Farväl till bloggen

Först av allt, innan jag glömmer: God jul! Hoppas att du får en helt okej jul, trots allt … ja, du vet. Precis som med så mycket annat det här året, kan det här bli julen som vi njuter av de små sakerna. Sakerna hemmavid. Att läsa en bok. Luta sig tillbaka i fåtöljen och lyssna på The Christmas Song med Nat King Cole. Känna, riktigt känna, doften av gran eller pepparkaka. Lägga ett pussel med människorna i din corona-bubbla. Som sagt, hoppas att det blir en helt okej jul.

Och nu?

And now 

The end is near
And so i face the final curtain

Åtminstone the final curtain för mitt år på Debutantbloggen. Ett nytt år randas, nya förmågor tar över, och jag är säker på att de kommer att förvalta bloggen väl. Jag ser fram emot att följa deras författarskap. Vilka de är, ja det avslöjas på söndag.

Våra förhoppningar på nästa år känns nästan orättvist stora. Hur ska 2021 kunna leva upp till allt vi hoppas på: Resor, kramar och partyn? Jag tror inte på att städa undan och glömma, jag tror på att förvalta sina sorger. För sorg är vad det är. Förluster. Oavsett om det är personer vi förlorat eller saker som aldrig inträffat. Sorgen över det vi tappat visar oss hur viktigt det är för oss. Det kan vi lära oss av 2020. 

Men det kommer nya chanser. Min förhoppning, utöver att kunna träffa min syster och min brorsdotter, är att kunna komma ut och bokprata. Träffa läsare. Att biblioteken och kulturevenemangen är öppna. Att den delen av mitt skrivande som är beroende av andra människor kan återupptas. Just nu får skrivandet ta en annan riktning, jag får inse det. 

En annan idé börjar ta form. Det är just det här med att ta form, att sätta sig med något konkret, som är avgörande. Än så länge vet jag inte om det blir prosa eller poesi, men jag vet vad det ska handla om. Det finns något som behöver bli skrivet. 

Jag vill framföra mina tack till Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia, som gav mig chansen att blogga här. Och tack till Kristin, Sara, Malin och Daniel som gjorde det lättare och roligare. Precis som ni, önskar jag att det kommer tillfällen att träffas i framtiden. Tack också till er som har läst, kommenterat, gillat och uppmuntrat. Tack för mig.

Idag är det julafton. Jag hoppas att det blir en helt okej jul. Jag avslutar med en önskelistedikt, som jag fick i utmaning av min vän A: 

Jag önskar mig
julefrid
och all plast 
som finns i haven
som på jorden
Jag önskar mig
ingenting
och att dansa med en främling
nära
nära
se skatorna utanför köksfönstret
Jag önskar mig dagar
som skiljer sig från andra dagar
Att vakna och inte känna
närvaron av
det lilla svarta djuret
som bor på insidan
och ett par fina örhängen.

P.S. Bloggandet fortsätter på https://hannanordlander.home.blog/ och på Instagram heter jag hanna_nordlander. Kanske ses vi där!

Throwback torsdag: 2020

Missförstå mig rätt, jag är inte den där positiva med halvfullt glas, livet från den ljusa sidan etc., men får inte 2020 oförtjänt med skit? Jag stämmer gärna in i samma blues som Sara häromdagen, oändligt led på allt som börjar på distans-, när jag vill vara nära, att corona inte längre är i första hand en öl, i andra hand ett brädspel och att en zoomfest numera innebär en bättre fredagskväll. Men är det årets fel? Och alla ni som bara vill lämna 2020 bakom er, har ni fått något slags förhandsbesked om att 2021 kommer att bli ett bättre år? Okej, okej, vaccinet och det, men även om vi slutar att käka typ fladdermus, så kommer vi ju att kasta oss in i flygamaskinerna till Thailand och New York, så fort vi får klartecken och coronapass, inte ett dugg klokare än för ett år sedan. 

Jag är inte jättenöjd med hur 2020 blev. Men jag gav ut en bok. Under våren tog den alltmer konkret form, i mejlkontakten mellan mig och förlaget. Jag minns väntan, våndan, domen som inte alls var så farlig som, mig veterligen, alla som väntar på besked från sin redaktör fruktar, utan en varlig läsning med känsla för min text och mitt språk, så att jag kunde förbättra och förstärka. 

Jag minns valet mellan olika varianter av omslag. Färger, typsnitt, baksidetext. Författarfotot! Svåra, ångestframkallande val, men det blev bra till sist. 

Jag minns känslan att till sist, efter diverse förseningar, packa upp lådan med mina böcker i, hur boken kändes i min hand – och hur den kändes inuti. Nu var det på riktigt. 

Det blev en release till sist, en släpphändelse. Juni bjöd på fantastiskt väder och jag kunde fira boken utomhus och med diverse anpassningar för minskad fysisk kontakt och ökad handspritsanvändning. Men det gick! Och hela dagen kom det folk som ville säga grattis och köpa med sig bok och äta prinsesstårta som smält i solen. 

Så började folk läsa och höra av sig. Om jag tvivlat på att det var rätt att berätta den här historian, så fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt nu. Några berättade att de kände igen sig. Många sa att det var en stark upplevelse. En del sa att det var bra skrivet. Det tar jag med mig. 

Men vissa saker hände aldrig. Jag kontaktade aldrig bibliotek och föreningar för att komma ut och bokprata. Jag anmälde mig aldrig till de mindre bokmässorna för att delta. Vem vet, det kanske händer i framtiden. Däremot fick jag prata i radio om både boken och mig. Och om Backstreet Boys, överraskande nog. 

