Lördagsenkät: mörker

Hur kommer höstmörkret att påverka ditt skivande?

porträtt anna1Anna Lönnqvist: Jag har som lättast att skriva under den mörka årstiden, hösten och vintern. Det finns inte så många aktiviteter utomhus som lockar, och det är mysigt att krypa ihop med tända ljus, en varm kopp te, datorn och bara skriva. Om jag läser har jag svårt att hålla mig vaken på kvällarna, men skriva kan jag göra till nästan hur sent som helst. Jag fortsätter tills ögonen bokstavligen går i kors.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn: Positivt tror och hoppas jag. Känner mig mer kreativ och allmänt uppåt under höst än under tidig vår. Jag känner hatkärlek till hösten, den gör mig liite aggressiv då jag tänker på mörkret som ligger framför oss och att det tar 7 månader tills man kan gå ut utan jacka igen. Men det driver mig lite samtidigt.

 .

porträtt johannes2Johannes Pinter: Om det kommer att påverka mig så blir det förmodligen till det positiva. Det är så mysigt med skymning och mörker. Och plötsligt är det okej att vara inne utan att få dåligt samvete (till skillnad från sommaren). Så jag välkomnar mörkret – på alla möjliga sätt.

.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Förmodligen negativt. Jag blir alltid trött på hösten och vintern. Tröttare än vanligt, vill säga. Samtidigt är hösten inspirerande, jag har märkt att jag tenderar att utgå ifrån mörkret, och mer mörkare dagar, så är det lätt att bli lite mörk inombords också. Då kan det komma en och en annan bra idé. Höst är annars en tid för rutiner igen, vilket alltid underlättar när jag skriver.

porträtt hanna2Hanna Höglund: Vårljuset brukar sätta igång mitt huvud mer än något annat, men det är något visst med att skriva inne i mörkret också. Det blir mindre uteaktiviteter och mer ugglande inne och det måste ju vara bra? Men visst blir jag trött. Sömnig rentav. Men trots allt detta tror jag att  jag kommit fram till att skrivandet är mindre årstidsbetonat än jag trodde förr. Skrivande handlar om att ha tid och ork att tänka ut det som sen ska skrivas ner och där är jobb och familj oftare hinder än vintermörkret.

Ur huvudet på Hanna

porträtt hanna2I min värld finns det ett trollslag (alltså en sorts magiutövande) som kallas effektiv telepati. Denna magi gör det möjligt för häxor att dela mentala bilder. Jag kan minnas någonting, tänka på något jag sett, och bara vips föra över det till ditt huvud och så kan du se samma bild för ditt inre öga lika tydligt som om det var du själv som tänkt på det.

Erkänn praktiskt?

Denna magiska förmåga hade varit outsägligt praktisk under veckorna som gått. Min illustratör Sean har skickat skisser, på skisser, på skisser till omslaget till andra boken i Berättelsen om Lianne. Anatomin ska bli rätt på främmande varelser, vinklar, avstånd och perspektiv ska kännas rätt, levande och lockande. Sean har ritat, jag har försökt förklara och han har ritat om. Varje torsdagsmöte suckar jag över min oförmåga att rita och visa hur jag tänker och förra veckan sa jag att jag önskade att jag bara kunde föra över vad jag ser i mitt huvud! Det är inget fel på hans förmåga att lyssna och absolut inte på hans förmåga att måla, men ibland brister kommunikationen.

Efter en galen dag, satt jag i kväll på möte på barnens skola. Min telefon lät. Jag plockade upp den för att stänga av ljudet, men när det stod ”Sean McMullin: Sketches” kunde jag omöjligt bara trycka bort meddelandet. Jag måste titta.

Ni förstår jag har inte kunnat sova i natt eller natten förut, av spänningen med skissen som skulle komma någon gång före torsdag. Skissen på ansiktet – och inte Lianne då, utan någon annan. Någon annan, som jag helt sonika sa till Sean, att jag nog faktiskt är mer noga med hur den här karaktären kommer te sig än jag någonsin var med Lianne.

Så mitt under mötet får jag se bilden för första gången. En detaljerad teckning av en person som jag levt med i över tjugo år och känner bättre än min egen ficka.

Hur kunde det vara så likt? Hur är det möjligt? Ja, jag har skickat bilder och skrivit porträtt och diskuterat ansiktsuttryck och hållning. Men det här? Det var som om Sean ritat av min mentala bild. En bild som han rimligtvis aldrig sett, såtillvida han faktiskt inte har magiska krafter.

Sen satt jag där på mötet, med världens bredaste leende bakom handen, och gjorde mitt allra bästa för att lyssna på rektorns genomgång medan jag fortsatte smygkolla min teckning och undra om alla trodde jag tappat förståndet som flinade så dant.

Jag hade tänkt skriva ett annat inlägg i kväll, ett mer matnyttigt och förnuftigt sådant, men det går inte. Det går inte. Jag förstår ju att ni knappt bryr er, och ni blir alla sura när jag sen inte visar upp skissen (lovar posta färdiga färgexemplaret i samma sekund som det kommer om några veckor), men förstår ni hur jag flyger på moln här borta? Jag SVÄVAR! JAG SER KNAPPT MARKEN!

Föreställ er att ni haft mejlkontakt med någon i flera år. Ni har brevväxlat och kanske pratat i telefon, men ni har aldrig träffats. Föreställ er att den här personen har tröstat er i sorgliga stunder, delat internskämt och kommit att stå er långt närmare än många som ni träffar dagligen.

Och vips. Er vän har rest runt halva jorden och knackar på er dörr. Så här ser er bästa kompis ut, den som känner ert innersta, och med ens blir vänskapen komplett och mer på riktigt.

Så känns det just nu. Just så. Den här känslan, av att ens fantasier träder in i verkligheten, den borde alla författare få uppleva.

Och ovanpå det, spikade jag baksidestexten till andra boken idag!

En hoprullad prislapp

porträtt hanna2Ni har hört mig säga det tidigare i år, men min filosofi kring att starta eget förlag grundas på principen: jag oroar mig inte för något förrän jag är där. Jag tar ett steg i taget. Lär mig en grej i taget. Sådant som jag inte kan och inte törs, hindrar mig inte, för jag räknar med att både kunna och våga när jag väl når dit.

Därför fruktade jag Bokmässan. Sköt den framför mig. Bokmässan var den enskilt stora händelsen som krävde mest av mig som förläggare, och jag har pliktskyldigt gått med skygglappar på hela vägen fram och inte oroat mig.

Plötsligt hade den kommit och jag var bländad och smickrad av mitt utställarkort, men nu var det upp till bevis. Skulle jag våga prata med dem som stod på min lista? Skulle jag sälja böcker? Skulle jag våga närma mig nya bekantskaper?

Svaret på samtliga tre frågor blev ett JA, mer eller mindre rungande.

Jag nådde mina tre viktigaste mål: en viktig kontakt i en bokhandel, en bok placerad i rätta recensentens händer, och böcker sålda så att jag nådde min tänkta kvot och mer därtill. Efter att ha cirklat mässan under torsdagen som en vispande fluga, utan att våga se någon i ögonen eller närma mig något sorts samtal, gjorde jag en helomvändning på torsdagseftermiddag och fick det visitkort jag helst av allt ville ha. Sen rullade det bara på.

