Sågad, skakis och sjukt pepp!

För ett tag sedan skrev jag om några saker jag hade ångest över i samband med mitt stundande boksläpp. Tja, gott folk, en av dem har faktiskt hänt.

Jag blev rätt jäkla sågad av BTJ. 

Min bok fick inte det sämsta betyget, men nästan: 2 av 5. Eftersom jag jobbar för BTJ har jag tillgång till häftena så fort de släpps digitalt, så jag kunde läsa det i all sin härlighet samtidigt som det blev tillgängligt för bibliotekspersonal. I hela Sverige, ja. Ouch. Först blev jag ledsen. Sedan blev jag skamsen. Sedan lite förbannad, lite mer ledsen, lite förvirrad. Sedan lugnade jag ner mig.

Fair enough, tänker jag. Människor får självfallet tycka vad de vill om det jag skriver, det vore rätt äckligt om jag skulle försöka bestämma det. Jag håller inte med recensenten, jag tycker fortfarande väldigt mycket om min bok och jag tror andra kommer göra det också (och jag antar att Norstedts tror det med, annars skulle de inte ge ut den.) Men alla kan inte gilla det man gör, och om alla skulle göra det vore det väl något allvarligt fel, right?

Vad som var jobbigt var att det var bokens allra första recension och att BTJ har rätt stor makt. Får du ett kasst betyg där blir din bok inte inköpt till så många bibblor som om den får ett bra betyg. Och det börjar liksom inte bra, va. Jag kan ju inte låta bli att undra om andra kommer få samma känsla som recensenten, att mitt språk är kargt och karaktärerna inte riktigt engagerar, att boken ger förväntningar den inte direkt infriar.

För den ser lite ut som feelgood. Den har ett sorts feelgoodupplägg och använder väl troper som finns i den genren. Men det är inte feelgood jag har försökt skriva. Det är en relationsroman, absolut, men den är kanske inte vidare …  gullig? Eller mysig? Jag tror folk som gillar kärlekshistorier lär gilla min bok, men vad vet jag? Kommer läsare som likställer böcker om kärlek med feelgood bli besvikna? Kommer andra tro att de ska få en härlig och lättsmält karamell men istället sätta tänderna i något som för dem känns som en rätt seg och konstig köttbit?

*

En sak de flesta debutanter som skriver och har skrivit på bloggen har gemensamt är att de upplever debutantåret som en bergochdalbana. Jag sällar mig till den skaran, för dagen innan recensionen kom fick jag min bok. Innan helgen fick jag en mystisk avisering om ett paket som vägde över tio kilo. Vi har beställt ett parasoll som vi väntar på, så först tänkte vi “yay!”, men sedan påpekade min man att det lär väga mycket mer än så, för det finns tyngder som ska hålla det på plats. Var det böcker?

Ännu en avisering kom, paketet förväntades anlända på måndagen. Jag satte mig att jobba i det rum i vårt hus som har utsikt över trädgården och macken, som även agerar serviceställe i vår by. Jag hetsundertextade på ett sätt jag inte gjort på flera år, klämde 50 minuter tv på mindre än fyra timmar (det är sjukt snabbt, people) och hela tiden spejade jag efter leveransen. 

Och sedan kom den. 

Vi åkte de typ 40 meterna till servicestället i bilen för att hämta den, ifall-ifall det skulle vara något vajsing med det hela, om det nu skulle vara det där parasollet och mycket tyngre än vad aviseringen utlovade trots allt, yadda-yadda. 

Det var det inte. Det var utan tvekan böcker.

Min man filmade mig när jag öppnade kartongen. I filmen säger jag “oh GOD” och sedan säger jag “oh BOLLOCKS” när jag inser att jag har missat att avlägsna en bit tejp och sedan säger jag “oh GOD!” igen, när jag rafsar bland emballaget och ser en bit ljusblått. Och så tar jag mig för bröstet och så håller jag i min bok och så flinar jag som både Beavis och Butt-Head.

Min bok! Som jag har skrivit!

Jag la ut en grej på Instagram för några veckor sedan, en retorisk fråga om det blev mer verkligt att släppa en bok när man håller den i sin hand. En författare som debuterade för några månader sedan svarade att nä, det blir det inte, och jag är benägen att hålla med.

Jo, det blir mer påtagligt med en fysisk (och så himla fiiiiin) bok i handen, men det känns fortfarande surrealistiskt. Och att jag har boken och kan läsa den och bläddra i den är ju liksom inte målet. Målet är att andra ska göra det. Så när den där recensionen kom dagen därpå – amen tjena, kalldusch!

Men dagen efter det svängde det än en gång. Min PR-person (bara att jag har en sådan, hallå, vad är det här för lyxliv?) hörde av sig om ett potentiellt napp för intervju hos en tidning som ligger mig varmt om hjärtat. Medan vi snackade i telefon blev nappet reellt och en möjlighet för boken att kanske bli recenserad dök också upp. Vi får se vad som händer, men poängen är att allt blev pepp efter min depp.

Och dagen efter det började jag skriva det här inlägget och försjönk återigen i min BTJ-ångest. Samtidigt som jag är förväntansfull och livrädd inför mitt första boksamtal (som jag hoppas ha överlevt när det här inlägget publiceras), som sker i samband med försommarmingel på Norstedts innergård (lyxliv, jag vet). Veckan efter det, releasefest, och samma dag som den sker blir min bok tillgänglig i alla format för ALLA. 

Och nu blev det precis oförutsedd paus i skrivandet av detta inlägg eftersom PR-personen ringde om ett till napp, på en liten radiostation som ligger mig ännu varmare om hjärtat. Tvära kast, non? Och boken har inte ens kommit ut än! 

Vi tar en fredagsdans på det.

Världens bästa skrivtips

Har ni någonsin sett en mer dramaturgisk val?

Jo men jag känner mig generös, så nu ska jag bjussa på Tipsens Tips, det mest fantastiska råd som finns, ett förslag som förändrar ALLT, en riktig game changer som för evigt kommer göra ditt skrivande både lättare och bättre, nyckeln till släppa kreativiteten fri, hemligheten bakom alla bästsäljare som utan tvekan –

Äsch.

Jag har skrivit (och levt) så pass länge att jag möter alla sådana påstående med stark skepsis, men jag kan inte förneka att jag vill tro på dem ibland. Jag vill tänka att det finns något jag missat, något enkelt men lysande knep som kommer göra skrivprocessen snabbare och mindre ansträngande för mig. Jag vill ibland – mot bättre vetande – tro att det finns en kod som kan knäckas, något som gör att allt lossnar, att det blir smidigt och går smärtfritt.

Det är ändå rätt lustigt att så många vill skriva – eller aktivt skriver till och med – och samtidigt tycker det är sjukt jobbigt att just skriva (Ralph har typ skrivit lite om det, läs). När jag pluggade svenska i Lund stod det i en kursböckerna något i stil med att “som de flesta tycker jag inte om att skriva men jag gillar att ha skrivit”, och jo, ja det kan jag ju hålla med om. Att skriva tar tid, det tar energi, och beroende på hur och vad man skriver kan det vara känslomässigt påfrestande också. För det mesta måste man dessutom skriva om och skriva om och skriva om lite till, för väldigt få texter är bra – eller så bra de skulle kunna vara – utan bearbetning.

Det kommer man inte undan. Jag vet det. Du vet det nog också. Och alla som dyker upp med banbrytande råd och förslag som sägs lösa allt, rubba allt, göra allt nytt och bättre – det är så klart för det mesta skitsnack. För det första så är det väldigt lite som är banbrytande. Folk har ju skrivit i evigheter och säkert tyckt det varit jobbigt lika länge; det finns inget nytt under solen, liksom. För det andra finns det inte ett tips som passar alla, snarare tvärtom. Vad som underlättar för dig kanske gör det svårare för någon annan. Många som skriver verkar till exempel ha stor nytta av den så kallade dramaturgiska valen, men själv blir jag mest stressad och förvirrad av den. Så med det sagt kommer några tips jag har fått som funkar för mig. Funkar de inte för dig – hey, strunta i dem, för de enda skrivtips som är värda något är de som på något sätt förändrar och förbättrar hur just du skriver.

Aiight, så här:

Just tell the fucking story 

Pardon my French och så där, men så är det. Min skrivlärare Darius (som är amerikan, och kursen var på engelska) sa det här till mig framåt slutet av vår långa tid tillsammans, där jag hade varit elev och lärare och elev igen. Det var länge sedan jag fick det här rådet, och det tog mig många år att förstå vad det faktiskt innebär. Jag har nämligen en osviklig tendens att fastna i detaljer när jag skriver, och jag får ofta fixa idéer om språkdräkten eller strukturen. Här är några exempel på saker jag tyvärr har pysslat med i evigheter och kört helt fast med:

• En roman med två perspektiv och två tidslinjer som löpte åt olika håll samtidigt (ingen aning om vad den egentligen handlade om, kärlek, kanske? Taskig tajming?)
• En novell där alla metaforer och liknelser skulle ha med sjöfart att göra (obs, den handlade absolut inte om vatten!)
• En pjäs som utspelade sig i en katolsk flickskola på Irland på 50-talet, där eleverna sätter upp en pjäs om den florentinske 1400-talspredikanten Girolamo Savonarola (återigen, ingen aning om vad den skulle handla om, men jag ser fortfarande scenografin i huvudet nu, åh, om man inte skulle ta och fortsätta …)

Jag har dessutom väldigt ofta suttit sjukt länge och klappat mig på axeln för en schysst formulering, en schysst mening, en schysst ordväxling. Som om det gör en bok! Att bara berätta den jävla historien innebär att man inte gör så, att man inte hänger upp sig på berättartekniskt småpill eller språklig utsmyckning, utan istället bara delger sin story, så rakt och enkelt som möjligt. Man kan absolut lattja med ton och språk och tidslinjer, men för mig blir inget färdigskrivet om det är sådant jag fokuserar på. Jag kan inte börja i den änden, alltså, för då kommer jag ingenvart.

Stirra dig inte blind på diagram (men tänk på dramaturgi!)

Som sagt, dramaturgiska valen, wtf? Sluta. Jag får myrkrypningar bara jag tänker på den. Jag får även myrkrypningar av uppställningar som grafiskt visar var vändpunkter och “pinch points” (vad är det ens? Nej, förresten, försök inte förklara, jag kommer bara nicka och le och inte förstå) ska sitta i ett romanmanus. Jag vet att jag läste något om att den första vändpunkten bör komma 37,5 procent in i boken, och det fick mig att känna mig som om jag inte har förstått någonting om att skriva. Jag har ingen aning om var, procentuellt sett, första vändpunkten dyker upp i något jag har skrivit. Finns det ens vändpunkter i det jag har skrivit?! VAD ÄR EN VÄNDPUNKT?!

Poängen är att sådant där inte funkar för mig, att det är motsatsen till hjälpsamt. Jag vill inte räkna på eller använda kalkylblad till mina skrivprojekt. Jag vill skriva dem.

Det finns dock en figur jag har fått hjälp av, som en annan skrivlärare (Thérese Granwald, ni borde vara ungefär lika pepp på hennes kommande bok som jag!) nämnde i sin undervisning. Den är otroligt enkel, och den går ut på att en berättelse antingen ser ut som ett W eller som ett M. En W-berättelse börjar och slutar på topp, som synes – här har vi sådant med lyckligt slut. En M-berättelse är tvärtom, den börjar jobbigt och slutar likadant. 

Utöver det – jag vet inte. Jag tror det var den fantastiska Monika Fagerholm som sa att om man är människa, då kan man dramaturgi. Den finns i allt vi berättar, och vi berättar så mycket. Den sitter, liksom, kanske djupt, kanske grunt, men den finns där. Och det är viktigt att den är med i skönlitterära manus, för det är bland annat den som fängslar läsaren, som får den att vilja läsa vidare. För vissa blir den tydligare av den dramaturgiska valen och andra figurer, men vissa får hitta andra vägar. 

