Hur gick det sen, Charlotte Cederlund?

Charlotte CederlundDet är något konstigt, det där med tid. Ibland går den jättelångsamt och ibland rinner den en ur fingrarna och försvinner innan man ens hunnit blinka. Sedan jag debuterade förra året har det verkligen varit det senare. Allt har gått så fort. Det är nästan som om sekunderna i mitt liv har blivit minuter, som om timmarna har förvandlats till dygn. Och allt har tagit slut alldeles för fort.

När jag lämnade Debutantbloggen för snart ett år sedan så hade jag precis skickat in de sista korrändringarna av Gryningsstjärna till mitt förlag. Jag var helt slut efter ett riktigt tufft skrivår och såg fram emot boksläpp och releasefest i januari. Och vilken fest det blev! Några av er minns kanske att jag blev ”snuvad” på min releasefest för Middagsmörker eftersom jag fick barn bara en vecka innan boken kom ut. Därför kändes Gryningsstjärna-festen lite som min debutantfest. Mitt förlag ordnade så fint med lokal på AF-borgen i Lund, snittar och sötsaker som passade bokens tema och fina giftbags till alla gäster. Och jag njöt verkligen, kände att det var värt allt slit. Och att det faktiskt var något jag ville göra om igen.

16466185_10154726533517881_1843064803_o (1)

Och tur var väl det, för efter en ynka månads paus började jag arbeta med trilogins sista del – Midnattsljus. Lite naivt trodde jag att den boken skulle bli lättare. Jag trodde verkligen på det som så många författare faktiskt säger, att det är den andra boken som är den svåraste. Det är då man måste överträffa sig själv, visa för sig själv och andra att det inte var en lyckad slump som gjorde att det faktiskt blev en bok första gången. Och kanske är det ofta så, att den tredje boken faktiskt blir lättare. För att man lärt sig mer och för att man hittat rutiner och tekniker som faktiskt börjar bli rätt så inkörda. Problemet var bara att jag inte räknat med den enorma utmaningen som det innebär att avsluta en serie. Plötsligt ska tre böckers trådar knytas ihop, läsarnas favoritkaraktärer ska få ett värdigt slut och storyn ska knyta an till de andra två delarna utan att det blir allt för likt. Samtidigt ska du som författare tycka att det är lika roligt att skriva om samma karaktärer och samma miljöer som du kanske gjort, säg, de fem senaste åren. Det är inte det lättaste och jag har bråkat något otroligt med det här manuset. Hatat det, gråtit åt det, svurit åt det.

De senaste veckorna har jag dock blivit vän med mitt manus igen. Jag hade deadline på sista redigeringen i onsdags och även om det var brutala slagsmål oss emellan ända till slutet så vågar jag nog nästan påstå att jag känner mig rätt så nöjd nu. Storyn håller, det är en spännande fortsättning på de tidigare två böckerna och det är ett bra avslut. Nu återstår korr och i januari går boken till tryck. Release har dock skjutits från januari till mars eftersom jag och min man lyckats få till en lika dålig timing den här gången – vi väntar nämligen tillökning i januari. Precis kring det datumet som boken skulle ha släppts. Men den här gången är mitt förlag snälla och skjuter upp releasen så att jag faktiskt kan få njuta av den på riktigt och inte bara inifrån min bebisbubbla!

Idijärvitrilogin

Men året har faktiskt inte bara inneburit slagsmål med Midnattsljus. Jag har fått uppleva en massa härliga saker som författare. Jag har varit i Stavanger på Nordisk barnbokskonferens, i Göteborg på Bokmässa. Jag har suttit på scen med författarkompisar och nya författarbekantskaper och jag har åkt runt till skolor och pratat med högstadieelever. Alla dessa saker är en ynnest, grädden på författarmoset, och det ger så otroligt mycket energi. Energi som gör att man orkar fortsätta skriva.

16Och skrivit, det har jag. Mer än bara Midnattsljus. Faktum är att jag har skrivit två böcker till under det år som gått. Den första är en bilderbok som heter Världens räddaste hund. Den handlar om vår hund Zigge som är rädd för allt och jag hade skämtat länge om att jag borde skriva en bok om honom. Och i vakuumet mellan Gryningsstjärna och Midnattsljus var det precis vad jag gjorde. Det var verkligen ett lustfyllt skrivande och jag hade roligt varenda sekund jag satt med texten. Och den där lusten hjälpte mig på något sätt att göra texten riktigt bra, trots att jag var helt grön inom genren. För när jag visade den för mitt förlag sa de att de ville ge ut. Alltså bilderboksdebuterar jag i maj tillsammans med gulliga Zigge som illustrerats så otroligt fint av Maya Jönsson.

Den andra boken som jag har skrivit under året är en faktabok för barn. Den är fortfarande i produktionsstadiet så jag kan tyvärr inte berätta så mycket om den men jag och förlaget letar just nu illustratör och kanske, kanske kan den komma ut innan Bokmässan nästa år. Det har också varit ett fantastiskt roligt projekt att jobba med, en kombination av fakta och fiktion som blandar stora drag med små, små detaljer.

Och det kan man väl säga blir nästa års ledord för mig. Att skriva lustfyllt och kravlöst. Jag har skrivit så tokigt intensivt de två senaste åren att lusten har börjat vackla lite. Och det är en otroligt läskig känsla, att känna att jag kanske inte vill. Dock är det bara romanskrivandet som ger mig sådana känslor och sannolikt beror det på att jag de senaste två månaderna haft en arbetsbelastning på över 150% om man räknar dagjobb och skrivjobb. Men ändå. Skrivande ska vara kul. Kanske inte varje dag, kanske inte varje kapitel. Men överlag ska det ändå vara en sysselsättning som tillför livet något. Och det hoppas jag hitta tillbaka till nästa år. Den där känslan av att helt enkelt INTE KUNNA LÅTA BLI ATT SKRIVA.

Charlotte3

Tack för att jag fick komma hit och skriva ett par rader igen, jag har saknar er och jag har saknat bloggen även om jag tycker att årets bloggare gjort ett otroligt bra jobb under året som gått! Om ni vill fortsätta höra om min skrivliv och mina med- och motgångar kan ni följa mig antingen på Instagram (charlottecederlund) eller på Facebook (charlottecederlundforfattare). Jag har även en hemsida med matnyttig information om mina böcker och den research jag har gjort.

Kram på er alla, njut av skrivet och ha en riktigt, riktigt härlig jul! ❤

(Foto: Niklas Herrström)

Det magiska året

Charlotte Cederlund

Jag kan fortfarande känna förväntningarna jag hade för ett år sedan. När magen var stor och svullen och då Middagsmörker precis rest iväg till tryckeriet. Allt kändes så overkligt. Vi skulle bli föräldrar, jag skulle bli författare och det skulle hända nästan samtidigt.

Bebisen kom först. Den 12:e januari förändrades våra liv för alltid. Det var en otrolig omställning, krävande på så många sätt. Men nu, när jag tänker tillbaka på den där första tiden, känner jag inget annat än ett magiskt pirr. En vecka senare kom Middagsmörker. Mitt förlag hann precis få iväg ett stackars ex av boken till mig som damp ner i brevlådan på releasedagen. Jag satt och ammade när min man kom in med paketet. Han fick packa upp, bläddra mellan sidorna och visa upp omslaget. Det var en surrealistisk känsla att se allt min slit i en så fysisk form, det blev till slut såfullsizerender verkligt.