Men inget slår mötet med målgruppen. Klart min bok är en allåldersbok och bevisen för det är många, men mötet med tjejer (för nu råkade det vara mest tjejer som stannade) i trettonårsåldern som föll i trans över omslaget så till den milda grad att de valde att lägga sin begränsade kassa på min bok, det var mässans absoluta höjdpunk. Med egna ögon såg jag hur omslaget fyllde sin funktion.

De stannade sin väg genom gången när ögonen föll på Lianne. De drogs in i bilden. Plockade upp boken. Vände den, läste baksidan. Log.

Någonstans där infann jag mig, redo med signeringspenna och iSettle. När de förväntansfulla tog emot boken på väg att gå, la jag mina fingrar mot omslaget för att pilla bort prislappen. ”Boken blir mycket finare utan den.” De tackade och gick. Kvar stod jag med en hoprullad prislapp i handen och lycka skuttande magen. Ritualen upprepades gång på gång, för varje såld bok.

Nästa höjdpunkt var mötet med nya människor och som Åsa och Anna redan skrivit var det fantastiskt att efter all den mejlkontakt som vi fem bloggare har sinsimellan, faktiskt träffas ansikte mot ansikte. Uppslutningen från er läsare på vårt Debutantbloggmingel var också fantastiskt! Det var så många som kom att jag inte hann prata med alla, bara hälsa på alla och sen prata mer ordentligt med några.

Sen följde jag mitt eget råd: gå ut och äta middag med likasinnade som man inte kände förut. En kväll hängde jag på Emmelie, Frida och Fredrik och hade en toppenkväll av mat och samtal om skrivande, förlag och huruvida Söder är världens tredje coolaste stadsdel eller inte. En timme på Park blev det också för min del.

Böcker, kändisar och läshungriga trängs på den där ytan och sen är allt bara över. Ljud, intryck, ansikten, hunger, huvudvärk, träningsvärk i vaderna, ömma fötter, möten, tårar, skratt, intervjuer, godis och bäst av allt den tysta oasen som är utställarservice där man kan vila kroppen och öronen och sen vips: mässan stänger.

Då är det fint att sätta sig vid ett bord, med tvillingsjälen och räkmackan och summera intrycken, mässan och livet i allmänhet. En promenad till tåget, Håkans gitarr i öronen och fötterna får vila på sätet mittemot. En nyutgåva av Nils Ferlins samlade dikter i min hand och plötsligt skriver jag underliga, filosofiska sms som jag redan när jag skriver dem, längtar efter att redigera till regelrätt poesi.

Skrivarkänslan infinner sig, den som varit min drog sen tonåren, och när tåget rullar ut från centralen minns jag alla hoprullade prislappar som passerat under dagarna som gått, och vad de representerar.

IMG_1627

Två ”generationer” Debutantbloggare!

IMG_1638

Tar med några kändisar: Herman.

IMG_1642

Jan.

IMG_1644

Simona.

IMG_1651

Jag och min gode vän Per med varsin nyköpt bok. Eftersom våra montrar var mittemot varann, hängde jag nog mest med Per av alla på mässan. Tryggt och trevligt.

bild

Titta! Vi och våra läsare! TACK alla som kom, det var så trevligt att få ansikten bakom alla klipska kommentarer!
bild2

IMG_1636

Min ritual: en hoprullad prislapp.

IMG_1653

Räkmackan. Eller som vi säger: berget av räkor med lite macka någonstans om du letar.

IMG_1654

På väg hem med Nils Ferlin:
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har klättrat så långt att jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och djup som en evighet

Dan före dan

porträtt hanna2Dan före Bokmässan öppnar. Aldrig har jag satt min fot på Svenska Mässan före besökarna kommer, förrän idag (onsdag). Imorgon kommer branchfolk, på fredag fylls det på och på lördag är det totalt hysteriskt. Köer, ansikten, ljud. Överallt.

Men inte idag. Idag kom jag med mitt monterbyggarkort och min weekendväska full med böcker. Direkt från jobbet hoppade jag på pendeln, gick av Liseberg, tog mig till utställarentrén och klev rätt in i det kreativa kaoset.

Det är något visst med den stämningen. Den påminner lite om skrivarprocessen: hur jag på min kammare kan möla choklad, natta barn eller snyta mig samtidigt som jag skriver, göra tusen och en saker som inte syns i texten som ni läser. Berättelsen ni får serverad, bär inga spår av vad jag gjorde när jag skrev eller före eller efter jag skrev, var jag satt någonstans eller hur sent på natten det var. Men allt det som jag gjorde ledde ändå fram till magin i boken, på samma sätt som myllret av gaffeltruckar, lådor och skräp, skräp, skräp idag leder till en mässupplevelse som många kommer att ha glädje av.

Nästa vecka kommer jag att blogga om hur det var. Utförligt, jag lovar. Kan ni inte vänta till nästa torsdag så kika in här eller här eller på twitter (VilseH) och följ mig i realtid.

Men först ett axplock av dan-före-dan-bilder. Mässan som ni aldrig sett den.

IMG_1590

Först hämta supersnygga bokmärkena hos tryckeriet.

IMG_1591

Nu sitter jag i monter A03:50 och bladar in bokmärken i föreningens snygga folder.

IMG_1592

Lianne möter mässan! Jodå. Jag tror hon kommer trivas.

IMG_1599

Massolit förlagsgrupp: en del saker har förändrats sen förra året …

IMG_1600

… och andra saker förändras aldrig.

IMG_1604

Ett Litet förlag som satsar stort.

IMG_1601

Ett exempel på hur ordning och kaos står sida vid sida.

IMG_1603

Pallar med mattbitar. Som alltså inte lagts ut än. Klockan halv sju på onsdagkväll.

IMG_1602Caféet där vi ska ha mingel på lördag kl 14!

IMG_1595

En Debutantbloggsläsare som kör en soundcheck i en annan monter.

IMG_1605

Titta! Ett monterbyggarkort till Vilse Förlag!

Bokmässan: T minus 1 vecka

porträtt hanna2Om en vecka smäller det: BOKMÄSSAN! Kultursverige samlas i Håkans och räkornas hemstad: Göteborg. Mässvimplarna pryder Avenyn och förväntan ligger i luften härnere, kan jag lova.

I egenskap av Göteborgare är Bokmässan en del av livet men synen på mässan har förändrats över tid.

Första besöken gick ut på att plocka på sig gratis klistermärken, gratis pennor, gratis godisar, försöka vinna tävlingar. Men då var jag barn.

Under tonåren blev det inte så många bokmässor. Jag var väl för upptagen med att sitta i mitt fönster och sucka över livets svärta och skriva dikter med symmetriska rim. Men mitt minne av de allra första bokmässorna som vuxen, då när jag skickat in det (ganska usla) manus som skulle bli Ljus som varit dolt och väntade på den allra första refusen, det är etsat i mitt minne.

Jag minns hur jag memorerade förlag. Tog reda på vilka som fanns. Vilka som kunde tänkas vara intresserade av mitt manus. Hela mässan andades hopp och framtidsdrömmar.

Året därpå gick jag runt och surade och slängde onda ögat mot alla montrar som refuserat mig. Så höll jag nog på ett tag, faktiskt.

