Hur skriver man en sexscen?

I ett tidigare inlägg berättade jag att min mamma, som läste mitt manus innan det antogs, kommenterade de underutvecklade sexscenerna. Kanske var det just tanken på att mamma skulle läsa manuset som gjorde att jag inte vågade skriva mer ingående sexscener, men då hon var färdig med att läsa försvann den spärren. Dessutom tänkte jag att det här manuset, precis som alla andra manus jag skrivit, inte skulle bli utgivet och därför kunde jag skriva hur pinsamma sexscener som helst eftersom ingen annan skulle ta del av dem.

Jag tror att det just är tanken på att andra ska läsa som gör det så otroligt svårt att skriva bra sexscener. Dessutom finns det naturligtvis många olika ”stilar” att välja mellan och här följer några exempel:

Man kan undvika ämnet helt: ”De försvann in i ladan och en kvart senare ebbade deras röster ut i ett gemensamt stön”.

Man kan vara vetenskaplig: ”De kände ett djuriskt behov av att fortplanta sig”.

Man kan vara poetisk: ”Hans nektar fyllde hennes blomma”.

Man kan överdramatisera: ”Det var som om en symfoniorkester spelade i hennes kropp och han var dirigenten som styrde henne med fast taktpinne”.

Personligen tycker jag bäst om sexscener som faktiskt gestaltar vad som händer och hur det känns på ett relativt realistiskt sätt, men jag tror även att denna ”stil” är den svåraste att bemästra. I förra veckan frågade en journalist mig hur jag gjorde för att mina kärleksscener inte skulle bli ”sliskiga” och ärligt talat vet jag inte. Jag har gjort mitt bästa att få dem både spännande och realistiska, men hur de uppfattas av andra är det svårt för mig att avgöra. Och självklart är jag nervös för vad de som läser boken kommer tycka, för man vill ju varken bli kallad för en pryd fegis eller en snusktant.

Hur tycker ni att en sexscen ska vara och vilka bra respektive dåliga sexscener har ni läst?

Tips under skrivprocessen del två

PRODUKTION DEL TVÅ

När jag (efter mycket slit) har en färdig historia brukar jag själv läsa igenom hela manuset i pappersform för att få en helhetsbild och rätta slarvfel och logiska luckor. Efter det ber jag min mamma att titta på manuset. För mig är det värdefullt att få feedback från någon som jag vet är kunnig och ärlig, men samtidigt försiktig med sin kritik. Min mamma är väldigt bra på att peppa och samtidigt ge konstruktiv feedback som kan göra historien/språket ännu bättre. Några av de saker hon påpekade efter sin första genomläsning av Charlotte Hassel var bl.a. att vissa ord inte kändes tidsenliga (t.ex. kallade jag kalescherna för droskor och perukmakerskans salong för skönhetssalong) och att jag hade tjänat på att utveckla sexscenerna mer. När min syster sedan läste manuset påpekade hon också att det hade varit lättare att följa historien om man i början av varje kapitel fick veta när och var man befann sig.

Efter att ha omarbetat manuset ytterligare en gång kändes det så pass färdigt att jag kunde skicka in det till förlagen och i och med att manuset lämnade min hand anser jag att själva produktionen av manuset är färdig.

Mina bästa tips för den här delen av processen:

  • Skriv ut manuset och läs igenom det. Du får en mycket bättre helhetsbild om du läser det på papper. Dessutom är det lättare att göra anteckningar om saker som behöver förändras.
  • Hitta minst en person som vill läsa igenom ditt manus innan du skickar in det till förlagen. Försök be någon som läser mycket eller som själv skriver. För mig är det viktigt att personerna som läser mina manus ger konstruktiv feedback och förstår hur viktigt det är att inte vara alltför negativ. (Ju fler som läser desto bättre, men känn inte att du måste lyssna till alla förslag du får, det är trots allt ditt manus).
  • Anteckna alla ändringar du gör så att du håller koll på om du t.ex. bytt namn på en karaktär.

Säljtext

När ”Charlotte Hassel” blev en riktig bok och skulle säljas in var jag tvungen att skriva en mer utförlig beskrivning av handlingen. Alla som kämpat med följebrev vet att det inte är det lättaste att kortfattat beskriva sin bok, men att göra det utförligt är nästan svårare. När jag väl blev färdig insåg jag dock att den här typen av redogörelse hade varit jättebra i ett följebrev och därför delar jag nu med mig av den långa beskrivningen av ”Charlotte Hassel” (det som handlar om mig är skrivet av min förläggare).