Jag blev recenserad. Inte i en massa tidningar, men recensionen som trycktes i den lokala tidningen kunde även läsas i några andra tidningar. Det var ett väldigt fint omdöme, tyckte jag, och det var intressant att se vilka delar av texten som recensenten tagit fasta på, precis som de mer personliga samtalen jag hade med läsare.

Hösten har gått och när jag fick försäljningssiffrorna kunde jag konstatera att min bok sålt hyfsat för en poesibok. Det är inte i närheten av Kristins fantastiska siffror, men mer än jag hade hoppats på, även om jag försökte drömma realistiska drömmar.

På mitt skrivbord på jobbet ligger nu tre exemplar och väntar på signering och vidare hantering för julklappsutdelning. Tänk att någon vill ge bort min bok i present!

Och bloggandet. För drygt ett år sedan fick jag besked om att jag, tillsammans med fyra andra författare, skulle skriva på den här bloggen om debutantåret. Jag har skrivit om allt det här, om drömmar, ångest och vedermödor, precis som alla debutantbloggare före mig. Att få lära känna fyra andra författare i ungefär samma sits, har varit en riktigt bra grej med 2020, året då man inte skulle umgås med nya bekanta. Jag hoppas att vi kan ses på riktigt en dag. 

Så ja, för mig är 2020 inte bara skräp, utan också året då jag kom ut med en bok, min allra första egna. Och inte minst kom jag ut med de här erfarenheterna som jag bär på, vilket är ett stort steg för mig, och kanske ett litet steg för mänskligheten, åtminstone den delen som vågar haka på. På nyårsafton kommer jag att skåla, fortfarande med ett halvtomt glas, för ett gott nytt 2021, som kanske blir bättre än året vi lämnar bakom oss – men det tror jag när jag ser det.

Back to basics: skam och medberoende

Så här mot slutet av mitt bloggår tänkte jag återvända till det jag ser som ett av de viktigare ämnena i min debutbok: Att öppna upp hur vi pratar om och kring alkoholmissbruk och medberoende. 

Borås Tidning gjorde nyligen ett reportage om en kvinna som numera är nykter alkoholist. Hon beskriver detaljerat och ingående vilka mängder alkohol hon kunde hälla i sig. Vilka hon försökte lura, inklusive sig själv. Det lägsta: gångerna i fyllecell, morgonbesöken på bolaget, rattfyllorna. Jag tror att det kan vara avgörande att faktiskt våga berätta om de groteska detaljerna för att de som står utanför ska förstå. Avgörande för att de ska förstå vidden. Förstå skammen. 

En av mina närmsta vänner, J, ringde upp mig när hon läst min bok och sade att hon ju förstått att, men inte hur. Detaljerna berättar det fulaste och de kan chocka. Skapar skam för oss som varit i det och gjort allt för att det inte skulle synas. Om inte skammen vore. 

Jag ville vara rättfram i min bok och jag skalade av, så att nästan bara det jobbiga fanns kvar. Ville inte hitta på några ursäkter för min upplevelse. Det blev ett ensidigt perspektiv, som bara i enstaka meningar tog någon hänsyn till pappaperspektivet. Bara de detaljer som jag mindes, som såret han fick i pannan när han ramlat i tvättstugan. Den söta lukten av Marinella i hans urin. Hur man gör sig av med madrassen som man försökt att ta sitt liv på. Detaljer som pappa själv aldrig kunde prata om. Om det var av förträngning eller skam, det kanske går på ett ut. 

Men nu var det en kvinna som själv missbrukat, hade varit igenom det här – och vågade berätta om det som hon antagligen skämts allra mest för och hon kunde också se på det objektivt, vad sjukdomen gör med hjärnan och våra tankar, vilket kanske kan minska skammen en aning, om vi försöker se sjukdomen så.

Det blev väldigt fin respons om hur modig hon var, hur stark hon var som berättade. Det modet behövs. Men det som kanske berörde mig mest var hur hon sörjer vad hon gjort och inte gjort mot sin son. 

Kanske min pappa också skulle sagt det, om han haft förmågan.

Allt är gestaltning. Skyll inte på gestaltningen.

Jag såg för några år sedan en dramatisering av Johan Hiltons No tears for queers, en mycket bra reportagebok, och en mycket lyckad överföring till scen. När skådespelarna bröt illusionen, tände ljuset i lokalen och visade uppförstorade porträtt av de homosexuella män som misshandlats till döds av ingen annan anledning än sin sexuella läggning, brast jag ut i snörvlande gråt, som inte gick att få stopp på. Men det är en annan scen som jag egentligen tänkte nämna här, en scen som visar ett fikagäng som sitter och äter prinsesstårta och garvar åt bögskämt. När jag enbart såg det, så fattade jag inte riktigt, men när jag satte ord på det, så gick det fram: “Aha, de sitter och liksom äter tårta och drar bögskämt.” Ibland måste man säga det för att höra det. 

Det här exemplet är tänkt att illustrera en liten del av den gestaltningsdebatt, eller den critik öfver critiker, som pågått på några av kultursidorna. Jag är ingalunda den mest kvalificerade att uttala mig i frågan, men jag vill ändå säga något om gestaltning, som jag ser det.