Sen ändrades min inställning till mitt skrivande och därmed också till mässan. Jag var professionell. En sån som strök saker utan att blinka. En sån som vågade mig ut ur min bubbla.

För tre år sedan tog jag mig dit för att lyssna på Oskar Källner när han pratade om sin fantasybok Drakhornet. Han höll ett episkt framförande, signerade boken jag hade med mig, och ärligt talat var det en vändpunkt för mig. Jag hade nämligen hittat Debutantbloggen och gjort upptäckten att jag inte var ensam. Det fanns andra, och de berättade hur de gjort. Hur man kunde göra.

Året därpå träffade jag Manne och Sofia på det första officiella Debutantbloggsminglet. Jag  pitchade min egen bok för förlag och lyckades bra med det. Jag växte. För ett år sedan pitchade jag en annan bok. Då kände jag plötsligt folk! Jag gick på det årets Debutantmingel också och träffade hela gänget med härliga skribenter. Bloggläsare som jag bara känt i text fick ett ansikte och en röst.

I år kommer jag som utställare. Jag är en sån med snöre och passerkort runt halsen. Det är stort. När jag inte jobbar på skolan sitter jag i telefonmöten med föreningen, planerar, räknar tid, skickar massor med mejl och hittar på dejter till kvällarna. Bokmässan har blivit jobb i år, men den allra bästa sortens jobb.

Sen kommer jag säkert sno någon gratispenna. Jag kommer säkert stirra på kändisar. (ÅH, vad jag längtar efter att köpa Grejen med verb!) Jag kommer leta efter de bästa kursböckerna till min skola, okynnesköpa böcker, plocka upp kontakten med den där förläggaren som jag har förtroende för och gå på Debutantbloggsminglet som jag brukar – och det hoppas jag att ni också gör! Vi som driver den här bloggen i år ser fram emot att träffa varandra, men vi hoppas träffa er också.

Debutantbloggsmingel
När: Kl 14.00 på lördagen (27/9)

Var: Caféet längst bort i hörnet på bottenplan, mittemot A02:70. (Skrolla ner för karta.) Ja, det är långt bort, men det finns alltid sittplats där och inget är så skönt på mässan som att vila fötterna lite.

Info om mig:
Kl 9.00 på lördagen Frukostläsning på Litteraturhuset där bl. a jag kommer att läsa högt. Ät en macka, ta en kopp kaffe och stärk dig före mässan!
Kl 12.00 på lördagen i monter A03:50 kort intervju med mig med möjlighet att köpa boken efteråt.
Kom gärna förbi montern oavsett dag. Om jag inte är ute och minglar, är jag där!

Hannas bästa mässtips:
– bekväma skor. De som går på mässan i snyggskor har inte fattat mycket.
– liten matsäck i väskan: godis, dricka, banan, mackor. Maten är dyr. Småät när den dåliga luften gör dig seg. Ät riktig mat efteråt.
– anteckna vilka förlag som finns i Sverige, vilken utgivning de har och vad som skulle passa det du skriver.
– prata med folk i montrarna. Presentera dig. Våga lite mer än du brukar!
– kolla upp vad det går för pitchar i år. Anmäl dig! Öva innan.
– stå i åtminstone en lång signeringskö hos den där författaren som du bara älskar. Det är det värt!
– hitta någon att äta med på kvällen att prata böcker och skapande med (tex på den där turkiska restaurangen Taras på Södra vägen)
– GÅ PÅ DEBUTANTMINGLET!

Och undrar ni något så hör av er! Spårvagnar, korvkoiskställen, krångliga dialektala ord – bara mejla hanna [at] lianne.se. Jag hjälper gärna till.

Väl mött i Götet nästa vecka. Ser fram emot att ses!

mässkarta

Mässkarta med pil till minglet.

Den gladaste dagen

porträtt hanna2I lördags släppte jag min första bok, Ljus som varit dolt. Jag har aldrig varit så glad, tror jag. En dag som i lördags, unnar jag alla som skriver och kämpar.

Veckan av förberedelser var lång. Fredag värst av dem alla. Ledig från jobbet susade jag runt och städade, växlade pengar till kassan, var på möte på Kulturhuset Fyren, hämtade ut pysselgrejer på copychopen, dukade upp på efterfestlokalen. Mitt i allting avbröts jag i mina sysslor av ett blomsterbud som levererade underbar bukett.

IMG_7687

När jag läst kortet insåg jag att det var på riktigt. Det var första gången som insikten slog till den helgen. Jag släpper min bok. På riktigt.

På fredagkväll plockade jag upp de långväga gästerna på station och hämtade min fantastiska nysydda klänning hos systern som strök det sista. Det är på riktigt.

Jag och sömmerskesystern i klänningar hon sytt dagen till ära.

Jag och sömmerskesystern i klänningar hon sytt dagen till ära.

På lördagen hade vi bokbord på stans kulturhus tillika bibliotek med fika, böcker, signering. Vi visade bokvideon, jag intervjuades och högläste i tre omgångar. Vi hade ett pysselbord där barn och vuxna kunde tillverka pins – och det gjorde alla, även de som inte köpte boken, så nu går halva stan runt med Lianne på kavajslaget. Vi hade en uppskattad tävling där ungdomar och barn kunde vara med och vinna ett ex av boken.

När vi dukat bordet på morgonen och bibliotekarien slog upp dörren till biblioteket för dagen, stod första läsaren utanför. Med blomsterkvast i hand väntade min gamla småskolelärare på att få komma in och köpa boken av mig. Jag har inte sett henne på åratal, men hon hade läst om mig i lokaltidningen och känt igen mig. När jag såg henne komma gående var tårarna nära. Inte sabba mascaran redan nu. Det var första gången.

Vi gjorde allting i tre omgångar. En stund på förmiddagen var det något lugnare men mellan halv ett och två hann jag inte blinka. Lång kö vid signeringsbordet. Orealistiskt roligt!

På kvällen hade jag dragit ihop mina närmaste vänner och betaläsare på efterfest. Jag menar, hur ofta släpper man sin första bok? Alla kom klädda i vitt för att fira Jonnadagen med mig – den största högtiden i min påhittade värld som råkar sammanfalla med boksläppdatumet den 6/9 – och jag fick dem till och med att höja glasen och skåla med mig på latin. Blommor fyllde borden och finaste musikervännen spelade och sjöng. Så himla fint alltihop.

Elin spelar och sjunger. FINT!

Elin spelar och sjunger. FINT!

Fast det var inte förrän jag öppnade paket som mascaran rök ordentligt. Jag läste ett kort som sammanfattade mitt arbete och min resa något så på kornet, att det var som om något plötsligt lossnade i mig och jag satte igång med riktig fulgråt innan jag lyckades skärpa mig.

En helg full av känslor. Fredagen var pirrig. Lördagen sagolikt rolig. Under söndagen kände jag mig oövervinnelig. Det var jag oförberedd på. Att jag skulle vara nervös och glad förstod jag. Men jag trodde pirret skulle bli värre efteråt. Då när alla ska läsa och tycka.

Men det var tvärtom. På söndagen var själen bepansrad av det ljuvliga minnet av lördagen att ingen nervositet kunde nå mig. Jag var bara djupt glad. Och jag tror det håller i sig än.

Min svärmor skrev igår att hon delat med sig av en av böckerna hon köpt till en bekant, vars 14åriga dotter hade läst hela boken på en enda dag när hon varit hemma sjuk från skolan.

