God råd från Åsa, Antoine, Shawn, Stephen och Pete

Snart tio månader på Debutantbloggen och jag har ännu inte debuterat. Men jag jobbar på det. Och med min senfärdighet är jag i gott sällskap eftersom Ann hittills är den enda av oss bloggare som debuterat ”på riktigt” under 2021.

När jag började här skrev jag hurtigt i min presentationstext att jag ville vara som en extra skrivkompis för läsarna. Jag är osäker på om jag lyckats på det området. Kanske har jag ägnat för mycket utrymme åt spridda tankar och att dela youtube videos med artister jag gillar. För lite åt handfasta råd om skrivande och hur man ror hem saftiga förlagskontrakt. Det beror delvis på att jag är en novis, ännu inte redo att vägleda. Men – jag kan dela med mig av sånt som andra sagt/skrivit om skapande och som gjort avtryck hos mig. Låt mig presentera era rådgivare:

Åsa Moberg

Skriv det du behöver skriva – även om det kanske kommer såra andra. Om/när/hur du ska publicera det får du ta ställning till sen. Ja, så uppfattade jag andemeningen i det Åsa Moberg sa i Skrivarpodden när hon ombads ge råd åt skrivsugna som var rädda för att såra andra genom sina texter. Åsa lät själv manuset till ”Kärleken i Julia Anderssons liv” ligga till sig i 37 år innan tiden var mogen för publicering.

Åsa Moberg råder oss att ta skrivandet på allvar OCH visa omsorg mot närstående som inte bett om att bli romangestalter.

Antoine de Saint-Exupéry:

Nej oroa er inte här kommer inga visdomsord från den Lille prinsen men däremot denna sanning från Antoine de Saint-Exupérys självbiografi: La perfection est atteinte, non pas lorsqu’il n’y a plus rien à ajouter, mais lorsqu’il n’y a plus rien à retirer. Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort. Fritt översatt/gissat av mig.

Citat lär egentligen vara hämtat från en passage om ingenjörskonst, men visst passar det för att beskriva den kreativa processen. Författaren behöver kunna båda hitta på saker och ta bort saker. Sen är jag själv ingen perfektionist utan mer team good enough, men det är en annan historia.

Stephen King:

Som många andra har jag läst Stephen Kings On Writing. Det som gjorde intryck på mig (förutom hans skildringar av alkoholberoende) är hans starkt negativa åsikter om adverb. Han betonar att det gäller att genom persongestaltning, miljöskildringar, replikskiften hjälpa läsaren att förstå hur karaktärerna reagerar utan att det ska skrivas ut hela tiden. Särskilt avråder han från att använda adverb i samband med dialog, ”…remember that to write adverbs is human, to write he said or she said is divine.”  

Det här rådet följer jag icke – men jag tänker på det ibland, när jag rensar text, att Stephen King har kanske inte lika rätt som han själv tror, men inte heller fel.

Shawn Colvin:

Ett annat handfast råd kommer från låtskrivaren Shawn Colvin. Jag har scrollat runt på nätet men inte återfunnit den lista med tips som jag läste för kanske 10-20 år sen. Två av Shawns råd minns jag ändå. Undvik vädermetaforer och skriv som om du riktar dig till din bäste vän.

Att avstå vädermetaforer kanske är mer av en utmaning för låtskrivare och poeter än för prosaister – men det där med att skriva som till en bästis, det hjälper mig. När det känns knöligt och jag tvivlar på att jag kan göra mig förstådd tänker jag mig läsaren som en vän. En smart och rolig vän som vet en del om skam och ensamhet.

Pete Seeger:

Och apropå låtskrivare, som sextonåring skrev Emmylou Harris till folkmusiknestorn Pete Seeger, bekymrad över att hon ville bli folksångerska men levde ett alltför skyddat liv. Pete svarade vänligt att det där med det skyddade livet skulle nog lösa sig med tiden, och det hade han rätt i.

Även om jag ogillar att romantisera lidande i allmänhet, och beroendesjukdom i synnerhet är det ändå ett faktum att det var i sorgen efter kollegan Gram Parsons dödliga överdos som Emmylou skrev texten till sin första riktiga panglåt – Boulder to Birmingham. Att den berör beror ju på att vi alla, likt Emmylou blir drabbade av livet, förr eller senare (om än inte i det är alla förunnat att drabbas i lika spännande sammanhang som Emmylou).

Jag fortsätter leta bland mina skrivböcker och se där. Nu har jag ett eget råd.

Stephen King: On writing, E. M. Forster: Aspects of the Novel, Erica Jong: Förföra demonen, Haruki Murakami: Författare till yrket

Om du tänker ge ut en bok om skrivande och vill passa in i mallen – ha ett svartvitt foto på dig själv på omslaget.

Elegi över mina killade älsklingar

Likt bortklippta filmrutor på klipparens golv ligger de där. Restprodukterna. Slamsorna. Alla mina dödade darlings, omgivna av fadäser, felskrivningar och stickspår. Orden som inte får följa med till tryckeriet i Lettland. Det är dags att ta farväl.

Hej då Hultsfredkapitlet med den kurviga Thin Lizzie från Alingsås, Jakobs borttappade cigarilletui, sexuellt ofredande i publikhavet samt de gråtande raggarna som sörjer en inställd Status Quo spelning.

Hej då försoningen på Klara kyrkogård, blandbandslyssnandet i Humlan och cykelutflykten till Stora Skuggan.

Hej då balalajkan, buren av en förbipasserande proggare.

Hej då spända stämning på följande stockholmscaféer: Thehuset, Piccolino och Saturnus.

Hej då Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga.

Hej då skämtet om att sjunga ”Karenina – jag får inte bajsa klart” istället för ”Karenina – ditt pussel blev aldrig klart.”

Hej då referenserna till tv-serierna Macken och Jalle, Julle och Hjulius.

Hej då Lollos graviditet.

Hej då vånda över att manuset nog aldrig blir redo för tryck.

Hej vånda över att manuset snart är redo för tryck.

Vänskap, skjortklänningar och krossade tomater

Helene Billgren

Har det förekommit att du virrat runt i mataffären utan inköpslista, och ryckt åt dig tre tetror med krossade ekologiska tomater för priset av två? Och sen kommit hem och insett att det knappt finns plats i skafferiet för alla dessa krossade tomater.

Men, har du påmint dig, tomater är gott – i tomatsoppa, beluga bolognese och på pizza.

Har det hänt att du strosat runt på stan och sett en klänning som liksom ropat på dig? Och sen kommit hem och insett att halva din garderob utgörs av just skjortklänningar.

Men, har du påmint dig, klänning är världens bästa plagg och du trivs i just den där modellen.

Har det varit så att du söker efter något på biblioteket utan att veta vad det är och där – på hyllan för nyinkommet finns boken som lockar och pockar? Du tar den i din hand, kollar på baksidan och jo, du börjar salivera redan innan läsningen startat. Det här är precis en sån berättelse du behöver läsa. Om och om igen.

En roman om vänskap. Laddad, het, underbar, trevande och stundtals ojämlik vänskap. Vänskap över klassgränserna. Vänskap som kan veckla in sig och ut sig till något erotiskt. Eller inte. Måhända ett triangeldrama. Eller en historia där det mesta är outtalat och dynamiken finns i pauserna och blickarna.

Från Maria Gripes skuggböcker och Inger Edelfeldts Juliane och jag in i vuxenlitteraturen har jag attraherats av de här berättelserna. Idag berättar jag om några av mina favoriter.

Listan hade kunnat bli myyycket längre men det finns ju en gräns för hur mycket info som platsar i ett blogginlägg. Och En förlorad värld och Samlade Verk har jag redan skrivit om.

LISTAN ÖVER BÖCKER OM LADDAD VÄNSKAP

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Åh det nordiska vemodet! Åh de ljusa, finska sommarnätterna! Åh att tråna efter sin överklasskompis coola lillasyrra! Åh den lite passive berättaren som ändå lyckas få händerna fulla med spännande kvinnor som vill ligga! Åh, han blir författare!