Vad är gestaltning? Är det bara det här med “show, don’t tell”? Att som pesten sky alla direkta sätt att förtälja något, utan istället illustrera det med vad som händer, hur det ser ut etc.? Jag skulle vilja påstå att praktiskt taget allt som skrivs är gestaltning. Det är en tanke, en idé som ges gestalt, tar form på boksidan. Ibland är det en dialog som visar hur relationen mellan två människor är. Ibland är det ett månljus som speglas i en glasskärva. Ibland är det helt enkelt bara en samling ord på en boksida, som i läsarens inre formar en idé – kanske, men inte nödvändigtvis samma idé som författaren hade i huvudet när hen skrev orden. 

“Show, don’t tell”, har blivit ganska utskällt, men ger faktiskt ganska goda förutsättningar för narrativ fantasi, inlevelse, något som gynnar dem som annars kanske inte skulle läst alls. Som lärare drar jag en lättnadens suck, då en elev verkar ha sjunkit in i sin bok. Minnet av inlevelse kan vara det som får den här individen att söka sig till litteraturen en annan gång också.

Det verkar vara det formelartade som man vänder sig emot, att det skulle finnas något slags recept på en bra bok, där skrivråd som detta är en viktig ingrediens. Men några, rentav många, verkar det som, njuter stundom av en något formelartad deckare eller feedgoodroman, likaväl som andra kan njuta av en mer originell konkretistisk dikt eller så. 

Återigen är det mainstreamlitteraturen som får ta skit, det kommersiella. Och visst är det lite ledsamt att förlagen gynnar och reproducerar viss sorts litteratur, de säkra korten. Utbudet kan bli lite enahanda, när få aktörer vågar vara modiga med nya former, de osäkra korten, som inte ges samma plattformar, samma gräddfil. Men om efterfrågan på den här förra sortens litteratur är stor, kan man då inte gå den till mötes? Jag tror nog att vi har plats för både och. Både det som följer förväntade mönster och det som bryter ny mark.

Men var ställer kritikern sig. En bekant som då och då går på konsert och skriver om det i tidningen, han menar att han inte kan döma ut det som han själv inte brukar lyssna på. Är det dansband så är det. Man får ta det för vad det är. Vad kan de som diggar dansband gilla med det här bandet liksom? 

I litteraturkritiken görs bedömningen redan i urvalet. Det finns så mycket, och jag antar att man skriver om det som är mest intressant. Eller? Skriver man kanske mer om de större förlagens utgivning? Och då har man kanske redan, åtminstone i viss mån, accepterat förlagen som smakdomare, trots deras vurm för berättelser som de vet att läsaren lätt kan ta till sig?

Hursomhelst. Jag har inga problem med gestaltning, men det kanske beror på hur jag definierar den, och “show, don’t tell”, kan vara en del av det. Men ibland måste jag höra det för att förstå det; ibland hjälper det om någon säger det rakt ut, istället för att visa det. Andra gånger måste man liksom se det för att känna det.

Vad man tar sig till

Restriktioner och isolering. Minimera dina kontakter. Jobba hemma. Lägg till novembers våtgrå på det, så bygger vi en grotta av filtar, kuddar och kanske några rullar av balen wc-papper som vi köpte i våras. Vi sätter upp adventsprylarna tidigt och någon spelar redan sin julspellista. Det var visst jag. 

Så vad tar vi oss till då, i vår ensamhet och avskildhet, förutom att julstöka? 

Ganska många lär sig latin. Intresset för humaniora brukar öka i svåra tider och många söker sig till högskolor och universitet istället för att slåss om jobben som kanske inte räcker åt alla. Just latinet har ökat rejält och på GU tog man enligt Göteborgs-Posten in 133 nya latinstudenter i höst, att jämföra med 50, när jag själv läste Latin A för 20 år sedan, vilket då var en anmärkningsvärt hög siffra. Distanskurser och deltidskurser ökar tillgängligheten. Och när tillgången på medmänniskor att konversera är skral, varför inte läsa ett antikt språk för att bättre förstå de gamla romarna eller Heliga Birgitta eller någon av läkarna som man hoppas slippa träffa.

Väldigt många skriver böcker. Förlagen har sett många nya författare i de växande manushögarna. Är det tid vi äntligen har fått, eller är det behovet att berätta om den här coronan, som gör oss till författare? Lite av varje, tror jag. Själv skulle jag nog inte kunna få ihop en bok på några månader och jag har inte direkt mindre att göra nu. Men vissa kanske har. 

Kanske är det bearbetning, att skriva om det som skrämmer och ställer livet på sin spets på ett alldeles nytt sätt. Det tror jag kommer synas i de böcker vi läser framöver. Men alla böcker kan ju inte handla om pandemin och muterade zombieminkar. Precis som vi behöver verklighetsflykt ibland när vi går igenom svåra grejer privat, så tror jag att vi i den här krisen har behov av lättsamheter och helt andra ämnen än just det vi kämpar med. Själv har jag svårt att ta mig an dystopierna just nu. Det kommer för nära. Andra, ganska många verkar det som, klickar hem Pesten från nätbokhandeln och räds inte att möta en fiktiv värld som i mångt påminner om vår. 

Jag är nog mer åt Decamerone-hållet, gillar tanken att fly staden – och pesten – med några vänner för att berätta historier i en behaglig, lantlig miljö. 

Tur att människan kommer i olika sorter!

Grit & göt

Även om den här bloggen startades av en trio män, ser det ut att luta åt att det mest är kvinnliga författare som bloggar. Inte bara bloggar, utan nätverkar överlag, går skrivkurser, instagrammar sina skrivdagar. Skaffar sig sittfläsk – har göt.

