Tyvärr förstod jag mycket lite – dagbok från Berlin

Tema dagbok

Den här veckan kretsar vi på Debutantbloggen kring fenomenet dagbok. Jag inleder med en snabb överslagsräkning och kommer till den svindlande insikten att jag fört dagbok i trettioåtta år. Det här innebär inte att jag har reflekterat över dagboksskrivande.t Att jag skrivit sedan åtta års ålder har inte gjort att min debutroman bara flödat ur mig. Att föra dagbok har jag betraktat som ett slags krafsande, ett sätt att resonera med mig själv och inget som har med mina litterära ambitioner att göra.

Jag läser sällan mina dagböcker. Om jag gör det uppstår ofelbart en och samma känsla – genans. Tonen skorrar falskt och tillgjort. Sida upp och sida ner lovar jag mig själv bot och bättring och nya tag. Slätar över saker, fast jag bara skriver för mig själv. Ja ni hör, det är lätt att fasta i innehållet, som ju är helt ointressant för någon annan än mig, (ibland även för mig). Debutantbloggen är ju ingen blogg om Gudrun Furumark, utan om skrivande.

Alla raderna jag plitat ner kanske ändå varit att ett slags verbal konditionsträning. Om jag närmar mig dagboken på det här sättet, med mer fokus på form än innehåll kanske det pinsamma inte behöver dominera totalt. Jag tar ett stickprov från sommaren 1991. Det är då min debutroman tar sin börja, och som av en händelse är berättaren en 16 år gammal tjej, precis som jag var då.

Här kommer tre autentiska dagboksanteckningar från en sommar för trettio år sedan. Det enda jag gjort är lite styckesindelning för läsbarheten. En del ordval och formuleringar skorrar illa, och är sådana att jag inte skulle använda dem idag. En del meningar är oklara även för mig själv.

Lite bakgrundsfakta:

Jag befinner mig på tågluff med min kompis Kajsa.

Första stopp är Berlin, ett Berlin i förändring. Det har inte ens gått ett år sedan återföreningen.

Konstnären Lasse Hillersberg är kompis med min mamma och bonuspappa. Vi har aldrig träffats tidigare men Kajsa och jag ska få bo hos honom när vi är i Berlin.

Han huserar i en ateljé i stadsdelen Kreuzberg och sysselsätter sig med att göra skulpturer av tidningspapper och tapetklister. Därav min kommentar om klistret i avloppet.

Wolf Biermann är en tysk poet och trubadur.

Att jag inte hängde med helt på diskussionerna om Tysklands historia kan förklaras av att jag bara läst tyska ett år på gymnasiet.

Bitte schön, nu går vi vidare.

910722 Måndag 07.50

Morgon i Kreuzberg. Bor hos Lasse tillsammans med honom och Margareta (stor, hennafärgat hår, kedjeröker). Den gnabbas vänskapligt i deras del av palatset, i taket hänger Lasses flygplan, gubbar och annat som även finns på golvet, bordet, fönstret, en stege, stora mörka stadsbildsdukar, ballonger.

Margareta tronar på sin madrass. Kajsa och jag på våran. Lasse försvinner under vita tygmassor i sin säng. Det är stopp i avloppet på grund av allt klister, Lasse värmer turkiskt bröd i ugnen som gör att allt luktar husligt (vilket det inte är).

Igår gick vi på marknader det var varmt och mycket folk. Mellan marknaderna fanns den egentliga marknaden, muslimska kvinnor verkar ha specialiserat sig på att sälja falska bitar av muren, färgbesprutningen är mycket uppenbart nygjord. Andra säljer vykort, t-shirts, knappar med Lenin, armémössor och babusjkor med Gorbatjov ytterst och Lenin innerst. Någonstans på den sista marknaden tappade vi naturligtvis bort Margareta.

Lars eskorterade oss till zum Löwen och sedan till Café Einstein. Då hade jag blivit så pass lättsinnig att jag tjuvrökte på U-bahn medan Lasse blivit så lättsinnig att han kallade falafelförsäljaren för Hassan. Efter middagen slocknade vi alla hastigt och lustigt. Jag vaknade mitt i natten av att Lasse fått sitt haschis och låg och rökte.

910723 Tisdag 9.58

”Det tyska mörkret sänker sig ner över mitt sinn

Det mörknar obevekligt i visan min

Det är för att mitt Tyskland jag sönderslitet ser

Jag bor i den bättre hälften

och lider dubbelt mer”

Lasse läste Wolf Biermann för oss igår, Tyskland, en vinterresa. Som kontrast hade vi just varit på KaDeWes feinschmeckeravdelning, mat, mat, mat. Välklädda damer och amerikanske turister som åt vid olika delikatessbarer. Ostron, praliner, brieostar och utsökta viner. Innan hade vi strosat lite på Kürfurstendamm, liksom många andra turister. Överallt på trottoaren sitter apatiska zigenerskor med sina barn i famnen.

På kvällen var jag, Kajsa och Margareta på Einstein. Drack kaffe med rom (gott) och tittade hungrigt på de andra gästernas mat. Den såg mycket god ut. Sen klarade vi oss hem vid halv tolvtiden, trots affischerna som någon klistrat upp över hela Kreuzberg, Achtung Mädchen, gå aldrig ut själva och om ni gör det ha med kniv.

910724 onsdag 10:58

Vi befinner oss nu lyckligen på ett svalt TGV-tåg mot Toulon. Natten tillbringades på en galonsvettig sittplats (östtysk) från Berlin till Paris. Vi hade sällskap till Magdeburg med Benno, en trevlig östtysk konststuderande vars choklad vi glatt åt upp, och Gyrid som gick av i Hannover. Hon studerade till lågstadielärare och hade vänner i Norrköping så hon talade bra svenska. Benno och Gyrid hade en livfull diskussion om eningen, DDR, nazismen, socialismen, kort sagt nästan alla de stora tyska frågorna. Tyvärr förstod jag mycket lite.

Nu har man alltså lämnat Berlin och Lasse och Margareta. För den här gången i alla fall.

Med Lasse på zum Löwen. Dagbokssida. Kajsa i ateljén (ovanför hennes axel syns benen på en av Lasses skulpturer, vid hennes fötter Margaretas madrass). Lasse framför muren,

Hej igen kära bloggläsare om nu någon kämpat sig hela vägen ner hit! Några reflektioner angående stilen – de där sista meningarna om att ha lämnat Berlin för sista gången var verkligen platta. Stryk – ropar min inre redaktör. Redaktören noterar också att jag jobbar en hel del med kontraster, det svala TGV-tåget mot den galonsvettiga kupén från forna DDR, Wolf Biermann och de tiggande romerna mot beskrivningen av feinschmekeravdelningen på KaDeWe. Ganska passande i ett Berlin som ännu präglades av att ha varit delat.

Och en sak till, kolla på klockslagen. Vad ska man göra om man vaknar hemma hos en främmande person 07.50 och alla andra i rummet sover? Man sysselsätter sig med något som inte stör. En av hemligheterna bakom mitt dagboksskrivande har nog varit att jag helt enkelt inte haft något bättre för mig. Jag har haft långtråkigt.

Sen gillar jag en fras: tyvärr förstod jag mycket lite. Den skulle jag lika gärna kunnat skriva i min dagbok idag.

Vad jag lyssnar på medan jag städar

Jag vet att du egentligen vet det här, ändå kan du behöva en påminnelse – allt är inte så härligt och frejdigt som det verkar på sociala medier. Det kan tyckas som att ”alla andra” är del av någon slags skrivgemenskap som du inte fått tillgång till. Men då ska jag berätta att jag, till skillnad från Caroline inte har några  skrivkompisar som jag delar manus med. Jag har inte, som Anna handplockats till en skrivgrupp med etablerade författare och en välrenommerad och kräsen ledare.

