Var det värt allt?

 

Så länge jag kan minnas har jag sagt att jag ska bli författare när jag blir stor. Att kämpa för att bli utgiven har varit en stor del av min identitet ända sedan jag var i slutet av tonåren och mer målinriktat började jobba med mitt skrivande. Och i år gick den drömmen i uppfyllelse! Det är kanske först när jag skriver det här en sen julkväll i köket till diskmaskinens surrande som jag förstår att jag faktiskt gjorde det. Jag lyckades – jag har skrivit en bok!

Jag önskar att jag kunnat ta min dåvarande drömmande person i hand och berättat just det. För även om jag har fått alla möjligheter, stöd och verktyg att bygga min dröm med så har det funnits så många gånger när andra har rättat mina drömmar, sagt att de varit ouppnåeliga. Ni vet, korrigerat dem lite för att drömmen ska bli lite mer nåbar – självklart av välvilja för det är så jobbigt att bli besviken för att drömmarna är för högt satta. Som när jag sa att jag ville bli författare när jag blir stor och någon vuxen genast rättade mig och sa att det ju var journalist jag skulle bli, då får man ju också skriva. Till barnversionen av mig själv önskar jag att jag kunde säga att ingen dröm är för stor och till den lite äldre versionen av mig själv att tvivel är en nödvändig del av processen – det är av dem vi blir ännu lite bättre.

Men att uppfylla mina mål när målet har varit en sådan stor del av min identitet har inte varit oproblematiskt. För vem är jag när jag inte längre behöver kämpa för att få min debutroman antagen?

Svaret på den frågan är självklart att fortsätta framåt och sätta upp nya mål, skriva något nytt. Ändå har jag tvekat. För nu vet jag så väl vad det kostar mig att skriva en bok. Jag har aldrig jobbat så hårt för något som jag har jobbat för att kunna skriva den här boken. Jag har valt bort mina kompisar, träning, städning, övertid på jobbet, hästar, teveserier och min familj för att uppfylla min dröm. Det är ett val som jag har gjort för att nå mitt mål. Ett mål som fanns innan allt det där andra som jag precis nämnde fanns i mitt liv. Jag är övertygad om att jag blir en bättre förälder till mitt barn om jag gör sådant som är viktigt för mig. Men när alla frågar mig om jag skriver på något nytt, är allt jag ser alla timmar som jag inte kan vara med mitt barn. Jag ser alla kvällar och alla helger, alla barnkalas och aktiviteter som jag aldrig är med på.

Jag funderar mycket på om det var värt det, så här med facit i hand? Att jag spelade med en väldigt hög insats men att jag också vann så mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Jag har mött ett så otroligt stort engagemang för mig och för min bok från så många håll och det har verkligen varit en ynnest att få vara med om det här! Jag har älskat att ha er bloggläsare med mig det här året – det har gjort det annars så ensamma skrivandet mycket mindre ensamt. Samtidigt är det en lättnad att få byta år, nu längtar jag efter att låta skrivandet bli privat igen.

För svaret på frågan om det var värt det är förstås ett JA – utan det här året hade jag aldrig kunnat vara sann mot det som var min dröm. Och nu längtar jag efter att få uppleva det igen med nästa bok.

Tack 2018 för det du hade med dig, tack alla bloggläsare för att jag fått dela det här året med er. Nu siktar vi framåt 2019 – låt det bli året som du är sann mot just din dröm!

Vill ni fortsätta att följa mig och mitt skrivande framöver så finns jag på instagram som iyaloda.

Några erfarenheter rikare

Foto: Stefan Tell

Det doftar gran, hyacint och pepparkaka här hemma i lägenheten. Nu kan en verkligen säga att julen står för dörren och då har det också gått ett helt år sedan jag skrev de sista ändringarna i Vänd rätt upp. Och trots att allt fortfarande låg framför mig då så tror jag aldrig att jag förstod hur långt jag redan hade kommit.

Ingenting är så dubbelt som upplevelsen av tid. Det som på samma gång känns som det hände igår kan i ett annat perspektiv kännas som en evighet bort. Precis så känns det när jag blickar tillbaka på 2018 – mitt debutantår.

Att skriva här på Debutantbloggen varje vecka har tvingat mig att stanna upp och formulera mig, men trots det har det här året verkligen rusat förbi. Samtidigt känns det som att jag alltid har burit min debutantroman med mig, och på ett sätt har jag nog gjort det. Jag är i alla fall väldigt glad över att jag har fått dela det här året med alla er som läser bloggen!

Det här året har inte bara gett mig en bok, jag har också lärt mig massor om mig själv. Även om nya erfarenheter alltid gör en rikare betyder det inte att de alltid är gratis. Just det här året känns det som att jag har fått kämpa hårdare för dem än vad jag förväntat mig. Tidigare har jag sett på mig själv som en flexibel människa som tar saker som de kommer. Men efter det här året har jag fått revidera den bilden och förstått att jag trots min flexibilitet har ett stort kontrollbehov. Jag ogillar verkligen att behöva lämna saker åt slumpen. Något som har ställts på prov när jag har jobbat med ett stort förlag som har gjort det här tusen gånger tidigare och som har rutiner och processer att jobba efter. Då har jag tvingat mig själv att släppa taget och försöka ha förtroende för att någon annan har mer erfarenhet och vet bättre. Och det har varit en ynnest att få jobba tillsammans med människor som alltid vet bättre – även om det också är svårt ibland.

