jag veta det så detaljerat?
Jo, mina kapitel har hittills bestått av ca 1.000 ord i snitt. Dessutom har jag redan klart för mig vad som ska hända. Alla kommande kapitel är förberedda, dels med en beskrivning av scenerna men där finns även textstycken och dialoger inlagda. Det är sånt som jag har antecknat tidigare och petat in.

Jag har hela tiden tänkt att de där förberedelserna kommer hjälpa mig, och på ett sätt gör de verkligen det. Det är skönt att mötas av ett nytt kapitel som redan innehåller något jämfört med att bländas av ett blankt dokument.

Men … I helgen som gick var målet att få två kapitel klara. Där fanns en hel del stoff att utgå från, men oj vad det trilskades. Jag upptäckte att det inte alltid är så lätt att reda ut sitt eget trassel.
Även om det var mer komplicerat och tog längre tid än jag trodde kom jag fram till delmålet. Det var fantastiskt skönt när allt föll på plats, och det som jag trodde skulle bli två kapitel blev till slut tre.

Manus för testläsning
Del av mitt manus som jag gav bort i julklapp.

Jag har hittat testläsare!

Redan i julas lämnade jag 34 kapitel till min mor och svärmor. Det kallar jag dock inte för testläsning, det var mer en kul grej att ge bort i julklapp.
För några veckor sedan fick min goda vän Linda börja läsa. Jadå, jag vet att nära kompisar kan vara för snälla i sina kommentarer. Hon är dock viktig i sammanhanget eftersom hon både har lokalkännedom och vissa expertkunskaper. En rutinerad läsare är hon också, så på bara en dag tog hon sig igenom 47 kapitel och lämnade mycket värdefull feedback.
Dagen efter var hon tyvärr med om en olycka där hon bröt armen och hamnade på sjukhus. Då fick jag ännu mer fart och motivation för att få fler kapitel färdiga för läsning. Klart att hon skulle få lite underhållning i sjuksängen.

Sedan efterlyste jag ytterligare en testläsare mitt Instagramkonto. Bingo! Jag fick flera svar och de två första som hörde av sig fick 56 kapitel att läsa. Den ena har jag redan fått svar från och det var otroligt spännande att få veta hur hon uppfattade karaktärerna och handlingen.
Förstår om du är nyfiken, men mer än så säger jag inte om det just nu. Jag kommer göra ett separat inlägg om testläsare längre fram. Finns mycket intressant att lyfta och lufta om det.

Någon blir kanske fundersam. Är det inte knasigt att använda testläsare innan råmanuset är komplett?
Nej, jag gillar att få feedback och kommentarer under tiden. Texten var inte heller helt ”rå” eftersom jag har läst igenom och fixat en del under tiden. En annan anledning till att jag inte ville vänta längre hör ihop med nästa stycke.

Jag har valt lektör!

Även om jag redan hade hyfsat bra koll använde jag mig åter igen av Instagram. Den här gången för att få lite hjälp i sökandet efter lektör och redaktör. Den generösa skrivcommunityn delade med sig av många bra tips och efter att ha googlat, jämfört, mejlat och pratat med ett antal lektörer hade jag massor att fundera på. Det var inte lätt att välja bort duktiga proffs som säkert hade kunnat göra underverk för mig och mitt manus.
Men jag har alltså bestämt mig. Det känns tryggt och bra men jag kommer vänta med att berätta vem valet föll på. Just precis, det kommer ett separat inlägg om det längre fram.

Glädjande att höra var att alla som jag valde mellan har mycket att göra under våren, några var näst intill fullbokade. Så ett gott råd om du funderar på att anlita lektör – boka i god tid.

I och med lektörsläsningen har jag också en deadline.
Jag har 20 dagar på mig att skriva färdigt, gå igenom testläsarnas kommentarer och grovredigera. Den 10 februari ska jag nämligen skicka manuset till lektören.
Låter det omöjligt?
Tyst! Säg inget.
Klart att det går.
(Tänk dig en smiley med ansträngt leende här.)

