Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Skriva och läsa (och nyttja streamingtjänster), har vi ju kunnat göra trots pandemin. Men jag har inte träffat min mamma sen i oktober. Då gick vi, helt i hennes anda på två stora konstutställningar på samma helg. Sen stängde allt ner. Jag är tacksam över att mamma lever, men jag saknar både henne och att gå på museum och galleri.

Foto: Lydia Putkinen Tappert

26 mars öppnade Moderna Museet öppnade igen. Jag hängde på låset, det vill säga, var snabb med att boka biljetter för att se den underbara Giacomettiutställningen. Det var härligt, men litegrann som att spotta en törstig kamel i halsen. Jag vill ha mer! Vi kan väl leka att allt är bra igen, och att jag får bestämma. Då bestämmer jag att det finns weekend-interrail och att flera av de konstnärer jag helst vill se ställer ut samtidigt.

David Hockney: Domestic scene

Jag flexar ut från jobbet, sätter mig på tåget en fredagsmorgon och åker ner mot kontinenten. Första stoppet blir Danmark, och Louisiana där en David Hockney retrospektiv just har öppnat. Äntligen får jag se de där ömsint målade vita sockorna på riktigt. Jag äter en god lunch i kaféet och dricker ett iskallt glas vitt vin innan jag åker vidare ner längs kusten. Med raska steg går jag från Köpenhamns Hovedbanegård till Statens Museum for Kunst. Medan jag tar mig fram genom stadskärnan nyktrar jag till.

Kerry James Marshall: Slow Dance

Min vän Anna-Liisa har fått rast från den filminspelning hon jobbar på, och väntar utanför museet. Vi kramas innerligt, sen går vi in och ser Kerry James Marshall-utställningen. Båda blir berörda av hur ömsint han skildrar människor, och förtjusta i mönstren i hans målningar. Efteråt äter vi middag och pratar ikapp, sen följer hon mig till tåget.

Nästa morgon vaknar jag i Paris, på Gare du Nord. Efter en stärkande frukost bestående av en café creme och en pain au chocolat beger jag mig till centre Pompidou.

Paula Rego: Utan titel.

Paula Rego är en jävla knock-out, särskilt målningarna hon gjorde för att skildra villkoren för kvinnor som går genom illegala aborter. Alla konstintryck gör mig inspirerad. Jag hittar en sylta där ägarens hund inte morrar åt mig. Efter en chevre chaud och ett strävt glas rödtjut överväger jag att ta in på hotell. Datorn har jag med och det vore skoj att skriva i Paris, i alla fall ett dygn. Men nej, jag ska vidare.

Ett Eurostar tåg tar mig till London på bara några timmar. Det är härligt trångt på tunnelbanan som tar mig till Tate Modern, som har kvällsöppet. Jag letar upp Rothko-rummet. Det är stilla därinne. En vithårig dam sitter där, liksom uppslukad av konsten.

Markt Rohko: Black on Maroon

Jag smyger in, och sätter mig tätt intill. Sen bara sitter vi där bredvid varandra. Mamma och jag.

Ett glas vitt på Neverland

Jag har nog varit lite svävande här på bloggen kring var någonstans i processen mitt manus befinner sig, delvis för att jag varit osäker själv. Men här kommer en uppdatering. I vintras, under ett digitalt förlagsmöte föreslog Systerkonspirationen att jag skulle kapa den sista femtedelen av boken. På så sätt besannades profetian från den insiktsfulle skrivlärare som redan på 10-talet konkluderade: ”Gudrun, ditt manus är för långt, men det är kanske bra. För då har förlaget något att skära bort.”

Detta med att ta bort de sista kapitlen var inte gjort i en handvändning. Att trycka på delete är ju enkelt, men att hantera konsekvenserna kräver en del tankearbete. För två veckor sedan skickade jag en omarbetad och förkortad version till Agnes och Sara. De svarade med att föreslå tid för möte. Den här gången ville de ses IRL, på ett impopulärt sunkställe med infravärme.

I väntan på förlaget

Igår eftermiddag var det dags. Jag var först på plats på pub Neverland. Hann beställa ett glas vitt. Hann fundera över hur det skulle bli om Agnes och Sara ville stryka de kvarvarande femtedelarna av manuset. Rent formellt skulle de kunna göra det. Jag har nämligen inte hållit min del av avtalet. Min deadline är passerad för länge sedan.

När de kom inledde de vänligt med att fråga hur mina tankar gick kring texten. Sen beskrev de olika saker de uppskattade med det jag skrivit. De ska jag inte upprepa här för då skulle ni tycka att jag skröt.

Agnes och Sara, mina kära förläggare, redaktörer med mera.

Vi gjorde en plan för hur vi ska jobba vidare under våren, med sikte mot att ha boken klart någon gång under sensommar/tidig höst. Och så hade de med ett kontrakt med ett nytt sista datum för inlämning av tryckfärdigt manuskript. Ja, som ni hör var det ett utmärkt möte. Vi var ense om allt, utom en liten detalj. Titeln. Men det ska jag tänka på senare. Nu ska jag glädjas åt att det verkar som att det faktiskt blir en bok. Och passa på att njuta av några dagars relativ frihet. På fredag kommer jag få ett mejl med de första kapitlen, proppfulla (?), med kommentarer. Sen är det bara att kavla upp ärmarna och börja knåda igen.

Jag tar med en dikt nästa gång vi badar

Glad påsk kära läsare. Vad har ni haft för er under helgen? Ätit godis? Jobbat skift? Läst påskekrim, eller kanske till och med skrivit på en egen deckare? Själv har jag befunnit mig i ett glapp vad gäller skrivandet. Den typ av glapp som uppstår när man lämnat ifrån sig en omarbetad version av sitt manus och väntar på feed-back från förlaget. En blandning av utmattning och vilsenhet infinner sig lätt i såna lägen. Vad ska jag nu ta mig till? För den som skrivit som en tok, finns det ju mycket att ta tag i när manuset vilar i andras händer. Mycket som blivit försummat. Hus, hem, familj, yoga och brödjobb kanske ni tror att jag syftar på, men nej jag menar poesin.

Lyriken har spelat en sekundär roll i mitt liv jämfört med prosan, både vad gäller läsande och skrivande. Men för ungefär ett år sedan hände något. Jag stötte ihop med Lina, som jag tidigare mest träffat på fester hos en gemensam vän. Så här i efterhand minns jag inte riktigt hur orden föll, men vi bestämde oss för att ses och ta ett vårbad. Efter det där första doppet, nämnde Lina att hon inte läste så mycket poesi. ”Jag tar med en dikt nästa gång vi badar”, sa jag rusig efter badet, ”så kanske du får upp smaken för lyriken.”

Vår badplats, fotad av Fia Sjöström

Några dagar senare badade vi igen, och då hade jag med mig Klaus Rifbjergs Dikter från Amager. Veckan efter var det Eva-Stina Byggmästars, Nattmusik för dadgsländor som fick hänga med. Bad, kaffe och poesi varje lördag blev min och Linas grej. Sen anslöt Fia, och så Marijke. Att läsa poesi högt ger möjlighet att smaka på orden och rytmen istället för att hasta över raderna med ögat. Att avnjuta poesi tillsammans med andra kan bjuda en genväg in till andra slags samtal än de slentrianmässiga om hur det går på jobbet, eller hur det är med barnen.

