Allting överallt samtidigt

Jag, i januari 2023

I oktober var jag på en stor fest, full med folk jag inte kände. Min vän, ett av födelsedagsbarnen, utbringade vid ett tillfälle en skål för mitt bokkontrakt, och efter ett tag frågade min bordsgranne vad som hände nu.

“Du sa att boken kommer ut i sommar, så vad händer nu?”

“Inget”, sa jag.

“Inget?” sa han och såg förvånad ut.

Jag var också förvånad. Jag är en nörd i själ och hjärta, och jag hade självfallet grottat ned mig i hur det här går till. Jag hade lusläst Debutantbloggen, jag trodde jag hade full koll. Så här, va: Man skriver ett manus, man skickar in det. Man blir refuserad, man skriver om. Och om och om och om. Man skickar in igen, kanske blir man refuserad igen. Man ger upp eller så gör man tvärtom. Man skriver något nytt eller så fortsätter man på samma manus, skriver om och om och om lite till. Sedan – tada! – klaffar allt, man blir antagen och därefter har man redigeringsvändor med förläggaren. 

Eller inte alls, visade det sig.

En bieffekt av att harva med samma manus i över fem år är att det blir ganska bearbetat. Bågarna sitter där de ska, karaktärerna är rätt övertygande, man har redan vridit och vänt på det mesta, etc. Det blev inga förläggarrundor för min del.

Efter att jag hade skrivit på hände istället … ingenting.

När jag var på den där festen hade det gått en månad sedan avtalet slutits, och det skulle dröja en hel månad till innan något hände. Då fick jag mejl från min redaktör som ville göra upp planer för redigering och korrläsning, men det skulle dröja fem veckor till innan jag fick något att göra.

Det var först runt lucia det började röra på sig. Vid det laget var jag så van vid på-författarfronten-intet-nytt-lunket att jag tyckte det var ett himla sjå med redaktörsmöte och pressfotografering samma vecka. Och det var ju småpotatis, för beskåda här en punktlista över det som hände i januari:

  • Jag fick en förfrågan om författarbesök!
  • Jag skickade in redigerat manus till redaktören!
  • Utgivningsdatumet spikades!
  • Jag skrev författarpresentation till Norstedts hemsida!
  • Jag bollade fram säljtext med förläggaren!
  • Och omslaget bollades också fram med förläggare (och formgivare)!
  • Jag spelade in en liten presentationsfilm av boken till förlagets säljavdelning!
  • Jag valde ut pressbilder!
  • Jag fick en förhandsbeställning på signerade böcker av en bokcirkel!
  • Jag skrev debutantporträtt till Svensk bokhandels sommarkatalog!

Häromdagen tänkte jag att okej, jag visste ju att allt det där skulle komma, nörd som jag är, och jag visste dessutom att det skulle ske ungefär i det här stadiet av utgivningsprocessen, även om jag inte hade fattat att typ allt skulle hända på en och samma gång, men – tänkte jag – nu borde det ju vara lugnt i ett tag.

Eller?

Jag visste ju uppenbarligen inte så mycket som jag trodde, så det är nog säkrast att jag inte får för mig något alls, utan bara hänger på och låter mig svepas med när det händer något. Det brukar väl vara det bästa sättet att undvika att tappa balansen?

Usch för böcker!

Julafton 1984, jag med den enda lektyr jag gillade

Jag är, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, inte en person som nödvändigtvis skriver för att jag läser. Jag var länge en människa som knappt läste alls, eller främst läste under tvång. 

Men som jag skrev!

Jämt, ständigt, etc. I halva mitt liv skedde detta utan någon direktpåverkan av litteraturen. Jag var mycket stolt över det.  Där var jag, obesudlad av andras tankar, bilder, formuleringar! Okej att det mest berodde på att jag tyckte det var sjukt tråkigt att läsa, men ändå! Så rena mina idéer var, så fullkomligt egna! Det var min inställning, och jag kan så här i efterhand, utan att överdriva, konstatera att det är bland det dummaste jag någonsin har fått för mig.

