Sista måndagen med Debutantbloggen

Foto: Maria Wikström

Jösses – nu är det dags. Julafton om några dagar, och mitt femtioandra och sista inlägg här på Debutantbloggen. Ni, kära läsare ska få lära känna en ny skribent som hälsar er välkomna på måndagar. Smartare smalare snyggare rikare verkar också klara sig utan mig. Då och då får jag meddelanden om vad boken har för sig, att den är med på sjukhusbäddar eller följer med när folk pendlar till jobbet. I mitt sinne göra jag rum för nästa romanprojekt. Och inte bara i mitt sinne, utan i min kalender. Från och med nästa år ska jag vara skrivledig en dag i veckan. Jag är en privilegierad lyckans ost som har möjlighet till detta.

Det är alldeles för tidigt och ömtåligt att beskriva vad jag ska försöka göra, men jag har några frön som gror, som jag hoppas ska ha växtkraft. I huvudet surrar en formulering som jag läste i Ian Mc Ewans roman Black Dogs för 15 år sen. Eller kanske 20 ? Han skrev att den som inte fått tillräckligt med kärlek som barn kan läka genom upprepad omsorg om sina egna barn. De orden har jag med mig, som en liten ficklampa in i nästa berättelse som kretsar kring detta med föräldrasblivande. Men minns jag verkligen rätt? Jag har beställt boken på Bokbörsen för att kolla. Måste ju gör research och bete mig seriöst, om jag ska ha chansen att skriva något som möjligen kan anses publicerbart, och läsbart.

En figur följer med mig från förra skrivprocessen in i den kommande. Father John Misty, sån som han var den där korta perioden när han hade godheten att höja min livskvalitet genom att AVSTÅ FRÅN SKÄGG samt skriva en dänga med refrängen ”I’m writing a novel, like it’s never been done before.” En mening som känns ack så sann. Inför det blanka pappret är vi alla nybörjare.

Och det jag lärt mig under året som bloggare, att det är roligt att skriva den här typen av snabba, lätta inpass, det tar jag också med mig, om inte till romanen men till mitt fortsatta skrivliv. Men, känner jag nu, det här med slutgiltiga farväl är inte min melodi. Likt en överförfriskad klasskompis som ni knappt hälsat på, vill jag såhär i sista stund, på avslutningsfesten kasta mig runt era halsar och sluddra ”vi måste hålla kontakten. ” På lördag svarar jag ju på enkäten så då ses vi en snabbis. Och om ni rör i Stockholmstrakten, kom gärna till Gamla Stans Bokhandel 19 januari, och hör mig och debutanten Hannes Fossbo prata skrivande klass och 90-tal. Aj nu slår separationsångestens melankoli till. Är mitt debutantbloggsår redan och oåterkalleligt över? Kommer ni glömma mig?

Jag skickar med er det här klippet med suveräna Maya Angelou som en påminnelse om att språket hjälper oss att vara tillsammans. Hej då! God ju! Snyft! Fortsätta skriva! Heja er! Heja oss! Tack för att jag fått vara en del av Debutantbloggen.

                                                                                                                                                                s

Det är en allmänt erkänd sanning

att de flesta nybörjarstudenter på ett yrkesprogram är mycket mer övertygade om sin kompetens än vad de kommer vara senare, när de har år bakom sig i professionen. Ett liknande, hastigt övergående självförtroende kan infinna sig även hos nydebuterade författare. Efter en dryg vecka som publicerad kommer jag därför dela med mig av mina ”yrkeskunskaper.” Läs och lär gott folk, snart är jag tillbaka i tvivel och grubbel igen och kommer vara sparsam med råd (dessutom är det här mitt näst sista inlägg på Debutantbloggen).

Vi börjar med ett av författarens viktigaste verktyg för att nå ut till läsarna – författarsamtalen. Jag har nu genomfört tre (ett med mina förläggare och två med journalisten Ülkü Holago), och känner mig om inte fullärd så som något av en naturbegåvning. Det viktigaste har jag insett, är inte vad man säger, utan hur man säger det. För att locka läsarna satsar jag på att ge ett svalt, katatoniskt och särbegåvat intryck under mina framträdanden.

Med Ülkü Holago på Söderbokhandeln, foto: Sara Hallonsten

En annan företeelse som infinner sig efter debuten är ju detta med signeringarna. Jag hade oroat mig lite innan eftersom jag har en ganska oattraktiv, och svårtydd handstil. Så kom jag på att jag kan kompensera detta med att ha en riktig kvalitetspenna. Efter vägledning av två bokhandelsbiträden, samt egna, praktiska övningar har jag fastnat för en gelpenna som ger ifrån sig lagom flödigt bläck med distinkt svärta, och dessutom torkar raskt. Dessutom går det att köpa refillbläck, det gäller att bete sig som om romanen kommer bli en bestseller. Mattias Kvick – om du önskar mer detaljer kring märke på pennorna, storlek på spetsen och dylikt kan jag skicka foton!

Ergonomin och värdigheten under signeringarna är också viktig för mig. Jag prioriterar att alltid ha en seriös och professionell framtoning i mötet med läsarna.  

Signering på releasefest, medan jag skriver påpekar syskonen A och K att deras mamma, som är sjukgymnast skulle ha en del invändningar mot min arbetsställning, foto: Tova Palm

Ja, varsågoda nu har lärt er allt jag kan. Och om du har en vag känsla av igenkänning angående rubriken – det är en parafras på inledning till Jane Austens Stolthet och fördom. Hur var det nu Oscar Wilde formulerade det? Talent borrows, genius steals. Glad lucia kära läsare.

En kväll av okomplicerad stolthet

I garderoben med Monika König och Sara Hallonsten, foto: Marit Sahlström

Så var tiden kommen. Dagen som hägrat likt en oas i öknen för min inre blick, medan jag gick min första skrivarkurs, spottade upp mig efter refuseringar, jobbade med alla dess omskrivningar – den officiella releasedagen var här.

Var jag salig av triumf? Nej. jag hade fullt upp med annat. Min telefon glödgades av inkommande återbud. Aldrig har jag haft så god kännedom om mina bekantas hälsotillstånd som på släppdagen 3 december 2021.