Ibland har jag känt mig lite excentrisk där jag stått och deklamerat. Vid vår badplats löper ett populärt promenadstråk, de flesta går förbi i rask takt med lurar i öronen utan att ta någon notis om mig. Men det händer att förbipasserande registrerar vad som händer, och ler uppmuntrande. Vissa tycks lystra, och sen gå vidare med en strof ringlande runt sig som ett slags osynlig girlang. Ibland stannar främlingar upp. För några veckor sedan ville en dam filma mig när jag läste Maria Wine. Och lägga ut på Facebook. Jag sa ja till allt, på det där jovialiska sättet jag gärna har efter lyckat bad.

De första månaderna var det ganska lätt att hitta lämpliga dikter. Jag inspekterade helt enkelt min bokhylla. Sen fick jag börja jaga poesin. Köpa Claes Andersson, Louise Glück, Werner Aspenström och Göran Sonnevi. Reservera på bibliotek. Följa poesikonton på Instagram.

Werner Aspenström, Regnar gör det alltid. En av mina favoriter.

Sen krävde lyriken att få vara med i andra sammanhang också. Att bara ha umgänge på lördagar var tydligen inte tillräckligt. Så jag skrev några dikter och rev av dem på en gårdsfest. Knåpade ihop en inflyttningshaiku till Peter, och så en till Elin. Ställde upp i en tävling i vakpoesi, vilket väl ändå får betraktas som en rejäl punktinsats i poesins tjänst. Sen behövde jag fokusera på romanen.

Men det var tydligen inte helt ok. Jag har inte fått promenera ifred den sista tiden. Meningar har trängt sig på. Satser som inte har något med Läsåret att göra, och inte med något annat romanprojekt heller. Var ska jag göra av orden? Det här lämpar sig inte för att skicka in till förlag, möjligen kan det passa som estradpoesi i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid. Men att bara hålla på och vänta på att pandemin ska vara över är inte en fruktsam strategi. Så nu i påsk har jag öppnat ett eget poesikonto med text och film. Korta grejor, under en minut. Inga redaktörer inblandade. Ingen verkshöjd. Bara lite ord. Titta gärna in på gudrunfurumarkopen på Instagram. Och tipsa mig gärna om andra poesikonton, kanske era egna?

Om några dagar ska jag träffa Systerkonspirationen och få höra vilket skick de bedömer att Läsåret är i. Efter mötet kom troligen prosan väsa åt lyriken ”du fick nästan hela påsken, nu är det min tur.” Men oavsett hur mycket jobb som kvarstår med debutromanen vet jag en sak. På lördag kommer jag bada med mina vänner, dricka kaffe, och läsa en dikt.

Den intensiva hatkärleken (och en liten kvartalsrapport)

Nu har vi snart rattat Debutantbloggen i tre månader. Dags för kvartalsrapport. Jag hoppas att ni kära läsare, trivs i vårt sällskap. Själv är jag positivt överraskad över hur givande det är att utforska det här formatet. Men framför allt är jag glad över att jag blev hoptussad med Caroline, Anna, Mattias och Ann. De skriver så generöst, finurligt och intressant, var och en med sitt temperament och penna. Numera läser jag alltid Debutantbloggen till morgonkaffet för att få en bra start på dagen. Ibland förvånas jag och lär mig nytt. Ibland är igenkänningen hög, som när Mattias skrev om behovet av att göra nytta kontra önskan att ägna sig åt konsten.

Vänligen observera hur elegant Bill knyter ihop tematiken samt leker med betydelsen av verbet ”come”

Det är inte bara jag och Mattias som våndats över detta. Artisten och låtskrivaren Bill Callahan (då under namnet Smog), har skrivit en låt på temat, med den koncisa titeln To be of use. Den berör mig så pass att jag fällt en och annan tår till den. Men, och nu har vi definitivt lämnat kvartalsrapporten och gått över till dagens tema, det finns också en del av mig som stör mig på Bill Callahan. Varför? Jo, så här håller jag på: jag söker mig till kulturmänniskor för jag behöver deras allvar, och sen irriterar jag mig på att de tror att Konsten är det märkvärdigaste som finns. När jag lyssnar på Bill som drömmer om att vara till nytta tänker jag att om han verkligen vill vara till nytta kunde han lägga gitarren åt sidan. Han skulle kunna börja jobba som renhållningsarbetare istället. Utbilda sig till förskollärare. Bli klimataktivist eller gå till närmsta mansjour och erbjuda sina tjänster.  

Bengt af Klintberg, några år efter debuten

Att det finns fler än jag som kan störa sig på kulturmänniskor är ingen nyhet. Bengt af Klintberg (mångsysslare som främst är känd som folklivsforskare), var med om följande när han som nydebuterad ung poet firade midsommar på släktens landställe, sommaren 1959. Tillsammans med två jämnåriga tjejer hade han rott ut till en ö i den lilla sörmländska sjön Uttran. När de skulle ta sig därifrån insåg Bengt att en åra, samt årtull saknades. Han såg två släktingar ro därifrån, och ropade ut sin nöd över sjön. ”Skriv en dikt”, ljöd svaret. Bengt hade blivit utsatt för ett practical joke. Ett skämt med undertoner, för vad uttrycker denna handling om inte en önskan om att sätta den diktande Bengt på plats? En gissning från min sida är att lustigkurrarna avundades den charmige och välformulerade Bengt sen innan. Nu hade han två flickor i sällskap, medan de själva ägnade midsommarafton åt att ro runt i sällskap av varandra.

Martina Montelius, foto Bertil Ericson.

För några år sedan lyssnade jag på ett författarsamtal där Jens Liljestrand intervjuade Martina Montelius. Hon berättade om när hon i sin ungdom jobbat inom barnomsorg och fått skäl att tro att ett av barnen levde tillsammans med åtminstone en förälder med alkoholproblem. Martina blev bekymrad, pratade med en äldre ordinarie personal och undrade om de inte skulle göra något. Hon blev avfärdad. Det där var inget att bry sig om. Martina förklarade nu på scen långt senare, att incidenten följt med henne och att hon ville skriva för de som likt det där barnet levt i utsatthet. Jättefint, eller hur? Nej, återigen aktiverades den där lilla, arga delen av mig, den där som är så trött på kulturmänniskor som tycker att de göra världen en tjänst genom att skildra andras olycka. Barn behöver först och främst vuxna som vågar agera. Socialtjänstlagen, 14 kapitlet första § säger att vid minsta oro för att ett barn ska man göra en anmälan, inte, för att knyta an till Bengts retsamma släkting, vid minsta oro skriv en dikt.

Om Martina mot förmodan skulle läsa detta vill jag hälsa att jag högaktar dig, och förstår att det är en jättesvår sits att vara ung och grön vikarie. Jag gör inte din berättelse rättvisa när jag återberättar den såhär summariskt. Men det här handlar, som så mycket i mitt liv, mer om mig än om dig Martina. Jag hyser en hatkärlek till kulturvärlden, så intensiv att den genomsyrar min debutroman. Och när jag nu brer ut mig såhär gör det mig kanske lika självbespeglande som Bill Callahan. Dessutom skriver även jag om andras olycka. Som ni kanske märker, allt det här är inte riktigt klart för mig ännu

Den sansade, mogna delen av mig vet att ibland behöver man först och främst en åra, ibland först och främst en dikt. För att ett samhälle ska fungera krävs både en fungerande socialtjänst och beroendevård, vuxna som vågar ta barn på allvar, samt människor som skriver och sjunger. Den som skriver sången är inte vare sig mer eller mindre värd än den som lyssnar på sången.