Och min läsvägran gick över som genom ett trollslag. Jag var 20, jag bodde i England, jag hade kommit tillbaka från sommarjobbet i Sverige lite för tidigt för att få tillgång till min nya lägenhet så jag fick bo i några veckor hos min dåvarande pojkvän. Han var också en person med fixa idéer – som min om att läsning var värdelös – bland annat att han inte stod ut med stan. Varenda vår fick han en intensiv längtan till landet, och glömde lägligt bort att den gick över i oktober. Just det här året hade han hittat en etta med kokvrå i Barcombe, en håla i mörkaste Sussex. Jag kollar upp stället på nätet i skrivande stund och får veta att det är en by som frodas med cirka 1 400 invånare och att det finns en ”well-supported school and two village shops” där.

Good Ole Barcombe

Det gjorde det inte 1998.

Barcombe bestod på den tiden av stora gamla blaffor till hus, en telefonkiosk, en kyrka och ett församlingshem (båda stängda), en närbutik (öppen när ägaren kände för det) och en väg ut, bort. Jag hade varken cykel eller körkort (det har jag i och för sig fortfarande inte). Det fanns en busshållplats, och en buss skulle enligt tidtabellen komma en gång om dagen, men det var inte alltid den gjorde det. Det var nästan sju kilometer till Lewes, närmsta större ort, och promenaden dit gick längs en motorväg, så om min pojkvän inte körde dit mig på väg till jobbet var jag fast. Ensam.

Och jag hade ingenting att göra. Inget. Det här var ett par år innan jag överhuvudtaget fick tillgång till internet. Jag hade en mobiltelefon, men den användes enkom till att ringa. Det fanns en tv, men den funkade bara ibland, och till och med då var bilden irriterande grynig. Jag hade säkert något skrivprojekt på gång, men jag skrev inte. Jag var alldeles för uttråkad för det. De första dagarna var jag ute och gick en massa, men sedan blev det dåligt väder, så då satt jag mest inne och glodde. Och åt. Och drack te. Och glodde lite till.

Och fick syn på en grej. En bok. Jag hade köpt den på flygplatsen när jag anlände, eftersom jag hade fått gå runt länge i väntan på skjuts, men sedan hade jag glömt den. Nu låg den där, kikade fram under en hög med smutstvätt i soffan. Den liksom glödde. Inte undra på, omslaget såg ut så här:

”Det okändas omkrets” på svenska

Jag nöp lite i boken. Lyfte upp den, bläddrade förstrött. Satte mig, höll upp den framför ansiktet. Läste första meningen. Läste en mening till.

Men nä!

Sådant där sysslade ju inte jag med. Jag hade bara köpt boken för att jag ville verka cool, för att den skulle se snygg ut i bokhyllan. Om jag alls hade tänkt läsa den hade det i så fall bara varit för ett ögonblick, för att jag hade varit uttråkad.

Som jag var igen.

Så jag tog boken, och jag började om. En mening, en till. En sida och ännu en. När min pojkvän kom hem satt jag fortfarande och läste, och jag la inte ens av då. Inte förrän boken var slut. Och nu minns jag absolut ingenting av den, kommer inte ihåg en enda karaktär eller replik eller något skeende, men jag vet att jag tyckte den var okej. Jag vet också att jag tänkte att det ju måste finnas en bättre bok.

Och på den vägen var det. Och på den vägen är det. Jag har hittat väldigt många böcker som är både bättre och sämre än “The Tesseract” av Alex Garland på de 25 år som har gått sedan jag läste den. För tillfället har jag fyra böcker på gång, en deckare jag lyssnar på, en fackbok jag läser när jag lägger mig (för allt annat än sakprosa blir för spännande och då kan jag inte sova), en roman jag växelvis lyssnar på och läser som e-bok och en roman jag läser som pappersbok. Och numer läser jag inte för att jag är uttråkad utan för att det är kul.