Någon var hängig. En annan lite krasslig. En tredje informerade om att hon var negativ på covidtest men snuvig. En väns fru hade ”åkt på covvan” medan en annan berättade att dottern hade hög feber.  En frisk kompis var i karantän på grund av att dottern haft covid. Han uppmanade mig att denna dag: ”sträva efter att känna en okomplicerad stolthet.” Att han tyckte att denna uppmaning behövdes, liksom att han så paradoxalt ställde ordet ”sträva” intill ordet ”okomplicerad” tyder på en känsla för hur det mänskliga psyket opererar.

Stolt var kanske inte den dominerande känslan hos mig, men pirrigt kändes det när jag kom till Årsta Folkets Hus och glad blev jag när jag såg mina jobbarkompisar stå och huttra utanför i väntan på att bli insläppta. När jag gick in och såg hur fint Sara och Agnes ordnat, blev jag rörd. Sen kom alla, och jag signerade och oroade mig lite för om folk skulle ha det trevligt, och hur det skulle bli för de som kom dit och endast kände mig som inte tog hand om dem.

Men sen – när jag klev upp på scenen (garderoben), för att prata om boken, och läsa ur boken, då var känslan där.  Kanske inte en okomplicerad stolthet, men en okomplicerad närvaro. Visst är det märkligt – att detta med att tala inför publik, som för många är så vedervärdigt, kan få mig att känna mig närvarande och alert? Kanske förklaras det av att jag är född i lejonets tecken. Eller så beror det på att jag bar samma mirakelstrumpbyxor som under fotograferingen.

När festen var över, åkte jag hem, nöjd, tacksam och trött. Jag somnade belåten.

Några, alldeles för få, timmar senare vaknade jag. Strumpbyxorna hade jag tagit av mig och det fanns inte tillstymmelse till okomplicerad stolthet, eller okomplicerad närvaro i min kropp. Minnesbilder från kvällen flimrade förbi. Ältandets tid var inne. Vad hade jag egentligen sagt där på scen? Vad hade jag skrivit i folks böcker? Jag mådde illa. Huvudet ömmade. Halsen sved. Tänk om jag var sjuk? Tänk om jag smittat hela festen?

Ruelsen både snabbade upp och saktade ner tankeprocessen men på nåt sätt kom jag på att min belägenhet kunde bero på att jag var bakfull. Och hungrig! Jag hade missat att äta middag dagen innan. Resolut klev jag upp och fixade en macka. Åt. Gick och la mig igen. Sömnen ville ändå inte komma. Inte förrän jag öppnat SR-appen och klickat fram ett avsnitt av Lundströms bokcirkel. Maries trygga stämma är visst det enda som duger när man är publicerad författare.

Manic Pixie Dream Girl, Lars Norén och en debut

Detta har hänt under veckan som gått.

Jag har sett (om) Francois Truffauts Jules och Jim. Denna klassiker från 1962 ligger ute på svt play nu. Kameraarbetet är mästerligt, nya vågenestetiken håller än och triangeldramer utövar alltjämt en lockelse på mig. Men personskildringen! Samtliga tre huvudpersoner ter sig blodlösa som klippdockor. Den notoriskt otrogna Catherine som gissningsvis är tänkt att vara en sensuell och charmerande tossa gör mig beklämd. Är hon ett tidigt exempel på en Manic Pixie Deam Girl? Ja, säger wikipedia när jag googlar begreppet. Men jag tror att Catherine också kan förstås som en olycklig människa i behov av dialektiskt beteende terapi för att hantera sin emotionella instabilitet. Förmodligen en kur för fler Manic Pixie Dream Girls. Eller så är det inte de som behöver terapi, utan manusförfattarna?

Jag har även läst en intressant roman, Vår Älskade av Kamila Shamsie (utgiven på Polaris, översättning Ylva Mörk). Inledningsvis tyckte jag språket var otympligt, men sen kom jag in i denna uppdaterade version av Antigone. En tänkvärd berättelse om islamofobi, fanatism, familjeband och kärlek.

Jag har läst Greta Thurfjells sågning av Rachel Molins debutroman Dungen. Min farhåga ”ingen kommer recensera min bok eftersom jag är okänd och ges ut på ett indieförlag” framstår inte längre som en farhåga utan en förhoppning.

Lars Norén, dikt från antologin Avgrunden av ljus, poesi 1962-2016, Bonniers

Jag har varit på Aspuddens bokhandel och lyssnat på ett inspirerande samtal om Lars Noréns poesi mellan Mikael van Reis och Johan Jönsson. Det pratades om att skriva fram ett författarjag som icke ska förväxlas med jaget hos den som skriver. Sen berättade Michael van Reis att Lars Norén slutade skriva poesi eftersom han fruktade att schizopoesin skulle föra honom åter in i psykosen. Se där, så himla vattentäta skott var det ändå inte mellan det skrivna jaget och den som skriver, tänkte jag. Men det vågade jag inte säga när det var dags för frågor och reflektioner från publiken. Här vågar jag skriva det dock, eftersom det bloggjag jag skriver fram är modigare än mitt talade jag !?

Och en kultursak till har hänt sen sist. Nästan obemärkt, även för mig själv har jag debuterat. Släppdatum var satt till 3 december men ”smartare smalare snyggare rikare” kom tidigare från tryck, och häromdagen när jag googlade mig själv (ja, jag hänfaller ibland åt detta självupptagna beteende), dök mitt debutantporträtt upp på Boktugg och boken gick att beställa hos de stora näthandlarna.

Det var allt för nu – om en vecka blir det inlägg på det klassiska debutantbloggstemat ”så var min releasefest.”

Den enfaldiga debutanten

Dygnet har bara tjugofyra timmar. Den som skriver utanför arbetstid behöver avstå från, eller drar ner på andra aktiviteter. Det är bara så det är. Författandet är självvalt, och för att parafrasera Edith Södergran ”det anstår mig icke att beklaga mig.”

Men jag kan tillstå, att i takt med att jag närmat mig tryckfärdigt manus har jag börjat fantisera om ett friare liv. Ett liv där jag flexar ut en fredag efter lunch och tar tåget till Assa i Köpenhamn eller åker norröver till Sofia i Luleå. Ett liv där jag äntligen blir klar med min specialistuppsats, rensar i källarförrådet, sätter upp bokhyllor samt ligger kvar i sängen på helgerna och läser romaner i timtal. Jag har föreställt mig hur tillfredställande det här ska vara, och hur jag sedan, med livet ”i ordning” ska dra mig in i mullvadshålet igen tillsammans med nästa manus.

