Några sista ord – och avslöjandet av en hemlighet.

Så är det den sista dagen på 2015. Och även sista dagen som vi: Felicia, Christina, Fredrik, Thomas och Johan – är bloggare här på Debutantbloggen.

Vårt debutant-år är över och det är dags att ta nästa steg. Så vad är då nästa steg? Vad händer nu?

Johan Ring: Novellsamlingen ”13 Svarta Sagor om Superhjältar” släpps under våren, där jag medverkar med en novell. Och så ska jag skriva två skräcknoveller. Utöver det har jag ingen aning.

Fredrik Frängsmyr: Jag är snart färdig med mitt nästa manus (läs januari), en komedi som jag ska försöka sälja in till förlag. Sen har jag ett samarbete på gång där jag ska försöka mig på att skriva en bok tillsammans med en annan författare och så håller jag på med mitt livs första novell. Det är jättespännande och ett helt nytt format för mig. 2016 blir första året då jag tar skrivandet på riktigt allvar. 🙂

Christina Lindström: Jag kommer ut med fyra böcker under 2016, samtliga på Wahlströms förlag. I februari kommer del två i illustratören Kajsa Linds och min lättlästa serie om Leo (Leo och katten som sprang bort) och i mars kommer ungdomsboken Jack (en berättelse om kärlek men egentligen ännu mer om att bli vuxen och om i vilken utsträckning en människa har möjlighet att få börja om och bli sedd med nya ögon). Till sommaren kommer första delen i illustratören Ingrid Flygares och min lättlästa serie om Nils och Maja (Nils & Maja på badhuset) och i september kommer del 3 i serien om Leo (i denna ännu titellösa bok vägrar Leo sluta spela datorspel, ett drama åter igen based on a true story). Runt årsskiftet nästa år kommer en lång barnbok för barn 9-12 år om Hugo Hugosson (en tolvåring som försöker räkna ut hur han förväntas vara i en mellanstadievärld med mycket snäva könsrollsramar)  samt andra delen om Nils och Maja.

Felicia Welander: Jag jobbar på att få klart fortsättningen av ”Kanske imorgon”. Hade egentligen inte alls tänkt skriva en uppföljare, men såg plötsligt framför mig precis hur det går med Eva, Monika, Erik och de andra. Så tydligt och klart. Så jag skriver på den under våren och bollar samtidigt med förlaget så att vi kan få ut den inom en snar framtid. Samtidigt är det mycket annat spännande på gång – bland annat planerar jag och några av mina kollegor här en skrivarkurs i vår.

Thomas Årnfelt: Vad händer nu? Vad är man när man inte är debutant? Jag kommer gå runt och hoppas, desperat, att någon tycker om mitt nya manus som är en Linköpingshistoria i modern tid. Sen ska jag skriva färdigt fortsättningen på ”Incidenten i Böhmen”. Och försöka mig på att översätta Incidenten. Och så har jag en del andra projekt på gång också. Bland annat vill jag fortsätta dela med mig av mina erfarenheter och jobbar, som Felicia skriver, på att ta fram en kurs som ska kunna hjälpa andra att nå fram till sin egen debut.

Och ja just det; hemlisen! Nu kan vi äntligen avslöja ett annat steg:  Vi filar just nu på en varsin novell under temat ”Sånt som bara händer” – i våra respektive genres: skräck, relation, ungdom, fantastik och thriller. De kommer samlas i en antologi och utkomma under våren som ett sätt att avsluta – och fortsätta – på samarbetet som varit här på Debutantbloggen. Hoppas ni vill läsa. (Håll utkik här på bloggen och på våra respektive hemsidor, Facebook och instagram om hur du laddar hem den som e-bok eller köper den i pappersformat.)

Och så är det tillslut dags att säga farväl. Eller kanske ”på återseende”? I morgon presenteras de nya Debutantbloggarna 2016 – missa inte det!

Gott nytt skrivarår och tack för oss!

*bugar och bockar*

2015 års debutantbloggare samlade på bild. Notera hur färgmatchade vi är.

THE END

Felicia9

En av de viktigaste delarna i en roman är ju själva slutet. Där författaren har möjlighet att antingen överraska, överträffa eller göra läsaren besviken.