Under det här året har jag också behövt fatta snabba och ibland ogenomtänkta beslut. Ibland har det blivit bra, i andra fall mindre bra. Men det har varit en övning för mig i att allt inte måste vara så välavvägt eller genomtänkt. Och kanske viktigast av allt så har jag varit tvungen att tänka att allt inte måste vara perfekt, det är okej om det bara är okej. Det har framförallt varit en nödvändighet för att kunna skriva ett blogginlägg varje vecka – annars hade det aldrig kommit några inlägg på fredagarna.

Min uppfattning innan jag själv skulle vara huvudperson i utgivningsprocessen var att jag visste allt om hur bokbranschen fungerar. Det var inte heller riktigt rätt, för jag hade missat att ta med den känslomässiga delen av bokutgivning. Något som jag inte heller hade kunnat förbereda mig på för att det är så drabbande, men så här i efterhand så har jag trots min erfarenhet varit väldigt naiv. Nu kan jag verkligen uppskatta att jag trots allt har fått vara både naiv och nybörjare i den här processen. Det finns bara en gång som är den första och det känns lika dubbelt som med tiden att det här året nu börjar närma sig sitt slut.

Jag hoppas att ni alla får en riktigt fin julhelg och att allt ni önskar ska slå in!

Skrivandet är oberoende av berömmelse

Foto: Stefan Tell

I söndags hyllade Dramaten de 14 kvinnliga nobelpristagarna, från Selma Lagerlöf som fick priset 1909 till Svetlana Aleksijevitj som fick priset 2015. Jag som egentligen inte läser så mycket internationell litteratur, och definitivt inte Nobelpristagare kände mig trots allt väldigt sugen på att delta. Mycket av intresset för mig var för att Sara Stridsberg och Athena Farrokhzad skulle medverka med tolkningar och uppläsningar. De är två av mina absoluta favoritförfattare.

Stämningen på Dramatens lilla scen var familjär. Det kändes nästan lika nära och intimt som när jag var på en av mina närmaste vänners releaser förra veckan. Det var såklart mycket mer känslosamt på Strålgångars release än på Dramaten. Men det glimmar alltid till i övergången när en bok eller text möter sina läsare, oavsett om det sker från en scen eller genom det ensamma läsandet. På Dramaten var det Anneli Dufva som höll i samtalet. På releasen av Strålgångar var det tre rusiga förlagschefer som tillsammans med Charlotte Qvandt gjort slag i saken att ge kvinnors skrivande en särställning. För mig ger det mig det livsnödvändiga: att vara i ett skrivande sammanhang.

Det var varken magiskt eller speciellt drabbande på Dramtens scen. Men det gjorde mig inget att läsningarna av nobelpristagarna bara var bra för samtalen omkring kom ner till litteraturens verkliga kärna – den som verkar långt bortom priser och försäljningssuccéer. Litteraturen behöver varken det ena eller det andra, litteratur behöver endast en skrivande människa som har lust och tid att dras in i andra världar.

Det blev Annika Norlin som sätter fingret på den där dubbelheten i att vilja skriva trots att livet pågår runtomkring en ”jag älskar er, men jag kan inte hjälpa att jag vill tillbaka till den där världen igen och igen” sjunger hon.

För mig var det väldigt inspirerande att i slutet av det här debutantåret som handlat så mycket om att nå ut eller inte nå ut, att sälja eller inte sälja, få höra att ingenting av det har med skrivandets egentliga varande att göra. Skrivandet är oberoende av berömmelse. Det fick min lust för att skriva och läsa att ta fart på nytt.

Så nära, men ändå så långt ifrån

 

Foto: Stefan Tell

I helgen arrangerades Sweden International Horse Show på Friends arena i Stockholm. När jag var barn gick showen på Globen, men sen ett antal år håller den till på Friends. Det är en tillställning med stort engagemang och popularitet, många har det som stående tradition att vara på SIHS varje första advent.

Fördelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har möjlighet att genomföra stora aktiviteter, som att ha en monter full med böcker på mässan på SIHS. Nackdelen med att vara utgiven på ett stort förlag är att förlaget har massor av böcker att fylla montern med och ens egna lilla bok lätt hamnar i skymundan av alla storsäljande bokserier. Det är inte lätt att konkurrera med PAX-böckerna, LasseMaja, Ninja Timmy och Ylvania.

Både Lin Hallberg med Siggeböckerna och Helena Dahlgren med Star Stable var där och deras signeringsköer kommer jag nog aldrig att leva upp till. Jag önskar att jag hade kunnat sprida min bok till fler montrar, låtit den göra ett gästspel hos Uhip, PS of Sweden, eller något annat trendigt ridsportmärke där min målgrupp fanns och provade ridbyxor och täckjackor.

 

Konsekvensen av att montern redan var bemannad var att vi författare istället fick se alla shower inne på arenan – så himla generöst! Jag har fått se allt ifrån dressyr på högsta nivå till gulliga, fartfyllda shownummer. På söndagen hade vi riktiga parkettplatser på Grand Prix-hoppningen. Jag har aldrig förut sett en så svår hoppklass på så nära håll. Det var fantastiskt att kunna se alla detaljer under ritterna, fokuset hos både häst och ryttare, hur musklerna rör sig, hur det låter när hovarna slår emot bommarna och hur ryttarnas blick hela tiden visar vägen genom banan.