Historisk kärleksroman i 1770-talets Stockholm

Charlotte Hassel är sexton år och hemligt förlovad med sin stora kärlek den unge adelsmannen Axel Gyllenstierna, men då hon en natt under dramatiska omständigheter tvingas fly och lämna landet skils de åt. Först tretton år senare, i april 1771, ses de igen på en bal på Stockholm slott. Charlotte, som numera är bosatt på ett gods i England, har nåtts av ett oroväckande bud och motvilligt begett sig tillbaka till Sverige. Väl där får hon åter bekanta sig med de människor hon en gång lämnat.

För Axel, som aldrig kunnat glömma sin första kärlek, ger det oväntade mötet upphov till en rad frågor. Varför försvann hans fästmö den där natten? Hur kommer det sig att hon nu uppträder under fingerat namn och varför har hon plötsligt återvänt hem? Sammanstötningen blir lika smärtsam för Charlotte som nu långsamt inser vad hon har gått miste om.

Från sitt nya hemland har Charlotte kunnat följa hur hennes familjs liv slagits i spillror, även om brevkontakten varit sparsam. Hennes far är död och modern och systern har avhysts från den gård som tillhört släkten i generationer. Dessutom pågår en maktkamp i Sverige då kung Adolf Fredrik avlidit och kronprins Gustav befinner sig i Paris. Charlotte beslutar sig för att försöka hjälpa sin familj att återfå Hasselgården, men hon upptäcker snart att det finns starka makter i Stockholms societet som motarbetar henne.

Charlotte Hassel är en begåvad, fängslande, kärleksroman om en ung kvinnas utveckling och väg till att finna kärleken.

Frida Skybäck har en unik berättarröst och förmågan att ge liv åt 1700-talets människor och miljöer så att de känns samtida. Hon debuterar med en fascinerande och spänningsfylld roman om en kvinna som möter svårigheter, gör sina egna val, bryter mot sin samtids konventioner och utforskar sin egen kropp och sexualitet.

Frida Skybäck (född 1980) är språk- och historielärare och arbetar på en internationell grundskola. Hon är bosatt med sin man i Lund. Frida Skybäck fick ett hedersomnämnande i Amelias kriminalmanustävling 2010 för sina texter. Hennes debutroman Charlotte Hassel utspelar sig på 1770-talet, en spännande tid som präglades av politisk oro, korruption och maktspel. Författaren attraheras av epoken eftersom den på många sätt är motsägelsefull. Å ena sidan kännetecknas den av strikta regler och hierarkier och ingenting var viktigare än en persons uppförande och anseende. Å andra sidan får 1700-talet många att tänka på vackra kläder, storslagen inredning, ett överflöd av lyxvaror och överklassens många gånger bekymmersfria leverne. Detta samtidigt som allmogen till stor del levde i fattigdom och misär.

En av grundstenarna i romanen är kärlekshistorien mellan Charlotte Hassel och Axel Gyllenstierna. Den börjar som en ganska oskyldig ungdomsförälskelse vilken, då paret på grund av olyckliga omständigheter skils åt, har hunnit utvecklas till djup och passionerad kärlek. På var sitt håll längtar Charlotte och Axel hett efter varandra, båda övertygade om att de övergivits av sin älskade. När de så möts igen kan de inte motstå den starka känsla som fortfarande finns dem emellan.

Under tiden de varit åtskilda har Charlotte förlovat sig och dessutom tagit sig en fransk älskare som gett henne ett sexuellt uppvaknande, men trots att hon redan är bortlovad har hon inte kunnat sluta tänka på Axel. Då de slutligen, regler och konvenans till trots, ger efter för det begär de har för varandra blir upplevelsen världsomvälvande. Dessvärre finns många hinder i deras väg och frågan är om kärleken verkligen kan övervinna allt?

En annan viktig grundsten i Charlotte Hassel är utmaningen att skriva om kvinnlig sexualitet på 1700-talet. Vad fanns det för upplysningar att tillgå när det gällde olika, sexuella preferenser och preventivmedel och vilka möjligheter hade en kvinna att tillfredsställa sina drifter? Under den här tidsperioden var det även brukligt med konvenansgiftermål som ofta var mycket svåra att upplösa, vilket naturligtvis inte betydde att kvinnor och män slutade att attraheras av varandra utanför äktenskapets ramar. Hur påverkade detta människors kärleksliv?