Att debutera samtidigt som jag fick barn var lite som att leva i två världar som plötsligt krockade med varandra. De två delarna hörde liksom inte alls ihop men skulle ändå samexistera i mitt medvetande. Precis när Middagsmörker släpptes, när jag borde ha varit som allra mest aktiv i mitt författarskap och åkt på signeringar och andra event, satt jag och ammade hemma i soffan. Jag gjorde nästan inget författarrelaterat det första halvåret, inte mer än att uppdatera mina sociala medier. Därför känns det extra roligt att boken ändå hittade sina läsare, att den till och med gjorde det så bra att vi fick trycka en ny upplaga redan efter första månaden.

Jag visste tidigt att jag ville skriva en trilogi och min ambition har alltid varit att delarna skulle komma ut med ett års mellanrum. Jag hade dock aldrig räknat med att min antagningsprocess skulle gå så snabbt, att det bara skulle ta ett halvår från kontrakt till publicering. Jag trodde att jag skulle ha gott om tid att skriva del två medan jag väntade på att del ett skulle komma ut. Så blev det inte alls. När Middagsmörker släpptes hade jag skrivit fem kapitel på Gryningsstjärna – fem kapitel är ingenting.

fullsizerender-3Båda Anna och Camilla har berört utmaningen att skriva en ny bok efter debuten. Jag kan bara hålla med dem. Skrivmässigt har det här varit ett extremt slitigt år. Jag har lagt otroligt mycket tid på att arbeta med Gryningsstjärna, all min sons sovtid och mycket av min och min mans gemensamma tid. Jag har kastat text, 2/3 manus för att vara exakt. Jag har gråtit. Jag har svurit att skrivande nog inte är något för mig ändå. Men. Jag har också lärt mig otroligt mycket. Att man kan göra vad som helst om man bara vill det tillräckligt mycket. Som att skriva en roman när man är föräldraledig. Och att det går att få ihop en bok som man faktiskt är nöjd med på bara åtta månader.

 

Men året har inte bara varit skrivande och ammande. Det har också varit en hel hög medimg_6177 fantastiska författaräventyr, äventyr som jag inte alls hade förväntat mig att jag skulle få uppleva redan. Jag trodde nämligen inte att okända debutanter skulle få göra så mycket roligheter. Som att få delta i en författarpanel på ett konvent i Stockholm, som att få sitta med i storseminarium på Bokmässan, som att få åka till Kiruna Bokfestival, som att få prata på bibliotek. Jag trodde att det var sånt som bara etablerade författare gjorde men jag är så glad att jag hade fel. För det är de där mötena med läsarna som gett mig skrivork det här året, som hjälpt mig att pressa mig igenom de tunga partierna och hela tiden sikta mot nästa mål och nästa deadline.

Och skrivork, det har ni Debutantbloggsläsare också gett mig! Det var först i maj som jag blev jag tillfrågad om jag ville vara med och Debutantblogga. Jag hade såklart sökt inför året men inte blivit utvald, något som först gjorde mig ledsen men sen mest bara lättad. För i ärlighetens namn, jag vet inte om jag hade kunnat producera ett inlägg i veckan den där första tiden. Men i maj, när gänget här på bloggen hörde av sig och frågade om jag kunde hoppa in för Jannice Eklöf kändes det helt rätt. Och så otroligt roligt det har varit att blogga här! Att få ert stöd och att få ta del av era erfarenheter och tankar. Jag började själv läsa Debutantbloggen 2013 när jag nyligen återupptagit mitt skrivande igen. För mig var bloggen en oas, en plats där alla frågor kunde hitta svar och där inga funderingar var för dumma. Bloggen har lärt mig massor. Om skrivande, om förlag, om följebrev och refuseringar. Jag hoppas att du som läst bloggen i år också har fått en massa ny kunskap i bagaget och att du snart når dina egna författarmål. Tills det händer vet jag att du är i tryggt förvar hos nästa års Debutantbloggare, jag vet att de kommer göra ett riktigt grymt jobb!

2016 har varit ett magiskt år för mig och jag hoppas att 2017 blir gsminst lika bra. Min andra bok, Gryningsstjärna, släpps den 31:e januari och jag ska äntligen få ha en riktig releasefest. I februari ska jag få åka till Stavanger för att delta i Nordisk barnbokskonferens och jag hoppas på mer sånt, mer äventyr och mer läsarmöten. Sen ska börja skriva på Midnattssljus också, den avslutande delen i min Idijärvi-trilogi. Det känns som en utmaning att avsluta serien, men det känns också otroligt spännande och jag ser fram emot att hänga med Áili under vår allra sista skrivprocess!

Om du vill fortsätta att följa mina strapatser nästa år finns jag på http://www.charlottecederlund.se, på @charlottecederlund på Instagram och på @charlottecederlundforfattare på Facebook.

Hoppas du får ett riktigt Gott Nytt År! ❤

 

En dörr bort

Charlotte Cederlund

 

Tanken var att även jag skulle skriva en temanovell. Jag var SÅ pepp när vi bestämde det, tyckte det var en fantastisk idé och började fundera på vad min skulle handla om. Men. Det går inte att skriva något annat när man sliter med slutpet och korr av ett bokmanus. Igår skickade jag mina sista ändringar och då fanns det varken tid eller ork att producera en novelltext. Jag är jätteledsen för det, känner mig lite som en svikare. Men bjuder på en annan novell istället, en jag skrev till en novelltävling för två år sedan. Den vann inte, men förhoppnings kan den underhålla ändå! 🙂

Vinden är en ylande varg och regnet piskar mot rutorna.
Jag drar filten tätare runt kroppen för att motstå lägenhetens kyla. Från badrummet blandas dämpade melodier med ljudet av strömmande vatten. Jason duschar. Bara en dörr skiljer mig från hans nakna kropp. Sluter jag ögonen kan jag se hur vattendropparna får hans ljusbruna hy att glänsa. Tanken ger ilningar i magen som vandrar nedåt.
En knackning på dörren avbryter mina tankar innan de blir allt för barnförbjudna.
”Jason”, ropar jag mot badrummet. ”Det knackar på dörren.”
”Jag är inte klar”, svarar han. ”Vill du öppna? Det är säkert någon av grannarna.”
Motvilligt lämnar jag värmen under filten och går ut i hallen. Låset jämrar sig när jag öppnar.
Ute i trapphuset står en medelålders kvinna med blekt ansikte och hår i stort behov av rengöring.
”God afton”, säger hon. ”Ursäkta att jag stör men jag undrar om du skulle kunna göra mig en tjänst. En gren har slagit sönder mitt köksfönster och jag behöver sätta igen det tills glasmästaren kommer imorgon.”
Bara tanken på att stå intill ett trasigt fönster får mig att vira armarna värmande runt kroppen. ”Det är inte jag som bor här utan min pojkvän”, svarar jag undvikande och biter mig i läppen.
”Snälla? Min gamle far bor hos mig och han blir så kall. Det tar inte lång tid, jag lovar.”
Hennes ögon är bedjande och jag kastar en blick mot badrumsdörren. Den är fortfarande stängd. Om någon ska hjälpa kvinnan är det jag.
”Okej. Var bor du?”
Kvinnan ser lättad ut. ”En dörr bort.”
Jag följer henne in i grannlägenheten. Den är mörk och en obehaglig lukt fyller rummen.
”Köket är här borta”, säger hon och vinkar åt mig att följa efter. ”Vi får vara tysta så att vi inte stör far min.”
När vi passerar vardagsrummet är lukten så intensiv att jag slutar andas genom näsan. Den är sötaktig på ett sätt jag inte kan förklara och ger mig kväljningar.
Kvinnans pappa sitter i en fåtölj och sover. Det förvånar mig att han kunnat somna i stanken. Kanske är han så gammal att han inte har något luktsinne kvar.
Köket är iskallt. Nattluft forsar in genom ett hål i fönstret och jag sicksackar mellan pölarna med regnvatten som samlats på golvet. Utan ljudisoleringen från glaset är stormen öronbedövande och kvinnan måste höja rösten för att jag ska höra hennes instruktioner.
Tillsammans fäster vi pappkartong över fönstret. Det går lättare än väntat och när vi är klara har dånet dämpats till ett vinande.
”Finns det något jag kan erbjuda dig som tack för hjälpen? En kopp kaffe kanske?”
Jag skakar på huvudet. Att bara andas genom munnen har gjort mig yr och jag vill ut ur lägenheten så fort det bara går. Ändå dröjer jag mig kvar. Jag vill egentligen inte lägga mig i men jag tycker synd om den gamle mannen i fåtöljen.
”Jag tror att något har blåst in genom rutan”, säger jag därför. ”Något som luktar, en död fågel kanske. Du borde göra något åt det så fort som möjligt så att lukten inte blir värre.”
Kvinnan ler. ”Tack, det ska jag göra.”