Det blev verkligen en fantastisk helg som handlat om hästar och ridsport varje vaken minut. Trots att jag är så tacksam för att mitt förlag ger mig och Vänd rätt upp möjligheter är det ändå frustrerande att vara så nära sin målgrupp, men ändå inte lyckas nå ända fram.

Självkritik och prestationsångest

Foto: Stefan Tell

Det är egentligen inget nytt för mig, så här har det varit hela livet, men det har blivit så påtagligt under det här året hur jag värderar mig själv efter prestation. Det känns lite tonårsaktigt och fånigt. Jag vet ju att det inte är det som jag presterar som identifierar och värdesätter  mig som person, men jag kommer ändå inte ifrån det. Och den här typen av självkritik kommer jag troligtvis att få leva med hela mitt liv.

Det är nästan ett år sedan som jag lämnade in slutversionen av Vänd rätt upp. Jag tänker fortfarande på hur jag hetsade igenom den sista redigeringsrundan. För att jag inte hann mer, för att jag inte kunde ha jobbat hårdare. Men det kan lika gärna vara en ursäkt för att inte få känna mig så nöjd som jag önskar att jag var. Bara det att jag aldrig någonsin upplever känslan av att vara nöjd. Och i skrivandet är det mitt största hinder.

Jag har fortfarande inte läst Vänd rätt upp i den tryckta versionen. För att jag vet att min självkritik skulle vara överväldigande och att den troligtvis skulle göra att jag aldrig skriver något igen.

Det tipsas om Vänd rätt upp i senaste numret av Häst&Ryttare

 

Trots att jag så ofta får bekräftelse för min bok ändrar det ingenting. Inför en boksignering satt jag och samlade ihop citat om vad som sagts om Vänd rätt upp, det finns så många fantastiska läsupplevelser som jag får ta del av. Som når till mig genom mejl, Instagraminlägg och direktmeddelanden. Jag värderar dem högst av allt. Jag får påminna mig om att det tipsas om min bok i tidningar och att den till och med har fått en dagstidningsrecension.

Jag uppfyller mål efter mål som jag haft längs vägen för min debutroman, men när jag gör det reflekterar jag inte över det utan kastar mig genast iväg efter något nytt att åstadkomma eller uppfylla.

Så är jag tillbaka hos mig själv. Och skäms för att jag inte har vett att uppskatta det jag är med om. För jag vet så väl vilket privilegium det är att få skriva en roman och få den utgiven. Det känns så sjukt missunnsamt mot alla er som kämpar med era manus, mot min familj som ger mig skrivtid och mot förlaget som satsar på mig och min bok.

Därefter följer tankarna på hur någon någonsin skulle vilja jobba med mig igen om jag inte har vett att uppskatta det. Att jobba med personer som aldrig blir nöjda är så otillfredsställande. Samtidigt är strävan efter att alltid prestera lite bättre troligtvis den drivkraft som gjort att jag överhuvudtaget har lyckats bli utgiven.

Det handlar inte om dåligt självförtroende för jag vet att jag kan. Men jag vet också att jag alltid kan göra det lite bättre. 

Att lämna återbud till skrivhelgen

Foto: Stefan Tell

Efter bokmässan börjar jag och skrivkompisarna att planera för en skrivhelg. Jag älskar att skriva nytt i sällskap av andra. Det behöver inte vara så konstruktivt sällskap, det kan räcka med att sitta i samma rum som någon, ibland går det lika bra för mig att sitta på ett kafé eller ett bibliotek. Syftet är både att skapa press på att faktiskt skriva när jag utger mig för att göra det men också för att mota den ständiga känslan av ensamhet som skrivandet ger.

Vi bestämmer helg och försöker hitta någonstans att vara. Allt är uthyrt eller svindyrt. Så frågar min mamma om jag kan vara hundvakt den helgen och i utbyte låna hennes hus. Jag tycker ofta att hundarna är bra skrivsällskap, de tvingar ut en på promenader så att nya tankar tänks och kompisarna kan följa med.

Och så kommer livet emellan. Det är november. Dom andra får förhinder och jag blir den enda kvar av vårt skrivgäng. Det gör inget, jag skriver bra ensam också, den här hösten har det mest varit tiden som inte funnits. Tänkte att glass, bastu, promenader med hundarna och min mammas välstädade hus skulle göra susen. Det finns inte så mycket risk att prata bort helgen då. Men det är november. Alla blir sjuka och behovet av hundvakt finns inte längre.

Jag kan skriva hemma också tänker jag. Jag kommer hem tidigt på fredagseftermiddagen med hög ambition och nya stearinljus i ljusstakarna med novembersolens nedgående utanför fönstret. Och skriver. Kanske två tusen ynka ord. Tänker att det finns en hel helg att fylla med ord, det finns ingen deadline. Men det kanske är nu det lossnar.