Det blir de nästan alltid av någon outgrundlig anledning de där berättarna. Kjell Westös bok har alla klassiska ingredienser för den här genren – genren som borde ha ett namn men mig veterligt inte har det.

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Här är det inte långsamt och bitterljuvt som hos Westö utan knark och party och ett slags ADHD-aktig, febrig Rebecca och Fionastämning. Men, precis som hos Westö är en av huvudpersonerna, Penny Löwe, författare och kompisen, Lola inspirerande men gränslös. Den som tror att livet blir toppen bara för att man gjort succédebut får tänka om efter att ha läst den här godbiten.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Språket och dramaturgin är inte perfekt. Ibland tappar jag bort vem som är vem i myllret av napolitanare. Men jag tappar aldrig bort Elena och Lila, de begåvade flickorna från fattigkvarteren som tampas med sig själva, varandra och männen. Självklart blir en av huvudpersonerna författare. Skrivandet är ett centralt tema i berättelsen.

Böckerna känns extra aktuella nu de skildrar hur det är att leva i skuggan av ett ständigt hotande våld. Del ett och två är utmärkt filmatiserade och finns som serie på HBO.

Kvinnan på övervåningen av Claire Massoud

Lågstadieläraren Nora är ensamstående och understimulerad med falnande konstnärsdrömmar. När hon får en charmerande ny elev i klassen lär hon känna hans mamma, en konstnär med internationell karriär. Senare även pappan i familjen som är professor. Nora dras till den här familjen, och blir både barnvakt, väninna och älskarinna.

Jag som hyser en hatkärlek till kulturvärlden slukade Massouds bok. Enda nackdelen med Kvinnan på övervåningen är att den inte innehåller någon författare. Och att den verkar vara svårt att få tag på. Låna den, eller köp på antikvariat.  

Sent på dagen av Tessa Hadley

Här är det dubbelt upp – två kompispar och två äktenskap. Vi rör oss oftast i Londons kulturvärld men får även några förtätade dagar i Venedig. En av männen i romanen är poet, men så som ofta är fallet med poeter i den fiktiva världen (kanske även på riktigt?), har han lagt poesin på hyllan. Tessa Hadley låter oss följa de här människorna från ungdom och in i övre medelåldern. Hon skildra dem som samtidigt ofullkomliga och sympatiska.

Samtal med vänner av Sally Rooney

Jo, även här har vi en kvartett. Klassfrågorna finns närvarande. Rooney gestaltar vänskapen mellan två unga tjejer, som en gång varit ett par. När berättelsen börjar är de ”bara” vänner. Dessutom uppträder de tillsammans som ett slags spoken word duo. De lär känna ett gift par i trettioårsåldern, och dynamiken mellan tjejerna förändras. Sally Rooneys debut är en bitterljuv njutning att läsa.

smartare smalare snyggare rikare av Gudrun Furumark

Och ja – det kanske inte kommer som en överraskning att min egen debut tillhör den här genren. Arbetstiteln Läsåret är definitivt kasserad och efter en hel del våndor ersatt med en titel som jag är nyförälskad i: smartare smalare snyggare rikare.

Releasedatum har den också – 3 december blir det fira av. Klädsel: skjortklänning. Förtäring: krossade tomater. Finns omslag? Självklart inte, det är ju nästan två veckor tills den ska i tryck.

Innelistan – hösten 2021

Jag började göra en innelista och en utelista, men det kändes inte bra i magen att säga att något, eller ännu värre, någon var ute. Att uttala sig om vad gäller på den litterära scenen fast jag är en högt perifer debutant, det känns däremot lagom kittlande.

Nu kör vi.

INNE

Att hylla gubbar

Det inte längre spännande att avfärda verk enbart för att de är skrivna av vita heterosexuella män. Författaren och kulturskribenten Sara Abdollahi har envetet hyllat Lars Norén. Ulf Lundell har via sina Dagböcker blivit poppis bland kulturkoftorna och när jag lyssnar på litteraturpodden Gästabudet uttrycker journalisten och litteratvetaren Victor Malm sin förtjusning över …Horace Engdahl!

Jag tycker mig också ana en revival för Stig Larsson.

Prata om sina refuseringar

Allt ältas. Gärna i flera kanaler samtidigt. Ja, det intrycket får jag ibland. Sådant som tidigare varit stigmatiserande kan nu (i vissa kretsar i alla fall), bli ämnen för sommarprogram, intervjuer och böcker. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, panikattacker och beroendeproblematik. Etcetera. Och det verkar också vara ok att komma ut som refuserad.

Men mästaren på området, Nina De Geer har fått sitt manus antaget (hurra!). Hon har behövt ta in den opublicerade Lovisa Svensdotter som sidekick för att podden Debutera eller dö ska återfå den där rätta, desperata gnistan.

Kvinnliga auteurer

Michaela Coel i I may destroy you

Lena Dunham har följts av Phoebe Waller Bridges, Michaela Coel, Emerald Fennell och Suzanne Lindon. Och i Sverige har vi Josephine Bornebusch och Amy Deasismont.

Visst har det funnits en och annan kvinnlig regissör och en och annan kvinnlig manusförfattare tidigare. Men under de senaste åren har det skett en explosion. Nu ser vi tv-serier och filmer av kvinnor som skriver manus och samtidigt regisserar och/eller agerar.

Kvinnor som är både offer och förövare

Vi ser allt fler komplexa kvinnoroller på tv och film. Rimligen är detta en följd av ovanstående. Begreppet ”starka kvinnor” är på utdöende. Istället fascineras vi av besvärliga typer som Jana Kippo i Karin Smirnoffs böcker, och Bibs i Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Cecilia i Lydia Sandgrens Samlade verk är också knepig, om än på ett mer subtilt sätt än Jana och Bibs.

Omslag som ser ut som tapeter eller har motiv från tavlor

Omslag av Eva Wilsson, Lisa Benk och Lotta Kühlhorn

Ett tag var det väldigt mycket bara text på omslagen, eller foton. Det ser jag fortfarande en hel del av men också omslag som ser ut som William Morris-tapeter, eller har motiv från tavlor som vid en första anblick ser ut att vara gjorde av Karin Mamma Andersson, men som ofta inte är det.

Skoja om cancelkulturen

I serien The Chair skojas det friskt om cancelkulturen. Den utspelar sig typiskt nog på en litteraturvetenskaplig institution.

Jenny Ofills roman Weather genomsyras av melankoli och mild ironi. Berättaren arbetar på ett bibliotek, en av låntagarna, en äldre man (akademiker), blir förbryllad när han får denna lapp.  

Från Weather av Jenny Offill

Bubblare:

Postmodernismens revival. Författare kommer göra som Paul Auster och skriva in sig själv i romanen som en bifigur. Håll utkik efter detta i Anna Grönlunds hajpade debut Av kött och blod.

Adjektivbantning. Efter att många upptäckt Ágota Kristóf och golvat av hennes strama prosa kommer det skrivas romaner med få adjektiv. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, har ingen susning om detta är en originell spaning eller inte.

Ja, jag är ett geni – en debutants dagbok.

Fredag 17 september

Vaknar i ottan. Jag har adminansvar på bloggen den här veckan. Passar på att fixa helgens blogginlägg.

Dricker kaffe och skummar nyheterna. De har hittat en misstänkt kroppsdel i en kanal i Stockholm. Tragiskt, men också konstigt att en kroppsdel kan vara misstänkt.

Cyklar till jobbet.

Dricker tretår och skriver journal, sen kommer patienterna.

Jag har betalt för att samtala med människor och sedan dokumentera samtalen i sekretessbelagd skrift. Märkligt.

Tillsammans med en av våra läkare blir jag intervjuad i Tonårspodden. Temat är sexuella övergrepp. Poden riktar sig till ungdomar och deras föräldrar. Vi pratar om samtyckeslagen och traumasymptom. Uppmuntrar de som varit utsatta att våga berätta, och övrig att lyssna.

Hem till middag och manusputs. Är inne på detaljnivå nu, funderar en del över de här mellanrummen som är mellan kapitlen. Det går ju inte att bara ange ”tre veckor senare.” Eller jo, det skulle kunna gå men nu har jag inte använt det greppet, utan behöver hitta på andra fiffiga sätt ge läsarna en känsla av vad som försiggått när de inte är med.