Gittan Jönsson, Vandrerskan

Men jag har internet. Och ett par hörlurar. Och jag har tvätt som behöver sorteras, en brun beläggning i diskhon som ska skrubbas bort, en omgång rabarber som ska hackas för att sen kokas till chutney. Och medan jag gör det så lyssnar jag på kloka människor som talar om litteratur och skrivande, då är jag liksom med i samtalet, fast i bakgrunden. Det går i perioder vilka poddar jag favoriserar men just nu är det dessa:

Folkets hörna

Folkets hörna i Lund är en scen för de som vågar dela med sig av texter under arbete. Det är också en podd med utrymme för eftertänksamhet. Tempot är en lisa för själen – jag har tröttnat på poddar där folk avbryter varandra. Det märks att Emilia Palmén och Agnes Stenqvist som håller i det hela har pluggat ihop, de är vana att prata om ”den skrivande praktiken.”

Alla avsnitt är bra, men jag kan rekommendera att börja med Mats Kempe. Hans lekfulla förhållningssätt till skrivande, där han bland annat skriver dikter med vänsterhanden, fast han är högerhänt, är uppfriskande. Jag blev också glad av pratet med Tone Schunnesson. Eftersom hon verkar så cool och begåvad har jag känt mig lite skraj för henne, men det gick över när jag hörde henne prata bjussigt och mänskligt om toppar och dalar i sitt författarliv.

Hemma hos Strage

Podden har ett enkelt koncept. Musikjournalisten Fredrik Strage bjuder hem musiker till sin våning på Kungsholmen i Stockholm. Den där våningen framstår som en salongskommunist våta dröm – sekelskifte, högt i tak, kreddiga skivor och böcker så långt ögat når. Så gott som alla gäster kommenterar hur fint Strage har det hemma). Dock inte Mattias Alkberg, författaren, låtskrivaren och musikern.

För mig är han sinnebilden av en kreativ person som fortsätter oförtrutet, om än ibland med vresig framtoning, trots att det inte är fett att leva som kulturarbetare. Hos Strage pratar han lite skrivande och mycket musik samt läser en utsökt dikt med titeln Sisyfos.

Mattias Alkberg kör en kärleksförklaring till språket

Något slags känsla

Nina Wikner bjuder in gäster, varav flertalet hittills varit författare. De samtalar med utgångspunkt i ett välkänt citat från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna i något slags känsla.” Alla avsnitt jag hört hittills har varit intressanta men det som fångat mig mest var nog när Patrik Lundberg snuddade vid att prata om skillnaden i hur han relaterar till världen i skrift och ”på riktigt”, och hur detta kan höra ihop med den övergivenhet som adoptionserfarenheten för med sig.

Det gränsar till galenskap

En väldigt mysig författarpodd med göteborgsatmosfär ( ja jag är svag för det mesta som har med Göteborg att göra). Här pratas det om konkreta aspekter av yrket som hur man föreställer sig miljöerna man ska gestalta, hur man gör research och hur märkligt det är att författare så ofta fotograferas sparkandes i lövhögar. Värdar är Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Shiefhauer. I min fantasi är jag en i kompisgänget –  i verkligheten en gröngöling på fel kust.

Tack alla ni som poddar. Utan er skulle mitt tänkande vara mer enkelspårigt, och mitt hem stökigare. För det är faktiskt så att jag ibland skrubbar lite extra på spisen, bara för att ha någonstans att göra av händerna medan jag lyssnar.   

Psyklistan

I slutet av maj intervjuade jag Frida Gustafsson, som förutom att arbeta som läkare bedriver ett slags litterär-medicinsk konsultverksamhet. Inspirerande tyckte jag, och började dagdrömma om att starta ett liknande projekt fast kring frågor som rör psykiatri och psykoterapi och utvecklingspsykologi och…nej just det, det skulle bli alldeles för stort och dessutom ska jag ha ICKE påbörja nya saker utan ha fokus på att avsluta debutroman och uppsats, och sköta de åtaganden som jag redan har igång; föräldraskap, förvärvsarbete och blogg.

Men när jag ändå ska blogga kan jag passa på att lyfta fram några författare som är föredömligt skickliga på att skriva om psykiskt lidande och psykiatriska tillstånd. De exempel jag har valt ut har det gemensamt att de ger en trovärdig skildring av hur symptomen märks i beteenden hos individen samtidigt som det finns en viss komplexitetsgrad i gestaltningen. Personer med exempelvis autism eller bipolär sjukdom har personlighetsdrag också och är inte bara en vandrande manifestation av symptom.

Varje gång vi som skriver lägger oss vinn om att skildra psykiatriska tillstånd på ett nyanserat och kunnigt sätt, bidrar vi till att minska stigmatisering av psykisk sjukdom. På köpet blir våra texter dessutom bättre.

Okej, nog predikat, här kommer psyklistan. Jag har medvetet valt texter från olika genrer för att visa att det går utmärkt att skriva om detta även i kommersiell litteratur och för den yngre publiken.

PSYKLISTAN

Tove Jansson, Det osynliga barnet

Titelnovellen i den här samlingen är en ömsint och humoristisk skildring av ett barn med otrygg anknytning, som repar sig. Ett otryggt anknytningsmönster, hälsar psykolog Furumark, är i sig är inget psykiatriskt tillstånd, men ökar sårbarheten för att utveckla det senare i livet. Därför, och för att novellen är så fin platsar den på listan.

I samma volym finns novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, där Filifjonkan, med sin långa, känsliga nos ger GAD (generaliserat ångestsyndrom) ett ansikte. Tove Jansson demonstrerar att tankarna på katastrofen ibland är värre än själva katastrofen, utan att göra sig lustig över Filifjonkan.

Johan Ehn, Hästpojkarna

Hästpojkarna är en gripande, och spännande kärlekshistoria som kategoriseras som unga-vuxna roman. Jag vet inte om detta är Johan Ehns avsikt, men jag läser en av huvudpersonerna, Janek som att han har autism och är traumatiserad. En av detaljerna som gör skildringen av Janek trovärdig är att hans förmåga att kommunicera med andra varierar beroende på vilken miljö han befinner sig i. Det handlar då inte bara om att han blommar upp när han får sysselsätta sig med sitt särintresse, hästar, utan det sker när han som är homosexuell, befinner sig en trygg, queer miljö.

Beate Grimsrud, En dåre fri

En högintensiv skildring av hur det är att leva med psykossjukdom. Texten är ömsom gripande,  svindlande och utmattande. Bara en riktigt begåvad författare fixar att skriva en sån här roman. Efter den är man tacksam över att ha läst och att vi haft Beate Grimsrud hos oss. Den läsare som sedan önskar något mer lättsmält kan med fördel ta sig an nästa bok på listan.

Johanna Schreiber, Mellan raderna (SPOILER ALERT)

Det här börjar som en helt vanlig, i mitt tycke nästan för vanlig feel good med en charmigt vimsig huvudperson med ett stressigt förlagsjobb som träffar en sexig snubbe och så … aha blir det en skildring av hur odiagnosticerad ADHD kan bidra till utmattning och trassliga relationer. Schreiber beskriver på pricken hur ADHD kan gestalta sig (hos en normalbegåvad vuxen utan samsjuklighet inflikar psykolog Furumark). Hon fångar också fint olika typer av reaktioner som diagnosen kan väcka. Jag själv ser svart, och misstänker att Schreiber också gör det, varje gång någon kläcker ur sig ”alla har väl en släng av ADHD”, och på så sätt bagatelliserar de utmaningar det innebär att leva med ADHD.

Linda Boström Knausgård, Oktoberbarn

En inifrån berättelse om att vara i ett depressivt skov och inte kunna ta sig ut, om elbehandlingar och rädslan för att tappa minnet, och om att vara förälder med psykisk sjukdom. I Oktoberbarn finns också en av de vemodigaste och vackraste skildringarna jag läst om det undantagstillstånd som uppstår när båda parter i ett äktenskap inser att det är över. Om någon som läser detta träffar Linda Boström Knausgård – hälsa att jag vill att hon ska fortsätta skriva. Ingen stress, jag finns här och väntar.

