Hur har jag orkat så här länge?

Foto från 2016. Skriver i sällskap av mina döttrar. På samma manus som nu.

Har ni hört talas om Greiderloppet? Det är ett motionslopp runt Årstaviken i Stockholm som genomförs till författaren och debattören Göran Greiders ära. Där belönas de snabbaste löparna, men även den motionär som varit ute på banan längst tid. Visst är det sympatiskt att premiera uthållighet. Tänk om den författare som ägnat mest tid åt samma manus kunde få ett hedersomnämnande nästa gång Augustpriset delas ut. Om ni känner någon med koppling till Augustpriset får ni gärna ta upp det som ett förslag. Och nämna att jag hållit på i drygt sex år med samma text.

Jag brukar skämmas över min fumliga skrivprocess. Att jag skriver, skriver om, byter genre, hamnar på stickspår och sen tror att jag är klar fast jag inte alls är det. Men i Greiderloppets anda ska jag nu istället berömma mig själv för min uthållighet. Det är ändå en bedrift. Hur har jag orkat så här länge? Det är många olika faktorer som spelat in, så brukar väl svaret lyda på komplexa frågor. Men vilka faktorer då? Jag har nog inte koll på alla, men några av dem kan jag i alla fall beskriva.

Självbilden: Det här är barnsligt, men jag älskar tanken på att jag är en person som skriver. Utåt sett är jag som vilken medelålders landstingsråtta som helst. Fast jag har en hel roman bubblande inne i huvudet. Det får mig att tycka lite bättre om mig själv.

Ensamheten: Förändringar i mitt liv har lett till perioder av ensamhet. Då har skrivandet varit något att vända sig till, om inte annat för att få timmarna att gå.

Vanan: Jag har vant mig vid att skriva. Har jag inte skrivit på några dagar känns det konstigt i kroppen och i knoppen. Luddigt liksom. Som skrivabstinens.

Kontrollen: Skrivandet har varit nästan det enda området i livet där jag inte behövt rätta mig efter andra. Det har varit jag som haft kontrollen. Jag har varit fri att hitta på vad tusan som helst. Har varit skriver jag, för det är annorlunda nu när Systerkonspirationen är med, nu är vi fler vid kontrollbordet.

Uppmuntran: Jag har snälla vänner. Trots, eller kanske på grund av, att de inte läst mitt manus har de uppmuntrat mig. Jag har också fått en del pepp när jag gått på skrivarkurs. Och så fick jag massa ny skrivenergi när Systerkonspirationen sa att de ville ge ut mitt manus. Om inte det hade hade hänt hade jag definitivt inte orkat så här länge. Inte med samma berättelse i alla fall.

Jag vet att det finns andra därute som orkat minst lika länge som jag, och som slutfört flera manus utan kontrakt. Heja er! Önskar er, och alla andra en god skrivvecka.

Avundsjukan är stor – litteraturen är större

Visst är det glädjande att läsa om andras framgångar. Att få se andra debutanter breda ut sig på kultursidorna, på Babel och i Lundströms bokradio. Så himla inspirerande. Tycker du verkligen det? Då är du mer storsint än jag. Kanske lite mer trygg i dig själv. Lite mer generös. Jag är tyvärr ganska missunnsam.

En viss typ av debutanter kan jag tolerera. Som till exempel Gina Dirawi. När hon gav ut Paradiset ligger under mammas fötter på Nordstedts var hon ju redan jättekänd och dessutom programledarsnygg. Gina är på en annan nivå, hon har liksom ingenting med mig att göra.

Wera von Essen och En debutants dagbok (Modernista) gjorde mig inte heller stressad. Boken var kantad av droger, sex, andlighet och samtal med high-brow vänner. Wera verkade vara en äkta bohem, och därigenom också en annan typ än jag. Men så finns det debutanter som jag inte kan värja mig mot. Som är sån som jag önskar att jag var. Skickligare. Yngre. Smalare. Och de ger ut sina tjocka, Augustprisbelönade debuter på Bonniers. Ja jag menar Lydia Sandgren!

Till råga på allt är människan psykolog också. Därigenom berövar hon mig min vanliga tröstetanke; jag må vara en medioker skribent men jag har ändå ett existensberättigande eftersom jag är psykolog och arbetar med att hjälpa andra.

Lydia Sandgren gör något som författaren till denna text aldrig lyckats med. Hon är enkelt men samtidigt
elegant klädd i skjorta och byxor. Foto Emelie Asplund

Samlade verk gavs ut våren 2020. Det räckte med att läsa en recension. Sen signalerade jag till mina vänner att ämnet var känsligt. Min plan var att avvakta med att läsa boken tills mitt eget manus var färdigredigerat. På så sätt skulle jag minska risken för att bli knäckt av avundsjuka. Mina vänner verkade förstående. En särskilt lojal kompis hörde av sig, tidigt en morgon för att meddela att hon läst en intervju med Lydia Sandgren. Hon tyckte Lydia verkade pretentiös.