Lördag 18 september

Vaknar i ottan. Fortsätter redigera. Låter min ena huvudperson ha en tråkig upplevelse på roliga timmen.

Går ner till Örnberget och badar med M. 15 grader typ i vattnet.

Tomas Tranströmer

Efteråt dricker vi termoskaffe. Jag läser en dikt av Tomas Tranströmer, lite oklart vad den handlar om. Det är nog ett inre landskap säger M, och det har hon säkert rätt i.

Sen avhandlar vi följande ämnen med litterär anknytning:

Att ta socialt ansvar på releasefester.

Att skriva om sina närstående.

Att vara i en fas där man behöver värna sin text och sina idéer från andras åsikter.

Att skicka recensionsex och varför finns det egentligen ett bestämt recensiondatum ?  

Sen hem till manuset igen – för vet ni vad – EN BOK BLIR TYDLIGEN INTE FÄRDIGREDIGERAD AV SIG SJÄLV!

Gör ett system där jag skriver upp alla kapitelnummer och bockar av ett efter ett.

Äter.

Lyssnar på senaste avsnittet av Hemma hos Strage medan jag diskar. Han pratar med Christina och Pär Wiksten från Wannadies, det här blir en slags oplanerad research för mig. Jag blir påmind om ordet kult, bestämmer mig för att det bör finnas med lite oftare i mitt manus. Pär skämtar om att det är bra när frugan somnar i soffan för då kan man passa på att ”smyga in den”.  Han ursäktar sig, men skrattar. Hans fru Christina skrattar. Jag blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRDIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT. Kanske var det en felprioritering att prata om samtycke i Tonårspodden, kanske borde jag istället gästat Gubbpodden och tala till mina generationskamrater?

Tar en promenad, utan hörlurar för att kunna tänka, på livet och texten men ägnar mig mest åt att fantisera om vilka skådisar som bör vara med när boken görs till tv-serie (det här, precis som Gubbpodden existerar bara i mitt huvud). Det enda som är helt säkert är vilken roll Jonas Karlsson ska ha. Föreställer mig honom i hästsvans och blir på gott humör.

Skriver hela kvällen.

Söndag 19 september

Vaknar i mörker.

Slår upp datorn direkt och börjar skriva redan vid frukost. Bockar av fler kapitel,  rensar bort några av alla dessa ”så” .

Dricker kaffe. Städar. Lyssnar på Hundåren. Tomas Andersson Wij intervjuar Nina Persson. Ännu mer research alltså. Hon beskriver hur hon det var att vara tjej i en mansdominerad musikbransch och hur hon såg ner på de kvinnliga musikerna på Lilith Fair som sjöng om känslor och hade en mjukare framtoning. Blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT .

Följer med en kompis på lägenhetsvIsning. Går till det lokala hipsterfiket och dricker svagt, syrligt, ljummet, kaffe. Det efterlämnar en känsla av lurendrejeri.

Går hem.

Kom ihåg lapp samt en illustration från The Riot Grrl Collection

Ändrar en formulering jag skrev innan lunch. Tittar på min kom ihåg lapp. Allt är fixat. Tittar på min kapitellista. Allt är avbockat.

Mejlar manuset till Agnes och Sara. Om de inte har några större invändningar är nästa steg slutkorr. Slutkorr! Tanken gör mig upprymd och jag börjar sjunga ”Korre korre korre” till melodin från Sjösala vals. Skrattar högt för mig själv så rolig tycker jag att jag är. Ja, jag är ett geni. Eller som det brukade heta när man var liten ”flickan är övertrött.” Ottan och manuset har krävt sitt den här helgen.

Jag går ut på en promenad för att komma ner i varv. Börjar ofelbart fantisera om Jonas Karlsson i hästsvans.  

Hur känns det, är det inte fantastiskt?

Det är Agnes som frågar. Vi har förlagsmöte och pratar igenom reaktionerna vi fått efter att ha skickat ut manus och bett om feed-back. Tack vare de kloka och engagerade testläsarna har jag fått veta att jag överanvänder orden kompakt och liksom, och att jag felciterat Joakim Pirinen. Med mera. Allt det där pratar jag gärna med Agnes och Sara om. Men det viktigaste, att flera av läsarna varit entusiastiska och uppenbart berörda av texten, det sveper jag raskt förbi. Tills Agnes då undrar hur det känns, om jag inte är glad. Jag bromsar in, och känner efter, men det känns inget särskilt. Konstigt, för jag har ju varit så lättad och rörd och tacksam över responsen. Men det var innan mötet. I ensamhet.

Vad handlar det här om? Det är väl som 99 procent av allt konstigt man har för sig, ett sätt att skydda sig från obehagliga känslor. Glädje är väl inget obehagligt, nej men det är däremot skammen. Skammen som skulle komma om jag sveptes med och trodde att boken var bättre än den är. Jag tänker, som så ofta, på hur Caroline Ringskog Ferrada Noli sa en Varg söker sin podd, inför utgivningen av Rich Boy att det kändes som att hon var i färd med att hålla upp en välpolerad bajskorv för världen och säga ”titta vad jag har gjort.” Ja, så ofta tänker jag på detta att jag befarar att jag refererat till detta tidigare här på bloggen.

Julia Roberts i Notting Hill, självklart i en bokhandel för maximal romantik

Jag tänker även på den där scenen i Notting Hill, när Julia Roberts rollfigur, filmstjärnan Anna Scott, tar modet till sig och bara säger rätt ut till Hugh Grant att hon ”bara är en flicka som står framför en pojke och ber honom att älska henne”. Det är modigt att tala om att man vill bli älskad, och fint att publiken påminns om att den önskan förenar filmstjärnor med gemene person. Men hur går det för Julia Roberts i den här sekvensen? Jo, hon får nobben. Orealistiskt? Nej.

Det har att göra med de där 99 procenten. Hugh Grant säger det rent ut. Han vill skydda sig från obehaget av att åter bli avvisad när hon tröttnat på honom. Liknande tankegångar, har jag snuddat vid när refuseringarna haglat ner i inkorgen, det kanske vore bäst att helt enkelt inte utsätta sig för detta. Men utsatt mig har jag gjort och mer ska det bli. Jag ska ju faktiskt debutera, och likt Julia be Hugh/läsarna att älska min text.

Men jag känner mig inte ett dugg som Julia. Inte som Hugh heller. Agnes, jag kan meddela att jag känner mig mer som den något mer okände James Dreyfus. Han spelar bokhandelsexpediteten som försöker bete sig som att det är helt vardagligt att en superkändis kliver in i bokhandeln. Försöker, men inte lyckas.

James Dreyfus som Martin i Notting HIll

Där har ni mig. Jag försöker bete mig avslappnat, men är egentligen alldeles till mig i något slags skräckblandad förtjusning, över läsarreaktionerna och över att det närmar sig utgivning. Hela jag har gått i spinn. Fast det märks inte när andra är med.

Omgiven av potentiella poeter

I fredags var det dags. Jag hade sett till att jobba halvdag. Hade lägenheten för mig själv när jag kom hem. Klockan ett skulle mejlet komma. Mejlet från Systerkonspirationen med den senaste versionen av manuset inklusive kommentarer om saker som behöver fixas/ändras. Vi är på slutsträckan nu. I oktober ska rackaren i tryck.

Jag kokade kaffe. Ställde fram datorn. Vi hade haft möte dagen innan, Sara, Agnes och jag så jag visste ungefär vad som väntade, och vilket kapitel jag skulle börja med. Mycket riktigt, när jag mejlet kom och jag letade mig fram till det där kapitlet fanns en uppmaning som inleddes med: ”Galleriscenen behöver bli lugnare och mer genomtänkt. Just nu känns den lite som ett hopkok av trådar där ingenting riktigt landar.”