Låter det enfaldigt? Ja, dygnet har tydligen bara tjugofyra timmar även för den vars manus gått i tryck, och det är ju fysiskt omöjligt att samtidigt ligga kvar i sängen, och göra alla de där andra sakerna. Dessutom. Att den som avslutat ett stort projekt behöver återhämtning borde i stort sett vem som helst kunna räkna ut, särskilt om denna ”vem som helst” har fem år studier på psykologprogrammet bakom sig och sjutton års kliniskt arbete. Att veckorna innan release innebär en del fix och trix, samt mental anspänning, borde inte heller komma som en överraskning. Men jo, allt detta har kommit som en chock.

Omslag: Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten, Systerkonspirationen.

Men ni behöver inte oroa er. Jag må vara enfaldig men jag är inte dummare än att jag kan tänka om. Nu är det mindre än två veckor kvar till release. Jag pausar de mer ambitiösa planerna, gläds åt att boken är här och så utsökt formgiven. Tänka sig att jag trots min enfald snart kommer ha debuterat.

Du är modig

Foto: Maria Wikström

Jag har fått höra det en del på sista tiden. Att jag är modig som vågar ge ut en bok, ställa mig på en scen, klä upp mig och bli fotograferad (se ovan). Det är oftast inte mina kulturvänner som säger sånt, utan det kommer från mina kompisar inom barnsjukvården och barn- och ungdomspsykiatrin. De är rara, men egentligen vet jag inte om de har rätt. Om debuten blir ett fiasko så är det pinsamt för mig, och tråkigt för förlaget, men det drabbar ingen oskyldig. I vården däremot, kan ett misstag bli ödesdigert. Jag vill hävda att gänget på jobbet är minst lika modiga som jag.

Sjuksköterskan är modig som vågar vaccinera pyttesmå prematurbebisar.

Barnmorskan och kuratorn är modiga som vågar puscha tillkämpat kaxiga högstadiekids att berätta för sina mammor och pappor att de har tid för abort och behöver någon som följer med och håller handen.

Psykiatern är modig som vågar bedöma självmordsrisken hos förtvivlade ungdomar.

Diabetessjuksköterskan är modig som vågar vägleda uppstressade föräldrar över telefon och tala om när de ska kolla ketonerna en gång till och när de ska skynda till akuten med ungen.

Så hur mycket min fåfänga än kittlas av alla uppmuntrande tillrop jag får inför debuten (troligen peakar jag som författare nu innan folk har läst), finns det en del av mig som tänker att debuten inte är en så stor sak. Inte jämfört med det läskiga mina jobbarkompisar, och även jag, gör när vi är i tjänst – försöker hjälpa andra människor. Tar ansvar. Gör bedömningar.

Och det i sin tur är ingenting mot de modiga familjer som kommer till oss och säger som det är – vi fixar inte det här själva, vi behöver hjälp.

Japp det var bara det jag vill säga. Avslutar med en bonusbild från ett reportage jag läste i Dagens Nyheter för tio år sedan, om en energisk byläkare i Kina. Han ser väldigt modig ut tycker jag. (Och om någon av er som läser misstänker att hela den här texten är ett försöka att dribbla bort mig själv, få mig själv att glömma hur sårbar jag gör mig genom att debutera, då kanske den personen har lite, lite rätt.)

Jag fattar inte hur ni författare står ut

Min förläggare hit och min redaktör dit. Så låter det ibland när författare pratar, lite familjärt sådär. Men handen på hjärtat – jag har inte riktigt greppat vad för slags roll förläggarna respektive redaktörerna har. Nu när jag snart är debuterad kanske jag borde informera mig.

Jag hörde av mig till Sara Hallonsten som tillsammans med Agnes Ahlsén driver Systerkonspirationen (där min debut ges ut). Förutom att driva förlag frilansar Sara nämligen som redaktör. Hon jobbar också på bibliotek och har gjort en snabbsäljande, smaskig stekhällskokbok ihop med Oskar Ekman. En person som har mycket på gång alltså, ändå tog hon sig tid att att svara på mina frågor. Och detta trots att jag vid mer än ett tillfälle skrivit tillbaka formuleringar som Sara redigerat bort.

Sara Hallonsten

Vad är ett typiskt uppdrag du får som redaktör och hur tar du dig an det?

Angreppssättet skiljer sig rätt mycket åt faktiskt, beroende på vilken typ av manus det är – översatt eller svenskt, för barn, unga eller vuxna, skönlitteratur eller sakprosa. Om det är ett svenskt skönlitterärt originalmanus grottar jag ner mig i texten och läser i flera omgångar, letar efter trådar som är möjliga att utveckla och såna som inte tillför något och kan strykas, om det finns inkonsekvenser i historien eller hos personerna, och hur perspektiv och tempo fungerar, om något ord överanvänds, är fel för målgruppen/genren eller är anakronistiskt. Om manuset är illustrerat tillkommer frågor om hur bilden förhåller sig till berättelsen och hur mycket som ska berättas i det ena och andra.

I uppdraget ingår också att lägga upp en tidsplan och se till att alla håller sig till den (inte minst jag själv som är en evig tidsoptimist) och oftast även att sätta boken i indesign.

På vilket sätt skiljer det sig från hur du och Agnes jobbat med ”smartare smalare snyggare rikare”?

Själva målet med arbetet, att manuset ska bli så bra det bara kan bli, är ju samma. Men metoden skiljer sig litegrann. Jag och Agnes har utvecklat ett sätt att redigera tillsammans över åren som jag tror är rätt ovanligt, där vi läser texten, läser varandras kommentarer och ändringsförslag, diskuterar allting över timslånga möten som ibland mer liknar en bokcirkel (t.ex. Är den där reaktionen rimlig? Själv hade jag känt såhär) och försöker komma fram till ett förslag att lägga fram för författaren. Jag tror att det ger väldigt bra förutsättningar för manuset att bli ”sitt bästa jag” (som veckotidningarna skriver) och det är ett otroligt roligt sätt att jobba med text. Är jag ensam på uppdraget försöker jag istället ha de diskussionerna med mig själv, jag läser om mina kommentarer och förslag och kollar om jag fortfarande håller med.

Ibland när vi pratar om böcker säger du att redaktören borde jobbat lite hårdare med texten. Hur ser du att det är redaktören snarare än författaren som har slarvat?