En typ fjärdedel av mina böcker, halvt inflyttade i min nuvarande bostad

Det är dessutom viktigt, kanske till och med avgörande, för mig som författare. För ju mer jag läser, desto bättre skriver jag. Det ger mig nya och annorlunda infall, andra ord och uttryckssätt,  kunskap och insikter om språket, litteraturen och världen. Det fyller mig med längtan också, för tänk om jag kunde skriva som den! Eller den! Och tänk om jag kunde komma på en intrig som den där eller en karaktär som den här! Om jag ska vara helt ärlig så är det nog tveksamt om jag hade kunnat skriva någon bok alls om jag inte hade läst en massa böcker.

Att stå ut med refuseringar

Idag blir det extra fredagspeppigt, för nu handlar det om refuseringar! 

Jag skämtar inte.

Inte bara, i alla fall. Bear with me.

En Instagram-hashtagg jag glodde på när det började bli dags att skicka mitt manus till förlag var #refusering, och varje gång det dök upp något nytt blev jag pirrig. Inte av skadeglädje, av nyfikenhet. För hur funkar det egentligen? Hur upplever människor att få nej från förlagen? Och hur står man ut? Sabina och Sara har redan tagit upp sina erfarenheter, och här kommer mina från den första turen längs de många nej:ens väg:

Jag skickade in mitt manus första gången i mitten av oktober 2019. Det var aningen (läs: JÄTTEMYCKET) för långt och det hade nog mått bra av att vila ett tag efter min sista redigering, men what the hell, det var dags, jag var otålig, nu kör vi! Jag hade snappat upp tillräckligt för att veta att de flesta inte får sin första roman utgiven på första försöket. Jag visste således att jag inte kunde räkna med att bli antagen av första bästa förlag, kanske inte av något, men jag visste att de ibland gav återkoppling, uppmuntran och bad om omskrivningar, och något sådant trodde jag väl ändå att jag skulle kunna få, åtminstone av någon. 

Jag hade valt ut nio förlag, och jag skickade till alla samtidigt. Två av dem svarade inte alls, men den första refuseringen kom exakt en månad senare. En standardrefusering från ett av de större förlagen. Jag blev inte nedslagen. Blir man refuserad har man vågat skicka in något, och för att skicka in något måste man ha skrivit ett helt manus – det är ju stort! Nästa refusering kom ett par veckor senare, även den av standardvarianten. Den var från mitt drömförlag, så det sved lite, men jag hängde inte läpp. Flera förlag kvar, ju! 

November blev december, och då började det trilla in mejl. Två standardrefuseringar till, en efter en annan. Jag började svettas lite, och sa till mig själv att fick jag ett till tack-men-nej-tack så skulle jag läsa mitt manus igen, grundligt! Skoningslöst! Nästa dag kom en till standardrefusering, så ner i gruvan med mig. Efter några timmar hade jag ful-strukit en femtedel av berättelsen, och alla korta nej var med ens lite rimligare. Jag hade nog skickat in för tidigt ändå. Det kändes kluvet – jag fattade ju lite bättre varför ingen ville anta det, det var vansinnigt snackigt, men var det så pass kasst att ingen hade något att säga om det? Skulle ingen ens ge mig några små smulor feedback eller ett sådant där nej med lite socker på som jag hade sett på Instagram? 

Det dröjde en vecka, och så kom nästa avslag. Återigen utan krusiduller. Det var surt att få ett sådant mejl en fredagsmorgon, och när det dök upp ännu ett “ang ditt manus” i inkorgen senare samma dag ville jag inte ens öppna det. Till slut gjorde jag det, och möttes av ett meddelande från en riktig människa! En människa som skrev att de hade tyckt mitt manus verkade så intressant att de gett det till en lektör att läsa, och denne tyckte de skulle läsa det på förlaget också, så var det okej om de behöll det ett tag till?

Eh, ja. JA. Jaaaa!

