Gästbloggare: Frida Skybäck

DSC_0645Frida Skybäck debuterade 2011 med den historiska kärleksromanen ”Charlotte Hassel” som snabbt hittade en stor publik. Nu är hon aktuell med romanen ”Norrsken” som är första delen i en serie böcker om tre systrar i 1800-talets Lund. Dessutom har hon nyligen släppt en podcast om skrivande och författarskap tillsammans med kollegan Agnes Hellström. I dag gästbloggar hon på Debutantbloggen.

När jag för drygt tre år sedan började blogga på Debutantbloggen var jag novis i ordets rätta bemärkelse, men sedan dess har mycket hänt. Jag har skrivit ytterligare tre böcker, bytt förlag, lärt mig mycket matnyttigt om bokbranschen och dessutom startat en podcast om författarskap!

Att byta till Bonnierägda Forum var ett viktigt steg i min karriär. Jag har alltid drömt om att skriva en hel romansvit fylld av spänning, kärlek och mörka familjehemligheter där läsaren får följa en och samma familj under en längre tid i stil med Downton Abbey och Forum gav mig möjlighet till detta.

I maj släpptes den första boken i serien, ”Norrsken”, som nu även finns i pocket. Uppföljaren ”Polarnatt” är snart färdig och kommer i vår och efter det ska jag ge mig i kast med nästa bok. Livet är med andra ord både härligt och spännande!

Sedan jag slutade som debutantbloggare har dock frågorna om hur man gör för att skriva en bok och hur man blir utgiven fortsatt att trilla in. I ett försök att svara på alla frågor beslöt jag mig för att starta en podcast om författarskap tillsammans med min vän och kollega Agnes Hellström.

”Författarpodden” hade nyligen premiär och varken jag eller Agnes hade räknat med att det skulle bli en sådan succé. Det märks verkligen att skrivandet är en folkrörelse i Sverige för oavsett om vi diskuterar följebrev och bokkontrakt eller elaka recensioner och skrivprocessen väcker det starka känslor och engagerar våra lyssnare.

För mig personligen känns Författarpodden lite grann som en fortsättning på Debutantbloggen. Jag brinner verkligen för att dela med mig av det jag lärt mig om bokbranschen eftersom jag vet hur det känns att betrakta den utifrån, uppfylld av sina författardrömmar.

Lyssna gärna på Författarpodden och berätta vad ni tycker! Avsnitten finns bland annat på Itunes och Soundcloud.

/Frida Skybäck

Läs mer om Frida på hennes hemsida.

9789175033587

Tack för allt!

För mig kommer 2011 vara ett av de viktigaste åren i mitt liv. Jag har fått barn, fått bokkontrakt och gett ut min första roman. Det har varit fantastiskt roligt att dela med sig av den litterära resan här på bloggen och jag vill verkligen tacka för alla spännande kommentarer jag fått och alla diskussioner som uppstått.

Förutom kontakten med alla trevliga bloggläsare har jag även haft stort utbyte av mina två bloggkollegor Oskar och Annelie. Det är ensamt att vara aspirerande författare och författare (eller skribent ;-)). Många har behov av att lufta tankar och funderingar med andra likasinnade och av den anledningen är bloggen ett otroligt verktyg.

Förutom Debutantbloggen har jag även bloggat på Fridas författardrömmar sedan 2007, och det stöd och de kontakter jag fått genom bloggandet har varit ovärderliga på min väg mot utgivning. Självklart kommer jag fortsätta att blogga på FF nästa år, även om majoriteten av min ”lediga tid” just nu ägnas åt att skriva ännu en historisk roman som förhoppningsvis kommer ut sommaren 2012.

Jag kommer även fortsätta att läsa Debutantbloggen, för fyra nya, mycket intressanta debutanter tar över vid årsskiftet och det ska bli så spännande att se vad de gör med bloggen.

Tack allihop för att ni läst  och tyckt till, och lycka till med era egna författardrömmar! /Frida

Bör jag sluta läsa recensioner?

Det händer ganska ofta att man läser om författare/skådespelare/musiker som aldrig läser recensioner. Senast var det Noomi Rapace som i en intervju förklarade att hon inte vill veta vad som sägs om henne.

Tidigare har jag haft svårt att förstå den ståndpunkten, men nu blir det allt tydligare för mig vilken skada andras tyckande kan ge upphov till.