Lena Kvist som gästbloggade här för ett tag sedan såg trenden med det kvinnliga övertaget inom debutantlitteraturen, att fler kvinnor än män debuterar, att det som är bra skrivs till övervägande del av kvinnor. Vi i debutantbloggsgänget ser samma sak. Fler kvinnor än män vill blogga hos oss, både som gästbloggare och som ordinarie bloggare. Och då undrar en: Har inte män också göt?

Mitt följande resonemang baseras på en kanhända generaliserande bild; jag har faktiskt inte inhämtat ett erforderligt underlag för att kunna dra några säkra slutsatser, men så är ju det här en blogg också, inte en vetenskaplig publikation. Men ändå, för att inte förarga alltför många: #inteallamän etc. etc.

Män bloggar inte. Män skriver däremot dagbok och ger ut i feta volymer, eller verk, som det nog heter när en man skrivit. Kvinnor bagatelliserar sina små anteckningar, tycker kanske inte ens att hon kan tycka något stort om Sartre eller Gud eller så. Skriver små saker om hair extensions i sin blogg. Blir vid sin läst. Och det kvinnliga, det förminskas, medan det manliga blir upphöjt, som det ska vara, för att det alltid så har varit.

Mänskligheten lider tyvärr fortfarande av en syn på konstnären som ett geni, inspirerat av en gud eller kanske av droger, lite beroende på vilka tidevarv vi lever i. Den här gudomliga inspirationen “drabbar” konstnären, som inte kan redogöra för skapandeprocessen (med drogerna blir det ju förklarligt) och i synnerhet bloggar han inte om det. För traditionellt är det en han. Om vi tar Martin Berg i Lydia Sandgrens Samlade verk, inte skulle han, gud förbjude, starta en skrivblogg! Nu växer han i och för sig upp under en tid då en dator krävde ett eget rum, men Martin Bergs forum är snarare någon rökig sylta med rödvinsfläckad duk och där man avslutar sitt filosofiska anförande med ett n’est-ce pas? följt av en rökring. Det är hans inspiration. Och damerna, så klart. Och med värdighet bär han sin tysta skrivångest istället för att vulgärt vräka ur sig den i någon blogg. Det är skrivromantik. Det är fint. 

Inspiration är något fint. Att ha en affärsplan för sin bok är fult. Att skriva oredigerat och plötsligen stå där med ett mästerverk à la Kerouac är fint. Och för inte så länge sedan var det fult att gå skrivkurser och ”lära sig” skrivandets hantverk. Men On the Road lär ha både planerats och redigerats, bara så att ni vet. Kerouac hade kanske inte riktigt lika mycket grit som Camilla Läckberg, men han satte kanske inte boken helt på första försöket ändå. 

Grit är grejen. Ihärdighet, viljan att kämpa sig igenom, tron att det går. Tjejer är nog lite bättre på det. Motsatsen är att ge upp om det inte går på första försöket, som att geni, det antingen är man, eller så är man inte. Inget att göra något åt. Det är, säger de som vet, ett manligt drag. 

Och medan de manliga genierna sitter på rödvinshaken och väntar på inspiration och blåser några rökringar, sitter tjejerna, som har skaffat sig ett eget rum nu, och skriver första, andra och tredje utkastet. Nätverkar med andra (tjej-)författare. Anmäler sig till skrivkurs och startar sin egen skrivblogg. Sitter på sin göt och kämpar sig igenom. Duktigheten betalar sig till sist. 

Men kom igen, killar, kämpa! Killar kan! Det finns faktiskt goda manliga förebilder här också, duktiga killar som sitter på ändan och skriver och skriver om. Bloggar och instagrammar och kämpar precis lika hårt som tjejerna för att bli ännu bättre och nå ännu fler. 

Låt det vara något fint.

Det här med följebrev

Hej!

Framför dig har du en diktsvit som jag kallar Stillna. Den handlar om en pappa och en dotter, om sprit, svek och – möjligen – kärlek. Förlåtelsen, ja, den jobbar jag på. 

Jag vill berätta om hjälplösheten inför en förälders beroende, den ständiga beredskapen och hur man lär sig att hålla allt ifrån sig – löftena, besvikelsen, skammen, till slut hoppet. Om hur man värjer sig för den omsorg som i nästa stund kan övergå i en veckolång fylla. Och jag letar efter förklaringar vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Kanske kan det finnas ledtrådar i hans egna förluster. Eller i en countrysång med Dolly Parton.

Förutom dikter skriver jag en del noveller och jag har publicerats i tre antologier: På denna grund (Pop up Publishing, 2015), 30 nyanser av saknad (Ordberoende förlag, 2016) och Nyanser av passion (Ordberoende förlag, 2018). Jag har även belönats i ett par av Tidningen Skrivas novelltävlingar. När jag inte skriver noveller, dikter eller romanfragment, undervisar jag i svenska, svenska som andraspråk och latin på en gymnasieskola i Borås. Nyligen har jag också blivit ordförande i Boråsbygds-Lyriker, en boråsbaserad förening med poesin i första rummet.

Hoppas att du tycker om att läsa vad jag skrivit!

Vänliga hälsningar

Jag läser i Tidningen Skriva om följebrev och den svåra och kanske avgörande konsten att formulera ett bra sådant. Vi som läser skrivbloggar som denna är säkerligen överens om att det är väl investerad möda att författa ett välkomponerat brev. Ovan ser du mitt följebrev till Stillna, som jag på intet sätt vill framhäva som exemplariskt, men däremot som ett exempel. 

Ivrig som man är att förlagen så snart som möjligt ska få chans att lägga vantarna på ens äntligen färdiga manus, kanske det känns lite som en hämsko att också behöva skriva ihop ett brev. Men utan brev blir det lite som att (i min värld) gå ut utan accessoarer; det blir liksom lite naket och man vill ju gärna framhäva sin image med rätt sorts bling. Och läppstift. 