Boken är lång. Läser man den på en dag, tycker man om den. Det flyger jag lite på. Kommer nog flyga ett tag till.

Jag packar upp på biblioteket.

Jag packar upp på biblioteket.

IMG_0318

Intervju på Kulturhuset Fyren.

Intervju på Kulturhuset Fyren.

Läsare.

Läsare.

Jag och Miriam: bokvideons Lianne!

Jag och Miriam: bokvideons Lianne!

IMG_0517

Min syster, lekens huvudperson, får äntligen sin signerade Ljus som varit dolt.

Min syster, lekens huvudperson, får äntligen sin signerade Ljus som varit dolt.

Jag och min man.

Jag och min man.

bokrelease2

bokrelease1

bokrelease

Sist, men inte minst, vill jag TACKA alla som kom, som köpte boken, som gratulerade, som kom med blommor och presenter och hjälpte till på tusen olika små och stora sätt. Ni är GULD värda!

Nu andas jag ut. Boksläppet är över och livet tuffar på. Men i hela kroppen susar en ivrig förvissning om att när en resa når sitt slut, ser en annan resa sin början.

Saker man gör veckan före boksläpp

porträtt hanna2Veckan före boksläpp hittar man sig själv i lokaltidningen. Stort uppslag, fin artikel. Det kan till och med vara så att kollegan kopierar upp artikeln och sätter den över ens skrivbord i arbetsrummet (och ger en kopia till ens chef?).

Veckan före boksläpp blir man stoppad av församlingspedagogen i stan som läst i lokaltidningen och entusiastiskt deklamerar att hon tänker försöka komma på lördagen.

Veckan före boksläpp har man möte med bästisen som ska intervjua under boksläppet för att bestämma vad som ska tas upp. Man stannar uppe alldeles för länge.

Veckan före boksläpp handlar man in fika till minglet och eftersom det är en barn- /ungdomsbok finns där varken finsnittar eller bubbel, utan saft, godis, kakor och frukt.

Veckan före boksläpp provar man sin klänning hos sömmerskesystern för sista gången och har lite dåligt samvete över att hon måste sy halva nätterna för att bli klar.

Veckan före boksläpp får man ett par örhängen i present av sin lillasyster som andas Berättelsen om Lianne och kommer själen att vissla förväntansfullt.

Veckan före boksläpp har man första mötet med illustratören för att sätta igång omslaget till tvåan. Så stavas L-Y-C-K-A.

Veckan före boksläpp twittrar man citat ur sin bok och ryser över att välja axplock ur ett alster som funnits så länge, men som få haft tillgång till, och nu ska det plötsligt tillhöra alla. Man tänker att axplocken är bra övning och tar ett djupt andetag.

Veckan före boksläpp går man på någon annans boksläpp och lyssnar med öron stora som Ullevi på Christin Ljungqvist när hon släpper Rävsång och blir intervjuad av SIN bästis på scen på Litteraturhuset. Christin läser högt, fastän hon är nervös. Hon berättar om sin vana att skriva ut ansikten från nätet för att ha nära när hon skriver för att hon har ett visuellt behov och man tänker förundrad: är jag inte ensam om att göra så? Christin berättar om sina karaktärer från Göteborg och att nya boken är inspirerad av Håkans texter som citeras här och var. Man suger i sig av hennes kreativa process och den underbara stämning som råder när kultur-Göteborg samlas att fira litteratur. Innan man åker tåget hem läser man länge, länge på centralen och tänker att den här boken, den borde alla läsa.

Veckan före boksläpp är man sentimental. Man minns sin skrivarresas många hållplatser. Man tänker på alla arbetstimmar man lagt ner och den där idén som betydde så mycket för läsdrivet, tjusningen och hårslitet vid tangentbordet och alla betaläsarkommentarer: både de som ingjutit mod och de som lett boken framåt.

Veckan före boksläpp har man ett litet pirr i magen hela tiden.

Veckan före boksläpp är man ganska rädd. Man kanske ångrar sig och undrar vad alla ska tycka.

Veckan före boksläpp tänker man att man faktiskt skrivit en bok. Om folk sen inte gillar den så har man ändå skrivit en bok (eller en serie på fyra!) och att man faktiskt är himla stolt över det.

Veckan före boksläpp undrar man hur det egentligen gått till, att det som bara funnits i avlägsna, omöjliga dagdrömmar står i kalendern nu på lördag. Sakta inser man att det är på grund av brinnande flit, oavbrutet arbete och bottenlös kärlek till sina karaktärer.

Debutantbloggen på BOKMÄSSAN (och lite annan reklam)

porträtt hanna2Som ni har längtat! Äntligen bjuder vi fem Debutanter in ER, våra allra käraste läsare, till ett mingel och det kommer naturligtvis ske i litteraturmetropolen Göteborg!

BLOGGMINGEL på BOKMÄSSAN
Dag: Lördag 27 september

Tid: 14.00
Plats: Svenska Mässan, ett café på entréplan. 

Lite mer specifik plats kommer jag att återkomma med, eftersom jag har lite trådar ute och inte har allting klart. Men jag lovar att det blir av, och fyra av fem Debutanter kommer att vara på plats. (Vad vi kommer sakna Oskar!)

Så alla ni som tänkt resa till bokmässan för att pitcha era manus eller flirta med förlag eller bara glo på Jan Guillou och Sara Lövenstam, ni har nu möjlighet att inte bara träffa Åsa, Johannes, Anna och mig, utan viktigast av allt: varandra! Träffa den där vars kommentarer du alltid gillar och se vem som gömmer sig bakom namnet.

Jag har träffat Debutantbloggare tre år i rad på bokmässan (först Oskar Källner, sen Sofia Hallberg och Manne Fagerlind, sen alla de härliga tjejer som bloggare förra året + supertrevliga läsare) och det har varit underbara möten som på olika sätt lett mig just hit där jag är nu. Förläggare och författare med boksläpp nästa vecka.

SÅ KOM! Kl14 alltså, på lördagen.

När jag ändå har er på tråden så kan jag ju säga att jag intervjuas i min monter A:03:50 kl 12 på lördagen och för er som av någon orsak kommer någon annan dag än lördagen så kommer jag vara i min monter alla fyra dagarna (utom när jag minglar med folk i deras montrar, förstås.) Åsa och Anna kommer också att ha monterframträdanden hos sina förlag och jag hoppas de berättar mer om det själva, för det vill jag inte missa!

Sen är det så här att min bok kommer ut nästa vecka. Den ligger redan uppe hos Bokus och Adlibris. Imorse var lokaltidningen här och intervjuade mig grundligt i över en och en halv timme och mitt liv är lite allmänt surrealistiskt just nu (Scen: två systrar vid en bil under stjärnorna. Storasyster: Fattar du att Norra Halland ska skriva en artikel om våran lek?! Lillasyster: Jag vet!! Storasyster: Det var liksom ingen som brydde sig om att skriva om leken då när vi lekte den!) och lördag nästa vecka blir det stor boksläppsbaluns som alla ni kära läsare är hjärtligt välkomna på och ta för allt i världen med barn och barnbarn i lämplig läsålder, nämligen 12-15 år.

