Den långa vägen till (en andra) debut

Att debutera är fantastiskt. Förväntan, nervositet och stolthet som exploderar
efter flera år av arbete och längtan. Så varför nöja sig med att bara debutera en
gång?

Lisa debuterade 2008 med en handbok i nätdejting. Susan debuterade 2013 med en
deckare utgiven på eget förlag. Sommaren 2021 debuterar vi igen – som
författarduon Lisa Bjerre och Susan Casserfelt.

Allt började i en gangsterkällare. Lisa var överliggaren som tragglat i samma
manusgrupp i fyra år, fått en deckare refuserad och nu skrev på ett fantastikmanus.
Susan var egenutgivaren som lyfte med ljudboksboomen och plötsligt var en av
Sveriges mest lyssnade författare. Nu satt vi i en källarlokal som drevs av en före
detta bankrånare och jobbade med våra texter under Sören Bondesons ledning.

Någonstans i diskussionerna om berättarperspektiv, våldsscener och magi sa det
klick. Vi började träffas utanför kursen en gång i veckan för att skriva. Vi knattrade på
med våra manus och pratade liv och skriv i pauserna.

En sak fann vi oss ha gemensamt: vi tyckte att det här med att skriva var jävligt
jobbigt. Det var krävande, krångligt, tidsödande. Och ändå kunde vi inte sluta.
Tänk hur mycket lättare det skulle vara om man skrev en rakare berättelse, drömde
vi. Och hur enkelt vore det inte om man skrev med någon annan? Mindre ensamt,
roligare – och hälften så mycket jobb!

Sen tänkte vi inte så mycket mer på det. I alla fall inte Lisa.
Susan däremot tänkte desto mer.

I januari 2018 presenterade Susan en idé till en ny kriminalserie: Linje 17. Hon hade
en tydlig vision och ville samarbeta med både agentur och förlag, helst från start. Ett
svenskt förlag hade visat förhandsintresse.

Vad skulle du säga om en av landets mest framgångsrika ljudboksförfattare erbjöd
dig att bli medförfattare till en ny krimserie? Lisa sa ja. Framåt vårkanten åkte vi på skrivresa och planerade serien.

Vi satte karaktärerna, skissade på möjliga brott i serien och skrev ett grovt synopsis för första boken.
En del av Susans vision var att få med en agent i arbetet. Kunde man kontakta dem
redan nu, trots att vi inte ens börjat skriva? Varför inte försöka? Så vi skickade iväg
ett mejl till favoritagenturen, berättade om Susans framgång med tidigare böcker och
presenterade idén. De gillade det vi höll på med och ville läsa!

Vi skrev de första kapitlen och knådade dem några varv. Vår mentor Sören
Bondeson läste och gav feedback. I slutet av sommaren åkte vi på skrivresa till
Dalarna med Sören och ett gäng begåvade författarvänner, som hjälpte oss att
knåda synopsis och text ett par varv till. Sedan skickade vi synopsis och de 25 första
sidorna till agenturen. De gillade det fortfarande och ville läsa hela manuset!
Det tog till nästa sommar innan vi hade ett manus att skicka. I mitten av juni hade vi
redigerat råmanus ett par varv och kände oss redo. Manuset gick iväg på en fredag.
Det kändes magnifikt att lämna det efter över ett års arbete.

Den magifikna känslan varande i ungefär en dag. Sedan tog nerverna över, i alla fall
för Lisa. Det var bara ett par veckor till semester, borde vi inte skicka manuset till
fler? Var det inte helt vansinnigt att tro att vi skulle få en agent på kroken? Vore det
inte mer realistiskt att skicka till förlag också, innan semestern?
Efter fem dagar mejlade vi agenturen och frågade när de trodde sig kunna
återkomma med ett svar. Vi anade att det skulle dröja till efter sommaren som
tidigast.

Svaret kom med vändande post:
”De sitter i möte om ert manus just nu. Magdalena kontaktar er i eftermiddag.”
Det blev några nervösa timmar. Sedan kom det mejl man väntar ett helt skrivliv på att
få. Agenturen ville träffa oss för att diskutera ett samarbete.

Sommaren 2019 skrev vi kontrakt med Hedlunds agency för kriminalserien Linje 17.
Efter en omskrivning tog vår agent manuset till ett antal olika förlag och vi fick träffa
flera av dem. I januari 2020 skrev vi kontrakt med Piratförlaget, vilket var och är ett
drömförlag för oss bägge. Efter ytterligare omskrivning och redigering är vi nu, ett år
senare, framme vid slutkorrektur.

Den första delen av Linje 17 släpps sommaren 2021 – tre och ett halvt år efter att
Susan först presenterade idén för Lisa. Och det kommer att ha varit värt att vänta på.

Ni hittar Susan och Lisa på:

© 2020 Fotograf Anna-Lena Ahlström

https://www.instagram.com/bjerre_casserfelt/

Gästbloggare: Klara Härgestam – Data eller människor i fackboken?

Här vill jag dela med mig av några saker jag brottats med under skrivandet när det gäller att hantera andras berättelser varsamt, våga dela med sig av sin egen och i det hitta en ton som ligger nära hjärtat. 

Först några rader om min bok. Boken (och numera också podden) Bebis och Business handlar om företagare som drivit företag under bebistiden. Jag har intervjuat ca 30 företagare, mammor och pappor, från en mängd olika branscher för att försöka förstå hur de löst sitsen med företagande och föräldraskap. Jag har själv gjort den resan med två bebisar och de berättelserna finns också med i boken. Men det var inte en självklarhet. 

Mitt bokprojekt pågick i 4 år. Under de åren drev jag mitt retorikföretag och hade två bebisar. Det började som en jakt efter svar på frågor jag själv hade när jag satt där med en nyfödd, just sagt upp mig och äntligen skulle driva företag på heltid. Kan jag jobba med bebis? Hur blir det med amningen? Hur funkar det med Försäkringskassan? Hur mycket pengar kan jag förvänta mig att tjäna? Vilka uppdrag kan funka med bebis? Vad kommer andra att tycka? Har någon annan gjort det här? Är jag en dålig förälder som längtar så efter att jobba? Borde jag chilla ett år? 

Jag hittade svaren hos de jag intervjuade och tänkte ge ut boken som en intervjusamling. Men ett förslag jag mötte mitt i processen pekade mig i en annan riktning. De tyckte att bokidén var toppen, att materialet var riktigt spännande men att boken saknade min berättelse. 

Då hade jag inte ens tänkt att jag hade en egen berättelse om bebis och business. Jag sökte ju svar och hade bara frågor! Jag satte mig med mina intervjuer och från att bara ha letat svar så satt jag nu på spetskunskap; jag kunde se mönster, jämföra och reflektera över resultaten från mina intervjuer. Lika självklart som det var att det här berikade boken, lika mycket motstånd mötte jag när jag försökte jobba med materialet. 

Jag var så mån om att göra företagarna jag intervjuat rättvisa. Jag ville ha med hela deras berättelser. Jag ville inte rycka citat ur sitt sammanhang, dissekera deras ibland ömtåliga berättelser, för att jämföra med någon annans. Jag hade svårt att se berättelserna som data. Det är jag glad för idag. Det satte tonen för hela boken.  

Jag tänkte: Kan jag möta Marcus eller Jonna om ett år och stå för hur deras berättelse fick ta plats eller inte i min bok? Den frågan styrde hur jag skrev om företagarna jag intervjuat.

Den andra utmaningen var att låta min egen berättelse ta plats i boken. Jag var rädd för att skriva ner den. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var karriärist. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var överdriven med mina bebisars behov. Jag kunde själv inte få ihop bilderna av hemmamamman jag trodde jag var och företagskvinnan jag tydligen var. Att landa i den här kombinationen var en resa för mig. Men alla jag intervjuat hjälpte mig att få syn på hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. 