Om jag hade vetat då att de skulle ha kvar det i evigheter utan att säga ett pip och att de i slutändan, efter att ha haft manuset i sju månader, skulle tacka nej, hade jag kanske inte blivit lika glad.

Eller? 

För jag blev inte knäckt av avslaget när det väl kom. Jag fick lektörsutlåtande och matnyttiga kommentarer från manusredaktionen, och min desperata monsterstrykningssession hade ju redan visat att det fanns vägar framåt för mitt manus, så det kändes inte hopplöst. I utlåtandet stod det dessutom att “den här tjejen verkligen kan skriva”, och det värmde så klart. Det råkade även finnas något annat i mitt liv just då som på sätt och vis är refuseringens antites: en hundvalp.

Nu menar jag inte att husdjur är sättet att stå ut med att bli nekad utgivning, men de kanske kan agera symbol för att inte låta antagningshetsen ta över hela livet. Viktigast av allt är nog att hålla fast vid att det är texten som refuseras, inte en själv som person. Det är kanske lättare om man har en varelse hos sig som blir överlycklig bara man återvänder från soprummet, som vill vara nära-nära och som utan någon helst motprestation ser en som en självklar medlem av sin flock.

Ord & bara ord

I mitten av december hade jag första mötet med min redaktör. Hon satt i en snöigt Stockholm, jag satt i ett snöigt Skåne, och vi gick igenom hennes kommentarer. När det blev dags att avrunda frågade hon hur det kändes att ta itu med texten igen. Jag sa att det kändes bra, att jag gillade att vara i världen i manuset. Konstigt vore det väl annars. Jag har ju hittat på den själv.

Nu är jag mitt uppe i redigeringen, och det är inte alls som att vara i världen jag skapat. Just nu är min text väldigt mycket text, inget annat. Inte undra på eftersom den här genomgången innebär mycket språkligt pill, förtydliganden, omformuleringar och strykningar, fast det känns märkligt ändå. Jag har arbetat med Outsäglig sorg och saknad länge, och en anledning till att jag kunnat göra det i flera år är att det har känts som en värld för mig. En del av platserna är verkliga och vissa av dem har jag koppling till, men inte på samma sätt som karaktärerna har. Och inga karaktärer är baserade på levande människor, men de har blivit levande för mig.

Jag tror det var på en lektion på Folkuniversitetet som min skrivlärare Therése Granwald tog upp skillnaden mellan en platt text och en tredimensionell värld, och att det senare så klart är eftersträvansvärt när man skriver skönlitterärt. Det är särskilt viktigt när berättelsen ska träffa sina läsare. En platt text engagerar få personer, men en påhittad värld som känns verklig kan fängsla de flesta. Och här är jag nu, inne på upploppet mot boken, och min berättelse är ord och bara ord. Inte bilder eller stämningar eller något annat som kan suga in någon i historien eller slunga ut vederbörande i egna funderingar.

Men det här mixtrandet på menings- och ordnivå har så klart sin charm. Det är fascinerande när någon med järnkoll läser det man har skrivit, och använder sig av både hökblick och lupp. Och det här är långt ifrån första gången någon annan läser och kommer med synpunkter. Tre olika lektörer har sett manuset, och en av dem har läst det tre gånger. Det har varit ute på flera förlagsrundor och fått ett antal utlåtanden, mycket av det skrevs under handledning och vissa delar skrevs ursprungligen på en skrivkurs. 

Det här manuset har med andra ord verkligen stötts och blötts. Så jag trodde till exempel att jag visste vilka anglicismer jag gärna slänger mig med och att jag därför hade rensat bort dem vid det här laget, men inte då. Jag trodde även att jag hade fixat till alla (och de var ursprungligen sjukt många) ställen där texten på ett onödigt sätt går över till pluskvamperfekt, men Gud nej. 