Undrar ni hur det gick för Bengt midsommarafton 1959? Han hanterade situationen galant. Bara för att man skriver lyrik behöver man ju inte vara helt världsfrånvänd. Med den enda åran paddlade han sig och flickorna, mot den uppgående solen.

Angående risken att tjata hål i huvudet på sina vänner

Stockholm 22 mars 2021

Kära Ann!

Om du gått ända tillbaka till början av Debutantbloggens historik har du sett att upphovsmännen, Augustin Erba, Kalle Dixelius och Kevin Frato formulerade sina inlägg som brev till varandra. En mycket trevlig tradition som verkar ha dött ut. Som en hommage till dem, blir nu dagens inlägg ett brev från mig till dig.

Vilhelm Hammershöi

I förra veckan undrade du om det är möjligt att tjata hål i huvudet på andra redan innan boken kommit ut. Jag vill härmed besvara din fråga med ett nej. Dina vänner, törs jag påstå utan att känna dem, har redan förtjockade skallben. Alla dessa signaler som möter dem dagligen via sociala medier, signaler av typen ”titta jag har ett barn som är kladdigt om munnen”, ”titta, jag är i naturen”, ”titta jag har läst en debattartikel och håller med”, alla dessa signaler har bidragit till en ökad förkalkning och förhårdning av deras kranier. Dina inlägg som påminner dem om att du skrivit en bok, och att den heter Någon annans tidsfördriv och att den kommer ut på Polaris i juni kan komma dagligen, utan att skada någon fysiskt.

Jagvill också försäkra dig om att ditt beteende är helt normalt för en debutant år 2021. Problematiskt blir det först om du i nära relationer oupphörligen basunerar ut att det nu är en dag mindre till din release, utan att vilja lyssna på sådant som dina närstående vill förmedla om sig själva och sina liv. Trots att vi aldrig träffats är mitt intryck av dig att du inte behöver oroa dig för detta.

Men, om du ändå känner att du inte trivs med ditt agerande vill jag uppmärksamma dig på att det går att vara en annan typ av författare. En Donna Tartt som inte ger intervjuer. En John Edward Williams som lever tillbakadraget, men sen bli kult efter sin död.

Det går också att göra så som de unga svårmodiga männen i min hemstad gjorde under min tonårstid. Ann, nu tror du kanske att jag könsgeneraliserar, men i mitt minne fanns det flera skrivande killar, men bara en tjej med författardrömmar i Norrköping på 80-talet. Hon hette Maria Hede och debuterade 20 år gammal på Bonniers! Mitt trettonåriga jag, var som du säkert förstår extremt imponerad av Maria. I hemlighet drömde jag om att bli som hon. Men, nu var det ynglingarna jag tänkte på som eventuella förebilder för dig när du jobbar på ditt manus nummer två.

Har du skrivit ett synopsis? Släng det. Skriv istället då och då, när du känner dig inspirerad. Ställ datorn åt sidan. Införskaffa en svart anteckningsbok, en sån där med vaxduksliknande pärmar och en röd kant runt pappret. Hittar du ingen? Ja, då får det väl bli en Moleskine. Förvara den i innerfickan på din svarta kavaj. Slutför aldrig något. Skicka inte in till förlag. Ta upp anteckningsboken när du är på fest och druckit några glas Parador. Läs högt, och länge ur din svarta anteckningsbok. Men om du gör så här kan jag inte ansvara för följderna. Jag vet inte om dina vänner klarar detta. Kanske kommer du tjata hål i huvudet på dina vänner på ett nygammalt och samtidigt litteraturorienterat sätt.

Varma hälsningar Gudrun

Hur är det att vara gift med en författare ?

Ångest, skrivkramp, deadlines och hybris. Hur står någon ens ut med att leva tillsammans med en författare? Anhörigperspektivet saknas på Debutantbloggen tycker jag. För att råda bot på det intervjuade jag äkta paret Johan Ehn och Mats Strandberg.

Johan är skådespelare, regissör, författare och före detta Debutantbloggare. Han gav senast ut den gripande bladvändaren Hästpojkarna på Lilla Piratförlaget. Mats är författare och som skrivit både för barn, ungdomar och vuxna. Han är fenomenal på att iscensätta skrämmande berättelser i till synes vardagliga miljöer. Mats nästa roman, Konferensen, (jag blir lite nervös bara av titeln), kommer ut på Norstedts i vår.

Mats och Johan tar en tillfällig paus från ältande och självtvivel

Gudrun: Även om ni är framgångsrika och begåvade utgår jag ifrån att ni, som de flesta av oss kan uppleva skrivprocessen som stundtals ganska påfrestande. Hur hanterar du eventuella stressattacker/utbrott av självtvivel etc från din makes sida?

Mats: Haha! Varje gång jag börjar på en ny bok tror jag att jag har glömt hur man gör, eller att jag har slut på ord, eller att det här är gången som jag råkar avslöja för mig själv och resten av världen att jag är en bluff. Jag har insett att det hör till min process, hur mycket terapi jag än går i. Och ja, det är skitjobbigt för Johan att lyssna på mitt ältande. Jag försöker lära honom att det är okej att sätta gränser. Det är skönt för mig också. 

Johan: Mina självtvivel resulterar ofta att jag sluter mig och tystnar, inte heller så konstruktivt. Men med åren lär vi oss att hantera varandras nojor bättre, stötta där vi kan och undvika att trycka på vissa ”knappar”.

Mats: Grejen med att skriva böcker är att när man väl är klar glömmer man snabbt hur svårt det var, hur jobbigt det var, hur mycket man tvivlade. Så jag och Johan försöker påminna varandra att vi har känt likadant förut och att det inte var sant då heller – det blev en bok till slut. 

Gudrun: Många av Debutantbloggens läsare kämpar med att hantera både brödjobb, föräldraskap, kärleksrelation och skrivande. Hur förklarar man på ett bra sätt för sin partner att man trots alla måsten vill prioritera just skrivandet ?

Mats: Jättesvår fråga att svara på. För att kunna skriva en bok tror jag man måste vara lite besatt. Jag kan förstå att det verkar obegripligt utifrån, för någon som inte har någon liknande drivkraft. Men å andra sidan tycker jag inte att en partner ska behöva förstå ett behov för att kunna respektera det. Det borde räcka med att säga “jag behöver det här för att må bra”. 

Johan: Jag tror också att det är viktigt att prata ihop sig kring planering. Vi försöker ha vissa förhållningsregler kring skrivtider när vi har ”semester”. Till exempel att vi bara ska skriva fram till lunch och sedan göra något tillsammans. Men ibland måste man bara få ”köra på” och då är det skönt att ha någon som fattar.

Gudrun: Tänk dig följande scenario: Du vaknar vid femtiden på morgonen av att det luktar cigarettrök i lägenheten. Du hör ljudet av tangentknatter. Frenetiskt tangetknatter. När du går upp sitter din make och skriver. Han stirrar på dig med lysande ögon och berättar att han har flow. Han har börjat skriva på en autofiktiv romansvit som bland annat kommer innehålla detaljerade beskrivningar av de perioder i livet när du mått som allra sämst. Du inser att du hamnat i samma situation som Linda Boström, när Karl-Ove Knausgaard skrev Min Kamp. Hur reagerar du?  