BOKSLÄPP Ljus som varit dolt
Dag: Lördag 6 september
Tid: 11-14.30 (kom och gå när man vill)
Plats: Kulturhuset Fyren i Kungsbacka.

Så om någon av er bor i Göteborg eller Halland eller häromkring: KOM! Jag vill gärna träffa er! Det blir bokbord, signering, pyssel, intervju och lite högläsning. Och godis.

Hoppas vi ses snart!

Äntligen: bokvideo

porträtt hanna2En sak vet jag om ungdomar: de hänger på youtube. Alltså vill jag också finnas där. Alltså fanns idén om en bokvideo ganska tidigt, men vad jag skulle filma var länge oklart. Vad jag och min syster än tror så finns nämligen inte den här världen på riktigt (säg det inte till nån!) och därför blir den svår att filma.

På en madrass i en lägenhet någonstans i Stockholm låg jag nyvaken som nattgäst hos goda vänner när tankarna plötsligt landade. Jag vet. Den HÄR scenen. Den som inte ens är med i boken utan utspelar sig mellan prologen och boken. DÄR kan vi börja. Utångspunkten. Katalysatorn. Och så var bollen i rullning.

Alla vet att bokvideos är ett relativt nytt fenomen, men samtidigt växande. Jag är alls ingen expert på området men har åtminstone sett en hel del boktrailers och pratat med folk som skapar dem. Bokvideons främsta uppgift är att väcka nyfikenhet och här är mina ödmjuka tankar kring hur man kan åstadkomma det:

En bokvideo får inte vara för lång. Då tappar youtube-generationen intresset.

En bokvideo ska ge en stämning och erbjuda en försmak av genre och målgrupp.

En bokvideo kan avslöja något kring grundläggande konflikt/berättelsens katalysator och kanske något om bokens karaktärer, men måste inte göra det. Som vanligt måste vi minnas vår tänkta mottagare.

En bokvideo kan se ut på många, många olika sätt: en deckarförfattare som går en mörk gata fram och pratar in i kameran; ett barn som läser högt ur den nya barnboken medan vi får se bilder ur den; framsidan blandas med välformulerade textrutor som skapar lässug; skådespelare som med enkla medel förmedlar någonting som ger läsaren en nosning av vad vi kan vänta oss av boken.

Jag valde det senare. Oj, vad roligt jag hade när jag klippte i det stora materialet från tre minst sagt minnesvärda inspelningstillfällen, och som jag längtar efter att klippa ”bakom kulisserna”-videon någon gång i framtiden.

Inspelningstillfälle 1: en kyrkogård i regnet före våren. Jag höll paraplyer över kameran och bebisen och har sällan haft så stelfrusna fingrar. Huttrande gick vi därifrån. Bebisen sov tack och lov som en ängel genom hela alltet. Blooperserna härifrån är roligast.

Författarinnan, systern tillika inspirationskälla och ständig målgrupp samt systerdottern som just fått mellannamnet Lianne.

Författarinnan, systern tillika inspirationskälla och ständig målgrupp samt systerdottern som just fått mellannamnet Lianne.

Inspelningstillfälle 2: en skog i maj. Jag blev fullständigt uppäten av mygg. Jag är mycket överkänslig mot mygg och mina femtio myggbett över benen resulterade i svullnader som begränsade min rörlighet under ett par dagar. Men, det var det värt! Skådespelerskan kom undan utan ett enda bett. Skådespelerskans mamma mosade mygg mot min hjässa och utbrast: Hanna, du har blod i håret!

Inspelningstillfälle 3: en bergsknalle och en trappa. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Tropisk värme och ännu mer tropisk luftfuktighet. Bakom-kulisserna-bilderna från detta tillfälle avslöjar en Hanna med håret klistrat vid blöt panna. Oklart om de någonsin kommer att släppas till allmänheten. Skådespelarna svettades de också, kan jag garantera. Ljus som varit dolt goes fyspass, kan man säga.

När allt var filmat och klippt återstod den viktigaste detaljen: MUSIK! En video är aldrig bättre än sin musik och jag hade den fantastiska turen att ha det mästerligt begåvade musikgeniet Elin Jonsson att tonsätta videon. Elin läser på Kungliga Musikhögskolan och är en god vän som villigt tog sig an uppdraget. Under skaparhelgen premiärvisades bokvideon (då stumfilmsvariant) och sen satte Elin igång vid pianot.

Söndagkväll kom vi hem från skaparhelgen. Måndagkväll fick jag musiken Verision 1. Överjordiskt! Version 2 kom en vecka senare och nu var klangerna slipade till max. Fåraktigt skuttade jag runt huset medan min syster klappade händer och sa att jag hade fått ett soundtrack. Ett soundtrack! Himmel, vilken hybris.

Om någon av er, kära läsare, vill ha en bokvideo till er bok en vacker dag, kan jag varmt rekommendera Elin. Snacka om att hitta bokens hjärta. Howard Shore och John Williams har fått konkurrens.

Mina damer och herrar, Ljus som varit dolt: Bokvideon.

Skratt, tårar och applåder

porträtt hanna2Ett hus köptes för att förverkliga drömmar. Förr om åren hade huset varit fyllt av människor med biljetter som köpts i luckan. Där hade funnits projektor på balkongen och genom det stora, vita rummet seglade sagor mot duken för att roa dem som satt i långa rader.

Men det var längesen. Nu är huset ett hem, en kennel och ett krukmakeri. En drömmerska som älskar att känna lera under sina fingrar tog över huset. I mörkerrummet står brännugnen, i biografen visas de färdiga skålarna upp och på projektorbalkongen står två korgstolar.

Till detta hus for fyra andra kvinnor. Två författare, en sömmerska och en musiker. De är par i systrar och de käraste av vänner. Gemensamt har de sitt behov av skapande och sin kärlek till ost. Både huset och drömmerskan hälsade dem välkomna när de kom fram. Fyra dagar skulle tillbringas där. Fyra dagar av paradis.

Tangentbordssmatter, symaskinssurr och gitarrplink. Högläsning, kläduppvisning och konserter. Någon lommade runt i värkande tystnad och de andra visade respekt. Någon stönade över det som inte ville sig och de andra klappade axeln. Någon skuttade över det som blev rätt och de andra klappade händer.

Alla fyra gick genom alla faser, för allt skapande är sig likt.

Te kokades, grönsaker stektes och ostar smulades, skars och mosades. När kvinnorna inte skapade måste de äta och de måste äta gott. Medan de åt måste de prata. Prata om projektet som väntade och som varit. Prata om livet som varit eller inte blev. Prata om stundande boksläpp också, förstås, vilket skulle kunna bero på att musikern skulle tonsätta författarinnas bokvideo och sömmerskan sy releaseklänning åt densamma.

Uppe på projektorbalkongen satt sen de två författarna med fötterna på samma fotpall och likadana datorer i knäet. Den ena hade just läst den andres manus. Bokcirkeln som tjuvstartades redan i bilen ner höll i sig hela resan. Tankar bollades fram och åter. Ny text kom till och lästes. Ögon torkades och huvud nickade imponerat.

Konst föder mer konst. Ett skapande rum inspirerar sina besökare. Öppna själar kan ge så mycket och få så mycket medan den som stänger sig inne sitter ensam. Här fanns ständigt något att fira, både mod och genialitet och varje framsteg möttes av uppriktig beundran.