Efter att jag gjort min egen resa kunde jag välja att skriva en bok om hur du bör göra för att hantera bebis och business. Men jag visste att allas berättelser hjälpt mig att landa i mina egna val och jag behövde ge läsaren möjlighet att göra samma resa. Därför var jag mån om att låta berättelserna finnas med som mer än bakgrundsfakta. 

Med den här inblicken i valen och tankarna bakom att hantera sitt material som människor istället för data hoppas jag att du fått nya tankar om vad en fackbok kan vara. Den kan vara full av liv, människor och känslor, och samtidigt förmedla kunskap om något du tycker är viktigt. 

I boken Bebis och Business fick också min egen berättelse till sist en plats. Den om hemmamamman och företagaren, retorikern, feministen, lantisen, New York-älskaren, poddaren, framgångsförnekaren och miljondrömmaren, föreläsaren och numera författaren.

Om Klara Härgestam

Driver retorikföretaget Klara Besked

@klarabesked på Instagram

klarabesked.se

Poddar: Retoriskt! och Gör Din Röst #Hörd och Bebis och Business. 

Gästbloggare: Jack Lukkerz

Att skriva är att utforska. Lite som psykoterapi eller samtal med en nära vän sena kvällar och inpå småtimmarna. Att utforska personer, relationer och situationer, ett utforskande som i grunden handlar om en nyfikenhet på världen. För min del också om att hitta förhållningssätt till allt jag varit med om för att, och låt mig vara dramatisk, tillåta mig att fortsätta att leva. 

Så kom Under Radarn till, en bok som jag började skriva mitt under en livskris. Perioden innebar hårt arbete med att avsluta en forskarutbildning men den innehöll även en stark vilja att behålla lusten att skriva, kärleken till orden när skrivandet gick emot mig. Jag befann mig dessutom typ halvvägs genom livet och jag tvivlade starkt på de livsval jag gjort. En karriärsatsning på forskning tycktes mest förvandlas till en återvändsgränd. En bekant journalist upplyste mig vänligt men brutalt om att jag var för gammal för att ta in på hans yrkesbana, en av mina första yrkesdrömmar. Hur kunde jag integrera skrivandet i mitt liv, i bästa fall kanske rentav kunna leva på det även om jag, den realist jag är, mycket väl visste att jag i det avseendet måste säkra upp andra inkomstkällor? Jag skickade in en ansökan till Författarskolan vid Lunds Universitet och på andra sidan kom embryot till Under Radarn ut. 

Tiden på författarskolan ledde in mig på nya och okända vägar. Det var minnen från mitt första liv, som pojke i 1980-talets Polen men det var också flykten till Sverige, en uppskakande händelse som jag först i efterhand kom att betrakta som just uppskakande. Det var alla dessa barndomens människor vars blickar och utsagor antydde att där fanns en vuxenvärld att vänta, med sina vedermödor. Dessa blickar som i regel sa något annat än de ord som yttrades. Vuxenvärlden tedde sig obegriplig samtidigt som berättelserna väckte fantasier. En sådan fantasi handlade om det som hände min pappa när han en dag kom hem, blåslagen efter ett påstått slagsmål på en restaurang. Ett annat när han, pilot till yrket, skildrade radaranläggningar och undslapp sig att familjen kanske skulle sticka till Danmark eller Sverige. Eller när han satte upp en antenn utanför mitt pojkrumsfönster för att få in svensk tv. Som jag sedan tittade på om kvällarna, utan ljud och i svartvitt, på ett lika obegripligt som fantasieggande språk på sina svarta textremsor. Tänk dig att som tioåring möta din egen förälder i en liknande situation. 

Men, väldigt mycket av det förgångna går inte att klargöra i vuxen ålder. Minnet är som det är och pappa är inte längre kvar i livet. Det som återstod var att stöpa om tankar, känslor och upplevelser i fiktiv form. Faktiskt helt medvetet kasta om detaljer, krydda händelser eller utelämna fakta, rätt och slätt unna sig att skriva en roman utan anspråk på att skapa en dokumentär skildring. Det var en resa som samtidigt gjorde det möjligt för mig att finna felande pusselbitar och det var en tid av lekfullhet. Jag släppte fram barnet i mig men jag var också en vuxen man, en svensk som lever på 2020-talet. Boken har passerat nålsögon och redaktörers falkögon och föds denna november. Behöver jag säga att det är en av mitt livs största händelser?

Nu kommer det mest läskiga. Hur kommer romanen att tas emot? Kommer boken att röna intresse och om, på vilket sätt? Tänk, och det är det absolut värsta, om den möts med en bildlig eller bokstavlig gäspning? Att skriva är att blotta sitt inre och jag har i allra högsta grad tagit risker genom att tillåta mig den konstnärliga friheten. Det är ingen hemlighet men jag ser på den närmaste framtiden med skräckblandad förtjusning. Bara det faktum att boken får se dagens ljus mitt under pandemin ställer en rad frågor för jag vill ju ut och prata om boken, möta läsarna men hur? Nåväl, med risk för att köra med floskler men, den som lever får se. 

Välkommen till Polen under tidigt 1980-tal, till ett samhälle under radarn som går på knäna och till drömmar och längtan till ett annat liv. 

   Jack Lukkerz, sexolog, forskare och författare från Malmö. 

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta. 

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig. 

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare. 

Drygt ett år senare ges nu boken När mammor dör ut. Det har varit ett år med en hel del jobb, fantastiska människomöten och en inlärningskurva som har gått spikrakt uppåt. Och så här två veckor efter release vet jag vilka ord som beskriver min känsla bäst. För vad är väl en utgiven bok på förlaget? Jo, svindlande och alldeles …. underbart.  

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv

Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

Debut som knockar – eller den lite enklare andra boken

Den 8 oktober släpptes min andra roman, Blåmärken. I skrivande stund är det tre dagar kvar. 

När min debutroman, Ett hem att dö för, skulle släppas var jag nervös – men det är ingenting mot för den nervositet jag känner idag. Ändå är det annorlunda. Både tryggare, men ändå mer läskigt. Mer står på spel, liksom. 

I och med att datumet för boksläppet närmar sig med stormsteg har jag börjat tänka tillbaka på hur det var den här tiden förra året. Då skulle jag nämligen debutera – en stor sak i en författares liv. Den första boken ska släppas ut i världen och läsas av riktiga människor som inte är ens mamma eller partner eller bästa vän. Jag gick med hjärtat i halsgropen i veckor innan släppet. 

Varje människa jag träffade frågade samma sak: ”Snart är det dags – HUR KÄNNS DET?!” 

Ja, hur kändes det? Stort, förstås. Roligt. 

Men också som att det magiska datumet var starten på något så nytt och stort att det skulle innebära en förändring i mitt liv. Som att det automatiskt skulle hända något omvälvande den dagen, kanske skulle till och med en ny kroppsdel växa ut. 

Det hände förstås inte. Det som hände för mig var att jag kraschade. Dagen för boksläppet fick jag den värsta migrän jag någonsin haft. På jobbet skulle jag firas och jag tackade mina kollegor som peppat och stöttat under hela vägen. Men huvudet bultade och jag minns inte vad jag sa. 

Jag kikade in på en bokaffär på hemvägen för att se boken med egna ögon. Men jag hittade den inte. Genom migränen såg jag inte boken, trots att den tydligen fanns där. 

Jag åkte hem och la upp ett inlägg på Instagram. Kände ingen glädje direkt, men det skulle göras. Sedan gick jag och la mig. Jag fick ont i bröstet och blev orolig. Ringde 1177 som inte trodde att det var någon omedelbar fara men rådde mig att gå till vårdcentralen dagen efter. 