Mats: Haha, för det första skulle jag bli skitsur för att Johan börjat röka igen (och jag skulle förmodligen tända min första cigg på sju år). Men jag skulle faktiskt försöka lita på honom och hans förmåga till gränsdragningar.

Johan: Jag håller med – han har mitt förtroende att använda mitt mörker. Och jag vet ju redan att jag skulle få höra honom vrida och vända på texten hundra varv innan den gick iväg.

Gudrun: Vilket annat författarpar skulle ni vilja bjuda hem på middag, och vad skulle ni vilja diskutera med dem? 

Mats: Jag har träffat Siri Hustvedt på en middag, och hon var allt jag hoppats på. Hon och Paul Auster får gärna komma på middag, tycker jag!

Johan: Om man får använda en tidsmaskin så tänker jag att Allen Ginsberg och Peter Orlovsky hade varit spännande! Ted Hughes och Sylvia Plath hade nog inte heller varit så tråkiga att prata med – kanske just om tvivlet på sin egen röst och förmåga. ”Kreativitetens värsta fiende är tvivlet på sig själv” är ju ett av Sylvias citat.

Middagsgästerna: Paul Auster och Siri Hustvedt

Mats och Johans svar fick mig att inse det självklara. De saker som de lyfter fram som viktiga; att planera tillsammans, att ha förtroende för varandra och att respektera den andres behov gäller ju i alla relationer, oavsett om skrivandet är en del av dynamiken eller ej. Det verkar ändå ganska härligt att vara gift med en författare. Eller två.

Det här var första gången jag intervjuade någon, så jag vet inte riktigt vad som är kutym. Tror ni Mats och Johan skulle tycka att jag gick över gränsen om jag föreslog att vi skulle leva tresamt? Det är det där med semestrarna som lockar. Att få skriva fram till lunch, och sen göra något tillsammans. Kanske i deras hus i Spanien? Jag ser framför mig ett stärkande dopp i havet efter förmiddagens skrivande. Sen handlar vi på marknaden och förbereder en god måltid. Gästerna är Siri Hustvedt och Pauls Auster. Maten är utsökt och konversationen spirituell. Den inkännande Paul uppmärksammar att jag är tystlåten. När jag förklarar att jag, känner mig blyg bland alla dessa välformulerade författare påminner Johan om Sylvia Plaths ord, ”kreativitetens värsta fiende är tvivlet på sig själv.” Jag känner mig förstådd.

Den åttonde mars

Womens March 2018 Sansat plakat som dessutom rimmar.

Den internationella kvinnodagen blir annorlunda i år. På grund av pandemin kommer jag avstå från att demonstrera och ropa slagord. Jag kommer kanske inte ens gråta. Det brukar jag annars göra den här dagen, för få saker gör mig så rörd som åsynen av människor som går samman för att bekämpa orättvisor.

Snitsig formulering, pose och stil. Foto: Chelsea Denien

I och för sig är jag så lättrörd att det räcker med att titta på foton. Tårarna har runnit medan jag letat bilder till det här inlägget (de kommer från pinterest och jag har tyvärr dålig koll på upphovspersoner). Och när jag tänker efter så kanske jag inte demonstrerat även om det var möjligt. Jag har en ambivalent inställning till samordnade protester, eftersom jag aldrig tycker mig kunna stå för precis alla åsikter som framförs. Min skräck är att hamna i närheten av en militant falang som ropar drastiska slagord, typ ”skär kuken av torskarna.” Jag vill hellre skandera mindre våldsamt, till exempel: ”polisanmäl alla torskar,” eller, ”förbättra vården så att människor i prostitution kan få snabb och effektiv traumabehandling efter de övergrepp som torskarna utfört.” Som ni förstår är jag helt olämplig som agitator. Jag vänder och vrider på saker för mycket.

Till och med det här charmiga fotot har jag invändningar emot. Jag instämmer tveklöst i att Toxic är en av Britneys bästa låtar. Och toxisk manlighet låter ju inte trevligt. Men är det verkligen säkert att herrarna Bloodshy och Avant som skrev och producerade Toxic, inte har ett uns av det där giftiga i sig? Förmodligen har de det. För mörka tankar och värderingar, det har vi alla.

Miss Billington. Kärnfullt formulerad önskan (även om jag har en del funderingar kring suffragetternas våldsamma metoder)

Så med den här läggningen är det kanske inte så förvånande att jag blev hispig en bit in i manusarbetet, när mina förläggare hade synpunkter på narrativet i mitt manus. Ideologiska, feministiska synpunkter. Det verkade som att de ville att jag skulle skriva en annan sorts bok än den jag höll på med, en bok där feminismen erbjöd något slags lyckligt slut till min huvudperson. Jag visste att en välkänd feministisk profil medverkat på en av deras releaser. Tänk om de förväntade sig samma tvärsäkra retorik från mig som hon brukade producera? Och vad visste jag egentligen om skrivande, och om feminism? Tänk om Systerkonspirationen skulle åtala mig för kontraktsbrott på grund av bristande lojalitet? Eller ännu värre titta besviket på mig.

Kvinna med megafon i Storbritannien

På ett förlagsmöte luftade jag lite av mina farhågor. Sara och Agnes tittade inte besviket på mig. Tvärtom ledde det här till ett intressant samtal om feminism, och att jag förstod mer av hur de tänkte kring texten. De ville (såklart), inte att den skulle skrivas på slagordsprosa. Jag har fortsatt att gestalta berättarjagets upplevelser av kön och klass precis så kladdigt, bökigt och grumligt jag förmår.

Jag hoppas kunna skriva en bok som kan läsas som en feministisk roman, men också som en roman om klassklyftor, litteratur, familjerelationer och vänskap. Med mera. Skönlitteraturen har ju den fördelen att den kan vara full av nyanser och tveksamheter, och i mycket skapas tillsammans med läsaren.

Indiska kvinnor protesterar efter ännu en gruppvåldtäkt

Det finns annat jag hoppas på också, så här på internationella kvinnodagen. Jag hoppas att världen ska förändras. Jag hoppas att jag en dag ska få berätta för psykologstudenter som kommer till mitt jobb på studiebesök att jag tidigare ägnade en stor del av min arbetstid åt att hjälpa tonåringar som varit utsatta för våldtäkt. Jag hoppas att studenterna ska titta chockat på mig, men att jag ska kunna lugna dem med mina ord. ”Jag förstår att ni blir upprörda, ledsna och arga av att få veta att sexuellt våld varit så utbrett. Men gläd er åt att saker går framåt och att det nu för tiden är det ytterst, ytterst ovanligt att män våldtar.”

Tidspress, regler och iskallt vatten? Ja tack.

I vanliga fall brukar jag läsa andras poesi, och efter badet. Foto: Fia Sjöström

Min vän Lydia hade skickat en länk. Det gör hon ofta. Hon är en person som sprudlar av tankar på mer eller mindre omöjliga saker vi kan ta oss för. Jag exemplifierar: inför vårt anspråkslösa, coronaanpassade nyårsfirande bildbombade hon mig. Inspiration inför nyår, skrev hon. Sen kom en drös svart-vita foton, troligen tagna i Hollywood på 30-40 talen, där kvinnor gick ner i spagat iförda aftonklänningar eller simmade i gigantiska champagneglas.