Gunnar Ekelöf, Svanen

Gunnar Ekelöf var i perioder inlagd på Beckomberga mentalsjukhus och om detta handlar dikten Svanen. I stroferna svingar han sig på ekelöfskt sätt obehindrat mellan galna medpatienter, maskanfrätta kålblad, och grekisk mytologi. Jag älskar den här dikten och läser den gärna högt för folk i alla möjliga och omöjliga situationer, följdaktligen vill jag också dela den med er. Jag har saxat ut några strofer ur mitten av Svanen. Kanske du, eller någon du älskar behöver tröst just idag, i sånt fall kommer den här:

”Jag hörde vildgäss över sjukhusparken

en höstlig vårmorgon

Jag hörde vildgäss en morgon

en vårhöstmorgon

trumpetande –

Åt norr? Åt söder?

Åt norr! Åt norr!

Långt härifrån –

Det bor en friskhet djup i mig

som ingen kan frånkänna mig

ej ens jag själv – ”

Jag tänker på Yayha Hassan

Temavecka – andras debuter

Industrisemestern börjar idag, jag vet inte ens om det uttrycket är relevant längre, men nog är det en hel del av oss som är på semester nu. Mer tid för att läsa och skriva måhända. Och ni som har senare semester, eller kanske ingen semester alls av olika skäl, ni kan också behöva litterär stimulans. Vi på Debutantbloggen finns här för er, året om och den här veckan delar vi med oss av våra tankar kring andra debutanter och deras skrivande..

Jag är först ut, och trippar försiktigt fram över tangenterna, mån om att inte formulera mig fel, när det gäller denne omdebatterade person. Trippandet tror jag författaren ifråga skulle ha avskytt. Yayha Hassan gav intryck av att prioritera att skriva så bra som möjligt, utan att göra omvägar för att undvika andras ömma tår.  

Yayha Hassan, kring debuten

Den danske-palestinske poeten debuterade 2013, bara 18 år gammal, med en diktsamling som kort och gott hette Yayha Hassan. Den slog ner som en bomb i Danmark, sålde massor, fick strålande recensioner, men väckte också ilska hos invandrarfientliga röster såväl som hos konservativa muslimer. Det gick till och med så långt att han periodvis behövde ha livvakt. Kanske spelade också hans eget sätt in, Yayha Hassan kunde vara aggressiv, och dömdes för flera våldsbrott.

Som ni hör, det finns flera saker som var sensationellt med den här debuten – framför allt – författarens ålder, sen att han kom från ett sammanhang långt utanför det kulturella etablissemanget, och så att han var kriminell. Allt det där står ibland nästan i vägen för det viktiga, hans poesi.

Vid första anblick slås man av att dikterna är skrivna med versaler och utan skiljetecken. Stilen är kondenserad, liknelserna och metaforerna få. Scenerna som målas upp visar ofta barn i fysisk, social och emotionell utsatthet. Den läsningen väcker känslor hos mig. I ena stunden är det som att få en dansk skalle, i nästa stund vaknar mina moderskänslor, och sen kommer ilskan över sakernas tillstånd. Bland de mest pregnanta är den typen av scener, som i Parabol, där barnets längtan efter ömhet från förövaren/fadern framträder, och Hassan lämnar det rena raseriet.

Kring debuten blev Yayha Hassan ett fenomen. På nätet finns många intervjuer med honom, en del är plågsamma att se, på grund av Hassan dagsform och/eller intervjuarens attityd, men den här, från Louisiana (som publicerat många fina författarintervjuer – tips!), tycker jag om. Där får han prata i alla fall en del om skrivandet, inte bara om integration och islam. Hassan betonar att ord varit hans intresse sedan barnsben. Med ynglingens tillförsikt säger han sig han sig veta att han kommer få tid för att skriva. I ansiktet syns märken, kanske efter ett bråk eller klantigt beteende under ett rus, eller båda.

Framgången följdes av massa stök, inuti honom och utanför. Det blev bara en diktsamling till. Yayha Hassan dog i april 2020, endast 24 år gammal. Vetskapen om det lägger sig lätt som ett melankoliskt raster över dikterna och intervjuerna, i alla fall för mig. Ändå bryter sig dikterna fram, ja det här är som det brukar heta, en sensationell debut. Jag rekommenderar inte alla att läsa Yayha Hassan, men den passar dig som vill komma tätt inpå, och höra en ovanligt välartikulerad tonårings röst. I svensk dagspress blev det bråk kring Yayha Hassans eftermäle. Jag tror att det har med den där rösten att göra, det var flera som tyckte sig ha hört honom, och hört rätt. Jag gör inga sådana anspråk, men jag är tacksam för orden. Och trots att jag är motsatsen till underbarn, utan mer av en en tant-debutant, ska jag erkänna att jag tyckte att det var lite skönt att få veta att Hassan gått på Författarskolan i Köpenhamn. Inte ens han var helt självlärd.

Vad handlar boken om?

Under andra världskriget evakueras några barn ut till en excentrisk professor på den engelska landsbygden. De leker kurragömma, den yngsta gömmer sig i ett klädskåp och hamnar i en annan värld.

En influencer på dekis blir dumpad av sin kille. Han står på lägenhetskontraktet och hon har en vecka på sig att fixa pengar för att köpa loss honom.

En maffiaboss i New Jersey får panikattacker och börjar gå i psykoterapi. Utåt sett är han macho, men livet som yrkeskriminell tär på honom.

Känner du igen ploten? Rätt svar är:

a) Häxan och Lejonet av C. S. Lewis

b) Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

c) Sopranos av David Chase

Det här är ju drömmen, att komma på en story som är så självklart intresseväckande att den går att sammanfatta i några meningar. Om man hamnar i samma hiss som en inflytelserik person i branschen kan man ju då presentera sin story mellan två våningar, och leverera den så kallade hisspitchen.  

Själv har jag då rakt ingen hisspitch att komma med. Jag är ingen blyg viol som inte kan prata om mitt skrivande – i sånt fall skulle jag ju inte vara debutantbloggare, men av någon anledning blir jag besvärad när jag anmodas berätta vad min debutroman handlar om.

Ibland går det bra ändå. När en deltagare i min bokcirkel undrade, kläckte jag ur mig det svävande svaret: ”min bok handlar om att vara ung på 90-talet.” Sen behövde jag inte säga mer, mina generationskamrater associerade fritt, och flödigt och ställde inga övriga frågor kring boken. Sämre gick det på Ann Edlidens release. Jag försökte mingla, och stötte på en vänlig gäst som frågade, ja just det, vad min bok handlade om. Jag försökte skärpa till mig – men mitt svar – möttes med ett i och för sig skämtsamt, men ändå: ”du vet ju inte vad din bok handlar om.”

Men alla romaner kanske inte lämpar sig för att sammanfattas snärtigt. Tänk på klassikern Anna Karenina: ”En olycklig gift grevinna uppvaktas av en enträgen militär. En godsägare trånar efter en socitetsfröken och funderar över hur hans jordbruk ska skötas på bästa sätt.” Jag vill ju inte ställa mig jämsides med Tolstoj, bara påpeka att handlingen i Anna Karenina låter trist, trots att romanen inte är det.

Jag överväger att ge upp pitchandet. Om jag släpps in i de litterära salongerna igen framöver, kan jag förbereda ett collage med foton från min research (om hummern har jag redan brett ut mig tillräckligt, så den får inte vara med nu). Det bör ge en känsla för bokens teman och atmosfär. Collaget kan med fördel lamineras, så att det inte gör något om man spiller rödvin på. Jag ska inte vifta med det oombett, utan bara ha det i väskan. Ut i fall att. Typ såhär:

Jag har stått utanför Östra Reals gymnasium på Östermalm i Stockholm och rökt med sådan inlevelse att jag blev suddig.
Jag har läst Vicoria Benedictssons ”Pengar” och sett klipp ur Betty Blue, oftast inte samtidigt.
Jag har stått här och konstaterat att det här en lämplig plats att förödmjuka min berättare på.
Jag har lyssnat på PJ Harvey, Dress. Ingen uppoffring direkt.
Och så har jag tittat på Varats olidliga lätthet, och roats över det här replikskiftet. där rollfiguren som är hjärnkirurg förklarar varför han föredrar att operera framför att skriva.