Det gjorde jag, utmattning konstaterades och jag blev sjukskriven. I flera veckor varken läste eller skrev jag någonting. Jag övade på att göra en sak i taget, till exempel lyssna på musik. Jag gick ut i skogen och satt på en sten och glodde. Jag sov och sov. 

När jag, efter ytterligare en tid, för första gången träffade en författarkollega berättade jag om min utmattning som kulminerat just på dagen då boken släpptes. 

”Jaså, du också?” sa hon. 

Det är tydligen inte helt ovanligt. 

Jag tog mig upp till slut och kunde gå tillbaka till jobbet. Kunde börja skriva också, om än till en början mycket långsammare än tidigare. 

Den här gången känner jag mig bättre rustad. Jag har sedan några veckor tjänstledigt för att skriva, jag har tid avsatt för själva releasen och jag är beredd på att det – till en början – egentligen inte kommer att hända särskilt mycket. Boken måste hitta ut till läsarna och läsarna måste hinna läsa den.

Bara det är nästan som magi. Den där idén som jag fick en mörk kväll i december förra året har blivit en hel berättelse som har blivit en bok som kommer att hamna i händerna på människor som vill läsa den. 

Rätt coolt, ändå. 

När det här inlägget hamnar på Debutantbloggen har boken redan funnits i butikerna i några dagar – och jag känner på mig att jag kommer att stå på benen den här gången.

Facebook: https://www.facebook.com/linaarvidssonwriter
Instagram: https://www.instagram.com/linaarvidssonwriter/

Gästbloggare: Ifiyenia Ellis – Att skriva blev att prioritera mig själv

Jag var den enda som var förvånad över att jag bestämt mig för att skriva en bok (så som jag kallade det då, i mars 2018 när jag skrev till mina närmsta – men att stolt deklarera att ”Jag ska skriva ett råmanus! Och redigera det i tusen omgångar! Så blir det kanske en dag en bok!” låter inte riktigt lika mäktigt…). Detta trots att det på en någon nivå alltid varit en del av planen. En diffus dröm i bakgrunden, brukar jag säga.

Under 2010 och 2011 hann den drömmen bli något mindre diffus tack vare mina två terminer på Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. En underbar tid och en gåva till mig själv, efter att ha låtit den kreativa delen av mig halvt rostat ihop. Vi gick under höstterminen igenom poesi, drama, novell och roman, fem veckor per del (plus en kort bonuskurs i filmmanus), som förberedelse på vårterminen där vi sedan fördjupade oss i något projekt.

Innan Skrivarlinjen skrev jag i princip enbart noveller, kortare texter och poesi. Någonting längre än så trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Men när vi kom till romanskrivandet så inleddes det med en avdramatisering av att skriva ett helt bokmanus. Jag minns hur det ritades ett långt streck på klassrummets whiteboard. Ett streck som sedan delades upp i kapitel. Ett kapitel som kunde motsvara längden på en novell. De sade det säkert på ett mycket snyggare sätt än så, men själva andemeningen fångade mig direkt. Tanken på att skriva en hel roman kändes inte lika omöjligt – den diffusa drömmen blev plötsligt tydlig, klar. Och vips så blev det till vårterminen ett romanprojekt (som faktiskt var en påbyggnad av den idé som föddes vid filmmanuskursen), och det är inte mitt enda sedan gammalt påbörjade, men livet är som livet är och snart rostade kreativiteten igen.

När jag rasade in i utmattningens svidande lågor fyra år senare var jag hemma med en liten dotter. Jag blev då tvungen att göra något som jag inte vet om jag någonsin riktigt gjort innan – prioritera mig själv. Men, det var endast för hennes skull; inte för min egen. Det är något jag ännu kämpar med – en hjärna efter utmattning, ja, men också det här med självprioritering. Att ge mig själv pauser, ta tid för mig själv och endast för min egen skull. Den något frustrerande sanningen är dessutom att det som hjälper mig att faktiskt göra det, är att jag vet att jag blir en så mycket bättre mamma till våra nu två små troll bara jag får den där korta stunden för mig själv.

När jag för två och ett halvt år sen bestämde mig för att skriva ”på riktigt” – att kalla mig själv aspirerande författare, att sno åt mig tid vid datorn för att skriva, skriva, skriva. Då var det äntligen något jag gjorde för mig. En dröm som absolut inte utlovar några rikedomar – och sannerligen inte i början – och som dessutom är svår att nå. Även om skrivandet är ett mål i sig så vill jag ju ändå att mina ord ska spridas och läsas av andra. Men den tid jag lagt ner på att skriva på mina manus är aldrig något jag kommer ångra.

All svett, alla tårar, all ångest, ja. De kanske jag hade klarat mig utan, om min dröm nu aldrig kommer leda mig längre än några dammiga manus i byrålådan. Men endast kanske, för de tillsammans med min inre kritiker har inte utvecklat mig enbart som skrivande människa, utan även som person i allmänhet. Att jag vågade bestämma mig för att satsa på min dröm, på mig själv. För varje gång jag ramlat ihop i en hög av självtvivel så har jag rest mig starkare än innan. För varje gång den inre kritikern skriker om hur dålig jag är så lär jag mig något om hur jag kan göra det bättre.

Det som gör allting bättre är att du inte behöver göra det i din ensamhet. Jag fann en underbar gemenskap på instagram som har hjälpt och lyft mig om och om igen. Jag saknade även tiden på Skrivarlinjen och sökte och kom in på Långholmens författarskola, som var väldigt annorlunda men en bra övning i att bli läst, och inte mindre härlig. Jag växte ytterligare. Ju mer jag lästes och själv fick läsa -inte bara via kursen – desto mer sugen blev jag på att göra något av det också. När jag kom in på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola stod allting klart. 2020 skulle bli året då jag inte bara tog min examen till skrivpedagog (vilket jag gjorde) och debuterade som författare (not so much). Min dröm hade utvecklats. Jag skulle skriva mina böcker, skapa mina skrivkurser, coacha andra i deras skrivande.

Men 2020 är 2020 och jag tror inte jag behöver skriva mer än så kring det och dess komplikationer. Gällande manuset så fick jag standardrefuseringar från alla förlag jag skickat till, förutom två som inte svarade alls.

Jag kanske aldrig når den del av min dröm om att ges ut, men jag kommer aldrig ge upp, aldrig sluta skriva. För så länge jag skriver hålls glöden vid liv, och så länge jag skriver låter jag mig vara den jag är.

Tack för mig, och för din tid! En dag möts vi kanske igen. Om inte här, så kanske på http://instagram.com/ifiyenia_skriver eller https://www.facebook.com/ifiyeniaellis/. Om inte där, så kanske i bokhyllan en dag. Och om inte där, så kanske i min roll som skrivpedagog. För inte heller den drömmen är en jag tänker ge upp.

Gästbloggare: Anna Agrell – Att vara tiden trogen (eller inte)

Det är en vecka innan boken ska gå i tryck och jag får tillbaka den sista granskningen från förlagets korrekturläsare. Min roman Ett halvt andetag utspelar sig på fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet och korrekturläsaren uppmärksammar mig på att tilltal ofta upprepades vid den här tiden. En yngre person som ville tilltala en äldre kvinna kunde till exempel säga: »Inte visste jag att tant Anna skriver på Debutantbloggen. Så tant Anna är nervös? Det behöver tant Anna inte vara.«

Jag söker i dokumentet, ändrar alla upptänkliga passager, upprepar och upprepar tills det inte finns fler ord kvar, men i mig har en känsla tagit spjärn: Ska jag välja trovärdighet framför språklig spänst?