Trots att Charlotte Hassel är ett slags saga som erbjuder en viss verklighetsflykt innehåller den även en portion samhällskritik. Det var självklart för författaren att boken skulle ha en hjältinna som kunde representera dåtidens ledande kvinnor vilka på olika sätt nådde framgång, trots att de tvingades kämpa mot rådande sociala regler och nödgades använda de få medel som fanns tillgängliga för att skaffa makt och inflytande.

Charlotte Hassel är en fiktiv berättelse, löst baserad på verkliga händelser. Målet med romanen har varit att fånga den mycket speciella tidsandan samtidigt som författaren tagit sig vissa friheter för att kunna bygga upp en spännande historia.

Jag är livrädd


Nu är det inte långt kvar tills min bok släpps och när som helst kan den komma, den första läsarrecensionen. Det känns lite som att vänta på att ett plåster ska rivas av. Hur kommer det egentligen att gå och tänk om det gör ont?

Alla som skickat in ett manus känner säkert igen känslan: självförtroendet sviktar och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Kommer någon att förstå det jag skrivit, kommer någon att tycka om det och därmed bekräfta att jag faktiskt är bra på det jag älskar att göra allra mest?

Min rädsla arbetar på flera plan.

1. Jag är rädd för att någon/några kommer skriva så elaka saker om min bok att jag helt tappar tron på mig själv och aldrig mer vågar skriva igen.

2. Jag är rädd att boken inte fyller sitt syfte, att ingen kommer att skratta åt mina skämt, dras med i min kärlekshistoria och tycka att historien är lika spännande som jag gör.

3. Jag är rädd för att småfel förstör läsupplevelsen (när texten sattes delades t.ex. två ord utan bindestreck = särskrivning, en petitess som får mig att kallsvettas).

Nu har jag blottat mig totalt. Det här så här det känns att ge ut en bok, fantastiskt och läskigt på en och samma gång. Nu förstår jag dem som aldrig läser recensioner. Och de som kallar sina verk för barn. Det känns faktiskt så, som om Charlotte Hassel lever ett eget liv och jag hoppas att hon får den behandling som hon förtjänar.

Tips under skrivprocessen del ett

Nu när min debutbok Charlotte Hassel snart är här har jag tänkt allt mer på den långa process jag genomgick för att skriva boken. I mitt fall kan man rätt så lätt dela in processen i två delar: produktion och efterarbete. Här kommer en beskrivning av produktionsdelen:

Produktion – del ett

Alla mina böcker börjar med en idé. Ofta bygger dessa på en känsla eller en tankebild av något som intresserar mig. I Charlotte Hassel var det tanken på någon som efter lång frånvaro återvänder till sin hemort under falsk identitet som blev basen för boken. Historien drivs också av kärleksrelationen mellan Charlotte Hassel och hennes ungdomskärlek Axel Gyllenstierna.

Då grundidén är färdig börjar jag att bygga på med karaktärer och platser. När ska historien utspela sig, vilka personer behövs för att jag ska kunna berätta en historia, vad heter de, vilka är de och var befinner de sig?

Ganska tidigt i processen gör jag research om den specifika tidsperioden, miljön där historien utspelar sig och diverse kuriosa. Till Charlotte Hassel gjorde jag t.ex. mycket research om hur Stockholm såg ut på 1700-talet. Jag tittade på gamla kartor och läste miljöbeskrivningar och facktexter om hur människor levde.

Så snart jag har ett persongalleri och en bild av miljöerna börjar jag fundera på vilka scener som behövs för att berätta historien. Långsamt bygger jag upp ett kronologiskt händelseförlopp med hjälp av korta summeringar av kapitlen (t.ex. Charlotte träffar Marianne på ett café och frågar henne varför hon vill gifta sig med Moritz).

När detta så är färdigt sätter jag äntligen igång att skriva. Jag brukar börja med viktiga nyckelscener som ”sticker ut”. I Charlotte Hassel började jag faktiskt med det allra första kapitlet, men så är det inte alltid. När nyckelscenerna är färdiga bygger jag på med fler scener.