Jag har fått ett par recensioner, alla positiva och jättefina. Dock märker jag redan hur dessa har påverkat min skapandeprocess. När jag sitter och skriver börjar jag minnas omdömen jag läst och minsta kritik lägger sig likt ett gruskorn i skon och skaver. Jag vill inte att det ska vara så, jag önskar naturligtvis att jag kunde skaka av mig andras tyckande, men det går inte. I stället försöker jag anpassa mitt skrivande efter det jag läst. I vissa fall är detta bra eftersom en del feedback leder till utveckling, men för det mesta gör det bara skrivprocessen svårare. I slutändan måste jag ju ändå skriva min historia på mitt vis.

 

En klok författare sa till mig att en recension egentligen inte har något med mig eller min skapandeprocess att göra. När en bok är färdig tillhör den inte längre mig och då måste man lära sig att ”släppa taget” om den.

 

Jag tror att jag i framtiden ska försöka undvika att läsa regelrätta recensioner. Omdömen skrivna av vänner och bloggbekanta läser jag gärna. De är ju aldrig helt objektiva, men ger den energikick som kan behövas för att man ska orka skriva ett nytt manus. Även om man till mycket stor del skriver för sin egen skull får åtminstone jag även ut mycket av tanken på att dela min historia med andra och det sporrar att höra att andra underhållits av det jag skrivit.

Hur ser ni på recensioner? Det är ju trots allt bara ett subjektivt omdöme, så hur viktiga är de när ni köper böcker?

 

Hur snackar dina karaktärer?

En av de största utmaningarna med att skriva en historisk roman är talspråket och anledningen till det är naturligtvis att ingen egentligen kan svara på exakt hur en person talade. Förutom individuella olikheter ändrades även talspråket beroende på klass och geografisk tillhörighet. Dessutom fanns det många trender och något som var högsta mode att säga inom en krets en dag kunde vara direkt olämpligt en annan dag.

I ”Charlotte Hassel” valde jag tidigt att inte använda mig av gammal svenska utan i stället normalisera talspråket och t.ex. skriva av i stället för af.

Sjävklart har jag strävat efter att bara använda ord och uttryck som fanns på 1700-talet och jag har lagt mycket av min researchtid på att leta uttryck i SAOB som publicerats i en fantastisk onlinekatalog.

Tilltal är en annan sak som speglar sin tid. Vem duade vem, vilka tilltalade varandra vid förnamn och vilka titlar användes? Jag har t.ex. kommit fram till att ett barn inte duade sina föräldrar, men föräldrar duade sina barn och alla växlingar mellan ”du” och ”ni” komplicerar verkligen skrivandet.

Ett annat ”problem” är hur man, förutom tilltalet, markerar att någon tillhör en lägre klass. Måste alla som inte är av finare familj tala slang eller använda felaktig grammatik (”Han sa te mej att han gilla pärorna, å då sa ja te han att de va tur för han”) och kan vissa karaktärer ”tala talspråk” medan andra talar ”skrivet språk” (mej/mig)?

Som ni ser finns det väldigt många nötter att knäcka och det är inte alltid helt lätt att vara konsekvent. Något som jag själv har mycket svårt för är författare som skriver något slags konstlat ”låtsasspråk” för att de tycker att det låter ”gammalt”. När jag tvekar ställer jag mig frågan: vad blir enklast och mest naturligt?

Vad har ni för åsikter om talspråk i böcker och vad har ni själva stött på för språkproblem?

 

Jag vill ha lagom-recensioner!

Jag har haft turen att få en hel del recensioner, både av bokbloggare och av tidningsrecensenter. Omdömena har alla varit positiva, men de har även innehållit konstruktiv feedback, något som känns helt okej. Även om man drömmer om att bli ”hyllad” och få fantastiska betyg kan man ju inte förvänta sig att börja på toppen. Jag jämför mig gärna med en idrottsman som blivit uttagen till mitt första stora mästerskap. Kan jag räkna med att ta VM-guld på första försöket? Nej, knappast.

Men nu när jag skriver på bok nummer två tänker jag ändå att det är rätt så skönt att ha fått feedback på hur jag kan bli bättre. Hade jag bara fått ros och 5/5 i betyg skulle det kännas väldigt mycket svårare att skriva en uppföljare, men nu har jag i stället fått kommentarer i stil med ”jag ser fram emot nästa bok” och ”författaren har utvecklingspotential”, vilket gör mig taggad. Hade jag fått bottenbetyg och blivit totalsågad hade det nog inte heller känts så motiverande att skriva mer. Lagom är med andra ord bäst.