När teveserien Vår tid är nu sändes fick manusförfattarna utstå kritik för språkbruket: ”Talade människor verkligen så på den tiden? Inte användes det uttrycket?” Därtill var det många som inte försatt chansen att påpeka när rekvisitan var placerad i fel tid. Tanken på allt detta gör mig sömnlös och jag undrar om det verkligen är menat att jag ska skriva en historisk roman, men ivern som jag haft sedan jag fick idén är omöjlig att stoppa.

För några år sedan läste jag en artikel om Nora-Anna Larsson som var en framgångsrik löpare under fyrtiotalet, med tre världsrekord på 800 meter. Hon var den första kvinnan som fick springa ärevarv på Stockholms stadion. Hur kunde jag som ägnat åtskilliga år åt löpning ha undgått henne? När jag frågade människor i min omgivning visste ingen vem hon var, medan nästan alla kände till Gunder Hägg som var aktiv under samma era. Där och då bestämde jag mig för att utforska hur det hade varit att ägna sig åt löpning i en tid då doktorerna avrådde kvinnor från att springa längre än 200 meter. I romanen blir det gestalten Mirkka som drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion, precis som Larsson gjorde. Där finns också en annan kvinna som pockar på min uppmärksamhet. Sonja arbetar på ett glasbruk och vill få sina alster antagna i en ansedd utställning. När de två kvinnorna möts kantrar livet på ett sätt de inte hade kunnat förutse. Glasbruket, löpningen, tidsandan; allt det har gjort skrivandet kantat av så många val att tankarna till slut slagit knut.

Dagarna slukas hastigt och jag måste fatta ett beslut innan boken går i tryck. När jag återigen läser texten får jag upplevelsen av att jag skrivit manuset till en gammal pilsnerfilm. I den stunden inser jag att varje historisk berättelse måste betraktas genom ett samtida filter. Åtminstone min. Jag skriver ett mejl till min redaktör: ”Stryk upprepningarna, jag väljer känslan!”

Hur tänker ni? Är känslan eller trovärdigheten viktigast i er läsning? Jag är också nyfiken på vilka val Kristin Fägerskjöld ställts inför när hon skrivit sina historiska romaner.

Hoppas att vi ses i fyrtiotalet!

Anna Agrell

Instagram: https://www.instagram.com/agrellanna/

Det här med förstameningar och sistameningar …

Denna söndag gästas vi av Annika Wall, som romandebuterar med Jag borde sagt det först. Idag funderar hon över börjor och slut.

Jag är besatt av förstameningar och sistameningar. Inte bara för att jag håller på att skriva en trilogi där förstaboken började pang på och där andraboken ska ta vid där förstaboken slutade och där tredjeboken ska ta vid där andraboken slutade och sedan gärna knyta ihop allt på ett snyggt sätt i en allra sista finalmening.

Nej, inte bara därför. Jag har alltid varit besatt av hur berättelser börjar och slutar, spanat på det där ”hur gör andra författare” och ställt frågan ”varför är just den meningen så väldigt bra?”. Så måste det nog vara när man är en läsande och skrivande människa, går inte att undvika. För hur börjar en historia egentligen? Och hur slutar den? Om berättelser nu alls har ett slut …

Förstameningar pratar vi ju ofta om. Jag kan några utantill utan att tänka efter särskilt mycket. Säkert du också? De är alltid från kända romaner, stilbildande, sådana som vi läst om i grundskolan eller på litteraturvetenskapen.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.”

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

”Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself.”

Men hur slutar Gösta Berlings saga?
Hemsöborna?
Mrs Dalloway?

I min romandebut ”Jag borde sagt det först”, så var det faktiskt förstameningen som dök upp allra först i huvudet. Pang på, rakt in i lejonets kula, störta in i den centrala konflikten för att sedan börja nysta i orsaker och verkan. 

Så här börjar ”Jag borde sagt det först”:

”När jag kom hem från affären satt Kristian på en stol i köket och ville skiljas.”

Jag är väldigt förtjust i sådana här inledningar, både som läsare och som författare. Rätt in i handlingen, perspektivet uppenbart. Egentligen önskar jag att alla mina förstameningar skulle innehålla romanens hela avsikt. Nästan svaret på frågan: ”Vad handlar boken om?” En hopplöst övermodig önskan, men jag kan ju alltid försöka.

Men hur lyder då en bra sistamening? Som läsare vill jag nog ha något som blickar framåt. Kanske som en slutmening med svaret på allt. Eller hellre: som en cliffhanger där läsaren själv får möjlighet att fullborda berättelsen på sitt eget vis, precis som hen vill ha det.

Sistameningar kan jag inte så många utantill. Varför är det så? De är ju faktiskt precis lika viktiga, om inte viktigare. Som denna sistamening i Gösta Berlings saga:

”Här ha nu fantasiens jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur de ska komma in i verklighetens kupa, det få de sannerligen se sig om.”

Och sistameningen i Hemsöborna, den lyder som följer:

”Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar, ro sig hemåt, för att styra sin egen farkost öfver det nyckfulla lifvets blåsiga fjärdar och gröna sund.”

Men den allra tjusigaste sistameningen är faktiskt i Mrs Dalloway. Den är så bra att jag nästan vill låna den som sistamening i Fia-trilogin. För det heter väl att man inspireras av andra författare och samtalar med dem – det som kallas intertextualitet – inte bara fräckt stjäl?

Så här lyder den sistameningen:

”For there she was.”

Vilken är din bästa sistamening (och varför)?

Gästbloggare: Saga Stigsdotter

Konsten att våga

Det är sommaren 2019, och jag sitter på en takterrass tillsammans med ett gäng författarvänner. Det är fest och vi har inte setts på ett tag. En av dem frågar mig vad jag gör nuförtiden.

”Jag har satt igång ett antologiprojekt tillsammans med FemiFiction Förlag”, säger jag. ”Det handlar om kvinnor inom BDSM.”

”Men Saga … Du ser ju så … normal ut?”

Jag har mött personer som förväntat sig att jag ska vara på ett visst sätt på grund av vad jag väljer att skriva om. Det finns en särskild slags poäng med det. Genom att vara en helt vanlig ovanlig människa kan man vidga en annan människas horisont genom sin blotta existens – om man bara vågar.

Jag heter Saga Stigsdotter och är författare på Lust förlag. Jag har även medverkat i Massmördarpodden, samt i ett flertal antologier och tidskrifter. Utöver det är jag initiativtagare och redaktör till antologin ”Bortom den mörka sidan – Kvinnor och transpersoner om BDSM”. Idag kommer jag att skriva om hur man kan tänka när man skapar en antologi om ett ämne som är tabubelagt eller kontroversiellt.

  1. Pitcha!

Det går att pitcha förlag, oavsett vad folk säger. Man måste bara vara realistisk. FemiFiction fann jag via antologin Asexuella boksidor. Jag nämnde i pitchen att jag ville samla texter skrivna av kvinnor och/eller transpersoner med koppling till BDSM, i liknande stil som Asexuella boksidor, med texter i vitt skilda format: essä, novell, poesi, autofiktion, osv.

Jag fick positivt svar efter bara en vecka.

  • Samarbeta med andra

När ens kreativa projekt kan anses vara kontroversiellt på något sätt, är det viktigt att finna stöd i sin omgivning, någon att prata med om man stöter på motstånd. När jag offentliggjorde projektet befann jag mig hemma hos en nära vän. Det hjälpte mig att våga.

  • Hitta författare

Jag blev medlem i relevanta internetforum och postade i trådar där, samt hörde av mig till olika bloggare. Jag skapade ett event på Facebook och postade om det på Instagram. Utöver det postade jag i olika Facebookgrupper. Man får vara beredd på att vara ödmjuk och öppen med vad projektet går ut på och vad man har för vision. Jag är av naturen inte särskilt extrovert av mig, men det gick bra ändå. Det gäller att skapa förtroende.