Jag korrekturläser regelbundet mina texter under processens gång. Om jag någon gång saknar inspiration läser jag istället. Jag vill dock absolut inte att någon annan läser mina texter innan hela manuset är färdigt!

Mina bästa tips för den här delen av processen:

  • Ha en målbild av det färdiga manuset och vad du ska göra med det. Kanske kan du be någon god vän att läsa det då det är klart eller göra en lista på de förlag du tänker skicka det till – allt för att motivera att du slutför det.
  • Hoppa över scener som känns svåra/jobbiga att skriva. Börja med de du är sugen på och skippa att skriva kronologiskt om det gör att du kör fast. När du sedan har x antal färdiga sidor blir det lättare att motivera skrivandet av de svåra scenerna.
  • Lär känna dina karaktärer väl. Kanske kan du rita en bild av hur de ser ut och lista deras egenskaper? Ju bättre du känner dem desto lättare/roligare blir det att skriva om dem.
  • Bli inte stressad av att det tar tid. Jag kan hålla på att planera en bok i flera månader och ibland behöver hjärnan en skrivpaus för att lösa problem.
  • Pröva dig fram. Kanske måste en karaktär bytas ut eller slutet ändras. Var öppen för att historien tar dig till en plats du inte hade planerat och våga experimentera med olika tempus och berättarröster.

Media

För första gången i mitt liv försöker jag marknadsföra en produkt. Ett sätt att göra detta på är att höras/synas i media. Jag har ingen som helst mediaträning och mitt enda verktyg är mitt sunda förnuft (som för det mesta fungerar som det ska ;-)).

Den senaste tiden har jag intervjuats av Helsingborgs Dagblad och Radio Kristianstad angående min debutroman Charlotte Hassel och jag har redan hunnit lära mig en hel del.

HD kontaktade mig efter att de blivit tipsade om min romandebut och Radio Kristianstad hörde av sig efter att de läst om mig i HD. Då jag gjorde radiointervjun via studio i Malmö ville även Radio Malmöhus boka in en intervju med mig.

Saker jag lärt mig hittills:

* Att synas i media ger ringar på vattnet eftersom journalister bevakar varandras rapporteringar.

* Det är bra att ha ha en bild av vad man vill förmedla innan man intervjuas.

* Är man nervös kan man be att få frågorna intervjuaren kommer ställa i förväg (fast det är inte säkert att han/hon vill ge ut dem).

* Om det finns en särskild fråga som man inte vill svara på kan det vara bra att förbereda vad man ska säga om man får den.

* Ge reportern information i förväg (t.ex. beskrivning av ”produkten”), så slipper du ödsla tid på att berätta om saker som du redan presenterat i text.

Saker jag kommer tänka på inför nästa intervju:

* Att inte använda samma ord för många gånger (lyssna på radiointervjun och räkna hur många gånger jag säger precis, absolut och otroligt).

* Att nämna titeln på min bok fler gånger.

Beställningsbar

Då har det äntligen hänt! Jag har kommit ett steg närmare min författardröm och det faktum att jag snart kommer ha en bok utgiven blir allt mer verkligt.

Från och med nu går min bok att beställa från internetbokhandlarna! Jag är så stolt och glad att jag knappt tror att det är sant. Vilken känsla! Helst skulle jag vilja ringa till Bokus och Adlibris och berätta mer om Charlotte Hassel, men jag vet inte hur mycket de skulle uppskatta ett sådant samtal ;-).

Samtidigt väntar jag med spänning på att höra vilka bokhandlare som kommer köpa in min bok. En kedja har redan gjort en beställning och bara det är helt fantastiskt.

De senaste tre åren har jag, på väg till och från jobbet, passerat en bokaffär och min stora dröm har alltid varit att jag en dag ska ha en bok liggande i deras fönster. Kanske kommer den att slå in!

 

Omslaget på min debutbok

Ett viktigt steg i utgivningen av en bok är formgivningen av bokens omslag. För mig som debutant var detta en väldigt spännande process att få vara med om. Då jag fick se förslag på omslag med bokens titel och mitt namn på kändes det faktum att jag skulle bli utgiven för första gången verkligt.

Jag vet inte hur det ser ut på andra förlag men jag fick vara delaktig i omslagsprocessen från början till slut.