Jag tror jag är lite hårdare mot redaktören helt enkelt. Redaktören märks bara om boken inte riktigt når sin fulla potential i fråga om flyt i språk och handling, eller om samma onsdag är med två gånger – det vill säga märks av sin frånvaro. Om läsningen tvärtom är njutbar får ju författaren allt beröm. 

Jag ser det nog som att författarens roll är att spruta ur sig fantastiska idéer, vackra formuleringar, oväntade plot twists, och att redaktören får bli den lite trista kompisen som måste säga nej och vänta och se till att allt kommer in i redovisningen ordentligt. Jag har en otrolig respekt för båda roller, men författarens arbete är mer omgärdat av magi för mig och magin trumfar eventuellt slarv. Redaktören lever i den krassa verkligheten och har inget utrymme för slarv.

Brukar du, förläggaren och författaren vara ense om hur texten behöver bearbetas? Om inte – vem får sista ordet?

Det är nog lite olika hur förläggare (som traditionellt kommer in på ett tidigare stadium och jobbar med de större linjerna i ett manus eller en bokserie), redaktörer och förlag tänker kring det där sista ordet, det skiljer sig också intressant nog en del mellan länder. Jag tror att det sällan behövs en tydlig hierarki, det viktigaste är en bra relation författaren och redaktören emellan som öppnar upp för ärliga diskussioner. Författaren måste få chans att vädra sina (ofta väldigt starka) känslor kring till exempel ett ordval, men det tycker jag även att redaktören ska få göra. Det är ju den läsaren som behövs i det skedet tänker jag – den som brinner för texten, lever den, älskar den och äcklas av den.

För att få till den öppenheten redan från början brukar jag och Agnes ha ett längre samtal med författaren om hur vi tänker att redigeringsprocessen ska gå till, därefter skickar vi ett första redigerat kapitel så att hen konkret får se hur arbetet är tänkt att gå till och kan säga till om något inte känns bra.

Finns det några klassiska missar som jag som skrivande människa kan undvika (och därigenom komma på god fot med min redaktör)?

Jag skulle nog säga att det mesta knorv som kan uppstå mellan författare och redaktör beror på otydlighet – är du bara rak med vad du känner att du behöver hjälp med och var dina gränser går kommer det bli enklare. Undvik att smyga tillbaka formuleringar eller händelseförlopp du gått med på att stryka, förklara istället från början varför du tycker att de behövs och om det är så att du inte kan tänka dig din bok utan den. Var också ärlig med dina känslor kring sånt som titel, omslag, presentationstexter. Det skiljer sig såklart från förlag till förlag hur tungt din input som författare väger, men jag tycker att det är viktigt att du, när du efter allt slit får hålla din bok i handen, känner att det verkligen är din bok.

Till sist om du själv skulle debutera – vilka egenskaper skulle du vilja ha hos din redaktör?

Nä, usch, jag skulle aldrig vilja ha en redaktör. Vilken mardröm att ha nån som nosar upp i ens bebis röv och letar upp alla skavanker och inkonsekvenser. Jag fattar inte hur ni författare står ut, ärligt talat.

All eventuell kroppspositivism var som bortblåst

September var på väg mot sitt slut. Höstkylan var här på riktigt. På väg hem från jobbet hastade jag in i en av de stora klädjättarnas affärer. (Varför skriver jag de stora klädjättarna? Måste vara en följd av mitt idoga lyssnande på Sveriges Radio som fått mig att tro att jag jobbar inom public service och inte får göra reklam. Jag avslöjar nu att det var på H&M). Målmedvetet styrde jag mot underklädsavdelningen. Min ambition var att göra en raid. Snabbt in. Snabbt ut. Jag som trivs i klänning och kjol året runt, behövde ett par tjockare svarta strumpbyxor i storlek medium. Okomplicerat trodde jag, men något hade hänt. Den vanliga strumpbyxan lyste med sin frånvaro. Hade den passat på att försvinna ur sortimentet under pandemin? Den var ersatt av varianter ägnade att kontrollera och forma. På förpackningarna stod att läsa vad strumpbyxorna skulle göra. Pressa ihop magar. Slimma lår. Lyfta upp rumpor. Löfte eller hot? Det var i alla fall inte vad jag var ute efter. Med oförrättat värv lämnade jag butiken.

Nästa dag beskrev jag min upplevelse för några vänner. M som arbetar med mode förklarade att ”shaping produkter är jättestort just nu.” F som är göteborgare mumlade något i stil med ”shaming produkter är jättestort just nu.” Senare införskaffade jag ett par utomordentligt trevliga ribbstickade strumpbyxor i en annan affär. End of story? Nej, för i fredags var jag på Hennes igen, nu med som det heter ett annat ”mind set.” Det närmade sig fotografering, och det räckte med att tänka ordet ”pressfoto” så var all eventuell kroppspositivism som bortblåst. Nu var det Gudrun Furumark som köpte ett par Tummy Shaping Regular Waist Tights. Medium Hold. Jag tyckte Strong Hold lät oroväckande och såg framför mig rubriken i lokalpressen: ”Fåfäng debutant avsvimmad i samband med fotografering.”

Allt för konsten tänkte jag nästa morgon när jag försiktigt ålade mig in i strumpbyxorna, och drog på mig den rosa aftonklänning som min före detta make räddat ur ett grovsoprum för flera år sedan och som jag inte haft tillfälle att bära – förrän nu. Och vet ni vad – de var faktiskt shaping. Så fort jag fått på mig dem blev jag på lättsamt humör. Utan större betänkligheter poserade jag sedan framför den gymnasieskola, i hjärtat av Östermalm, där många scener i ”smartare smalare snyggare rikare” utspelar sig. Under en paus bättrade jag obekymrat på sminket, inne på ett kafé omgiven av högdjur samt småttingar som plockade åt sig dyrt lördagsgodis.

Med Maria på min gamla skolgård

Kanske berodde min avspändhet på strumpbyxorna. Kanske på att jag är i glädjechock över att faktiskt närma mig boksläpp. Kanske på att fotografering gav mig ett tillfälle att ha kul tillsammans med min kära vän Maria. Ja, svaret kan nog ni, kloka läsare själva resonera er fram till.

Apropå Augustpriset 2021

Nomineringarna offentliggjordes i veckan och i sedvanlig ordning ska det stötas och blötas på kultursidor och på radion. Blev rätt böcker nominerade? Är priset för kommersiellt? För smalt? För brett? Inte vet jag. Men jag noterar med förtjusning att Mats Jonssons När vi var samer är nominerad.