  • Att skriva eller att inte skriva under eget namn

Merparten av författarna i ”Bortom den mörka sidan” är anonyma, men jag valde att göra redaktörsarbetet under eget namn. Det var viktigt för mig att författarna kunde känna sig trygga med att jag är jag.

Jag har erfarenhet av att komma ut som lesbisk och senare som bisexuell. Ändå var det inte helt okomplicerat.

BDSM ingår inte i diskrimineringsgrunderna, så det första jag tänkte på var jobbet. Skulle jag kunna få sparken? Jag kom fram till att de troligtvis inte skulle lägga sig i. Jag har turen att arbeta på ett företag där man respekterar folks olikheter.

Det andra jag tänkte på var om anhöriga eller vänner skulle känna sig besvärade. För mig blev det en fråga om att kunna leva autentiskt, precis som när jag kom ut som lesbisk, och sedermera bisexuell. Alltså valde jag att göra detta oavsett vilka som kan tänka sig ta avstånd ifrån mig på grund av det här.

Jag har full förståelse för andra som inte kan eller vågar ta ett liknande beslut. Samtidigt vill jag uppmana alla författare att skriva det ni vill skriva (Även om vissa ofrånkomligen måste skriva under pseudonym).

Livet är för kort för att begränsa sig.

  • Otippade meningsmotståndare

När jag letade efter marknadsföringsställen kom jag i kontakt med en person på en HBTQ-podcast. Jag föreslog att jag kunde göra ett avsnitt om diskriminering mot kvinnor och/eller transpersoner inom BDSM. Personen sa att det var en bra idé då ämnet inte diskuterats i podden tidigare. Det skulle bli ett långt avsnitt, nästan en timme. Jag skrev i en vecka och fixade inspelningsstudio. Sedan hörde personen av sig igen och sa att den ändrat sig, eftersom ”det är synd om alla asexuella och barn som tvingas se er i Prideparaden”.

När något är tabu händer det att folk fegar ur. Då gäller det att inte tappa fokus som skapande människa. Gråt ut hos en vän (Se punkt 2) och fortsätt sedan med ditt projekt. För det är du värd.

  • Om du vill att något ska ske, våga ta tag i det själv

Att spåna fram idéer är enkelt; utmaningen ligger i att konkretisera dem. Genom att göra en antologi tillsammans med andra ger man plats, inte bara åt sig själv utan även åt dem. Man kan även få stöd av sina medförfattare. Jag har haft mycket stor hjälp av de andra författarna i projektet och har funnit nya vänskaper. Skapandet är som bäst när det för oss samman.

Att vara kreativ handlar för mig om att våga följa sina instinkter. Genom mitt skrivande vågar jag vara mig själv.

Våga vara hudlös

”Som sagt uppmanar jag dig att hitta ett skrivarsammanhang där du kan få mera hjälp med att föra din berättelse framåt. Om du gör det och vill skriva mera kan du återkomma med ett manuskript en dag.”

Utdrag ur en gammal refusering som jag hittade när jag rensade mejlen för ett tag sedan. Då, när jag fick den, kunde jag inte ta till mig innebörden. Nu förstår jag bättre. Jag vet hur viktigt det är med skrivverktyg, feedback, någon som hejar och hurrar när tvivlet river i bröstet.

Jag har alltid delat med mig av mina texter, men bara till de allra närmaste. Farmor. Min bästa vän. Inte fler, för då ökade risken att bli utskrattad, att få drömmen krossad. För det är när din text hamnar i utomståendes händer som du blir hudlös. Naken. Utlämnad.

Vårvintern 2019 anmälde jag mig (efter mycket velande) till en skrivarkurs på distans. Främmande personer skulle peta runt bland mina ord. Minns fortfarande hur det var att ladda upp den allra första texten, magen som knöt sig till en skrumpen disktrasa. Men jag gjorde det, och responsen var enorm. Utvecklande och upplyftande. Berusande. En underbar skrivbubbla.

Jag blev beroende av den där bubblan. Anmälde mig till fler kurser, hoppade in i olika Facebookgrupper, deltog i författarkaféer, ordnade egna skrivträffar. Startade till och med ett offentligt skrivkonto på Instagram (att jag vågade outa mina författardrömmar, blir nästan knäsvag när jag tänker på det).

Det största som hände, utöver att jag fann en fantastisk värld av skrivande vänner, var att en före detta kurskompis pushade mig att delta i en skrivtävling. Och en dag fick jag ett meddelande via Facebook. Mitt bidrag Hemligviken var antaget för publicering i antologin Sommarmystik. Några månader senare kom nästa nyhet. Ytterligare en novell, Stenhjärtat, skulle få vara med i Det var inte jag!

Tänk om jag fegat ur, om jag tackat nej till den där kursplatsen. Då hade det kanske inte blivit några böcker. Jag hade aldrig träffat mina kurskompisar, aldrig lärt mig jobba genom skrivkrampen, aldrig haft modet att delta i några tävlingar. Men jag lämnade tryggheten, kröp ur alla skyddande hudlager.

Och vågar jag, så vågar du!
Avslutningsvis några praktiska tips till dig som söker en skrivgemenskap:

1. Anmäl dig till en skrivarkurs (fysisk och/eller distans).
2. Hitta en skrivargrupp (fysisk och/eller distans).
3. Hittar du ingen? Skapa en egen skrivargrupp. Efterlys deltagare via sociala medier, din arbetsplats, din skola, biblioteket etc.
4. Gå med i olika Facebookgrupper (sök på ”författare” och du får många träffar. För en snävare sökning, utöka sökorden, exempelvis ”författare HBTQ”).
5. Hitta likasinnade på Instagram (sök på #författare, #författarliv, #aspirerandeförfattare, #författardrömmar, #skrivdrömmar, #skrivardrömmar, #aspiringauthor etc.).
6. Skrivövningar och -pepp finns under hashtaggar som #writingprompts, #skrivprompts och #skrivstreak.
7. Kolla in olika AuthorTubers och botanisera bland deras kommentarfält på YouTube.
8. Delta i NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Ordnas i november, men det händer saker även andra tider på året (jag deltog ex. i Camp NaNoWriMo nu i juli). Finns både hemsida och olika grupper, och du kan söka på #NaNoWriMo för mer inspiration.
9. Skapa ett konto på Wattpad, en plattform där du kan ladda upp dina berättelser. Hitta andra skrivande personer, nätverka. Observera att förlag, och skrivtävlingar, ofta vill ha opublicerade texter.
10. Har du ingen lust att dela dina texter med en massa främlingar? Det är okej, vi är alla olika. Om du vill, välj någon du litar på, låt den personen läsa (bara för att få en uppfattning hur det känns att ge bort sitt hjärtebarn).

Hoppas du hittade något matnyttigt bland tipsen och att du känner dig inspirerad. Ha det så gott, vi ses i bubblan!

———

https://www.sabinemickelsson.com/omsabine.html

Instagram: @authorsabinem

Gästbloggare: Lina Arvidsson

För ungefär ett år sedan gästade Lina Arvidsson bloggen i samband med att debutromanen Ett hem att dö för släpptes. Idag välkomnar vi henne tillbaka, och den här gången handlar det om research!

Den oväntat glädjefyllda researchen

När jag i vintras började skriva min tredje bok insåg jag att jag skulle behöva lägga en hel del tid på research. Under mina två första böcker (Ett hem att dö för samt Blåmärken som kommer ut i oktober) var det arbetet enkelt då den information jag behövde gick att finna i böcker och artiklar.

Det skulle inte räcka här. Jag hade exempelvis begränsad kunskap om polisens och brandkårens arbetsmetoder. Och hur skulle ett försäkringsbolag resonera i just mitt fall?