Att stjäla eller inte stjäla, det är frågan.

När jag har svårt att komma igång med skrivprocessen (och det har jag, genomlever just nu skriva-andra-boken-ångest) brukar jag läsa. Jag försöker välja ut litteratur som är i samma genre, tar upp samma frågor eller har samma stil som det jag vill skriva. När jag läser är jag ute efter två saker: att bli inspirerad och känna ”tänk om jag kunde skriva så där” och att bli peppad och känna ”så där kan ju jag också skriva”. Med andra ord behöver jag både djupa, välskrivna alster och lättsam underhållningslitteratur ;-).

Ett problem jag dock ofta stöter på är att min läsning inkräktar på min idéprocess. Så snart jag upptäcker något som påminner om det jag själv tänkt skriva börjar jag ifrågasätta min synopsis. Jag blir rädd att någon ska tro att jag stulit handlingen från en annan författare och börjar i värsta fall tvivla så mycket på min egen idé att jag försöker ändra den. Detta, har jag upptäckt, är dock inte det minsta produktivt.

Då jag skrev deckarmanus fick jag ofta höra att det var viktigt att läsa mycket annan kriminallitteratur, men ju mer jag läste desto mer inspirerades jag, om än omedvetet. Jag såg scener framför mig som jag senare insåg kom från andras böcker (t.ex. en hund som hittar ett lik i skogen).

Så, hur ska man egentligen förhålla sig till annan litteratur? Ska man låta sig inspireras och kanske till och med stjäla lite, eller ska man försöka skapa något helt eget? Går det ens att låta bli att influeras av sin omvärld?

Då man tänker efter är ju många succéer faktiskt inte helt egna eller unika. Ofta är de istället skapade av skarpsynta personer som identifierat en trend (Hundraåringen…/Forrest Gump, Cirkeln/Harry Potter-Twilight osv). och som är tillräckligt skickliga för att kunna genomföra idén på ett bra sätt.

 

 

Andra-boken-ångesten

Många gånger har jag hört talas om den välkända ”andra-boken-ångesten”. Själv har den dock aldrig bekymrat mig och jag har snarare undrat hur man, efter att äntligen ha blivit utgiven, har mage att klaga på någonting alls. Fram tills nu det vill säga, för nu sitter jag här med kontrakt, deadline och bokidé och känner mig just så liten och osäker som jag hört andra vittna om.

Varför är det då så svårt med bok nummer två? Jag kan ju bara svara på hur jag känner det och jag vet att en av anledningarna till att jag kunde skriva ”Charlotte Hassel” ganska ohämmat var att jag inte räknade med att bli utgiven. Färre spärrar med andra ord. Men vilka är då spärrarna som plötsligt har poppat upp?

För det första finns där något slags allmän rädsla att det aldrig kommer bli en andra bok, att jag helt enkelt inte kommer lyckas färdigställa ett manus. För det andra är jag grymt rädd att skriva ett andra manus som gör min förläggare besviken, hon som faktiskt trott på mig tillräckligt mycket för att ge mig ett bokkontrakt. Och för det tredje är jag rädd att göra mig själv besviken, att inte min skrivteknik och mitt språk har utvecklats och att jag i min andra bok inte lyckas förbättra de saker som jag fått kritik för.

Så, där har ni dem, mina allra största rädslor. 

Framtiden (och det där med drömmar)

I flera år drömde jag om att bli utgiven författare och när det otroliga äntligen inträffar är det lätt att tro att man kommer känna sig  ”helt nöjd”. Naturligtvis blir det aldrig så, så snart ens verk finns ute (om inte tidigare) börjar man sträva mot nästa mål.

Personligen har jag hela tiden varit mycket fokuserad på bok nummer två, som ”finns i huvudet” men som ännu inte hittat sin väg in i ett word-dokument. Men det finns även andra mål och drömmar. Jag drömmer om att bli läst, att bli rosad av kritiker, att sälja så bra att jag kan försörja mig på författarskapet, att få en agent som säljer min bok utomlands och att min bok ska filmatiseras (gärna i Hollywood ;-)).

Var kommer då alla dessa drömmar ifrån och hur pass realistiska är de?