Bredvid en läsoptimists säng

Detta ger mig en anledning att hylla den självbiografiska serieromanen. Det är en genre för oss som tycker att även vuxna kan behöva ett tvåspråkigt berättande där ord och bild kompletterar varandra. En genre för oss som använder litteraturen för att tjuvkika in i andra samhällen och sammanhang. En genre för oss som gillar allvarliga berättelser som levereras med humor.

Den första serieromanen jag läste var Art Spiegelmans Maus. Jag hittade den i pappas bokhylla, och fängslades direkt. Boken handlar om andra världskriget men också om berättandet, eftersom ramverket utgörs av att Arts pappa återger sina minnen för Art. I serieform gestaltas pappans historia som i en fabel där judarna är möss, nazisterna katter, polackerna grisar och svenskarna älgar!

Från Art Spiegelmans Maus, författaren diskuterar sin serie med dess huvudperson, hans åldrade far

När min pappa gick bort fick hans exemplar av Maus komma och bo i min bokhylla. Mina läshungriga tvillingdöttrar slukade dem redan i lågstadieåldern, och fick på så sätt tillägna sig viktig kunskap om förintelsen i en form som passade dem.

Och efter Maus har jag fortsatt förkovra mig med hjälp av serieromaner. Jag har läst Alison Bechdels Fun Home, om en amerikansk familj och den förödande heteronormen. (Och ja, det är hon som ligger bakom begreppet Bechdeltest.) Jag har läst Marjane Satrapis Persepolis som vittnar om hur det var att växa upp i Iran under ayatollorna. Och så har jag läst massa bra svenska serieromaner. Så grattis till nomineringen Mats Jonsson – och grattis alla andra verksamma i genren. Må detta innebära att ännu fler läsare hittar till serieromanernas kanske inte gyllene, men berikande värld.

God råd från Åsa, Antoine, Shawn, Stephen och Pete

Snart tio månader på Debutantbloggen och jag har ännu inte debuterat. Men jag jobbar på det. Och med min senfärdighet är jag i gott sällskap eftersom Ann hittills är den enda av oss bloggare som debuterat ”på riktigt” under 2021.

När jag började här skrev jag hurtigt i min presentationstext att jag ville vara som en extra skrivkompis för läsarna. Jag är osäker på om jag lyckats på det området. Kanske har jag ägnat för mycket utrymme åt spridda tankar och att dela youtube videos med artister jag gillar. För lite åt handfasta råd om skrivande och hur man ror hem saftiga förlagskontrakt. Det beror delvis på att jag är en novis, ännu inte redo att vägleda. Men – jag kan dela med mig av sånt som andra sagt/skrivit om skapande och som gjort avtryck hos mig. Låt mig presentera era rådgivare:

Åsa Moberg

Skriv det du behöver skriva – även om det kanske kommer såra andra. Om/när/hur du ska publicera det får du ta ställning till sen. Ja, så uppfattade jag andemeningen i det Åsa Moberg sa i Skrivarpodden när hon ombads ge råd åt skrivsugna som var rädda för att såra andra genom sina texter. Åsa lät själv manuset till ”Kärleken i Julia Anderssons liv” ligga till sig i 37 år innan tiden var mogen för publicering.

Åsa Moberg råder oss att ta skrivandet på allvar OCH visa omsorg mot närstående som inte bett om att bli romangestalter.

Antoine de Saint-Exupéry:

Nej oroa er inte här kommer inga visdomsord från den Lille prinsen men däremot denna sanning från Antoine de Saint-Exupérys självbiografi: La perfection est atteinte, non pas lorsqu’il n’y a plus rien à ajouter, mais lorsqu’il n’y a plus rien à retirer. Perfektion uppnås inte när det inte finns något mer att lägga till, utan när det inte finns något mer att ta bort. Fritt översatt/gissat av mig.

Citat lär egentligen vara hämtat från en passage om ingenjörskonst, men visst passar det för att beskriva den kreativa processen. Författaren behöver kunna båda hitta på saker och ta bort saker. Sen är jag själv ingen perfektionist utan mer team good enough, men det är en annan historia.

Stephen King:

Som många andra har jag läst Stephen Kings On Writing. Det som gjorde intryck på mig (förutom hans skildringar av alkoholberoende) är hans starkt negativa åsikter om adverb. Han betonar att det gäller att genom persongestaltning, miljöskildringar, replikskiften hjälpa läsaren att förstå hur karaktärerna reagerar utan att det ska skrivas ut hela tiden. Särskilt avråder han från att använda adverb i samband med dialog, ”…remember that to write adverbs is human, to write he said or she said is divine.”  

Det här rådet följer jag icke – men jag tänker på det ibland, när jag rensar text, att Stephen King har kanske inte lika rätt som han själv tror, men inte heller fel.

Shawn Colvin:

Ett annat handfast råd kommer från låtskrivaren Shawn Colvin. Jag har scrollat runt på nätet men inte återfunnit den lista med tips som jag läste för kanske 10-20 år sen. Två av Shawns råd minns jag ändå. Undvik vädermetaforer och skriv som om du riktar dig till din bäste vän.

Att avstå vädermetaforer kanske är mer av en utmaning för låtskrivare och poeter än för prosaister – men det där med att skriva som till en bästis, det hjälper mig. När det känns knöligt och jag tvivlar på att jag kan göra mig förstådd tänker jag mig läsaren som en vän. En smart och rolig vän som vet en del om skam och ensamhet.

Pete Seeger:

Och apropå låtskrivare, som sextonåring skrev Emmylou Harris till folkmusiknestorn Pete Seeger, bekymrad över att hon ville bli folksångerska men levde ett alltför skyddat liv. Pete svarade vänligt att det där med det skyddade livet skulle nog lösa sig med tiden, och det hade han rätt i.

Även om jag ogillar att romantisera lidande i allmänhet, och beroendesjukdom i synnerhet är det ändå ett faktum att det var i sorgen efter kollegan Gram Parsons dödliga överdos som Emmylou skrev texten till sin första riktiga panglåt – Boulder to Birmingham. Att den berör beror ju på att vi alla, likt Emmylou blir drabbade av livet, förr eller senare (om än inte i det är alla förunnat att drabbas i lika spännande sammanhang som Emmylou).

Jag fortsätter leta bland mina skrivböcker och se där. Nu har jag ett eget råd.