Jason är ute ur duschen och står med bara en handduk runt höfterna när jag kommer tillbaka. Synen tänder åter min pirrande längtan och jag går rakt fram till honom och låter mina läppar söka hans.
”Vem var det vid dörren?” frågan han och drar mig intill sig.
”Din granne, en dörr bort.” Hans händer mot min hud får pulsen att rusa. ”Hon behövde hjälp med ett fönster, pappan var för gammal för att hjälpa till.”
”Jaså, pappan lever. Det är evigheter sen jag såg honom, jag trodde att han hade dött.”
Jag föser Jason in i sovrummet. ”Tydligen inte.”
Med ett ryck lösgör jag handduken från hans höfter och låter den falla till golvet.

I lägenheten intill står kvinnan bredvid sin pappa. Hon lyfter hans haka uppåt och låter en vacker glasbehållare spraya rosendoft över halsen.
”Sådär, käre far”, säger hon med mjuk röst. ”Nu doftar du rosor och inte fjäderfä.”
Hon stryker kärleksfullt den kalla kinden innan hon släpper taget om hakan. Huvudet faller slappt mot bröstet och blir sedan stilla.

Förlagen & manushögen

Charlotte CederlundDet är när man börjar närma sig förlagsutskick som tankarna kommer. De om förlagen, om hur de angriper den där jättelika manushögen man hört talas om och hur de egentligen gör för att fatta sitt beslut. Jag funderade i alla fall väldigt mycket på det där när jag skrev Middagsmörker. Sen blev jag antagen och utgiven, och nu ett år senare insåg jag att jag fortfarande inte riktigt vet hur det gått till. Så jag ringde min redaktör Sara och bad henne berätta hur det fungerar hos dem.

Bokförlaget Opal ger ut barn- och ungdomsböcker av både svenska författare och utländska. Utgivningen brukar omfatta ca 45 böcker per år, av dessa är mellan 1 och 5 debutanter.

Varje månad får förlaget in ca 100 manus från debutanter eller etablerade författare som de tidigare inte samarbetat med. Manus kommer in både via mail och snigelpost. Sedan de accepterade digitala manus och sedan det blev kutym att skicka till flera förlag samtidigt har antalet inkomna manus exploderat.

Det brukar vara en av de anställda som ansvarar för ”inkorgen” och som gör en första opalsållning. Denna sållning tar tid. Följebrev läses och en bra bit i varje manus, mellan 50-100 sidor i ett ungdomsmanus för att ta ett exempel. Här gäller det att vara hård, att släppa manus som inte känns superintressanta. Manusmängden gör att det inte går att läsa alla manus helt utan läslusten brukar vara det som får avgöra, vill man läsa vidare så gör man det helt enkelt. Det är även tidsbristen som gör att man sällan skickar kommentarer på de manus man fått in.

Jag vet att det där är kan vara tufft att höra som aspirerande författare. Att förlagen kanske inte ens läser det där manuset man slitit i timmar, dagar, veckor och år. Men det krävs inte särskilt avancerad matematik för att förstå varför det är så. Just Opal har 9 anställda om ALLA räknas (alltså även tex. ekonomiansvarig). De måste läsa 130 manus var VARJE år om de ska hinna läsa alla de får in. Det går inte, inte om de ska kunna ge ut böcker också. Och det är ju trots allt deras huvudsyfte, något man uppskattar den dagen man väl har det där avtalet i sin hand.

De manus som tar sig igenom grovsållningen diskuters på manusmöte en gång i månaden. Det brukar röra sig om ca 5 manus per gång. Böckerna delas upp mellan de anställda så att fler får läsa. Minst 3 personer läser ett manus innan beslut fattas. Det finns vissa fördelar med mindre förlag och det är att beslutsvägarna är kortare, tycker man att ett manus är riktigt intressant och man inte vill vänta in nästa manusmöte tar man helt enkelt diskussionen på en fikapaus istället. Det har hänt att riktigt bra bildeboksmanus antagits samma dag de kommit in!

Det är mycket som avgör om förlaget väljer att ge ut en bok eller inte. Naturligtvis måste språket hålla och berättelsen vara intressant, men det handlar också om huruvida manuset passar in i förlagets utgivning. Kanske har de rent av redan har gett ut en bok som är för lik. Sedan handlar det såklart om ekonomi. Förlaget måste tro på att boken kan sälja. Utan sålda böcker inga inkomster, utan inkomster inga löner, utan löner inga anställda, utan anställda ingen utgivning.

Enligt Sara är det vanligaste felet man gör som aspirerande författare att skicka in manus för tidigt, alltså innan det är färdigt. Ett annat fel är att det tar för lång tid att komma in i berättelsen, att texten behöver tajtas till.

Det uppskattas om man har koll på förlaget man skickat till, tex. vad de har gett ut tidigare och hur manuset skulle passa in i den befintliga utgivningen. Sen MÅSTE man läsa på om förlagen man skickar till. Vilka böcker ger de ut? Genre? Åldersgrupp? Hur vill de ha manuset inskickat. Det låter kanske som en självklarhet men Opal får in nästan ett vuxenmanus i månaden trots att de BARA ger ut barn- och ungdomslitteratur.

Jag skickade Middagsmörker till Opal och fem andra förlag samtidigt. Jag hade ett okej följebrev (läs det här!) och ett manus med stark inledning och mycket tempo. Det tog nästan exakt tre månader från det att jag skickade in manuset tills att jag fick det efterlängtade telefonsamtalet och erbjudande om utgivning. Då hade betydligt fler än tre på förlaget läst manuset! 🙂

Deadlinen som dödar

Charlotte CederlundJag glömde. För första gången sedan jag började blogga på Debutantbloggen så glömde jag helt bort att skriva ett inlägg. Hur är det ens möjligt? Jag har ju bloggat i över ett halvår, skrivit nästan 30 inlägg. Sett fram emot dem, våndats inför dem, glatts åt responsen på dem. Hur kan man en vecka helt plötsligt förtränga det?

