Vad jag pratar om när jag pratar om simbassängen.

Bild: Richard Dunkley

Ett gäng killar i yngre tonåren brakar ut från omklädningsrummet. Tjejerna från samma klass står redan och huttrar vid bassängkanten med armarna om sig. Framskjutna axlar, rådjursben. Ett kollektivt fniss vilar kring dem, de blickar ner på blöta klinkerplattor och ber i hela sin utstrålning om ursäkt för sin existens, sneglar upp mot stöket som närmar sig. Viskar och sneglar med skräckblandad förtjusning eller kanske irritation. Läraren, med bara fötter, hästsvans och uppkavlade jeans försöker få ungdomarnas uppmärksamhet. Stökkillarna är redan på väg att rasa ner i bassängen, någon får en blöt handdukssmäll över låret, någon annan försöker dyka från pallen men gör magplask. 

Jag befinner mig en våning upp, på balkongen där löpbanden är och jag springer som vanligt. Trots att jag inte anser mig vara en sportig person tycks jag alltid vara här. Löpbandets tydliga gränser står i skarp kontrast till friheten i mina jobb. Dess röddigitala siffror visar lutning, tid, kalorier och vad vet jag, jag springer bara vanligt, fort, rakt fram. Luften är fuktigt ljummen, klorklibbig, klinisk. Ett trettio minuters långt reningsbad. Långt nere syns den turkosblå rektangeln, även den tydligt avgränsad. Simmarna simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka medan jag springer tröttheten ur mig. Löser upp tankeknutar och lämnar plats.

Läraren kliver runt bland livbojar spridda över det nedstänkta golvet. Hon visar hur man ska rädda en kompis genom att greppa tag i handleden och sedan inte släppa förrän man är i land. Två pojkar flyter på rygg en bit bort. Blötsvart hår ramar in deras fridfulla ansikten när den ena blir bogserad av den andre. Han flyter lätt på ytan med huvudet vilande i vännens handflator. Jag anar en mörkare skiftning i huden på överläppen, en svag antydan till mustasch, ett leende. Den andre biter koncentrerat ihop, det är han som räddar. En av stökkillarna drar upp knäna och skjuter iväg som en bomb, plaskar ner vid deras sida.

Läraren klappar hårt i händerna över deras huvuden, stressar på, de måste upp, lägga i framstupa sidoläge, fortsätta, klapp klapp klapp, vidare. Men de ligger kvar. Den räddade pojkens huvud vilar nu mot den andres axel, han får en lätt smekning över kinden, leendet blir allt större. Han slår upp ögonen och de skrattar innan de häver sig ur vattnet för att fortsätta. Rådjursflickorna simmar på rad, covidavstånd emellan, höga hårtofsar och välsminkade små ansikten. 

Jag tänker att det är här infallen kommer, på löpbandet. Lösningarna eller kanske till och med inspirationen. För jag tänker egentligen inte på något alls, ältar inget, försöker inte, jag bara springer och resettar hjärnan, startar om. Släpper greppet. Som stunden på kvällen när man inser att sömntåget är på ingång, när tankarna blir konstiga och sinnet inte hakar i utan bara flyter med.

Armarna går som två rotorblad på en äldre ryggsimmande man. De små svarta tättsittande glasögonen får honom att likna en robot, en simmaskin. Han tittar emellanåt upp för att inte krocka med någon, eller kanten. I banan längst bort crawlar en rund badräktsklädd dam värdigt längd efter längd för att bara ta korta stopp vid kanten där hon rättar till öronpropparna, axelbanden, och tar ett djupt andetag innan hon skjuter ifrån. Den spegelblanka ytan bryts av hennes långsamma simtag. På mitten möter hon en klon som flyter på rygg och knappt rör någonting alls, innesluten i sin egen värld. Med blicken på balkarna i taket, på lysrören, och med öronen under vattnet tar hon sig i princip rörelselöst från långsida till långsida. Jag funderar på alla universum av tankar och känslor som finns inkapslade i dessa huvuden och kroppar, så mycket som ryms under badmössorna. 

Bild: Elisbeth Dunker

Jag sprang när jag kom på att jag inte längre klarade av att vara chef och driva ett företag. Jag sprang när jag insåg att en annan tillvaro kanske skulle kunna vara möjlig. Jag springer när jag behöver nytt syre och nya infallsvinklar, när jag kör fast, när jag är uttråkad, orolig eller arg. Jag springer som en galning när jag väntar på besked och när jag fått ett och måste ta ställning till det. Jag sprang extralänge när jag var inne på miljonte omskrivningen av manus och höll på att tappa det och när jag väntade på att också förlaget skulle skriva på avtalet. Tankepropparna löses upp på löpbandet. Vattenbruset städar bort hjärnans förstoppningar, ängsligheten, alla måsten, högpresterandet, allt. Och blicken är fäst på simmarna. 