Nu var det fredag i februari och Lydia tipsade om ett evenemang ordnat av en förening i Skellefteå,  Mörkrets och kylans glada vänner. De gällde en tävling i vintersim. Den gren som Lydia tyckte jag skulle delta i var vakpoesi. Jag skrattade för mig själv medan jag läste. Det här vara bara för knasigt. Jag blev glad av tanken på vakpoesi. Glad av att veta att det fanns entusiaster som försöker göra något bra av den mörka och kalla årstiden. Det här gången skulle jag säga ja.

 Reglerna var tydligt uppsatta. En dikt på max 30 sekunder skulle läsas. Den skulle handla om mörker, kyla och glädje. Den skulle framföras i badkläder (anständiga), samt i huvudbonad (oklart varför). Och så i en isvak då. Jag hade ju vinterbadat tidigare. Och läst poesi. Nog borde jag klara av att kombinera dessa två aktiviteter.

Jag räknade ut att jag behövde filma mitt bidrag nästa morgon för att kunna skicka in det i tid. Begränsningarna, och tidspressen gjorde paradoxalt nog att skapandet kändes kravlöst. Jag visste att jag ville skriva ett slags tröstedikt till någon som varit utsatt för ett övergrepp. Det gjorde tilltalet givet, jag skulle rikta mig till ett du.

Jag prövade orden tyst för mig själv, under jobbdagen och i tunnelbanan på väg hem. Frysa. Kall. Freezereaktion. Tjälen. Mörker. Svartnar. Svärta. Och så skulle ju glädjen vara med också. Där dök kvicken upp, den gyllene, vibrerande tingesten från Harry Potter. När Harry i sin första quidditchmatch fångar kvicken ja, då är han lycklig, och stolt över sig själv. Den känslan ville jag förmedla. När jag kom hem från jobbet spelade jag in dikten, lyssnade och bytte ut några ord. Mumlade den för mig själv. Det gällde ju att kunna den utantill, utan att staka sig. Nog för att jag gillar att bada men med tanke på kylan, det här måste bli rätt på en tagning.

Nästa dag var det dags. Minusgrader, snö och strålande solsken. Mina badkompisar, Marijke och Fia var på plats, redo att att filma. På plats var också ett stort grabbgäng. De var vinterbadare av den där typen som ganska högljutt uppmuntrade varandra att vara i så länge som möjligt. När jag bad dem att vara tysta medan jag hoppade ner i vaken och läste en dikt, ja då trodde de nog att jag drev med dem.

Fia ställde sig på isen, redo att agera kamerakvinna. Jag började känna mig lite orolig. Tidigare hade jag ju bara doppat mig i vaken. Skulle jag klara 30 sekunder. Hur skulle det kalla vattnet påverka min andning och röst. Men det här var inte rätt tillfälle att ge efter för tvekan. Allt för konsten tänkte jag, och klättrade ner. Jag fick ur mig orden i rätt ordning och tog mig upp utan allvarligare köldskador.

Egentligen är min poesi endast tänkt för att höras, men för er kära läsare gör jag ett undantag. Ni besparas, (eller förvägras det beror på hur man ser det), alltså åsynen av mig i baddräkt. Så här blev dikten.

Kvicken

Svärtan bakom dina ögon

Det är hans mörker du ser

Tjälen i dig djupnar

Det är hans kyla du känner

I gömstället bakom ditt hjärta

Vibrerar den gyllene kvicken

Den får han aldrig

Mitt bidrag gick vidare, från kval till final. Vann gjorde jag inte, men jag fick glädjen att se andra galningar som läste posei i vak. Det fanns också en gren för musiker, mycket imponerande, särskilt de som spelar blåsinstrument. Här finns ett litet inslag från SVT. Ja, på det hela taget var det här en upplevelse som gjorde mig varm om hjärtat. Det ska bli intressant att se vilket av Lydias kommande förslag jag nappar på.

Och, märkte ni vad som just hänt? Jag har skrivit en text om vinterbad utan att antyda att jag är extra förträfflig och hälsosam för att jag regelbundet sänker ner kroppen i kallt vatten. Kan det vara första gången under hela vintern 20/21 som något sådant händer? Oj, oj bäst att jag slutar nu, det rycker i fingrarna de vill forma meningar som innefattar orden ”den bruna fettvävnaden.”

Överlycklig och livrädd – ett inlägg om textrespons och känslor

För några år sen såg jag ett avsnitt av en dokumentärserie om den prestigefyllda musikskolan Juilliard i New York. En sekvens som etsat sig fast i mitt minne visade en ung violinist som fick undervisning av en distingerad man, en nestor med judisk, östeuropeisk utstrålning. Hon spelade. Det lät i mina otränade öron perfekt. Det tyckte inte hennes lärare. Han korrigerade henne. Hon lyssnade till synes uttryckslöst. Sen höjde hon stråken och återupptog sitt spelande. Därpå följde en intervju med professorn. Han konstaterade att det var en sak att ha begåvade elever, en annan sak att ha elever som den här unga kvinnan. Hon hade något avgörande, nämligen förmågan att lyssna på hans ord och omsätta dem i sitt musicerande.

Ibland har stämningsläget varit lite som hos dansösen i den röda tröjan. Målning av Degas.

Juilliardstudenten var troligen drillad sen barnsben och van vid att få kommentarer om sin konstutövning. Jag däremot har först i fyrtioårsålder börjat ta mitt skrivande på sådant allvar att jag visat det för andra. När jag på slutet av min första skrivarkurs gick in till läraren för att få ett individuellt omdöme var jag inte så där oberörd som Juilliardstudenten. Något år senare, när den första standardrefuseringen trillade in i mejlkorgen blev jag ledsen. Och den gången jag fick en chat story antagen av Storytel och redaktören bad mig skriva om slutet igen och igen, då blev jag lite irriterad. Tilläggas bör att redaktören hade rätt. Det ursprungliga slutet höll inte riktigt.   

Nu har mitt skrivliv varat några år.  Jag har vant mig vid att ta in andras synpunkter. Vad vore alternativet? Att undvika att låta andra läsa för att det kan vara jobbigt? Att intala mig att allt jag skriver redan är perfekt? Nej, det är bara att vänja sig. Ja, nu för tiden är jag nästan cool. När jag får respons från mitt förlag läser jag det inte längre kisandes. Visst var jag hispig när det första inlägget skulle läggas ut här på Debutantbloggen, men att döma av aktiviteten i vår chattgrupp var jag inte värre däran än en genomsnittlig debutantbloggare. Jag oroade mig nästan mer för att sjabbla till det med tekniken än att min text skulle bli ett fiasko. En vän frågade för ett tag sedan om jag inte blev arg på mitt förlag och ville uppmana dem att, ”skriva klart skiten själva.” Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig ens snuddat vid tanken.

Att jag numera är relativt bekväm med att hantera textrespons beror delvis på att jag vant mig, men inte bara. När känslorna blossat upp har jag försökt vara snäll mot mig själv. Jag vet, att ju mer plats jag gör för känslorna, desto mindre stör de. Känslorna kommer för att skrivandet är viktigt. Det är därför jag skäms när andra ser textens brister. Och det är därför jag fylls av energi när det verkar som att orden bär dit jag vill.