Jag vet hur. Man maxbelastar sig själv så till den milda grad att man inte minns någonting. Vilken dag det är. Vart man ska på möte. När tåget går. Allt bara försvinner och det enda man har i huvudet är den där förbannade deadlinen.

Jag hade min i onsdags. Det känns som något jag säger hela tiden men nu var det den sista, deadlinen med stort D. Den som säger att nu måste texten vara KLAR. Sen ska vi bara korra, rätta stavfel och byta plats på kommatecken. Allt annat måste sitta. Och gör det inte det är det ingen annans fel än ditt.

Jävlar vad jag slet. Hela veckan har jag jobbat tokintensivt, minst 8 timmar per dag. Trots att jag precis har gått tillbaka till ingenjörsjobbet efter föräldraledigheten och nu jobbar heltid. I onsdags tog jag ledigt. Satt 17 timmar framför datorn för att fixa ”det sista”. Ögonen gick i kors när jag tryckte på send kl 01.30 på natten.

I ärlighetens namn var det nära att ta knäcken på mig. Att arbeta så intensivt med något är jobbigt nog när det är det enda man gör. Och även om jag orkar mycket och har en hög stresströskel, så har även jag en gräns. Den här veckan kom jag svindlande nära den.

Är det värt att bränna ut sig för en bok? Absolut inte. Jag tycker inte att något är värt det. Men det är väldigt lätt att bli uppslukad av det man gör. Att börja tänka på förväntningar, på hur boken ska tas emot, på hur den kanske inte är lika bra som den förra. Och då kör man på utan att tänka, panik och oro blir drivkraften och man märker inte hur energidepåerna töms förrän de är långt under sin minimigräns.

Det är nog skrivandets sämsta sida, enligt mig. Att det är så lätt att se bristerna i det man gör och så svårt att se styrkorna. Jag är lättad att jag klarade min deadline och det är otroligt skönt att inte behöva skriva varenda ledig sekund på dygnet. Men jag känner inte de där positiva känslorna som jag hade hoppats på. Ingen glädje, ingen stolthet. Bara ångest över allt det som jag kanske missat.

Jag tror och hoppas att mina känslor ändrar sig, att när boken väl kommer ut i slutet av januari så har ångesten och oron bleknat och gett plats åt det glada och roliga. Distans är ju kreativitetens bästa vän. Fram tills det inträffar ska jag ta hand om min kropp och min knopp. Vila och göra roliga saker. Och skriva mina tre sista debutantblogginlägg såklart. För även om jag glömde bort den här veckan så vet jag redan att bloggandet är något jag kommer att sakna nästa år. Så det är bäst att njuta av den allra sista tiden!

 

Gästblogg: Christina Lindström

ti-blogg

Dagens gästbloggsinlägg är skrivet av Christina Lindström, en av förra årets debutantbloggare. Förra året släppte hon ungdomsromanen Hälsningar från havets botten samt första delen i en barnboksserie. I år har hon släppt tre barnböcker och ungdomsboken Jack, samtliga på B. Wahlströms förlag.

 

 

 

SÅ ÖVERLEVER DU MELLANSTADIET! Åtta regler för killar i elvaårsåldern.

  1. Se aldrig glad ut!
  2. Visa inte empati! (Om inte någon i Manchester United blir fälld.)
  3. Var inte intresserad av skolan!
  4. Spela rätt sorts spel! (Du kan med fördel även förolämpa dina motståndare på ryska.)
  5. Gilla rätt filmer!
  6. Klä dig i rätt färger! (Testa inte din omgivnings tålamod på den punkten.)
  7. Läs inte böcker!
  8. Be a man for fucks sake.

Ungefär så ser reglerna alltså ut. De allra flesta mellanstadiebarn känner till dem och risken finns att den kille som inte följer dem står ensam på rasten. Galet grymt.

Jag tror verkligen att barn behöver få hjälp för att inte tvingas in eller tvinga in andra i snäva könsroller. Vi har till exempel inte råd med samhällsmedborgare som ständigt vill döda en björn eller bränna upp bilar, varken på individnivå eller som samhälle. (Givetvis vill vi inte ha ett samhälle där kvinnor tjänar mindre eller tar mindre plats än män heller.) Därför tror jag att det är otroligt viktigt att precis alla barn på allvar lär sig tänka kritiskt runt den här typen av normer.

I januari kommer min första bok för barn mellan nio och tolv år. Den heter Hugo och hugo_cmyk_13095kepskampen. Hugo är egentligen inte grabbig alls men han försöker anpassa sig till en hård mellanstadievärld. Han vänder kappan efter vinden för att bli omtyckt och drabbas med tiden av en skavande känsla.

Jag hoppas att boken ska komma att ha betydelse för någon liten typ där ute. En gång kände jag en Hugo.

Boken om Hugo är min sjunde eller åttonde bok. Den släpps precis samtidigt som den fjärde lättlästa boken om Leo – Leo och den lösa tanden. Redan innan de böckerna kommer ut måste jag börja redigera nästa barnbok. Det är roligt men frustrerande. När ska jag hinna skriva nytt?

För ett och ett halvt år sedan hade jag inte gett ut någon bok alls. Nu en hel liten hög. Vad har jag lärt mig sedan dess som jag skulle kunna föra vidare till er?

Verkligen inte mycket. Att man inte blir rik på att skriva barn- och ungdomsböcker. Att det är svårt att kombinera ett vanligt jobb och författande. Att det finns en grym VIP-lounge på Bokmässan.

Och att det nästan inte finns någon annan värld jag känt mig så hemma i som denna varma, kreativa, färgsprakande.

http://christinalindstrom.weebly.com/

Lördagsenkät: Din bästa och värsta signeringserfarenhet

Signeringar. Något man som debutant närmar sig med skräckblandad förtjusning. För visst är det kul att få träffa läsare – men tänk om ingen kommer! Idag berättar vi om våra bästa och värsta signeringserfarenheter.

Charlotte CederlundCharlotte: Min bästa signeringserfarenhet är från Bokmässan i år när en liten kille kom när jag signerade i förlagets monter. Jag signerade hans bok och han bad försiktigt om en kram. Sen gick han ut i gången utanför montern, tryckte boken hårt mot bröstet och studsade upp och ner i ett lyckorus! Så fantastiskt fint att få se! ❤

Min sämsta signeringserfarenhet är också från Bokmässan och är egentligen rädslan jag kände inför den signering som jag, Siri Pettersen och Johan Egerkrans skulle ha efter vårt seminarium. Jag var SÅ rädd att jag skulle sitta ensam när de hade milslånga ringlande köer. Så pinsamt det hade varit! Riktigt så illa blev det inte. Jag fick signera ett par böcker och snälla kompisar kom förbi och sa hej. Att Johan sen måste ha signerat fyra gånger så många böcker som jag, det är en annan sak! 🙂

karl-modig-olaKarl: För några månader sen var jag på klassbesök i Märsta och träffade en årskurs nio för att prata om boken. Några tjejer som gick i femman hade tydligt tjatat på sin lärare att de ville vara med och de var så gulliga! Jag fick skriva autograf i deras anteckningsblock och ta en selfie, livet!
Min sämsta signeringsupplevelse är nog alla gånger som jag glömt bort namnet på den jag signerat åt. Särskilt på mitt releaseparty när det var en gammal släkting som skulle ha boken, hehe.