Så kommer familjen hem. Vi lagar mat. Det blir fredagsmys och film. Vi har roligt. Det blir senare och fredagströttheten tar ut sin rätt. Jag skriver inget mer den kvällen. På lördagen lockar familjen med besök i simhallen och jag tänker att jag har valt skrivandet framför dem så många gånger de senaste åren. Idag väljer jag dem.

Det blir lördagkväll och jag skriver plikttroget ett par meningar. Det blir söndag, jag gör ett nytt försök. Vi är bortbjudna på eftermiddagen. Jag kan stanna hemma. Skriva den där boken. Men jag väljer att följa med. För att skrivandet inte kan äga mitt liv men att jag kan äga skrivandet.

Den här veckan har lösningarna och språket kommit. Kanske för att jag kan välja skrivandet först när jag också kan välja bort det.

Att hitta sin berättarröst

Foto: Stefan Tell

Bland det svåraste med att börja på ett nytt projekt är att hitta den nya berättelsens unika berättarröst. Jag märker att jag har lätt att falla in i samma språk som jag hade när jag skrev senast. Att jag även nu skriver om en tjej som tillbringar så mycket tid i stallet som det bara går gör inte saken lättare.

När jag skrev Vänd rätt upp valde jag att berätta den ur tredje person. Det berättarperspektivet ger lite distans till karaktärerna och det går att skildra händelser mer neutralt och så finns det utrymme att hitta en berättarröst som inte direkt behöver tangera huvudkaraktärens röst. Det är huvudkaraktärens tankar och känslor som skildras, men jag som författare behöver inte vara inne i huvudkaraktärens huvud.

Nu har jag valt att jobba med ett jag-berättande istället. Både för att pröva något nytt och för att komma bort från den tidigare berättarrösten som jag har använt mig av. Nu måste jag tänka, känna och andas som huvudkaraktären. Hennes röst måste bli min röst. Men hur gör en då för att hitta sin karaktärs röst?

 

Först försöker jag att lära känna karaktären så mycket det bara går:

• Hur ser personen ut: ögonfärg, hårfärg, frisyr, längd osv.
• Hur rör sig personen?
• Vad har personen för intressen?
• Vilka personer ser personen upp till?
• Vilka sociala medier använder personen?
• Hur klär sig personen?
• Vilka böcker/tidningar läser personen, vilken musik lyssnar personen på, vilka favoritfilmer tittar personen på?
• Vad identifierar sig personen med?
• Vilket djur skulle personen vara om den fick välja?

Det brukar också vara effektivt att tänka ut specifika scenarier att placera karaktären i. Vad gör min huvudkaraktär när den:

• hittar en mobiltelefon på busshållplatsen?
• får ett sms från en vän med texten: ”jag är på väg hem till dig nu”?
• står i kassan i mataffären och inte kan betala för varorna som ligger på bandet?
• hittar ett adresserat brev i en biblioteksbok?
• måste spendera tiotusen kronor på en timma?
• blir inlåst i en hiss tillsammans med två andra personer?
• är på bio men tycker att filmen är jättedålig?

När jag börjar skriva letar jag efter litteratur med en berättarröst som ligger nära den jag eftersöker. Även här ställer jag frågor:

• Vad är det som gör att jag tilltalas av berättarrösten?
• Vad känns trovärdigt/inte trovärdigt?
• Vad hade min karaktär tänkt om huvudkaraktären i boken jag läser?
• Hur hade min huvudkaraktär gått i dialog med huvudkaraktären i boken jag läser?

 

Jag försöker också att titta på en film eller ett teve-program med min huvudkaraktärs blick och fundera på vad hen skulle ha sett om det var hen som tittade. Det kan vara allt ifrån om programledarens kläder är snygga eller när personen blir berörd. Därefter försöker jag beskriva huvudkaraktärens upplevelse med hens egna ord.

Slutligen tänker jag kring själva språket och min huvudkaraktärs ordförråd. Vilka ord är vardagliga för min karaktär, vilka ord förstår hen inte? Hur använder sig karaktären av referenser och slanguttryck? Personligen är jag försiktig med trendord, precis som jag är försiktig med användandet av sociala medier eftersom det är något som förändras snabbt och en roman oftast tar flera år att skriva.

 

När jag väl har börjat se på världen med min karaktärs blick och lyssna på när min krafter berättar med sin egen röst, går det av sig själv sen.

Vad har ni för bra tips och trix för att hitta rätt i ton i er berättarröst?

Att göra det svårt för sig

Foto: Stefan Tell

Ibland funderar jag på varför jag alltid måste göra det så svårt för mig själv. Som att skriva en roman som utspelar sig i ett stall för unga vuxna. Som bokhandelsanställd har jag sedan länge vetat att böcker för ungdomar och unga vuxna är de böcker som säljer sämst. Det finns ett fåtal stora, oftast internationella succéer som springer ut ur bokhandlarna, medan de andra långsamt kryper sig mot utgången med kunden.

Nu är ju jag den första att prata om hur stor och bred ridsporten är bland unga i Sverige idag. Men precis som i alla sporter går utövarna ner i antal i övre tonåren. De som fortsätter är de som är mest dedikerade och de som satsar mot eliten. Och att vara dedikerad eller elitsatsande ryttare innebär väldigt mycket jobb. Problemet med dessa hästtjejer är att de inte har tid för att läsa eftersom de har stallet fullt med hästar.