Vad tror du? Bra eller dålig idé? Ett annat sätt att hantera det hela är att snabbt attackera andra och fråga: ”vad handlar din bok om?”

Kugge om att kickstarta, komma i mål och att röra om i de finlandssvenska grytorna

Innan jag själv började skriva här brukade jag ta del av andras debutantbloggares berättelser om manusvåndor och releasefester. Nu passade jag på att höra av mig till en av ”gamlingarna” för att få mer om livet efter debuten, och be om lite råd på vägen. Kugge, Michaela von Kügelgen som debuterade 2017 med ”Vad heter ångest på spanska?” och därefter gett ut ”Nationen – en underhållningsroman”, tog sig tid att svara på mina frågor.

foto: Niklas Sandström

Nu har det ju gått några år sen din första roman kom ut. Har du några ord på vägen att skicka med till oss mer eller mindre hispiga debutanter? 

Tänk på att allt går jättefort. Releasefest, recensioner och i bästa fall uppmärksamhet i media känns till en början överväldigande och roligt och som att man knappt hinner med. Men så plötsligt blir det en ny boksäsong och nya böcker dyker upp på arenan och det känns nästan som att man (eller ens bok) blivit bortglömd. 

Mitt tips är därför att verkligen njuta av debutanttiden och kanske skriva ner tankar längs med vägen för att minnas allt det där omvälvande som händer. Och be för guds skull nån att dokumentera din releasefest!

En annan viktig insikt som jag får påminna mig själv om gång på gång: jämför dig inte med någon annan. Ibland kan jag lite avundsjukt snegla på de av mina debutantbloggskollegor från 2017 som redan gett ut en massa böcker, blivit sålda till andra länder osv, men om jag lägger för mycket fokus på det börjar mitt skrivande att handla mer om dem än om mig.

Du har kommit med en ny bok nyligen, berätta lite om den. 

I januari fick jag en idé om en kurs för att hjälpa andra att kickstarta sitt skrivande. Alltså att hitta fungerande skrivmetoder och bygga en egen rutin. När jag skapade arbetsblad för kursdeltagarna insåg jag att det kanske kunde bli något mer och började bygga ihop det till en hel bok.

I maj släppte jag skrivhandboken Kickstarta ditt skrivande & kom i mål med ditt manus via mitt eget företag. Boken fokuserar på att hjälpa dig som läsare att hitta rutiner och att jobba med ditt skrivande, så den är rätt annorlunda till de flesta skrivböcker jag läst. Kort och gott ville jag skapa den bok jag själv hade velat läsa när jag började skriva skönlitterärt 2013.

Jag har också intervjuat författarna Maria Turtschaninoff, Sandra Beijer, Kjell Westö och Anna Jakobsson Lund för att ge fler dimensioner och tankar kring författarskap.

Boken finns som e-bok (en pdf på 70 sidor) + kompletterande arbetsbok i print. Den är fullspäckad med tips, processövningar och skrivövningar – allt för att du som drömmer om att skriva en bok faktiskt ska komma i mål med den!

När bekanta får veta att jag skriver är det inte ovanligt att de bekänner att de också skulle vilja skriva. Jag brukar säga något uppmuntrande, men inombords tänka ”vi får se hur det blir med den saken.” Jag gissar att vältränade människor känner något liknande när de hör folk berätta att de snart ska börja sporta. Har du några tankar kring vad vad som skiljer de som säger att de vill skriva från oss som faktiskt skriver?

Jag tror att de allra flesta skrivande människor har ett inneboende behov för att uttrycka sig i text. Jag älskar också att prata (det vet alla som känner mig!), men det är något magiskt när man formulerar sig i skrift.

Många som säger att de vill skriva en bok drömmer kanske inte i sig om att skriva, utan om det de tror att en bok skulle innebära. De flesta har inte heller någon aning om hur mycket tid man behöver lägga på att skriva en bok som faktiskt blir bra. Speciellt som nybörjare gör man en massa misstag på vägen och får skriva om. Flera gånger.

Sedan hoppas jag att fler faktiskt skulle skriva – främst för sin egen skull. Det är ett fantastiskt sätt att bena ut tankar och vara kreativ. Alla som skriver behöver inte heller ha som mål att bli utgivna författare, skrivandet i sig kan ge mycket glädje.

I mars i år berättade du på din blogg att du nekats medlemskap till Finlands svenska författarförening. Vad möttes du av för reaktioner, och hur förhåller du dig nu till det hela?

Innan jag publicerade inlägget hade jag i flera månader funderat på om jag ens skulle skriva något. Till slut bestämde jag mig för att jag ville lyfta frågan. Inte så mycket för min egen skull utan för att väcka en debatt om Författareföreningens roll och antagningsvillkor.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att en sån sak skulle röra om i de finlandssvenska grytorna rätt mycket. Ändå blev jag förvånad över uppmärksamheten. De allra allra flesta höll med mig och tyckte att det var galet att jag inte blivit antagen som medlem, men så klart kom det en del mothugg. 


Det tråkigaste var, tycker jag, att diskussionen dog ut innan den hann ta fart. I och för sig är det en fråga som blossar upp med jämna mellanrum, men det verkar ju inte ske någon ändring i saken. Jag vet inte om Författareföreningen diskuterat frågan eller om de ska göra det – som icke-medlem har jag ingen insyn i deras processer.

En orsak till att jag valde att skriva inlägget var att jag själv är allergisk för alla former av att utesluta människor (speciellt i professionella sammanhang) och tycker att det därför känns absurt att jag som ändå kan tituleras finlandssvensk författare inte får vara med i en förening som uttryckligen finns till för just finlandssvenska författare.

Jag kommer antagligen att ansöka om medlemskap efter att min nästa bok kommit ut (när det nu blir, ehe), men vi får se. Fastän Författareföreningen inte är en regelrätt fackförening finns det vissa fördelar i att vara medlem. Inte minst att man skulle få känna sig som en del av sin yrkeskår.

5. Jag är alltid på jakt efter något bra att läsa. Vilken finlandssvensk författare bör jag kolla upp?

Åh det finns ju så många bra finlandssvenska författare! Jag älskar allt Maria Turtschaninoff skriver. Två favoriter av henne är Anaché och Breven från Maresi. Jag tyckte också mycket om Ulrika Hanssons debut Jaktlaget. Ulla Donners serieromaner är träffsäkra och jag skrattar alltid högt när jag läser dem.

Överlag är jag glad för att allt fler svenskar fått upp ögonen för bredden inom finlandssvensk litteratur. Vi är så mycket mer än de (rättvist!) hyllade Monika Fagerholm, Kjell Westö och Tove Jansson.

Fem tecken på begynnande redigeringshjärna

Den nämns titt som tätt av människor som försöker slutföra bokprojekt. Ofta med något självömkande i rösten, ibland med fruktan. Då och då med ett disciplinärt, närmast militäriskt tonfall. Det är redigeringen jag syftar på.

För min del vet jag inte riktigt när det slutade vara omskrivningar och övergick till redigering men, nu är jag definitivt där. Måtte det inte sluta med att jag likt Jack Torrance i Stephen Kings ”The Shining”, blir helt tokig och går bärsärkagång, Hittills har jag uppmärksammat fem tecken på att jag håller på få lätt förvrängd verklighetsuppfattning, även känt som redigeringshjärna (känt från och med nu, det är jag som myntat uttrycket).