I ett poddavsnitt av Writing Excuses, (säsong 10, avsnitt 2 i din poddspelare) pratade de just om det här med att skriva slutscener. Och om hur slutet på en novell är lite som att se ett YouTube-klipp på en OS-gymnast. Du vill liksom bara se det allra, allra bästa – själva tävlingsmomentet – och sedan räcker det om klippet tar slut i samma sekund som gymnasten landar på mattan.

Slut.

Över.

Det är noveller det. Men att skriva slutet på en roman är å andra sidan lite som att se hela Olympiska spelen. Du vill se gymnasten stretcha inför tävlingen. Förbereda sig. Höra kommentatorn berätta om bakgrund, konkurrenter och odds. Och när gymnasten sedan landar på mattan så slutar inte klippet där, utan du vill också följa dennes ansiktsuttryck när hen väntar på poängen. Spänningen som byggs upp. Lyckan i segergesten. Glädjen i ögonen. Och lättanden efteråt.

Så hur skriver man egentligen slutet på ett års bloggande på Debutantbloggen? Jag vet inte riktigt – men jag slutar här. På självaste julafton. Det här blir mitt sista debutantbloggsinlägg. Jag är så tacksam över att ha fått möjligheten att berätta om mitt debutantår under 2015 och över att få dela det med dig, kära skrivande kollega. Tack för allt pepp, tack för alla kloka ord, lärdomar, tips och frågor. Jag önskar dig stort lycka till med ditt skrivande och en fantastiskt fortsatt god jul och nyår!

Och i storstilad slutscen-stil så vänder jag mig nu för sista gången från tangentbordet – med tårar i ögonvrån – i ett slags Glamour-aktigt motljus. Skriver slutorden som jag hoppas klingar i öronen långt efter att du har stängt bokpärmen (eller i det här fallet webbläsaren):

”Vi ses igen snart igen. Om inte idag – så kanske imorgon.”

THE END

(Eller i ren OS-anda: ”LET THE GAMES BEGIN”.)

 

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 15.20.04

2016 års debutantbloggare utsedda!

I veckan har vi tagit ett stort beslut. Ett megabeslut. Ett beslut som till en början inte var enhälligt, men som vi nu alla känner oss mycket nöjda med: vi har nu utsett 2016 års debutantbloggare!

I år fick vi in många bra ansökningar och har stött och blött fram och tillbaka, men har till slut hittat fram till en bra mix av genre, ton, erfarenhet mm.

Och stort tack till alla er som ansökt! Ni höll alla god kvalitet och grattis till debuten 2016!

Så vilka är de då? Tja, vi ska inte hålla er på halster för länge, men liiite till. Den 1 januari får de helt enkelt presentera sig själva här på bloggen.

Vi är väldigt nöjda med vårt val – hoppas ni blir det också!

 

siluettsiluettsiluettsiluettsiluett

Lördagsenkätfråga: Kommer du ta ledigt från skrivandet i jul?

Ti blogg  Christina Lindström: Jag tror att jag måste redigera, men jag längtar annars mer efter att läsa och åka skridskor än att skriva.

Fredrik  Fredrik Frängsmyr: Skriva och läsa är att vara ledig för mig så det blir förhoppningsvis lite mer av båda i jul. Vi kommer inte ha en massa släkt boende hos oss under jul som gör det svårt att skriva utan det är bara att ösa på. En kopp kokhett kaffe, Bing Crosbys julmusik i högtalarna och sen skriver jag. God jul!

Felicia9  Felicia Welander: Ja, jag har något slags mål att verkligen ta ledigt alla ”lov” för att kunna vila upp både hjärnan och tangentfingrarna. Det lustiga är att ju mer jag kopplar av från berättelsen, ju mer knackar den på. Särskilt nu när jag skriver på uppföljaren till ”Kanske imorgon” och nya scener kommer till mig på promenaden, i duschen, i pepparkaksbaket, i drömmarna… Så ja, jag ska  försöka vara ”ledig” och inte ha några inplanerade skrivtimmar, men jag vet att berättelsen kommer följa med även under ledigheten.

Thomas  Thomas Årnfelt: Jag hoppas kunna ta ledigt från att ta ledigt från skrivandet.

 Johan Ring: Jag har knappt skrivit ett ord på flera månader, så jag hoppas väl snarare att julledigheten ska innebära att jag faktiskt får några minuter över till att plita ner några meningar.