Att hitta sin bokidé – med hjälp av Sofie Sarenbrant

Att hitta sin bokidé. Caroline Möllesand och Sofie Sarenbrant
Till vänster: Hon som hade svårt att hitta sin bokidé.
Till höger: Hon som hjälpte till – Sofie Sarenbrant (Foto: Thron Ullberg)

När jag gick den där skrivarkursen förra hösten var det flera kurskamrater som redan hade påbörjade skrivprojekt och romaner. Jag var imponerad av dem och deras texter. De applicerade ofta kursens övningar på sina egna historier och vi andra fick inblick i deras manus och kunde följa hur de utvecklades. Inspirerande!

Det gick förstås precis lika bra att göra veckans övningar utan eget projekt, men ändå var det något som lockade med att skriva på något längre, inte bara korta texter. Men hur mycket jag än ville det, så var det tyvärr ingen idé som pockade på uppmärksamhet och ingen story som ville berättas.

Jag fick rådet att skriva något kortare, till exempel en novell, för att komma igång. Jag påbörjade några olika men fick aldrig den rätta känslan. Det var inget som kändes värt att utforska mer eller skriva vidare på.

Sedan fick jag rådet att leta bakåt i mitt eget liv. Visst har jag varit med om spännande saker och oväntade händelser, men inte något som fick mig att gå igång.

För första gången i mitt liv besökte jag Bokmässan i Göteborg. Detta var 2019 och jag åkte dit själv eftersom jag inte klarade att umgås med någon i så många timmar. Jag behövde vara i min egen bubbla och kunna dra därifrån om jag blev tvungen. Det finns mycket att berätta om den dagen, men här handlar det om det viktigaste ögonblicket:
Då jag kläckte min bokidé.

Ett av dagens författarsamtal som jag siktat in mig på var det med David Lagercrantz, Sofie Sarenbrant och Maria Adolfsson. Temat var ”Skapa spänning”. (Inte för att jag hade planer på att skriva en deckare, och det har jag fortfarande inte.)

Det är säkert fler än jag som tycker att David Lagercrantz är underhållande och intressant att både se och lyssna på, men det var ändå Sofie Sarenbrant som lockade mig mest.

Ifall du tillhör minoriteten som inte känner till henne, så borde du åtminstone veta att hon utsågs till Årets Deckarförfattare 2019 och 2020. Dessutom har hennes böcker sålt i 3 miljoner exemplar i 15 länder. Om du gillar svenska spänningsromaner och ännu inte har läst serien om kriminalinspektör Emma Sköld, gör det! (Och brukar du inte läsa deckare eller spänning tycker jag ändå att du ska ge Sofies böcker en chans.)

Nu till seminariet. Kulturskribenten Kerstin Bergman var moderator och det var ett uppsluppet samtal med många skratt. Författarna pratade om hur de jobbar med intrig, karaktärer och miljö för att få läsaren engagerad. Där någonstans kom det på tal att Sofie gärna skriver om saker hon är rädd för. Då blev det huggsexa på scenen om vem som egentligen är Sveriges räddaste deckarförfattare.
Så här sade Sofie Sarenbrant:
”Jag är väldigt rädd för det mesta och det gör att jag alltid får nya idéer.”

Där hade jag det.
Det var så jag skulle hitta min bokidé.
Genom att fråga mig själv: Vad är jag rädd för?

Det finns förstås massor av skrämmande saker: våld, mobbing, stöld, olyckor, ensamhet, misshandel, sjukdom, missbruk, död … Du kommer säkert på ännu fler saker.
Jag utgick från det jag var allra räddast för just då – att förlora min älskade man.
Vid den tidpunkten var jag enormt beroende av honom, det är jag fortfarande, men då var jag skörare än jag någonsin varit. Att han skulle dö var det värsta jag kunde tänka mig.

Klippan i mitt liv. Att förlora honom var min största rädsla.

Nej, jag ska inte bli mer sentimental än så.
Det var heller aldrig aktuellt att skriva om mig själv eller min man.

Men ur den rädslan föddes temat till min bokidé:
Hur går man vidare och hittar meningen med livet efter att ha förlorat någon man älskar?

TACK, Sofie Sarenbrant! Dina ord knuffade mig i helt rätt riktning.
Äntligen hittade jag ett ämne som berörde mig tillräckligt mycket för att börja fantisera om karaktärer och handling.
Men det är en helt annan historia.