Det skapande hjärtat trivs med likasinnade. I deras trygga sällskap vågar hon mer. Visst har de fyra setts förut, men aldrig sågs de så rörda så ofta som nu. Hur orden än vänds, låter de rätta sig inte finnas att beskriva tacksamheten för denna skaparresa, den andra i sitt slag.

De skrattade tills folk hotade med inkontinens. De åt tills maten nästan kom upp. De lyssnade, gav respons och lyssnade igen. Tårar blänkte, både tre och fyra gånger.

Som grädde på moset kan det vara så att Vilse Förlag gjorde sitt första erbjudande om publicering under denna resa. Det kan också vara så att bokvideon till Ljus som varit dolt hade sin premiärvisning strax före kompositören tog plats vid pianot och efter mycket hårslitningar sattes dessutom nålen i tyget som kom sin sömmerska att utbrista: ”Vi har ett liv!”

Sista kvällen lät sig inte passera i sömn. Vem kan acceptera att skaparhelger av episka mått ska ta slut? De fyra tog en klockan-två-på-natten-promenad under den lysande fullmånen och mindes, att första gången de sågs allihop, lyste nymånen löftesrikt.

Vad vill fullmånen lova dem? Att tiden är här när det är dags att blomma ut? De vill tro det. För så länge som de har sitt skapande och varandra, har de i sanning ett liv och skapande följs åt av skratt, tårar och ständiga applåder.

IMG_7322

Elin komponerar. Jag njuter.

En av många överjordiska måltider. Med ost.

Mat! Med ost.

Releaseklänning på gång.

Releaseklänning i händerna på Katrin.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

IMG_7385

Fyra dagar senare och jag nynnar fortfarande på den här låten. Bäst!

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Jag fann mitt provtryck i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Jag fann provtrycket i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Ett ögonblick att spara.

Ett ögonblick att spara.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.

Vad jag lärt mig av Boktjuven

porträtt hanna2Vi såg Boktjuven igårkväll. Jag har längtat l ä n g e. Faktiskt ända sedan jag rundade ett hörn på bokmässan förra året och vips stod öga mot öga med Liesel själv. Trailern spelades om och om igen i Damm förlags monter och där stannade jag tills jag sett den tre gånger på raken. Redan då såg jag hur magisk den skulle bli, men det var först nu som jag fick sett den. Full av dess skönhet får det bli ett inlägg om både bok och film och vad jag tagit med mig. Boken först.

Berättarperspektivet är minst sagt oförglömligt. Dödens tankar kring att han aldrig varit så upptagen som ”just nu” (andra världskriget), hans sätt att presentera karaktärer med hur de ska dö, allt bidrar till känslan inför livets skörhet och hur absolut meningslös döden är i krig. Det mänskliga står ut och skildras naket och nära i Dödens skugga.

Fråga dig: vilken funktion fyller berättaren i din historia? Vad bidrar hen med till historien/ spänningen/ läsdrivet?

Språket är i det närmaste poetiskt och bidrar till känslan av att boken i min hand är en konstskatt. Bokbålen, den brinnande önskan att lära sig läsa och hitta de rätta orden lever i samklang med språket och det ena förstärker det andra.

Fråga dig: är språket i din bok anpassat efter mottagare och syfte?

Balansen mellan miljön och karaktärerna är nog det som jag älskar allra mest. Det här ingen bok om andra världskriget. Sådana finns det många. Det här är en bok som berättar historien om kraften i orden och hur de påverkar människor. Att den utspelar sig i Tyskland mellan 1938 och 1945 gör budskapet tydligare och blir på så vis ett medel att förmedla budskapet. Tiden och platsen hjälper läsaren nå målet istället för att vara målet. 

Här måste jag, om jag får, lägga in att det är just vad jag själv tycker om med mina egna böcker. Det är inte fantasy för fantasyns skull, utan det är en berättelse om kvinnor, män och barn och hur deras liv ställs på sin spets, deras kärlek, vänskap, tro på sig själva – och allt detta är möjligt att skildra genom den världen som jag har satt dem i. Att bara bygga en värld och sen berätta om den hade inte alls haft samma effekt.

Fråga dig: Hur ser balansen ut mellan din miljö, dina karaktärer och ditt budskap? Vad förstärker vad? Vilka fördelar finns i din miljö (politiskt klimat/ atmosfär/ plats i tiden osv) som du kan utnyttja för att förmedla ditt budskap bättre?

Filmen då? Jag hade skyhöga förväntningar och jag kan ärligt säga att de infriades. Filmistiskt sett är den ett konstverk: varje scen, varje tagning dryper av skönhet. Liesels ansikte är löjligt vackert (och fungerar förbluffande bra genom filmen från barn till nästan vuxen, utan att ändra något mer än håret), sceneriet är fulländat och kompositionen i vareviga bildruta är så utstuderad perfekt att det nästan blir för perfekt ibland. Geoffrey Rush som min favorit Hans Hübermann är lysande och detsamma kan sägas om Emily Watson och övriga skådespelare. Därtill är musiken skriven av John Williams. Det blir inte bättre än så. Jo, den följer boken alldeles utmärkt dessutom. Det enda filmen hoppat över var de bitar som jag tyckte var sega i boken.

Kort sagt: Se den. Läs boken först.

Avslutningsvis vill jag nämna ett ögonblick i filmen när en ung man får en väska i handen. Hans öde är obestämt, var han ska gå med sin väska är det ingen som vet, inte ens han själv. När jag såg den där väskan i den unga mannens hand, fördes mina tankar till en annan väska och en annan ung man i en liknande historia som jag hört berättas av min bästa vän. ”När kriget började, packade farfar sin väska och sen gick han bara.” Min mentala bild av denna farfar som promenerar längs ryska gränsen under hela andra världskriget, är så tydlig att den flög upp ur minnet igår och orsakade omedelbara tårar.

Så tacksam jag är för den väskan. För modet. För att han fick leva så att min bästa vän fick finnas och mitt liv berikas av henne. Så mycket sorg jag känner för alla dem som inte fick leva och vars barnbarn ingen av oss mött.

Jag hoppas Europa aldrig glömmer. Jag hoppas alla människor får förbli människor i allas ögon. Det är vad jag lärt mig av Boktjuven. Det, och makten i att finna de rätta orden, för om det är något budskap Boktjuven förmedlar, så är det att ord räddar liv och alla liv är värda att räddas.

THE BOOK THIEF

Två hattar, en kvinna

porträtt hanna2Jag, på ett café med långväga vänner på besök i stan: ”Jag är jätteglad att jag ger ut boken själv och får allting precis som jag vill ha det. Sen har jag ju haft redaktör, illustratör, sättare och formgivare att hjälpa mig fram, men det är fortfarande min bok på mitt sätt.”

Jag, sent på kvällen till mannen en annan dag: ”Alltså jag hinner ju inte skriva. När ska jag skriva?”

Vem har rätt? Båda, förstås.

Jag gillar att lära mig branschen, learning by doing. Jag gillar tanken på ett utveckla Vilse förlag på sikt. Jag gillar att öppna min nya hattask, plocka fram Förläggarhatten och veta att jag skulle kunna ge ut även andras böcker eftersom jag vet hur man gör och har rätt kontakter. Samtidigt går det ut över Författaren.