Tonåringar plöjer fram med spattiga tag, alldeles för nära varandra i en ivrig klump, konstant pladdrande. Tjejerna på kanten virar handdukar kring sina kroppar, kniper åt i armhålorna och fortsätter snegla. En bredaxlad kvinna i spräcklig baddräkt gör ett perfekt dyk från pall fem. Simmerskan når ut till halva bassängen innan hon tar sina första simtag och åtta behövs för att nå kanten där hon smidigt vänder och arton till för att ta sig tillbaka. Benrörelserna är knappt märkbara. Hade inte ett hastigt uppstått gubbkluster tagit för mycket plats under hoppallen hade hon förmodligen gjort en riktigt snygg vändning. Gamla män i flipflops med blöthanddukar kring axlarna hasar bort mot bubbelpoolen som nästan alltid är tom, den vid frityrångorna från restaurangen. Deras bukfett vilar på åtsittande badbyxlinningar. Stegen är breda. I händerna bär de plastpåsar.

Bild: Maude Ovize

Ryggmuskler. Jag älskar att titta på hur de rör sig, under huden, under vattenytan. Trapezius, infraspinatus, latissimus dorsi… En man med allvarlig hållning och röda badbyxor gör perfekta voltvändningar var gång han når kanten. Längd efter längd. Jag iakttar bubblorna han blåser ut genom näsan, den utsträckta kroppen, kullerbyttan, trycket med fötterna, tidsspannet tills han återigen börjar röra armarna. Lårmusklerna tycks bredare än höften i vattnets vibrerande speglingar. 

Efter tjugo minuter ökar jag farten för snart är det över. Runt mig är det tomt, det är nästan alltid tomt på den långa raden av löpband. Min puls är uppe i 150 och jag är en sådan som blir högröd och fulsvettig efter ett tag men orkar inte bry mig. Jag tänker på detaljerna istället. På det man ser när man tar sig tid och skapar utrymme. En minipojke till exempel, som i rymliga hårt åtsnörande surfshorts tvekar vid kanten av bassängen. Hela hans kroppsspråk säger att han hoppats på barnbassängen eller äventyrsbadet när blicken glider längs skiljevajrarna som guppar på ytan likt godishalsband, ner till den djupa botten där någon glömt en orange livräddningsdocka. Han skakar på huvudet och tar sin storebrors hand, de försvinner bort. Jag kan bara tänka på händernas kontaktytor. Tryggheten i den större handen, och att få säga nej.

När jag stretchat och går mot skåpet där jag förvarar mina grejer ser jag de två lugna pojkarna igen, nu i bubbelpoolen. De har dragit sig undan och är ensamma i den blinda vinkeln bakom hopptornen. Varken läraren eller klasskompisarna ser dem där de sitter axel mot axel, med huvudena lutade bakåt mot metallkanten. Det varma bubblande vattnet täcker deras kroppar. Jag skulle vilja smyga nära för att höra vad de pratar om men det vore ju mer än creepy så jag lämnar dem där och cyklar hem för att skriva ännu ett blogginlägg som inte direkt handlar om min debutroman.

Ett litterärt limbo.

Jag satte mig på flyget till Firenze i augusti 1999 med ett halvfärdigt romanmanus och en bunt synopsis i väskan. Möbeldesignstudierna var mest en ursäkt att få CSN-bidrag, jag ville ju skriva. Att språket skulle bli en käpp i hjulet var inget jag reflekterade över.

Det började direkt när jag landat och insåg att mina spanskakunskaper (más o menos la misma cosa, no?) knappt räckte för att ta mig i taxi till lägenheten jag hyrt och engelskan möttes av oförstående blickar och axelryckningar från florentinarna. Veckorna innan skolstart gick jag mest runt och lärde mig piazzorna, hittade lufthålen och en favoritkyrka (San Miniato). Satt i skuggan och försökte skriva men staden distraherade mig. Det var hett och fuktigt och trots att allt gick på sömnig halvfart föredrog jag att driva omkring än att dåsa under takfläkten. Under en av dessa promenader hörde jag de rätt tunga gitarrerna från Soundgardens Outshined braka ut från en öppen dörr i närheten av centralstationen. Jag kikade in och såg en folktom pub med slitna trägolv men fungerande luftkonditionering. Den inpyrda röklukten och storväxta bartendern välkomnande mig. 

Bra låt, sa jag och hasade upp på en hög pall. 

Du gillar Soundgarden! Bartendern sken upp, höjde volymen och puttade till de små lamporna som hängde i långa sladdar över bardisken. De gungade fram och tillbaka i takt till musiken.

Inte så värst, men Chris Cornells röst… Den får det liksom att spritta i äggstockarna…

What do you mean? Ma ti piace o no?

Jag nickade och insåg att jag nog måste lära mig italienska illa kvickt för att kunna kommunicera här. Och det gjorde jag, mest inne på puben där det tycktes finnas så otroligt mycket att prata om med så väldigt många personer. Den blev både vardagsrum och språkskola. Men jag skaffade en gul verbbok också. 

Språkövergången skedde sedan utan stora plakat och fanfarer. Plötsligt hittade jag inte ordet längre, kanske för något banalt, till exempel en skrivbok. Jag kallade den quaderno för det lade sig bättre i munnen, rimmade bättre med dess form och känsla. När jag klämde fingrarna i svängdörren på restaurangen där jag fått extrajobb slapp ett spontant cazzo! ur mig och kanske ännu värre, när maten jag skulle servera rasade i golvet vrålade jag plötsligt ett porca puttana diosanto maledetto! (Jag blev inte kvar på den syltan speciellt länge.)

Jag kom på mig själv med att inte ha sagt ett svenskt ord på flera dagar. Jag pratade om andra saker än innan med mina nya ord och uttryck, mina nya människor. Upplevde saker och känslor jag inte upplevt förut och namnen jag gav dessa upplevelser, orden de fick, var på italienska. 

För mig var det inte bara att ord ersattes av andra ord, hela jag expanderade. Dialogerna som pågick konstant fick mig att blomma. Det började på morgonen på något café, snack, inte bara med baristan utan även med de andra kunderna. De lade sig i och efter ett tag började jag också lägga mig i och tiden och livet centrifugerade iväg och där fanns varken plats eller behov av att skriva längre. Skrivplanerna jag haft i bagaget förpassades till en hylla långt in i garderoben. När jag nyligen hittade de där gamla anteckningsböckerna i en flyttkartong i källaren kände jag en stark tacksamhet att de aldrig blev mer än just synopsis.

Jag förlorade ett språk men fick ett annat. Jag pratade mig fram till ett allt större ordförråd, lyssnade, grälade! Ja, ett saftigt gräl du inte på några villkor vill förlora är ett utmärkt sätt att skärpa alla sinnen. För visst var det länge frustrerande att inte alltid hitta rätt ord, och mina allt glesare dagboksanteckningar blev alltmer uppblandade till en svårtolkad esperanto. Jag var tvungen att släppa svenskan för att ge plats åt italienskan, men jag blev aldrig tillräckligt bra för att kunna uttrycka mig i text. Ett litterärt limbo. 

Skrivandet kom tillbaka 2020, efter många år i Sverige. På en kurs. Vi fick i uppgift att under en halvtimme improvisera på temat Jagad. De flesta andra skrev skräckigt om att springa i mörka skogar. Kvistar som bröts. En främmande andedräkt mot nacken. Tunga andetag. Jag skrev om en kvinna som fick syn på ett försvunnet barn i fredagsvimlet utanför Södra Station. Hur hon kände igen barnets ryggsäck och försökte få kontakt. Barnet flydde och kvinnan sprang efter, uppför trapporna från Fatbursparken, halkade i sina Acneboots på höstlöven från körsbärsträden… vidare bort över Medis mot tunnelbanan vid Björns trädgård där hon tappade spåret och i frustration bröt ihop med en stukad fot. Jag har ingen aning om vad scenen kom ifrån men insåg att jag var tillbaka. Inte bara med det svenska språket men att fritt kunna associera på det, att släppa tanken fri. 

Under julledigheten läser jag Lina Wolff och känner mig hemma. Efter en snabb googling förstår jag att vi gjort en liknande resa rent språkmässigt och jag kontaktar henne för att gräva i hur hon bollar med alla sina språk. Hon svarar: 

Jag tycker det är psykologiskt vansinnigt intressant att vistas i språkliga skärningspunkter. Hjärnan tycks gå på högvarv och det är som att den språkliga processen i sig omfattar så mycket annat. Nu bodde jag utomlands i mer än tio år så jag hade så mycket i bagaget när jag kom hem, tänkte ofta att det här kommer att ta resten av mitt liv att smälta och bearbeta, och lite så är det. 

Och då inser jag att det är precis vad jag håller på med. Det är ju vad mitt pågående skrivande handlar om. Så skönt när någon annan hittar de rätta orden åt en! Det blev ett långt intressant samtal med Lina om skrivande och språk som publiceras i sin ocensurerade helhet här på Debutantbloggen nu på lördag.

Isola Tiberina.

På bilden: Isola Tiberina i Rom.

Det är slutet av december 2022 i centrala Rom. Jag promenerar lungotevere österut mot ghettot där jag planerat att inta min lunch i ruinerna vid Teatro Marcello. Från alimentaributiken under huset vi lånar har jag köpt en focaccia med mortadella och en liten Peroni. Solen är blek och ovillig men jag njuter ändå av de femton grader som bjuds. Tänker att dagens egentid ska ägnas åt reflektion kring det motsträviga manus jag har skrivit på sedan i slutet av sommaren. Efter hundra sidor har det ännu inte fått luft under vingarna. Som att pulsa i midjehögt snöslask har det varit i höst, när jag försökt klämma ur mig något relevant.

När jag står och väntar vid Ponte Garibaldis rödljus tänker jag att det skulle vara kul att träffa någon jag känner. Vem som helst som bromsar in och hojtar mitt namn. Som förr. Men det var längesedan jag bodde här. Halvvägs över bron stannar jag, lutar mig mot räcket och ser ner på Isola Tiberina. Ön mitt i Tibern som dagligen korsas av folkströmmen från ghettot till Trastevere. Någon stannar för lunch hos Sora Lella, någon annan kanske tänder ett vaxljus i San Bartolomeokyrkan. Någon stackare får bromsa in utanför akutintaget på Fatebenefratellisjukhuset. Jag har själv suttit där och väntat flera gånger. Varma dagar ligger folk lojt utfläkta på kajerna runt öns bebyggelse men just idag är där tomt. 

Då får jag syn på henne. En svartklädd figur som rör sig över kajen som en skugga. Det kortlockiga håret gör att jag direkt känner igen henne, bombarjackan är bullig, jeansen lite för stora och trasiga på knäna. I handen bär hon en mopedhjälm och hon ser ut att leta efter någon. Eller vänta, hon gråter! Eller hon gör allt vad hon kan för att inte gråta. Sparkar på bropelaren. Hon tittar på sin telefon och rör sig rastlöst fram och tillbaka. 

Vad i helvete. 

Hjärtat slår lite fortare och jag vet inte ifall jag ska stanna kvar eller rusa ner. Tjejen som går där är ju Karin, den tjugoåriga huvudpersonen i höstens text som inte ens har något arbetsnamn. Eller det har den visst, men det är inget bra. Life is a pigsty. Som låten Morrissey spelade in i Rom 2005. 

Karin! ropar jag och vinkar. Inte likt mig att föra oväsen, men hur ofta händer sådant här? KARIN!

Hon reagerar inte så jag skyndar till Ponte Cestio, rusar över den urgamla bron och ut på ön. Trappan ner till kajen stinker av urin och surt, väggarnas lager av dålig graffitti rasar med murbruket ner i accumuli av blötruttna kastanjelöv. Träden med sina karakteristiska camouflagemönstrade stammar kantar Tibern från norr till söder. 

När jag kommer ner på kajen andas jag snabbt och tungt. Karin har satt sig på den kullerstenstäckta backe som sträcker sig upp mot sjukhuset. Hjälmen ligger bredvid henne och hon rullar en cigarett, slickar på pappret och för försiktigt fingrarna över den. Sätter i munnen och tänder, tittar upp på mig med stora ögon.

Vad händer? säger hon. 

Karin! säger jag. Kan jag sätta mig ett tag?

Visst, men varför kallar du mig Karin?

Bra fråga. Jag ville ha ett svenskt jättevanligt namn så att läsaren själv kan använda dig som projektionsyta. 

Projektionsyta? Hon drar djupa bloss på cigaretten och tittar rakt fram, ibland upp på bron där jag nyss stod. 

Carina på italienska. Söt. En motsägelse, för du är ju inte söt. Eller vill inte vara.

Hon sträcker cigaretten till mig och jag känner svagt den sötkryddiga doften av bra hashish. Jag skakar på huvudet och hon drar upp tändaren igen.

Men du, säger jag. Vad handlade det där om egentligen? Du verkade så upprörd innan.

Det är John, säger hon. Jag får inte ut honom ur huvudet, jag håller på att bli tokig. Varför ringer han inte? 

John? Jag trodde inte att du brydde dig om honom.

Hon tittar på mig och jag inser att hon helt struntar i min synopsis. Så här ska det inte vara. Ögonen håller på att svämma över. 

Han är en idiot men han har fan satt sig som en sned spik i hjärtat. Rakt här. GGAAAAH!

Men Lupo då? Jag trodde att ni var ihop. Vet han om John?

Hon skakar på huvudet.

Ingen vet något så säg inget till honom för fan! Allt är en enda röra. Det var väl därför jag kom hit, för att tänka. Ifred.

Förlåt. Jag var bara ute och promenerade när jag fick syn på dig.

Jag tar fram min inslagna focaccia. Fettet från mortadellan har bildat fläckar på smörpappret. Karin sneglar nyfiket.

Vad har du där? Får jag smaka?

Vi delar på smörgåsen och hon öppnar ölflaskan med kindtänderna. Jag ser förundrat på. Hon är annorlunda än vad jag tänkt mig. Fulare. Kortare och vanligare. Det enda som stämmer är egentligen jeansen, håret och Conversen. Floden strömmar på båda sidor om oss. Ärggrön och mighty. Konstant. I forsen dansar som vanligt ett dussin plastbollar i olika storlek, de kommer varken fram eller tillbaka. 

John alltså, säger jag och tänker att hon ännu varken vet något om hans religiösa ”fanatism” eller manipulativa sätt. Är det det berättelsen handlar om? Kärlekskval?

Un romanzo d’amore! skrattar hon. En kärleksroman. Ja, du var ute och cyklade i höstas. Tittade åt helt fel håll. 

Jag tuggar klart och sköljer ner med öl, sträcker flaskan till henne. Hon skakar på huvudet och torkar sig om munnen med jackärmen. Jag fortsätter:

Men du måste medge att hela utpressningshistorian är spännande? Och Morrissey ….

Den idioten! avbryter hon och vänder sig mot mig, lägger benen i kors. Lyssna här nu, Emeli. Du kan för det första inte använda en riktig person i din berättelse. Och dessutom inte låta honom snuska runt som han gjorde. Vem är den vuxna här?

Jag rycker på axlarna. Jag hade givetvis tänkt ändra alla namn och årtal så att ingen skulle kunna förstå VILKEN känd artist det var jag skrev om. Han skulle få bli en symbol för en idol. När jag försöker förklara det avbryter hon mig:

Sluta bara. Det spelar ingen roll vad du tror är sant eller inte. Du vet ingenting om vad som egentligen hände. 

Men berätta då! försöker jag. Du sa att jag tittat åt helt fel håll. Jag tycker ändå att ditt sätt att leva och försörja dig är spektakulärt, det är inte så vanligt att …

Marta. 

En dov mansröst får mig att titta upp. R:et är amerikanskt. En gymmad snubbe i basketshorts och flipflops står vid vår sida. Luvan på hans hoodie är uppdragen och snörad. Karin öppnar sin ryggsäck och letar efter något. Marta? 

Hur många?

Dieci, säger han med stark accent. Han ser inte speciellt smart ut. Eller ta venti, jag har polare som kommer över till nyår. 

Karin, eller Marta, räknar upp tjugo vita piller från sin ryggsäck och lägger i en ziplockpåse, sträcker mot amerikanen. Tar emot ett par sedlar från honom, ihopvikta och varma från hans basketshortsficka. Han nickar och skyndar därifrån.

Det här, säger hon, är inte speciellt intressant. Bra ett av alla sätt jag försörjer mig på. Kom!

Hon reser sig och sträcker handen mot mig. Nagellacket är svart och avskavt, precis som jag föreställt mig. Något rätt har jag gjort iallafall. 

Marta? säger jag och går bakom henne bort mot öns slut. Hårlockarna rör sig i vinden. Mörkbruna, glansiga. Ostyriga. Hon fortsätter att gå men vänder sig mot mig och flinar.

Karin är ett skitnamn! Jag heter Marta, eventuellt Maggie. Något på M.

Men du är svensk. Då blir det Märta. 

Varför då?

Och du cyklar inte? säger jag, nickar mot mopedhjälmen och tänker på alla cykelscener jag skrivit.

Jag gjorde det tills jag hittade Kryptonitlåset uppklippt på gatan. Nu har jag fått låna Lupos gamla moped. 

Bruset från floden mildrar stadsoväsendet. Bilarna, sirenerna, tutandet. Förbannelser och förolämpningar skickas ut från nervevade bilrutor. Avgasluften gör halsen torr och hyn glåmig. Vid kajens slut kliver hon ut på avsatsen vid brofästet.

Är du galen? säger jag. Inte en chans att jag går ut där! Vet du hur giftigt vattnet är, om man skulle trilla i?

Vet du hur det känns inuti mig? säger hon. Jag bryr mig inte nämnvärt om jag trillar i eller inte. Men jag kommer inte att trilla i. Inte du heller. 

Avsatsen under våra fötter är byggd långt innan Kristi födelse och bara ett par decimeter bred. Stenen söndervittrad. Jag trycker mig mot bropelaren och tänker att Martas gummisulor nog är mer lämpade för denna typ av strapatser än mina stövlar. Flodens skum är grönvitt och hypnotiserande. Vi tar oss runt pelaren till brytpunkten där Isola Tiberina klyver Tibern i två. 

Detta är en bra plats att tänka på, säger hon och jag låter axlarna sjunka.

Under alla mina år i Rom har jag aldrig stått här, aldrig ens tänkt tanken att ta mig hit. Marta kommer snart att försvinna men jag känner mig så redo att tillbringa resten av dagen och natten med henne. Eller kanske hela året.

En kärlekshistoria alltså? säger jag och hon tittar ner på sin telefon. Det är en Nokia 3310:s gröna ljus som lyser upp hennes ansikte. Hon ler stort.

Det är han, John! Masshysteri spelar ikväll, i San Lorenzo, vi ska ses där. Häng på, de är från Umeå!

Jag skakar på huvudet. 

Det går inte. Vi har bord på La Pergola. Ska käka med familjen och en annan familj. 

Tönt! Häng på till Calisto iallafall för en kaffe. De andra är där. 

P och Francesca? säger jag och får spjärna emot för att inte bara sätta mig bak på mopeden och sugas in i allt. Nä, jag måste vidare. Du kan väl uppdatera lite om hur det går, vad som händer. Det skulle definitivt underlätta min skrivprocess…

Hon är redan på väg uppför trappan, i dubbla steg, trycker på sig hjälmen, startar mopeden och kör iväg ut i staden som aldrig slutar att mala, macinare.

(Det här inlägget skulle egentligen varit kort och koncist och handlat om hur svårt jag haft att bolla med flera manus på en gång under hösten, men det fick så att säga luft under vingarna.)

Tålamod.

På bilden: Den franska skulptören Camille Claudel någon gång i slutet av 1880-talet.

Jag har aldrig haft ett husdjur fram till slutet, döden. Jag har alltid tröttnat och gett bort till någon som har tålamodet att dag ut och dag in hälla upp mat och fylla på vatten. Undulaten flög iväg ur sin öppna bur, kaninen flyttade in i ett häststall och den franska bulldoggen fick betydligt mer kel och mat hos mina föräldrar när barnet föddes. Det där sista är väl lite av en klassiker. 

Barnet ja. Det var en amningsnatt någon gång under hans första vecka. Jag satt plötsligt i en speciellt inhandlad fåtölj med en sovande bebis vid mitt bröst och en gatlykta som sken in genom fönstret nere på snutten av Åsögatan som nog kan räknas till Söders rövhål. Förmodligen snöade det ute och mitt trötthetssurrande huvud vilade tungt mot väggen. Det enda ljud som hördes var ett svagt mummel från en P3-dokumentär på telefonen. Den höll mig sällskap. Jag tror att jag grät en skvätt för jag var så in i märgen trött. Så fort jag reste mig, eller bara rörde mig eller andades in för djupt så vaknade barnet och allt började om från början. Vad hade jag gett mig in på?

Nej, jag tänker inte jämföra mitt manus vid en nyfödd bebis som får min arm att domna och själen att skrika. Jag har alltid avskytt den liknelsen.

Ska du verkligen skicka iväg manuset nu? Din beeebis

Nej, inte min bebis. Mitt manus. Jag skickar mer än gärna iväg det och ändrar allt som storyn kräver. 

Men det är ju din lilla beebis, som du närt vid din barm, ska de bara komma in och ändra?

Nej, det är inte min bebis, det är bokstäver i meningar sammansatta till en text.

Då, i gatlyktans sken, satt jag snart med andan i halsen när jag någon vecka in i moderskapet insåg att jag var fast. Totalfast. Jag kunde inte längre resa mig och gå. Jag kunde inte lämna bort bebisen när jag inte orkade mer. Eller lämna ytterdörren öppen. Jag var tvungen att sitta kvar.

Fysatansihelvete vilken insikt! För det var ju också det enda jag ville göra, stanna kvar. Detta var nog första gången i livet jag visat någon form av tålamod. 

Wiki: Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hänfalla åt okontrollerade känslosvall.

Jag gick under många terminer på Skrivarakademin och hade eminenta Rebecka Edgren Aldén som lärare. Någon av de första lektionerna sa hon att det där med att bli utgiven inte har med gudabenådad talang att göra utan med tålamod.

Skriv klart.

Sätt punkt.

Skriv om.

Gör vad som krävs.

Då tänkte jag att det var väl ingenting eftersom skriva ju är det bästa jag vet. Men då visste jag fortfarande inte att skriva om är en helt annan femma. Och som de säger i alla radiodokumentärer: vi återkommer till detta längre fram.

Egentligen är det inget fel med bebis-liknelsen. Jag har själv ofta spunnit vidare på temat i stil med: Inte direkt en bebis, men kanske en jävligt störig tonåring som vägrar att flytta hemifrån. Eller: Förlagsavtalet var som en förlossning, det man under nio månader trott var slutpunkten var i själva verket bara avstampet, början. 

Efter att ha läst ut (den underbara) Djävulsgreppet av Lina Wolff dammsög jag nätet på intervjuer med henne om boken och landade rakt i Babelsoffan, i ett samtal mellan författaren och Jessika Gedin. Och får höra det här:

Lina: Jag försöker hålla isär egot från skrivandet … men boken är lite som min bebis eller mitt barn, det är klart att jag är jätteglad … men jag försöker ändå ha den navelsträngen ganska avklippt, mellan mig och boken alltså… också bra om det händer tråkiga saker med boken … 

Jessika: Den är vuxen nu och får klara sig själv!

Lina: Ja, den har flyttat hemifrån.

Då kändes det plötsligt mer okej att tänka på manuset som ett sorts avkomma. Min motsträviga tjugoåring, som fortfarande bor hemma och kommer att göra det ett tag till. Det känns bra. Hen skulle definitivt bli utkastad från stadens nattklubbar och elräkningarna gå raka vägen till Inkasso. SMS-lån och drivor av smutstvätt.

Men nu ska jag sluta raljera som fyllot i baren (eller vilken kulturman som helst) och istället skrida till verket och jobba: gå igenom LIPARI för femtioelfte gången. Jag har gjort korrigeringar i utskrivet pappersmanus och allt måste in i datorn för att skickas till förläggare Å imorgon. Är det sista vändan? Nej, jag tror inte det. Vi hyvlar långsamt ner alla utsvävningar, tillbakablickar, babbel och sidohistorier för att få fram just denna berättelsen. Nerven, ryggraden.

Michelangelo Buonarroti snackade ju en del om det, att skulpturen finns dold där inne i marmorblocket (eller textmassan), man måste bara hacka bort excessen, dödköttet. Det är skönt att jag har Å och gott om tid, ett oändligt tålamod och en delete-tangent istället för mejsel och hammare.

Inlägg n°2

Julen 1990 var jag elva år och pank. Jag hade hoppats att föräldrarna skulle önska sig en teckning eller något från slöjden i julklapp men min mamma ville ha en deckare. 

Så jag satte mig och skrev. Inspirationen kom främst från Ed McBain, Colin Dexter och Stephen King som jag plöjde på byns bibliotek (och antisocial som jag var föredrog jag som många andra dessa böckers sällskap än stökiga rastlekar på skolgården). Rätt snart hade jag knåpat ihop en blodig historia med titeln Kärlek, pengar eller avundsjuka? och en någorlunda rimlig dramaturgisk kurva. Omslaget föreställde, om jag minns rätt, en blodpöl på ett hallgolv, eventuellt ett par likfötter. Så här i efterhand måste jag säga att jag kokade ner deckargenren rätt bra, i bara titeln. 

2022 skulle dock inte bli året när någon av mina spänningsromaner blev antagen. Ingen Svart Snö, ingen Emilia Paranoica, ingen trilogi och sälja till hundra länder och översätta till tusen språk. Nope. 