Text, cava och tråkiga nudlar

Det var det här jag längtat till, ändå kände jag mig inte helt på topp. Det var inte bara det där motståndet som texten ofta bjuder när jag inte varit ifrån den ett tag. Jag var också ovanligt ofokuserad och dessutom lite svettig. Pulsen lätt förhöjd. Efter några timmar gav jag mig. Diagnosen var uppenbar. Jag hade lindriga symptom, men inte på covid 19. De här var en släng av rampfeber (ej att förväxla med den betydligt besvärligare scenskräcken). För några veckor sedan berättade jag här att estradören Gudrun hade något i kikaren, och såklart krockade nu hennes schema med romanförfattarens.

Klockan närmade sig fem, och jag lämnade  min huvudperson, kvar i galleriscenen med de lösa trådarna. Tog en dusch. Drog på mig en svart byxdress som satt illa över axlarna. Bytte till kjol och blus – och förbjöd mig själv att inleda en klädkarusell där jag provade och förkastade alla möjliga och omöjliga plagg och indirekt även kroppen innanför tyget. Åt en undermålig måltid bestående av snabbnudlar och ett glas rosa cava. Gjorde några hastiga, och omotiverade ändringar i mina texter, Kära mänsklighet och Några platser där jag blivit förödmjukad av pojkar och män. Sen begav jag in mot Södermalm med siktet inställt på Bonden bar.

Det här kan bli lite hur som helst tänkte jag, medan jag korsade Medborgarplatsen. Jag har aldrig gått på något event som Stockholm Poet Society ordnat tidigare. Jag har följaktligen inte framfört något där heller. Jag har inte varit på spoken word eller poetry slam. Det kanske inte alls är min grej, funderade jag. Det här kan bli pinsamt. För mig. Men också för andra. Finns det något mer plågsamt än att se en människa göra bort sig på scen? Möjligen att vara den som står på scenen. Möjligen. Jag påminde mig själv om jag i alla fall skulle få öva mig i att framträda, och dessutom träffa mina vänner, Anna och Lina, som lovat komma med som moraliskt stöd.

Suddigt gäng efter showen, på främsta raden syns Debutantbloggens utsända bredvid Lokalvårdaren och Konsumenten

Ja, jag var alltså helt oförberedd. Oförberedd på vilken fantastisk upplevelse jag hade framför mig. Och blev därför knockad.

Konceptet var enkelt. Vi var femton personer som fick fem minuter var på scen, och någonstans i mitten var det paus så man kunde gå till baren för påfyllning. Jag hade aldrig sett och hört någon av dem som framträdde tidigare, det var bara att öppna sitt sinne och ta in det som kom.

Vissa som läste var uppenbart proffsiga, andra var debutanter. Vissa var unga, andra äldre. Vissa läste på svenska, några på engelska. Vissa läste tungvrickarsnabbt, andra med pauser. Vissa framträdde med artistnamn, andra inte.

Texterna handlade om ångest, droger, autism, häxor, skuldbeläggande av kvinnor som utsatts för våld av sina män och om klimatkrisen. Men också om guldfiskar, barndomsminnen, träbåtar, att inte vara medlem i Apoteket Hjärtat och risken med att stoppa in extra fyllning i sin bikin-bh. Jag blev charmad, imponerad, förbryllad, rörd, ilsk och fnissig.

Hur gick det för mig? Ok tror jag, men det kändes sekundärt. Att få vara publik var den stora grejen.

Jag och Lina rusiga av all poesi (kort efter att foto togs fick vi veta att det var väntelista till borden och vi dröp av)

Efteråt såg jag med nya ögon på mina medmänniskor. Jag flanerade mitt i helgstämningen, omgiven av potentiella poeter. Lina och jag stannade till för ett glas på Bistro Süd och sorterade våra intryck. Där befann vi oss omgivna av prominenta gäster, bland dem en välrenommerad kulturjournalist. Jag spetsade öronen ( tjuvlyssnade), och hörde henne konversera en något yngre man, och fråga om han inte skulle ha dessert. Nej, svarade mannen, jag är inte mycket för sötsaker. Sen gjorde han en paus, och levererade med perfekt tajming och menande blick på kulturjournalisten och hennes väninna: ”no offence.” De log smickrat. Poeterna fanns sannerligen överallt

Sen promenerade Lina och jag vidare. På Mariatorget låg en röd ros övergiven på marken. Lina plockade upp den och vi fortsatte. Kapitlet med de lösa trådarna skulle finnas kvar nästa morgon, och jag skulle, tänkte jag mig, möta det med förnyad, lyrisk energi.

Debutanter är överskattade – men det blir inte bättre sen

En läsare hörde av sig, med en önskan om att få ta del av mina reflektioner kring Sanna Samuelssons text i Göteborgsposten om överskattade debutanter. För er som inte läst den, gör det, den är träffsäker och lättläst. En snorkig vän säger till Sanna att han inte läser debutanter utan avvaktar till författaren skrivit roman två eller tre. Detta för att skrivande är ett hantverk och romanerna oftast blir bättre när författaren lärt sig skriva.

Sanna Samuelson blir förbluffad över sin väns utsaga, men tänker efter och inser att vännen är något på spåret. Nog är det dags att ifrågasätta hajpen kring debutanterna, särskilt de unga. Jag citerar: ”För att kunna träda in i rollen som debutant-lammkött kan du inte vara för gammal och grå. Det blir inga roliga författarporträtt då. Detta trots att ungdom, som vi alla vet, är det tråkigaste som finns.”

Debutant med många gråa hår, lite skelögd också vet inte om det är ett plus eller minus?

Jag vill genast veta mer om den snorkige vännen. Hur gammal är han? Är han snygg? Krönikörer tycks omge sig av festliga kompisar som levererar välformulerade utsagor. Varför har inte jag en sån bekantskapskrets? Finns ens den snorkige vännen på riktigt? Ibland misstänker jag att journalister för att få till sina texter använder sig av låtsaskompisar à la hemlige Mållgan.

Nu gör jag halt i inlägget och tackar Gunilla Bergström som gick bort förra veckan. Tänk att en och samma person hittat på både Mållgan och ”jag ska bara”, två uttryck som införlivats i det svenska vardagsspråket.

Läsaren som hörde av sig angående texten i Göteborgsposten är i alla fall verklig. Hon är en vän, faktiskt en av flera smarta och intressanta vänner som jag diskuterar saker med. Och just det, här på Debutantbloggen har jag ju skrivit om flera av dem som exempelvis den entusiastiska Lydia, Möbelhandlaren och den känslostarka fröken T. Sen har jag ju inte träffat Möbelhandlaren på flera år, men han finns på riktigt.

Som medelålders och icke upphaussad debutant är det härligt att få läsa att hajpade ungdomar inte alltid är intressanta. Jag har själv tänkt tanken att det är konstigt att använda det där med att ett verk är en debut som marknadsföringsargument. Det säger ju ingenting annat än att upphovspersonen inte publicerat sig tidigare. Och jag vill gärna tro att Sanna Samuelsson och hennes vän har rätt, att erfarenhet av livet och av skapandet ger intressantare verk. Men tyvärr, jag tror inte riktigt att det är så.

Jag tänker på en nedslående föreläsning från psykologprogrammet. Den gick ut på (nu sammanfattar jag slafsigt och ur minnet), att oskickliga psykoterapeuter inte blev duktigare med åren. De hade heller ingen nytta av vidareutbildningar. En snabb sökning för mig till en populärvetenskaplig blogg och se, det verkar vara ännu värre än jag minns. Dåliga psykoterapeuterna blir sämre med åren! De  överskattar dessutom sin förmåga, medan deras mer kompetenta kollegor har lättare för att realistiskt uppfatta hur patienterna förbättras (eller inte) under behandlingen.

Ni anar nog vart jag är på väg. Jag tror att det förhåller sig på ett liknande sätt med författare. Om debuten är bra och författaren förmår jobba medvetet med att utveckla sitt skrivande, då kan bok nummer två och tre verkligen bli något. Men om debuten är dålig då blir det inte ett dugg bättre sen. Möjligen är böcker som kommit senare i utgivningen procentuellt sett av högre kvalitet än debuter för att det är fler av de obegåvade som tappat sugen och inte ens skriver mer än en bok. Möjligen.