Sanningen är att det där med #skrivjuli blev det inte mycket med. Jag skrev några sidor i början av juli. Jag jobbade på synopsis och scener, karaktärer och vändningar maler fortfarande på. Men fritiden går åt till att fylla i databaser med uppgifter om boken, svara på mejl från tryckeri och gå på möten om releasefest.

Sakta inser jag att Nya Boken kommer få stryka på foten. Igen. Lite, lite ledsamt är det.

Men det är inte ledsamt att Ljus som varit dolt blir verklig. Det är inte ledsamt att hålla provtrycket i min hand och se förfrågningar om recensionsex ramla ner i inboxen. Jag genomför drömmar här borta. Det är vad jag gör i år. Förläggaren myser och gnuggar händerna över allt spännande som händer varje dag.

Men så händer sånt här.

Lillasystern i min soffa: ”Alltså, Hanna, jag har inte läst trean på FLERA ÅR! När får jag läsa den igen, egentligen?”

Jag: ”Jo, men du vet, jag håller ju på att lägga till en helt ny tråd till den. Den där om honom du vet. Sen har jag kommit på värsta supergrejen som jag ska lägga till efter det där händer, så istället för att detta händer med en gång efteråt, så ska först det HÄR hända! Fattar du?!”

Lillasyster blinkar. Chockad. ”Men vad HEMSKT! Jag måste få läsa!”

Mycket mer än så krävdes inte för att sätta igång Författaren. Ni förstår, tvåan är klar sånär som på en sista slutredigering. Fyran också. Men trean ska få ett större ansiktslyft och vem är jag att hålla allt detta underbara från min syster i flera år?

Det är bara att inse. Tills de här fyra böckerna är publicerade kommer jag inte ha tid med ett nytt projekt. Jag kommer vara Förläggare varvat med Lianne-redigerare i ett antal år och så länge som jag har att göra med det är det svårt att lägga tid på något nytt.

Därför blir det Berättelsen om Lianne Del: III som jag plockar med mig under skrivarresan nästa vecka. Och den resan, den ser jag fram emot! Då ska jag vara Författare igen och lägga Förläggarhatten i sin låda.

(Ledsen att inlägget inte kom upp när det skulle. Befann mig på camping utan möjlighet att fixa tidsinställningsproblemet.)

Hur berättelsen kom till

porträtt hanna2Två flickor lekte i skogen. En var fem, en var åtta. De var systrar och likt alla andra systrar älskade de att leka tillsammans utom när de inte gjorde det. Då bråkade de. Dörrar smällde, fötter stampade och ord skreks innan de blev sams igen.

Men den här dagen bråkade de inte alls. De lekte.

Mitt i skogen fanns ett omkullfallet träd. Stocken förvandlades till en magisk portal och över den fick lillasyster sätta sig. Bakom satt storasyster och höll om lillasysters axlar. Kropparna skakade medan de for genom universum, till ett okänt land de aldrig besökt förut.

Landet hette Kändo.

Så fort de kommit dit var storasyster inte storasyster längre. Hon blev lillasysterns mamma. Och skolfröken. Och klasskompisar. Faktum är att storasyster tog hundratals olika skepnader och spann på så vis en magiskt berättelse kring sin syster. Berättelsen innehöll skoldagar, kungliga baler och krig. Den hade surrande hissar, spöklika platser och flygande väsen. Allt skapades åt lillasyster, till bådas förtjusning, medan lillasyster alltid förblev sig själv.

Fast ändå inte. Lillasyster blev lite modigare, lite vildare, lite kavatare.

Åren gick och leken levde vidare. Överallt kunde de ta med sig sin hemliga värld. På stranden, i bilen, på semestern. Helst lekte de hemma. Lekrummet förvandlades till en överdådig våning, snedgången intill hyste mörka hot och nedanför trappan väntade vad som helst. Ibland folkets jubel, ibland ondska. Dag efter dag lekte de sin favoritlek och fastän kompisar kom och gick, inkluderade de aldrig någon i sin hemliga värld. Medan de växte från flickor till unga kvinnor, växte karaktärerna i leken också. Leken flätades i verkligheten.

Till slut blev systrarna för stora för att leka, men världen ville fortfarande ha deras sällskap. De kunde prata om vilka som gift sig, fått barn eller bytt jobb medan de diskade eller gjorde läxor. Lillasyster fortsatte lyssna på storasysters berättelser om deras älskade, påhittade vänner. Världen ville inte låta sig glömmas. Den var för stor, för vacker och bara deras.

Men det skulle komma att förändras.

“Får jag skriva ner berättelserna från vår lek?” sa storasyster en dag. “Jag tror det skulle bli en bra bok.”
“Javisst”, sa lillasyster, “om du dedikerar boken till mig.”
“Självklart skulle jag göra det”, sa storasyster.

Ett par år senare började hon skriva och hon kunde inte sluta. Men det blev inte en bok.

Det blev fyra.

hannaanneli

Läsarfråga och smygtitt

porträtt hanna2

För två veckor sedan fick jag följande frågor av en läsare här på Debutantbloggen:

Får man fråga hur stor upplaga du trycker i omgång ett? För det blir väl även billigare per bok ju fler man trycker? Vore också kul att läsa om hur du (och ni andra debutantbloggare) gör med insäljning och distribution. Nätbokhandlar, utvalda bokhandlare eller försök till att sälja in centralt? 

Idag är dagen när jag försöker besvara, efter bästa förmåga.

Ja, det blir billigare ju större upplaga man trycker, men skillnaderna är inte jättestora på mitt tryckeri. (Just därför kan jag lova att andra boken kommer ut nästa år, för skulle det behövas kan jag trycka en mindre upplaga än jag gör nu och ändå släppa boken och på så vis ge första en ny skjuts.) Jag vet små förlag som trycker allt från 300 till 5000 böcker (högre tal ofta pocket) men själv ligger jag lite lagom någonstans däremellan.

Distribution var ett av egenutgivningens svåraste kapitel tyckte jag när jag läste på, frågade runt, tog in offerter och försökte bestämma mig. Nu i efterhand, när jag har avtal med Stjärndistribution, känns valet självklart.

Om man inte kör med Print on Demand (alltså att boken existerar först när någon beställt den), finns tre alternativ på distribution för sin upplaga:

1. Lagerhåll upplagan hemma och gå till posten med varenda beställning själv. Förvånansvärt många egenutgivare håller på med det för att hålla kostnaderna nere, men det var aldrig ett alternativ för mig. Har varken tid eller plats till det.

2. Förlagssystem. De är det etablerade alternativet och alla förlag som jag någonsin skickat manus till använder Förlagssystem för att få ut sina böcker till bokhandel. Man kan få vara med i deras nyhetsbrev (kostar över 2000 kr att skriva en kort text till alla bokhandlare som mejlas ut av Förlagssystem) och man får någon sorts godkändstämpel, inbillar jag mig. Men de är dyra. 3000 kr/månaden skulle de ta för ett standardavtal. Om man inte har ett förlag med minst tjugo titlar skulle det aldrig löna sig, om man inte har kommissionsavtal, vilket innebär att de läser och bedömer ens bok och sen tar in kanske 25 böcker och sen får man ha resten av böckerna hemma – och det hade jag ju inte plats till.