Tillbakablick tjugohundrafemton (ett julrim)

Felicia9

Så är det december och endast tomten är vaken

och jag har funderat rätt mycket på den här saken

med att debutantåret snart hela har gått

och att jag har bloggat varje vecka i vått och i torrt.

 

Så vad blev egentligen resultatet här

av året som blev det roligaste i min författarkarriär?

Hur känns det som hänt nu? Hur ser jag tillbaka?

Och hur kommer ”2015” i framtiden smaka?

 

Det starkaste minnet är förstås releasen

även om jag timmarna innan var rätt under isen

av nervositet, men att få boken i handen

var den häftigaste känslan jag känt sen mor-dotter-banden.

 

Att få stipendie av Bergmangårdarna och få dela med likar

och att få skriva i Ingmars bibliotek och se hans pikar

i anteckningarna i Strindbergs verk, på väggar och golv

och få prata skapande med andra till klockan slog tolv.

 

Och att på Bokmässan finnas där med min bok,

få krama Conchita och springa runt som en tok

och träffa så många nya, skrivande vänner

och få dela med mig i ord av allt som jag känner.

 

Att få på gamla smärtor lägga på locket

och sedan få lyckan att se romanen bli pocket!

Och att få lära känna Fredrik, Johan, Thomas och Tina

och debutantblogga med alla peppande läsare fina.

 

Men ett av de starkaste minnena är nog ändå

att få påbörja nästa – bok nummer två

och att få fortsätta resan som nu tagit fart

och hitta nya läsare att kunna glädja snart.

 

Så 2015 smakar helt enkelt som ett lyckans år

med några sorgliga inslag om hur illa det går

när vi inte ser andra som varandras gelikar

och känner och lyssnar, istället för predikar.

 

Jag tror att litteraturen har en viktig roll där

för att väcka empati för vad livet innebär.

Så nästa Bokmässa när mina fötter ömmar bland borden

ska jag minnas: Vad vore vi människor om vi inte hade orden?

Ordet är ditt. Ett manifest.

Felicia9

Och så gick tiden så där alldeles fasligt för fort igen – och nu är det bara två ynka inlägg kvar (dvs två torsdagar) för mig innan det är dags att lämna över stafettpinnen till nästa års Debutantbloggare. Men det är något jag har funderat på, som jag skulle vilja säga till dig innan vi skiljs åt. Något jag vill få ur mig medan tid finns och som jag vill att du ska veta innan vi går in i nästa skrivar-år. Något som jag önskar att någon sagt till mig en gång och som jag måste påminna mig själv om – varje dag.

Så här kommer det – från mig till dig – ett ordmanifest:

***

Att formulera tankar i ord är en rättighet förunnad varje människa. Men många kommer att försöka övertyga dig om att du inte har den rätten. Att du först måste vara rätt, lära dig att stava korrekt, lägga orden i korrekt ordning, uttala dem korrekt, tänka korrekt.

Det är inkorrekt.

För du ska veta detta: Du kan. Låt ingen inbilla dig något annat – allra minst du själv. Även om orden ibland kan vara som trotsiga tvååringar och vilja kasta sig huller om buller utan någon som helst ordning, så ska du också veta: de är fortfarande dina. Ingen annans. Dina. Lek med dem, ha roligt med dem, låt dem hjälpa dig, reta dig, trösta dig, lär dig av dem. Använd gamla, upptäck svåra, leta upp galna, hitta på nya. De behöver inte vara perfekta i början, de behöver aldrig vara perfekta – de har rätt att finnas ändå. I alla former, kombinationer och situationer.

Precis som du.

Ett varningens ord bara – behandla dem varsamt. För ett slarvigt ord kan svida som ett vattnigt skavsår som aldrig läker. Så välj dem noga.

Men låt dina ord formulera världen, så som den ser ut för dig. Hjälp mig att förstå. Hjälp dig själv att förstå. Dela dina upplevelser, dina tankar, din oro, din glädje.

Och glöm aldrig, aldrig, aldrig: ordet är ditt.

Politiker – var är mitt kollektivavtal?

Felicia profil

Jag måste ta upp en sak som jag har funderat på mycket under det här debutantåret. Varför är inte författande ett riktigt yrke? Alltså ett riktigt yrke där jag kan gå till jobbet mellan 8-17, få en regelbunden lön, pension och kollektivavtal? Jag tror inte på dem som har inställningen att författare är någon speciell typ av människor som lider fram sina verk och inte behöver trygghet utan lever gott på inspiration och nudelsoppa.