Inte för att jag klagar. Som många aspirerande författare drömde jag om att få bolla min text med en redaktör. Det är ju det yttersta inom redigering, det blir liksom inte bättre än så här. Tänk att en expert läser det jag har skrivit i syfte att förädla det! Och det funkar. De flesta av de föreslagna ändringarna gör mitt manus vassare, rakare och bättre. Och att jag inte lika lätt kan träda in i min berättelses värld kanske är något som helt enkelt måste ske när det börjar bli dags att öppna upp den för alla andra?

Vi tar en något vemodig fredagsdans på det, gott folk.

Långt livs färd mot bok, 1: Lady Boss

Bild: Getty Images

Jag älskar berättelser, jag älskar historier. Jag har hittat på dem så länge jag kan minnas, och jag har velat skriva böcker i 35 år. Jag har däremot bara läst dem frivilligt sedan jag var 20. Nuförtiden läser jag ungefär två i veckan, men bortsett från en liten släng av bokslukarsjuka runt 8-9 års ålder läste jag som barn bara om någon tvingade mig. Att läsa var tråkigt, meningslöst. Skriva däremot – jo, gärna!

Jag har alltid skrivit. Jämt. Sedan innan jag kunde skriva skrev jag; mina föräldrar fick ta diktamen och plita ned mina sagor. Skrivandet var en av flera vägar som min fantasi tog. Men ju större jag blev, desto mer växte kreativiteten och resten av mig hängde inte med fullt ut. Handen kunde inte riktigt rita det hjärnan såg, munnen kunde inte helt hitta tonerna jag ville sjunga, kroppen lyckades inte ta dansstegen jag hade hittat på. Det var när jag skrev som jag kom närmast det jag föreställde mig, och något som hände när jag gick i fyran fick mig att bestämma mig för vad jag skulle bli när jag blev stor.

Det var i slutet på 80-talet, och det var vår. Tråk-vår, så där grå och brun och långsam som den gärna är i Mellansverige. Kanske var det påsklov, kanske var det helg, men det var hur som helst runt lunchtid och jag var inte i skolan. Jag var på väg från parkeringen till mina morföräldrars lägenhet. Morfar gick före, säkert pratade han om något. Vevade och ritade med sina vitiligospräckliga händer i luften. Men jag lyssnade inte, tittade inte heller. Jag drog fötterna efter mig och hade tankarna på annat håll.

Jag tänkte på Jackie Collins. 

Jag hade sett ett inslag om henne på tv. De hade visat bilder på henne i lyxig miljö med en massa vitt och guld och leopardtryck, vid en inomhuspool. Jackie Collins var lyxig så stor hon var, med glittrande smycken, en massa smink och ett enormt hårsvall. Men lyxigast av allt var den höga traven med böcker bredvid henne. Hon hade skrivit allihop alldeles själv, och det var på grund av dem allt med henne var så glamouröst. Böckerna hade gjort henne rik som ett troll. 

Detta var nytt för mig. Att man kunde bli rik på att skriva böcker! Jag hade redan träffat en författare, Anders Jacobson, en av personerna som skrev böckerna om Sune (och senare de om Bert). Visst var han rolig, men han verkade inte vara rik, han var liksom … vanlig. Och vem vill vara vanlig? Vad är det att aspirera till? Usch nej. Mitt tioåriga jag hade större vyer. Tacka visste jag stort, sprayat hår och inomhuspooler, leopardmönstrat och guld.  Jag skulle minsann bli som hon. Jag skulle bli författare! 

Om barn-jag hade lyssnat på vad som faktiskt sades på tv och insett varför Jackie Collins alls var med på nyheterna, hade jag kanske tyckt annorlunda. Det gällde nämligen bokmässan, den där stora i Göteborg. Hon hade bjudits in till den, och sex förlag gick ut med att de tänkte bojkotta mässan om hon kom dit. För vad hade hon där att göra? Hon skrev ju tantsnusk, illa förtäckt pornografi, full av klichéer och schablonartade karaktärer! Hennes böcker gick inte att låna på bibliotek i Sverige på grund av det. Var det ens böcker hon skrev? Var hon ens författare?