Det finns hur många tips som helst: Beskriv boken, berätta var inspirationen kommer ifrån, lagom textstorlek, skriv kort, skriv långt, berätta om dina skrivutbildningar etc. etc. Men precis som man inte kan ha på sig ALLA accessoirer på en gång (hallå julgran!), så kan man ju hålla igen lite även i följebrevet. Det kan ju bli lite overkill med halsband, stora örhängen OCH tiara, förutom kanske på nobelfesten, men man är tyvärr inte automatiskt inbjuden på någon nobelfest bara för att man har skrivit en bok. 

I mitt brev tänkte jag så här:

Boken är viktigast; då beskriver jag den. Men jag ville inte göra det med adjektiv, för den bedömningen kan inte jag göra. Så jag skrev vad jag tycker att den handlar om och några lite mer konkreta exempel på det. Vilka ämnen som kommer fram. 

Sen vore det bra om det stod något om mig. Men jag var inte så säker på att något förlag ville läsa hela mitt CV, inte om min au pair-karriär i Tyskland, inte om kvällskursen i isländska, inte ens om olika skrivkurser jag gått, så jag koncentrerade mig på vad jag fått ut i litterär form tidigare, ackompanjerat av uppgifter om mitt yrkesliv och min fritid. 

Det där med adjektiv gäller ju även omdömen. Eget beröm luktar illa. Och jag kan ju inte skriva att min bok är bra eller spännande eller läsvärd eller originell. Det behöver jag bevisa, när de nu kommer så långt som till själva manuset. Inte heller kan jag skriva att min storasyster tyckte att den var bra. Hon är ju partisk. 

Även om mitt brev här ovan skulle kunna funka till olika mottagare, så är jag inte för att man skriver ett standardbrev som passar alla. I andra följebrev har jag t.ex. lyft fram andra författare hos förlaget som inspirerar mig och varför de gör det. T.ex. att någon ritar poetiska bilder i mitt huvud. Eller att någon skriver romangestalter med blodådror som räcker upp till månen. En annan skriver rått och komiskt, men låter melankolin skymta fram i en till synes obetydlig sats, som förändrar hela min relation till texten. Jag slösar hellre papper på det än på meritlistor, eftersom jag tror att det säger mer om mig som författare. Plus att det blir lite beröm åt förlaget som har sådana fina författare. 

Som lärare vet jag att något av det svåraste man lär sig i skolan är att skriva sitt namn i dokumentet. I följebrevet behöver man skriva sina kontaktuppgifter, vilket tydligen är ganska vanligt att missa. Om man mejlar, så får väl förlaget mejladressen? kanske du resonerar. Men om den som ska läsa printar ut ditt manus, så vill du inte att hen ska behöva leta i inkorgen efter din adress, när hen efter tre till fyra månader väl vill svara dig hur gärna de vill ge ut. Vi lärare som har klasser med 30 elever där ingen är någon direkt stjärna på att skriva namn i dokumentet, vi vet vilket detektivarbete det är att spåra alla anonyma texter. Den irritationen vill du bespara mottagaren, särskilt som den kommer att spilla över på din person. Så tänker jag. 

Säkerligen finns det tusen andra sätt att tänka, och de är säkert också bra. Och ibland kanske man till och med kan ha tiara en helt vanlig torsdag.

En dikt att trä på livet

I motiveringen till årets nobelpris i litteratur sägs att Glücks poesi

“gör den enskilda människans existens universell”.

Det är det här som jag tycker gör litteraturen viktig: att den betyder något i andra sammanhang, kan ge mening åt olika slags liv, även om det skildrar ett särskilt liv. När Glück i sin dikt Teleskop monterar ned sitt teleskop och inser hur långt det är mellan tingen och dig.

Dikterna är den allvetande berättaren, hon som säger undantagstillstånd och jag vet att det är det jag är i. 

Just Louise Glück kallade i en intervju dikterna för “oförlorbara vänner”. Det är dem du återvänder till, gång på gång. En roman kan du njuta av kanske max 2-3 gånger, men dikterna, när du väl har hittat dina favoriter. Dikten är en len och ljummen sjö du kan ligga och flyta i, inte en bassäng där du simmar dina tusen meter. När nu badhusen i Västra Götaland öppnar igen. Dikten kan, med Sonja Åkessons ord, vara 

En varm kofta
att trä på de isande tankarna.

Det är de oförlorbara vännerna man går till när någon har dött, för att hitta visdom och en tröstande tanke. Ibland finner man något annat än det man letade efter. Istället för en finstämd dikt att sätta i dödsannonsen hittar man ett skratt – en dikt som heter Hög hyra också eller Jag såg en gammaldags hora idag. Det kan man inte ha i dödsannonser. Men så bläddrar man vidare bland Bukowskis dikter och hittar raderna

när det blir dags
hoppas jag kunna minnas någon stund
då jag åt ett päron

och inser att det nog är så det är. 

Att du kan trä dikten på ditt eget liv. 

Bilder, platser …

Inom retoriken går bildspråk under syftet att undervisa – docere. Att likna något vid något annat kan hjälpa till att förklara det, ge ett nytt perspektiv. Också i litteraturen är det just nya perspektiv som kan ges, men även ett nytt sätt att använda språket, oväntade bilder som överraskar en, smeker en på kinden, slår en i huvudet. Eller får en att dra på smilbanden. 