Trots alla författare som finns i Sverige kan endast 100 personer leva på sina böcker (källa Tidningen Skriva) och snittlönen för de författare som gör det är 120 000 per år. Ändå är litteratur en så viktig del av vårt samhälle och att läsa är bevisat bra för allt möjligt, bland annat för att lära sig empati.

Så varför ser det inte ut så här:

När du som ung vuxen (eller för den del senare i livet) bestämt att du vill bli författare så söker du in till författarlinjen. Den är precis som läkarlinjen, jurist- eller journalistlinjen väldigt populär och det är en urvalsprocess för att komma in. Så du kommer in (eller pluggar upp dina betyg för att göra det) och läser till författare i tre-fyra år – och får under tiden lära dig allt om språk, genre, berättarteknik, dramaturgi, kreativitet, målgrupper, branschen osv.

Efter utbildningen får du diplom och söker sedan jobb som författare på ett förlag. På ett kommunalt eller privat bolag. Ni förhandlar fram en månatlig lön som både du och din arbetsgivare känner er nöjda med. Om ni är överens så skriver du på ett anställningsavtal och börjar sedan där nästkommande måndag. Du gör ditt jobb – dvs det din rollbeskrivning kräver – t ex att vart eller vartannat år leverera ett manus för utgivning. Som i vilka andra jobbprojekt som helst, så lyckas du extra bra med vissa projekt och mindre bra med andra.

Du kommer kl 8 och går kl 17 (eller jobbar skift om det passar dig). Du har betald semester 5 veckor om året. Du har pension och kollektivavtal. Du har ledig tid för familj, vänner och vila på kvällar och helger. Du får en dator, programuppdateringar, en telefon och andra verktyg som behövs för ditt yrke, sjuklön när du har influensa, kaffe vid fikarasten och kanske till och med en bulle på Kanelbullens dag. Ni har mässor, frukostseminarier och events som du är med på. Under tiden som du jobbar fram manuset (och senare även marknadsför dina tidigare) har du möjlighet att bolla med kunniga kollegor – researchers, redaktörer, marknadsförare, säljare, produktutvecklare och lektörer på förlaget. Det är ett teamwork och du och förlaget har samma mål att nå – att producera bra litteratur och sedan sälja den. Visst, det är inget lätt yrke, det ställer höga krav på dig, men du är anställd för just din talang och kompetens.

Varför, varför, varför är det inte så här? Jag är säker på att det inte bara skulle skapa bättre litteratur utan också tryggare och gladare författare. För kan någon förklara varför författare inte är värda samma sociala trygghet som andra yrkesgrupper?

Jag är öppen för svar (eller anställningsavtal) vilken dag som helst.

 

Boktrailers – en digital teaser för en analog upplevelse.

Felicia profil

När jag är lässugen (vilket är nästan jämt) går jag ofta in och botaniserar runt på boktrailer.se  Vissa är så fantastiskt bra att man vill springa i väg och köpa boken direkt, medan andra inte alls gör en nyfiken.

Boktrailers vara eller inte vara har debatterats flitigt, men inför pocketsläppet av Kanske imorgon ville jag ändå skapa en egen. Så jag gjorde en enkel variant i iMoovie, utan rörliga inslag med en lågmäld ton för att spegla stämningen i boken. Tre saker jag lärde mig på vägen:

  1. Det är svårt att skapa nyfikenhet i ord och bild utan att skriva läsaren på näsan.
  2. Precis som på omslaget är det bra att ha med blurbar, citat osv.
  3. Jag är mycket bättre på att skriva böckerna än att göra boktrailer för dem…

Oavsett – nu ligger den på YouTube och du hittar den här. Tyck gärna till! Och har du några bra tips om att skapa, dela eller tänka på när man göra en boktrailer, så dela gärna med dig i kommentarerna nedan.

 

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 15.50.07

PS. Vill du prata mer om boktrailers eller skrivande i övrigt? Kom till Österåkers bibliotek i Åkersberga på lördag kl 13 eller Sture bibliotek, Östermalmstorg (T-banan) kl 16 – där finns som sagt jag och några av mina kollegor från Debutantbloggen för författarsamtal. Hoppas vi ses!