Stephen King: On writing, E. M. Forster: Aspects of the Novel, Erica Jong: Förföra demonen, Haruki Murakami: Författare till yrket

Om du tänker ge ut en bok om skrivande och vill passa in i mallen – ha ett svartvitt foto på dig själv på omslaget.

Elegi över mina killade älsklingar

Likt bortklippta filmrutor på klipparens golv ligger de där. Restprodukterna. Slamsorna. Alla mina dödade darlings, omgivna av fadäser, felskrivningar och stickspår. Orden som inte får följa med till tryckeriet i Lettland. Det är dags att ta farväl.

Hej då Hultsfredkapitlet med den kurviga Thin Lizzie från Alingsås, Jakobs borttappade cigarilletui, sexuellt ofredande i publikhavet samt de gråtande raggarna som sörjer en inställd Status Quo spelning.

Hej då försoningen på Klara kyrkogård, blandbandslyssnandet i Humlan och cykelutflykten till Stora Skuggan.

Hej då balalajkan, buren av en förbipasserande proggare.

Hej då spända stämning på följande stockholmscaféer: Thehuset, Piccolino och Saturnus.

Hej då Tor-Ivan Odulfs Skymningen gör dårarna oroliga.

Hej då skämtet om att sjunga ”Karenina – jag får inte bajsa klart” istället för ”Karenina – ditt pussel blev aldrig klart.”

Hej då referenserna till tv-serierna Macken och Jalle, Julle och Hjulius.

Hej då Lollos graviditet.

Hej då vånda över att manuset nog aldrig blir redo för tryck.

Hej vånda över att manuset snart är redo för tryck.

Vänskap, skjortklänningar och krossade tomater

Helene Billgren

Har det förekommit att du virrat runt i mataffären utan inköpslista, och ryckt åt dig tre tetror med krossade ekologiska tomater för priset av två? Och sen kommit hem och insett att det knappt finns plats i skafferiet för alla dessa krossade tomater.

Men, har du påmint dig, tomater är gott – i tomatsoppa, beluga bolognese och på pizza.

Har det hänt att du strosat runt på stan och sett en klänning som liksom ropat på dig? Och sen kommit hem och insett att halva din garderob utgörs av just skjortklänningar.

Men, har du påmint dig, klänning är världens bästa plagg och du trivs i just den där modellen.

Har det varit så att du söker efter något på biblioteket utan att veta vad det är och där – på hyllan för nyinkommet finns boken som lockar och pockar? Du tar den i din hand, kollar på baksidan och jo, du börjar salivera redan innan läsningen startat. Det här är precis en sån berättelse du behöver läsa. Om och om igen.

En roman om vänskap. Laddad, het, underbar, trevande och stundtals ojämlik vänskap. Vänskap över klassgränserna. Vänskap som kan veckla in sig och ut sig till något erotiskt. Eller inte. Måhända ett triangeldrama. Eller en historia där det mesta är outtalat och dynamiken finns i pauserna och blickarna.

Från Maria Gripes skuggböcker och Inger Edelfeldts Juliane och jag in i vuxenlitteraturen har jag attraherats av de här berättelserna. Idag berättar jag om några av mina favoriter.

Listan hade kunnat bli myyycket längre men det finns ju en gräns för hur mycket info som platsar i ett blogginlägg. Och En förlorad värld och Samlade Verk har jag redan skrivit om.

LISTAN ÖVER BÖCKER OM LADDAD VÄNSKAP

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Åh det nordiska vemodet! Åh de ljusa, finska sommarnätterna! Åh att tråna efter sin överklasskompis coola lillasyrra! Åh den lite passive berättaren som ändå lyckas få händerna fulla med spännande kvinnor som vill ligga! Åh, han blir författare!

Det blir de nästan alltid av någon outgrundlig anledning de där berättarna. Kjell Westös bok har alla klassiska ingredienser för den här genren – genren som borde ha ett namn men mig veterligt inte har det.

Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Här är det inte långsamt och bitterljuvt som hos Westö utan knark och party och ett slags ADHD-aktig, febrig Rebecca och Fionastämning. Men, precis som hos Westö är en av huvudpersonerna, Penny Löwe, författare och kompisen, Lola inspirerande men gränslös. Den som tror att livet blir toppen bara för att man gjort succédebut får tänka om efter att ha läst den här godbiten.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Språket och dramaturgin är inte perfekt. Ibland tappar jag bort vem som är vem i myllret av napolitanare. Men jag tappar aldrig bort Elena och Lila, de begåvade flickorna från fattigkvarteren som tampas med sig själva, varandra och männen. Självklart blir en av huvudpersonerna författare. Skrivandet är ett centralt tema i berättelsen.

Böckerna känns extra aktuella nu de skildrar hur det är att leva i skuggan av ett ständigt hotande våld. Del ett och två är utmärkt filmatiserade och finns som serie på HBO.

Kvinnan på övervåningen av Claire Massoud

Lågstadieläraren Nora är ensamstående och understimulerad med falnande konstnärsdrömmar. När hon får en charmerande ny elev i klassen lär hon känna hans mamma, en konstnär med internationell karriär. Senare även pappan i familjen som är professor. Nora dras till den här familjen, och blir både barnvakt, väninna och älskarinna.

Jag som hyser en hatkärlek till kulturvärlden slukade Massouds bok. Enda nackdelen med Kvinnan på övervåningen är att den inte innehåller någon författare. Och att den verkar vara svårt att få tag på. Låna den, eller köp på antikvariat.  

Sent på dagen av Tessa Hadley

Här är det dubbelt upp – två kompispar och två äktenskap. Vi rör oss oftast i Londons kulturvärld men får även några förtätade dagar i Venedig. En av männen i romanen är poet, men så som ofta är fallet med poeter i den fiktiva världen (kanske även på riktigt?), har han lagt poesin på hyllan. Tessa Hadley låter oss följa de här människorna från ungdom och in i övre medelåldern. Hon skildra dem som samtidigt ofullkomliga och sympatiska.