Sluta i tid

Författaren Marie H. Lundh delar ofta med sig av bra och konkreta skrivtips på sin hemsida och på Instagram. Min skrivfilosofi råkar nog vara snarlik Maries, för jag tycker ofta hon sätter ord på saker jag har svårt att uttrycka, och jag tycker hennes tankar om att skriva hållbart är smarta och effektiva. För ett tag sedan tipsade hon om att sluta i tid, och jag bara YES, för det vet jag, djupt i själen, in i minsta cell.

Jag har lärt mig det av dyrköpt erfarenhet. Dels av alla gånger jag har startat ett projekt och kört så det ryker på ren och skär inspiration, bara för att liksom åka med huvudet före rakt in i en ogenomtränglig vägg av skrivkramp och olust. Dels av det mer specifika tillfället med manuset (som bor i byrålådan) jag skrev innan Outsäglig sorg och saknad som jag bland annat jobbade på när jag hade börjat frilansa på heltid och inte kunde det där med att jobba hemifrån än. Jag arbetade således fram till, åh, kl. 22 och sedan skrev jag i fyra timmar. Stupade, vaknade, gjorde samma sak igen. 

Byrålådemanuset var omöjligt för mig att bearbeta, bland annat för att jag var sämre på att redigera på den tiden, men främst för att det i stor utsträckning var skrivet på känsla. Du kanske funkar annorlunda, många kanske gör det, men jag har svårt att se nyktert på något jag har skapat när jag var uppfylld, rusig, ivrig. 

Det blir helt enkelt inte bra. Och jag mår inte bra av det. 

Jo, jag vet – det är underbart att vara i ett skrivrus, det är underbart att vara uppslukad, att låta sig svepas med, att skriva tills man är utmattad, men det är inte hållbart. Att vara författare innebär att skriva för det mesta, och jag tror att få som livnär sig på sin penna kan förlita sig på att hamna i det där flowet jämt. Om man inte hittar flowet blir ju inget gjort.

En bra strategi för mig är att avsätta tid eller ge mig själv ett beting på ett visst antal ord. “Nu skriver jag i en timme, sen tar jag hand om tvätten”, typ, och så försöker jag verkligen göra det. Jag stannar mitt i en scen, ibland mitt i en mening. Om texten är i ett luddigt stadie gör jag en anteckning med versaler precis där jag slutar, så jag ser vad jag tänkte fortsätta med nästa gång jag skriver, men annars klipper jag bara av. Ibland går jag vidare från platsen jag slutade på, ibland skriver jag på någon helt annan scen ett tag istället, men det hjälper för mig att inte ta ut mig, att spara på resurserna.

Det kanske hjälper dig också? Eller inte alls, och det är helt okej, det är precis som det ska vara. De tips jag har nämnt här funkar för mig, men det betyder inte att de funkar för alla. Fast om du sitter inne på världens bästa skrivtips, one size fits all, game-changer, woo-hoo, snälla, dela med dig!

När Norstedts sa ”hej”

Domedagsshortsen

Häromdagen satt jag ute i solen (för våren har kommit till Skåne och det förvandlar mig till en ödla, jag vill helst bara sitta i solen, mycket mycket stilla) och frågade maken vad jag ska skriva om på bloggen, för källan hade sinat lite grann. Han kom med en massa bra förslag, men nu när jag tittar på dem och på vad jag redan har skrivit slår det mig att jag ju inte har berättat min antagningshistoria! Jag älskar antagningshistorier; de var en grej som fick mig att stå ut med att inte få mitt manus antaget under så lång tid, för de bevisar ju att det faktiskt kan hända. Så jag vet inte riktigt varför jag inte fått tummen ur och skrivit ner min egen?

Kanske för att det faktiska “ja”:et var så odramatiskt? Det var en rad i ett mejl. “Se det här som en bekräftelse på att vi vill anta din bok”, stod det. Då hade jag redan träffat förläggaren både digitalt och i verkligheten, och mejlet gällde egentligen när det skulle komma ett avtalsförslag. Jag visste alltså redan att manuset typ var antaget innan jag uttryckligen fick veta det.

Jag blev så klart väldigt glad över att få det i svart på vitt, men något som hade hänt ett par månader tidigare var faktiskt mycket mer hisnande än det där. Let me set the scene:

Det var mitten av juni, tre dagar efter ett första förlag helt oförhappandes hade hört av sig med ett utgivningserbjudande. Det var fredag, och jag skulle ha en Malmöhelg: hänga med en vän den kvällen, och gå ut och fira en annans födelsedag i efterskott kvällen därpå. Livet lekte, och det var dessutom värmebölja. Men det var första sommaren i huset vi flyttat in i föregående höst, så jag hade inte riktig koll på var jag hade gjort av sommarkläderna. De få plagg jag kunde lokalisera var antingen skrynkliga, i behov av tvätt eller från en svunnen tid när jag var en storlek (eller två) mindre. Nöden hade ingen lag. Jag pressade flåsande och svärande in mig i ett par dassigt svarta shorts. Bara jag inte gjorde några plötsliga rörelser skulle jag kanske klara mig. Jag skulle ta tåget från Eslöv, där kan man ju stå.

Fast bussen till Eslöv var osedvanligt smockfull. Sommarlov och de kids i byn som inte har föräldrar med pool ville självfallet till olika vattendrag, så i ett virrvarr av läppglans och strandväskor satte jag mig – ytterst långsamt – i en sorts damsadel på ett säte som inte helt satt fast i väggen. Så fort bussen började guppa fram på landsvägen insåg jag att det inte bara var plötsliga rörelser som hotade spräcka domedagsshortsen utan ALLA rörelser. De skar in köttet på platser jag inte visste att ett par jävla kortbyxor kunde skära in, det var som om jag hade odlat ett par till bilringar över natten eller något, samlat på mig flera liter vätska i kroppen. Jag rätade på ryggen, sög in magen och tog fram mobilen för att distrahera mig från obehaget.

1 nytt mejl.

Ämne: “Manus”.

Jag fick hjärtklappning redan där, och den stegrades medan jag skummade igenom meddelandet. “… väckt vårt intresse … vi läser fortfarande … hör av dig om det redan blivit antaget”.

Förlagets namn stod i första meningen, men av någon anledning uppfattade jag inte det förrän jag hade läst klart.

“Tack för att du har skickat ditt manus till Norstedts!”

N O R S T E D T S.

Men hade jag ens skickat dit den här gången? Jag hade fått standardrefuseringar från dem tidigare, och den här förlagsrundan hade jag varit mer selektiv.

Nä.

Jag hade tänkt vara mer selektiv. Min man hade sagt att det vore dumt att inte skicka dit, det var ju ändå mitt drömförlag. 

Jag läste igenom mejlet en gång till, och det stod verkligen Norstedts, det var från en förläggare där, och pang, så jag fick jag en enorm panikattack. 

De är något jag har levt med av och till sedan jag var 19. De kan ta sig lite olika uttryck, men oftast ger de mig svårt att andas, yrsel, stickningar i händer och fötter, hög puls och illamående. Den här innehöll alla de inslagen, plus att jag ju fan inte vågade röra mig i domedagsshortsen.

Men jag har trots allt fått panik på det där sättet i 25 år, så jag har en del strategier för att hantera det. Min bästa är att messa min man. Jag skriver helt enkelt att jag har panik, för att erkänna att det händer brukar ta udden av det. Han behöver inte svara – men det är fint om han gör det – utan jag behöver mest berätta det för någon.

Han svarade inte den här gången.

Jag satt och stirrade på mobilen, försökte att inte röra mig, kunde inte direkt djupandas eller ens andas lite diskret i fyrkant, för jag litade inte på att byxtyget skulle hålla för det.

Jag läste mejlet igen. 

Började skriva ett svar. Skrev “oj, så kul!” och att ett annat förlag redan hade gett mig ett erbjudande men att jag inte tackat ja än, eftersom jag väntade på att höra från ännu ett par förlag som hade velat läsa den här omarbetade versionen av manuset, “så fortsätt läsa, ni!”

Skickade det.

Lyfte blicken och såg rapsfält och blå himmel, Skarhults slott som tornade upp sig i fjärran.

Ehehehehe

När jag klev av bussen vid stationen i Eslöv en kvart senare var jag kolugn. Men jag kunde inte sluta flina. Jag log mot a-lagarna, jag log mot småbarnen i sina vagnar. Jag log mot gymnasieungarna som hängde hopsäckade på en bänk och bolmade rök. Jag log mot kajorna, solen, tågrälsen som glänste och sjöng.

N-o-o-o-r-s-t-e-d-t-s!

Herregud. Jag har alltid velat få en bok utgiven av Norstedts (och det har jag skrivit om här), men jag har länge fattat hur himla svårt det är. Jag vet att jag lovade min man, fotonörden, en dyr ny kamera om jag fick napp av just dem första gången jag skickade in mitt manus, för det var så liten risk att jag skulle behöva hosta upp några stålar till det.

Men ändå.

Mejlet jag fått var långt ifrån ett “ja”. Det stod att de fortfarande läste, att de inte hade bestämt sig än. De sonderade terrängen. Poängen var kanske att det var så långt ifrån de “nej” jag hade fått tidigare. Eller så var poängen att det liksom var ett “hej”, för efter sådana kan vad som helst hända.

Mycket förväntansfull aspirerande författare i den luftiga och rymliga klänning hon gick och köpte sig när hon väl kom fram till Malmö

7 sorger & 8 bedrövelser

Jag å min ”Outsägliga sorg och saknad ”på St. Dymphna’s i East Village

Jag skulle skriva en liten eventtext till min releasefest 

OCH URSÄKTA MIG OM VI TAR EN KONSTPAUS I CAPSLOCK, 

för jag skrev liksom en eventtext. Till min releasefest (!!!) 

Anywhooo: Jag skulle skriva den där lilla texten, och ville försöka ha en hook och kom på det där med siffror, 25 refuseringar, över 30 års författardrömmar, yadda-yadda, och så passade det ju fint med 7 sorger och 8 bedrövelser också. 

Och så slog det mig hur sant det är. Det har varit en massa sorger och bedrövelser.

Jag har redan skrivit om sorgen som utlöste projektet som blir min debutroman (Här ), men det har inte varit direkt okomplicerat efter det. Det är ingen överdrift att påstå att jag har skrivit “Outsäglig sorg och saknad” under några av de hittills värsta åren i mitt liv. De har kantats av fler tunga förluster, sjukdom och ett herrans tjafs med flyttar och dödsbon och panikångest. Och ändå skrev jag.

Eller, därför skrev jag. 

Att skriva är ju verklighetsflykt, något annat att gå upp i. En värld jag kan styra, full av händelser jag kan förutse och bestämma över. Och samtidigt något spännande och oförutsägbart, för som alla som skriver vet så har berättelser en tendens att ta oväntade vägar, karaktärer en tendens att göra otippade saker.

I Outsäglig sorg och saknad är en av huvudpersonerna, Janne, författare. Han har skrivit deckare förut, men under den period som min bok handlar om försöker han skriva självbiografiskt om en tragisk förlust. Att han överhuvudtaget åker till den plats där romanen utspelar sig beror på att han kört fast i sitt skrivprojekt. Han behöver miljöombyte för att komma vidare, och han har blivit låst av tanken på att han både friserar och broderar ut människor som inte finns mer, att han tar sig friheter med dem. Efter ett tag ger han upp, men inte bara på grund av att han inte kommer över blockeringen utan även (eller mest?) för att hans livssituation blir helt annorlunda än den han var i när han påbörjade manuset.

Det är inte ovanligt att skriva när man i kris. Det kan vara av skälen jag nämnt ovan eller av en mängd andra anledningar. Kanske man måste bearbeta det man är med om, kanske är att skriva det enda sättet man kan uttrycka det man upplever, tänker och känner. Vissa människor behöver helt enkelt skriva av sig, för att förstå eller för att göra sig av med vad det nu är för tungt och svårt de bär på.

Jannes skrivkramp släpper till viss del när han slutar försöka skriva om det som har gått förlorat och skriver en sorts dagbok om vad han är med om i nuet istället. Det är däremot inte hållbart, eftersom Janne inte nöjer sig med att skriva för sig själv. Han har ändå varit en hyfsat framgångsrik deckarförfattare; det är kanske inte märkligt att det inte räcker med att skriva för byrålådan.