Författarförbundet kräver minst två utgivna böcker för att det ska vara någon idé att ansöka om medlemskap. Både de och den snorkige vännen framstår som optimister. Som en optimist framstår väl jag också som skriver såhär kaxigt innan min egen debut. Eller som en idiot. Ja, ja om min bok blir ett fiasko och jag får äta upp den här texten har jag i alla fall skrivit om det ämne som min kompis bad mig om. Och haft roligt medan jag gjorde det.

Bästa läsare!

Hoppas du mår bra och har haft några givande läsupplevelser den här sommaren. Jag undrar vad för slags läsare du är? Avbryter du en bok om den inte faller dig i smaken, eller avslutar du plikttroget det du påbörjat? Har du flera böcker på gång samtidigt eller läser du metodiskt ett verk i taget? Finns det berättartekniska grepp som du särskilt gillar eller ogillar? Själv har jag noterat att det finns sådant som får mig att flacka med blicken över sidan och börja tänka på annat:

  1. Långa beskrivningar av natur och landskap (om de inte är skrivna av Kerstin Ekman)
  2. Deckare med infogade texter i första person kursiverad stil som tillhör mördaren eller ännu värre – det inspärrade eller döda offret
  3. Brev som kommer liksom mitt i en roman och stoppar upp handlingen

Jag upplever brev i romaner som knöligt, men konstig nog älskar jag låttexter i brevform. Ta tillexempel Cornelis Vreeswijks Brev från kolonien (som han princip snott från en engelsk låtskrivare men det är en annan historia). Den kanske du hört för många gånger, men om du spetsar öronen så inser du hur fiffigt Vreeswijk använder sig av brevformen. Den får oss som lyssnare att föreställa oss hur morsan och stabben reagerar på beskrivningen av det kaotiska kolonilivet (med fasa tänker jag mig).  

Jag är också svag för visdiktaren Ruben Nilssons Amerikabrevet, där en amerikasvensk försöker locka över sin ungdomskärlek till andra sidan Atlanten. Den är väl inte lika spridd som Brev från kolonin men kanske har du hört den med Fred Åkerström eller Harry Brandelius? Migrationens splittring illustreras fint, och tragikomiskt via brevskrivarens svengelska.

Ruben NIlsson, troligen på 1930-talet

På ett liknande sätt gestaltar Iris Viljanen de stora skeendena via de små vardagliga detaljerna, här och nu i vår samtid. I Brevväxlingar försöker sångjaget hantera pandemilivets påfrestningar och det absurda faktum att hon inte vet när hon tillåts åka hem till barndomens Finland.

Exemplen är många, jag ska försöka att kväsa kalenderbitaren i mig och inte rabbla i oändlighet, men bland andra brevlåtar märks Leonard Cohens Famous Blue Rain Coat, där ett mystiskt triangeldrama skissas upp och Eminems Stan där brev efter brev från ett desperat fan förbliv obesvarat av stjärnan. Tills det är för sent. 

Och så finns denna smutsiga lilla pärla, Christmas Card from a Hooker in Minneapolis. Tom Waits har en förkärlek för outsiderromantik som jag ibland tycker är lite kvalmig, men den här kan jag inte värja mig emot. En kvinna skriver till sitt ex, för att berätta om sitt lyckade liv. Sen bekänner hon hur det faktiskt ligger till. Hon sitter inne, behöver pengar att betala sin advokat med och hoppas att före detta pojkvännen ska bistå med detta samt möta upp när hon blir villkorligt frigiven. På alla hjärtans dag. Aj!

En utmärkt version där Tom Waits ignorerar melodin och dessutom inleder med att sjunga Stilla Natt

Nu tror jag att jag vet varför brev funkar så bra i låttexter men inte i romaner. För det första, breven är skrivna i du-form, vilket ju sånger, till skillnad från romaner, ofta är. Lyssnaren är så att säga invand i det tilltalet, och det vi är vana vid brukar vi gilla.  

För det andra, brev har en tydlig form med början och slut, som passar för en sång. När brevet är slut är låten slut. När ett brev däremot infogas i en större berättelse, förväntas läsaren, växla mellan olika sätt att läsa. Därav att det kan kännas som att brevet stoppar upp flödet.

Du kanske är en sån läsare som klarar detta även om jag är dålig på det. Jag hoppas det, för nu ska jag likt horan från Minneapolis bekänna en sak – min debutroman innehåller flera brev.  

Kram Gudrun

PS. Den här veckan har vi tema brev på bloggen.  

Jag är ovanligt dålig på att hitta på litterära fantasivärldar

Jag är inte rätt person att uttala mig tvärsäkert om bokbranschen eller hur samtidslitteraturen mår. Jag har inte överblick nog för att beskärma mig över snuttifieringen av kulturen eller jubla över framväxten av instagrampoeter, som exempelvis Rupi Kapur. Men jag noterar att medan jag gläds åt mitt förlagskontrakt och ser fram emot att hålla min debutroman i handen debuterar folk på alla möjliga sätt.

Vissa skriver direkt för ljudbok. Några ger ut böckerna själva. Andra bygger karriärer på att första bli vassa bloggare, sedan romanförfattare. Och så finns det de som skriver korta texter anpassade för att läsas direkt på sociala medier. En av dem är musikern Julia Ivansson, som lyckats locka trettontusen följare till sitt instagramkonto Papper och penna. Hon skriver för hand, fotar och lägger ut. Temat är nästan alltid relationer och känslor. Texterna finns också att köpa som posters, magneter och underlägg via Julias webshop. Hon skriver alltså, och blir läst men har än så länge inte debuterat i bokform. Det där gör mig nyfiken. Jag hörde helt sonika av mig till Julia med lite frågor om hur hon jobbar.

Foto: Abraham Engelmark

Kan du berätta lite om hur papper och penna föddes, och hur det kändes när du postade första gången? 

Absolut! I början på 2019 fick jag ett glapp på några månader mellan min examen fram till att mitt arbete skulle börja. Det var min första lediga period på länge och väldigt mycket som jag tryckt undan började bubbla upp och den här gången kunde jag inte stoppa det. Att skriva blev mitt sätt att förstå allt inom mig och mina papper och pennor var så himla viktiga i den processen. När det mesta av stormen lagt sig så kände jag att jag ville behålla skrivandet ändå, och tänkte att ett konto skulle hjälpa mig att hålla skrivandet igång. Om jag fick följare så skulle de kanske förvänta sig någon uppdatering då och då, vilket skulle innebära att jag då ”var tvungen” att skriva och publicera texter. Och absolut, första posten var lite nervig. Folk kände nog inte riktigt till den sidan av mig, eftersom jag knappt själv gjorde det haha. Men det har varit ett väldigt snällt och varmt mottagande!


Du skriver ju även låttexter. Kan en strof dyka upp och du liksom behöver smaka på den för att veta om den ska till papper och penna eller bli en del av en låt? Eller är det två helt olika skapandeprocesser?

Jag skulle säga att det oftast är lite olika processer, inte minst för att låtskrivandet ofta sker ihop med andra. Men likheter finns! Det har hänt några gånger att jag använt rader från publicerade texter i låtar jag skrivit! Lite av ”sporten” med Papper och Penna är att jag vill försöka få mycket sagt med så få ord som möjligt och det försöker jag också få in i låtskrivandet. 

Annika Norlin påpekar i antologin Tag och skriv, att hon ofta fått frågan om hon inte skulle skriva en roman (detta innan hon debuterade med sin novellsamling), medan man sällan tjatar på romanförfattare om att de borde bli låtskrivare. Fånigt med litterära hierarkier, vi behöver olika typer av texter; korta, långa, lättsinniga och snåriga. Detta sagt – är du sugen på att skriva något längre?

Nja… det tror jag inte. Eller, jag drömmer om att ge ut en bok med samlade texter från Papper och penna. En snygg och mysig coffee table-bok. Men utöver det så har jag inga andra sådana ambitioner eller drömmar. Att skriva berättelser i skolan på svenskalektionerna var något av det värsta jag visste! Haha. Jag skulle säga att jag är ovanligt dålig på att hitta på litterära fantasivärldar, men ganska bra på att beskriva verkligheten. Min verklighet, iallafall. 