Jag fortsatte kämpa med mitt manus. Samlade verk hyllades. Samlade verk debatterades på kultursidorna. Några av mina vänner kunde inte hålla sig. Det kröp fram att de läst Lydia Sandgren bakom min rygg, och tyckt om den. Särskilt positiv verkade hon vara som tidigare klagat över att Lydia verkade pretentiös. Jag sa att det var ok. Jag fortsatte redigera. Så skrev min kusin till mig. Hon hade läst en så fantastisk bok. En bok som väckt en del igenkänning. Du kan gissa vilken.

Norrköping 1987. Kusin Maria, Gudrun 13 år, mamma Agneta, mormor Amy och moster Eva.
Under min uppväxt var det icke-föreställande konst som gällde.

Kusinen skickade en bild också. Ett foto från 1987 taget på en släktsammankomst. På väggen bakom oss hänger min moster och morbrors konstverk. Jag visste att Samlade verk utspelade sig bland intellektuella, till stor del på 80-talet. Jag tänkte på min uppväxt. Familjemiddagarna som präglats av oändliga diskussioner om konst. Jag frågade min kusin som fotot var lite som Samlade verk fast på ostkusten. Exakt svarade hon. Och där någonstans blev nyfikenheten för stor.

Jag började läsa. Ganska snart var jag fast. Min förmåga till avundsjukan är stor, men min kärlek till litteraturen är större. Jag älskar Samlade verk. Jag unnar debutanten Lydia Sandgren (nästan), all framgång. Och jag är inte knäckt, utan fortsätter redigera.

Listan över romaner i skolmiljö

Vissa saker är ju roligare att läsa om än att göra i verkligheten. Att vara ung och gå i skolan till exempel. Det var ju ingen höjdare medan det pågick. Däremot gillar jag böcker om ungdomar och deras studietid. Jag tycker faktiskt så mycket om den här typen av romaner att jag skrivit en egen. Men Läsåret är inte färdig än och ni måste ju ha något att läsa medan ni väntar. Här kommer listan ni inte visste att ni saknade: Välskrivna romaner i skolmiljö.

Sandra Beijer: Mellan oss (2019). Natur & Kultur.

Fotot är lånat från Beijers insta. En riktigt stylish författare matchar såklart bokomslag och överkast.

En komprimerad liten roman där scenerna kommer som i snabba andetag efter varandra. Ett bultande flickhjärta är centrum för boken. Trettonåriga Minnas hjärta. Vi befinner oss på en grundskola i Stockholms innerstad. Allt och intet händer. Någon snattar. Någon luktar på ett speciellt sätt. Mellan oss är en bok om att vara tretton år och livrädd för att göra något som röjer att man nyss var ett barn.

Curtis Sittenfeld: I en klass för sig (2006). Wahlström & Widstrand.

På Debutantbloggen följer vi FHMs rekommendationer om att läsa utomhus och på originalspråk.

Huvudpersonen i Sittenfelds debutroman (Prep på engelska), fjortonåriga Lee går på en ansedd internatskola. De flesta andra elever kommer från familjer med mer pengar än Lees. Hon har svårt att hitta vänner. Hon blir olyckligt kär. Inga originella upplevelser med andra ord, men Sittenfelds skarpa blick för mänskligt beteende gör den här boken till en pärla. Ett tema som genomsyrar den här, och flera av Sittenfelds senare verk är vad det innebär för en kvinna att se alldaglig ut.

Evelyn Waugh: En förlorad värld (2015). Wahlström & Widstrand.

Ivanhoe, nallen Sebastian och Jeremy Irons i den klassiska tv-versionen av En förlorad värld.

Ja, jag vet. Det är bara första delen av Waughs klassiker från 1945 som utspelar sig i Oxford men jag ville prompt ha med den på listan ändå. Varför? För att boken har allt. Det är engelsk överklass. 1920-tal. Dekadenta cyniker. För mycket alkohol. Heta gaymän. Tjusiga miljöer. Mellankrigsmelankoli. Och i bakgrunden den oförlösta kärlekens bitterljuva mollackord. Alla delar av boken är läsvärda, även de som inte utspelar sig i akademisk miljö.

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Engelsforstrilogin (Cirkeln, 2011. Eld 2012. Nyckeln 2013). Raben & Sjögren.