Vardagsspråket är fullt av metaforer och liknelser, många av dem stelnade i en form, som vi knappt reagerar på som bildspråk. En flaskhals, en söt flicka, kasta ljus över. Dem tänker vi inte direkt på. Så finns det de som tar lite mer plats: Något går som tåget; droppen som fick bägaren att rinna över; i dagligt tal: Det var droppen. De är välkända och man kan gärna leka med dem i nya sammanhang: Som ett brev på posten innebär ju inte riktigt samma trygghet som förr. Just att leka med dem, att använda bara en del av ett idiom, sätta in dem i nya sammanhang, ändra på grammatiken, kan vara effektfullt. Alla vet vilket glashus du menar, så använd det i egna meningar, om det funkar för dig. 

I värsta fall blir det något framkrystat, i näst värsta fall en kliché. Tredje värst (är lite osäker på den inbördes ordningen här) en katakres: Vi simmar alla i samma båt; halka in på ett räkskal (elevexempel från kollega). Men att placera katakreser i munnen på en korkskalle i din roman, det kanske kan hjälpa gestaltningen på traven?

Ibland är det bilden som kommer först, letar efter det den vill likna. Om den inte hittar sitt sakled, kan den förvandlas till en s.k. älskling som man kan behöva ta av daga, men spara den, den kan komma till sin rätt i ett nytt sammanhang. Plötsligt ramlar det på en. Eller så snubblar man över det.

I mina pappadikter finns en del bildspråk, även om det inte är överväldigande. Jag beskriver sanningen som en miljöfarlig vätska som man gräver ned i skogen. Och när man vill ha fatt i den? Orden torkar i halsen på pappan, så att han behöver blöta upp dem med något. Och han är sin egen version av en desperado, i jämförelse med Åmselemördaren på flykt från sina vansinnesdåd. 

Ordagrant betyder metafor “bortförande till annan plats”. Jag tror att det är just bilderna som tar en till en annan plats i tanken, och det bästa är när det blir en utsiktsplats där du aldrig tidigare har varit. Åtminstone inte i det sällskapet. 

Place och space. I Bibbis kök.

Jag kan känna den lena smaken av limpmacka med leverpastej. Höra den gamla signaturen till Ekonyheterna. Känna lugnet av att titta upp mot skogsslänten utanför, där som det växer liljekonvalj i maj och längre upp finns det en koja under en gran. 

Här känns det soligt och hemma. Jag vet hur golvet känns under fingrarna, och hur brödet låter när Bibbi skär upp det och det är ett varmt ljus vid spisen, där hon steker pannkakorna. 

Bibbi var min dagmamma. Hon väntade med mig vid nyponbusken på skoltaxin som skulle ta mig och lekiskamraterna till andra sidan samhället, andra sidan Viskan. Hon ställde fram pannkakor, även om jag gått fel, skulle egentligen gått hem efter skolan, men råkade hamna hos Bibbi ändå. Då ställde hon fram pannkakor i det där köket. Sedan ringde hon mamma. I den ordningen. 

När jag läser berättelser som utspelar sig i ett kök, så är det ofta det här köket jag ser framför mig. Det är många romanfigurer som suttit vid Bibbis köksfönster, diskat sin disk vid Bibbis diskbänk. Grälat, slagits och älskat i Bibbis kök. 

Vid en föreläsning vid Högskolan i Borås, tog Anna Hellén upp sin specialitet spatialitet, som i litteraturen kan uttryckas i termer av place och space. Place är hemvist, trygghet, ens rötter och historia, medan space står för rörelse, det öppna och fria och kanske även det osäkra. Man kan också tillägna sig space och göra den till place genom att utforska och lära känna den. Ibland är place en inre plats, ens trådar bakåt, en inre trygghet. 

Place är Fylke: lugnt och gemytligt, grönt och frodigt, inga bekymmer. Men sagan kan inte utspela sig där, utan den behöver space för att det ska hända något. De godmodiga hoberna behöver kastas ut ur sin trygga hemvist och utföra ett uppdrag på okänd och farlig ort – space. 

Jag har inte tänkt på litteraturen i dessa termer tidigare, men nu ser jag det lite överallt, som ett analysverktyg, även om det inte alltid är lika tydligt som i fantasygenren, och kanske som något att bygga upp egna alster kring. Och i livet. En plats att vara trygg på är ett grundläggande behov, om det så bara är en inre plats, eller ett sammanhang med människor som skapar en hemvist. Men jag tror också att alla i någon mån behöver space, pröva något okänt, ge sig ut i världen. Ett äventyr. Kanske extra påtagligt nu, när många äventyr fryser inne, sätts på paus, med resor och möten som inte blir av. 

Trygghet är viktigt för mig, och jag tror att just det rumsliga har givits den innebörden i mitt liv. En trygg vrå, ett välkänt knarrande i favoritfåtöljen. De invanda rörelserna i ens eget kök. Bibbis kök är definitivt ett place i mitt liv. Men det var också där skoltaxin hämtade mig för att ta mig ut i världen, även om den till en början bara låg på andra sidan Viskan.

Tunn hud

Jag sveper halsduken tätare kring kappkragen. Den kalla blåsten får ögonen att tåras. Min hud ligger tunn och torr som papper över ansiktet, tunn hud överallt, över hjärtat, över ledsenheten. Jag sover mellan tre och sex timmar per natt och någon poesi blir inte av. Och jag har svårt att hantera ljud från två håll samtidigt. 

Det är väntan på vintertid, väntan på utvilad vardag. Det är definitivt höst. Jag kanske behöver oxytocin, jag kanske behöver mindfulness. Men vad jag har är ett svettigt täcke och blodet som jag hör pumpas runt i ådrorna. Alltid något, iochförsig.