Eftersom du publicerar direkt på instagram får du ju också snabb feed-back i form av likes och kommentarer. Hur tror du att ditt skrivande påverkas av responsen?

Det där går nog lite i perioder, men jag skulle säga att överlag så är jag ganska bekräftelsesökande och att jag nog därför påverkas mer än jag tror av den direkta responsen. Men det försöker jag hålla vakt på – att likes och kommentarer inte får styra för mycket. Jag vill att texterna antingen ska bestå av ord som får mig att förstå eller uttrycka något i mig, eller ord som jag tror hjälper andra på vägen. Om jag lyckas hålla det så känns det bra i magen. 

Foto: Abraham Engelmark

Julias svar överraskade mig delvis. Tänk att det det finns skrivande människor som inte har lätt för att hitta på berättelser. Även om jag älskar romanen kan det vara hälsosamt att påminnas om att det finns många sätt att närma sig det skrivna ordet. Åsa Linderborg konstaterade samma sak i Värvet nyligen, hon kan inte fantisera ihop saker.

Och så det där med att skriva kort och skärmvänligt. Jag debuterade själv 2020 med två tap stories på Storytel, mininoveller som skrivs i form av chatkonversationer och läses i en app där läsaren får ”tappa” fram replikerna. Om någon mot förmodan skulle vilja läsa dem kan jag meddela att Stories by Storytel är skrotad. Huruvida mina alster bidrog till försämrad läsarstatistik och därigenom nedläggning är för mig okänt.

Elis Monteverde Burraus dikt (och bonusinfo, det är mamma och jag i en fotoautomat i Berlin för några år sedan)

Men jag ska också erkänna att en finkulturell del av mig av rynkar på näsan åt alla dessa snabblästa, lättsmälta texter, som klickas fram eller säljs som drinkunderlägg. Men jag behöver inte gå längre än till mitt eget kylskåp för att få mig en knäpp på den rynkade näsan. Där sitter en magnet med en dikt skriven av Elis Monteverde Burrau (en författare som definitivt är high brow). Den är kort, rolig och snärtig och, för att låna ett uttryck från Julia: när jag läser den känns det bra i magen:

jag griper verkligen tag

i läsaren

och tråkar ut henne

I väntan på vadå

Den första graviditeten medför en alldeles särskilt slags väntan. Väntan på en på en mycket liten människa som kommer ta mycket stort utrymme i anspråk. Väntan på att möta sig själv som förälder och ta farväl av den del av en som går förlorat i och med moderskapet. Väntan på att ens kropp ska vidgas och öppnas, och sen slutas igen.

För arton år sedan väntade jag mitt första barn. Det fanns stunder när jag ville vara kvar i limbo, i det trygga väntrummet för alltid, men i takt med att magen växte blev jag allt mer otålig. Ungen var beräknad till slutet av augusti. Jag badade, träffade vänner, såg barnets pappa spela ett utomhusgig i Rålis och hoppades att jag inte skulle få värkar under spelningen. Augusti kom och gick. På mödravården, kunde jag till slut inte hålla mig. Jag vet att det här är en dum fråga sa jag till barnmorskan, men har du någon gång varit med om att barnet aldrig kommer ut, att graviditeten fortsätter för evigt? Det hade hon inte. Hon bokade en tid åt mig uppe på sjukhuset, snart skulle man överväga igångsättning.

Med vännen PO i Värmland, juni 2003

Jag tänker på det här nu, för att det är augusti och jag återigen väntar. Att den som skickar in spontanmanus till förlag får vänta, det hade jag koll på, men att det skulle vara så mycket väntan även på andra sidan förlagskontraktet, det hade jag inte förutsett. Egentligen är det logiskt. Det  tar inte bara tid att skriva, det tar tid att läsa också. Särskilt för den som ska läsa med eftertanke, och ge konstruktiv feed-back (och ska hantera mitt manus som kringelikrokar sig lite hit och dit). För tillfället är det inte bara mina kära förläggares synpunkter jag väntar på. Ett gäng snälla och kloka människor har gått med på att hjälpa till genom att läsa manuset.

Det är säkert bara bra för mig att ha några veckor utan mitt manus, men jag har svårt att finna ro. Litegrann känns det som den där sommaren när jag var höggravid. Allting måste ha sin gång – men jag vill bara vara färdig. Jag tänker så klart på manuset, och skriver ner lite stolpar, men behöver finna mig i att mer än så är det inte läge för.

Medan jag väntar passar jag på att fixa sådant sominte hunnits med, som att hämta en affisch som blivit kvar hos mitt ex och gå till en sybehörsaffär och leta upp knappar som passar till farmors gamla blus. Och så går jag på finbiografen Capitol och ser Antonionis Blow Up. I stolen bredvid mig sitter en yngling född 4 september 2003.

Och just det, medan romanförfattaren väntar gör estradören sig påmind. Hon vill hitta på något, och anmäler mig till ett nytt upptåg i poesins tjänst. Jag kan rapportera till er senare om det inte blir alltför fiaskoartat. Eller kanske i synnerhet om det blir fiaskoartat. Några av er kanske väntar och behöver distraktion.

När skrivandet gör ont

Ernest Hemingway skriver i sitt hem i Florida, det finns uppgifter om att han skrev ståendes på grund av ryggproblem

Anna skrev en fin text om att använda smärtan i sitt skrivande på ett sätt så att det blir litteratur. Jag har också tänkt en del på smärta, helt enkelt eftersom jag i perioder haft ont när jag skriver. Ont i axeln. Ont i nacken. Ont i armbågen. Ont i handleden. Ont i tummen. Eftersom en av tankarna bakom bloggen är att dela med sig av sina erfarenheter från skrivlivet, så att vi kan lära av varandra så bjuder jag idag på:

Skrivrelaterad smärta – några slutsatser

  1. Fysioterapeuterna är inte fienden.

Jag misstänker att en oproportionerligt stor andel av oss som skriver har ett förflutet likt mitt, ett förflutet med högt betyg i svenska och lågt betyg i gympa. Ett förflutet med dålig hållning, bollskräck och blek hy samt en övertygelse om att tillhöra en mer känslig och äkta sort än de glada, brunbrända sportfånarna. Den där övertygelsen är felaktig. Det förstår de flesta av oss i vuxen ålder, men det kan ändå finnas kvar tankemönster som gör att vi betraktar exempelvis fysioterapeuter med skepsis, som om hela kåren utgjordes av de mest illvilliga av våra före detta klasskamrater.

En glad och sportig Marcel Proust med vänner

Låt inte dessa tankemönster styra dig! Om skrivandet gör ont, och det inte går över sök upp en fysioterapeut (eller sjukgymnast som det heter om de tagit examen lite längre tillbaka i tiden). Gå inte till icke legitimerade behandlare. Försök inte självbehandla dig via internet där ju vilken lallare som helst (ex undertecknad) kan skriva om smärta. Boka istället tid hos en landstingsanknuten fysioterapeut (så blir det inte så dyrt). Stå ut med att få din slappa lekamen (eller rörelseapparat som fysioterapeuterna brukar säga, så himla skojigt ord), granskad och bedömd. Lyd de instruktioner du troligen kommer få om att göra dagliga övningar. De där övningarna kommer väcka en känsla av tristess och kanske även förödmjukelse, men jag kan själv vittna om att de kan hjälpa till att minska smärta. Om man gör dem! Om smärtan inte avtar trots din flit finns det kanske bakomliggande orsaker till att du har ont som behöver utredas vidare. Då puffar fysioterapeuten dig till doktorn.

Och ett sista argument: en cool släkting till mig med alternativ livsstil och massa tatueringar har blivit sjukgymnast. Mina gamla fördomar stämmer inte.

  • Hantera sittfläsk/stillasittande paradoxen

Stillasittande är dåligt för hälsan på flera sätt (för snabb översikt kan du läsa artikel på 1177) och ökar också risk för smärta. Samtidigt vet vi ju alla att skrivande kräver gott sittfläsk. Lösningen på den här paradoxen behöver se individuell ut eftersom via alla har olika kroppar, och olika livsomständigheter. Men jag tror att steg ett är att erkänna för sig själv att den som skriver (särskilt om den också har ett stillasittande dagjobb), behöver balansera mellan behovet av att sitta ner och skriva, och behovet av att röra på sig. Det handlar ju dels om att variera skrivställning, ta pauser och så vidare, men också om att regelbundet komma ut och röra på sig ordentligt. Trots att det inkräktar på skrivtiden.