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Mitt bästa signeringsminne är från Sci-Fi World tidigare i år. Jag menar, hur ofta får du signera ditt alldeles första sålda ex till Darth Vader (aka Matteo). Finns väl inget större?

Mitt sämsta signeringsmoment är från Bokmässan. En av mina författaridoler, Julie Kagawa, var på plats och jag ville få ett par böcker signerade. När vi sedan stod där och pratade medan hon signerade så frågade hon något i stil med ”vad är din bästa upplevelse från Bokmässan?”. Jag svarade såklart att vara där med min första, alldeles egna bok. I ett infall kom jag på att jag hade ett ex i väskan som jag gav till henne, som en souvenir. Glatt tog Julie emot den, och bad sedan om en signatur.
Det blev helt och totalt blankt i skallen. Under flera minuter kom jag inte på en endaste sak att skriva, medan kön bakom mig blev längre och längre.
Vad jag till sist skrev? Kanske ”tack för inspirationen” eller ”älskar dina böcker”?
Nej då. Jag skrev ”At least you can look at the pictures.”

Jag har nog aldrig velat göra facepalm åt mig själv så mycket som just då.

 

anna-2016-beskuren

Foto: Johanna Westin

Anna: Mitt bästa var på bokmässan när en ung läsare kom fram och gav mig en egenvikt papperstrana. Papperstranorna spelar en viktig roll i Du, bara, och det var så himla, himla fint. Det var också väldigt fint på releasefesten att få bläddra fram författarens tack och visa min (fantastiska) svensklärare från gymnasiet raderna jag skrivit om honom, och se hur rörd han blev. Mitt värsta signeringsminne var också på bokmässan. Jag stod bredvid stjärnan Ingelin Angeborn, som hade en lång kö vid sin sida av bordet. Bredvid stod jag, med en handskriven signeringsskylt, för att min kommit bort någonstans i mässvimlet i montern. Det enda folk frågade mig var om nya Harry Potter-boken fanns att köpa än. Fy. Ganska snart övergick jag dock till något mycket roligare: att smyga på folk som bläddrade i min bok och med låg röst säga ”om du köper den kan jag signera den”. Det funkade faktiskt oväntat bra, många köpte!

 

IMG_8645Ida: Jag har inte hunnit signera så mycket. Det har varit på bokmässan, på releasefesten, på författarkvällen och lite strösignaturer utöver det. Jag kan egentligen inte säga att jag har erfarenheter som utmärker sig åt något av hållen. Det är alltid superkul att signera och träffa potentiella läsare. Det är kul att signera åt folk man känner, som varit involverade i bokprocessen. Det är kul att signera åt folk som blir ivriga över bokens innehåll. Några direkt dåliga erfarenheter kan jag inte heller dra mig till minnes. Det skulle vara de gånger man får hjärnsläpp och inte vet vad man ska skriva eller vad någon heter.

 

Vems historia får jag berätta?

Charlotte CederlundNär jag började skriva Middagsmörker hade jag inte en tanke på att jag berörde ämnen som jag kanske inte borde beröra. Jag skrev bara om något som genuint intresserade mig, om något som jag var chockad över att jag visste så lite om. Det var först när en del recensioner började påpeka det faktum att jag skrivit om samisk kultur utan att vara same som det gick upp för mig att det inte är självklart att man får skriva om en kultur som inte är ens egen.

Det här är egentligen inget nytt. Kulturell appropriering har diskuterats länge och för ett par år sedan blossade debatten upp ordentligt. I korthet handlar det om att man inte ska utnyttja andra kulturer och främst handlar det (såklart) om att vi som tillhör den vita majoritetskultur inte ska utnyttja delar av en minoritetskultur.

Av någon anledning hade hela den här debatten gått mig förbi. Eller, jag hade såklart snappat upp småbitar. Som att Miley Cyrus kritiserades när hon twerkade i ett dansdummer och att HM fick dra tillbaka hårsmycken med fjädrar. Men jag kopplade aldrig debatten till litteraturen eller det jag skrev om. Jag antar att det beror på att det alltid varit så självklart för mig att en författare kan skriva om precis vad som helst.

När jag insåg att det fanns läsare som tyckte att jag gjort fel som skrev boken blev jag först ledsen. Sedan skämdes jag för att jag inte förstått att min bok kunde orsaka den typ av reaktioner. Så jag började läsa på i efterhand. Försökte förstå begreppet och funderade över var jag stod i frågan.

Det jag har kommit fram till är att det är en ganska så infekterad debatt som gärna biter sig själv i svansen. De som argumenterar allra hårdast anser att vi som tillhör den vita majoritetskulturen inte ska låna några kulturella utryck alls från andra. Det tror jag är en dålig lösning. Vi vill ju nå ett samhälle där vi har förståelse för varandra och där alla är lika värda. Jag tror personligen att det blir svårt om vi alla avskärmar oss till vår egen sfär. Istället handlar det om att vara respektfull när man tar del av andra kulturer. Att förstå att den internationella maten vi äter i Sverige är försvenskad, att veta ursprunget till hårfrisyrer som dreadlocks och flätor.

När det kommer till litteratur är jag ännu mer övertygad om att det är viktigt med gränsöverskridande berättelser. Jag tror att det är ett bra sätt att knyta världen närmare, att få både sig själv och andra att förstå att alla människor har samma grund trots att vi är olika. Naturligtvis ställer det krav på utförandet. Om man skriver om något man inte är, om människor som har en annan bakgrund eller andra förutsättningar än en själv, krävs empati och en rejäl dos research.

Jag har gjort massor med research i arbetet med mina böcker. Jag har läst, sett dokumentärer, surfat runt på obskyra forum. Sedan jag påbörjade arbetet med Gryningsstjärna har jag också haft den stora förmånen att få arbete med en referensgrupp bestående av tre samiska ungdomar som går i skola i Kiruna. Jag har frågat dem vad de tycker om att jag skriver om deras kultur och de har enbart varit positiva. De är glada att det kommer fler böcker med karaktärer som de kan identifiera sig med, samtidigt tycker de att det är bra att jag tar hjälp av dem för att få rätt på alla detaljer.

I slutänden är det där jag hoppas att debatten landar. Att det inte handlar om huruvida jag får eller inte får skriva om en annan kultur. Utan hur jag gör det.

Vad tycker ni?

Den kreativa berg- och dalbanan

Det svänger så sCharlotte Cederlundnabbt. Från eufori till hysteri. Förra veckan hade jag verkligen en grym känsla i magen. Manuset kändes bra, texten mer putsad än jag mindes. Tanken på utgivning var peppig, något att se fram emot.

Men så kom tvivlet och med den paniken. Plötsligt satt jag tre timmar och redigerade samma sida. Tyckte att allt kändes skit, att det är ett jäkla under att någon vill ge ut mig, att jag kommer bli utskrattad. Tvivlet blev så stort att jag fick ont i magen och inte kunde somna på kvällen. Det är mina två stora varningsklockor.

Så jag drog i handbromsen. Försökte samla mig själv och reda ut i var problemet låg. Ganska snart insåg jag i att det såklart hade flera bottnar:

  • Jag är trött. Jag har jobbat stenhårt med det här manuset under hela mitt föräldralediga år och nu börjar orken ta slut.
  • Jag är nervös. Middagsmörker fick så himla fint mottagande att det känns som att det bara kan gå utför nu.
  • Jag saknar struktur. Jag har kommentarer från förlag, agent, referensgrupp och testläsare som ska föras in i manuset. Totalt sju olika åsikter samt min egen som ska vävas ihop. Det blir lätt oöverstigligt.