Men läsa kan jag. Och kan jag inte sova, så blir det mer tid att läsa. Maria Brobergs Bakvatten har jag snart läst ut och kanske är den lite för spännande i upplösningen än vad mina sömnproblem tillåter. Tullias värld av Kerstin Ekman. Jag är inte överförtjust, men gillar desto mer att min latinelev ville läsa den, så nu jag läser också. Jag, En av David Levithan. Började läsa med en etta jag vikarierar i, och nu är jag fast. Lyssnar på Anna-Karin Palms Lagerlöfbiografi. En och annan dikt av Louise Glück som delas i mina flöden. Mina egna ord är inte slut, men medan jag väntar på att kunna skriva, får andra formulera det åt mig. 

Orden lägger sig tillrätta, hittar in där de behövs, ger tröst ibland, eller en tanke som fogar sig till mina egna tankar. Som ett glow-serum för huden, fast för insidan. En rik och fet nattkräm som får huden att kännas lite mindre tunn.

Längden på en mors armar

Jag tänker på min mamma. Igår skulle hon ha fyllt 74 och jag har köpt rosor i hennes favoritfärg. Orangea står de och lyser mot mig i sin vas.

68 år blev hon. Alldeles för ungt, men med den kroppen som hon hade, så fanns det ingenting kvar att längta efter. Hon var färdig, sörjde sin sons liv, men jag vet inte om hon någonsin sörjde sitt eget. Hon var så upptagen med att kämpa för olika saker: flyktingar, barnhemmet i Nicaragua, jämställdheten. Sen sig själv, tills hon inte orkade mer. 

Jag skrev en novell om mamma, och jag skickade in den till Ordberoende förlag, som då och då ger ut tematiska novellantologier. Det året var det “saknad” som var temat. Och jag kom med. 

Novellen utgick från en dikt, som i sin tur hämtade inspiration från en teckning jag gjorde av mamma. Hon ville att jag särskilt skulle titta på armarna, att de inte alls slutade vid midjan, som mitt sjuåriga jag föreställde mig (jag tror inte att jag var ensam om det). Längden på en mors armar, det kan vara hur långt som helst, vare sig man vill det eller inte. Det var något att skriva om. 

Teckningen är numera försvunnen, men jag kunde se den framför mig när jag skrev, se mamma framför mig, med armar som, om man tittar noga, når en bra bit ned på låret och vidare in i livet, även sedan hon är död. 

Dikten kommer här:

Rita mig.

Kan du se var armarna slutar?

Allt jag koncentrerade mig på var tänderna,

stora, jämna bågar och en rak tandrad. 

Relationen till överläppen som jag brukade pussa godnatt

och den bit av tandköttet som syntes

när du skrattade.

Rita mig.

Armarna når längre än du tror, 

längre än till midjan.

Längre än du nånsin tror.

När de slutat fungera,

när myelinskidorna brutits ned,

förtvinat,

och nervimpulserna reducerats 

till enstaka spasmer,

räcker en mors armar

över åren som vi knappt rörde vid varandra,

når över Östersjön,

i varje maska du stickade i våra tröjor när vi var små,

når över mina försök att vara min egen,

i plastfickorna där du samlat på dig recept från väninnor,

längre än du nånsin tror

och

en bit nedanför höften.

Rita mig.

Med vilken rätt?

I min utbildning försöker jag just nu bestämma mig för ett perspektiv genom vilket jag ska analysera en roman av Toni Morrison. Jag verkar landa i det postkoloniala perspektivet. I detta perspektiv studeras både äldre litteratur och författarskap genom en postkolonial lins, t.ex. försöker man sätta fingret på koloniala värderingar och hur de avspeglas i texten. I mitt fall vill jag analysera romanen som en postkolonial sådan, och se hur ämnet slaveri, frihet, upprättelse m.m. behandlas inom själva texten. 

Att med min vita, privilegierade blick se på ett förtryckt folks historia kan i sig vara ett uttryck för kolonialism. Vad har jag för rätt att tolka och säga något om en historia som jag näppeligen klarar att förstå, än mindre föra dess talan? Fenomenet kan för många vara provocerande. När den mäktigare, rikare och starkare ges utrymme att tolka svagare, fattigare och åsidosatta gruppers situation, oaktat med vilken välvilja det görs, kan den handlingen i sig vara ett maktutövande. Men den kan samtidigt vara ett försök att förstå, en ansats att överbrygga.

Man kan jämföra det med kulturell appropriering. När Kim Kardashian West flätar sitt hår och spraytannar sin hud för att efterlikna de svartas kulturuttryck blir människor upprörda. Även om hon kanske vet något om flätornas innebörd, så sticker det i mångas ögon när hon iklär sig en roll som hon inte kan spela trovärdigt. Om däremot låt säga svensk arbetarklass härmar medelklassen i sina statusattribut, sitt sätt att tala osv kan någon måhända göra sig löjlig över det, men det är ett vanligt sätt att färdas i en klassresa uppåt. Och det är svårt att se det som ett maktutövande, snarare ett sätt att själv försöka ta makten över sin situation.

När jag skriver om samhället jag växte upp i, en bruksort, där fabriken var förutsättningen, har jag då rätt att berätta den historien?