Målbild för släppfesten: att känna sig som ballerinan hos Toulouse-Lautrec.

Vid närmare eftertanke är jag kanske inte så olik den där tjejen på Juilliard. Hon hade gissningsvis fullt med känslor i bröstet, men fokuserade på att lära sig så mycket som möjligt av professorn. Jag tar också emot all hjälp jag kan få. Allt det här är ju ändå bara förberedelser. Sen ska min bok ska möta läsarna. Då ska jag stå där. Till hälften överlycklig. Till hälften livrädd. Och redo.

Det är inte storleken som är det viktiga

Jag fantiserar om hur diskussionerna gick när 2020 års Debutantbloggare valde ut oss fem. Det är bra med blandning tänkte de nog. Feelgood, spänningsroman, chick lit, och barnbok. Och vi kan inte bara ha stockholmare. Vi får ta in några landsortsbor också. Och så lite olika förlag; Polaris, Lange, Ordfront. Hm. Vi tar en utan kontrakt också som omväxling. Någon borde representera småförlagen. Det får bli den där Gudrun. Hon ska ge ut sin bok på ett nystartat feministförlag som heter Systerkonspirationen. Lattjo namn förresten. Hoppas det verkligen är ett förlag på riktigt.

Och ja, Systerkonspirationen är ett förlag på riktigt. Innan året är slut ska vi ge ut en ”riktig” bok. Vi har förhandlat om ett ”riktigt” kontrakt. Jag tog hjälp av Författarförbundets kostnadsfria rådgivning i avtalsfrågor och accepterade inte alla villkor direkt. Grundpremisserna är samma som om jag samarbetat med ett stort väletablerat förlag. Vi har en deal. Vi har ett gemensamt mål. Sen hur vi tar oss dit, det är där det märks att det inte är någon av ”jättarna” jag hamnat hos.

Tidstypiskt digitalt möte, Gudrun Furumark, Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén.

Systerkonspirationen utgörs av endast två personer, Agnes och Sara. Vi tre fattar alla beslut tillsammans. Det finns ingen koncernchef. Ingen marknadsavdelning. Inga andra författare som pockar på uppmärksamhet (eller !?). Jag vänder mig till Agnes och Sara med allt som har med Läsåret att göra. Vi diskuterar texten, marknadsföringen, omslaget och titeln. Det är till Agnes och Sara jag skriver upphetsade meddelanden i stil med ”jag har insett att Nike är 18 år”, eller ”jag har skrivit in en konversation om att ha en bullfitta, den får under inga omständigheter redigeras bort.”

Jag har lyssnat på intervjuer där förlagsfolk framhäver att de gärna har ett nära samarbete med sina författare. Hur väl Agnes och Sara känner mina brister som författare efter att ha läst all ofärdig text jag skickat till dem, det törs jag knappt tänka på. Men jag har också lärt känna dem. Jag vet vem av dem kommenterar typ såhär i manuset: ”Mer känslomässig reaktion här. Jag skulle DÖ om det här hände mig.” När ett mejl från Systerkonspirationen avslutas med meningen ”jag flyttar skolavslutningen från 6 juni till 5 juni eftersom det var skottår 1992”, behöver jag inte läsa signaturen för att veta vem som är avsändaren. Jag känner också en del om deras krämpor. De vet ganska mycket om mina nojor. Jag har till och med visat dem skolkatalogen från när jag gick ettan på gymnasiet. Som ni förstår är det här inte bara ett nära, utan ett förtroendefullt samarbete.

Förlagsväskan.

Innan pandemin såg vi på kaféer och hemma hos varandra. Systerkonspirationen har nämligen inget  kontor. Eftersom vi alla har andra sysselsättningar utöver skrivande/förlagsverksamhet är det på kvällar och helger vi träffas. Låt oss stanna upp lite här, även om jag blir generad. De här två människorna tror alltså så mycket på mitt manus att de ägnar sig åt det på sin fritid. Istället för att slappa i soffan, läsa redan korrlästa böcker eller umgås med sina partners (förlåt Henrik och Oskar jag gör mitt bästa för att boken ska bli klar även om det kanske inte verkar så från er horisont) så lägger de tid och kraft på Läsåret.

De etablerade förlagen befolkas säkerligen också av individer som älskar litteratur, men vilken tur för mig att ingen av dem nappade. Mitt manus har hittat sina människor. Människor som förstår min intention, ibland innan jag gör det. Detta är kärnpunkten för mig, och misstänker jag, för alla som vill bli utgivna. Det är inte storleken på förlaget som är det viktiga. Störst är inte alltid bäst. Det är känslan det handlar om. Känslan för texten.

.

Konsten att framföra en text

Foto: Ken Andersson

Jag har gått några skrivarkurser. Lyssnat på en del författarintervjuer. Läst böcker om att skriva. Hört poddar om författande. Vissa ämnen återkommer. Dramaturgi. Gestaltning. Dialog. Redigering. Men en sak som inte diskuteras så ofta är hur man bäst läser upp sin text. När jag i september förra året skulle göra min första uppläsning hade jag ingen aning om hur författare brukar förbereda sig. Repeterar de? Ringer logopeden? Står framför spegeln och nyper i magfläsket? Eller tar de bara en rejäl sup och kör på känsla?

Jag har själv inte varit på så många uppläsningar, så min bild av hur det ska gå till är präglad av amerikansk populärkultur. I film och serier är uppläsningen ofta en arena där komplicerade relationer spelas upp. Den läsande författaren är vanligen en stilig, vit man. I Before Sunset gör författaren Jesse ett framträdande på legendariska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Han läser om ett kärleksmöte med en ung fransyska. Och vem står där och lyssnar om inte nyss nämnda fransyska, Céline, gestaltad av den briljanta Julie Delpy.  Efteråt vandrar de genom Paris tillsammans och pratar och pratar, ja de pratar till och med om Jesses roman. Men inte ett ords sägs tyvärr om hur han förberett sig, eller om hans sätt att framföra texten.

I serien The Affair har en av huvudpersonerna, Noah skrivit en roman om en het otrohetsaffär. Även här sker uppläsningen i en mysig bokhandel. Trånande studentskor lyssnar andäktigt, men i auditoriet sitter också hans exfru. Och hon har visst tagit in på hotell i staden i fråga. Ska de återförenas? Ja, ja det är spännande men varför har manusförfattarna inte gjort en scen där Noah värmer upp? Nej, den aspekten ignoreras helt i skildringen av Noahs författarskap.

Med detta sagt, utan stöd från vare sig facklitteraturen eller spelfilmen förberedde jag mig för min uppläsning genom att använda sunt förnuft. Så här:

Jag förenklade. Jag sket i att försöka lära mig dikterna utantill. Den eventuella poesin skulle uppstå i mötet mellan orden och publiken, allt behövde inte sitta exakt. Jag lämnde luckor i texten, utrymme för improvisation.

Jag lyssnade på min egen röst och bad om respons. Jag spelade in mig själv när jag läste. Lyssnade, justerade och läste in igen. Sen skickade jag ljudfilerna till min vän Anna som gav mig feed back, både på framförandet och texterna. Nerverna lugnade sig något när Anna gett mig grönt ljus.