  • Jag läser en intervju i Dagens Nyheter där Liv Sandberg, Nordenchef på Tik Tok säger ”Att man ska bli beroende är inget vi förordar.” Jag funderar över om repliken är idiotisk och bör raderas, eller om den är infamt genial och ska stå kvar. Som om det var jag som allsmäktigt låg bakom denna Liv Sandbergs yttranden.
  • Jag får ett mejl från mina barns optiker. Det något hotfulla ordet ”förundersökning” används på ett felaktigt sätt, och vill genast byta ut det mot förberedelse.
Jack Nicholson i en av de lugnare scenerna i filmatiseringen av The Shining
  • Jag lyssnar på ”Tills alla dör”, Diamant Salihus gastkramande skildring av skjutningarna i Järva, och noterar upprört saker i stil med ”men nu nämner Diamant åter att mobilen var i Tyskland för upplåsning. Tror han inte att läsaren minns det, han sa det ju för några kapitel sedan?”
  • Jag stryker och byter ut ord i mitt manus och tänker ”att förlaget missade det där, vilken tur att jag rycker ut,” glömsk av att det är jag själv som är upphovsperson.
  • Jag läser Marie Lundquists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”, och konstaterar häpet att boken är färdigredigerad. Inget behöver tas bort eller läggas till.
Marie Lundquist

Redigeringen har helt klart påverkat mitt sätt att tänka. Förmodligen är det övergående. Jag drar mig till minnes den där ramsan med Mora Träsk där de går på tigerjakt, och kommer till ett träsk. De kan inte gå under träsket, och inte heller över träsket. De måste gå igenom det. Så är det också med redigeringen. Det är bara att ta sig igenom. Och ärligt talat, så är det ganska tillfredsställande. Dessutom tror jag att det som gör Jack Torrance galen är flödesskrivandet (och flödet av alkohol), inte redigeringen.

Författare har en övertro på vad en människa kan uthärda

För en tag sedan stötte jag på ett intressant konto på insta, litterärmedicin som ägnas åt att uppmärksamma skrivande människor på att det kan vara bra att ähum, faktakolla lite innan vi skriver om skador, sjukvård med mera. Spännande tyckte jag, och kontaktade läkaren bakom kontot, Frida Gustafsson och bad henne berätta mer.

Frida Gustafsson
  • Vad är tanken bakom litterär medicin?

Tanken bakom litterär medicin är att bidra till bättre manus! Jag uppfattar författare som angelägna om att deras böcker ska vara verklighetstrogna, och där har jag som läkare någonting att bidra med.

När jag var föräldraledig med mitt första barn hade jag plötsligt mer tid att läsa skönlitteratur och plöja TV-serier, vilket gjorde att jag fick upp ögonen för de medicinska osannolikheter som ganska ofta förekommer både i bästsäljande romaner och påkostade TV-produktioner. I samma veva skulle en vän till mig ge ut en spänningsroman, och genom att bolla delar av hennes manus tillsammans med henne förstod jag att det fanns mycket jag kan bidra med för att göra ett manus ännu bättre.

Samtidigt önskar jag att kunna bidra till att skönlitteratur och TV-produktioner ger en mer verklighetstrogen bild av vad den mänskliga kroppen kan uthärda. Jag uppfattar populärkulturens bild av hälsofaror och sjukdom som en viktig del av allmänhetens uppfattning om människan och kroppen. Om allmänheten genom populärkulturen får en övertro på vad en människa kan uthärda så tror jag att kan det i förlängningen få konsekvenser även i verkliga livet.

  • Hur ser din arbetsprocess ut när du tar dig an ett manus?

I vissa fall får jag ett manus som jag läser i sin helhet. Efter första genomläsningen gör jag en bedömning av de händelser i manuset som kräver medicinska överväganden. Jag bekräftar det som är realistiskt och föreslår förändringar i det som är mindre realistiskt. Jag baserar mina utlåtanden antingen på mina 10 års erfarenhet som kliniskt verksam läkare på sjukhus eller, i de ämnesområden som ligger utanför min direkta expertis, så baserar jag mina utlåtanden på medicinskt trovärdiga källor, som jag länkar till i mina svar.

I andra fall får jag specifika scenariofrågor från ett pågående manusarbete, en författare kan önska en faktakoll av en specifik passage i sitt manus eller be mig om realistiska scenarioförslag där medicinska överväganden behövs.

Jag uppfattar att det svåra ofta är för författarna att förstå är vad den mänskliga kroppen klarar och vilka symtom som uppkommer innan en person dör eller när en person skadas. Jag upplever ofta att författare har en övertro på vad en människa kan uthärda utan akut fara för sitt liv eller för bestående men; folk blir inlåsta under lång tid i kalla källarutrymmen, lämnas medvetslösa, ramlar från höga höjder och andra hemskheter. Alltför ofta utan realistiska konsekvenser. Sen verkar det finnas en utbredd övertro både till läkare och läkemedel, haha, men det får jag berätta mer om nån annan gång!

  • På instagram pekar du ju ibland ut missar från litteratur och tv. men nu tycker jag vi ska fokusera på det positiva. Kan du tipsa oss om någon bok som du tycker ger en bra bild av sjukdom och /eller sjukvård?

En bok som är fantastisk på så många sätt fler än den realistiska skildringen av sjukvården är Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Den fångar så fint och träffsäkert inte bara de medicinska händelseförloppen utan även den smärtsamma krock som alldeles för ofta uppstår mellan en anhörig i djup kris och den moderna vårdens ibland människofrånvända arbetssätt.

Sen kan jag inte låta bli att nämna Anna Janssons deckare; hon är alltid träffsäker i sin beskrivning av händelser som involverar medicinska överväganden!

  • Vet du om det finns liknande tjänster inom andra ämnen? 

Jag vet faktiskt inte det, men jag hoppas att det är något som finns där ute eller som är på gång!

  • Skriver du själv, eller ägnar du dig bara åt att dissekera andras manus? 

Nej, jag skriver inte själv. Jag hyser en stor ödmjukhet och respekt inför den talang och arbetsinsats som krävs av en författare. Jag trivs väl med mitt läkarjobb och älskar att läsa böcker, så de två sakerna i kombination är perfekt för mig!

Drömmar, ångest och vedermödor

Under coronapandemin har jag ofta tänkt på uttrycket ”den friske har många önskningar, den sjuke bara en.” Det ligger mycket i det. I skrivsammanhang kan man kanske säga att ”den antagne har många drömmar, den refuserade bara en.”

Jag som har turen att både vara frisk och blivande debutant, har utrymme för drömmar. Och eftersom underrubriken för Debutantbloggen är ”litterära debutanter om drömmar, ångest och vedermödor,” vore det kanske på sin plats att berätta om dem.

Jan Stenmark

Mina förhoppningar vad gäller min debut är föga originella, utan rör sig om att jag fantiserar om att den ska bli läst, och uppmärksammad. Och kanske litegrann om att jag gästar Babel och Jessika Gedin strålar mot mig så som hon strålade mot Karl-Ove Knausgård i den senaste, mysiga intervjun. Och kanske litegrann att jag drömt om att Jessika föreslår att vi blir vänner. Och att hon tycker att min briljans är sådan att hon vill ha mig som sin sidekick i Babel. Redaktionen tar emot det som ett rimligt förslag, och vill dessutom att jag sköter alla kontakter med Knausgård framöver eftersom jag verkar vara robust lagd och kan hantera stark sinnesrörelse.

Näe hörrni, nu lämnar vi drömmarna. Det som händer mellan mig och Knausgård är privat. Vi går raskt över till vedermödorna. Men några vedermödor att tala om har inte skrivandet medfört. Att jag behövt tacka nej till diverse sociala begivenheter under åren, blivit ledsen över refuseringar, haft ont i axeln och ätit hummer ensam är inte direkt något att lägga ut texten om. Dessutom har jag nog redan nämnt allt det här tidigare på bloggen, förutom det där med axeln. Jag besparar er den.