Den kreativa processen liknar inget annat jag upplevt. Det är en ursinnig berg- och dalbana som rusar mellan topp och botten på bara några dagar. Ibland till och med timmar. Att sitta tryggt kvar i vagnen mellan de tvära kasten är inte lätt. Ibland vill jag krypa ihop på vagnens botten, ibland kasta mig av banan för att välja en lugnare karusell.

Alla som arbetar kreativt drabbas av de motsatta känslorna. Av euforin som blir panik som blir oövervinnlighet som blir katastrof. Det hör till jobbet och är inget vi kan komma från. Det vi kan göra är att lära oss hur vi hanterar de emotionella skiftningarna. Så här hanterar jag mina den här gången:

Den första punkten kan jag inte göra jättemycket åt mer än att försöka återhämta mig på dagarna. Samla kraft när jag är med min son, försöka hinna träna lite för att fylla på energidepåerna. Men framförallt handlar det om att komma ihåg att det snart är slut och att jag i januari får njuta frukten av årets hårda arbete.

Den andra punkten är också svår att hantera. Jag pratade med förlaget som lugnade mig och sa att boken ÄR bra. Jag har också läst igenom all pepp som mina läsare framfört, en bra påminnelse när man sitter med allt småpet.

Den sista punkten däremot har jag kunnat åtgärda. Jag har strukturerar upp min redigeringsprocess. Det betyder att jag har bestämt precis hur allas kommentarer ska hanteras. Vems jag tittar på först, vems jag tittar på sist. Vems som betyder mest. Så fort jag hade gjort den strukturen släppte spärren och redigeringen kunde flyta på igen. Jag tror att jag helt enkelt blev stressad när jag stirrade på alla ändringsförslag samtidigt och då slog min hjärna slint.

Hur gör du för att överleva berg- och dalbanan? Dela gärna dina tips i kommentarsfältet! Stay strong! 🙂

Det blir en januaribok

Hela detCharlotte Cederlund här året har jag jagat Gryningsstjärnas utgivningsdatum. Det har varit lite som att jaga en hägring, så fort man tycker att man kommit nära försvinner den igen. Målet har hela tiden varit utgivning i januari, exakt ett år efter att Middagsmörker kom ut. Det har i ärlighetens namn verkar vara en ganska så omöjlig uppgift under mer eller mindre hela processen.

Jag har fått jobba extremt mycket med deadlines och jag har respekterat varenda en av dem. En missad deadline har nämligen betytt ett missat mål och det har jag inte velat acceptera. Så jag har slitit. Jobbat med manuset nästan heltid i perioder trots att jag egentligen inte haft någon heltid till mitt förfogande.

Det har varit extremt stressigt. Inte bara arbetet i sig utan också ovetskapen när boken ska komma ut. Jag gillar att planera, gärna långt i förväg och helst utan osäkerhet. Med Gryningsstjärna har det varit omöjliga önskemål att uppfylla.

För snart tre veckor sedan skickade jag iväg manusversion 3 till förlag, agent och testläsare. Manusversion 1 kastade jag drygt halvvägs. Manusversion 2 var råmanus. Jag har aldrig jobbat så intensivt med mitt skrivande som med manusversion 3, såg ärligt talat knappt min man på fyra veckor och dammråttorna i huset blev så stora att de skrämde hunden. Jag hann aldrig läsa igenom den manusversionen innan jag skickade iväg den, jag bara skrev och tryckte på send. Så jag hade knappt någon aning om vad det var jag gav mina läsare att läsa.

I dagarna föll domen. Kommentarerna ramlade in i mailkorg, via telefonsamtal och lunchsnack. Och det var bättre än jag vågat hoppas. Alla gillade. Alla tyckte att det var ett ganska så färdigt manus. Alla hade såklart kommentarer, men bara av mindre art. Och alla trodde på utgivning i januari.

Känslan när det gick upp för mig att det kommer bli en januaribok går inte att beskriva. Det är otroligt härligt att få veta att allt mitt slit har gett resultat, att jag har nått mitt mål. Det gör det SÅ värt det!

Det kommer fortfarande bli på håret. Förlaget planerar att skicka till tryck EFTER nyår för att få några dagars extra korrtid. Tidplanen har alltså inget utrymme för problem och jag tänker hålla tummarna stenhårt att allt som ska göras kan göras smidigt. För den här gången vill jag nämligen ha releasefest, ni vet en sån jag missade i amningsdimman första gången. Och det är såklart roligast med release om det finns några böcker att fira! 🙂

Hur jag blev med agent

Charlotte CederlundLitterär agent. Vad är det för något? Är det något jag behöver? Något jag borde ha? Och hur skaffar jag det i så fall?

När jag skrev Middagsmörker hade jag i ärlighetens namn inte så bra koll på litterära agenter. Mitt huvudfokus var att skriva färdigt manuset och att hitta ett förlag som ville ge ut det, mycket längre än så kunde liksom inte min hjärna hantera att tänka. Men när väl förlagsavtalet var påskrivet och jag kunde lyfta blicken från texten insåg jag att en agent var något som de flesta framgångsrika författarna hade. Kanske betydde det att jag också borde sträva efter en för att ge mina böcker största, möjliga chans att nå sina läsare?

Jag började läsa på och insåg att jag kanske redan hade missat min agent-chans. För i alla skrivarpoddar, skrivarbloggar och andra skrivarcommunitys pratas det om att agenter vill få manus INNAN de blivit antagna av ett förlag, att det efter antagning är för sent. Och jag köpte det och släppte lite tanken på en agent, i alla fall för min Idijärvi-trilogi. Istället började jag formulera en plan att kanske skicka mitt och brorsans dystopimanus direkt till en agent den dagen det väl är färdigt.

Och så gick månaderna. Middagsmörker släpptes och fick ett jättefint mottagande och jag googlade recensioner och ammade bebis. Men så en dag låg det ett mail i min inkorg med ämnet Får vi läsa? En agent hade sett Middagsmörker i SF-bokhandelns nyhetsbrev och blivit intresserade. Jag blev såklart eld och lågor, skickade över min bok och höll sen tummarna hårt, hårt, hårt.

Men inget hände. Jag ammade vidare och skrev Gryningsstjärna, glömde lite grand bort den där agenten. Tills det blev sommar och jag insåg att det gått 4,5 månad utan att jag hört något. Så jag mailade för att fråga vad som hände och fick svaret att de läst och gillade jättemycket men att de väntat på en öppning. Jag blev såklart besviken att de fortfarande inte bestämt sig men vi bokade in ett möte till Bokmässan och trots att det var 2,5 månad bort gav det mig lite hopp.

Jag har dock aldrig varit en sån som bara går och väntar utan att agera. Så för att sprida risken lite passade jag på att kontakta två andra agenturer, två stora. Jag skrev som det var, att jag redan hade en agent som läste manuset och undrade om de också var intresserade av att läsa. Den ena svarade och tackade nej, sa att jag gjorde helt rätt som letade agent men att de inte sökte böcker i min genre. Den andra hörde jag aldrig från. Trist, såklart. Men så fick jag höra av en författarkompis att hennes agentur sökte nya författare och att hon redan nämnt mig för dem och att de verkade intresserade. Så jag hörde av mig, skickade boken och bokade in ytterligare ett möte på Bokmässan.