Jag är nyfiken. Du som skriver, hur hittade du din första bokidé? Kommentera gärna!

Tips nr 1: Här finns det aktuella samtalet från Bokmässan 2019 att lyssna på.

Tips nr 2: Du kan se de digitala författarsamtalen från Bokmässan 2020 ända fram till 31 mars 2021. Skapa en användarprofil och se programmet här. (Fyra dagar att välja på.)

Jag har inte drömt om att ge ut en bok

Bokdrömmar Caroline Möllesand

Man läser om debutanter som längtat hela sina liv efter den där boken.
Jag har inte gjort det.
Det känns tråkigt. Som om jag missat något.
För visst är det vackert att drömma och längta?

Jag frågar mig själv varför jag inte haft den där drömmen. Så länge jag kan minnas har jag varit en person som verkligen älskat att både läsa och skriva. Livlig fantasi har jag också välsignats med, och haft turen att få arbeta med texter av olika slag.

Så här i efterhand kan jag tycka att förutsättningarna har funnits. Det hade på något sätt varit logiskt att vilja skriva något annat. En bok till exempel.

Men jag har inte ens snuddat vid tanken eftersom jag har trott att jag inte KAN.
Det har verkat för komplicerat.

Jag har tänkt att författare måste besitta en särskild sorts intelligens som gör dem kapabla att skapa flera hundra sidor text som hänger ihop och bildar magi.
Och så uthållig och finurlig man måste vara för att lyckas paketera sina tankar så att de blir underhållande, medryckande och överraskande.

Men så dök den upp, den där slumpen.

Förra sommaren, 2019, när mitt liv var som mest frustrerande, läste jag en författarintervju med Liane Moriarty. Det var mycket med henne som var inspirerande, och jag fick ett infall:
Jag vill också lära mig skriva skönlitterärt!

Dels behövde jag något nytt att fokusera på, men jag ville också testa ifall det gick att gymnastisera igång den tröga och utmattade klumpen innanför pannbenet.

Jag hittade en skrivarkurs på distans för Jorun Modén och blev kär.
Inte i henne, men i processen att skriva.

Du som skriver vet att det är stor skillnad mellan att skriva tidningsreportage och att skriva fiktion. Jag längtade efter varje ny lektion som gav mig nya verktyg och övningar inom områden som dramaturgi, perspektiv och gestaltning.

För mig var det perfekt att kunna ägna mig åt något nytt utan att behöva träffa folk, och dessutom kunde jag göra det helt i min egen takt när jag hade tillräckligt med ork. Det var roligt att upptäcka och utforska ett område bara för nöjes skull, helt utan press.

På något sätt fick skrivandet min trötta hjärna att vakna till liv igen. Halleluja!
Nej, jag är inte religiös, men det krävs kraftord för att beskriva känslan som uppstod när jag vågade tro att jag fortfarande hade förmågan att vara kreativ.

Den första kursen varade i åtta veckor och det var givet att jag skulle haka på även kurs nummer två. Däremellan var det någon månads uppehåll och det var då jag kläckte idén till mitt skrivprojekt. Från början, och under lång tid, var det tänkt att vara just det – ett projekt att öva på och ett tidsfördriv.
Inte en bok.

Men, tänk så bra att man kan ändra sig.
För även om det har gått sakta, och ibland stått helt stilla, så har mitt manus vuxit och blivit större än jag kunde ana. Och under den processen har faktiskt något väckts till liv.
Äntligen drömmer jag också om att ge ut en bok! Bättre sent än aldrig.

Till sist:
Jag antydde i mitt första inlägg förra veckan att ni skulle få hänga med i realtid på min väg mot bokutgivning. Vissa gånger blir det genom ett helt blogginlägg och ibland, som nu, via min att göra-lista:

  1. Skriva vidare på manuset. Allt finns i huvudet, det ska ”bara” ut.
  2. Hitta en feelgoodig testläsare. Kan det vara du? Hör av dig.
  3. Välja lektör/redaktör. Så viktigt att det känns rätt.