Återstår ångesten, men jag drar mig för att säga att skrivandet ger mig ångest. Av respekt för de som dagligen behöver kämpa för att inte låta ångesten ta över använder jag ordet varsamt. När jag är ledig vill säga. I tjänst är det en annan sak.

Jag arbetar som psykolog på BUP i Stockholm. Anställda uppmanas vara oerhört restriktiva när det gäller att skriva om jobbet på sociala medier. Men att jag, som huvudsakligen har tonåringar som patienter, ofta pratar om ångest under arbetsdagen, kan knappast vara ett avslöjande. Jag låter ungdomar berätta om sin ångest. Jag tittar, sniffar och lyssnar efter tecken på ångest under besöken. Jag pratar om vad ångest är och hur den vidmakthålls. Jag har ångest själv ibland, inför och under svåra samtal, när kommunikationen kapsejsar och jag inte förmår räta upp den.

Nina Hemmingsson

Men mitt romanskrivande är inte ångestdrivet. I alla fall inte i den perioden jag befinner mig i nu. Berättaren i min roman däremot, oj hon har ångest. Fast eftersom hon är ung på 90-talet vet hon inte om det själv. Mitt minne av den här tiden är att ungdomar inte pratade om ångest på det sätt man gör idag. Därför beskriver jag ångesten indirekt, via huvudpersonens kroppsliga sensationer och tankemönster. Förekommer ens ordet i manuset?

Jag gör en sökning. Trehundrafyrtiotre sidor långt är mitt dokument, så hyfsat många ord ryms där, och får en träff. En träff. ”Om texten verkat svårbegriplig tidigare framstod meningarna nu som ångestframkallande i sin längd.” Vilken styltig mening. Framstod är väl inget ord för en tonåring. Jaget i texten är i och för sig en outsider och bokmal, men ändå. Det här är en sån där mening som en recensent skulle kunna lyfta fram och kommentera. ”Furumarks formuleringar lyckas ofta vara både banala och sökta på en och samma gång. Trots två redaktörer som enligt uppgift arbetat stenhårt med texten, är romanen ett lysande exempel på att vi måste spräcka myten om att hårt arbete uppväger bristen på begåvning.”

Jag känner ett lätt obehag i magtrakten. Försöker lugna mig med tanken på att boken troligen inte kommer få några recensioner, men det hjälps inte. Kroppen känns tung, som om jag har en infektion på gång. Det här kommer bli ett fiasko. Förlaget blir säkert bara lättade om jag bryter kontraktet,. Vid det här laget måste de vara skitstressade över hur mediokert jag skriver.

Men Gudrun säger en röst i mitt huvud, ingenting har ju hänt än. Det där är ju bara dina tankar? Och vad är egentligen det värsta som skulle kunna hända? Att du får en dålig recension och avslöjas som banal och pompös? Vad tror du att det skulle innebära? Lämna mig ifred oempatiska jävla KBT-psykolog fräser jag till svar. Jag är faktiskt en lidande konstnär. Jag har ångest.  

Det är svårt att tvinga någon att läsa

Det tuffar på så sakteliga för mig och mitt manus. Rädslan för att aldrig någonsin bli klar ter sig allt mindre realistisk. Andra spörsmål pockar på min uppmärksamhet. Jag funderar över rätt och fel och det stundande debutantlivet. Istället för att bolla med mig själv, kan jag med bloggen som ursäkt, vända mig till någon vänlig själ som varit med längre. Jag kontaktar Marit Sahlström, författare och pedagog, som gett ut romanerna ”Och runt mig faller världen”, och ”Skred” på Ordfront förlag. Marit går med på att försöka svara på några av mina frågor.

Foto Jan-Åke Eriksson

Om jag hamnar i ett sammanhang som domineras av skrivande människor, låt oss säga Bokmässan, finns det oskrivna etikettsregler jag bör känna till?

Jag är ju inte så erfaren så det finns det säkert utan att jag fattar
det. På bokmässan finns en författarlounge som är mysig att hänga i
med gratis öl, vin och mat (lyckades motstå impulsen att fylla flera
tallrikar). Där går ju många författare runt som man tycker om och
kanske skulle det vara ett etikettsbrott att överfalla någon av dem
med beröm och frågor just där då man kan dra sig undan lite. Åh andra
sidan tycker jag de flesta författare verkar bli glada när man pratar
om deras böcker med dem. Och jag tycker också om människor som bryter
mot etiketten, minns att jag mötte en författare som var öppet
avundsjuk på andra som hade fler inbokade samtal på bokmässan och
sålde mer böcker, det var ett uppfriskande etikettsbrott.

Jag vill ju såklart gärna att folk ska läsa min bok, men jag vill absolut inte belasta nära och kära med en känsla av tvång, att folk som kanske inte alls är intresserade av den här typen av litteratur tror att de måste plåga sig igenom romanen av artighet. Hur förmedlar jag detta till min omgivning på ett smidigt sätt? Eller ska jag utgå ifrån att folk är vuxna och själv ansvarar för sin läsning?

Min erfarenhet är att det är svårt att tvinga folk att läsa, de som
inte vill läsa kommer inte göra det. Däremot tror jag att de flesta
tycker det är kul om du vill att de ska läsa (och om någon då råkar
känna sig lite pressad kanske det kan vara okej med tanke på vilket
jädra hästjobb du lagt ner på att skriva en bok). En del personer
kanske till och med vill fråga mer om din bok och skrivande men inte
vågar störa.

Amerikanska författare har ju en tendens att ha tacklistor som är nästan lika långa som (och ibland mer givande än) boken. De rabblar upp alla anställda på förlaget, släktingar, folk som lånat ut sina skrivarstugor åt dem, och så vidare. Jag är också tacksam, men lite tveksam inför det där storskaliga offentliga tackandet. Hur har du gjort?

Jag har tackat ganska många (även om jag ligger i lä när det gäller de
där långa utförliga tacktalen). Jag tycker det känns roligt och
viktigt att få tacka. Men jag tänker mycket på såna där runt om grejer
såsom tack, dedikation och citat i början av boken. Det är också lite
lättare och roligare att tänka på det när man sitter fast i
redigeringsfasen.

Beröm är ju trevlig men kan vara något av en konversationsdödare. Om det skulle vara så tursamt att någon a) läser min bok, b) säger något uppskattande om den, vad kan jag svara mer än ett ”tack” för att det inte ska bli stelt?

Tack vad glad jag blir tycker jag räcker långt. Det är så himla fint
att få beröm men jag tycker också det kan vara svårt att hantera. Ofta
börjar jag snabbt prata om något annat för att den andra inte ska
känna sig tvungen att fortsätta säga snälla saker. Men de gånger jag
lyckas hålla mig tycker jag ofta det blir väldigt intressanta samtal
om boken, deras erfarenheter och tankar om samhället.

Hur går det med ditt eget skrivande?

Bra! Bok nummer två, Skred, var så tung att skriva att jag nästan höll
på att ge upp och nu har jag istället skrivit med lätthet vilket
har varit så skönt. Jag skrev färdigt novellen Oceansisters om hur
unga har det under pandemin i vintras och nu håller jag på med en ny
roman vilket känns roligt. Kanske jinxar jag säkert det genom att säga
det nu men men (du märker att man lätt blir skrockfull av att skriva
va?)

Foto hittat på Tumblr, okänd fotograf

Tack vare Marit blir jag påmind mig om något väsentligt. Intressanta samtal om litteratur handlar sällan om hur ”duktig” författaren är. Det är ju läsaren och läsningen som är grejen. Trygg i förvissningen om att jag inte behöver vara så märkvärdig, och med Johanna Schreibers uppmaning om att inte vara bakfull vid författarsamtal i färskt minne känner jag mig någorlunda väl rustad för att interagera som debutant. Och om jag skulle bryta mot någon etikettsregel uppfattas det säkert bara som uppfriskande. Peppar, peppar.   