Det första vi gjorde var att välja en formgivare och efter att vi diskuterat olika alternativ frågade min förläggare en formgivare om den hade möjlighet att göra mitt omslag. Den tackade ja och vi började att bolla idéer. Jag ville gärna ha ett kvinnoansikte på omslaget och det blev utgångspunkten för de olika förslagen.

Då formgivaren skapat två potentiella omslag fick vi se dem och ge feedback. Båda var otroligt fina och efter att vi diskuterat hur de kunde utvecklas bestämde vi oss för att gå vidare med det ena. Jag deltog aktivt i den här processen och vi var överens om det mesta. Hade vi inte varit överens hade jag dock överlåtit de stora besluten åt min förläggare eftersom jag inte har någon erfarenhet av bokförsäljning och marknadsföring.

När framsidan var klar formgav formgivaren även resten av omslaget och infogade baksidetexten som jag skrivit och en bild på mig och små detaljer som färgen på pärlhalsbandet och bokens titel justerades.

Här ovan ser ni resultatet. Vad tycker ni? Blir ni sugna på att läsa den?

Syns jag så finns jag

Jag har ingen som helst utbildning i marknadsföring och ska jag vara helt ärlig har jag inte heller någon kunskap om hur man marknadsför sig. Dock förstår ju även jag att när man säljer en produkt (i detta fallet min debutbok Charlotte Hassel) gäller det att försöka nå ut till en potentiell publik. Om ingen vet att min bok finns kommer ingen heller att läsa den.

Hur gör man då detta? Hur når man ut till en publik?

Har man redan blivit publicerad kommer förmodligen några av de som gillat mina tidigare alster att vilja köpa mina nya, men detta är som sagt min debutbok.

Samma sak gäller media, har man redan en eller ett bar böcker under bältet är media betydligt mer intresserad av en än om man är debutant. Som ny författare får man snarare själv jaga media.

Inte heller kommer jag ut på ett storförlag som har massor med pengar att satsa på enorma reklamannonser i Stockholms tunnelbana.

Jag vet ju att min bok är bra och att många kommer tycka om den, men hur ska jag kunna kommunicera detta till marknaden?

Några idéer?

Refuserad

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över mina avvisade manus förrän en journalist frågade mig hur många gånger som jag egentligen har refuserats.

Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte exakt. Jag brukar säga att jag refuserats fyra gånger och att det är mitt femte manus, Charlotte Hassel, som antagits. Sanningen är dock att de fyra första manusen refuserats av fler än ett förlag, så troligtvis är jag uppe i en 10-15 riktiga refuseringar (förlag som vill läsa om manuset om jag arbetar om det eller som aldrig svarat räknar jag inte ;-)).

Frågan är då varför jag tycker att det är lite pinsamt att ha refuserats. Jag menar, hur ofta är man framgångsrik första gången man gör något? Hur många förväntar sig att en idrottskvinna ska vinna guldmedalj första gången hon tävlar, eller att någon ska lära sig ett nytt språk på första försöket?

Att skriva en bok är inte enkelt och att lyckas med konststycket att skriva en som är tillräckligt bra för att ett förlag ska vilja ge ut den är ännu svårare. I princip har alla författare någon gång refuserats och de flesta har gått igenom samma långa process som alla vi andra med författardrömmar. Dessutom antas de flesta manus bara av ett förlag, vilket innebär att många fantastiska böcker också har refuserats.

Ska jag vara helt ärlig är jag, i retrospektiv, faktiskt ganska glad över mina refuseringar. Hade mitt allra första manus antagits hade jag inte alls varit lika beredd på att hantera branschen som jag är idag. Under min resa har jag lärt mig jättemycket och den kunskapen hade jag inte velat vara utan.

 

Så nästa gång du får ett nej, försök se det som en positiv erfarenhet som för dig ett steg närmare utgivning!

Hur blir du bäst?

Som lärare vet jag hur viktig arbetsmiljön och -sättet är för att eleverna ska lyckas. Vissa föredrar kortare lektioner, andra längre. En del vill ha starka lampor och formell inredning, andra mysljus och soffor. Det finns de som koncentrera sig bättre om de får tugga på något, andra om de jobbar i grupp och diskuterar det de arbetar med eller lyssnar på musik.

Samma sak gäller naturligtvis dig och mig. Vi har alla olika preferenser och ju bättre vår arbetsmiljö är desto mer effektivt kan vi skriva.