Nu har jag varit ute med Vänd rätt upp och sålt och signerat böcker på hästtävlingar och där kan vi verkligen prata om att göra det svårt för sig. Hästtävlingar hålls i iskalla ridhus långt utanför stan. Även om det finns hästar i Stockholm också så arrangeras det väldigt många tävlingar långt ifrån storstan. Nämnde jag att hästtävlingar brukar börja runt åtta-niotiden på morgonen?

Så då går en som hästboksförfattare upp olidligt tidigt och kör ut till de där ridhusen, en packar upp sina böcker och vill inget annat än att prata hästar och läsning med hästtjejerna. Hästtjejer som har varit i stallet innan klockan sex för att hinna fodra, rykta och knoppa sin häst och kanske släppa ut de andra hästarna där hemma i hagen, för att de ska ha sin häst eller ponny framriden och klar när det är dags för start. Innan tävlingen är de för nervösa för att prata om något så trivialt som läsning och efteråt är de alldeles för uppfyllda av hur bra eller dåligt det har gått.

I bästa fall kan jag se en glimt av tävlingarna från den plats som jag har blivit erbjuden. I värsta fall är den platsen i ett icke uppvärmt ridhus som alltid är kallare än vad det är utomhus eller i en dragig kafeteria där dörren alltid ska vara öppen. Nu i helgen fick jag till och med agera prisutdelare och sätta rosetter på ponnyer och skaka hand med fantastiskt duktiga ryttare.

Jag funderar över hur många timmar jag har lagt på att skriva den här boken och tänker vidare på om jag ska lägga ytterligare lika många timmar på att sälja den. Och så tänker jag på alla er som gör det här utan ett stort förlag i ryggen – vilket enormt jobb ni gör, vilka kämpar ni är!

Men så glimrar det till i samtalen som plötsligt går igenom tävlingsbruset. Det finns faktiskt de som köper böcker! Jag får skriva både läsarens och mitt namn i böckerna, jag får höra vad deras ponnyer heter och hur det har gått på tävlingen.

Och trots att hästtävlingar ligger längre bort än önskvärt och är det tillslut ändå alltid värt när jag kör hem i mörkret, oavsett hur svårt jag har gjort det för mig själv.

Hur gör ni när ni velar mellan projekt?

Foto: Stefan Tell

Jag är sjukt bra på att komma på nya skrivprojekt – det måste jag ändå ge mig (infogar lite applåder, hejarop och fanfarer)! Men just nu när jag nysatsar på skrivandet och försöker jobba på och vidare, blir det mest bara ett problem.

Som att det inte var nog med att behöva brottas med två projekt: hästmanuset som jag jobbat på sedan i somras och ett gammalt unga vuxna-manus som jag dammat av och fått nya känslor inför. Häromveckan dök det upp ytterligare en bokidé i min redan tajta skrivarvardag. Jag tog mig såklart an det med själ och hjärta sådär som en (läs jag) gör när sådana tittar förbi.

Förtjusningen ebbade tyvärr ut ganska snabbt och jag insåg vad det var jag höll på med: fly från det jag åtagit mig att göra. Nu när jag har formulerat detta borde det dock vara lätt att göra något åt det: jag bara väljer ett av projekten och så jobbar jag på det. Men hur väljer en vilket manus en ska jobba med?

1. Ska jag gå efter lust så det det nyaste oftast mest spännande och lättaste att välja. Men också mest riskfyllt för det som är nyast kommer inte att vara nyast speciellt länge.
2. Ska jag gå efter taktik och på något sätt tänka i termer som författarskap (peppar, peppar, osv) och hur mina (eventuella) böcker ska kunna generera läser från den ena till den andra boken borde jag: A) Välja den nya hästboken. Då kan de yngre läsarna i 12-års åldern först läsa den nya hästboken och  sedan läsa Vänd rätt upp. B) Välja det gamla dammiga unga vuxna-manuset. Då kan de läsare som inte gillar hästar läsa den boken först och därefter våga sig på Vänd rätt upp.
3. Om jag nu saknar skrivflyt kanske jag istället ska välja det manus som redan har mest text så att jag har något att jobba med och här vinner det gamla dammiga unga vuxna-manuset med råge.
4. Jobba på alla projekten samtidigt och stå ut med att bli klar typ nästa sekel.

 

 

Så är jag alltså tillbaka där jag började och vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Igår var det 1:a november, alltså startskottet för NaNoWriMo alltså National Novel Writing Month. Målet är att ha skrivit en roman på 50 000 tecken innan månaden är slut. Det går helt enkelt ut på att klämma ur sig så många ord som möjligt på en månad tillsammans med andra och på så sätt få ett tydligt mål och pepp. Ett tag funderade jag faktiskt på att testa. Tänker att jag behöver både pepp och disciplin. Men nu när jag inte ens vet vilket projekt jag ska ta mig an känns det inte lika genomförbart längre.

När jag ”valde” att skriva Vänd rätt upp försökte jag sätta fingret på vad det var för bok som bara jag kunde skriva och det visade sig ju vara ett bra sätt att tänka på. Men nu är ju den boken redan skriven. Hur gör ni när ni velar mellan projekt? Hjälp önskas till splittrad skrivarperson.