Skriva färdigt är vad man måste göra

Kära läsare,

jag ber dig ödmjukast att dra ned på tempot. Läs gärna mumlande. Låt varje ord sjunka in i dig. Inte mina då, men Författarnas. Idag har jag lagt en litterär mosaik åt oss, med hjälp av Ernest, Bruno, Marguerite och Bodil. Skärvorna talar till mig, och kanske också till dig. De handlar om det som gäckar oss båda. Skrivandet.

Ernest Hemingway, ur Edens Lustgård.

Huvudpersonen i Hemingways roman Edens Lustgård har svårt att få skrivtid. Han befinner sig på Rivieran, två kvinnor pockar på uppmärksamhet. De vill ligga. Och ta med honom till frisören. Något annorlunda levnadsomständigheter än vad jag har, men dessa rader går rakt in i mig. Kanske för att jag fortfarande redigerar. ”Skriva färdigt är vad man måste göra. Om man inte gör det är ingenting värt ett förbannat dugg.”

Bruno K Öijer, ur Svart som silver

Jag låter dikten komma till dig naken och obesudlad av mina kommentarer.

Marguerite Duras, ur Att skriva

Jag har ännu inte läst hela Att skriva, men de här raderna har jag fastnat för. Jag uppskattar alla påminnelser om skrivandets relationella natur. ”Just det, skrivandet riktat till exempelvis till dig, som jag ännu inte vet något om.”

Bodil Malmsten, ur Så gör jag

Bodil Malmsten var ju magnifik på detta, att med lätt hand förmedla beska sanningar. Jag hoppas på att få ta mig an problemet inom en inte alltför avlägsen framtid. Att skriva bok nummer två då alltså, utan att det märks att jag skriver debuten en gång till. Kör jag fast totalt får jag väl rådgöra med Bodil.

Hon delar nämligen gravplats med min pappa, Björn på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm (där vilar även Barbro och Jan som jag tyvärr aldrig träffat). Genom den demokratiseringsprocess som döden medför har samtliga nu skrivit färdigt. Den hyllade författaren ger oss inga fler verk. Den pensionerade gymnasieläraren skriver inga fler vykort, julklappsrim eller artiklar om ockupationen av Västsahara.

Jag däremot är inte färdig, och hoppa kunna skriva till dig igen om sju dagar,

Gudrun

Jag minns alla mina titlar och hur jag dumpade dem

Problem tenderar att påverka oss mer när vi försöker undvika dem än när vi erkänner att de finns. Så, idag ska vi ska fokusera på titlar, eftersom ett av mina problem är att min debutroman saknar titel.

Vad är en bra titel? Det korta svaret är att en bra titel är: ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig.” Egentligen behöver väl inte det här motiveras, men för tydlighetens skull: Kerstin Thorvall formulerar sig intresseväckande, originellt, skojigt samtidigt som hon beskriver exakt vad boken handlar om.

På det pedagogiska fotot ser ni mig posera med några titlar som tilltalar mig. ”The Heart is a Lonely Hunter” av Carson McCullers, ”Tender is the Night” av F Scott Fitzgerald och ”Det är natten” av Karolina Ramqvist. De doftar poetisk melankoli, vilket är en utmärkt egenskap hos en titel. Förutsatt att det stämmer överens med bokens tema. Skulle det visa sig att ”The Heart is a Lonely Hunter” var en pekbok skulle det ju bli lite tokig. ”Det är natten” däremot skulle kunna vara en pekbok av Anna-Clara Tidholm. Hennes böcker brukar ju ha ett stråk av poetisk melankoli.

Jag gillar också prosaiska titlar som ”Min oskuld och Pearl Harbour”, av Charles Bukowski, ”Köp inte Dondi” av Cora Sandel och ”En dag i Ivan Densivotjs liv.” De har en krass, pang på kvalitet som jag uppskattar.

Hm. Tydligen är jag svag för flerordstitlar. Men arbetsnamnet på min debutroman är ”Läsåret”.

Ganska tidigt in i skrivandet hade jag en titel i huvudet. Det var ju inte Kerstin Thorvall-nivå, men jag trivdes med den, ”Det kändes som mitt liv äntligen hade börjat.” Sen kom Siri Sponts ”Är det nu allt börjar?”. Och förlaget påminde mig om att Karolina Ramqvist bok om att vara tonåring på 90-talet heter ”Alltings början”. Näe, något mer originellt behövde jag klämma ur mig.

Mitt nästa förslag var ”Min oskuld och Östra Real. ”Ganska fyndigt tyckte jag, med Bukowskireferensen, och så både oskuldstemat och namnet på gymnasiet där boken utspelar sig. Efter en liten gallupundersökning fick jag tänka om. Både förlag och vänner var oförstående. En väninna, den engagerade fröken T reagerade med ilska och deklarerade att hon aldrig skulle plocka upp en bok som hette så. Det var bara var en person som spontant associerade till Bukowski, och hur det var att höra män tjata om Bukowski. Hon tyckte titeln var toppen. Denna person var min bonussyster Eva. Om det krävs att man ska ha växt upp tillsammans med författaren för att digga titeln är målgruppen kanske lite snäv.

Jag hade två idéer som anspelade på den intensiva vänskapen mellan bokens huvudpersoner. Den första var ”Alla bokstäver i ditt namn finns i mitt.” För krångligt och kanske för ungdomsboksaktigt. Den andra var ”Girl Crush”. För anakronistiskt. Jag fick ändå ut en del av titeln för medan jag undersökte begreppet girl crush hittade jag en låt som hette så. Och eftersom jag är svag för country ledde det sen vidare till att jag utforskat en av låtskrivarna mer, Lori McKenna. Hennes sologrejer är mumma för älskare av vemodig mainstream americana.

Agnes på Systerkonspirationen kläckte ”Läsåret”, som med en fin dubbelmening fångar in både tidsrymden boken utspelar sig under, och läsningen som ett centralt tema. Lagom till att jag tagit titeln till mitt hjärta protesterade förlaget. För platt enligt dem.

Så boken kommer heta något annat. Något som förhoppningsvis är både originellt, intresseväckande och passande för innehållet. Eller i alla fall något som jag och Systerkonspirationen kan enas om.

Kanske tycker ni att det känns som ett antiklimax att ni inte får veta vilken titel det blir (eller så bryr ni er inte så väldans). Som bonus bjuder jag i alla fall på en favorit till, från Slas penna. Den som vill kurtisera mig kan komma ganska lång med att bara viska dessa ord mjukt vid mitt öra: ”Sov du så diskar jag.” Den titeln borde någon också göra en countrylåt av.

Det var så på den tiden

Det är en vanlig lördagskväll i mitten av 90-talet. Jag är drygt tjugo år gammal och befinner mig i Gösens kök. Vi dricker vin och pratar. Möbelhandlaren (jag kallar honom så för enkelhetens skull, fast han ännu inte har en inredningsaffär) är också där. Vid det här tillfället bor han i London och är i Stockholm på besök. Han vill veta vad som hänt sen sist. Det här är före internets genombrott, så Möbelhandlaren vet typ ingenting. Vilka har blivit ihop? Vilka har gjort slut? Har det kommit någon ny musik?

Vindrickning på 90-talet. Cellon har inget med texten att göra. Foto: Anna-Liisa Putkinen

Gösen och jag levererar lite skvaller, sen berättar vi att det har kommit en ny artist som blivit väldigt populär på listorna. En dansk-svensk man som klär ut sig till indier, sjunger på bruten engelska och kallar sig Dr Bombay. Möbelhandlaren skakar misstroget på huvudet. Det här låter för dumt, det måste vara ett uttryck för mitt och Gösens skämtlynne. Nej, säger vi, det är på riktigt. Som bevis sjunger vi samfällt ”SOS the tiger took my family.” Vi skrattar så att tårarna rinner åt Möbelhandlarens perplexa uppsyn. Sedan fortsätter vi med ”come on hurry hurry, buy my rice and curry.”