Jag googlade förstås, men informationen jag hittade var alltför generell för att passa in i mina scenarion. Jag var tvungen att prata med någon som satt på gedigen kunskap.

Utan större förhoppning om ett svar mejlade jag till polisens respektive brandkårens presskontakt. Nog har de större saker att bekymra sig om än en nyfiken författare, tänkte jag. Jag slängde också iväg ett mejl till ett försäkringsbolag och ett till Åklagarmyndigheten med mina frågor.

Försäkringsbolaget ringde upp mig en halvtimme efter att mejlet skickats.

”Det är inte första gången jag hjälper en författare”, sa handläggaren i telefon. Han lyssnade sedan på mitt problem – och levererade svaret medan jag antecknade.

Polisen var inte lika snabba med att svara. De dröjde en hel timme innan ett vändande mejl landade i inkorgen med ett nummer till en kommissarie som jag kunde prata med. Vi avtalade en tid och jag ringde upp. Min polis var både kunnig och glad att få hjälpa till med att svara på mina frågor. Han hade faktiskt hjälpt Liza Marklund på ett liknande sätt en gång i tiden och gillade när vi författare tog fakta på allvar.

Om han märkte att jag var besvärad över att fråga om gruvliga detaljer så visade han det inte. Däremot drog han några anekdoter som fick håret på mina armar att resa sig.

”Jag är övertygad om att det sker ett antal giftmord i Sverige varje år som aldrig upptäcks”, sa han medan jag antecknade och hummade.

”Hör av dig när boken kommer ut”, avslutade han sedan vårt samtal – efter nästan en halvtimme.

Jag var lättad och överraskad. Att information skulle vara svår att få visade sig vara en ren fördom från min sida.

Men svaret från brandkåren dröjde och under veckan som följde fick jag ägna mig åt annan research. Jag fick via mejl ett hjälpsamt svar från Åklagarmyndigheten – ännu en grej att bocka av.

Jag insåg också att jag saknade basal kunskap om ytterligare två områden som skulle förekomma i min bok: vapenhantering och tablettmissbruk.

Varför skulle jag sträcka mig så långt utanför mitt eget kunskapsområde?

Facebook-gruppen Glesbygdsgirls kom till min räddning. Jag la upp ett inlägg där jag bad hjälpsamma jägare höra av sig på DM. Snart satt jag i telefon med en jagande kvinna som förklarade för mig hur man förvarar sitt jaktvapen korrekt och samtliga steg när man laddar och osäkrar bössan. Kallar man det förresten för bössa? Jodå, försäkrade hon.

Vi la på och jag gick igenom mina anteckningar. Efter en kvart dimper ett filmklipp ner i inboxen. Min jägare har filmat när hon laddar och osäkrar vapnet för att jag ska få se.

”Jag kan åka ut till grusgropen ikväll och skjuta några skott om du vill höra hur det låter”, la hon till i ett meddelande, den underbara människan.

Tabletterna då?

Under min research hade jag kommit fram till att vem som helst kan hamna i ett tablettmissbruk. Det gjorde det både svårare och lättare att hitta någon att fråga om detaljer – var kunde jag vända mig? Efter en del funderande valde jag en stor Facebook-grupp för nördar där det mesta diskuteras. Med viss vånda ställde jag frågan: ”Är det någon här som har erfarenhet av tablettmissbruk?”

Svaren kom omgående. En person som arbetat med missbruksvård – och en person som varit i ett beroende. Underbara, generösa människor som hjälpte mig med mina frågor. Det var bra och omskakande samtal som hjälpte mig komma närmare min karaktär i boken.

Saker och ting började falla på plats.

Men brandkåren då?

Ungefär en vecka efter jag skickat mitt mejl fick jag ett telefonsamtal från en person som varit brandman i sisådär 30 år. Han var mycket entusiastisk över att få hjälpa till.

”Det finns inget mer irriterande än när en författare skriver faktafel om ens eget område”, sa han.

Jo, tack!

Samtalet höll på i gott och väl 40 minuter. Den erfarna brandsoldaten nöjde sig inte med att svara på mina frågor utan kom också med förslag till boken.

”När huset brunnit ner så står skorstensstocken ofta kvar. Det ser ganska otäckt ut. Det måste du ha med!”

Jag antecknade. ”Skorstensstocken sträckte sig mot himlen som en …”

Lärdomen jag tog med mig från detta var att folk vill dela med sig av sin kunskap och ofta är glada att få dela med sig av sina erfarenheter.

 

Gästbloggare: Annika Estassy

Idag har vi glädjen att få presentera Annika Estassy, som var med och drev Debutantbloggen 2013 och som idag ger oss en inblick i hur författarlivet ser ut idag!

esy19-tara-annika-1416

För sju år sedan jag var en av bloggarna på Debutantbloggen. Då, 2013, jobbade jag på
kontor och kallade mig för fritidsförfattare. Men 2016 dog mamma och jag blev smärtsamt medveten om hur skört – och kort – livet är. Hur lång tid hade jag själv kvar att leva?

Ett frö började gro inombords, en önskan om att leva ett annat slags liv. Fröet blev till en
liten planta som växte sig större medan jag skrev på det som skulle bli min fjärde roman,
Gröna fingrar sökes. 2018, lagom tills boken släpptes, slutade jag på mitt jobb för att kunna skriva på heltid. Att min man i samma veva skulle bli erbjuden ett avgångsvederlag var en lycklig slump. Eller om det var ödet. Dagen efter att hans anställning upphörde, packade vi bilen och flyttade ner till Frankrike. På prov, sa vi.

Vi har nu bott två år i vår lilla franska by. Att jag under denna tid lyckats få till romanen, En sång för Hedda, ljudboksserien Vingården mellan berg och hav (släpps i oktober) samt påbörja skrivandet av ytterligare en roman, är inget mindre än ett under. För jag skriver fortfarande lika långsamt som när jag var dubbelarbetande, och jag är fortfarande lika benägen att prokrastinera. Det finns nämligen massor av andra saker som jag också vill ägna mig åt. Så egentligen var det inte längre skrivpass jag längtade efter när jag sa upp mig, utan efter friheten att kunna bestämma över min egen tid.

Det är lätt hänt att det går rutin även i författaryrket. Därför var det riktigt spännande när förlaget Tiden hörde av sig och frågade om jag ville skriva en ljudboksserie åt dem. Alla mina romaner finns som ljudböcker, men att skriva direkt för ljud hade jag aldrig gjort tidigare. Skulle jag trivas med det? Passade formatet mig? Enda sättet att ta reda på det var att ge erbjudandet en chans.

Hösten innan vi flyttade till Frankrike gick jag kursen Hur man skriver tv-serier för Johanna Ginstmark. Jag älskar nämligen teveserier! Det jag lärde mig där om dramaturgi, karaktärsutveckling och om att bygga en säsong, hade jag stor användning av när jag skrev Vingården mellan berg och hav. Däremot fick jag pröva mig fram när det gällde uttryckssättet. Som att se till att inte ha för många bisatser i en mening till exempel (jag som älskar långa meningar!). Eller vara jätteuppmärksam på upprepningar och jobba mycket med dialogerna. Inte tappa rytm och tempo och därmed lyssnarens uppmärksamhet. Processen har varit precis lika krävande som för en pappersroman och redigeringsfasen har tagit precis lika mycket tid i anspråk. Aldrig att jag orkar skriva en enda ljudboksserie mer i hela mitt liv!
Vilket jag säger efter varje gång jag skrivit klart en bok …

Det har alltså redan gått sju år sedan jag startade min författarresa. Jag har ingen aning om hur lång den blir, vart jag är på väg eller vad nästa anhalt blir. Fast det spelar ingen roll. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd (Karin Boye).