3. Stjärndistribution. De är uppstickaren, konkurrenten, och fastän jag gått igenom listan på vilka förlag som använder Förlagssystem är det hela 200 förlag som använder Stjärndistribution. Deras standardavtal kostar 330 kr/månaden per titel + 15% provision på det som säljs. Hållbart för mig, alltså. Snabba på att svara på mejl är de också.

Stjärndistribution registrerar i sin tur boken på Bokrondellen, vilket gör boken sökbar i alla stora nätbokhandlar. Förlaget (jag, alltså), lägger upp texter och omslagsbild i Stjärndistributions databas som sedan syns när alla ni slår upp Ljus som varit dolt på Adlibris eller Bokus eller var ni nu handlar böcker. Fysiska bokhandlare, bibliotek osv kan också beställa via Stjärndistribution. De sköter allting åt mig och skickar sedan vinst och statistik till mig som kan fokusera på att skriva och marknadsföra.

Men jag kommer inte att skicka hela upplagan till lagret, utan behålla ett gäng böcker att sälja på release och bokmässa (ni kommer väl och hälsar på mig, va?). Jag ser naturligtvis fram emot att signera och träffa folk som längtar efter boken, men samtidigt uppmuntrar jag intresserade att köpa den på nätet för att få en chans att synas i nätbokhandlarnas statistik. Just därför kommer jag inte att sälja boken från någon förlagshemsida, utan alltid hänvisa till en etablerad bokhandel. Även om jag tjänar fler kronor per bok som jag säljer själv, tjänar jag mer i längden på att boken syns.

När det kommer till fysiska bokhandlare blir det knivigare och jag lovar att återkomma när jag har mer erfarenhet, men så här tänker jag: SF-bokhandeln bara måste ta in den och det tror jag att de gör centralt så den finns i Stockholm, Malmö och Göteborg. De har trots allt blurbat boken och vi har pratat signering i Göteborgsbutiken, men det var ett tag sedan och jag behöver återkomma till dem och prata mer. Förhoppningsvis blir en och annan nyfiken på boken efter min annons och debutantporträtt i Svensk Bokhandels höstkatalog och sen tänker jag att Bokmässan är ett ypperligt tillfälle, inte bara att sälja till besökare, utan att prata med bokhandeln och se vad det finns för möjligheter. Jag har några grandiosa planer som jag håller för mig själv och i övrigt kommer jag att jobba lokalt, med min Akademibokhandel i Kungsbacka där jag bor, kanske med Ica Maxi och lite så. Vi börjar där och hoppas på en snöboll.

Annars är BTJ den största kunden för många: biblioteken. Dit skickar jag två recensionsex och får sen hålla tummarna, men mer om det en annan vecka.

Manuskt, jag hoppas det var svar på dina frågor! Kom gärna med fler om det var något, man lär sig ett och annat som indieförfattare. (En fantastisk artikel om fördelarna med att vara indieförfattare kan ni läsa här. Behandlar bl. a. problemet med bokhandeln om man förstått principen att författarskap byggs långsamt. Läsvärt!)

Här är för övrigt bilder från förra veckan. Vi skulle till stranden, men ett bud kom till dörren och vips hände det surrealistiska: provtrycket kom! Jag fick hålla min bok i handen för första gången. Sen slet dottern till sig den och har läst sen dess.

M a g i s k t!

IMG_6131

IMG_6146

IMG_6151

Och så jo, jag har ju en viktig fråga också: tycker ni att omslaget ska vara blankt eller matt? Jag har svårt att bestämma mig.

#skrivjuli

porträtt hanna2Någonstans ute i twitter dök det upp en fråga om #skrivjuli som riktades bl. a till Debutantbloggen. Jag hakade på direkt. Klart jag vill skriva i juli!

Sen är det lättare sagt än gjort. Visst, min bok ligger i tryckeriets händer efter redigering, korrektur och sättning, men jag är inte ledig för det. Det finns hemsidor, avtal, bokmässor och tusen andra saker som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Dessutom passar jag på att läsa mer än vanligt under sommarlovet (ack! läsa!) och njuter av det. Men skriva NYTT. Kom igen! Det blir inte bättre än så.

Ett synopsis har väntat länge på att trollspöet ska komma och förvandla det till en full berättelse med ränker, kärlek och tårar och tiden är alltså kommen. Idén till boken föddes under arbetet med fjärde boken i Berättelsen om Lianne som jag skrev under fem månader vintern 2012-13. Sen dess har den fått gro och det mår berättelser bra av.

När jag skapar ett synopsis börjar jag med att skriva ner det jag vet, utan någon som helst ordning. Sen skriver jag ner frågor på allt det som jag inte vet. Frågor i själva intrigen, hur stegringarna ser ut, hur händelserna ska kunna leda till varandra, men också frågor kring research och karaktärers agendor. Sida upp och sida ner med bara frågor. Sen lämnar jag dokumentet och grunnar. Dagdrömmer. Låter svaret på en fråga leda till en ny fråga. Väntar och ser hur snöbollen växer. Låter det ta sin tid.

Därefter skapar jag ett nytt dokument där själva synopsis ska författas. Nu finns syften och tidpunkter. Manus delas in i delar. ”Det här finns med i inledningen, så här ska del1 sluta och det här är vändningen i del2” osv. Ett skelett, en stomme. Inget mer. Det finns fortfarande massor av luckor, men det finns nyckelscener som jag gärna spelar upp i huvudet om och om igen, scener som jag längtar ihjäl mig efter att få skriva ner.

Till slut når jag punkten när jag börjar skriva och då brukar det gå ganska fort. Två månader är rekord från synopsis till färdigt manus, men fyra känns också helt okej. När boken är skriven får den gärna vila och sen redigeras något år senare.

Jag har skrivit sex romaner på det här sättet och vet ni var jag gillar med det? Att gå tillbaka till det där frågedokumentet när boken är klar. Läsa igenom alla frågor och se hur de ledde fram till nyckelhändelser, sådant som bär hela boken på sina axlar och som jag aldrig hade kommit på om jag inte ställt rätt frågor.

För en vecka sen började jag skriva min sjunde bok. Det är stort, läskigt och underbart, men jag kan inte släppa en liten tanke, nämligen det där med den ”svåra, andra boken.” Av de sex böcker jag skrivit, kommer jag ge ut fyra själv (dvs. serien om Lianne) och den femte ligger faktiskt ute på förlag och väntar på refus eller inte. En bok kommer stanna i byrålådan. Den här sjunde skriver jag mest för mitt eget höga nöjes skull.

Ni förstår, va? Jag skjuter helt sonika upp ”den svåra, andra boken” som alla pratar om, den som man ska lyckas krysta fram när första boken är publicerad. Jag tänker publicera en hel serie först, och antagligen den här nya också, innan jag ska ge mig ut på okänd mark. Men då, mina vänner, då blir det läskigare än läskigast, när jag ska skriva något helt annat i ett nytt universum. Efter fyra böcker Lianne, kommer det antagligen bli svårare och tommare än efter ”bara” en.

Men det är ett senare bekymmer. Just nu njuter jag av #skrivjuli. Ni hänger väl på och skriver ni med? Ibland är det svårt att släppa redigeringsögat som varit påslaget så länge och vara accepterande av ny, ofullkomlig text. Därför tar jag tacksamt emot alla tips och all #skrivjuli-pepp som ni kan uppbåda.