Jag kollade in andra. Som vanligt konsulterade jag Youtube.  Jag såg amerikanska spoken word poeter som gestikulerade likt mimartister. Jag såg ”finpoeter” som var så återhållsamma i sitt uttryck att de verkade uppfylla diagnoskriterier för depressiv episod, grad måttlig. En målbild formulerade. Jag ville under mitt framförande hamna någonstans mellan dessa ytterligheter.

Jag valde ut scenkläder. Jag bestämde mig för att ha en klänning i rätt storlek.

Jag la ner vikt vid ordningen. Jag valde ut en inledningsdikt som definitivt skulle fånga publikens uppmärksamhet, och en avslutningsdikt som skulle ge mig en snygg sorti.

När det var dags kände jag mig hyfsat redo. Jag var pirrig när jag klev fram till micken, men också alert och närvarande. Jag läste, och mitt i en dikt fick jag göra en paus för att grannarna på intilliggande gård hurrade högt (inte åt mig, utan troligen åt någon som fyllde år). Jag läste, och fick skratt, som ett kvitto på att mina ord bar. Jag läste, och märkte att jag blev fotograferad, men hade inte tid att oroa mig för hur jag såg ut eftersom dikten var viktigare.

Foto: Ken Andersson

Och så var det över, jag lämnade plats åt ett av mina favoritband, Eve and the Last Waltz. Att höra musik och se levande människor kändes som en gåva. Men jag var inte helt fokuserad på spelningen. Jag visste att det fanns en person i publiken som behövde en puff. En puff upp på scenen. När bandet spelat klart introducerade jag Johan Pettersson. Han klev fram och läste en av sina dikter. Så vitt jag vet hade han inte förberett sig enligt punkterna ovan. Konstigt nog klarade han sig bra ändå.

Sen var vi två nöjda debutanter Johan och jag. Ja, helt nöjd var jag ju inte. Att Julie Delpy inte stod i publiken och gav mig långa ögonkast medan jag läste, var något av en besvikelse. Men nästa gång, när jag står i en mysig bokhandel, med Läsåret i handen, då kanske Julie är där. Och efteråt vandrar vi genom Stockholm och bara pratar och pratar.

Att se Prince briljera

För ett tag sen gjorde vi ett inlägg om inspiration. Då var jag ny här och ville göra ett gott intryck. Det var inte osant det jag skrev, att Éduard Louis varit en stor läsupplevelse. Men ärligt talat, jag ägnar nog mer tid åt Youtube än åt fransk litteratur. Men det kan vara nog så inspirerande. En särskild kick får jag av att se folk som är riktigt djävla säkra i sina uttryck. Förstår du hur jag menar? Nja. Här kommer fyra exempel på klipp från tuben som gör mig kreativt upprymd.

Prince briljerar på en hyllningskonsert till George Harrison. Först är det hela en kompetent men ointressant version av While my Guitar Gently Weeps. Tom Petty, Jeff Lynne med flera står på rad och gör sin grej. Ungefär tre och ½ minut in i klippet kliver Prince fram och kör ett solo. Det är ett under att han har kunnat hålla sig i bakgrunden så pass länge. Prince briserar nästan av iver, men är samtidigt totalt avspänd. Han flirtar med publiken. Han flirtar med de andra musikerna. Plötsligt händer det. Tom Petty ler faktiskt. Det är liv på scenen. Nej, nu blev jag ledsen över att Prince är död, och arg över att opioidepidemin i USA fortsätter. Vi går vidare med lite stand up.

Aisling Bea skämtar om att vara fat/thin. Den irländska komikern/skådespelaren Aisling Bea pratar jättesnabbt och med en nästan obegriplig irländsk dialekt. Hon skämtar om att vara lat och inte vilja gå på pilates. Och liksom i förbifarten kommer hon med en hel del viktiga påpekanden om skönhetsindustrin och skambeläggandet av kvinnokroppen. Skojigt och väldigt proffsigt.

Bruno K Öijer på Orionteatern Men, kanske någon av er tänker. Det här är väl ändå en blogg om skrivande och litteratur. Ja, helt riktigt. Kolla nu in Bruno K Öijer som läser diken Inget särskilt ha hänt. Fraseringen. Formuleringarna. Gesterna. Betoningarna. PERFEKTION!

Taylor Swift och hennes publik i Paris. Och till sist njut av Taylor Swifts The Man. Hon är ensam på scen i Paris. Det är februari 2020, strax innan lock down (fast det visste vi ju inte då). Alla swifties i publiken sjunger med och vrålar. Taylor ser så lycklig och trygg ut. Jag ser inte publiken men tänker mig att många gråter, och att Taylor där och då känner sig älskad.

I väntan på att kunna få uppleva livekultur igen så fortsätter jag så här. Tvättar händerna. Håller avstånd. Skriver. Läser. Kollar på Tuben. Blir inspirerad.

Därför åt jag hummern i min ensamhet

Före

Söndagskväll december 2020. I ett hyreshus i en av Stockholms södra förorter sitter en kvinna ensam vid ett bord. Utanför är det mörkt. Bordet är dukat, som till middag, men istället för att äta studerar hon djuret på tallriken. Hon för näsan närmare fatet. Sniffar. Sen sticker hon med viss tvekan ner en gaffel i hummern. Hon bökar runt, och för sedan en löjligt liten slamsa till munnen. När hon upprepat manövern några gånger lägger hon ifrån sig gaffeln. Kvinnan lämnar rummet men återvänder strax med en vitlökspress i handen. På ett lika osofistikerat som orutinerat sätt använder hon den för att splittra hummerns klor. Sen tar hon gaffeln och lyckas föra ut ett stycke fast klokött. Det tycks hon äta med välbehag. Hon dricker några klunkar folköl. Folköl till hummer? Det är en något arrogant kombination. Det vilar också en märklig stämning över hela scenen. Ja, vad är det egentligen vi ser? En försmådd individ som ensam inmundigar den hummer som egentligen skulle varit höjdpunkten på en romantisk supé? En medmänniska som på grund av den sociala distanseringen är så uttråkad att hon hakat på en ny och kostsam skaldjursdiet? Nej, det är den blivande debutantbloggaren Gudrun Furumark som stött på ett otippat författarproblem: att göra research under en pandemi.

Efter. Observera hushållspappret och vitlökspressen. Jag borde nog frågat Möbelhandlaren hur man äter hummer också.

Bakgrunden till denna sorglustiga hummermiddag är denna. Jag hade rådfrågat min informant, Möbelhandlaren, kring vad som kunde tänkas serveras som förrätt på en finare nyårsmiddag 1991/1992. Han föreslog vitlöksgratinerad hummer. Jag tackade för hans hjälp och skrev in hummern i kapitlet. Saken var biff, trodde jag. Tills jag fick tillbaka mitt manus med Systerkonspirationens synpunkter. Min beskrivning av hummerätandet ansågs bristfällig.  

Jag skrev om. De var ändå inte nöjda. Jag tvingades erkänna att jag hade bristande erfarenhet på skaldjursområdet. Hummer hade jag bara ätit i soppform. Jag behövde göra research. Mitt förlag stöttade mig helhjärtat. Så snart det var säsong skulle vi träffas för att tillsammans äta hummer och dricka champagne. Vi såg alla fram emot att på detta sätt förena nytta med nöje. Det vara bara det att när det här skulle bli av hade visst en av oss lite symptom. Vid nästa tillfälle var det någon annan som hade känningar i halsen. Och sen kom påbudet om att endast umgås med de man bor med.