I slutändan börjar Janne skriva något helt annat, i en genre han aldrig har jobbat i förut. Projektet är fullkomligt fiktivt, och det har dels att göra med att han har en ny verklighet han vill fly ifrån, dels med att … det är det han gör.  Han hittar på. 

Som jag. 

På sistone har jag börjat prata lite med folk om min bok, med främlingar och bekanta som kanske inte står mig så nära, sådana som inte redan vet vad den handlar om. När jag avslöjar titeln tror många att den är självbiografisk. Jag är inte säker på varför, och det spelar ingen roll, för nästa sak som händer är att människor nämner någon egen sorg, någon egen bedrövelse. För alla har ju lidit någon form av förlust – och har man inte det så lovar jag att det kommer – och alla verkar ha något slags behov av att prata om det. 

Trots att sorg och saknad är så outsäglig. 

Eller precis därför? 

Den går inte att fånga i ord, men vi vill gärna försöka. För att det är så stort och så ensamt, och så fullkomligt allmängiltigt. Jannes förlust i min bok är inte min, inte alls, men det var inte svårt att sätta sig in i den, i vad han kanske kände. Sorg upplevs ju annorlunda av olika människor och den kan ta sig hur många uttryck som helst, men vissa saker med den är universella. Hur tung den är, till exempel, hur mycket den kräver av den sörjande. Hur man måste stå ut med den, vara i den – lära sig leva med den. Och hur man till slut får hitta ett sätt att gå vidare. 

För mig var ett av sätten att komma på en berättelse och gå upp i den. Först genom att fantisera ihop den, sedan genom att fokusera på att skriva om och om och om den. Och alla små och stora katastrofer som drabbade mig under tiden jag jobbade på Outsäglig sorg och saknad blev – tror jag – enklare att hantera eftersom det alltid fanns en historia att återvända till, att försjunka i och hålla fast vid. Mest av allt att utveckla, se växa, ta form.

Bli till.

Ett stycke omslag, ta-da ❤

Debutantbloggens Greatest Hits

Som jag skrev i mitt första inlägg är jag en Debutantbloggen-fangirl. Jag skrev i min ansökan hit att den har gett både information och stöd, och när jag i mitt inlägg om hur man blir antagen har en punkt om att läsa på, you best believe att det bland annat är just den här bloggen jag menar att du kan använda som lektyr. Den är en guldgruva på många olika sätt, och jag tycker att alla aspirerande författare borde gå loss och hoppa mellan söktermer, årgångar och skribenter.

Men för den vilsna (eller lata?) kommer här en lista på några bra inlägg att börja med. De flesta är helt ovetenskapligt utvalda, plockade främst för att jag gillar dem, men inom semi-vetenskapliga kategorier ändå, eftersom jag som kan titta bakom kulisserna på bloggen ser vad människor brukar vilja läsa om. Jag har däremot medvetet valt bort en del av del de allra mest populära inläggen (och det som är nummer 1 för all framtid är inte med, men så är det mest läst av allt pga att en länk i det är uppköpt av ett nätkasino?) för de kommer folk hitta till ändå, och jag har med flit inkluderat alla mina bloggkolleger för i år för att, well, 2023 roolz OK?

De flesta av inläggen jag tipsar om skrevs rätt nyligen, och det har att göra med hur föränderlig dinosauriebranschen för böcker trots allt är. Förlag har tillkommit och försvunnit; ljudböcker är enormt och det var det verkligen inte när bloggen startades; det finns andra utgivningsformer nu jämfört med för femton år sen. Men jag rekommenderar att  du läser äldre inlägg också. För vissa saker – som författardrömmar och uppföljarångest och refuseringsregn och antagningseufori, t.ex. –  är eviga.

Hur som helst, let’s go: 

SKRIVTIPS:

Vi börjar med min kollega Emelis inlägg om geniala idéer och annat, som innehåller väldigt bra tips, råd och synpunkter från olika människor i bokbranschen:

En riktigt genial idé.

Äh, vi tar ett till från en kollega, Saras schyssta researchtips till er krimförfattare, och OBS! Det finns en del 2 till den här, läs den också:

Research-tips till dig som skriver krim

Hanna Höglunds tips är lite mer handfasta, gäller själva skrivandet, och är också bra:

Redigeringstips 1: stegring

Redigeringstips 2: more or less

Och slutligen kommer Marcus Magnusson och omkullkastar allt:

Mitt bästa råd – lyssna inte på alla råd

SKRIVPROCESS:

Här är ett par inlägg om själva skrivprocessens himmel och helvete, med lite olika vinkel. Först ut en av 2017 års bloggare, Marica Källner, om mönster av misstag man kan göra med sin text, och sedan ett gästinlägg av författaren och förläggaren Elise Karlsson om bearbetning:

Samma problem i olika texter

Den hemska och lustfyllda bearbetningen

SKICKA TILL FÖRLAG:

Åh jisses, vad sådant här är poppis! I princip alla skriver och har skrivit om det här, så bloggen är en aldrig sinande källa när det gäller information om att skicka sitt manus till förlag. Här är två fina och olika inlägg av Mattias Kvick respektive Per Åsberg:

Om att skicka manus

Hur smalt är egentligen det berömda nålsögat?

FÖLJEBREV:

Det här är också vansinnigt populärt att både läsa och skriva om på bloggen. Och inte undra på, följebrev framstår ju som lite mystiska. Om man letar runt på nätet får man vitt skilda bud både vad gäller hur viktiga de är och hur de ska se ut. Här kommer några exempel på följebrev som i någon mån har varit helt rätt, eftersom manusen de, eh, följde med har blivit utgivna. Eller ska bli, för först ut är mina kolleger Steineck & Bretzer som debuterar i augusti:

Följebrevet

Här har vi Hanna Nordlanders brev och tankar kring det:

Det här med följebrev

Slutligen, en av våra föregångare, Samuel Åhman:

Följebrev och skogsbrand

REFUSERINGAR:

Jag tror faktiskt jag lärde mig att man kunde få olika sorters “nej” från förlagen på Debutantbloggen, och det är mycket möjligt att det var just inlägget av Nene Ormes som jag läste då. Men in med dig och välj och vraka, för det här ämnet har det skrivits mycket om på bloggen under årens lopp, och här finns inte bara info utan även otaliga bevis på att du verkligen inte är ensam om förlagen ger ditt manus kalla handen ❤

Så, Nene Ormes:

Förlagskontakt av åttonde graden

Charlotte Cederlund berättar här:

Mina refuseringar

Och så Anna Grönlund:

Olika slags refuseringsbrev.

ANTAGNINGSHISTORIER:

Okej, är det inte det här man främst hänger på bloggen? Det här är en annan sak nästan alla skriver om, och länge må det fortsätta, tycker jag, eftersom ingen antagningshistoria är den andra lik. Och blir man någonsin mätt på dem? Jag blir i alla fall inte det, så varsågod, här är Ina Lagerwalls historia om att skriva om och om och om, Sara Molins om ett himla förlagsmeck hit och dit, Ann Edlidens lyxiga berättelse och Victoria Everbrands chockartade upplevelse:

Om hur jag blev antagen: Skriv om och om igen.

Tusen refuser och ett ja som försvann – min väg till förlagskontrakt

En nästan outhärdlig antagningshistoria

Ursäkta, var sa du att du ringde ifrån, sa du?

FÖRFATTARLIV:

Inlägg inom det här området finns det många av, och det berör många skilda aspekter av hur det är att vara och jobba som författare. Det kan vara hur författarbesök går till, hur man hanterar intervjuer, hur man pallar skriva roman nummer 2, 3, 4 osv. Återigen, in och botanisera, men här är två inlägg jag gillar, först ett av min kollega Sabina om vem som egentligen är författare och sedan ett gästinlägg av Johanna Schreiber med sjukt bra råd:

Att få kalla sig författare 

6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

PEPP:

Sist men inte minst, lite pepp! Det går att finna lite varstans på den här bloggen, så att välja ut bara tre inlägg känns väldigt futtigt, men jaja. Ni får gräva själva, ju! Gräv med er! Här är några guldkorn jag råkade på medan jag rotade runt för att skriva det här inlägget.

Först ut, Anna Lönnqvist om det där med att skriva andra boken och att vara sann mot sig själv:

Jag har konstrat och försökt göra mig till

Sedan, Fredrik Frängsmyr om att skynda långsamt och att ord kan räknas på olika sätt:

Varje ord är början på en ny miljon

Och så slutar jag där allt liksom började, med en av bloggens grundare, Augustin Erba. Det är ett kort men naggande gott inlägg, och fint, eftersom han inte bara är författare numer utan även förlagschef. Läs det, så fattar ni.

En förmiddag på förlaget

Å N G E S T

Debutantbloggens tagline utlovar att vi ska skriva om “drömmar, ångest och vedermödor”. Jag har väl nuddat vid vedermödorna med det här och det här inlägget, och drömmarna tar vi senare, men idag blir det så där woo-yay!-extrafredagspeppigt, för nu ska det handla om ÅNGEST.

Mmmmmm. Å N G E S T.

För ungefär 20 år sedan började jag umgås med en person som verkligen, verkligen hade ångest. Det var något nytt för mig, jag hade aldrig träffat någon som led så av det och som dessutom var öppen med det. Själv var och är jag en glad jäkel. Ängslig, visst, och ilsken ibland, lättstressad och lättprovocerad också, och då och då hemskt ledsen, men min grundinställning är att grejer är kul, människor är bra och världen är fin. Inte för att jag aldrig har varit med om något jobbigt utan just för att jag har det. Fast mitt liv har hittills, på det stora hela, varit fantastiskt. Trygg uppväxt, ekonomisk säkerhet, en del givande arbeten, all frihet jag både har fått och tagit för att vara kreativ, jaga mina drömmar, osv. När den här av ångest hårt ridna människan kom in i mitt liv minns jag att jag tänkte att jag så klart inte hade ångest eftersom jag inte hade något att ha ångest över.

Då slog det mig, plötsligt och stenhårt, att det skiter ju ångesten fullständigt i. Och som en karaktär i en av mina absoluta favoritfilmer ever säger:

“The whole point of irrational behaviour is that it is irrational. I don’t worry about anything, I just worry!”

Med detta sagt ska ni nu få en liten lista på sådant jag har en sorts mjäkig och i vissa fall förnuftsvidrig ångest över i samband med min stundande litterära debut!

• BTJ-recensionen

BTJ, för de som inte vet, står för Bibliotekstjänst. Det är ett företag som varannan vecka ger ut häften med korta recensioner av nya böcker, och häftenas syfte är att agera inköpsstöd till biblioteken. Recensionerna skrivs av nästan 700 oberoende lektörer, och ja, jag är en av dem. Om man är egenutgivare eller ges ut på ett litet förlag kan BTJ-recensionen vara viktig (om man ens får en; det är tyvärr inte alla böcker som får plats), eftersom ett högt betyg ofta innebär att ens bok köps in av fler bibblor och får mer spridning, etc etc. Om man som jag blir utgiven på ett stort förlag spelar det inte lika stor roll, MEN ÄNDÅ.

BTJ är ofta bland de första som uttalar sig om en bok, även om det är väldigt kort, och man vill ju att det ska börja bra. Och dessutom är recensioner svåra att få nuförtiden överhuvudtaget, så i värsta fall kan det bli den enda (annat var det i mitt tidigare liv som dramatiker; då kom någon från SvD och kollade och tyckte minsann).

Så nu har jag en sådan här jätterolig grej ibland när jag precis ska somna, när jag istället rycker till, blir klarvaken och är övertygad om att min bok kommer bli fullkomligt sågad och nedsablad av BTJ, den kommer få en 1:a eller fan, inte ens det, någon sorts minusbetyg för att visa hur alltigenom usel den är. 

Vilket är helt sjukt.

För varför skulle det bli så? Jag jobbar för BTJ, jag vet vad jag och lektörskollegerna brukar ge låga betyg till. Jag är självfallet hemmablind när det gäller min egen bok, men jag är ganska säker på att den har en sammanhängande intrig, rätt välutvecklade karaktärer och ett okej språk. Men som sagt, the whole point of irrational behaviour is that it is irrational, så …

• Att jag inte ska kunna skriva något mer, att det inte ska bli någon mer bok

Det här känns som en mer legitim sak för mig att ha ångest över, eftersom Outsäglig sorg och saknad tog jättelång tid att skriva, fem och ett halvt år innan manuset blev antaget. Om man vill jobba som författare måste man ha en viss utgivningstakt. Som de allra flesta vet är det oerhört få svenska författare som kan försörja sig enkom på att sälja böcker, utan majoriteten får istället rätt mycket av sina intäkter från verksamhet runt omkring skrivandet, som t.ex. författarbesök. En bok har begränsad livslängd, och det ges dessutom ut vansinnigt många böcker, så det är strid på kniven om uppmärksamheten. 

Min dröm är att kunna leva på att skriva.

There, I said it.

Om jag vill förverkliga den räcker det så klart inte bara med att debutera utan jag måste fortsätta, och om det går över ett halvt decennium mellan böckerna blir det väldigt svårt att få någon som helst ekonomi i det.

Så ja – en befogad sak för mig att oroa mig för, men samtidigt, seriöst, hallå, va?

Det är inte så att jag har skrivkramp. Tvärtom, jag är två tredjedelars väg igenom ett råmanus, och när det är klart ska jag skissa vidare på idén till manus nr 3 OCH idén till manus nr 4. Samtliga är schyssta uppslag som är/kommer vara kul för mig att jobba på.

Jag har i dagsläget inga avtal för något verk bortom min debutroman, men det vore rätt galet ifall jag hade det. Jag skriver ingen serie, jag är debutant, vi får väl se hur det går, liksom. 

Och det där har jag ingen som helst kontroll över i alla fall. Det enda jag kan styra över vad gäller ifall det blir några fler böcker är att se till att skriva, och det gör jag ju.

• ATT JAG SKA GÖRA BORT MIG KAPITALT PÅ BOKMÄSSAN!

Det här är den konstigaste debutantårs-ångesten. För det gäller inte att jag ska få någon panikattack eller så, och det vore ändå rimligt eftersom jag kan få sådana, särskilt i situationer där jag är stressad/obekväm, det är mycket folk och jag känner mig instängd, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt.

Nej, nej.

Mina mardrömsvisioner är mer utstuderade och spektakulära än så. De inkluderar men är inte begränsade till att jag på något tvångsmässigt sätt som vore jag drabbad av tillfällig Tourettes säger något oerhört olämpligt, elakt eller hatiskt i en mikrofon; att jag svimmar/kaskadspyr/kissar på mig om jag får sitta och signera böcker åt folk; att jag blir karatefull på någon tillställning och måste bäras därifrån; att jag får för mig att jag är bästis och bundis med någon random kändis jag absolut inte känner (amen typ David Lagercrantz? Camilla Läckberg?); att jag ska gå vilse på mässgolvet och hitta en portal till en helt annan och infernalisk dimension som jag lämnar vidöppen så helvetet tar över

hela.

Jävla.

Göteborg.

Jag fattar att det mest sannolika obehag jag kommer att uppleva är typ huvudvärk och skoskav och kanske viss panik, men blä för sannolikt! Om jag sysslade med sannolikheter skulle jag inte vara på väg mot bokmässan överhuvudtaget eftersom jag i så fall inte skulle skriva, så … 

Äh, jag vet inte. Det ser rätt extremt ut nu när jag har skrivit ner det, men inget av det här är väl egentligen ovanligt? Det är lättare att oroa sig för det vidunderliga och överdrivna än det lilla, det vardagliga, det verkliga. Och detta tror jag är väldigt sant:

”Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as
effective as trying to solve an algebra equation by chewing
bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that
never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm
on some idle Tuesday.”

mer liv

Mamma, maj 2016

Under vårt första möte ställde min förläggare Jennifer mig en fråga alla vettiga förläggare ställer:

“Varför har du skrivit den här boken?”

Jag var beredd på den, så jag svamlade bara lite innan jag sa som det var:

“För att min mamma dog.”

*

Min mamma diagnosticerades med magcancer i slutet på april 2016. Hon var 76 och väldigt frisk och kry och aktiv, så det kom som en chock. Planen var cellgiftsbehandling för att krympa tumören och därefter operation. Jag var med henne i början på maj när hon skulle skrivas in på sjukhuset i Örebro, och när vi satt och väntade på läkaren såg hon sig omkring i rummet och log. Sa att hon var nöjd, att hon hade haft ett bra liv. Jag fnyste, för vad var det där för snack? Jag tänkte inte ens sådana tankar. Jag gjorde upp planer för framtiden, för att vi skulle ha någonting att se fram emot efter vad jag föreställde mig skulle bli jobbiga månader.

I december det året skulle en av mina favoritteatrar, The National Theatre, i London sätta upp “Amadeus” av Paul Shaffer, en pjäs om Mozart. Mozart var min och morsans grej; hon spelade hans musik för mig när jag låg i hennes mage för att jag skulle växa upp och bli intelligent (hey, jag är från 70-talet, man trodde på sådant då). Vi åkte ofta till Österrike på semester när jag var barn, till en liten by några kilometer utanför Salzburg där Mozart föddes. Och det första jag såg på bio som inte var tecknat var Miloš Formans filmatisering av pjäsen “Amadeus”. Med henne, så klart. Det var inte mer än rätt att vi firade hennes tillfrisknande med en liten teaterresa till England.

Men hon blev inte frisk. Hon dog den 4 november. 

Det skedde på en palliativ avdelning på sjukhuset; hon hade legat inlagd där i lite mer än en vecka. Jag och pappa var där varenda dag, nästan hela dagarna. Satt vid hennes säng, satt i fikarummet, gick i väg och försökte äta, satt lite till. Människor passerade revy, tog farväl. Ibland var pappa borta ett tag, ibland var jag det. Jag gick fram och tillbaka i kulvertarna i källaren rätt ofta, gick flera kilometer på det sättet. Väntade och väntade, för det var inte långt kvar men ingen kunde säga exakt hur länge det skulle ta. 

Hon pratade med mig sista gången några dagar innan hon gick bort. Hon visste inte vem jag var längre (det är inte ovanligt att människor blir dementa i livets slutskede), men hon sa att det väl inte skulle vara så dumt med lite nyponsoppa. Sedan somnade hon igen, och så stod jag och tittade på henne. Hon sov oroligt, plockade med täcket i sömnen, grimaserade och verkade räkna på något. Hon var blek, oerhört mager. Hon såg ut som en skallig liten fågelunge. Och jag lovade mig själv då att om jag överlevde, om jag på något sätt skulle kunna leva i en värld där hon inte fanns, så skulle jag aldrig skriva något mer i hela mitt liv.

För vad är poängen? Vad är meningen med att leta på helt rätt ord och bilder, drömma fram andra verkligheter och fantisera ihop människor, hitta på lyckliga slut, blodiga slut, hemska slut när det enda som är sant är att det tar slut? Allt tar slut. Att skriva är att göra anspråk på evigheten, men den finns ju inte. Det enda som spelar någon roll är livet, och det kan ingen hålla fast i för alltid.

*

Jag hade harvat på ett romanprojekt i över fyra år när mamma dog. Jag har aldrig öppnat något dokument som har med det att göra sedan dess, och jag kommer aldrig göra det heller. När hon hade gått bort fyllde jag dagarna med praktiska göromål – som alla som förlorar någon närstående blir tvungen till – och jobb. På kvällarna tittade jag på tv-serier med min man. I en av dem var det en scen där de tre huvudkaraktärerna hamnar i slagsmål, och jag la märke till att en av skådespelarna var sjukt lång. Jag är väldigt svag för långa människor, jag blev betagen, började följa honom på sociala medier.

Precis innan jul la han ut en selfie, och jag vet inte vad det var, men en idé kom farande när jag glodde på den. En idé om en man med ledsna ögon i en stuga. Ja. En man som hade förlorat något, någon – några? En man som hade förlorat allt, kanske? Allt som betydde något. Men för ett tag sedan. Ja! En man som var på den där platsen jag drömde om att själv vara på, ett ställe bortom den akuta sorgen, när man kanske är redo att på ett trevande sätt försöka leva igen, leva på riktigt.

Jag skapade ett dokument jag kallade “Sad Old Man” på annandagen, och den 4 januari 2017 började jag skriva. Jag skrev om en författare som hyr en stuga en sommar för att skriva en bok om sin sorg och om mamman och flickan han träffar där. Det började så här:

1.

Of course it was raining. It wasn’t meant to, but of course it was. The night before had been quite cold but clear. A few wispy clouds high in the sky to the east, nothing more. The forecast for today had said it would be a little cool and perhaps blustery come the evening, but there was 0 percent chance of rain.

“Nil!” Lizzie muttered, taking a hard swig from her tea, glaring out of the pantry window at the shapes of the trees down by the stream, the whole view obscured and warped by the water belching down from the broken gutter pipe above.

Och sedan kunde jag inte sluta. Det där löftet jag hade gett mig själv var som bortblåst, jag var besatt. Att skriva om Jim, Lizzie och King var en av få saker som kändes hoppfullt. Att träda in i den världen, vid en å i Sussex, var en enorm tröst. Kort därefter kom en broschyr med Folkuniversitetets program för vårterminen. En av skrivarkurserna skulle börja på mammas födelsedag. Jag tog det som ett tecken och anmälde mig, och under kursens gång började jag skriva min berättelse på svenska istället. Janne, Fia och Lo tog form, och landskapet förändrades, blev svenskt. Blev min barndoms sjö i Närke, min släkts skogar där, stigarna mamma hade gått på.

*

2017 satte The National Theatre upp en annan favoritpjäs, “Angels in America” av Tony Kushner, men jag kunde inte ta mig dit. När den flyttade till Broadway i New York på våren 2018 tog han den där långa skådisen över en av rollerna. Jag var tvungen att se det, så jag och min man stack dit. Pjäsen handlar om AIDS-krisen i USA på 80-talet, och i en känd scen slåss en av huvudkaraktärerna, AIDS-sjuke Prior, med en ängel. Prior säger:

“I’ve lived through such terrible times and there are people who live through much worse. But you see them living anyway. When they’re more spirit than body, more sores than skin, when they’re burned and in agony, when flies lay eggs in the corners of the eyes of their children – they live. Death usually has to take life away. I don’t know if that’s just the animal. I don’t know if it’s not braver to die, but I recognize the habit; the addiction to being alive. So we live past hope. If I can find hope anywhere, that’s it, that’s the best I can do. It’s so much not enough. It’s so inadequate. But still bless me anyway. I want more life.”

Jag vill också ha mer liv. När allt kommer omkring. Det är tomt efter mamma och det värsta med att människor dör ifrån en är inte att de dör utan att de fortsätter vara döda, men jag tillhör fortfarande de levande. Och för mig är att leva att skriva. Jag kommer inte ifrån det. Om jag, som min mamma, ska sitta i något desinficerat rum på ett sjukhus och känna att jag är nöjd och har haft ett bra liv, då måste jag skriva. 

“Angels in America” slutar vid en fontän i Central Park. Vi gick dit dagen efter vi hade varit på teatern, och man får egentligen inte slänga mynt i vattnet, men jag gjorde det ändå. Och jag önskade mig något. Jag önskade mig att mitt manus skulle få bli en bok.

Vid ”Angel of the Waters”, Central Park, maj 2018

Det blir det. Den heter “Outsäglig sorg och saknad”, den kommer ut i juni, och jag hade aldrig kunnat skriva den om jag inte själv hade upplevt sådan stum sorg och saknad efter min lilla stora otroliga nyfikna snälla fina tuffa mamma. 

Den börjar förresten så här:

1.

Det gick knappt att tro att det var sommar. Medan regnet piskade ner sörplade Fia i sig sitt kaffe, och såg ut genom stugans köksfönster mot träden nere vid sjön. Utsikten förvreds av vattnet som strilade ner från stupröret ovanför. Hon suckade.