Om dessa frågeställningar visste Emma, 10 bast, inget, och hon hade säkerligen inte brytt sig heller. Hon var för bländad av guldlamén, av inomhuspoolens turkosa vatten, hår så stelsprayat att det såg ut som sockervadd.

“Morfar?” sa jag.

“Mm?” sa han och vände sig om.

“Jag ska bli författare när jag blir stor!”

Nu minns jag inte hur han såg ut, minns inte hur han reagerade. Jag misstänker att han blev full i skratt men la band på sig. Han såg säkerligen road ut. Han kände ju mig. Och han sa:

“Jaha. Då får du väl börja läsa böcker.”

Sedan fortsatte han gå.

About Damn Time

Nämen tjena och välkomna till den storögda förvirring som vilar över detta, mitt första inlägg på Debutantbloggen! Jag ber om ursäkt ifall det här blir osammanhängande, men jag fattar inte riktigt att jag är här. Jag har läst bloggen flitigt i flera år, hoppat fram och tillbaka mellan skribenter och ämnen och årgångar, och nu ska jag tydligen själv få vara med. Det är svårt att ta in, och det är samma sak med det som gör att jag överhuvudtaget kan skriva här: Under året som kommer ska jag släppa min debutroman. 

Jag har närt författardrömmen i över 30 år (och den långa vägen mot boken kommer jag blogga om då och då), och just det här manuset jobbade jag på i fem och ett halvt år innan det blev antaget. Trots att jag rätt tidigt i processen fick en märklig känsla av att det nog skulle bli en bok har det varit en lång och bitvis osäker färd. Jag har snubblat på ett par mållinjer, men de flesta refuseringar har varit av det korta ”tack men nej tack”-slaget. 25 stycken, allt som allt. Ibland undrade jag om jag var galen som fortsatte tråckla med samma manus, och ibland undrade jag om jag var galen som försökte skriva något alls.

I våras bestämde jag mig för att det fick räcka. En sista vända och nappade ingen då skulle jag lägga ned. Jag hade precis fått en idé till ett nytt skrivprojekt, så det kändes inte så ödesmättat. Jag skulle ju inte sluta skriva, bara sluta harva med just Outsäglig sorg och saknad. Så tjoff, i väg till förlagen, vidskepligt nog den 1 juni, datumet när manusets handling börjar, och sedan förberedde jag mig på ännu några månaders magsårsframkallande väntan på svar.

Det blev inte så. Efter två veckor kom ett första erbjudande om utgivning, och tre dagar efter det visade ännu ett förlag intresse. Det dröjde till september innan jag skrev på avtal, men det hände! Plötsligt lossnade det, och det blir en bok av evighetsmanuset! Det känns fortfarande overkligt, och det gör som sagt även det här, att skriva mitt första inlägg som en av 2023 års debutantbloggare.

Som jag har hängt här. Plöjt inlägg efter inlägg i jakt på svar och råd och pepp. När jag väntade på svar från förlag och när nej:en kom, ett efter ett. När jag bearbetade om manuset efter den första positiva refuseringen, när jag ville veta hur man går tillväga när man skickar sin text till samma förlag en andra gång. Ibland bara för att känna någon sorts sammanhang, för det är ju ensamt att skriva. Det känns lika delar hedrande och skumt att någon kanske kommer läsa mina inlägg här på samma sätt, av samma anledningar.

För oj, vad många vi är som skriver! Så många som kämpar och våndas och drömmer. Nu står 2023 utanför dörren och stampar, tänk om det är året det börjar lossna för dig? Manuset kanske äntligen blir färdigskrivet, inskickat, antaget. Du kanske debuterar som jag. Oavsett är det about damn time, som en annan kreativ människa som har slitit för att nå ut sjunger. Hon heter Lizzo, och med denna låt av henne vill jag säga glad fredag, gott slut och önska ett väldigt, väldigt gott nytt år!