Det var jätteroligt att få träffa båda agenturerna face to face på mässan. Båda var trevliga och det kändes lyxigt att få prata med folk som var peppade över min bok. Det slutade med att båda agenterna ville representera mig och att jag kunde välja vilket agent jag ville jobba med. Det var ett svårt val och i brist på erfarenhet från branschen gick jag mest på magkänsla. Och då blev det Hedlund Agency.

Vi har precis påbörjar vårt samarbete. De hade med sig Middagsmörker till bokmässan i Frankfurt och drar nu i trådar som jag absolut inte har tillgång till själv. Om det resulterar i något går inte att säga redan, men det känns otroligt kul att vi nu är ännu fler som jobbar med mina böcker!

Och det där med att det är för sent att få agent efter förlagsavtalet? Tja, det beror ju på vilka rättigheter agenten vill ha. Min agent vill bara ha mina utländska rättigheter, inte mina svenska, och då spelar det ju inte direkt någon roll att boken redan fått ett svenskt förlag!

hedlunds

Markandsföringsmöte om den svåra andra boken

Charlotte CederlundJust nu håller jag skrivledigt i Stockholm. Gryningsstjärnas andra manusversion är inskickad till förlag, testläsare och referensgrupp och jag förenar nytta med nöje i hufvudstaden. Nöje = släkthäng, restaurabesök och shopping. Nytta = träff med både förlag och agent (har precis blivit med sådan!) för att prata marknadsföring.

Att marknadsföra andra boken är tydligen en utmaning, något som förvånade mig. Jag trodde nog som många andra att det är den första boken som är tröskeln. Och det är det såklart på många sätt. Det är tröskeln in till förlagen, tröskeln in till marknaden. Men samtidigt har man många fördelar som debutant. Man är ny och fräsch och har därför ett nyhetsvärde. Många tidningar tycker att det är spännande att skriva debutanter och att recensera debutanters böcker. Men med andra boken är du inte debutant längre, samtidigt är du (oftast) inte heller riktigt etablerad. Det gör att andra boken riskerar att hamna i ett medialt vakuum.

Både min agent och mitt förlag är eniga i att det är svårt att få lika mycket uppmärksamhet för andra boken som för första, extra svårt blir det om andra boken är mittenboken i en trilogi som ju Gryningsstjärna är. För då är boken/serien varken ny och fräsch eller på väg mot avslut. Den bara är. Deprimerande, eller hur?

Att få höra att man måste förbereda sig på medial dip och total tystnad för en bok man slitet livet ur sig för att få färdig är inte jätteroligt, det kan jag lova. Så naturligtvis frågade jag vad vi kan göra för att försöka motverka detta och fick nedanstående svar. Det är inte direkt raketforskning och egentligen inte så stor skillnad mot vad man för vid första boken. Men det kan ändå vara värt att komma ihåg att arbetet med marknadsföring inte slutar för att första boken kommit ut, det är snarare så att det måste intensifieras.

  • Ligg på media. Använd de kontakter du fått från när första boken släpptes. Kontakta samma lokalreportrar igen och fråga om de vill göra uppföljningsintervjuer. Tex. Debutanten ett år senare. Det är lättare att återanvända kontakter än att skapa nya.
  • Uppmärksamma de bokbloggare som recenserade boken sist och fråga om de även vill ha uppföljaren. Bokbloggare är guld värda och man ska verkligen vara tacksam för de som läser och recenserar ens bok.
  • Försök synas så mycket som möjligt, tex. på signeringar. Syftet med en signering i en bokhandel är egentligen inte att sälja böcker utan att synas och att skapa en personlig kontakt med bokhandlaren så att de minns din bok nästa gång någon kommer och frågar om boktips.
  • Fortsätt jobba med sociala medier och var så aktiv som du bara orkar.
  • Aktivera dig i lokala evenemang som tex. lokala bokmässor och liknande aktiviteter.

Jag ska verkligen anstränga mig för Gryningsstjärna och göra mitt allra bästa! Fördelen för mig i vår jämför med när Middagsmörker släpptes är att jag inte kommer ha en alldeles nybakad liten bebis att ta hand om och därför kan försöka mig på tex. signeringar som jag knappt har testat hittills. Det ska bli intressant att se vad som kommer hända, om det verkligen blir ingenting, lite eller mer än väntat. Får väl återkomma nästa år och berätta hur det gick! 🙂

Lördagsenkät: Vilken är din största författardröm?

GB_Karl_Modig_1Karl: Att kunna leva på skrivandet. Lätt. Waow. Det är verkligen drömmen. Att kunna tjäna så mycket att man inte måste göra annat. Jag skulle ha en liten stuga utanför Stockholm dit jag skulle åka för att ha en egen skrivar-retreat.

 

 

 

 

 

Charlotte CederlundCharlotte: Jag håller med Karl. Min dröm är att skrivandet ska gå från intresse till yrke, att det är något jag kan ägna mina vardagar åt istället för mina kvällar och helger. Det behöver egentligen inte vara på heltid (även om bara tanken på det får skrivartarmen att knorra!) men skulle jag kunna få till ett liv med 50 procent brödjobb och 50 procent skrivande hade jag levt lycklig i alla mina dagar. Det är jag övertygad om! 🙂

 

 

 

IMG_8645Ida: Jag antar att det inte behöver vara realistiska drömmar, så om jag får spåra ur helt galet här så drömmer jag om att Forsdansen med uppföljare ska bli film. Att få delta i processen från text till bild. Det hade varit så häftigt! Jag har redan halva rollsättningen klar.

 

 

 

 

Profilbild

Anna: Jag drömmer om att det jag skriver ska göra skillnad. Att mina historier och karaktärer ska hitta in i läsarhjärtan och betyda något på riktigt. Jag vill att unga läsare ska känna hopp om livet och om att världen kan bli bättre, det är min starkaste drivkraft i skrivandet. I övrigt vill jag mest bara skriva, utvecklas och bli bättre på det jag gör. Och skriva manus till Du, bara-filmen. Och bli läsambassadör 2019. Och att ryggarna på mina sju första böcker ska bli en regnbåge när de står bredvid varandra i hyllan. Och justja, att skriva en bok tillsammans med David Levithan. Och att  någon gång hitta en bänk på kyrkogården i Uppsala där någon ristat in F  ❤ J.

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: Min författardröm är faktiskt inte att skriva på heltid. Det hade varken varit bra för min omgivning eller psykiska hälsa.
Att däremot jobba deltid, säg 50/50 kanske skulle vara en bättre lösning. Att både få tid till att skriva och intryck från ”verkligheten”.

En dröm som jag annars haft med Snack är att det ska bli en bok som knäcker läskoden. Som får de där barnen som inte läser i vanliga fall att känna att de också hittat hem. Att det finns någonting för dem.
Och när vi ändå är inne på Snack, visst vore det häftigt om den blev film? Den är ju som gjord för det!

Så om någon råkar känna någon som känner någon på Pixar… Hojta till!

 

Det här med följebrev

charlotteHur skriver man det perfekta följebrevet? Det känns som en nästan lika frekvent ställd fråga på författarforum som Hur blir man utgiven?

Debatten brukar gå varm, vad ska vara med och vad ska inte. Vissa påstår att vikten av följebrevet är ENORM. Att det kan hjälpa eller stjälpa. Följebrevet är nämligen det första förlaget ser – och kanske det enda. Snacket brukar nämligen summeras till att om man skriver ett dåligt följebrev så finns det en risk att manuset blir bortsorterat innan det ens läses. Då har allt det du kämpat för försvunnit på grund av en dåligt skriven sida.