Samtal med vänner av Sally Rooney

Jo, även här har vi en kvartett. Klassfrågorna finns närvarande. Rooney gestaltar vänskapen mellan två unga tjejer, som en gång varit ett par. När berättelsen börjar är de ”bara” vänner. Dessutom uppträder de tillsammans som ett slags spoken word duo. De lär känna ett gift par i trettioårsåldern, och dynamiken mellan tjejerna förändras. Sally Rooneys debut är en bitterljuv njutning att läsa.

smartare smalare snyggare rikare av Gudrun Furumark

Och ja – det kanske inte kommer som en överraskning att min egen debut tillhör den här genren. Arbetstiteln Läsåret är definitivt kasserad och efter en hel del våndor ersatt med en titel som jag är nyförälskad i: smartare smalare snyggare rikare.

Releasedatum har den också – 3 december blir det fira av. Klädsel: skjortklänning. Förtäring: krossade tomater. Finns omslag? Självklart inte, det är ju nästan två veckor tills den ska i tryck.

Innelistan – hösten 2021

Jag började göra en innelista och en utelista, men det kändes inte bra i magen att säga att något, eller ännu värre, någon var ute. Att uttala sig om vad gäller på den litterära scenen fast jag är en högt perifer debutant, det känns däremot lagom kittlande.

Nu kör vi.

INNE

Att hylla gubbar

Det inte längre spännande att avfärda verk enbart för att de är skrivna av vita heterosexuella män. Författaren och kulturskribenten Sara Abdollahi har envetet hyllat Lars Norén. Ulf Lundell har via sina Dagböcker blivit poppis bland kulturkoftorna och när jag lyssnar på litteraturpodden Gästabudet uttrycker journalisten och litteratvetaren Victor Malm sin förtjusning över …Horace Engdahl!

Jag tycker mig också ana en revival för Stig Larsson.

Prata om sina refuseringar

Allt ältas. Gärna i flera kanaler samtidigt. Ja, det intrycket får jag ibland. Sådant som tidigare varit stigmatiserande kan nu (i vissa kretsar i alla fall), bli ämnen för sommarprogram, intervjuer och böcker. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, panikattacker och beroendeproblematik. Etcetera. Och det verkar också vara ok att komma ut som refuserad.

Men mästaren på området, Nina De Geer har fått sitt manus antaget (hurra!). Hon har behövt ta in den opublicerade Lovisa Svensdotter som sidekick för att podden Debutera eller dö ska återfå den där rätta, desperata gnistan.

Kvinnliga auteurer

Michaela Coel i I may destroy you

Lena Dunham har följts av Phoebe Waller Bridges, Michaela Coel, Emerald Fennell och Suzanne Lindon. Och i Sverige har vi Josephine Bornebusch och Amy Deasismont.

Visst har det funnits en och annan kvinnlig regissör och en och annan kvinnlig manusförfattare tidigare. Men under de senaste åren har det skett en explosion. Nu ser vi tv-serier och filmer av kvinnor som skriver manus och samtidigt regisserar och/eller agerar.

Kvinnor som är både offer och förövare

Vi ser allt fler komplexa kvinnoroller på tv och film. Rimligen är detta en följd av ovanstående. Begreppet ”starka kvinnor” är på utdöende. Istället fascineras vi av besvärliga typer som Jana Kippo i Karin Smirnoffs böcker, och Bibs i Tone Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Cecilia i Lydia Sandgrens Samlade verk är också knepig, om än på ett mer subtilt sätt än Jana och Bibs.

Omslag som ser ut som tapeter eller har motiv från tavlor

Omslag av Eva Wilsson, Lisa Benk och Lotta Kühlhorn

Ett tag var det väldigt mycket bara text på omslagen, eller foton. Det ser jag fortfarande en hel del av men också omslag som ser ut som William Morris-tapeter, eller har motiv från tavlor som vid en första anblick ser ut att vara gjorde av Karin Mamma Andersson, men som ofta inte är det.

Skoja om cancelkulturen

I serien The Chair skojas det friskt om cancelkulturen. Den utspelar sig typiskt nog på en litteraturvetenskaplig institution.

Jenny Ofills roman Weather genomsyras av melankoli och mild ironi. Berättaren arbetar på ett bibliotek, en av låntagarna, en äldre man (akademiker), blir förbryllad när han får denna lapp.  

Från Weather av Jenny Offill

Bubblare:

Postmodernismens revival. Författare kommer göra som Paul Auster och skriva in sig själv i romanen som en bifigur. Håll utkik efter detta i Anna Grönlunds hajpade debut Av kött och blod.

Adjektivbantning. Efter att många upptäckt Ágota Kristóf och golvat av hennes strama prosa kommer det skrivas romaner med få adjektiv. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, har ingen susning om detta är en originell spaning eller inte.

Ja, jag är ett geni – en debutants dagbok.

Fredag 17 september

Vaknar i ottan. Jag har adminansvar på bloggen den här veckan. Passar på att fixa helgens blogginlägg.

Dricker kaffe och skummar nyheterna. De har hittat en misstänkt kroppsdel i en kanal i Stockholm. Tragiskt, men också konstigt att en kroppsdel kan vara misstänkt.

Cyklar till jobbet.

Dricker tretår och skriver journal, sen kommer patienterna.

Jag har betalt för att samtala med människor och sedan dokumentera samtalen i sekretessbelagd skrift. Märkligt.

Tillsammans med en av våra läkare blir jag intervjuad i Tonårspodden. Temat är sexuella övergrepp. Poden riktar sig till ungdomar och deras föräldrar. Vi pratar om samtyckeslagen och traumasymptom. Uppmuntrar de som varit utsatta att våga berätta, och övrig att lyssna.

Hem till middag och manusputs. Är inne på detaljnivå nu, funderar en del över de här mellanrummen som är mellan kapitlen. Det går ju inte att bara ange ”tre veckor senare.” Eller jo, det skulle kunna gå men nu har jag inte använt det greppet, utan behöver hitta på andra fiffiga sätt ge läsarna en känsla av vad som försiggått när de inte är med.

Lördag 18 september

Vaknar i ottan. Fortsätter redigera. Låter min ena huvudperson ha en tråkig upplevelse på roliga timmen.

Går ner till Örnberget och badar med M. 15 grader typ i vattnet.

Tomas Tranströmer

Efteråt dricker vi termoskaffe. Jag läser en dikt av Tomas Tranströmer, lite oklart vad den handlar om. Det är nog ett inre landskap säger M, och det har hon säkert rätt i.

Sen avhandlar vi följande ämnen med litterär anknytning:

Att ta socialt ansvar på releasefester.

Att skriva om sina närstående.

Att vara i en fas där man behöver värna sin text och sina idéer från andras åsikter.