Att knäcka läskoden

Foto: Stefan Tell

Nästa vecka börjar mitt barns allra första skollov, och det är inte vilket lov som helst – det första lovet är läslovet. När mitt barn började skolan i augusti kunde hon med stor kämparglöd ljuda fram enstaka ord skrivna med versaler. Två månader senare läser hon.

När jag själv lärde mig att läsa var jag sju och ett halvt år och hade precis börjat skolan. Min upplevelse är att jag lärde mig att läsa väldigt snabbt, från att knappt ha ljudat fram ett enda ord till att i nästa stund kunna läsa i princip allt. Jag hade inte betat mig igenom en uppsjö av bokstavsappar, korsord och pysselböcker. Men alltid fått berättelser lästa för mig och alltid intresserat mig för böcker.

När jag knäckte läskoden var det som att den skrivna världen drabbade mig på ett sätt som jag hade svårt att värja mig inför. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att helt plötsligt inte kunna titta på text utan att vara tvungen att läsa och förstå det som stod där.

Nu återupplever jag hur det är när det inte går att värja sig för sin läskunnighet. Mitt barn läser allt som kommer i hennes väg: namn på dörrarna i trapphuset, vägskyltar, rubrikerna i dagstidningen, titlar på böckerna i bokhyllan, reklamblad och så vidare. Plötsligt tar hon del av information som tidigare bara varit för de som är vuxna i vår familj. Det leder såklart till massor med funderingar och frågor precis som när jag lärde mig läsa, men jag var så mycket äldre.

Läskunnighet och läsförståelse är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Det skiljer enormt i ordförråd mellan barn som fått böcker lästa för sig eller läst själva, och barn som inte har det. Och det är en ynnest att få vara med när läskoden knäcks och dörren till läsningens värld öppnas. Det finns så många böcker som jag längtar efter att stoppa i händerna på mitt barn. Att vi snart kommer att ha massor med litterära världar att återupptäcka och dela.

Även om jag jobbar på som vanligt när det är läslov ska jag försöka läsa lite extra veckan som kommer, just nu läser jag Ett eget lag av Malin Eriksson och ska sedan ta mig an höstens stora förväntansbok Kärlekens antarktis av Sara Stridsberg. Vad läser du?

Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora

Foto: Stefan Tell

I tisdags hade jag teorilektion istället för ridning. På Vendelsö ridskola innebär det superpedagogiska genomgångar av ridlärarna eller föreläsningar av grymma föreläsare. Den här gången hölls föredraget av Johanna Lassnack från Ryttarinspiration. Hon inspirerar ryttare att med tankens kraft nå sina mål. Men hennes metoder går att applicera på vilket mål som helst och jag märkte att jag lika ofta tänkte på skrivande som på ridning under hennes peppiga föreläsning. Därför tänkte jag dela med mig till er av det jag tog med mig därifrån.

Det här med tid

Vi har så vansinnigt många timmar till förfogande under det liv som vi lever. Johanna gör under kvällen en uträkning på ungefär hur många timmar varje människa har. Minus dem som vi redan har levt och jag får ångestpåslag bara av att tänka på hur många timmar jag har slösat bort i mitt drygt trettioåriga liv.

En ”enkel” förändring är att göra något 5 minuter per dag. Det kan verka onödigt lite och det är lika enkelt att göra det som att inte göra det. Att göra något 5 minuter per dag gör ingen skillnad just nu, men över tid kan en ändå se resultat. 5 minuters skrivtid varje dag är mycket mer skrivtid än ingen alls.

Vi kan lära oss att prestera

Att nå sina mål innebär oftast att gå utanför sin egen bekvämlighetszon. Och för att nå dit går det inte att göra samma sak som vi alltid har gjort, då kommer vi att stå kvar på samma ställe som vi är idag. Det som vi lägger tid och energi på måste leda oss framåt. Men det räcker inte bara att jobba hårt, vi måste också jobba smart. Något som jag upplever stämmer så väl in på skrivandet. Jag kan sitta timme efter timme framför romandokumentet men kommer ändå inte framåt hur hårt jag än jobbar.

När vi är på väg att nå våra mål kommer vi att vara tvungna att kliva ut ur vår bekvämlighetszon och det är då tvivlen och motgångarna kommer. Ni vet, adrenalinet, hjärtklappningen, de darriga benen, tankarna om hur en någonsin trodde att det skulle lyckas. Den känslan ska vi välkomna, det den säger oss är att vi är på rätt väg. Kanske har du äntligen vågat skicka iväg det där manuset till drömförlaget. Oavsett vad återkopplingen blir har du tagit ett steg närmare att nå ditt mål om att bli utgiven.

Hur hjärnan fungerar

Hjärnan är både vår bästa vän och vår värsta fiende i det här, för hjärnan gör det vi ber den om. Därför måste vi tala om för hjärnan vad det är vi vill ha. Och då finns det något som är superviktigt som ni säkert redan har hört: hjärnan förstår INTE ordet INTE. Om ni tänker: Nu ska jag inte slösurfa när jag har skrivtid. Då hör hjärnan: Nu ska jag slösurfa när jag har skrivtid.