James Baldwin i New York demonstrerar ett sätt att variera skrivställning (obs röka ser coolt ut men är ändå farligt)

Om du inte redan har fått ordning på detta, så är det bra att ta sig en funderare. Kanske är du typen som mår bra av långa promenader med en skrivpodd i öronen. Kanske kan du börja träffa kompisar vid utegymmet och vips, så har du samtidigt fått lite social stimulans. Eller så är du som jag en sån som vill effektivisera genom att inte ha någon transporttid, då är det löpning och hemmaträning som gäller. Ibland har jag gjort detta yogapass, särskilt anpassat för författare 🙂

 

  • Det är bra att vara som en apa och använda båda händerna

Såhär i spurten mot tryckfärdigt manus fick jag jätteont i höger handled. Att ta fler pauser var inte att tänka på, jag ville bara köra. Då lärde jag mig att använda musen med vänster hand. Det tyckte jag var ganska fiffigt i sin enkelhet.

Och apropå enkelhet, Bodil Malmsten tar upp ämnet i Så gör jag, på det där tydliga sättet hon har. Jag förstår helt om ni inte vill följa mina råd, men Bodil måste ni ändå lyda. Ta hand om er.  

Bodil Malmsten, ur ”Så gör jag”

Jag googlar Oscar Zia

Jag är på en jävligt bra spelning med Ezra Furman. Hon spelar en låt som jag inte riktigt kan placera och i mellansnacket berättar hon att det var Police on my back. Jag hörde den först med Clash, säger Ezra, men ursprungligen spelades den ju in med – konstpaus, blick ut över publiken. The Equals, hojtar min något överförfriskade vän Grönis. The Equals, upprepar Ezra med ett leende, that is correct. Hon utbyter en blick av samförstånd med Grönis, eller vänta, finns det inte ett litet korn av ironi där. Troligen bara i min fantasi, eftersom jag är avundsjuk på Grönis som bondar med Ezra, och som alltid vet mer än jag. Om musik i alla fall.  

Jag läser Rodham av Curtis Sittenfeld. Romanen är en lek med tanken på vad som skulle hänt om Hillary tidigt insåg att Bill Clinton var notorisk otrogen, valde att lämna honom och istället satsade på en egen presidentkandidatur.  Det som börjar dokumentärt blir sedan fiktivt. Faktiska händelse i amerikansk politik blandas med uppdiktade. En mer påläst läsare skulle vara säker på när författaren fablar och säkert får ut mer av boken. En mer ambitiös läsare skulle googla när hen blev osäker. Sån är inte jag, jag är mer intresserad av personporträttet än skildringen av den politiska processen.

Jag lyssnar på Nour El-Refai och Henrik Schyffert. De har en trevlig podd (vars namn jag inte vill skriva ut för det är så löjligt) och i ett avsnitt gästas de av Oscar Zia. Han berättar ett barndomsminne om sin kompis Marie-Louise. Ekman inflikar en av hans värdar. Nour skrattar. Henrik skrattar. Oscar skrattar. Sen säger Oscar något oväntat: jag vet inte vem Marie-Louise Ekman är men jag skrattar med ändå.

Visst är det härligt med referenser man känner till. Som ger sammanhang, sätter kontexten, väcker minnen och associationer. Och visst är det trist med kultur som är proppad med referenser som flyger över ens huvud, ställer sig i vägen och i värsta fall får en att känna sig dum.

Det knepiga är ju att det som är inbjudande för en läsare, är exkluderande för en annan. Jag tänker på det här när jag för tusende gången läser igenom mitt manus som är proppat med boktitlar, bandnamn och filmreferenser. Jag vill att berättelsen ska vara så stark att den tål att läsas även av någon som inte hört Boomtown Rats eller ätit trädgårdsmästargryta i en skolmatsal. Min huvudperson, Sara låtsas ofta att hon känner till personer och företeelser fast hon inte gör det. Det är i alla falla något jag tror en hel del av oss kan relatera till.

 Men den erfarenheten känns ju inte likadan för alla. Och om jag skriver att klänningen är gul, då är det olika slags gul läsarna ser framför sig. Och olika slags klänning, även om jag beskriver den i plågsam detalj så att beskrivningen av klänningen utgör hela boken. För vad är ord om inte referenser? Och vad är dessa funderingar om inte huvudvärksframkallande irrfärder som tangerar en gymnasielektion i filosofi. Jag är medveten om att detta är igenkänning bara för de av oss som gått gymnasiet, och haft filosofi. Nej nu får det räcka för idag. Jag går över till att googla Oscar Zia. Tack var podden har jag ett hum om hans CV, men hur ser människan ut? Och vänta, för er som undrar detsamma vad gäller Ezra Furman. Varsågoda 🙂

Tyvärr förstod jag mycket lite – dagbok från Berlin

Tema dagbok

Den här veckan kretsar vi på Debutantbloggen kring fenomenet dagbok. Jag inleder med en snabb överslagsräkning och kommer till den svindlande insikten att jag fört dagbok i trettioåtta år. Det här innebär inte att jag har reflekterat över dagboksskrivande.t Att jag skrivit sedan åtta års ålder har inte gjort att min debutroman bara flödat ur mig. Att föra dagbok har jag betraktat som ett slags krafsande, ett sätt att resonera med mig själv och inget som har med mina litterära ambitioner att göra.

Jag läser sällan mina dagböcker. Om jag gör det uppstår ofelbart en och samma känsla – genans. Tonen skorrar falskt och tillgjort. Sida upp och sida ner lovar jag mig själv bot och bättring och nya tag. Slätar över saker, fast jag bara skriver för mig själv. Ja ni hör, det är lätt att fasta i innehållet, som ju är helt ointressant för någon annan än mig, (ibland även för mig). Debutantbloggen är ju ingen blogg om Gudrun Furumark, utan om skrivande.

Alla raderna jag plitat ner kanske ändå varit att ett slags verbal konditionsträning. Om jag närmar mig dagboken på det här sättet, med mer fokus på form än innehåll kanske det pinsamma inte behöver dominera totalt. Jag tar ett stickprov från sommaren 1991. Det är då min debutroman tar sin börja, och som av en händelse är berättaren en 16 år gammal tjej, precis som jag var då.

Här kommer tre autentiska dagboksanteckningar från en sommar för trettio år sedan. Det enda jag gjort är lite styckesindelning för läsbarheten. En del ordval och formuleringar skorrar illa, och är sådana att jag inte skulle använda dem idag. En del meningar är oklara även för mig själv.

Lite bakgrundsfakta:

Jag befinner mig på tågluff med min kompis Kajsa.

Första stopp är Berlin, ett Berlin i förändring. Det har inte ens gått ett år sedan återföreningen.

Konstnären Lasse Hillersberg är kompis med min mamma och bonuspappa. Vi har aldrig träffats tidigare men Kajsa och jag ska få bo hos honom när vi är i Berlin.

Han huserar i en ateljé i stadsdelen Kreuzberg och sysselsätter sig med att göra skulpturer av tidningspapper och tapetklister. Därav min kommentar om klistret i avloppet.

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur.

Att jag inte hängde med helt på diskussionerna om Tysklands historia kan förklaras av att jag bara läst tyska ett år på gymnasiet.

Bitte schön, nu går vi vidare.

910722 Måndag 07.50

Morgon i Kreuzberg. Bor hos Lasse tillsammans med honom och Margareta (stor, hennafärgat hår, kedjeröker). Den gnabbas vänskapligt i deras del av palatset, i taket hänger Lasses flygplan, gubbar och annat som även finns på golvet, bordet, fönstret, en stege, stora mörka stadsbildsdukar, ballonger.