Jag föredrar att sitta skönt, gärna i en soffa, med filtar och kuddar runt mig. Jag koncentrerar mig (dessvärre) bäst om jag har något att tugga på och jag vill ha kraftig belysning. Helst arbetar jag i längre pass och jag måste ha det absolut knäpptyst omkring mig.

Varför berättar jag det här? Jo, därför att jag tror att man måste reflektera över sin egen metod för att kunna bli bättre. Som idrottsman analyserar du ständigt hur du ska göra för att utvecklas och enligt mig har även vi som vill bli duktiga på att skriva mycket att vinna på att utvärdera vår egen process.

Själv har jag nu en stor utmaning framför mig eftersom jag ska försöka skriva min andra roman samtidigt som jag är i föräldratjänst (dvs. föräldraledig) och jag lär varken kunna arbeta i längre pass eller ha det knäpptyst omkring mig. Lovar att rapportera om hur det går!

Den lidande konstnären

Jag sitter i min lilla lägenhet i Montmartre i Paris och knappar på min Royal från 1924 som jag köpt på en närliggande loppmarknad. Det metalliska ljudet från tangenterna ekar mellan väggarna.

Allt som finns i rummet är en obäddad madrass på golvet och ett mindre bord med en tillhörande pinnstol och det är på den jag sitter och skriver. En gardinstång är fäst över fönstret, men istället för ett puffigt arrangemang hänger där bara ett lakan som jag slängt upp för att inte störas av det som pågår utanför.

Jag skriver fort, så fort att jag ibland inte ens hinner uppfatta orden som rinner ur mig. Dagarna har flutit samman och jag vet inte säkert om skimret jag kan ana på himlen är morgon- eller kvällsljus, men det spelar ingen roll för jag har fångats av min egen historia.

Ur glaset som står framför mig tar jag en klunk rödvin och ser mig omkring. De blommiga tapeterna på väggarna är inpyrda av rök och har antagit en gråaktig ton och i kokvrån hägrar ett berg av smutsig disk. På golvet framför ytterdörren ligger en hög med obetalda räkningar och jag vet inte om det är dem eller vinet som får det att svida i magen.

Det finns så mycket jag borde göra, men istället för att resa mig upp fortsätter jag att trycka ner tangenterna och ser hur orden formas på det gulbleka pappret. Varje mening jag får ur mig ger upphov till en bultande värk i bröstet, varje stavelse skaver i själen. Men. Jag. Måste. Fortsätta. Skriva. Det är ett tvång jag inte kan undfly, ett måste för att överleva.

 

När jag tänker på författare tänker jag på den lidande konstnären. Sanningen är dock att det inte räcker med att lida för sin konst om du vill kunna försörja dig på den. Rollen måste kombineras eftersom du även måste kunna se dig själv som en produkt som ska säljas. Hur går detta egentligen ihop? Kan man förvänta sig att en riktig, plågad konstnär ska svida om till kostym och diskutera försäljningssiffror eller sitta på Coop Forum och signera böcker? Jag har en teori om att de flesta som skriver både är konstnärer och försäljare. Själv har jag nog tidigare till större delen varit konstnär, men ju mer jag lärt mig om branschen desto mer har marknadsföraren i mig växt och nu består jag nog till 30-40% av försäljare och 60-70% av konstnär.

Hur ser din fördelning ut?

Följebrevet som ledde till utgivning

Annelie presenterade i ett tidigare inlägg följebrevet hon skrev till det förlag som gav ut hennes debutbok och jag tänkte svara genom att göra samma sak.

Följebrevet kan skapa stora problem eftersom det ofta förstoras upp och ses som viktigare än det faktiskt är. Jag känner skribenter som väntar i månader med att skicka in ett manus just för att de har problem med att formulera följebrevet. Och visst, ett följebrev kan fånga en förläggares intresse, men det får inte din bok utgiven. Jag har självt tillbringat många svettiga timmar med att försöka skapa det perfekt följebrevet, bara för att komma fram till att det faktiskt inte spelar någon avgörande roll.

Ett följebrev bör innehålla en presentation av dig (om förläggaren inte redan vet vem du är) och ditt manus samt beskriva på vilket sätt ditt manus är unikt/varför det är intressant att ge ut. Naturligtvis är det bra om du kan få ditt manus att låta spännande och läsvärt, men mer än så krävs inte. Min poäng är: stressa inte upp dig för mycket över följebrevet!