Pockettoppen

Felicia profil

Dagens ord blir ”pockettoppen”! Inte som i en lista, utan som i att det är toppen med pocket. Relativt billigt, enkelt att ha med sig, lätt att ge bort. Jag läser visserligen böcker i alla former; ljudbok, inbundet, paperback, novellix – men att få se Kanske imorgon i pocketformat har varit en stor dröm. Därför känns det extra roligt att den – sedan igår – finns i bokhandeln i pocketformat!

Det var intressant att se hur processen från inbunden till pocket gick till. Dels att själva förhandlingen skedde mellan Pocketförlaget och mitt förlag Bladh by Bladh (med förfrågan till mig). När vi var överens gjordes en ny sättning inför tryck där vi hade möjlighet att ändra det vi vill. Jag fick också möjlighet att skriva ”extramaterial” till pocketupplagan där en intervju och en krönika lades till i slutet av boken.

Härligt också att Pocketförlaget ville behålla det vackra omslaget av Karolina Furtenbach, men med en lite annan typografi. De har även lagt till blurbar på framsidan från recensionen av TV4 Nyhetsmorgon.

Omslag

Inbunden version

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 15.20.04

Pocketversion

Och nu blir det reklam:

Vill du ha köpa ett ex? Gör det här eller kom förbi författarsamtalen med Debutantbloggarna på någon av följande orter, så signerar jag gärna:

Skurups bibliotek 21 nov kl 11

Österåkers bibliotek, Åkersberga 28 nov kl 13

Sture bibliotek, Östermalmstorg Stockholm 28 nov kl 16

Akademibokhandeln Linköping 5 dec

Varför jag älskar stvfel.

Felicia profil

I mitt första manus hade jag sådan ångest över att det inte skulle finnas några korrekturfel när den kom ut i bokhyllorna att jag knappt kunde sova. Nu när jag är inne på manus nr 2 tycker jag visserligen om att korrigera, redigera och se till att allt blir så bra som möjligt – men samtidigt tycker jag ändå att det är våra misstag som gör oss mänskliga.

Jag har också under debutant-året upptäckt hur vanligt det är med korrekturfel i stora verk av kända författare. Så när jag hittar dem blir jag inte ens irriterad längre, utan faktiskt rätt så glad. Det betyder att även stora författare – och förlag – gör fel ibland. Att de också är så uppslukade av berättelsen och det författaren försöker säga att de missar små detaljer. Det tycker jag är underbart.

Jag blir mer irriterad när jag som häromdagen lånar en bok av en känd författare på biblioteket och lite här och var hittar korrektur-markeringar över sidorna. Någon har alltså – i en bok som inte tillhör hen – gått in och markerat med rödpenna på de ställen där det finns ett stavfel eller fattas ett ord. Det gör att jag hajar till när jag läser. Det gör mig ofokuserad på berättelsen. Det gör att jag vaknar till ur mitt drömlika tillstånd där jag egentligen är på en annan plats, och börjar tänka på stavfel istället. DET irriterar mig.

Men jag har förstått att alla inte tänker så. Min man kan till exempel inte läsa vidare om han upptäcker ett enda stavfel i en bok eller att någon annan detalj (som att de kom från höger sida av Centralstationen när de faktiskt borde kommit från vänster) för att det förstör hela läsupplevelsen för honom.

Men jag tycker ofta att vi fokuserar för mycket på detaljer när vi borde fokusera på helheten – på boksidor som i livet. Som volontär på Berättarministeriet är jag ofta med på ordverkstäder och hjälper barn och unga att hitta till läs- och skrivglädje. I början är de så fokuserade på att göra rätt att de inte ens vågar sätta ned pennan. ”Hur stavas fåtölj?”

Vi försöker bolla tillbaka frågan: ”Hur skulle du stava det? Här finns inga rätt och fel, skriv på du bara så löser vi stavningen efteråt.” Det tar ett tag – för det ligger så djupt inlärt att man alltid måste göra rätt redan från början – men tillslut lämnar de stavningen och skriver fantastiska historier med en fantasi som jag blir grymt avundsjuk på.

Missförstå mig rätt, jag är språknörd, jag tycker absolut att det är viktigt att lära sig grammatik och stavning. Men det är inte det viktigaste. Att göra sig förstådd är viktigare. Att våga göra misstag är viktigare. Att förstå att de misstagen är en förutsättning för kreativitet. Och att först och främst fokusera på vad man egentligen vill säga.

Så vad vill jag säga? Bara att vi ska glädjas även åt våra misstag och fokusera på att skriva bra berättelser. Kanske ska jag låta några rebelliska stavfel vara kvar i manus nr 2 bara för att..?

 

Skärmavbild 2015-10-23 kl. 11.07.45

Ordnörderi

Felicia profil

En hobby jag har är att samla på ord. Ord som jag gillar känslan av och som jag kan lägga upp på instagram och använda i nästa roman. Det här debutantåret har jag hittat extra många ord som jag tycker om, som till exempel:

Eidetisk

Sömndrucken

Tambur

Pillelallerna

Men det finns ett ord som det här året har dykt upp lite extra många gånger. Och det är:

Prokrastinera

Dvs ett uppskjutarbeteende där man undviker något man borde göra (t ex skriva) och istället börjar göra andra saker (som att diska, sortera tvätthögen, mata katten, gå ut med hunden, kolla mejlen…) Något säger mig att många författare drabbas av prokrastinering lite då och då – ett tillstånd som man till och med, om det blir riktigt illa, kan söka behandling för på Karolinska institutet…

Så illa är det ju inte ställt än, men jag har små knep för att undvika prokrastinering och se till att jag sätter mig ned och skriver varje dag; som att stänga av telefon och internet och  att boka upp två timmar om dagen då jag bara skriver manus. En tid som inte är förhandlingsbar och som jag hanterar precis som om det var något annat viktigt jobbmöte. Det är uppbokad tid då jag inte får göra något annat än att skriva manus. Då jag är förbjuden att resa mig från stolen under två timmar. Ibland går det väldigt bra, ibland skriver jag bara skräp – men jag skriver. Så prokrastinera är både mitt favoritord och mitt värsta hot.

Vilket är ditt favoritord?

Lördagsenkäten: Vilka var de första ord du lärde dig att skriva?

Foto 2015-09-24 11 29 01 Johan Ring: Jag har tyvärr ingen aning.

Felicia profil Felicia Welander: Förutom de vanliga ”mamma”, ”pappa” och ”jävlar i min låda” så minns jag tydligt hur stolt jag var när jag var 6 år och kunde stava till ”Scooby doo”. Är fortfarande ganska stolt över att jag kan stava till det, faktiskt…

Ti blogg Christina Lindström: Jag har ingen aning men jag skulle tyvärr än idag inte kunna stava rätt till Scooby Doo (utan att googla) om så planetens framtid hängde på det.

Thomas Thomas Årnfelt: ”Cthulhu”. 

Fredrik  Fredrik Frängsmyr: De första ord jag kommer ihåg att jag skrev var när mina föräldrar ville öva skrivning med mej och min tvillingbror i snön när vi var ute och gick på isen. Vi skrev med pinnar i snön och orden vi skrev var snö och sol. Smiley smile
Men jag räknar också sommaren på mitt första jobb när jag lärde mig skriva ordentligt på tangentbord som en vändpunkt. När alla andra var på semester bestämde jag mig för att lära mig skriva snabbt och med rätt fingersättning. Jag gick från några ord i minuten till ungefär en triljon ord i minuten där jag ligger och puttrar nu. Orden jag skrev var för många för att ta med här men ojojoj va fort det gick.

Skulle du skriva om ingen läste?

Felicia9

Igår åt jag lunch med en vän som jag inte hade träffat på länge. Hon är lika passionerad över träning som jag är över ord – så det var i princip vad konversationen kretsade kring under hela lunchtimmen. Vi pratade framförallt om hur stor del av vår passion som ligger i att vi kämpar hårt för att uppnå ett mål och tillslut får någon form av bekräftelse på det vi gör. Så mitt i en tugga av pulled pork och broccoli, såg hon mig i ögonen och ställde frågan:

Om du visste att ingen någonsin skulle läsa – skulle du skriva böcker i alla fall?

Och jag blev helt perplex.

För först svarade jag ja. Ja, självklart skriver jag för mitt eget höga nöjes skull. Självklart behöver jag inte bekräftelsen av att bli läst och att någon ska visa tummen upp – sa jag och såg ned i min morotssallad. Men ändå skavde det.

Och redan till kaffet fick jag faktiskt erkänna att jag hade fel. Jag skulle nog inte skriva om inte målet var att någon skulle läsa. Inte böcker i alla fall. Absolut ord och dikter och andra uttryck för att få ned mina känslor på papper, men för mig är just böcker en dialog. En dialog som kräver att det finns en mottagare – någon som så att säga finns där ”i andra änden”. Någon som vill bli underhållen och berörd. Det är denna någon som får mig att orka igenom och att jobba på meningarna för att få dem så tydliga och vackra som möjligt. Det är denna någon som sedan sätter sin egen prägel på berättelsen i läsögonblicket och gör boken till ”vår” och inte bara ”min”.

Så tillslut fick jag erkänna att nej, jag skulle nog skriva – men inte böcker – om inte målet var att någon skulle läsa. Men svaret var inte enkelt.

Skulle du?

 

 

Gästbloggare: Josefine Lindén

Skärmavbild 2015-10-24 kl. 17.00.04

I april förra året debuterade jag med romanen ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”. I år har jag fyra böcker i bokhandeln. Nästa år släpps ytterligare tre. På nästan lika många förlag.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur detta har gått till. Tanken var att jag skulle skriva uppföljaren till min debut, men en biografi på en fotbollsspelare kom i min väg och den sålde så pass bra att jag kunde skriva ett tag till. Under samma period dök Johan upp. Han spelade i bandet på releasefesten för min debutbok, vi tog en fika och jag fick veta att han levt större delen av sitt liv som blind men nu plötsligt kunde se igen. Ni vet sånt man nämner i förbigående över en sojalatte sådär.

ELLER?

Jag var såklart tvungen att skriva hans historia och den släpptes nu i september på Ordberoende förlag. Boken heter ”Med egna ögon” och jag valde att skriva den i romanform, för att man lätt ska kunna ta till sig den här fantastiska människan, musikern Johan Häglerud. Boken innehåller allt från kärlek och tjejtrubbel till funderingar över hur mycket ytan egentligen ska få spela roll i våra liv. Och frågeställningar som: hur ser man egentligen någon i ögonen när man aldrig fått lära sig hur man gör?

Innan den fick jag också äran att skriva en barnbok för Idus Förlag. Tillsammans med ljuvliga illustratören Emma Ganslandt släpptes ”Stella & Kii” i maj. Det är en sann historia om när Stellas älskade kanin försvann men spårades upp över halva Stockholms innerstad av vår egen Siberian Husky. (Det är en hund. Som i vanliga fall inte alls spårar saker.). Jag ville göra en barnbok som mest var en fin historia. För att ibland behöver det inte vara mer än så. Svåra tunga VIKTIGA ämnen för barn krävs betydligt mer begåvat folk än jag till att behandla.

”Stella & Kii” får ni hemskt gärna köpa i julklapp till nån förresten! Jag har inte haft kraften att få ut den ordentligt, en separation under våren har tagit enorm energi och kanske har jag inte riktigt klarat att prata om barnboken just för att den lilla boken ligger så extremt nära mig. Den skildrar ju på ett sätt en del av mitt liv som inte finns längre.

Nåväl, en dag fick jag ett mail. Det var från en go Göteborgare som råkade vara redaktör och ägare till bokförlaget Pintxo som just strax innan råkat bli uppköpt av Natur & Kultur. Han hade hört talas om mitt intresse för sport i allmänhet och fotboll och AIK i synnerhet, och ville ses på kaffe. Vi kom riktigt bra överens från början och jag berättade om min vilja att skriva om den positiva supporterkulturen. Hans ögon började lysa lite såg jag fortsatte:

”Nä men jag tänker ju att det mest skrivs om slagsmål och våld och du och jag vet ju att vi är 25 000 på arenan som hejar men det är dom 20 som bråkar som får löpen. Jag är jävligt trött på att pekas ut som huligan. Så, jag tänker mig fyra supportrar, ungdomar, vi får följa deras liv på läktaren, den gemensamma kärleken till laget, hur de samlar in pengar till matchernas tifon i hinkar eftersom den verksamheten är helt utan stöd från fotbollsklubbarna. Hur de köper tyg, band och annat för just de pengarna, hur de sitter i nåns vardagsrum och syr 5000 flaggor av det tyget och hur de placerar ut dem på exakta platser innan match så att alla vi i publiken skapar det man kallar TIFO. Som höjer upplevelsen av matchen enormt. Hur detta är världens bästa fritidsgård och hur folk bör få veta att om inte fotbollen fanns, DÅ skulle kanske de här ungdomarna vara ute och härja Men det gör de inte nu. Just tack vare passionen för fotboll. Vad tror du om det?”