Idag är det nog väldigt lätt att just få en bild av att filmkontrakt, försäljningstopplistor och utomlandslanseringar hör till vardagen för författare eftersom det är sådana framgångssagor som vi läser om i tidningen. Men jag är rätt övertygad om att majoriteten av alla författare aldrig kommer i närheten av ”den typen av framgång”.

En undersökning som jag hörde talas om pekar dessutom på att det idag, till skillnad från för tio år sedan, är ännu svårare att försörja sig som författare. De som vanligtvis tjänar mycket på sina böcker tjänar idag ännu mer och de som tidigare tjänade lite tjänar ännu mindre.

Med andra ord, heter du inte Läckberg, Mankell eller Guillou får du vara inställd på att bedriva ditt författarskap som en hobby, vid sidan av en alternativ karriär och jag undrar om det verkligen är det som alla andra aspirerande författare där ute egentligen drömmer om.

Vem behöver Yoda?

Varje gång jag hör om någon som har en författare som mentor blir jag avundsjuk. Varför har inte jag någon inom bokbranschen som rådgivare?, tänker jag buttert. Men sanningen att säga har jag ju aldrig frågat någon om de vill bli min mentor och ärligt talat vet jag inte ens om det hade varit en bra lösning för mig.

Min skrivprocess är mycket privat, jag vill absolut inte visa en endaste mening för någon innan jag känner att ett manus är någorlunda färdigt och när jag väl är där har jag redan personer jag litar på som läser.

Men kanske finns det andra uppgifter för en mentor? Att peppa och ge stöd, att komma med generella tips och bidra med kontakter? En sådan mentor hade jag gärna haft och när jag tänker efter har jag kanske redan det.

Under min väg mot utgivningen har nämligen ett flertal vänliga själar engagerat sig i min skrivdröm utan att jag bett om det. Författaren Katerina Janouch har uppmärksammat mig på sin blogg, Anders Jacobsson har skrivit en uppmuntrande kommentar på Fridas författardrömmar, Camilla Läckberg och Malin Persson Giolito har peppat och kommit med tips och Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm har delat med sig av sina debutantvåndor. Många av dessa har även fått utstå mer eller mindre besvärliga frågor från mig som de snällt svarat på 😉 och deras input har betytt otroligt mycket.

En klassisk läromästare-lärjunge-relation kanske inte nödvändigtvis är att sträva efter? Idag är det ju relativt lätt att komma i kontakt med människor man beundrar via sociala nätverk så varför inte våga fråga? Släng iväg ett mail, en tweet eller en bloggkommentar. Det värsta som kan hända är trots allt bara att de inte har tid att svara.

 

Min debutsignering

Jag har gjort min första boksignering på bokhandeln Gemet i min hemby Örkelljunga.

Det var fantastiskt roligt att få sitta och sälja böcker ”live”, men jag måste erkänna att jag var riktigt nervös att ingen skulle komma. Som tur var hade bokhandlarna både skyltat och gjort annan reklam för signeringen så det dök upp mycket folk och jag sålde i snitt 1 bok var 3:e minut ;-).

Jag är i grunden ingen försäljare så jag är lite obekväm med att ”snacka in” min ”produkt”, men som tur var fick jag inga besvärliga frågor i stil med ”varför ska jag köpa din bok?”. De som kom hade troligtvis redan innan bestämt sig för att köpa ”Charlotte Hassel” och jag kunde i lugn och ro ägna mig åt att småprata.

 

Jag i skylten.

 

 

Bokhandeln hade gjort i ordning ett jättefint signeringsbord i entrén och vi var tvungna att tömma fönstret på böcker eftersom som många kom.

 

Är jag bättre än Strindberg?

Jag minns då jag under en svensklektion på högstadiet fick se en bild av ett av August Strindbergs manus (det kan ha varit Hemsöborna). Texten var handskriven i prydliga rader och jag undrade redan då hur det var möjligt att producera en hel bok för hand.

Häromdagen såg jag även en dokumentärfilm om Jan Guillou, i vilken han satt och knappade ner sin senaste roman Brobyggarna på en skrivmaskin.

För mig är det otänkbart att skriva en bok för hand eller på skrivmaskin. Jag är helt beroende av ordbehandlarens sökfunktion, möjligheten att enkelt klippa och klistra i texten och ersätta eller ändra på ord. Jag kan dock inte låta bli att undra om detta gör mig till en bättre eller en sämre skribent.