Margareta tronar på sin madrass. Kajsa och jag på våran. Lasse försvinner under vita tygmassor i sin säng. Det är stopp i avloppet på grund av allt klister, Lasse värmer turkiskt bröd i ugnen som gör att allt luktar husligt (vilket det inte är).

Igår gick vi på marknader det var varmt och mycket folk. Mellan marknaderna fanns den egentliga marknaden, muslimska kvinnor verkar ha specialiserat sig på att sälja falska bitar av muren, färgbesprutningen är mycket uppenbart nygjord. Andra säljer vykort, t-shirts, knappar med Lenin, armémössor och babusjkor med Gorbatjov ytterst och Lenin innerst. Någonstans på den sista marknaden tappade vi naturligtvis bort Margareta.

Lars eskorterade oss till zum Löwen och sedan till Café Einstein. Då hade jag blivit så pass lättsinnig att jag tjuvrökte på U-bahn medan Lasse blivit så lättsinnig att han kallade falafelförsäljaren för Hassan. Efter middagen slocknade vi alla hastigt och lustigt. Jag vaknade mitt i natten av att Lasse fått sitt haschis och låg och rökte.

910723 Tisdag 9.58

”Det tyska mörkret sänker sig ner över mitt sinn

Det mörknar obevekligt i visan min

Det är för att mitt Tyskland jag sönderslitet ser

Jag bor i den bättre hälften

och lider dubbelt mer”

Lasse läste Wolf Biermann för oss igår, Tyskland, en vinterresa. Som kontrast hade vi just varit på KaDeWes feinschmeckeravdelning, mat, mat, mat. Välklädda damer och amerikanske turister som åt vid olika delikatessbarer. Ostron, praliner, brieostar och utsökta viner. Innan hade vi strosat lite på Kürfurstendamm, liksom många andra turister. Överallt på trottoaren sitter apatiska zigenerskor med sina barn i famnen.

På kvällen var jag, Kajsa och Margareta på Einstein. Drack kaffe med rom (gott) och tittade hungrigt på de andra gästernas mat. Den såg mycket god ut. Sen klarade vi oss hem vid halv tolvtiden, trots affischerna som någon klistrat upp över hela Kreuzberg, Achtung Mädchen, gå aldrig ut själva och om ni gör det ha med kniv.

910724 onsdag 10:58

Vi befinner oss nu lyckligen på ett svalt TGV-tåg mot Toulon. Natten tillbringades på en galonsvettig sittplats (östtysk) från Berlin till Paris. Vi hade sällskap till Magdeburg med Benno, en trevlig östtysk konststuderande vars choklad vi glatt åt upp, och Gyrid som gick av i Hannover. Hon studerade till lågstadielärare och hade vänner i Norrköping så hon talade bra svenska. Benno och Gyrid hade en livfull diskussion om eningen, DDR, nazismen, socialismen, kort sagt nästan alla de stora tyska frågorna. Tyvärr förstod jag mycket lite.

Nu har man alltså lämnat Berlin och Lasse och Margareta. För den här gången i alla fall.

Med Lasse på zum Löwen. Dagbokssida. Kajsa i ateljén (ovanför hennes axel syns benen på en av Lasses skulpturer, vid hennes fötter Margaretas madrass). Lasse framför muren,

Hej igen kära bloggläsare om nu någon kämpat sig hela vägen ner hit! Några reflektioner angående stilen – de där sista meningarna om att ha lämnat Berlin för sista gången var verkligen platta. Stryk – ropar min inre redaktör. Redaktören noterar också att jag jobbar en hel del med kontraster, det svala TGV-tåget mot den galonsvettiga kupén från forna DDR, Wolf Biermann och de tiggande romerna mot beskrivningen av feinschmekeravdelningen på KaDeWe. Ganska passande i ett Berlin som ännu präglades av att ha varit delat.

Och en sak till, kolla på klockslagen. Vad ska man göra om man vaknar hemma hos en främmande person 07.50 och alla andra i rummet sover? Man sysselsätter sig med något som inte stör. En av hemligheterna bakom mitt dagboksskrivande har nog varit att jag helt enkelt inte haft något bättre för mig. Jag har haft långtråkigt.

Sen gillar jag en fras: tyvärr förstod jag mycket lite. Den skulle jag lika gärna kunnat skriva i min dagbok idag.

Vad jag lyssnar på medan jag städar

Jag vet att du egentligen vet det här, ändå kan du behöva en påminnelse – allt är inte så härligt och frejdigt som det verkar på sociala medier. Det kan tyckas som att ”alla andra” är del av någon slags skrivgemenskap som du inte fått tillgång till. Men då ska jag berätta att jag, till skillnad från Caroline inte har några  skrivkompisar som jag delar manus med. Jag har inte, som Anna handplockats till en skrivgrupp med etablerade författare och en välrenommerad och kräsen ledare.

Gittan Jönsson, Vandrerskan

Men jag har internet. Och ett par hörlurar. Och jag har tvätt som behöver sorteras, en brun beläggning i diskhon som ska skrubbas bort, en omgång rabarber som ska hackas för att sen kokas till chutney. Och medan jag gör det så lyssnar jag på kloka människor som talar om litteratur och skrivande, då är jag liksom med i samtalet, fast i bakgrunden. Det går i perioder vilka poddar jag favoriserar men just nu är det dessa:

Folkets hörna

Folkets hörna i Lund är en scen för de som vågar dela med sig av texter under arbete. Det är också en podd med utrymme för eftertänksamhet. Tempot är en lisa för själen – jag har tröttnat på poddar där folk avbryter varandra. Det märks att Emilia Palmén och Agnes Stenqvist som håller i det hela har pluggat ihop, de är vana att prata om ”den skrivande praktiken.”

Alla avsnitt är bra, men jag kan rekommendera att börja med Mats Kempe. Hans lekfulla förhållningssätt till skrivande, där han bland annat skriver dikter med vänsterhanden, fast han är högerhänt, är uppfriskande. Jag blev också glad av pratet med Tone Schunnesson. Eftersom hon verkar så cool och begåvad har jag känt mig lite skraj för henne, men det gick över när jag hörde henne prata bjussigt och mänskligt om toppar och dalar i sitt författarliv.

Hemma hos Strage

Podden har ett enkelt koncept. Musikjournalisten Fredrik Strage bjuder hem musiker till sin våning på Kungsholmen i Stockholm. Den där våningen framstår som en salongskommunist våta dröm – sekelskifte, högt i tak, kreddiga skivor och böcker så långt ögat når. Så gott som alla gäster kommenterar hur fint Strage har det hemma). Dock inte Mattias Alkberg, författaren, låtskrivaren och musikern.

För mig är han sinnebilden av en kreativ person som fortsätter oförtrutet, om än ibland med vresig framtoning, trots att det inte är fett att leva som kulturarbetare. Hos Strage pratar han lite skrivande och mycket musik samt läser en utsökt dikt med titeln Sisyfos.

Mattias Alkberg kör en kärleksförklaring till språket

Något slags känsla

Nina Wikner bjuder in gäster, varav flertalet hittills varit författare. De samtalar med utgångspunkt i ett välkänt citat från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna i något slags känsla.” Alla avsnitt jag hört hittills har varit intressanta men det som fångat mig mest var nog när Patrik Lundberg snuddade vid att prata om skillnaden i hur han relaterar till världen i skrift och ”på riktigt”, och hur detta kan höra ihop med den övergivenhet som adoptionserfarenheten för med sig.

Det gränsar till galenskap

En väldigt mysig författarpodd med göteborgsatmosfär ( ja jag är svag för det mesta som har med Göteborg att göra). Här pratas det om konkreta aspekter av yrket som hur man föreställer sig miljöerna man ska gestalta, hur man gör research och hur märkligt det är att författare så ofta fotograferas sparkandes i lövhögar. Värdar är Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Shiefhauer. I min fantasi är jag en i kompisgänget –  i verkligheten en gröngöling på fel kust.

Tack alla ni som poddar. Utan er skulle mitt tänkande vara mer enkelspårigt, och mitt hem stökigare. För det är faktiskt så att jag ibland skrubbar lite extra på spisen, bara för att ha någonstans att göra av händerna medan jag lyssnar.