För att hjälpa hjärnan kan vi visualisera det vi vill ska hända, då kommer hjärnan att försöka återskapa det vi vill ska hända när det väl blir verklighet. För våra hjärnor kan inte skilja på tanke och verklighet. Tänk vilken makt vi har att påverka hur vi tänker!

Bättre fokus

Jag är ofta galet ofokuserad. Är det något som jag tycker är tråkigt, eller snarare svårt så vill jag titta på mobilen var tredje minut. För att jag vill ha paus från det där svåra jag gör. Ibland är den där pausen precis vad jag behöver. Men ofta är jag bara ofokuserad. För att fokusera bättre hjälper det att ha en plan, då vet en vad det är en vill komma tillbaka till. Många skriver listor, jag är oftast inte en av dem. Men det är svårt att ha allt i huvudet och det tar fokus ifrån det jag vill och behöver göra.

Att misslyckas eller att lära sig av sina misstag

Jag kan verkligen påverkas lätt av motgångar. Ni vet när allt man har jobbat för bara krasas sönder. Jag tänker förstås på refuseringar. Först är det såklart viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken. Men att lyckas handlar mycket om hur vi hanterar våra misslyckanden. Kan vi vända ett misslyckande och istället lära oss något är vi oftast närmare vårt mål än innan. Förlaget kanske skriver att språket är bra men att storyn inte håller, precis som jag har mötts av många gånger. Då kanske jag hade behövt en kurs i dramaturgi, eller fokusera mer på handlingen i redigeringen. Eller som jag gjorde när jag efter fler refuseringar började skriva Vänd rätt upp: ställde mig frågan vilken berättelse det var som bara jag kunde skriva.

Självklart fick Johanna ett exemplar av Vänd rätt upp.

 

För mig har det varit svårt att få till skrivtiden efter sommaren. Mitt barn har börjat i skolan och det har tagit mycket tid och kraft att komma in i gamla och nya rutiner igen. Och har en väl slutat med något är det svårt att ta upp det igen. Men med Johannas peppande ord i mina öron tänker jag att nu är det dags att ta tag i skrivandet igen. Så från och med idag ska jag skriva 30 minuter varje dag igen – är det någon mer som vill hänga på?

Det här med vänskap

Foto: Stefan Tell

Jag funderade mycket på det där med vänskap när jag skrev Vänd rätt upp. Och speciellt mellan tjejer i övre tonåren, alltså unga vuxna. När Vänd rätt upp börjar har Ylva och hennes kompisar precis tagit studenten och står på randen till sitt vuxenblivande. Det är en tid i livet när mycket ställs på sin spets och många dörrar öppnas. Möjligheterna tycks vara oändliga och de ramar som tidigare har funnits i livet rämnar. Det finns en skörhet i det tillståndet som jag har tyckt att det varit väldigt spännande att jobba med. 

När vänskap skildras i litteratur både för åldersgruppen unga vuxna, men även för äldre vuxna är det den nära vänskapen som skildras. Den när vännerna delar allt med varandra och det nästan inte finns någon gräns för var den ena börjar och den andra tar slut. Och det är alltid en bästis som skildras, väldigt sällan fler.

I verkliga livet har vi ofta olika kompisar för olika tillfällen. Någon är en stjärna på att lyssna och mysa, en annan jätterolig att gå på klubb med, en tredje världens bästa att plugga med och den fjärde det mest peppiga träningssällskapet. Det är inte konstigt att bli olika personligheter av sig själv med olika vänner. Men i litteraturen är de där bästisarna alltid bara en.

Orsaken till det, tror jag, är att en alltid jobbar med att dra ner på karaktärer i böcker. För läsaren är det lättare att inte behöva hålla så många karaktärer i huvudet och för författaren är det ett bra sätt att göra den karaktären en jobbar med mer komplex. För människor är ju komplexa med massor av motstridiga egenskaper. Men ändå påverkar det här vår bild av hur riktig vänskap ser ut.

Det här med vänner alltså..❤️

I Ylvas kompisgäng från gymnasiet finns Lolo. Båda två skulle ange varandra om de fick frågan om vem som var deras bästa vän. Men Ylva och Lolo har helt olika behov kopplade till deras vänskapsrelation. Lolo är lojal och initiativtagande och vill ha den där nära, förtroliga vänskapen med Ylva. Lolo har ett stort socialt behov och vill gärna hänga med någon jämt. Ylva är mer introvert, tänker mer än vad hon uttrycker och trivs bäst i stallet där det råder rutiner och tydliga regler. Självklart tycker Ylva om att umgås med Lolo och de andra kompisarna, men aldrig lika mycket som Lolo vill. Den nära och förtroliga relationen har Ylva med sin favorithäst Zorba och fölet Uno, de två blir hennes närmsta individer i livet.

Sommaren när Vänd rätt upp utspelar sig ligger hela världen för Ylvas och hennes kompisarnas fötter, många av kompisarna kan knappt bärga sig innan det är deras möjlighet att lämna hålan som de vuxit upp i bakom sig. Deras behov av att komma bort är så stor att den indirekt ifrågasätter Ylvas val att vara kvar, vilket gör att hon klamrar sig fast ännu mer i stallet.