Någon lyxig förlagsmiddag var alltså inte att tänka på. Men kapitlet behövde skrivas. Det var bara att utöka den vanliga matbeställningen av mjölk, bönor, pasta och toapapper med ett stycke fryst hummer. Googla vitlöksgratinerad hummer och sätta igång. Vad gör man inte för konsten? Jo, gränsen går vid att punga ut så pass att även barnen får hummer till middag. Jag passade på att äta min första hummer när de inte var hemma. Det hela kändes lite konstigt. Precis som för min huvudperson, även om hon äter sin första hummer omgiven av välbärgade främlingar. Blev kapitlet bättre efteråt? Kanske. Eventuellt behöver jag äta en hummer till, för att verkligen fördjupa gestaltningen.

Hur har jag orkat så här länge?

Foto från 2016. Skriver i sällskap av mina döttrar. På samma manus som nu.

Har ni hört talas om Greiderloppet? Det är ett motionslopp runt Årstaviken i Stockholm som genomförs till författaren och debattören Göran Greiders ära. Där belönas de snabbaste löparna, men även den motionär som varit ute på banan längst tid. Visst är det sympatiskt att premiera uthållighet. Tänk om den författare som ägnat mest tid åt samma manus kunde få ett hedersomnämnande nästa gång Augustpriset delas ut. Om ni känner någon med koppling till Augustpriset får ni gärna ta upp det som ett förslag. Och nämna att jag hållit på i drygt sex år med samma text.

Jag brukar skämmas över min fumliga skrivprocess. Att jag skriver, skriver om, byter genre, hamnar på stickspår och sen tror att jag är klar fast jag inte alls är det. Men i Greiderloppets anda ska jag nu istället berömma mig själv för min uthållighet. Det är ändå en bedrift. Hur har jag orkat så här länge? Det är många olika faktorer som spelat in, så brukar väl svaret lyda på komplexa frågor. Men vilka faktorer då? Jag har nog inte koll på alla, men några av dem kan jag i alla fall beskriva.

Självbilden: Det här är barnsligt, men jag älskar tanken på att jag är en person som skriver. Utåt sett är jag som vilken medelålders landstingsråtta som helst. Fast jag har en hel roman bubblande inne i huvudet. Det får mig att tycka lite bättre om mig själv.

Ensamheten: Förändringar i mitt liv har lett till perioder av ensamhet. Då har skrivandet varit något att vända sig till, om inte annat för att få timmarna att gå.

Vanan: Jag har vant mig vid att skriva. Har jag inte skrivit på några dagar känns det konstigt i kroppen och i knoppen. Luddigt liksom. Som skrivabstinens.

Kontrollen: Skrivandet har varit nästan det enda området i livet där jag inte behövt rätta mig efter andra. Det har varit jag som haft kontrollen. Jag har varit fri att hitta på vad tusan som helst. Har varit skriver jag, för det är annorlunda nu när Systerkonspirationen är med, nu är vi fler vid kontrollbordet.

Uppmuntran: Jag har snälla vänner. Trots, eller kanske på grund av, att de inte läst mitt manus har de uppmuntrat mig. Jag har också fått en del pepp när jag gått på skrivarkurs. Och så fick jag massa ny skrivenergi när Systerkonspirationen sa att de ville ge ut mitt manus. Om inte det hade hade hänt hade jag definitivt inte orkat så här länge. Inte med samma berättelse i alla fall.

Jag vet att det finns andra därute som orkat minst lika länge som jag, och som slutfört flera manus utan kontrakt. Heja er! Önskar er, och alla andra en god skrivvecka.

Avundsjukan är stor – litteraturen är större

Visst är det glädjande att läsa om andras framgångar. Att få se andra debutanter breda ut sig på kultursidorna, på Babel och i Lundströms bokradio. Så himla inspirerande. Tycker du verkligen det? Då är du mer storsint än jag. Kanske lite mer trygg i dig själv. Lite mer generös. Jag är tyvärr ganska missunnsam.

En viss typ av debutanter kan jag tolerera. Som till exempel Gina Dirawi. När hon gav ut Paradiset ligger under mammas fötter på Nordstedts var hon ju redan jättekänd och dessutom programledarsnygg. Gina är på en annan nivå, hon har liksom ingenting med mig att göra.

Wera von Essen och En debutants dagbok (Modernista) gjorde mig inte heller stressad. Boken var kantad av droger, sex, andlighet och samtal med high-brow vänner. Wera verkade vara en äkta bohem, och därigenom också en annan typ än jag. Men så finns det debutanter som jag inte kan värja mig mot. Som är sån som jag önskar att jag var. Skickligare. Yngre. Smalare. Och de ger ut sina tjocka, Augustprisbelönade debuter på Bonniers. Ja jag menar Lydia Sandgren!

Till råga på allt är människan psykolog också. Därigenom berövar hon mig min vanliga tröstetanke; jag må vara en medioker skribent men jag har ändå ett existensberättigande eftersom jag är psykolog och arbetar med att hjälpa andra.

Lydia Sandgren gör något som författaren till denna text aldrig lyckats med. Hon är enkelt men samtidigt
elegant klädd i skjorta och byxor. Foto Emelie Asplund

Samlade verk gavs ut våren 2020. Det räckte med att läsa en recension. Sen signalerade jag till mina vänner att ämnet var känsligt. Min plan var att avvakta med att läsa boken tills mitt eget manus var färdigredigerat. På så sätt skulle jag minska risken för att bli knäckt av avundsjuka. Mina vänner verkade förstående. En särskilt lojal kompis hörde av sig, tidigt en morgon för att meddela att hon läst en intervju med Lydia Sandgren. Hon tyckte Lydia verkade pretentiös.

Jag fortsatte kämpa med mitt manus. Samlade verk hyllades. Samlade verk debatterades på kultursidorna. Några av mina vänner kunde inte hålla sig. Det kröp fram att de läst Lydia Sandgren bakom min rygg, och tyckt om den. Särskilt positiv verkade hon vara som tidigare klagat över att Lydia verkade pretentiös. Jag sa att det var ok. Jag fortsatte redigera. Så skrev min kusin till mig. Hon hade läst en så fantastisk bok. En bok som väckt en del igenkänning. Du kan gissa vilken.

Norrköping 1987. Kusin Maria, Gudrun 13 år, mamma Agneta, mormor Amy och moster Eva.
Under min uppväxt var det icke-föreställande konst som gällde.

Kusinen skickade en bild också. Ett foto från 1987 taget på en släktsammankomst. På väggen bakom oss hänger min moster och morbrors konstverk. Jag visste att Samlade verk utspelade sig bland intellektuella, till stor del på 80-talet. Jag tänkte på min uppväxt. Familjemiddagarna som präglats av oändliga diskussioner om konst. Jag frågade min kusin som fotot var lite som Samlade verk fast på ostkusten. Exakt svarade hon. Och där någonstans blev nyfikenheten för stor.

Jag började läsa. Ganska snart var jag fast. Min förmåga till avundsjukan är stor, men min kärlek till litteraturen är större. Jag älskar Samlade verk. Jag unnar debutanten Lydia Sandgren (nästan), all framgång. Och jag är inte knäckt, utan fortsätter redigera.