Lilla guiden till att bli antagen

Sjukt glad tjej med avtalsförslag!

Förra veckan delade jag, er oerhört kunniga misslyckandets mästare, med mig av mina bästa tips för att INTE bli antagen, men nu vänder vi på steken. För efter typ 35 år och 25 refuseringar fick jag ju faktiskt ett förlagsavtal, så nu ni, nu ska ni få veta hur man gör!

Eller nä. Ni ska få veta vad som funkade för mig, helt enkelt. Jag har inga knep, jag tror inte på quick fixes, men här är några grejer jag tror jag gjorde rätt:

1 Skriv! Skriv klart! Skriv om! Visa texten för andra!

Ja, jag klumpar ihop det mest basala. Det kanske är det svåraste också? Många har jobbigt med de där delarna, på olika sätt och av olika anledningar. Det kan vara knepigt att hitta en idé att skriva om eller besvärligt att välja bara en, tufft att följa den till vägs ände och att arbeta vidare efter det, tungt att riva upp och bygga om. Och att vara tveksam/ängslig/livrädd för att låta andra läsa det man har skrivit verkar vara väldigt vanligt bland aspirerande författare. Men oavsett om du har svårt eller lätt för det där grundläggande så är det utan tvekan huvudsaken. Det blir inget antaget utan det, det går inte att komma undan, och det finns mig veterligen inga genvägar runt det heller. Och hey, whoa – om du vill fortsätta skriva böcker är det exakt så livet ser ut. Du skriver, skriver klart, skriver om, visar din text för förläggare, redaktör, etc, skriver om igen, skriver mer, yadda-yadda. Vill du bli författare? Punkt 1 är att vara författare. 

2 Läs + läs på!

Det tog, som jag har berättat tidigare, väldigt lång tid för mig att förstå att man skriver bättre om man läser, så hett tips: läs! Läs allt möjligt, jag varken köper eller fattar idén om att man bara ska läsa sådant man vill skriva, ju mindre insnöad desto bättre tycker jag, så sluka allt! Högt, lågt, nytt, gammalt, bra och kasst, bara kör.

Ett annat hett tips är att läsa på. Om branschen, till exempel, om antagningsprocessen, om vad som händer efter avtalet är påskrivet. Det kan avdramatisera det och ge dig mer realistiska förväntningar. Det lär ta kål på en del romantiska föreställningar om att ge ut en bok, men vill du dagdrömma om det eller faktiskt göra det?

Den här punkten kan dessutom göra din väg mot målet lite rakare eftersom den nog hjälper dig ringa in vad du vill med ditt skrivande. Vill du få en bok publicerad eller räcker det egentligen med att skriva för dig själv, för byrålådan? Och är det ett stort, traditionellt förlag som gäller för dig eller är du öppen för egenutgivning eller hybridförlag? Ju mer du vet om hur det funkar, desto bättre beslut kan du ta.

3 Skicka in till förlag!

Ja, om du sitter där med ett färdigt och bearbetat manus. Om texten är klar och du känner att du inte kommer längre på egen hand, skicka in den.

Jo!

Gör det!

Jag skickade in mitt manus för tidigt första gången – det var alldeles för långt, som ett fantasyepos, typ – men jag ångrar inte det. Jag lärde mig mycket av svaren jag fick, inte bara av den enda positiva refuseringen jag fick utan av standard-nej:en också. Och tro mig, du dör inte av ett avslag, inte ens av flera, inte ens om det regnar tack-men-nej-tack över dig. Missförstå mig rätt: det suger, men det är a) inte du som blir refuserad utan din text och b) du kan använda dig av avslagen. Det kräver reflektion först och ofta rätt omfattande jobb sedan, men du blir en bättre skribent av det, jag lovar. Visst är det surt om förlagen inte ens hintar om vad det är de inte gillar med ditt alster, men du kan ändå ta det som en signal om att något i ditt manus inte funkar. Du blir garanterat bättre på att skriva genom att försöka lista ut vad det är och sedan åtgärda det på något sätt eller genom att skriva något helt annat istället.

4 Ha tålamod!

Mm-hm, för du kommer inte undan att det tar tid. Allt med att skriva och släppa böcker tar tid. Först har vi skrivprocessen, som om du inte är en AI eller en utomjording lär ta månader eller till och med år i anspråk. När du väl har fått ett manus antaget ska det oftast bollas mellan dig och förläggare, kanske några gånger, och sedan sker samma sak med en redaktör, och slutligen ska det korrläsas innan det går till tryck och blir en bok. 

Men innan dess har vi förlagsrundorna. 

Ja, plural, eftersom de flesta inte får sitt första manus antaget första gången det skickas in. Och hur lång tid det tar innan förlagen hör av sig efter inskick är ett ständigt aktuellt ämne i aspirerande-författar-kretsar, och jag kan berätta hur det såg ut för mig, men en viktig poäng är ATT DET KÄNNS SOM TUSENTALS ÅR. Du kommer säkert kolla mejlen flera gånger i timmen, du kommer kanske inte kunna sova, du kommer ha koncentrationssvårigheter av och till på jobbet, och tiden kommer slääääääääääpa sig fram. 

Det får du liksom bara ta, för det mesta.

Det längsta jag har väntat på ett svar från ett förlag var över sju månader. Det blev ett nej, men ett utförligt och givande nej. De flesta förlag har svarat inom tidsramen de nämner på sina hemsidor – oftast tre månader – och vissa har inte svarat alls (då räknar jag inte de som uppger att de bara svarar om utgivning är aktuellt). I mitt fall – och det här är inte sant för alla! OBS, OBS, vet andra som varit med om raka motsatsen till detta! – gick det snabbt att få svar när det blev ett ja. Jag fick mitt första erbjudande om utgivning två veckor efter inskick och bara några dagar senare uttryckte ett annat förlag intresse (fast det kändes självfallet som TUSENTALS ÅR ändå.)

Och en annan tålamodsprövande men samtidigt väsentlig grej: låt texten vila. Ordentligt. Flera gånger om. Ja, det kan vara slita-sitt-hår-frustrerande, men du vinner på det. Allt du gör som kan få dig att se på det du skrivit med annan blick är värdefullt, och det där är väl ett av de billigaste och enklaste sätten att göra det på. Det kräver bara att du gör … ingenting.

Sjukt glad och stöddig tjej som precis skrivit på förlagsavtal!

5 Skriv något nytt, något mer, något annat!

Det här kan vara det bästa rådet, faktiskt. Det kan dessutom appliceras lite närsomhelst under den extremlånga processen av att skriva, skicka in till förlag, bli refuserad, försöka igen, bli antagen och ha förläggar-, redaktörs- och korrläsningsrundor etc. Och det tar ju inte ens slut där! Min lärare Therése poängterade att det är viktigt att vaska fram en berättelse man kan leva länge med, för när ens bok väl släpps måste man antagligen marknadsföra den och snacka om den och så i ett bra tag också.

“Var otrogen”, sa Therése. “Skriv något annat under tiden, vänsterprassla med en annan text!”

Jag gjorde så. Under de första åren när jag skrev på Outsäglig sorg och saknad skrev jag några noveller och ibland klev jag ur den huvudsakliga handlingen och skrev några (ibland MÅNGA) sidor om något sidospår eller någon bifigur. När manuset var ute på sin andra förlagsrunda skrev jag ett råmanus på 50 000-ish ord (som mår bra i byrålådan, thank you very much). Jag kände mig rätt lugn med att senaste inskicksvändan i juni ifjol skulle bli sista chansen för Outsäglig eftersom jag hade börjat skissa på ett nytt manus. 

(som jag skriver på nu, på allvar, varenda dag)

(medan jag skissar på manus nr 3 🙂)

(som kommer bli så jävla bra, alltså, hallå, det handlar om – )

(nä. nope. Sorry.)

Jag tror det är ett gott tecken om det är nya skrivprojekt som får en att orka fortsätta med de pågående för det är ju, likt det jag nämnde under punkt 1, det som är att vara författare. Att skriva och skriva och skriva, klart och om och nytt och annat, igen och igen och igen.

Och det var det.

Det där är några av de saker jag gjorde som ledde till att mitt manus blev antaget. Annat bidrog så klart också, och lite tur och lite tajming kan man kanske inte jobba sig fram till, men allt annat – oh hell yeah! Så ner i gruvan med dig, kämpa på, ge inte upp, aldrig någonsin, och lycka till.

För mer generella livsråd, lyssna på denna 90-tals-dänga av Des’ree:

Lilla guiden till att INTE bli antagen

Gamla hälsningar från djupt nere i refuseringsträsket

Över två fredagar tänkte jag, likt den oerhört visa guru jag är, berätta för er hur man gör för att få respektive inte få sitt manus antaget av förlag.

Eller vad då, kom igen, hallå.

Jag är varken oerhört vis eller någon som vet hemligheten om hur förlagen resonerar. Jag har ingen nyckel och inga knep. Jag tror inte att det finns sådana. Med det sagt är det, som ett populärt och sjukt bra inlägg på Debutantbloggen handlar om, inget lotteri. Det finns en hel del saker du kan göra för att öka dina chanser att få det eftertraktade förlagsavtalet. Som någon som både har misslyckats (det tog mig ju typ 30 år att skriva ett manus som sedan refuserades 25 gånger) och lyckats (KOLLA JAG DÖÖÖÖR) tänkte jag härmed berätta en del saker jag gjorde fel och en del som jag gjorde rätt. Vem vet? Det kanske hjälper någon på traven.

Här kommer således del 1, så här gör du för att INTE få ett förlagsavtal:

1. Skriv inte!

Jamen kolla, Captain Obvious är i farten, va? Men nu menar jag inte det icke-skrivande som vem som helst kan syssla med, jag menar det väldigt specifika icke-skrivandet som någon med författardrömmar håller på med. Ja, du vet vad jag menar.  Jag slår vad om att alla som någon gång tänkt att de vill skriva böcker också har haft långa och frustrerande perioder av att inte skriva ett enda ord. Eftersom jag är svag i anden och nästan alltid skriver på något så har mina omgångar med icke-skrivandet varit rätt få och ofta korta, men gör inte som jag! Kör på! Jag menar, kör INTE på, skriv inte! Att inte skriva är nog det absolut bästa tricket för att inte få något manus antaget. Fortsätt du ha stora och fantastiska idéer, lägg orimliga mängder tid på att dagdrömma om dem, bygg hela stora otroliga världar i huvudet och berätta gärna om dem, ingående till pinsamhetens rand, för dina nära och kära men skit i att skriva ned något.

2. Skriv inte klart!

Åh, men kolla på dig, du kunde inte låta bli, huh? Lätt hänt. Det börjar ju ofta klia i fingrarna av bra idéer. Det är inte ovanligt att man skriver ned dem, och det heller inte ovanligt att svepas med och fortsätta, för en idé kan föda en annan och en till och ännu en, och så kanske man vill fördjupa någon tanke, någon karaktär eller konflikt. Gör det, det kan vara både upplyftande och utvecklande, men skriv för guds skull inte klart! Jag började t.ex. skriva på en evighetsroman när jag var 12 bast och den höll jag på med tills jag var runt 18, och jag kom aldrig längre än till kapitel 5. Inte för att skryta, men fatta hur ung jag var när jag började lyckas med att misslyckas! För jag skulle vilja påstå att minsta gemensamma nämnare för alla manus som faktiskt ges ut är att de är kompletta; de har en början, en mitten och ett slut. Utan ett helt manus ökar du således chanserna att inte bli antagen markant!

Illustration av hur du INTE ska göra, åk inte till bibblan i Eslöv och SKRIV OM!