En vanlig gymnasieskola utgör spelplan för kampen mellan det goda och det onda. Magiska ritualer.  Folk som färdas mellan olika världar. Ärligt talat, de sidorna skummar jag. Det som intresserar mig i Engelsforstrilogin är ungdomarnas relationer. Kommer Vanessa och Linnea få ihop det? Ska mobbingen av Anna-Karin någonsin upphöra? Bergmark Elfgren och Strandberg är bra på det vardagliga. De får också en extra guldstjärna för att vaktmästaren på skolan har en viktig roll i berättelsen. Denna yrkesgrupp negligeras ofta i genren (kanske också i verkligheten?).

Sally Rooney. Normala Människor (2019). Bonniers.

Marianne och Connell under en kort sekvens där de har skoluniformerna på.

Jag är inte större människa än att jag vill påpeka att jag älskade den här boken innan serien kom. Rooney visade redan i debuten, Samtal med vänner att hon kan skildra klass, sexualitet och ambivalens. Dessa teman återkommer i Normala Människor där vi får följa Marianne och Connell från gymnasiet till universitetet. Studierna är inget större problem för dem, men att hantera en relation däremot, det är ruggigt svårt. Linda Skugge sågade den här boken för att den enligt henne var tråkig. Jag däremot var så engagerad att jag ville hoppa in i handlingen och förklara för huvudpersonerna att de älskade varandra.

Så där ja. Listan hade såklart kunnat bli ännu mycket längre men ni har kanske annat att göra idag? Det måste ju finnas tid över för att läsa romaner också.

Det verkade rimligt att dra ut byrålådan

Jag gillar att läsa om hur andra kämpat i motvind med sitt skrivande, och sen blivit antagna. Trots att jag läst samma story ett otal gånger. Hoppas ni är likadana, för här kommer min version.  

Jag hade kämpat med mitt manus ett bra tag. Några år faktiskt. Blivit refuserad så pass många gånger att det verkade rimligt att dra ut byrålådan och placera mitt manus där.  Fast jag ville inte ge upp. Men inte heller vara en patetisk person som missat att min text inte höll måttet. Eller handlade det kanske bara om att hitta rätt läsare? Det borde finnas förlag som var intresserade samma saker som jag. Vänskap. Musik. Litteratur. Klass. Feminism. Feminism! I en plötslig ingivelse googlade jag feministiskt och förlag. Första träffen var Systerkonspirationen, ett nystartat förlag som drevs av två kvinnor som gav intryck av att vara nära vänner. Som gav intryck av att vara entusiastiska. Och mänskliga. Jag skickade mitt manus, ihop med ett mejl som var några grader varmare än de följebrev de traditionella förlagen fått.

Och Systerkonspirationen svarade nästan genast. De hade inte hunnit läsa än, men var nyfikna. Det här var nytt för mig. Hade det varit några år tidigare hade jag blivit till mig av förtjusning. Men vid det här laget var jag luttrad. Jag intalade mig att det säkert skulle rinna ut i sanden. Försökte hålla förväntningarna i schack. Det lyckades så pass bra att jag, när jag plockade upp mobilen en måndag i december 2019, inte hade en tanke på mitt manus. Det var av slentrian som handen gjorde den där rörelsen mot mobilen. För att det var några minuter tills jag skulle in på möte, ingen idé att göra något av vikt. Men då fanns det där, mejlet med rubriken i versaler VI VILL GE UT DIN BOK, från Agnes och Sara på Systerkonspirationen.

Eftersom jag är bloggare undrar ni säkert vilken outfit jag hade när jag fick mejlet. Arbetskläder och namnskylt.

Jag skummade mejlet, la ner mobilen i fickan. Arbetskläder på sjukhus har alltid bra med fickor. Mötet skulle snart börja, så det var ingen idé att ringa någon. Jag gick ut i korridoren. Stod där, leende, men  villrådig. Inte kunde jag besvära någon stackars patient med min glädje. Men dörren till herr Y:s rum stod öppet. Han blev den förste som fick veta. Sen var det bråttom till mötet. Jag släppte ut min nyhet även där. Blev gratulerad. Omfamnad. Den litteraturintresserade fru B sa glatt, att hon nu äntligen skulle få läsa vad jag skrivit. Jag drog efter andan. Satte upp händerna för ansiktet, som om jag imiterade en bestörtad person. Denna logiska konsekvens av en utgivning, att folk skulle kunna läsa mig, hade i mina dagdrömmar bara tett sig lockande. Nu fyllde den mig med fasa.

Den där rädslan kommer jag rota mer i här framöver. Tillsammans med massa andra funderingar om skrivandet och läsandet. Och om redigerandet som tycks kunna pågå oändligt länge. Det känns så roligt att få vara här på Debutantbloggen tillsammans med er, och med mina sympatiska och spännande medbloggare. Och om ni befinner där jag nyss var, och kämpar med refuseringarna vill jag säga som Charlotte Perrelli. Kan jag kan du. Tänk ett varv till innan du drar ut byrålådan.