Annika Estassy
Cerbère, augusti 2020

vingarden-mellan-berg-och-hav-ljudboksomslag-lr

Gästbloggare: Rebecka Raffaele

Den här söndagen gästas Debutantbloggen av Rebecka Raffaele, aktuell med boken Där allt börjar på Visto förlag.

Att vara mitt i livet, säga upp sig och skriva en bok

Där allt börjar var från början mitt sätt att få ner mina tankar kring livet, arbetet och sjukvården. Jag var trött i själen efter många år i ett människovårdande yrke och behövde få utlopp för mina tankar och känslor som spretade åt många olika håll. I arton år hade jag arbetat som sjuksköterska, varav de senaste åren som distriktssköterska på en vårdcentral. Att jag skulle skriva en bok hade jag inte trott om du hade frågat mig för några år sedan – när jag var mitt uppe i småbarnsåren och yrkeskarriären.

Valet att utbilda mig till sjuksköterska kom av att jag ville arbeta med människor. Framförallt ville jag lära mig mer om mig själv och om mina medmänniskor, samtidigt som jag alltid varit intresserad av sjukvården med två föräldrar som båda arbetade där. Arbetet som sjuksköterska var (och är) ett omväxlande och utvecklande yrke, men det är samtidigt en mycket krävande yrkesroll, med en ofantligt stor ansvarsbörda på den enskilda individen. 

De senaste åren inom sjukvården tyckte jag att jag blev mer och mer ”osynlig”. Det kändes som att det egentligen inte spelade någon roll hur duktig eller högpresterande jag var – det var ändå ingen som såg det. Lite senare förstod jag att de här känslorna också bottnade i mig själv. Jag hade långsamt börjat tröttna och längtade efter att få göra något nytt. Men steget till att göra något helt nytt var långt och krokigt. 

Efter att jag bestämt mig för att ta det ”läskiga” klivet rakt ut i det okända och säga upp mig från min tjänst som distriktssköterska, hamnade jag i ett sorts känslomässigt vakuum under en kortare period. Vad gör jag nu? Och – hur tänkte jag? Kan man bara säga upp sig så där? 

Som ung skrev jag allt som oftast och målade tavlor i akryl och akvarell (jag gick till och med på en konstkurs en sommar i Halmstad). Jag hade under alla mina år i sjukvården på något sätt alltid trott att jag skulle hinna med att vara både kreativ och sjuksköterska. Men, med familj, barn och ett hektiskt och krävande yrke var det kreativa något jag bara kunde drömma om …

Det som slutligen fick mig att sätta mig ner och börja skriva var att min man uppmanade mig att göra något kreativt – något som jag verkligen tyckte om att göra och det var precis de orden jag behövde höra. Jag satte mig ner vid köksbordet och började skriva. Huvudkaraktären Jenny växte långsamt fram – en stolt, stark och envis sjuksköterska som inte är rädd för att förmedla sin åsikt på den hårt pressade vårdcentralen, ”Hälsocentralen i Halmstad”, där hon arbetar. 

Att uppleva en stark etisk stress och att inte kunna påverka sin arbetssituation tror jag är väldigt vanligt i alla vårdyrken idag, tyvärr. Det är många inom den moderna sjukvården som till slut ”går sönder” och det finns idag en hel del vårdpersonal som slutligen väljer att byta yrkesbana. Det här är några av de vårdfrågor som belyses i debutromanen Där allt börjar.

Efter ungefär ett års skrivande var jag så klar med manuset som skickades in till tio olika förlag (under julen 2019). Manuset hette då Får jag lov att säga upp mig – en arbetstitel som grundade sig i att jag hade sagt upp mig som sjuksköterska året innan. Sedan gick det undan och på mindre än två veckor fick jag svar från VISTO förlag. Där fanns ett annat mindre förlag som också hörde av sig, men valet föll på VISTO och Ulrika Slottner. Ett val som jag inte ångrar. Att ge ut via ett medelstort hybridförlag är en resa i sig – allt var nytt och det gällde att bara hänga med i svängarna. Men samarbetet med VISTO var och är mycket bra. De är snabba, proffsiga, vänliga och alltid positiva och hjälpsamma.

Manuset skulle nu korrekturs- och lektörsläsas. Ja, jag är en tvättäkta debutant och lektör visste jag knappt vad det var för något i det här skedet. Som tur var hade jag den stora glädjen att få kontakt med Maria Crum, lektör på ”IMSE Författarhjälp”, som var till stor hjälp. Med Marias vägledning och handfasta tips blev resan fram till sättning både rolig, intensiv och lärorik. Jag följde många av Marias kloka tips och råd, men inte alla, något jag misstänker är vanligt så här i början av en aspirerande författar-bana.

Till slut var jag nöjd och i mitten på mars månad gick manuset – fortfarande med titeln ”Får jag lov att säga upp mig” – till sättning. Vid den här tiden hade vi hamnat mitt i en pandemi och jag började starkt att tvivla på hela mitt manus och så även på titeln. En sjuksköterska viker aldrig ner sig och en sjuksköterska säger inte upp sig hur som helst – speciellt inte mitt under en pandemi. Det klingade illa trots att boken inte alls handlade om nuvarande världssituation (den utspelar sig året innan pandemin). Efter några dagars och nätters vånda byttes så titeln till den mer passande Där allt börjar och kort därefter gick romanen till sista sättning och slutligen till tryck.

”Där allt börjar” handlar om sjuksköterskan Jenny och om hennes nära och kära – och om hur svårt det kan vara att få ihop livets alla olika pusselbitar. Romanen tar sitt avstamp i en hårt nedbantad svensk sjukvård och beskriver starka kvinnor mitt i livet, karriären och småbarns-åren. Det är en relationsroman som berör viktiga ämnen såsom livs-stress, utmattning, arbetet, familjen, sjukvård, ledarskap, psykisk ohälsa, hierarkier, maktmissbruk, kärlek och vänskap.

Det är en bok som vill skapa debatt och eftertanke kring livet, arbetet, sjukvården och kring de ideal som vi lever under idag. Jag vill kasta ljus på yrkesrollen ”sjuksköterska” och på det ansvar som det innebär att arbeta i ett människovårdande yrke. ”Där allt börjar” blev också till för att jag ville uttrycka mig kring mina egna känslor om livet, arbetet och om den livs-stress som det ofta innebär att vara mitt uppe i ”ekorrhjulet”.

Vårdpersonalen sliter ont för att ta hand om oss alla när vi blir sjuka. Vårdpersonalen förtjänar vår allra djupaste respekt och de måste värderas högre i framtiden. Vi lever dessutom alla i en stressad tid och i ett omtumlande informations-samhälle – ett samhälle som ibland pressar oss till vår yttersta gräns. Det är därför extra viktigt att vi vågar tala om den verklighet vi lever i och att vi inte blundar för den. Det är också viktigt att vi lär våra barn att tackla framtiden på ett bra och konstruktivt sätt. 

Efter att jag i många år valt att ”bita ihop och hålla tyst” inom sjukvården, satte jag mig ner och beskrev den istället. Jag beskrev i korthet den psykosociala arbetsmiljön på en hårt pressad vårdcentral i sydvästra Sverige, ”Hälsocentralen i Halmstad” och jag kastade ljus på kvinnors stress och utmaningar mitt i livet. Min berättelse är helt och hållet fiktiv, men självklart kan det finnas spår av mig själv i huvudkaraktären Jenny.