3. Skriv inte om!

Om du nu är tvungen att skriva ett fullständigt manus från A till Ö eller om du bara råkar göra det så är allt inte förlorat, du har fortfarande stora möjligheter att inte få det utgivet. Det första du ska göra är att inte göra något alls. Med manuset, alltså. Inbilla dig att det är lysande, precis som det är, utan någon som helst bearbetning eller omskrivning. Jag levde länge i den vanföreställningen, förmodligen för att min första pjäs var ett första utkast skrivet på tre veckor som jag ju krängde till en stor teater. Jag kan inte tillräckligt understryka hur effektiv den villfarelsen är för att inte komma någonstans alls i sin författarkarriär. Att bearbeta text kan för övrigt vara både svårt och tråkigt, så strunta du i det och beskåda hur du inte bara blir otroligt icke-antagen utan även fri från den kreativa frustrationens kval!

4. Visa inte din text för någon!

Den här punkten är relevant både före och innan en potentiell bearbetning av manuset, för om någon får se ditt manus i vilket skede som helst kan de komma med FÖRSLAG. De kan ha ÅSIKTER. Mm-hm. De kan haspla ur sig idéer, tankar, invändningar som gör ditt manus BÄTTRE. Ja, oavsett om det är din mamma, din kompis, en skrivcoach eller en lektör. Jag tog denna punkt på största allvar väldigt länge. Den där evighetsromanen från ungdomen fick ingen se något av, men detsamma gällde även för ett mognare verk, ett romanprojekt på engelska, som jag jobbade på i fyra år. Ja, 4. År. Utan att någon annan fick läsa ett enda ord! Och finns det något som får en text att stanna av och inte utvecklas alls är det att författaren isolerar sig totalt i sin skrivprocess. Så vill du knota på med samma historia i åratal utan att det händer ett piss med den? Visa den inte för någon! Vill du inte få några nya infall eller funderingar kring vad du egentligen håller på med? Visa den inte för någon! Vill du fortsätta, tryggt och trist, i samma gamla hjulspår utan att lära dig någonting? Visa den inte för någon!

5. Skicka inte in till förlag!

Nuförtiden är det alldeles för smidigt att skicka in sitt manus; de flesta förlag tar emot dem digitalt, man behöver oftast bara trycka på en knapp, antingen i sitt mejlprogram eller i förlagets manussystem. Men betänk att det i de allra flesta fall är lönlöst. Visst, det är inget lotteri, har du skrivit ett bra manus har du inte alls promillechans att bli antagen, men ändå! Av flera tusen manus blir som mest några stycken böcker hos de stora förlagen. Så här vill jag passa på att slå ett slag för de icke-antagnas bästa vänner: självtvivlet och jantementalitet. För vem tror du att du är? Vem har sagt att just du kom till vääärlden för att få solsken och lycka på fääärden, va? Och handen på hjärtat: hur bra är ditt manus egentligen, när allt kommer omkring? Har det ändå inte en rätt trist intrig och platta karaktärer och ett språk som harvar och haltar och hackar?

Trodde väl det.

Du vet vart det där manuset ska: ner i byrålådan, tack och godnatt, så var det med det!

Och tada, där har vi den, min guide till hur du INTE får ditt manus antaget. Häng med nästa vecka, för då handlar det om raka motsatsen: hur du kan göra för att faktiskt få något utgivet.

”You Arrive At Things”

Min salig katt Liebling som alltid ”hjälpte” mig i min författargärning

För lite sedan dök det upp ett minne på Facebook. “Den här dagen för 5 år sedan”. Det var ett foto jag var taggad i (shock! horror!), en väns vän hade tagit det när han och jag läste texter på Folkets hörna, en scen för manus under arbete, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Jag läste några sidor ur projektet jag redan hade jobbat på i ett år, en del av en då rätt ny grej där en av huvudpersonerna även fick vara perspektivkaraktär, sjuåriga Lo. Jag hade lyft idén på en skrivkurs och blivit påhejad där, börjat tåta med det och tyckt det funkade, och när jag testade det inför publik fick jag bra återkoppling. De flesta verkade gilla det, men någon uttryckte tvivel inför att alls ha med ett barnperspektiv i en vuxenroman och några andra påpekade hur viktigt det var att få helt rätt på rösten, hur den behövde vara fullkomligt trovärdig.

Jag gillade henne så mycket att jag fortsatte.

Och fortsatte och fortsatte.

Till slut var karaktären Lo och hennes båge genom berättelsen nog den mest utvecklade av de tre som utgör Outsäglig sorg och saknad.

Men i boken som snart ska gå till tryck är hon inte längre en perspektivkaraktär.

I den sista redigeringen jag gjorde innan jag skickade till förlag i fjol tog jag bort delarna skrivna ur hennes perspektiv. Allihop. Vissa scener skrev jag om och “gav” till någon annan karaktär, men många försvann. Flera kapitel fick skrivas till för att berättelsen skulle bli komplett utan henne, samtidigt som vissa mindre trådar gick liksom upp i rök.

Jag gjorde det dels på inrådan av S, min vän och lektör (och personen som redan från början var tveksam till att låta ett barn komma till tals i en bok för vuxna, btw), dels för att ett av förlagen som gav mig en väldigt fin refusering tyckte att barnperspektivet fick manuset att spreta för mycket.

Vad hade jag att förlora?

Förutom tid, då.

Och känslan av att veta vad jag sysslade med.

Men så här är det att skapa. Jag tror det stämmer in på de flesta kreativa processer, man liksom testar olika saker, prövar sig fram, och ibland fastnar man. Både som i att man inte kan ta sig vidare och som i att man blint håller tag i något man kanske borde släppa. 

Jag tror det var i gruppen Författare på Facebook som någon etablerad författare påpekade att oerfarna skribenter ofta inte tar i tillräckligt vid redigering, man liksom fegar ur när man stryker och ändrar, man kanske inte fattar att texten tål rätt mycket omformulering och ommöblering och så vidare. 

Det stämmer, men det finns en psykologisk dimension som spökar också. Det behöver inte ens vara medvetet, utan man kanske helt enkelt inte kan se några andra möjligheter för saker i sitt manus eftersom man har lagt så mycket tid och energi på en viss sak, en viss väg. Det kostar ju på att erkänna att man tog fel.

Fast det är så klart värt att göra just det. Om man kan inrymma att nä, det där blev fan inte bra, öppnar allt upp sig. 

Det är ju självklart, egentligen. Men vissa självklarheter behöver man påminna sig om, gång efter annan.

När jag pluggade performancekonst sa en lärare “you arrive at things”, man kommer fram till saker, “kommer fram” i avseendet “anlända”, som om man ständigt reser och når olika mål.

Det var i samband med ett grupparbete jag hörde det första gången. Vi var väl fem personer, och vi skulle hitta på ett performancestycke på ett tema jag inte längre minns, men vi satt mest och drack kaffe. Snackade, gjorde lite anteckningar, rökte en massa cigg. Vi hade hur många idéer som helst, och vissa av dem var säkert bra, men vi gjorde liksom inget av dem. Vi pratade om dem, dunkade varandra i ryggen för helvete, vad smart!, men sedan blev det inte mer. Deadline för framträdandet närmade sig med stormsteg, och vi började bli nervösa. Vår lärare kom för att se hur det gick för oss, och det kändes pinsamt eftersom det inte riktigt gick … alls. Men hon satte sig med oss, lyssnade på en del av våra ändlösa uppslag, gav feedback på de hon uppfattade som mest bärande, och när hon gick uppmanade hon oss att “get on the floor”, upp och hoppa och testa saker. Motvilligt gjorde vi det. Det blev bara pannkaka. Men nästa gång vi träffades började vi inte med att fika och fika och fika utan vi testade saker. Gången efter det, samma sak. När vår lärare kom för att ta en till titt ett par dagar innan det var showtime hade vi faktiskt ett helt stycke att visa upp. Hon gillade det, och en person i gruppen sa urskuldande:

“Tänk att det tog oss så lång tid att nå hit.”

“Tja. Man kommer fram till saker”, sa läraren.

Det är bland det klokaste jag har hört. Fortfarande, fast det där var för snart 25 år sedan. Det är ett bra råd för att tackla livet i stort, tycker jag, men kanske särskilt för att tackla konsten, kreativiteten, skapandeprocessen.

Jag är rätt säker på att en anledning till att mitt manus blev antaget är att jag tog bort den där högt älskade darlingen i form av perspektivkaraktär. Det blev en rakare och mer engagerande berättelse av det. Och Lo finns ju kvar! Hon är fortfarande en enorm del av berättelsen, och nu när jag har korrläst den satta inlagan ett par gånger slås jag av hur bra hon är, hur levande och hel. 

Det är ju något jag har “arrived at”, något jag kom fram till, och det kanske krävde den där stora omvägen, vad vet jag? Lite av poängen med det där tankesättet är att man kommer fram, fast målen i fråga är inte definierade från början. Att skapa är att göra Någonting av Ingenting, och det måste få innebära att man inte bara tar sig från A till B utan går på upptäcktsfärd också.

Me, Myself(ie) & I

Min mamma brukade snörpa på munnen och säga att det där, det är höjden av självupptagenhet. Hon kanske klippte med ögonen, hon kanske fnyste, det kommer jag inte ihåg. Jag reagerade med att flina upp mig ännu mer mot mobilens framkamera och klick-klick-klick.

Jag är väl ungefär tio år för gammal för att tillhöra duck-face-generationen. Jag hade aldrig konto på Bilddagboken, jag skaffade digitalkamera väldigt sent i livet, hade kassa kameror i kassa mobiler, men jag omfamnade verkligen, VERKLIGEN selfies. Och visst har det med självupptagenhet att göra, men inte bara det. Det här sammanfattar ganska mycket av det:

[…]

Today your hair was a river down your back.

Today your eyes were the still point of the turning world.

Today you can see the resemblance to your ancestors – can tell you are a direct descendant of stars.

Today your winged eyeliner nearly flew off your face it was so fly.

[…]

Today your apartment lit you up like a centerfold.

Today you took a selfie from above because maybe that’s how God sees you.

Today you chose the ‘Rise’ filter because that’s what you’re gonna do.

Today the iPhone is the Louvre and you are Mona Lisa.

Today, Frida Kahlo would call your selfie stick a magic wand.

[…]

Today pride is no longer a sin. Today you don’t want to be full of anything— but yourself.

– Ur ”Ode to the Selfie”, Megan Falley & Olivia Gatwood

Man ska heller inte förringa hur mycket det handlar om kontroll. Jag vill bestämma hur jag ser ut, hur jag framstår. Jag vet att folk kommer tro och tycka vad de vill om mig ändå, men jag vill gärna styra så mycket jag kan av det, känna att jag har någon makt över vilket intryck jag ger.

Det var således inte odelat TJOHO! att få ett mejl från projektledaren på Norstedts som sköter pressfotograferingarna, även om det så klart var väldigt spännande. Efter några meddelanden fram och tillbaka hade David Möller i Malmö anlitats, och han skulle höra av sig för att boka in en tid med mig. Jag fick länk till hans hemsida under tiden, och blev impad direkt. Bland det första jag såg bland hans porträttfoton var dessutom en bild på en av mina bästa vänners lillasyster, så det ingav bra vibbar.

Men samtidigt, att fotograferas av någon annan – nä.

Alla moderna människor vet väl skillnaden mellan bilder man väljer själv och bilder någon annan taggar en i på sociala medier och dylikt; det är ju ofta som två olika personer. Och jag är väl medveten om att jag – för att citera en väldigt god vän som ofta får, eh, “förmånen” att se mig när jag är som mest veva-med-armarna-livlig eftersom vi inte kan ses utan att högljutt diskutera saker – “inte alls ser ut som mina selfies”. De är självfallet noggrant utvalda och innan dess, ljus- och iscensatta, och jag vet vilka vinklar jag gillar att se mig själv ur. 

Andra människor håller inte alltid med om hur jag ser bäst ut.

Men vissa förstår mig.

Jag ojade mig lite över plåtningen för en annan god vän, som både tar spektakulära selfies och ser fantastisk ut på foton andra tar av henne, och hon påpekade något smart: Förvänta dig inte att se ut på de här bilderna som du gör när du fotar dig själv. 

Med det i färskt minne åkte jag till Davids studio med några ombyten kläder i en väska. Jag hann inte bli nervös eftersom det var trafikkaos på vägen dit, som det gärna är i Skåne om det har snöat, och när jag väl träffade honom var allt hur chill som helst. Stället var bekant för mig (det brukade vara svartklubb och festlokal i samma byggnad, håhåjaja), och trots att jag aldrig hade träffat honom tidigare (tror jag?) kändes han också rätt bekant. Eller så hade han bara den där förmågan bra fotografer har, att få den som ska fotas att slappna av.

Efter att ha etablerat att min bok – sin titel till trots – inte är vidare svår och ledsam och att jag således inte ville eller borde framstå som något av det – samt att den är jättesomrig! – fotades jag framför olikfärgade bakgrunder, med olikfärgade filter, och även med några olika kameror. Och någonstans där, mellan kläd- och objektivbytena, kom jag på en grej. För jag är som sagt lite för gammal för att ha duck-faceat över hela Bilddagboken men jag är av helt rätt ålder för att ha porträttfotograferats i studio som barn. Varsågoda, exhibit A, och här är jag väl typ två bast:

40+ år senare sitter tydligen takterna i, för kolla:

Foto: David Möller

Plåtningen varade i ett par timmar och hade kunnat vara ännu längre, om jag inte hade behövt ta mig hem med sista bussen, och precis innan jag gick berättade jag om mig och mina selfies, och även om min smarta kompis. Då visade David mig det här på sin mobil och ja, jo, det är ju sant det också.

Tips från coachen

Eller lektören, då.

För hej!

Jag är inte bara författare, jag är lektör också. Frågor om oss brukar dyka upp i aspirerande-författar-sammanhang, och jag hängde ju på Debutantbloggen när jag, eh, aspirerade, så jag tänkte ge några av mina (ibland högst, högst subjektiva) svar här. Vill påpeka att det här främst riktar sig åt människor som skriver skönlitterärt och som vill bli utgivna eller tänker ge ut själva!

Vad sysslar ni lektörer med egentligen?

Jag kan tycka att den engelska termen är lite tydligare, “reader”. En lektör är i princip en professionell läsare som uttrycker åsikter om det den har läst. De absoluta flesta frilansar och är egenföretagare. En del av oss tar uppdrag både från förlag och från privatpersoner, och det innebär lite skilda uppgifter. Det förstnämnda betyder att vi läser manus förlagen är intresserade av och ger en kort och sammanfattande bedömning av styrkor, svagheter, potentiell plats på marknaden, etc. Det sistnämnda kan variera beroende på person och tjänst, men det är ofta mer djuplodande återkoppling som fokuserar på förbättringspotential. 

Och vad har ni för utbildning?

Likt “författare” så är “lektör” inte en skyddad yrkestitel, så vem som helst kan kalla sig för det. Allt fler människor skriver och det finns dessutom fler möjligheter att ge ut sina alster nuförtiden, så marknaden har så klart växt. Det finns några utbildningar, samtliga i privat regi, som man kan gå men det är inget som krävs. De lektörer jag känner till har däremot ofta en bakgrund inom något textrelaterat: De är översättare och författare som jag, de är litteraturvetare, journalister, språklärare, redaktörer, skrivpedagoger, etc.

Men vänta nu. Vad är skillnaden mellan en skrivcoach, en lektör och en redaktör?

Enkelt uttryckt kan du anlita en skrivcoach som stöd, hjälp och pepp medan du skriver, och lektör och redaktör kommer in senare i bilden. Skillnaden mellan lektör och redaktör kan vara lite glidande, särskilt när det gäller egenutgivning, men för att göra det enkelt för oss kommer lektören först och redaktören sen. Lektören kollar dessutom mer på the big picture och försöker greppa texten som helhet medan redaktören går in på detaljnivå och fixar finliret.

När ska jag skicka till lektör?

Det där är en bra och viktig fråga, för om du vill få ut mest av utlåtandet ska du inte skicka för tidigt. Det räcker sällan med att ha skrivit från A till Ö, det ska helst till viss eftertanke och utveckling efter det också. Ett fullkomligt obearbetat första utkast är det inte mycket mening med att få läst; risken är att texten är för “rå” för att du faktiskt lyckas förmedla det du vill få fram. Lektören kommer antagligen anmärka på mycket du sett själv om du bara låtit texten vila lite och sedan gått igenom den igen. Det bästa är nog att ta hjälp när du inte kommer längre själv, men innan du känner dig helt säker på att det är redo att skickas till förlag. En rätt vanlig arbetsgång bland aspirerande författare verkar vara råmanus – bearbetning – testläsning – bearbetning – lektörsläsning – bearbetning – inskick till förlag.

Måste jag använda lektör?

Nej, absolut inte! Det är inget krav för att bli utgiven av förlag eller så. Men vad jag vill påstå är att alla som blir utgivna har haft, oavsett förlagsform, ett yttre öga på sin text, i alla fall någon gång under skrivprocessen. En del får respons i samband med skrivarkurser eller så ingår de i något annat skrivarsammanhang, andra använder skrivcoach eller handledare, vissa fixar test- eller betaläsare, och många tar hjälp av lektör. Fördelen med lektör framför att t.ex. din mamma läser och ger feedback är att lektören är oberoende och inte behöver hålla sig väl med dig, och – om du nu inte har en himla tur med släkten – antagligen har bättre koll på genrekonventioner, formspråk, intrig, karaktärsbygge, etc.

Hur hittar jag rätt lektör?

Det kan vara knivigt, eftersom det finns så många att välja mellan, men jag rekommenderar att du kollar upp flera stycken. Har någon rekommenderat personen, är den erfaren, gediget utbildad och hur ser prisnivåerna ut? Hitta någon som läser manus i genren du skriver i; du vill inte skicka din sci-fi-berättelse till någon som specialiserar sig på feelgood; det blir inte bra för någon av er. Lektörer brukar vara tydliga med vad de tar sig an, hur lång tid det tar, om de har väntetid och inte minst, vad det kostar. De flesta har hemsidor, så googla och botanisera, vetja, och ta kontakt för att känna efter! 

Jag vill även slå ett slag för Författarcentrums lektörstjänst. Där erbjuds lite kortare (och billigare!) utlåtanden av en anonym lektör, som även är verksam som författare. Mer info finns här! Längre och mer djupgående återkoppling finns det många som ger, och är man vilsen kan en första anhalt vara Litterära konsulter. Du kan söka efter bra, erfarna och ofta diplomerade lektörer här. Och full disclosure: Jag är en av dem. Det är även två av de personer som hjälpte mitt manus ända fram till förlagsavtal, så … 

Finns det inte risk att lektören höjer mitt manus till skyarna även om det är kasst? Jag betalar ju. Tänk om jag får ett utlåtande som inte alls överensstämmer med verkligheten och så skickar jag manuset till förlag och poff, en refuseringsflod!

Jag tror man ska ha otur för att råka ut för en sådan lektör. De allra flesta som jobbar med det här är seriösa och skickliga textmänniskor, och uppgiften är ju att läsa och analysera ditt manus och därefter komma med synpunkter som för det framåt, inte att tokhylla dig. Med det sagt är det a) du som författare som avgör vilka av dessa synpunkter du vill ta åt dig av och b) ingen lektör i världen kan garantera att du slipper refuseringar. Tyvärr.

Åt andra hållet, då: Tänk om lektören sågar mitt manus och jag tappar lusten totalt och aldrig skriver ett ord till?

Återigen ska du ha otur. En himla otur! De lektörer jag känner till är varsamma med vad de säger om din text; de vet hur tufft det kan vara att få sitt alster bedömt och de är inte ute efter att såra dig. Fast det är värt att påpeka att lektörsutlåtanden kan kännas mer negativa än de faktiskt är, särskilt om du inte är jättevan vid återkoppling, och även rent generellt. Utlåtandena är av begränsad längd och fokuserade på det som kan bli bättre med din text, alltså inte det som redan är bra, så de kan upplevas som överdrivet kritiska. Mitt tips är att först spotta och fräsa och svära för dig själv om utlåtandet känns fientligt, därefter låta det få sjunka in, och sedan ta en till titt med nyktrare blick. Har lektören kanske en eller flera poänger ändå? Eller är hen helt ute och cyklar? Det avgör du, för till syvende och sist så är det din text som bara du styr över. Lektörens uppgift är helt enkelt att försöka visa dig en väg (eller flera vägar) framåt med den.

Fler frågor? Ställ dem gärna i kommentarerna, så svarar jag efter bästa förmåga!

Ovan har ni för övrigt svar på den brinnande frågan ”hur ser en lektör ut?”, för det är jag och min kollega Selma

Norstedts 200 år

Stockholms stadshus, 230223

Okej, så jag ljög. Här ljög jag.

Det är inte sant att jag inte läste några böcker alls förrän jag fyllde 20. Från och med 1992 (då var jag fjorton) läste jag faktiskt åtta böcker, vissa av dem om och om igen, kanske på samma sätt som en del människor läser Bibeln. Jag har kvar samtliga, trots att flera av dem knappt sitter ihop längre och måste bläddras i med största aktsamhet. De är skrivna av samma författare och utgivna av samma förlag. Han heter Jonas Gardell, förlaget heter Norstedts.

Jag har bloggat om att min andra refusering sved, eftersom den kom från mitt drömförlag, och det var just Norstedts jag syftade på. I mina tonårsförfattardrömmar fanns ju bara det, de enda böcker jag läste hade det där N:et på ryggen.

Obligatorisk ”jag-har-varit-här!”-bild utanför Norstedts-borgen från i somras, efter förläggarträff

Och whaddayaknow? Det är på Norstedts jag kommer debutera, och jag lyckades dessutom med konststycket att pricka in det samtidigt som förlaget firar sitt 200-års-jubileum. I november i fjol fick jag en inbjudan att vara med och fira detta. Middag och drinkar och dans i Stockholms stadshus. Det kändes smått surrealistiskt när man inte ens har gett ut något, men hur skulle jag kunna tacka nej? Vissa saker händer bara en gång i livet. Och tänk om Jonas Gardell kom dit, tänk att få vara i samma rum som sin författaridol från tonåren!

Förpepp på hotellet med mini-champagne!

Fast tänk om jag skulle göra bort mig? Bli nervös och dricka för mycket prosecco, börja svamla, snubbla, skratta för högt? Tänk om jag skulle säga fel sak till fel person, eller ännu värre: inte säga något till någon. Jag blir lätt förlägen i sociala situationer, och jag hör dessutom allt sämre, så ibland är det säkrast och lugnast att bara stå i ett hörn på stora tillställningar.

Och jag kände ju typ INGEN. Hade träffat min förläggare, visst, och min redaktör hade jag mött digitalt, men annars – nope. Jag kan vara så himla kass på att ta kontakt; känner jag mig det minsta obekväm slinker jag iväg till det där hörnet, försöker göra mig osynlig. Plus det var i Stockholm, så tänk om jag skulle gå vilse och tänk om det var sjukt kallt och halt eller kanske regnade så jag skulle se ut som en dränkt katt redan från början och mitt hår skulle ju garanterat se helt förskräckligt ut, oavsett vad jag gjorde med det, och vad skulle jag ha på mig och kunde jag verkligen gå dit i de där stövlarna och –

Reader, I went there.

Jag gick dit bakom en liten kvinna i basker. Hon var ju lätt författare och jag tippade på att hon var på väg dit jag skulle, så jag följde bara efter. Det var först när vi kom fram till Stadshuset och hon vände sig om för att leta i sin handväska efter något som jag såg att det var MALIN LINDROTH! Ja, som skrev “Nuckan” men även en av mina absoluta älsklingsböcker i hela världen någonsin för evigt och alltid, amen: “Vaka natt”. Det var första gången jag bländades av strålglans under kvällen men inte den sista. Vi tar en punktlista:

• Jag fick kognitiv dissonans i garderoben för där stod ABBE BONNIER!
• Jag tog välkomstdrink precis efter en liten gråhårig farbror med käpp; han heter JAN GUILLOU!
• Jag stirrade på en annan farbror, tänkte “känner jag inte honom?” men nä, det gör jag inte, för han heter MAGNUS UGGLA!
• Jag höll upp en dörr åt EBBA WITT-BRATTSTRÖM!
• Jag gick nedför en trapp bakom en smågnolande kvinna som doftade så, så gott, och hon heter LENA PH!

Bland de jag verkligen beundrar men som kanske inte är lika tokkända fanns Tone Schunnesson, Balsam Karam, Maria Broberg, Sara Villius, Kristina Sandberg, Elise Karlsson, etc, etc. Och nej, jag pratade inte med någon av dem. Däremot pratade jag med …

Två generationer extremt snygga debutantbloggare i fotoautomaten

Jajamän, Debutantbloggen 2022 års Samuel Åhman! Vi kändisspanade en stund ihop (och såg THOMAS BODSTRÖM! MALOU VON SIVERS!), innan folkmassan svepte iväg mig upp mot Gyllene salen. Innan jag satte mig till bords pratade jag med Kamilla Oresvärd, och efter middagen snackade jag en bra stund med Charlotte Al-Khalili, som inte bara var jättetrevlig utan dessutom skrev en av fjolårets lätt bästa spänningsromaner, “Malström”.

Under middagen – som var vansinnigt god och väldigt lång på grund av tal från bland annat förlagschefen och JONAS GARDELL och AGNETA PLEIJEL (!!!) – babblade jag på med tjejerna mitt emot, feelgood-drottningarna Jenny Fagerlund och Anna Lönnqvist, som var så kul att snacka med. Fatta vilken ynnest att hänga med människor som i princip jobbar heltid som författare för en liten mört som jag som inte ens är utgiven än!

När det blev eftersläpp dök min redaktör Erika upp, och hon var ungefär lika bäst IRL som förväntat (och det skadar självfallet inte att hon som jag har en whippet). Jag hälsade även på förläggare, PR-peeps och formgivare, men den jag såg mest av under kvällen var Jennifer, min förläggare, inte minst för att vi hade varandra till bords. Jag tog några usla selfies på oss, men de gör henne inte rättvisa, så jag snor en officiell mingelbild istället för att visa a) hur himla fin hon var och b) att mitt hår, som är med i förgrunden, inte såg så jäkla pjåkigt ut ändå.

Foto: Linda Boström

Vid midnatt fick jag en rungande huvudvärk. Kan det ha varit proseccon som spökade? Alla intryck, allt prat, all ansträngning för att höra med dessa kassa öron? Säkert alltihop. Var det dags att sticka? Innan dansgolvet ens hade kommit igång ordentligt? Jag hade grejer att stå i dagen därpå, både tråkigheter (undertextning) och roligheter (häng med en av mina äldsta vänner), men jag velade. Fast sedan såg jag någon annan på väg mot utgången och då bestämde jag mig, för om Jonas Gardell lämnade kalaset kunde nog jag också göra det.

Och sedan var han där, alldeles nära. Om det hade hänt 30 år tidigare hade jag nog svimmat, Jag hade säkert försökt säga något också, något smart eller roligt eller helst bägge delarna. Nu sa jag ingenting, för vad säger man? Vad säger man när man har varit på festernas fest hos sitt drömförlag tillika det förlag man snart blir utgiven av och man plötsligt står intill personen fick en att drömma om just det från första början?

“Tack”, antar jag, men jag bara log lite.

Och han log lite tillbaka.

Och det var, för en gammal fangirl, ett alldeles perfekt slut på en helt makalös kväll.

Jag var där! Det hände på riktigt!

”Hej, jag heter Emma och jag är författare”

Jag skrev min första pjäs när jag var 22. Länsteatern i Örebro hade en satsning på nyskriven svensk dramatik, och jag skickade den dit.

Trots att jag hade krafsat ihop den på tre veckor.

Och trots att den var helt obearbetad.

Åh, och på engelska.

Men teatern bara: “Den tar vi!”

Och jag var för aningslös och osäker och kaxig och ofokuserad och alla andra invecklade saker som hör ungdomen till för att förvalta det på rätt sätt. Det är bland annat därför jag inte har spottat ur mig pjäser sedan dess och därför det inte typ finns någon Wikipedia-sida om mig. Livet kom i vägen också, och skrivandet fick stå tillbaka.

Fast gud, som jag körde på då!

Jag hann bli 25 innan pjäsen spelades, och på den tiden jobbade på jag deltid på en idrottsanläggning i England. Genom att krångla med semesterdagar och passbyten samt att vädja till chefens välvilja kunde jag vara ledig i flera veckor i streck och åka till Sverige.

Och prata. Och prata. Och prata.

I samband med uppsättningen av “Chicken” kajkade jag under fyra månader runt i länet och snackade på föreningar, klubbar, hembygdsgårdar, församlingshem, kommunförvaltningar, företag, organisationer och skolor. Främst skolor, eftersom jag tydligen hade skrivit en ungdomspjäs. Åttor och nior och gymnasieelver, från Hällefors till Askersund, från Fellingsbro och över länsgränsen till Kristinehamn, ibland sex klasser på en och samma skola, på en och samma dag. 

Det gick bra, tror jag, det kändes bra. Pjäsen sålde slut och spelperioden fick förlängas.

Men det började riktigt illa.

Det allra första framträdandet var på min gamla gymnasieskola. Det skulle vara i en lektion, men det tog bara tio minuter. Läraren hade stuckit, eleverna hade ingen aning om vem jag var eller varför jag var där, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag svamlade om min stackars pjäs, fick noll respons – och det var verkligen inte kidsens fel, de var jättesnackiga när vi pratade om annat, som om de fortfarande tyckte att esteter var weirdos som de gjorde på min tid, t.ex. – och flydde till slut fältet.

Den eftermiddagen skulle jag vara med på en repetition. Regissören Voula frågade direkt hur skolbesöket hade gått, och jag var för nedslagen för att vara annat än ärlig.

“Vill du att jag regisserar dig?” sa hon.

Och så gjorde hon det. Jag tror det tog en halvtimme eller kanske trekvart, och jag minns att vi var i lunchrummet, bara hon och jag, men det mesta andra har bleknat. Jag kommer ihåg att hon sa:

“Du märker när publiken har slutat lyssna, och det ska inte hända, så när du går in in måste du ta makten.”

Låter det skumt att ta makten? Obehagligt? Svårt?

Det kan säkert vara alla tre, särskilt om man inte tycker om att prata inför folk, men jag har aldrig haft det problemet. Jag har pluggat teater också, jag har scenvana, så jag fattade vad hon menade. Man tar makten genom att komma in med energi, försöka titta alla i ögonen och sedan ser man helt enkelt till att vara det mest intressanta i rummet.

Okej, så det sistnämnda är lite skumt, rätt obehagligt och fruktansvärt svårt. Det kräver dock bara en enda sak: självförtroende.

Voula bad mig göra entré, om och om igen. “Kom in och presentera dig, säg vem du är.” Och jag klev leende fram från bakom ett stort bord och sa:

“Hej, jag heter Emma och jag ska berätta om –  “

“Nej. Igen.”

“Hej, jag heter Emma och jag är här för att – “

“Nä. Bättre kan du.”

“Hej, jag heter Emma och jag är – “

“Ja! Fortsätt. Vad är du?”

“Dramatiker?”

“De är fjorton, de vet inte vad det är. Vad är du?”

“Författare?”

Och där satt den, för där kom självförtroendet. Jag höll snacket som Voula hjälpte mig jobba fram för ungefär 3 000 skolungdomar efter det där.  Bara jag sa att jag var Emma och författare var det inga problem, för jag har ju alltid velat vara Emma, författare, och att få vara just det inför så många gav en skjuts och en säkerhet.

Vad är poängen med skrivkurser?

Förra veckans enkät visade att de flesta av årets debutantbloggare har gått skrivkurser, på ett eller annat sätt, och vissa av oss flera stycken. Vi är inte det minsta ovanliga på det sättet. En snabb titt på kurser.se visar att det går att söka till 140 olika kurser i ämnet i Sverige, allt från korta workshops på ett par timmar till utbildningar som sträcker sig över en hel termin. De har alla möjliga sorters inriktningar – helande skrivande, skriva för barn, skriva feelgood, humor, fackbok – och vänder sig till både nybörjare och erfarna skribenter. Om man är ute efter studier över längre tid kommer det finnas 38 kurser att söka på universitet och högskolor till hösten 2023.

Fast vad är poängen med dem? Nuförtiden finns det ju hur många bra skrivböcker som helst, för att inte tala om alla poddar man kan lyssna på för att förkovra sig. Kan man verkligen lära sig skriva noveller och romaner och annan skönlitteratur på kurs?

Jag brukade inte tro det. Min lösryckta, ogrundade och benhårt hållna åsikt var att man antingen kunde skriva eller inte, att det var medfött och gudabenådat, bla bla bla. Det var en talang, en gåva!

Jag tror tack och lov inte det mer. Som så mycket annat är att skriva ett hantverk, och det kan man självfallet lära sig. Och det mesta som människor är bra på är de bra på för att de har övat, helt enkelt. Folk kan absolut ha en fallenhet för något, som matte eller skridskoåkning eller att spela ett visst instrument, men det som gör någon riktigt skicklig är inte begåvningen utan träningen, tråcklandet, erfarenheten. 

Allt sådant hjälper ju kurser till med. Man får övningar och deadlines att förhålla sig till, man tvingas skriva. De kan dessutom ge en verktyg att använda för att vässa sina texter, och något annat viktigt och värdefullt de erbjuder är kontakt med andra, ett sammanhang. Alla som skriver vet hur ensamt det är, och jag misstänker att det är rätt få som har likasinnade runt sig rent naturligt. Om alla sitter och trycker på sin kammare, hur ska man då träffas? 

Samtidigt förstår jag att skrivkurser inte är för alla. Vissa skulle nog inte få så mycket ut av det formatet, och det är så klart svårt att veta vilken kurs som funkar innan man provar. Man vet ju inte hur man kommer överens med läraren och inte heller med de andra deltagarna. Vad har de förkunskaper, attityder, ambitionsnivåer, liksom, vad är de för ena? När jag pluggade creative writing på engelska på Malmö högskola (som det hette då, det här var runt mitten av 2000-talet) var det till exempel övervägande jag-har-precis-tagit-studenten-och-vet-inte-riktigt-vad-jag-gör-ålder på grundkursen, och när jag över tio år senare läste på Folkuniversitetet i samma stad var spannet 30-75 bast.

Som jag svarade i enkäten har skrivkurser varit givande för mig, och det har gällt oavsett gruppernas sammansättning, allt har liksom funkat för mig. Jag kan även ha haft tur med lärarna, eller så är jag bara mottaglig för undervisning, för jag har snappat upp jättemycket på varenda utbildning. Och som jag nämnde i mitt svar har jag lärt mig en massa om mina egna texter genom att läsa och fundera på och säga saker om andras, men det största av allt är nog egentligen att ha blivit läst.

För det är isolerande att sitta på kammaren och dagdrömma med penna eller tangentbord, att hitta bilderna, att väga orden. Det tar en himla tid också, så man hinner både älska och hata det man skapar, älska och hata sin förmåga  (kanske till och med sig själv, om man är riktigt dramatisk.) Jag har aldrig träffat någon skrivande människa som inte pendlar mellan att tycka det de åstadkommer är fantastiskt och rena rama skiten. Jag har heller aldrig träffat någon skrivande människa som inte vill nå ut med sina texter. Man vill ju bli läst! Det är fan hisnande när det händer. Jag satt till exempel och skakade när jag fick respons på den första längre delen av Outsäglig sorg och saknad som min dåvarande skrivkursgrupp och lärare hade fått läsa. Det var så stort! Ändå gällde det bara en nyckelscen, tre-fyra sidor max. 

Det finns många anledningar till att det blir en bok av just det där manuset. Jag har för det första jobbat hårt med det, och för det andra är det en bra story. Jag har dessutom kostat på det lektörsläsningar, och så har jag så klart haft lite tur. Men att fröet till det började gro i den goda jorden på en skrivkurs har också mycket med det att göra. Att få uppmuntran och engagemang så tidigt i processen funkade verkligen för mig; det gav både manuset och mig en skjuts och en stark känsla av att det där kanske kunde bli något någon gång.