Välkommen hem till mig på nyårsfest!

Caroline Möllesand

Nyårsafton är här. Föreställ dig att du har fått en tjusig inbjudan till nyårsmiddag hos mig. Låter det otippat? Strunta i det, för nu står du redan utanför mitt hus, kanske med en flaska vin som gåbortpresent, och ringer på dörren.

Det dröjer en stund innan jag öppnar och då har jag bara trosor och behå på mig. Jag har nyss kommit ut ur duschen, så du får hänga med en trappa upp när jag väljer kläder och sminkar mig. Sedan får du slå dig ner i köket och sippa på en fördrink medan jag fixar något ätbart åt oss. Självklart lägger jag ner både själ och hjärta för att vi ska få en trevlig och minnesvärd kväll ihop. Jag hoppas så innerligt att mina ansträngningar blir till belåtenhet.

Kan du se liknelsen mellan det du nyss läste och processen att ge ut en bok?
Bra, då kanske du förstår.
Jag är inte klar.
Varken med någon middag eller med mitt manus.
Nej, inte ens råmanuset är färdigskrivet.
Inte har jag blivit antagen av förlag heller.
Hur skulle jag kunna ha blivit det? Jag har ju inget manus att skicka in.

Du som fortsätter att läsa mina blogginlägg här kommer få hänga med, nästan i realtid, på vägen till det som är tänkt att bli en utgiven roman.

Men varför skriver jag här på Debutantbloggen om jag inte har kommit längre?
Ja, det borde egentligen våra bloggföreträdare svara på. I brevet till oss som blev antagna skrev de så här:

”Det var ni som fångade vårt intresse och vi ser att ni kan bidra med en bra mix och därmed skapa en bredd med era olika ingångar till bloggen.”

Ha ha, det känns nästan som om jag blev inkvoterad för mångfaldens skull. Det gör inget. Klart att det ska vara en bra blandning här. Dessutom tror jag att jag representerar många skrivande själar där ute. Kanske är just du en berättarivrig idéspruta, som filar på ditt manus och undrar om det duger för utgivning?

Men vad är jag då för galning som ger mig in i detta?
Jo, en blivande 50-åring som håller på att återhämta mig från utmattning och vill ta vara på livet som verkar ha återvänt. Mitt i allt elände har jag upptäckt skrivandet och vill se vart det bär. Därför vågar jag chansa för att slippa undra vad som kunde ha blivit av mitt manus och hur det hade känts att ge ut en bok.

Men visst finns det tvivel, tro inget annat. Inom mig pågår en högljudd kamp mellan två typer som jag kallar för JAGUAREN och KYCKLINGEN.

Jaguaren är hon som är stark och självsäker. Hon vågar nästan vad som helst och verkar vara beroende av adrenalinet som rusar i blodet och ger kickar. Det var hon som skrev det övertygande ansökningsbrevet som fick mig antagen till Debutantbloggen.

Sedan har vi den lilla rädda kycklingen. Med sin låga självkänsla och sitt ständiga ältande tror hon att hon ska misslyckas med det mesta eftersom hon ser sig som ömtålig och värdelös. Och vad ska folk tycka och tänka? Hon fick mig nästan att lämna återbud till det här bloggskrivandet.

Men, här är jag ändå och jag börjar landa i mitt beslut. Nu ska jag fokusera på det som behöver göras och försöka njuta istället för att noja. Det är hög tid att kräva lite respekt och tilltro till min egen förmåga.

Det där med utgivningen då?
De flesta som läser den här bloggen vet redan att chanserna att bli antagen hos traditionellt förlag är mikroskopiska. När man lägger till hur långa ledtiderna kan vara från antagning till utgivning, är valet ganska enkelt för en ivrig typ som jag. Livet känns för kort för att sitta och vänta på förlag. Därför kommer jag, tillsammans med olika proffs i branschen, att ge ut min roman på egen hand eller via hybridförlag. Exakt vilken väg det blir har jag inte bestämt ännu.

Hur som helst är du varmt välkommen att hänga med på mitt äventyr. Och istället för nyårsmiddag hoppas jag kunna bjuda in till releaseparty längre fram.

Skål och Gott Nytt År!