Att skicka recensionsex och varför finns det egentligen ett bestämt recensiondatum ?  

Sen hem till manuset igen – för vet ni vad – EN BOK BLIR TYDLIGEN INTE FÄRDIGREDIGERAD AV SIG SJÄLV!

Gör ett system där jag skriver upp alla kapitelnummer och bockar av ett efter ett.

Äter.

Lyssnar på senaste avsnittet av Hemma hos Strage medan jag diskar. Han pratar med Christina och Pär Wiksten från Wannadies, det här blir en slags oplanerad research för mig. Jag blir påmind om ordet kult, bestämmer mig för att det bör finnas med lite oftare i mitt manus. Pär skämtar om att det är bra när frugan somnar i soffan för då kan man passa på att ”smyga in den”.  Han ursäktar sig, men skrattar. Hans fru Christina skrattar. Jag blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRDIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT. Kanske var det en felprioritering att prata om samtycke i Tonårspodden, kanske borde jag istället gästat Gubbpodden och tala till mina generationskamrater?

Tar en promenad, utan hörlurar för att kunna tänka, på livet och texten men ägnar mig mest åt att fantisera om vilka skådisar som bör vara med när boken görs till tv-serie (det här, precis som Gubbpodden existerar bara i mitt huvud). Det enda som är helt säkert är vilken roll Jonas Karlsson ska ha. Föreställer mig honom i hästsvans och blir på gott humör.

Skriver hela kvällen.

Söndag 19 september

Vaknar i mörker.

Slår upp datorn direkt och börjar skriva redan vid frukost. Bockar av fler kapitel,  rensar bort några av alla dessa ”så” .

Dricker kaffe. Städar. Lyssnar på Hundåren. Tomas Andersson Wij intervjuar Nina Persson. Ännu mer research alltså. Hon beskriver hur hon det var att vara tjej i en mansdominerad musikbransch och hur hon såg ner på de kvinnliga musikerna på Lilith Fair som sjöng om känslor och hade en mjukare framtoning. Blir påmind om att JAG INTE ÖVERDRIVER NÄR JAG I MITT MANUS BESKRIVER HUR SEXISTISKT DET VAR UNDER MIN UPPVÄXT .

Följer med en kompis på lägenhetsvIsning. Går till det lokala hipsterfiket och dricker svagt, syrligt, ljummet, kaffe. Det efterlämnar en känsla av lurendrejeri.

Går hem.

Kom ihåg lapp samt en illustration från The Riot Grrl Collection

Ändrar en formulering jag skrev innan lunch. Tittar på min kom ihåg lapp. Allt är fixat. Tittar på min kapitellista. Allt är avbockat.

Mejlar manuset till Agnes och Sara. Om de inte har några större invändningar är nästa steg slutkorr. Slutkorr! Tanken gör mig upprymd och jag börjar sjunga ”Korre korre korre” till melodin från Sjösala vals. Skrattar högt för mig själv så rolig tycker jag att jag är. Ja, jag är ett geni. Eller som det brukade heta när man var liten ”flickan är övertrött.” Ottan och manuset har krävt sitt den här helgen.

Jag går ut på en promenad för att komma ner i varv. Börjar ofelbart fantisera om Jonas Karlsson i hästsvans.  

Hur känns det, är det inte fantastiskt?

Det är Agnes som frågar. Vi har förlagsmöte och pratar igenom reaktionerna vi fått efter att ha skickat ut manus och bett om feed-back. Tack vare de kloka och engagerade testläsarna har jag fått veta att jag överanvänder orden kompakt och liksom, och att jag felciterat Joakim Pirinen. Med mera. Allt det där pratar jag gärna med Agnes och Sara om. Men det viktigaste, att flera av läsarna varit entusiastiska och uppenbart berörda av texten, det sveper jag raskt förbi. Tills Agnes då undrar hur det känns, om jag inte är glad. Jag bromsar in, och känner efter, men det känns inget särskilt. Konstigt, för jag har ju varit så lättad och rörd och tacksam över responsen. Men det var innan mötet. I ensamhet.

Vad handlar det här om? Det är väl som 99 procent av allt konstigt man har för sig, ett sätt att skydda sig från obehagliga känslor. Glädje är väl inget obehagligt, nej men det är däremot skammen. Skammen som skulle komma om jag sveptes med och trodde att boken var bättre än den är. Jag tänker, som så ofta, på hur Caroline Ringskog Ferrada Noli sa en Varg söker sin podd, inför utgivningen av Rich Boy att det kändes som att hon var i färd med att hålla upp en välpolerad bajskorv för världen och säga ”titta vad jag har gjort.” Ja, så ofta tänker jag på detta att jag befarar att jag refererat till detta tidigare här på bloggen.

Julia Roberts i Notting Hill, självklart i en bokhandel för maximal romantik

Jag tänker även på den där scenen i Notting Hill, när Julia Roberts rollfigur, filmstjärnan Anna Scott, tar modet till sig och bara säger rätt ut till Hugh Grant att hon ”bara är en flicka som står framför en pojke och ber honom att älska henne”. Det är modigt att tala om att man vill bli älskad, och fint att publiken påminns om att den önskan förenar filmstjärnor med gemene person. Men hur går det för Julia Roberts i den här sekvensen? Jo, hon får nobben. Orealistiskt? Nej.

Det har att göra med de där 99 procenten. Hugh Grant säger det rent ut. Han vill skydda sig från obehaget av att åter bli avvisad när hon tröttnat på honom. Liknande tankegångar, har jag snuddat vid när refuseringarna haglat ner i inkorgen, det kanske vore bäst att helt enkelt inte utsätta sig för detta. Men utsatt mig har jag gjort och mer ska det bli. Jag ska ju faktiskt debutera, och likt Julia be Hugh/läsarna att älska min text.

Men jag känner mig inte ett dugg som Julia. Inte som Hugh heller. Agnes, jag kan meddela att jag känner mig mer som den något mer okände James Dreyfus. Han spelar bokhandelsexpediteten som försöker bete sig som att det är helt vardagligt att en superkändis kliver in i bokhandeln. Försöker, men inte lyckas.

James Dreyfus som Martin i Notting HIll

Där har ni mig. Jag försöker bete mig avslappnat, men är egentligen alldeles till mig i något slags skräckblandad förtjusning, över läsarreaktionerna och över att det närmar sig utgivning. Hela jag har gått i spinn. Fast det märks inte när andra är med.