Det är i slutet av februari när mailet kommer. Jag är mitt uppe i en modeplåtning i Göteborg när jag kollar mobilen i förbifarten och kläderna jag ångat och strukit och håller fram till modellen liksom glider ur händerna, jag snubblar på kamerasladden när jag skyndar bort för att sjunka ner på studions enda pall, den vid sminkbordet, och fumlar fram telefonen igen för att kika på mailet. Ja, och hjärtat slår ju som en fucking tryckluftsborr i bröstet såklart. Jobbat vidare med något annat förlag? Nej, nej … Kommer ihåg att vi haft kontakt? Jo, det kan du skriva upp … om jag kanske ville ses och känna på pulsen lite? Jotack, den är väl redan uppe i 170 … 

Sarah och Linn och Kristin bara glor på mig och modellen gör ett sådant där ledset tycka-synd-om hundvalpsansikte för att visa medkänsla.

Hörni, ingen har dött, ingen är skadad, inga dåliga besked! Allt är lugnt, försäkrar jag.

Sarah höjer på ögonbrynen och flinar. I spegeln får jag syn på min skärrade blick, halvöppna mun, rosorna på kinderna som ringlar ner på halsen och in under skjortan. Håret på ända. Jag fläktar mig med händerna och förklarar vad som har hänt. 

Lipari hade hamnat mellan stolarna, glidit ner på golvet, inte registrerats i systemet, glömts bort i en pappershög. Men sedan, av en slump, hade både förläggaren och redaktören (detta fritt från min fantasi, så som jag föreställer mig det) träffats vid kaffemaskinen i det där lilla rummet längst ner i korridoren, då innan renoveringen på Sveavägen, och börjat prata om manuset som båda läst och tyckt om. 

Ja, vad hände med det?

Hände det något med det?

Jag vet inte.

Och vi ses och jag kavlar upp skjortärmarna och återvänder till mardrömssemestern som texten handlar om, dyker ner i mörkret och plaskar runt ett tag för att riktigt känna mig som hemma i allt skav. Skriver utförlig synopsis på ett nytt slut och vi skickar fram och tillbaka och i maj någongång, när sommaren liksom flåsar bakom knuten tågar jag äntligen ner till Folkungagatan för att inhandla ännu en flaska champagne. Leendet jag har i ansiktet då påminner om den där kattbussen i Totoro. Jo, för då hade jag jag skrivit på förlagsavtalet. Så heter det: förlagsavtal. 

(Och jag återkommer med det där om att man ska tänka efter ett par gånger innan man börjar önska sig saker.)

Be careful what you wish

Jag står med snö upp till halva vaden på en vidsträckt åker någonstans utanför Norrtälje. Det är inte ens nyårsafton men vi behövde en ursäkt att elda på under badtunnan och korka upp champagne.

Platsen är svagt upplyst från stugan, annars bara kompakt mörker som bleknar till mörkviolett, gråguldassigt, söderut, in mot stan. Snålblåsten sveper finsnö över skaren och in i glipan mellan kängorna och pyjamasbyxorna. Min vän E står bredvid beredd med den thailändska rispapperslyktan och jag fumlar med tändaren. Fingrarna är stelfrusna.

Kom igen, kom igen, kom igen! hejar barnen på. 

Det måste gå bättre nu än förra gången, säger min son. Vet du … han vänder sig mot sin kompis. Som två små fågelskrämmor, i bylsiga dunjackor och för stora vuxenstövlar. När mamma skulle göra det där på riktiga nyår blåste allt ner i sjön.

Vinden tog tag i lyktan då, och innan den hunnit lyfta riktigt fattade allt eld och kapsejsade rakt ner i den halvfrusna Nöstebosjön. Ett haveri. Psschhht. 

Nu får jag fyr direkt. En lyfter, två lyfter, alla lyfter. De seglar långsamt iväg som stora bloss upp på natthimlen. L gör åkarbrasor och trampar runt. 

Är det nu man får önska? frågar barnen och vi nickar högtidligt. 

Säger Gott Nytt 2022! och hickar till av allt bubbel (det är ju bara nyårsafton en gång om året).

Jag sneglar mot E. Hon önskar nog att filmen hon regisserat kommer att få stående ovationer. Klart att den kommer få, hon är en fucking isbrytare, ett jävla proffs. Barnen önskar sig väl Minecraftlego, kanske ett kilo godis eller fred på jorden. 

Lyktorna har nu nått trädtopparna. Emellanåt får vinden dem att rycka till och fara allt längre bort, högre upp. 

Jag önskar mig ett bokkontrakt. Eller vad heter det? Ett förlagsavtal? Ett JA, VI VILL JÄTTEGÄRNA GE UT DIN BOK. Jag drar in fingrarna i jackans ärmar, försöker vicka bort det vita och kniper ihop ögonen. Så patetiskt. Vem tror jag att jag är? En idiot som lämnar en bransch (mode) där jag var någon (nåja) och kan allt utan och innan (jodå) för att ge mig in i skrivande som seriösa författare hållit på med sedan de var unga och här kommer jag och tror att …

Koncentration nu. Ju mer jag visualiserar ju större chans att min önskan slår in. Önska får man ju faktiskt. Men vilket av alla mina manus kommer det att bli då? 