Min familj var inflyttare, mamma tog jobb som lärare på skolan och pappa, fastän arbetarklass, kom från stan. Fabriken lade ned 1991, och samhället förändrades. Mamma hade redan börjat arbeta på en skola i stan och vi barn gick också på gymnasiet inne i Borås. Jag läste vidare, blev akademiker, lärare, författare. Men Svaneholm var min uppväxtort, där jag formats, har mina barndomsvänner, präglats politiskt, och jag känner samhörighet med orten, även om den förändrats, även om de flesta jag känner flyttat därifrån.

I mötet med människor som arbetat på fabriken och med deras barn känner jag tilltro. Vi har fina möten över köksbord, med kaffe och hembakat och minnen av gamla tider och gemensamma bekanta. Jag släpper fram min dialekt, min nostalgi, ser de gamla stigarna framför mig. Vi delar något, även om vi kanske är på olika platser nu.

Kan en man skriva trovärdigt om kvinnliga erfarenheter? Kan en vit, svensk kvinna skriva något väsentligt om slavättlingars behov av upprättelse? Kan jag överföra gummiarbetarnas erfarenheter till något så fjompigt som poesi? Jag tror det. Och om det inte blir trovärdigt, så har författaren gjort en ansats att förstå ett annat, mindre privilegierat perspektiv, och det är verkligen inte illa alls. 

Bokmässan, I miss you!

Det kommer att bli en himlans streamingfest till helgen, eller hur? Som alla år har jag kryssat för i papperskatalogen allt jag vill se och höra på. Fördelen med den här digitala bokmässan kan vara att jag faktiskt har möjlighet att vara på två platser samtidigt; medan den ena datorn visar Johan Hilton, kan den andra streama Stina Jackson. Och jag slipper leta mig fördärvad efter typ J4 för att istället ge upp och sjunka ned på en hård plaststol med en kaffe i pappersmugg. Nu kan jag dricka kaffe hela tiden! Gott, prisvärt kaffe. Inga sladdriga ostfrallor eller min variant: en medhavd ölkorv på bakersta raden i G3. Jag slipper också den migränframkallande ljudmiljön i mässhallen samt värken i axlarna efter de tunga bokpåsarna. Köandet. Kulturtanter med en liten dramaten där de drar sina bokinköp efter sig, men som inte har koll på vems tår de kör över med väskan. God, I miss bokmässan! 

En riktig mässa är ändå en bättre mässa. En live-mässa är möten, ansikten jag känner igen, gamla kolleger, författarvänner, författarhjältar som signerar sina böcker medan jag står där och inte vågar fråga något, inte vågar ta fram kameran. Den enda författarselfien jag har är med Theodor Kallifatides, men det var nästan som att det var han som initierade det hela, när jag berättade att jag läste hans dikter med eleverna. Och Stefan Sundström förstås, men då var jag nog lite full. 

Men utöver kändisarna är det ju trots allt innehållet som är behållningen, och det kan ingen corona i världen ta ifrån oss. Spännande vinklingar på litteraturen, intressanta konstellationer av författare, en riktigt bra moderator med riktigt bra frågor. Det blir minst lika bra från soffhörnet, där jag dukar upp till bokfest.

Men ändå: Kommer det ens att kännas som en bokmässa utan att ha sett Jan Guillous väst?

Komposttexter och Dancing Queen: Essensen med att åka på skrivkurs

Jag visste ingenting om komposttexter innan jag åkte på skrivkurs. Inte visste jag heller exakt hur bra man kan utnyttja en annan läsare. Och innan jag åkte till Svalöv och Fridhems folkhögskola hade jag ingen aning om hur mäktigt det kan vara att se 40 kulturtanter i typ kaftan dansa på gräsmattan i skymningen till ett band med unga musiker som överger sin egen repertoar för att spela ABBA. För oss. 

Förra veckans lördagsfråga handlade om skrivkurser. Jag har varit på ett par veckolånga sommarkurser på folkhögskola, och det är något av det bästa och roligaste jag gjort för mitt skrivande, och för mig själv. 

Ibland behöver man en kick. Du vet vad du ska göra, men det blir inte av. På en skrivkurs vrider och vänder du på det, eller får en ny idé. Ny skrivenergi. När du börjar på morgonen är det bara skrivande som gäller, hela dagen. Okej, fika också då, men annars bara skrivande. Inget vattna blommorna hit eller städa badrumsskåpet dit. Bara skriva. Du har åkt till den här platsen för att koncentrera dig och ta skrivandet på allvar och det är vad du får göra.

Lärarna har gott om övningar som tränar dig i skrivandets detaljer. Du kanske kan mycket om de här detaljerna redan förut, men just den här övningen har du faktiskt aldrig gjort, du har aldrig skrivit just de här meningarna. Kanske ger de dig ett nytt perspektiv på hur din text kan bli ännu bättre. Kanske blir det bara en övning, men är det så illa? Kanske kan du gå tillbaka senare, för att se om det har grott något i den där övningen du gjorde, något du kan ta vidare in i en ny eller gammal berättelse. Som i en kompost. 

Något av det vettigaste jag lärt mig på skrivkurs är hur jag vill få feedback, och hur jag kan ge den. Vad behöver författaren höra? Inte hur du skulle skrivit hennes text, väl? Utan hur du uppfattar den, vilken känsla den ger, vilka ämnen den tar upp. Då förstår hon vad hon behöver göra för att få texten dit hon vill. Det lärde jag mig av Maria Brynge i Skurup, en lyhörd skrivpedagog med känsla för vad som gror i andras texter. 

Inte minst åker jag på skrivkurs för att träffa likasinnade. Fylla dagar och kvällar med samtal, skratt och ibland gråt. Dricka ett glas rosé i den skånska skymningen och dansa till Dancing Queen med resten av kulturtanterna.