Han sa ja! Så just nu skriver jag på romanen ”TIFO” som släpps på Pintxo/Natur & Kultur i början av mars 2016. Utöver det släpps uppföljaren till debuten på Ordberoende förlag i september 2016, den heter ”Det lilla huset på Borneo” och är en Eat Pray Love-ig historia. Samma månad kommer också min biografi på fotbollsspelaren och musikern Mats Rubarth. En helt fantastisk person som förvånar mig varje gång vi ses. Och så thrillern då. En än så länge hemlig sak om indiska terrorceller som inte kunnat glömma Boforsaffären. Den första i en serie om Karlskogamorden.

Så livet har förändrats enormt sen debuten. Även om inte just debuten orsakat alla förändringar. Jag hinner inte jobba lika mycket med andras texter nu, vilket gör att jag lever på i stort sett inga pengar alls. Men jag tänker att det får vara så ett tag. Jag bor litet, lever litet, skriver förhoppningsvis stort. Så får det andra komma sen. Vad det nu är. Jag behöver ju faktiskt inte så mycket mer än mina barn och min katt. Och han, den där som kommit in i mitt liv och gjort mig lycklig. Men det är en helt annan historia.

 

Här är ett gästinlägg som Josefine skrev förra året när hennes första bok kom ut.  Följ gärna Josefine på hennes hemsida.

 

Lördagsenkät: Vilken var din första romanidé?

Ti blogg Christina Lindström: För mig var det just en (grumlig) tanke om Hälsningar från havets botten. Utgångspunkten var huvudpersonen Fille, hans pappa och hans farmor. Idén fick jag i personalrummet på Estetiska programmet på min före detta arbetsplats Sinclair, praktiskt nog bara någon dag före ett sportlov.

Thomas Thomas Årnfelt:

Skriver på min telefon på East Midlands Trains London – Nottingham. När jag fick min första (orealiserade) romanidé fanns inte smartphone, inte FB, inte ens internet – det ni…

Det var i tonåren. En fantasyroman om en man som drabbades av en förbannelse – en riktigt tragisk/sorglig historia. Blev bara några kapitel dock. Mitt första riktigt seriösa försök att skriva något av romanlängd ledde till att jag nu skriver på Debutantbloggen.

Foto 2015-09-24 11 29 01  Johan Ring: Det känns såklart olustigt att säga just den här veckan, men faktum är att min första romanidé handlade om en skolmassaker. Utförd av en tjej i högstadieåldern. Jag ville gå in i hennes tankar, se hur hon fungerade, vad som fick henne att göra det. Idag känns det minst sagt märkligt att minnas den gamla idén.

Fredrik Fredrik Frängsmyr: Min allra första romanidé var en komedi om dokusåpornas dokusåpa där hela planeten stod på spel om huvudpersonerna inte klarade sina uppdrag. Jag la ner idén ganska fort och började skriva om ett fantastiskt äventyr som utspelar sig i en liten skärgårdskommun nära dig. För ett år sedan hittade jag det igen och skrattade högt åt mina egna skämt i den och har sedan dess strukturerat om den, styrt upp den och är nu snart färdig med en läsbar version av den.

 

Felicia9 Felicia Welander: Det var en berättelse jag skrev i gymnasiet. Under vårterminen sista året fick vi välja ett valfritt ämne för vårt slutarbete och jag valde att skriva en thriller. Twisten med den berättelsen var att det var själva ”jaget” – alltså huvudpersonen – som man tillslut insåg var mördaren (något jag tyckte var otroligt smart innan jag insåg hur svårt det var att skriva på det sättet utan att läsaren skulle känna sig ”lurad” – och dessutom på bara tre månader). Kopiorna (som jag kopierat i kopieringsapparaten på pappas jobb) sålde som smör i skolan och gav mig blodad tand att skriva mer.

En rolig detalj är att när jag presenterade min första berättelse på scenen i den där skolmatsalen 1992, så hade jag lånat en fin, gammal läderfåtölj av en klasskompis för att sitta i. På min releasefest av Kanske imorgon i våras dök samme vän upp och gav mig just den där fåtöljen i present! Så nu är vi återförenade fåtöljen och jag – 23 år senare…