När skolan tar slut sätter det också nya krav på relationerna. Det är lätt att vara vänner när en ses varje dag och måste tillbringa tid tillsammans. När vardagen inte ger den möjligheten måste vänskapen planeras och tas ansvar för. Om jag skulle ge Ylva ett vänskapsråd så här i efterhand så skulle det vara att träffa sina vänner mer, att ge dem lite av det ansvaret som hon tar för hästarna i stallet.

Samtal med Flora Wiström på bokmässan

På monterscenen under bokmässan – här i samtal med Melody Farshin

 

Nu har nästan hela veckan efter bokmässan passerat och jag har fortfarande inte blivit förkyld – vilket måste ses som en seger! Bokmässan var precis som alltid högljudd, trång och med alldeles för torr luft, men också väldigt lagom. Jag fick krama bokvänner som jag träffar alldeles för sällan och leva några dagar i litteraturens famn.

På lördagen hade jag ett samtal tillsammans med Flora Wiström på bonnierförlagens monterscen, hon hade gjort en jättefin läsning av Vänd rätt upp och ställde flera intressanta frågor. Det går ju aldrig att återge ett samtal helt, men här kommer i alla fall mina svar på Floras frågor:

 

Hästarna är karaktärer i boken. Nästan lika mycket som de andra. Hur tänkte du kring det?

Det stämmer att hästarna är lika viktiga karaktärer i boken som de mänskliga karaktärerna. Jag jobbar likadant med hästarna som med människorna när jag bygger karaktärerna. Med hästarna fokuserar jag både på utseende och på egenskaper. Jag skriver ner hästarnas färger och tecken så att jag vet vilken häst som har en vit strumpa på vänster bak och hur sned eller symmetrisk en bläs är. Personlighetsdrag som jag funderar på hos hästarna är vilken rangordning de har i flocken, hur en häst reagerar vid utfodring, vid läskiga situationer och hur den visar uppskattning eller missnöje mot den människa som tar hand om hästen. Jag tänker också på hur hästen känns för ryttaren att rida, om den är känslig, lätt i handen och hur steget känns. En häst kan vara skumpig och väldigt lyhörd för vikthjälper, eller sakna framåtbjudning och kännas seg. Jag klipper ofta ut bilder på hästar som får representera mina egna hästkaraktärer. Jag har tidigare visat hur min anteckningsbok såg ut under det tidiga arbetet med Vänd rätt upp.

Ylva har toppbetyg från gymnasiet och kompisarna har börjat snacka om att flytta utomlands. Men Ylva vill vara hos hästarna. Hur hanterar hon andras förväntningar på henne? Och slitningarna mellan hennes värld i stallet och världen utanför?

Först tycker jag inte att Ylva hanterar detta alls. Hon har redan valt hästarna och det är hennes övertygelse om att det är hennes enda väg. Men allteftersom boken går upplever jag att Ylva utvecklas som person och börjar värdesätta sig själv mer. Att det faktiskt finns en värld utanför stallet och att hon skulle kunna förtjäna mer. Det ligger i hästtjejers natur att alltid sätta hästen främst, det blir nästan självuppoffrande. Kompisarna vill gärna ha Ylva med på sina drömmar och tar med henne på fester och kompishäng, men för henne är relationen till vännerna inte viktigast. Jag upplever att unga tjejers vänskap oftast skildras som den där nära, förtroliga vänskapen där de delar allt med varandra. Ylva är inte intresserad av den relationen med sina kompisar utan har istället den förtroligheten med sin favorithäst Zorba och hennes föl Uno och det är dem som Ylva hela tiden väljer.

Hästarna blir brickor i ett spel, ett triangeldrama mellan Nicole, Fredrik och Ylva. Varför blir det så?

Ja, hästarna har nästan som en egen roll i det här dramat. Fredrik är en typisk priviligerad man som är van att få precis som han vill och dessutom blir hyllad och applåderad för allt han gör. När han förstår att hans upphöjda position är hotad använder han hästarna för att spela ut Nicole och Ylva mot varandra. Fredriks finaste tävlingshäst Cortino, en stor skimmel, har Fredrik bestämt att det bara är han själv som får rida. Ylva som hjälper honom med framridningen får istället bara leda den här hästen runt ridbanan när de värmer upp. Men plötsligt får Ylva tillåtelse av Fredrik att rida den här hästen trots att Nicole egentligen är en duktigare ryttare. Att Ylva får den chansen triggar Nicole och det får stora konsekvenser för den fortsatta handlingen.

Bland hästtjejer och rebelltjejer första dagen på bokmässan

Skriv en bildtextSeminarium om hästboken idag tillsammans med Katja Timgren, Helena Dahlgren och Johanna Lindbäck. 45 minuter gick såklart alldeles för fort när en pratar om det bästa som finns: hästar och böcker.

Matchade klänningen med boken av misstag.

Jag läser högt ur ”Godnattsagor för rebelltjejer” i Max Ströms monter, för barn och förbipasserande. Idag blev det berättelserna om Valentina Teresjkova, Vivian Maier och Sapfo.

Omringad av fantastiska rebelltjejer!

Får äntligen provrida Sigge!

Med ”Vänd rätt upp” i Bonnier Carlsens monter.

Rita din drömhäst och vinn Peder Fredricsons nya bok!

Jättefina hästbilder utanför bonnierförlagens monter.

Förberedelser inför bokmässan

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

 

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.