Emilia Paranoica-manuset ska vara klart i juni någongång, senast, då skickar jag in det direkt. Till något specialiserat spänningsförlag. Piratförlaget kanske? De läser över sommaren och hör av sig, nej nej nej. Nu får jag drömma! De läser direkt, innan midsommar till och med och de behöver inte läsa länge. Bara efter några kapitel börjar de tissla och tassla på redaktionen tills någon inte kan hålla sig längre och säger att de bara måste ringa upp. De måste se till att inget annat förlag läser detta för …

Mamma, kan vi gå tillbaka nu. Jag har snö i skorna!

Vänta lite! 

Eller blir det kanske Svart Snö? Om jag bara får ro att skriva klart det där kursiv-perspektivet och flika in det i texten. Korta ner hundra sidor, fixa till anslaget. Göra det mer explosivt än bomberna de där tonårstjejerna kokar ihop hemma i de småländska stugorna. Men det ska ju bli en trilogi … ska man skicka in allt på samma gång då? Vad ska jag kalla den? Måste jag skriva klart trean först eller räcker det med synopsis? 

Ska vi gå tillbaka? säger L. Jag fryser häcken av mig. Göra en brasa, kolla en film?

Det har bildats små istappar i hårtestarna som sticker fram från min mössa. Vi kom direkt från badtunnan. Jag ser den på håll, ångan som stiger från det kokheta vattnet. När rispapperslyktorna försvinner bakom granngården går vi i tystnad tillbaka. Snöknarret. De uppdragna axlarna. Svinkylan. Trots att jag och L varit ihop i hundra år har jag ingen aning om vad han önskat sig. Eller kanske vet jag det.  

Men man ska väl lova något på nyårsafton, inte önska sig? säger han.

Fy, vad tråkigt. Passa på nu istället. But be careful what you wish!

Vad var det för film?

Home Alone tror jag. Eller Älskling jag krympte barnen. Minns inte. 

De andra stampar av sig snön och går in i stugan men jag kan inte låta bli att klä av mig igen och glida ner i badtunnan. Elden sprakar fortfarande från kaminen där vid sidan. Jag sjunker ner under vattnet, håller andan och försöker fånga tankarna från innan. 

Trilogin. Vad ska den heta? Vad handlar den egentligen om? Försvinnanden. Hämnd. Jättemycket hämnd. Utsatthet! Människor som glider ut och in ur varandras liv från tidigt nittiotal fram till nu. Deras öden som tråcklas ihop med en lös söm. 

How long have we known each other now? undrar Blixa Bargeld

Ten fifteen years maybe? svarar Anita Lane. And certainly we’ve changed.

And we’d run into each other in the subterranean world …

Vid ytan andas jag in den krispiga nattluften, fyller lungorna och flyter med ben och armar utsträckta så gott det går. Kinderna bultar och hettar. Jag vill så gärna komma i mål. Få det där telefonsamtalet, bokavtalet eller vad det heter. Förlagskontraktet. Ångan från min mun blandas med den från tunnan. Runtomkring bara skumrask och otrampad skare. 

Det enda manuset jag faktiskt skickat in, katastrofrelationsromanen Lipari, är jag lättad att det inte blev någonting med. Så många omskrivningar, så många dödade älsklingar, så många olika slut. Det var ju det första långa jag skrev, tänker jag. Där jag lärde mig. Lektörer och redaktörer och skrivkurslärare och testläsare. Alla tyckte något och trots att jag försökte tänja ut mig för att pleasa alla kom jag inte i mål. Det blev bättre kanske, men inte bra nog. Underbara miljöbeskrivningar sa förlagen, men alldeles för osympatiska karaktärer. Usch och fy. Man vill väl inte att läsaren ska skära upp handlederna innan sista sidan?

Nej, det vill man ju inte. 

Jag fick inte ens ett nej efter sista omskrivningen, jag fick liksom ingenting. Ghostad, eller vad man säger. Ner med skiten i byrålådan. Onward! And Onward! And Onward I go.

Mitt i den becksvarta halvsfären ovanför flammar det till. Det är ju lyktorna! Som eldflugor långt över E18 närmar de sig stjärnorna, flämtande kämpande uppåt och bortåt. Min önskan ligger där nu, i det långsamt brinnande pappret (säkert impregnerat med något gift), söderut mot förlagsklustren i city. Innan allt slocknar hinner jag hoppas att en liten gnista kanske tar sig ner till någon bokförlagsperson.

Öronen är under ytan, fyllda med hett vatten där jag flyter som typ Neo i Matrix i denna vedeldade livmoder mitt ute i ingenstans. Dova ljud pockar på min uppmärksamhet, en rörelse i ögonvrån. Sedan en näve snö i ansiktet.

Vad fan gör du? hojtar jag och sätter mig upp.

Mamma, jag trodde du var död!

Panik i barnets ögon. Brännkall snö i mina. 

Kom in, vi ska kolla på Chaplin eller vad han hette … Min önskan slog in direkt. E hittade en skitstor godispåse i skafferiet, jag lovar, den hade inte varit där innan. Fatta mamma, önskningen funkade …

Men vännen vad är klockan egentligen, ska inte ni sova? Chaplin?

Det är nyårsafton mamma, vi ska inte sova. Vi ska dygna.