Å ena sidan kan jag tänka mig att delar av mitt manus hade blivit mycket rörigare än det är idag och frågan är om jag skulle lyckas reda ut det i ett kaos av hand-/maskinskrivna blad. Å andra sidan kanske jag hade varit ännu noggrannare under produktionen av ett hand-/maskinskrivet manus.

 

Hur skriver ni? Är dagens författare bättre än gårdagens tack vare tekniken, och finns det ens några författare kvar i världen som producerar texter enbart med hjälp av papper och penna?

 

 

 

 

 

En fantastisk dag

Fem dagar efter att min bok släpptes fick jag helt fantastiska nyheter. Tack vare ett stort intresse från boklådor och bokklubbar trycks min bok i en andra upplaga.

Det känns verkligen roligt att det går framåt och jag är naturligtvis jätteglad. Dock har jag ju aldrig upplevt det här förut så jag vet inte hur pass vanligt det t är att det kommer en andra upplaga. Jag vill också tillägga att det inte rör sig om något jättestort antal böcker.

Själv har jag flera gånger frågat andra författare i hur många ex. deras böcker tryckts bara för att få ett mumlande till svar. Tydligen anses det lika ofint att fråga någon om antal tryckta böcker som att fråga hur mycket någon väger och antalet böcker ses lite som en affärshemlighet.

Samma dag skrev jag dessutom kontrakt på bok nummer två. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att skriva en bok då man redan har kontrakt och det ska bli spännande att se om processen blir annorlunda.

Min releasefest i bilder

Här kommer bildebeivs från min releasefest i helgen.

Som sagt riktade sig den här festen till vänner och familj, dels för att det kändes rätt, dels för att jag inte känner något ”branschfolk” här nere i Skåne. Det var verkligen jättekul att fira boken och spännande att nu en stor del av mina gäster kommer läsa ”Charlotte Hassel”.

En av de märkligaste upplevelserna på festen var att signera mina böcker. Det är ju en speciell känsla som infinner sig när man inser att andra vill läsa det jag skrivit. I början kändes det även konstigt att ”kladda” i böckerna, men det tog bara ett par gånger för mig att få upp farten och sedan kände jag mig som en erfaren signerare ;-).

Det var väldigt roligt att signera böcker!

Glada vänner/bokköpare

Ett femtiotal personer fick plats i denna "lilla" lokal.

Vi skålade naturligtvis i champagne.

Jag uppvaktades med fantastiska blommor, champagne, vin och choklad. Kan det bli bättre?

Releasefest

I går hade jag en helt fantastiskt releasefest för min bok. Festen ordnade jag själv, eller snarare ordnade min familj festen och jag behövde i princip bara dyka upp.

Det var fantastiskt kul att presentera boken för vänner och familj och det ska bli så spännande att höra vad alla tycker om det jag skrivit.

Min förläggare skulle faktiskt ha flugit ner till Skåne för att delta, men blev tyvärr sjuk och fick ställa in.

I dag är jag väldigt trött och vaknade dessutom upp till att se mig själv på förstasidan på City Lund – en kort sagt märklig känsla.

På torsdag lovar jag att bjuda på bilder från releasen men nu ska jag nog gå och lägga mig igen.

Idag släpps min bok

Idag släpps officiellt min bok.

För ett par månader sedan föreställde jag mig att idag skulle vara en mycket speciell dag. Jag tänkte åka till en bokaffär, titta på boken och skåla i ett glas champagne precis som Carrie gör när hennes krönika annonseras på en buss i SATC. Men sanningen att säga har en del av upphetsningen runnit av mig.

Jag har redan varit i en bokaffär och sett boken. På söndag har jag stor releasefest (vilken jag lovar att rapportera från) som upptar mina tankar och dessutom är jag just nu helkoncenterad på att komma igång med skrivandet av bok nummer två. Jag är även med på morgonprogrammet på radio Malmöhus, något som inte är helt enkelt då jag har en 12 veckor gammal bebis som inte anpassar sina mat- och sovtider efter mammas intervjuer ;-).

Självklart är jag stolt och lycklig över det som jag har uppnått och jag längtar med skräckblandad förtjusning efter recensioner och omdömen, men mentalt har jag redan börjat fokusera på nästa utmaning. Kanske är det en skyddsmekanism. Jag brukade göra likadant när jag väntade på lektörsomdömen från förlag, fick jag ett ”nej” så gjorde det inte så mycket eftersom jag redan hade börjat på nästa bok. Synd dock att man inte kan njuta mer. Undra om det är så här för alla ”författare”.