Jag vill med Där allt börjar, skapa tankar och reflektioner kring nutiden, sjukvården, arbetet och kring oss själva. Jag vill skriva både om det som gör ont och om det som gör gott i livet och om vardags-livet så som det är, utan för mycket ”krusiduller”. Boken utspelar sig på den vackra halländska västkusten. Havet och omgivningarna kring Halmstads kustband är centralt i boken och så även i mitt eget liv, då jag är uppväxt och bor i den lilla kustorten Haverdal strax norr om Halmstad. Havet och naturen ger mig kraft och ro och jag befinner mig mer än gärna vid havet under lediga dagar och stunder. 

Att vara mitt i livet och mitt i stressen är på samma gång både utmanande och härligt. Det gäller att hitta stunder för återhämtning och avkoppling – något jag med tiden blivit bättre på. Huruvida det blir en ny roman, eller inte, är för tidigt att sia om. Idéerna finns där och just i sommar låter jag skrivandet få vila lite. Istället samlar jag kraft och energi vid havet och i naturen och läser underbara böcker och umgås med mina nära och kära.

Kram och Ta hand om Er i sommaren och i livet ♥

/Rebecka Raffaele, Författare och Sjuksköterska 

https://rebeckaraffaele.blogbiz.se/

Gästbloggare: Linda-Maria Grönkvist

Linda-Maria Grönkvist debuterade i april i år med Fadertabberaset på Ekström & Garay.

Jag är 42 år, heter Linda-Maria Grönkvist och för att rätt skall vara rätt så började jag först på Författarskolan vid Lunds Universitet, därefter tog jag bussen. Den största utmaningen för mig på Författarskolan var inte skrivandet. Inte heller brist på idéer, disciplin eller tid. Mitt problem var pengar.

Jag har två stora passioner, vågsurfing och skrivandet. Med studentlivet kom oceaner av skrivtid men i en CSN-budget ingår varken flygbiljetter till vågorna i Portugal, Spanien eller Frankrike. Lägg till att jag inte är en person som nöjer mig. Jag älskade att jag hade mer skrivtid än någonsin, men det var plågsamt att veta att vackra, surfbara vågor rullande in mot Atlantkusten och att jag lätt kunnat dela min tid mellan skrivandet och surfandet, men inte hade råd.

Så, jag tog bort min största utgift, köpte en inredd folkabuss från 1991 och flyttade in. Skrivarbussen, mitt hem och min rullande skrivarlya var född. Planen var, att efter avslutade studier fortsätta att bo i bussen tills dess att jag kunde leva på mitt författarskap. Ju lägre månadsutgifter, ju mindre behövde jag lönearbeta och desto mer tid skulle jag få till att skriva och jobba för att nå mitt mål. Att leva på mitt författarskap.

Hösten 2018, på en strand vid Locquirec i franska Bretagne, skrev jag klart Fadertabberaset. Den 27:e april i år, lagom tajmat till pandemin, debuterade jag på förlaget Ekström & Garay. Fram tills dess sov jag knappt. Först på grund av alla frustrerande refuseringar. Därefter för att jag blivit antagen. Sedan för att jag arbetade som en gnu, oxe, eller kanske en elefant, för att ge min debutbok bästa möjliga chans att komma upp till ytan i havet av alla böcker som ges ut. Det självklara sättet för mig att nå ut var att ge mig iväg på en boksläppsturné, från Malmö i söder till Kiruna i norr, för att träffa läsare och bokhandlare.

”Icke nödvändiga resor”. Vad var nödvändigt? Jag hade inget annat jobb och det var inte reseförbud. Jag skulle bo isolerat i bussen, med största sannolikhet inte bidra till några folksamlingar på över femtio personer, (även om den tanken var trevlig på sitt sätt) och det var inte svårt att hålla avståndet. Till sist fyllde jag bussen med mat för fyra veckor, inhandlade gummihandskar till tankning, handsprit och en liten gitarrförstärkare som jag kunde koppla till en mikrofon och vred om startnyckeln i Skrivarbussen.

Efter Norrtälje utfärdades reseförbudet och jag körde raka vägen hem till Hälsingland. (Glömde visst skriva att jag drygt ett år tidigare träffat min livs kärlek och flyttat in i ett hus med honom några mil utanför Bollnäs.) Turnén avslutades med de besök som var inbokade inom tvåtimmars radien och riktiga Norrland blev satt på vänt.

Jag har nästan nått mitt mål. Jag lever till största delen på mitt författarskap. Arbetar med några utvalda skrivuppdrag, köper inte kläder, klipper håret själv, bakar bröd, äter linser och lever på min man. Mitt bästa författartips? Hitta en man och gift dig. Det var ett skämt. Mitt bästa tips är att leva billigt. Min man har tre barn sedan tidigare och vi får helt enkelt inte plats i Skrivarbussen alla fem, därav huset.

Att vara författare idag innebär mycket mer än att skriva böcker. Därför kliver min vän och författarkollega Felicia Welander på bussen i augusti, för att dela de bitar som går att dela i ett modernt författarskap. Skrivarbussens podd börjar sändas i höst, Instagramkontot blir dubbelt så kul med två författare vid ratten, precis som föreläsningar och kommande bokturnéer. Den dagen jag inte behöver ta in skrivuppdrag som inte har med mitt författarskap att göra, kommer jag att ha nått mitt mål. Det känns faktiskt inte som att det är så många mil kvar. Vill du hänga med på vägen? Följ Skrivarbussen på Instagram.

Tack för mig och ha underbar sommar och ser du Skrivarbussen parkerad någonstans, knacka på och säg hej! /Linda-Maria

Gästbloggare: Jenny Unga

Åttio ord. Så många ord kommer vara tryckta i en bok och undertecknade med mitt namn. Jag ska debutera. Jag, som jobbar med att hjälpa författare att ge ut sina alster. Nu är det min tur. Min allra första tryckta text. En dikt som kommer vara med i ett antologiprojekt som heter ”Att leva i gränsland”.

Jag är född och uppvuxen i midnattssolens stad i Kiruna. Min pappa är samisk och min mamma är svensk. Vilket betyder att jag är hälften same, även om jag själv aldrig räknar hur många procent av något jag är. Jag känner mig samisk och därför är jag same. Liksom att jag känner mig svensk och därför är jag svensk.

Det var där mittemellan som jag växte upp. Hemma pratade vi svenska men min pappa
pratade meänkieli med sina syskon och sin mamma. Vi åt köttbullar med makaroner och suovas med rieska – saltat rökt renkött som äts till ett ojäst tunnbröd som gräddas på en stor slät sten. Pappa berättade godnattsagor om sin barndom i Tornedalen och ibland vävde han in samiska väsen. Mamma läste Astrid Lindgren och Harry Potter för mig. Jag lekte kurragömma med barnen i kvarteret och kastade lasso mot uppspikade renhorn hemma på gården. Jag firade högtider i klänning där några av min släktingar firade i kolt. På somrarna åkte jag till den röda stugan med vita knutar på landet och på hösten följde jag med min pappa till ett rengärde.

Trots att jag idag bor i Stockholm har jag aldrig känt mig närmare mina hemtrakter än när jag sitter och skriver på min roman. En fantasy baserad på samisk mytologi. Om bara några veckor ska jag vandra till Rissajaure för att göra research och en dag kanske jag är tillbaka här på Debutantbloggen med min bok. Först ska jag njuta av min första tryckta text.

Men så var det ju det här med covid-19, pandemin som har satt hela världen på vänt. Det var den här veckan som antologin skulle ha publicerats. För ett år sedan skickade jag in min text. I dagsläget finns inget nytt datum, men har jag väntat så här länge kan jag vänta lite till på att få hålla boken i min hand, bläddra fram till min dikt och läsa mina åttio ord. Åttio ord om hur det är att leva på gränsen mellan att vara samisk och svensk.

Följ gärna Jenny på Instagram: @detskrivnaordet.
Projektet Leva i gränsland kan du läsa mer om här: https://www.levaigransland.com/