Nu tror jag inte att det är så. Förlagen är inte dumma, de riskerar att gå minste om guldkorn om de ratar manus enbart på grund av följebrevet. Naturligtvis kikar de lite i texten också, läser kanske inledningen och spanar in slutet. Manuset är det som kommer göra dig utgiven, ett bra följebrev kanske kan sätta förläggaren/redaktören/lektören i rätt stämning innan de börjar läsa med det kommer aldrig vara det som får dig utgivet (och här får jag stöd av mitt förlag!).

Så, för att lätta lite på er eventuella följebrevs-ångest tänkte jag dela med mig av mitt eget följebrev. Det jag skickade med Middagsmörker när det blev antaget. Det är inte ett perfekt följebrev, långt ifrån, men det är just det som är min poäng. Jag blev utgiven i alla fall! 🙂

Hej!

Nåjder, andar, magiska trummor och parallella världar. Det skrivs väldigt lite om den samiska mytologin trots att det finns så mycket spännande att hämta där. I mitt manus Middagsmörker blandas ungdomsproblematik med samisk kultur och mytologi i ett magiskt äventyr. Det är Cirkeln möter Sms från Soppero och utspelar sig i fiktiva Idijärvi sameby bara två mil från den finska gränsen.

Sextonåriga Ailis liv vänds upp och ner när hennes pappa dör i cancer. Hon tvingas flytta 180 mil bort till sin mammas barndomshem, en sameby mitt i de norrländska skogarna, för att bo tillsammans med en morfar hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Aili känner sig som en utböling bland snö och renar. Men så börjar märkliga saker hända i byn. En vit varg, en rödhårig flicka och ett magiskt kall gör att Ailis liv aldrig mer blir sig likt och utan någon förberedelse kastas hon rakt in i en flera hundra år gammal samisk konflikt. Snart inser Aili att hon är mer same än hon någonsin kunnat tro och att det finns saker som är värda att offra livet för även om det man hållit kärt redan är borta.

Middagsmörker är (sub)urban fantasy för ungdomar och unga vuxna.

Jag heter Charlotte Cederlund, är 32 år gammal och arbetar som brandingenjör i Malmö. Jag har tidigare fått två noveller publicerade i antologierna Att leva sin dröm (ALF bokförlag, 2012) och I varje ångetag (Andra världar förlag, 2014). Skrivandet har alltid varit en passion och det är något jag satsar helhjärtat på. Jag ser med glädje fram emot alla de delar som ingår i författarskapet, såväl skrivandet som samarbetet med redaktör samt marknadsföring och försäljning.

Arbetet med min nästa roman är redan igång. Mer om mig och mitt skrivande finns att läsa på bloggen http://www.charlottecederlund.se.

Jag har skickat manuset till flera förlag.

Att finna Narnia

Charlotte Cederlund

Ända sedan jag var liten och förälskade mig i Narnia-böckerna har jag önskat att det inte bara var en saga. Att jag också skulle kunna hitta en egen garderob att stiga in i, en som kunde ta mig rakt in i min sagovärld. Den här veckan hände det äntligen. Garderoben var en inbjudan till Kiruna bokfestival, ett författarevenemang jag sett fram emot ända sedan jag tillfrågades innan sommaren och som visade sig ännu mer fantastiskt än jag vågat hoppas.

Jag flög tidigt från Malmö och efter en mellanlandning på Arlanda närmade vi oss Kiruna lagom till lunch. När planet sjönk genom molnen öppnade en vit värld upp mig, ett Kiruna täckt av rimfrost. Jag landade i istiden. Och det är precis så Middagsmörker inleds.

Jag har inte varit i Kiruna tidigare och inte heller i Karesuando och byarna runtikring där mina böcker utspelar sig. Jag har bara sett platserna digitalt. På fotografier tagna av turister, med hjälp av Google maps sattelitbilder och på hemsidor med turistinformation. Jag har byggt en hel värld i mitt huvud, en värld som jag levt med i över fyra år. Snart skulle jag få se den på riktigt.

Efter en natt på hotell körde jag mot Karesuando. Det är tjugo mil mellan Kiruna ochdsc01738 Karesuando, tjugo mil av rak landsväg som kantas av skog, sjöar och berg. Det är glest med mötande bilar och under långa stunder kör man i ensamhet. De som gör resan ofta tycker säkert att den är tråkig och tidsödande, för mig var det en helt fantastisk upplevelse. För precis den vägen är det första min huvudkaraktär Áili ser av Lappland. Snön. Mörkret. Ensamheten. Det är så hon möter sitt nya hem. Och det var så jag mötte min sagovärld.

Efter drygt en och en halv timmes körning möttes jag av skylten med namnet Mertajärvi. Jag svängde av E45 och snirklade mig in på mindre vägar som kantades av små trähus i olika färgen. Mertjärvi ligger kring de två sjöarna Mertjärvi och Idijärvi. Áili flyttar till byn Idijärvi som bara existerar i mitt huvud. Mertajärvi är alltså det närmaste verkligheten man kan komma.

img_5326Att se byn och sjön var helt surrealistiskt. Det är Áilis hemmiljö, där hon bor. Där hon lever. Jag förväntade mig nästan att se henne komma gående på byvägen, med den stora vita vargen lunkande efter. Trots att det egentligen inte finns så mycket att se stannade jag en bra stund. Promenerade omkring, insöp atmosfären. Kände kylan och vinden. Hörde sjövattnet klucka mot stranden. Ansträngde mig för att etsa alla intryck i min hjärna tills jag insåg att de redan fanns där, att de redan funnits där i fyra år.

Det tog kanske en kvart att avklara de sista milen upp till Karesuando. När jag körde in i img_5392byn blev jag nervös, jag tyckte inte att jag kände igen mig. En grill jag inte sett förut och en liten butik. Men så såg jag kyrktornet höja sig över de andra byggnaderna, samma kyrka som Áili och Olivia tar sikte på när de åker till byn. Samma kyrka som de ser en man misshandlas intill. Och strax efter kyrkan dök Hembygdsgården upp, den som de gör inbrott i. Och allt såg ut precis som de skulle. Till och med skogspartiet mellan de båda byggnaderna, där tjejerna gömmer sig bland träden, såg ut som det gjort i min fantasi.

img_5376Jag fick en rundvisning på Hembygdsgården. Tittade runt i rummen som jag skrivit om. En dörr fattas, på baksidan. Den har jag hittat på. Men annars var det som jag tänkt mig. Sedan gick jag till kyrkan. Tittade på inredning och fotograferade och memorerade eftersom Gryningsstjärna inleds just där.

Även om jag aldrig varit i byn förut kändes det som att jag var hemma, som om jag promenerat förbi byggnaderna tusentals gånger tidigare, som om jag känner till varenda spricka och skarv. Jag ville inte åka hem så jag drog ut på det. Besökte Laestadius pörte, fotograferade församlingshemmet, lämnade en av mina böcker på det lilla skolbiblioteket. Men klockan tickade och kvällen närmade sig, en kväll då jag bar bortlovad på middag tillsammans med festivalens arrangörer och de andra författarna. Så till slut fick jag åka och vinka adjö till mitt Narnia. Återgå till att bara vara där i sagovärlden. Det kändes tungt, samtidigt är jag säker på att jag kommer att åka dit igen. Har man väl funnit Narnia släpper man det inte!