Var det där en skojig anekdot? Harmlös? Eller bara rasistisk? Ja, för att använda ett uttryck som äldre personer brukar ha när de inte vill ställas till svars för gångna tiders hemskheter, ”så var det på den tiden.” När jag tänker tillbaka på en del saker jag garvat åt som ung fastnar skrattet i halsgropen. Det är inte så trevligt att tänka på. Men tänka tillbaka är just vad jag behövt göra eftersom min debutroman utspelar sig på 90-talet.

Med en rysning har jag dragit mig till minnes vad jag kallade chokladbollar och mintkyssar för när jag var liten. Hur det pratades om personer med Downs Syndrom, turkar, romer och homosexuella i min hemstad. De sexualiserade glåpord som kastades efter mig redan på mellanstadiet, och fortsatte upp i tonåren. Hoten som mötte de killar i bekantskapskretsen, som färgade håret och använde smink.

Allt det här finns med som en fond när jag försöker gestalta 90-talet. Men hur skriver jag tidstroget utan att framstå som en rasistisk-homfobisk-funkofobisk-kvinnohatare? Det finns såklart inget enkelt svar på den frågan. Men jag vill avstå från att strössla med uttryck som kan upplevas som kränkande, bara för att markera tidsandan. Samtidigt skriver jag med tilltro till mina eventuella läsare. De förtjänar mer än förenklingar. Att världen är full av både skit och guld, för trettio år sedan och nu, det vet de nog redan.

Och medan jag skriver på det här manuset (vilket jag gjort i ganska många år), förändras världen. En kväll när jag kollar Dagens Nyheter på mobilen ser jag att den man som figurerar i fiktionaliserad version i mitt manus, blir avslöjad av Matilda Voss Gustavsson under benämningen Kulturprofilen. Jag blir upphetsad, och skadeglad, men också lite, lite besviken över att Matilda hinner före. Efter artikel, rättegång och boken Klubben framstår min romanfigur som kliché. Jag ändrar en del detaljer så att han blir mindre lik Kulturprofilen.

I en scen i mitt manus spelas Lemon Incest, låten som Serge Gainsbourg sjöng in med sin dotter Charlotte Gainsbourg, när hon var 13. Den handlar om förbjuden kärlek. Övertydligt, invänder Agnes och Sara på mitt förlag. De är båda betydligt yngre än jag. Deras invändning viftar jag bort. Vadå övertydligt? Det var ju så på den tiden. Men sen behöver jag en stunds vila från alla tankar om det förflutna. Jag vill ha ny musik, något som är här och nu, och sätter på Taylor Swift. En bit in i Willow sjunger hon, ”I´m coming at you stronger than a 90s trend.”

Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Skriva och läsa (och nyttja streamingtjänster), har vi ju kunnat göra trots pandemin. Men jag har inte träffat min mamma sen i oktober. Då gick vi, helt i hennes anda på två stora konstutställningar på samma helg. Sen stängde allt ner. Jag är tacksam över att mamma lever, men jag saknar både henne och att gå på museum och galleri.

Foto: Lydia Putkinen Tappert

26 mars öppnade Moderna Museet öppnade igen. Jag hängde på låset, det vill säga, var snabb med att boka biljetter för att se den underbara Giacomettiutställningen. Det var härligt, men litegrann som att spotta en törstig kamel i halsen. Jag vill ha mer! Vi kan väl leka att allt är bra igen, och att jag får bestämma. Då bestämmer jag att det finns weekend-interrail och att flera av de konstnärer jag helst vill se ställer ut samtidigt.

David Hockney: Domestic scene

Jag flexar ut från jobbet, sätter mig på tåget en fredagsmorgon och åker ner mot kontinenten. Första stoppet blir Danmark, och Louisiana där en David Hockney retrospektiv just har öppnat. Äntligen får jag se de där ömsint målade vita sockorna på riktigt. Jag äter en god lunch i kaféet och dricker ett iskallt glas vitt vin innan jag åker vidare ner längs kusten. Med raska steg går jag från Köpenhamns Hovedbanegård till Statens Museum for Kunst. Medan jag tar mig fram genom stadskärnan nyktrar jag till.

Kerry James Marshall: Slow Dance

Min vän Anna-Liisa har fått rast från den filminspelning hon jobbar på, och väntar utanför museet. Vi kramas innerligt, sen går vi in och ser Kerry James Marshall-utställningen. Båda blir berörda av hur ömsint han skildrar människor, och förtjusta i mönstren i hans målningar. Efteråt äter vi middag och pratar ikapp, sen följer hon mig till tåget.

Nästa morgon vaknar jag i Paris, på Gare du Nord. Efter en stärkande frukost bestående av en café creme och en pain au chocolat beger jag mig till centre Pompidou.

Paula Rego: Utan titel.

Paula Rego är en jävla knock-out, särskilt målningarna hon gjorde för att skildra villkoren för kvinnor som går genom illegala aborter. Alla konstintryck gör mig inspirerad. Jag hittar en sylta där ägarens hund inte morrar åt mig. Efter en chevre chaud och ett strävt glas rödtjut överväger jag att ta in på hotell. Datorn har jag med och det vore skoj att skriva i Paris, i alla fall ett dygn. Men nej, jag ska vidare.

Ett Eurostar tåg tar mig till London på bara några timmar. Det är härligt trångt på tunnelbanan som tar mig till Tate Modern, som har kvällsöppet. Jag letar upp Rothko-rummet. Det är stilla därinne. En vithårig dam sitter där, liksom uppslukad av konsten.

Markt Rohko: Black on Maroon

Jag smyger in, och sätter mig tätt intill. Sen bara sitter vi där bredvid varandra. Mamma och jag.

Ett glas vitt på Neverland

Jag har nog varit lite svävande här på bloggen kring var någonstans i processen mitt manus befinner sig, delvis för att jag varit osäker själv. Men här kommer en uppdatering. I vintras, under ett digitalt förlagsmöte föreslog Systerkonspirationen att jag skulle kapa den sista femtedelen av boken. På så sätt besannades profetian från den insiktsfulle skrivlärare som redan på 10-talet konkluderade: ”Gudrun, ditt manus är för långt, men det är kanske bra. För då har förlaget något att skära bort.”

Detta med att ta bort de sista kapitlen var inte gjort i en handvändning. Att trycka på delete är ju enkelt, men att hantera konsekvenserna kräver en del tankearbete. För två veckor sedan skickade jag en omarbetad och förkortad version till Agnes och Sara. De svarade med att föreslå tid för möte. Den här gången ville de ses IRL, på ett impopulärt sunkställe med infravärme.

I väntan på förlaget

Igår eftermiddag var det dags. Jag var först på plats på pub Neverland. Hann beställa ett glas vitt. Hann fundera över hur det skulle bli om Agnes och Sara ville stryka de kvarvarande femtedelarna av manuset. Rent formellt skulle de kunna göra det. Jag har nämligen inte hållit min del av avtalet. Min deadline är passerad för länge sedan.

När de kom inledde de vänligt med att fråga hur mina tankar gick kring texten. Sen beskrev de olika saker de uppskattade med det jag skrivit. De ska jag inte upprepa här för då skulle ni tycka att jag skröt.

Agnes och Sara, mina kära förläggare, redaktörer med mera.

Vi gjorde en plan för hur vi ska jobba vidare under våren, med sikte mot att ha boken klart någon gång under sensommar/tidig höst. Och så hade de med ett kontrakt med ett nytt sista datum för inlämning av tryckfärdigt manuskript. Ja, som ni hör var det ett utmärkt möte. Vi var ense om allt, utom en liten detalj. Titeln. Men det ska jag tänka på senare. Nu ska jag glädjas åt att det verkar som att det faktiskt blir en bok. Och passa på att njuta av några dagars relativ frihet. På fredag kommer jag få ett mejl med de första kapitlen, proppfulla (?), med kommentarer. Sen är det bara att kavla upp ärmarna och börja knåda igen.