Här kommer det mail jag skickade till min förläggare Eva Fallenius på Frank förlag som ledde till att mitt manus Charlotte Hassel blev antaget:

Hej Eva!

Jag har skrivit ett nytt manus i form av en historisk kärleksroman med arbetsnamnet Charlotte Hassel, som jag hoppas att du vill läsa!

Historiska kärleksromaner är mycket framgångsrika i många andra länder, men i Sverige verkar marknaden ännu inte ha kommit igång. Efter att min bloggvän Simona Ahrnstedt gjort stor succé med sin Romance-debut Överenskommelser blev jag inspirerad att själv utforska genren. Målet med Charlotte Hassel är att erbjuda ett stycke verklighetsflykt i form av en spännande och underhållande historia.

Charlotte Hassel utspelar sig på 1700-talet och innehåller allt en bra historia kräver; spänning, familjedrama, sex, kärlek, hämnd, korruption och maktkamper. Som historielärare är det viktigt för mig att allting är tidsenligt och jag har därför lagt ner mycket tid på att göra research och försökt skapa så realistiska miljöer som möjligt, även om jag naturligtvis också tagit mig vissa friheter för att kunna bygga upp en god historia.

Här följer en kort beskrivning av manuset:

Charlotte Hassel

Charlotte Hassel är sexton år och hemligt förlovad med den unge adelsmannen Axel Gyllenstierna, men då hon en natt under dramatiska omständigheter tvingas fly och lämna landet skils de åt. Det ska dröja tretton år innan de ses igen på en bal på Stockholm slott. För Axel, som aldrig kunnat glömma sin första kärlek, ger mötet upphov till en rad frågor. Varför försvann hans fästmö den där natten, hur kommer det sig att hon nu uppträder under fingerat namn och varför har hon plötsligt återvänt hem? Sammanstötningen blir lika smärtsam för Charlotte som långsamt inser vad hon har gått miste om och trots att det gått så lång tid plågas hon fortfarande av minnena från den där förfärliga natten. Då hon från oväntat håll får hjälp beslutar sig Charlotte för att försöka ställa allting till rätta igen, men har Axel verkligen förlåtit henne för det som skett och kan hon bara överge det nya liv som hon skapat för sig?

Jag är mycket öppen för konstruktiv feedback och arbetar gärna mer med manuset. Hör av dig om du har några frågor!

Vänligen Frida Plasencia Skybäck

Hur micket får man stavva fel?

För någon vecka sedan skrev Oskar ett inlägg om hur viktiga hans alfaläsare som korrläser hans manus är för honom. Själv har jag, för första gången i mitt liv, genomlevt att redigera och korra ett manus inför utgivning. Detta är en process som många författare bävar inför, förmodligen eftersom det innebär otroligt hårt arbete som man aldrig blir riktigt färdig med. För det är precis så det känns när man redigerar, så snart man kommer till sista sidan så är det bara att börja om från början igen och vid varje genomläsning hittar man nya saker som behöver ändras eller som kan snyggas till.

Ett dunderfel jag gjorde när jag skrev Charlotte Hassel var att göra indrag med hjälp av mellanslagstangenten istället för tab-tangenten vid varje nytt stycke och vid talstreck. Andra misstag var att jag inte i förväg hade bestämt om jag t.ex. skulle särskriva tidsadverbial som igår eller använda la eller lade respektive sa eller sade. När man skriver en hel bok under en längre tid och inte bestämmer den här typen av saker i förväg så händer det lätt att man blandar olika former istället för att vara konsekvent.

Efter att ha genomgått processen och tillbringat löjligt mycket tid på att välja mellan la och lade kan jag inte hjälpa att undra hur många misstag en potentiell läsare accepterar. Är det okej om det finns små slarvfel, om man är inkonsekvent eller om det saknas en bokstav eller ett skiljetecken? Hur mycket står en läsare egentligen ut med innan han/hon förlorar förtroendet för författaren och slutar läsa? Jag är övertygad om att alla som skriver en bok vill att den ska vara så felfri som möjligt när den trycks, men efter ett tag blir man blind för sin egen text och det är lätt att missa de enklaste saker.

Har ni någonsin slutat läsa en bok för att språket inte håller eller den har för många fel och vems ansvar är det egentligen att ett manus som går till tryck är tillräckligt ”färdigt”?

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare