Tack och hej

IMG_8645Det sista inlägget på debutantbloggen. Jag minns när jag skrev det första. Det var egentligen inte så länge sedan, men det känns både som att det var i ett annat liv och som att det var igår. Då var jag så fylld av förväntan och inspiration. Ett helt nytt år låg framför mig och jag kunde bara drömma om vad det hade att erbjuda. Det skulle visa sig bli ett av de mest omvälvande åren i mitt liv, men inte bara på författarfronten. En hel del har pågått privat, vid sidan om författarskapet. Jag hade tänkt mig mitt debutantår som ett sådant där böckerna skulle stå i fokus, där jag bara kunde fokusera på det och livet i övrigt skulle traska på ganska lugnt. Så blev det inte. Samtidigt som en livslång dröm i form av författardebuten blivit sann, har jag även uppfyllt andra drömmar. Detta har tagit mycket tid i anspråk och mitt fokus har varit väldigt splittrat. Jag har läst mindre än jag velat, skrivit mindre än jag trott, men jag har ändå kommit framåt.

Och faktiskt, mitt i allt kaos, så lyckades Forsdansen bli en bok. En riktig, fysisk sådan av papper, som man kan läsa och bläddra i. Det har varit en resa av omslagsdiskussioner, redigering, stress och prestationsångest. Men också av helt nya upplevelser, fina ord och nyfikenhet. Jag har nu debuterat, gett ut en bok och tagit mina första kliv in i en helt ny värld.

Varje torsdag har jag också fått läsa mina egna ord i den här bloggen, och era kommentarer om dem. Det har hänt ibland att jag varit dålig på att svara, men jag har läst allt ni skrivit och uppskattat varenda ord. Tack!

Nästa år kommer fortsätta att bjuda på utmaningar. Jag ska ge mig in i ännu ett enormt renoveringsprojekt, jag ska skriva ett högskoleprov till och hoppas att det räcker hela vägen för att ta mig in på min drömutbildning. I maj ska jag gifta mig. Någonstans där i röran ska jag också sätta punkt för trilogin. Jag ska avsluta mitt stora lärdomsprojekt. Ta min första författarexamen, bildligt talat. Sedan ska jag ta all min nya mognad och erfarenhet in i nya äventyr. Jag har vuxit så himla mycket som skrivande människa, och jag är väldigt nyfiken på var det kommer ta mig i framtiden. Jag ska fortsätta jobba med Forsdansen, för nu återstår den stora delen av boksläppet, nämligen marknadsföringen. Dessutom har det viskats – även om inga papper är skrivna – om att ni kanske kommer få se fler böcker av mig nästa år.

Så har vi kommit till avslutningen. Mina sista ord till er. Jag har förstått att jag borde säga något fyllt av visdom, men jag är inte så vis. Det enda jag kan förmedla är att aldrig sluta skriva. Skit i om det blir dåligt, skit i om ni blir refuserade. Skriv ändå. Att skriva och berätta är det ingen som är bra på från början, även om man kanske har en talang. Det är något man lär sig undan för undan, och allra viktigast – man slutar aldrig lära sig. Skriv de historier ni själva vill läsa. Skriv det som finns inom er. Skriv för att ni måste skriva. För att något där inne vill ut. Skriv inte för någon annans skull, skriv för er egen. Skriv inte för att någon annan ska läsa, skriv för att era karaktärer måste få tala, oavsett om det är hela världen eller bara er själva som får höra vad de har att säga. Skriv!

Och till det nya gänget: Lycka till! Ni kommer snart in i det. Snart är det ni som sitter klockan kvart i tolv med skrivkramp, men ni kommer klara det utmärkt. Jag vet att vi lämnar bloggen i goda händer.

Bortom tid och rum

IMG_8645Under julveckan skriver vi på Debutantbloggen varsin novell med samma start- och slutmening. ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas”.

 

”Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.”

Jag svalde, men strupen var knastrande torr. Jag hörde honom fnysa bakom mig.

”Du väntade dig en väg av nåd, din mänsklighet är fortfarande irriterande stark. Det funkar inte så. Det ligger i hans blod. Han kommer aldrig sluta.”

Min blick vandrade ofrivilligt nedåt, mot den dammande, jordbruna marken. Blossen gav nog ljus för att se, men fick skuggorna runt väggarna att dansa hotfullt.

Gestalten på marken var en skugga av dess forna jag. En gång hade han stått stolt, med rosiga kinder och mullrande skratt, men nu låg han på sidan, bunden som ett djur, och andades tungt. Den vintervarma klädedräktens en gång röda färg fördunklad av smuts. Det en gång gnistrande vita skägget genombrutet av blod. Den bleka pannan pärlande av svett.

Jag tittade bort igen. Knep ihop ögonen. Jag försökte minnas vad som fått mig att ge mig in i det här. Vilka ord som så smeksamt viskats i mitt öra. Övertalningen, men jag mindes bara de heta händerna längs mina höfter och lår. Manande kyssar och en förblindande yrsel. En självklar vilja att vara till lags.

Jag återfördes till verkligheten av ett bestämt grepp om mina axlar. Han vände mig runt. Tillät mig att möta hans svarta, omänskliga blick. Som ett vilddjur var han, ett vilddjur ingen kunde tämja. Den sköna yrseln fyllde mitt huvud igen. Hans fingrar som lekte fjäderlätt över min kind fick huden att brinna, och när han kysste mig var jag tvungen att kapitulera för mina impulser. Men till skillnad från förra gången sköt han min hungriga kropp åt sidan. Jag kved missnöjt.

Han tog min hand. Lekte med mina fingrar. Höjde den mot sig, och jag kände hans andedräkt mot min handflata. Jag slöt ögonen. Något hårt och kallt lades i mitt grepp. Något stumt och fientligt. Jag öppnade ögonen igen. En kniv. Blixtrande vass och med märkliga tecken ristade i handtaget. Jag drog häftigt efter andan.

”Vill du… Nej! Jag kan inte göra det!”

Han smekte min nacke.

”Nog kan du det, min vackra. Du vet att det måste göras.”

”Men varför jag? Kan inte du?”

Med ett barns desperata trots såg jag på honom. Han skakade på huvudet.

”Jag behöver få veta att du står vid min sida.”

Jag tryckte mig häftigt intill.

”Alltid! Jag är din, det har jag redan svurit!”

Han lät tummen glida över mina fingrar. Kände den spänning som fick knogarna att vitna över kniven.

”Du kan inte vara min om du inte är värdig.”

Han lät bekymrad, och jag kände min puls öka. Desperationen rev genast med vassa klor i mig. Som jag hade kämpat, outtröttligt, för att visa mitt rätta virke. Ända sedan den gång han besökt mig i en dröm. Det var sådan han var. En mardröm man inte ville vakna ur. En skräck så skön att varje cell vred sig i fasansfull njutning.

”Du vet att jag gör vad som helst.”

Jag hade menat att låta självsäker, men orden kom endast ut som en viskning. Han backade, och den obehagliga kylan sköljde över mig, men han såg belåten ut. Han sade inget mer, men gestikulerade mot marken.

Han hade rätt, jag var tvungen att visa mig värdig. Vägen jag valt att vandra var mörk, och den skulle kräva stora uppoffringar. Det hade jag för länge sedan insett och accepterat. Den här var bara en i raden. Extas bortom tid och rum var dyrköpt, det förstod jag nu.

Det var med skakande ben jag sjönk ner på marken. Knäna skrapade mot grus och sten, men jag kände inte smärtan. De blå ögonen stirrade upp på mig från ett uråldrigt, men fram tills alldeles nyligen, vitalt och friskt ansikte. Nu var huden blek, och ögonen kantade av svarta skuggor. Han hade kunnat be om att skonas, han hade kunnat vädja till mig, men det gjorde han inte. Han sade inte ett ord, och det enda jag såg i hans ögon var visshet. Den besegrades oändliga, bottenlösa sorg. Illamåendet drog genom mig i vågor, och jag kramade kniven så hårt att jag inte längre kände mina fingrar, men med min andra hand trevade jag över hans smutsröda rock, fram till platsen för hans hjärta. Jag hade kunnat tveka, men tiden för det var förbi. Jag ville inte tänka, utan lät mitt sinne vara ekande tomt när jag satte eggen mot tyget.

Det krasade när den skar igenom det. Med förvånansvärt lite kraft fick jag kniven att sjunka så långt in att den stoppades av skaftet. Han ryckte våldsamt när hans hjärteblod pumpade ut över mina händer. Förskräckt släppte jag skaftet och hasade baklänges där ifrån. Han var redan svag. Det tog inte lång tid innan hans spasmer slutade och han lealöst sjönk ihop. När jag vågade titta i hans ansikte igen var ögonen slutna. Jag hade klarat det. Med nytt mod vände jag mig om, men kände paniken suga i magen när jag insåg att jag var ensam. Bakom mig vällde tungt mörker ut ur gången vi kommit ifrån.

”Hallå! Var är du? Jag har gjort det nu!” ropade jag gällt, men ingenting hördes.

Jag andades fortare och fortare. Kom på fötter och sprang. Bort från blossen, in i skuggorna. Mitt huvud snurrade, och jag kunde knappt hålla mig på fötter längre. En svag förhöjning i jordgolvet fick mig att snubbla, och jag föll. Föll ner i oändligheten. Fångades upp av ingenting. Verkligheten runt mig löstes upp och försvann.

*

Sängen var blöt av svett när jag vaknade. Lakanen låg i en hög kring mina fötter, och kuddarna var spridda över golvet. Jag satte mig upp och försökte lugna min hastiga andhämtning.

”Har du drömt mardrömmar?”

En välbekant röst bredvid mig. Jag vände mig tacksamt mot min rumskompis och kände lugnet strömma genom mig när jag möttes av hennes leende, och okontrollerbart rufsiga hår.

Allt var som vanligt. Vårt studentrum var underbart slitet, kläder låg i förtjusande högar över golvet och en spännande doft från den försummade diskhögen kittlade mina näsborrar. Tack och lov. En dröm. En ruskigt verklig och eggande dröm, men en dröm likväl.

Jag tog upp min telefon från nattygsbordet och slog på skärmen. Jag hade tre aviseringar från facebook, ett meddelande från min syster och en like på Instagram. Klockan var 09:36 den 24 december.

Jag hajade till.

”Men hallå, det är ju julafton idag!”

Min rumskompis skrattade högt medan hon slängde benen över sängkanten.

”Julafton! Hur hårt har du sovit egentligen? Ingen firar julafton längre.”

En sjunkande känsla i magen. Jag svalde långsamt.

”Varför inte?”

Hon ryckte på axlarna.

”Vem vet? Man gjorde ju det förr, men så slutade folk. När julklapparna försvann såg man väl inte riktigt poängen längre.”

Hon log.

”Ärligt talat var det nog en dum idé från början, det här med julen. Kanske var det inte ens meningen att den skulle finnas.”

Skriv!

IMG_8645Nästan ett år har gått sedan jag började skriva här. Det har blivit en stor hög med inlägg om allt mellan skrivhimmel och skrivjord. Ett återkommande tema har så klart varit vem jag är som författare. Vid det här laget står det nog klart att jag i mitt skrivande är en ganska flummig och ostrukturerad typ som lever boken som en film. Jag börjar på sida ett utan att egentligen veta vad som ska hända. Sedan försöker jag komma i flow så ofta som möjligt och förflyttar mig således genom historien tills jag kommer till sista sidan. Upptäcker undan för undan vad som ska hända och vilka jag skriver om. Vid sista punkten är första utkastet klart. Efter det blir det så klart en hel del redigeringsarbete, men faktiskt inte så mycket på det större planet. Vissa stycken kanske skrivs om, tas bort eller läggs till. Vissa saker kan ändras. Men kärnan i berättelsen, själva tråden och strukturen, den brukar bli bra redan första gången och behöver därför inte ändras så mycket. Det är så jag trivs med att jobba. Ett sätt som passar mig och en del andra men långt ifrån alla.

Jag har ingen aning om hur man skriver en bok. Okej – det var knappast så att jag plötsligt en dag vaknade och hittade ett manus bredvid sängen – nej. Men vad jag menar är att jag inte har så bra koll på teorin bakom. Jag har aldrig lärt mig skriva av någon annan. Aldrig gått några kurser eller utbildningar. Aldrig haft en mentor. Det här har i perioder gjort mig ganska osäker. Många gör ju helt tvärt om när steget ska tas från hobbyskrivande i hemmets vrå till att producera något publicerbart. De går alla kurser och utbildningar, de lär sig teorin. Hur dramaturgiska kurvor fungerar. Hur man bygger karaktärer. Hur man skriver dialoger. Jag var lite skakis när jag skulle skicka vidare mitt manus. Dög jag verkligen, trots min amatörmässiga bakgrund? Bevisligen gjorde jag ju det.

Det är lite det som är mitt budskap: Skit i teorin – bara gör. Okej, något tillspetsat kanske. Jag säger inte att man inte ska studera teorin. Det är självklart lärorikt och utvecklande. Men däremot ska man inte underskatta den utbildning man faktiskt får av att släppa (de ofta egenuppfunna) förkunskapskraven och bara göra. Man måste faktiskt inte läsa om hur man bygger en dramaturgisk kurva, man kan även försöka komma till den insikten helt på egen hand. Jag tror att det råder en stor osäkerhet bland en del. Författaren är inte längre den kufiska stereotypen som sitter i sin skrivarhörna och producerar eleganta berättelser utan omvärldskontakt. Författaren idag vill ofta i förväg ha en yrkeskompetens som är mer fattbar än en fingertoppskänsla. Mer pålitlig. En masterexamen i författarskap minst, innan man påbörjar det där episka verket. Den fullkomliga och fläckfria debutromanen. Nu pratar jag självklart inte om alla författare, utan om ett tankesätt som jag märkt av i större eller mindre omfattning hos en del.

Men man ska komma ihåg att författaryrket (eller hobbyn) är inget som man kan utbilda sig till först, lika lite som att man kan bli frisör genom att läsa om hur man klipper hår om man aldrig har hållit i en sax. Författandet lär man sig genom att göra. Debutromanen är med största sannolikhet inte livets bok. Den är det första offentliga steget i en lång lärdomsprocess. Det finns inga förkunskapskrav på att skriva en bok. Det finns inga behörighetskrav hos förlagen.

Teorin är inte att underskatta. Den är intressant och mycket användbar, men det är inte teorin eller ens studier av den som gör en till författare. Så skriv för tusan! Skriv även om det blir dåligt. Skriv även om ingen har talat om hur det blir bra. Skriv även om det skrivna bara hamnar på hög, men var inte rädd att prova förlagslyckan med det som verkar ha potential. Skriv även om det inte finns någon poäng med det. Skriv, skriv, skriv. Det är källan till kunskap. Det är nyckeln till framgång.

Lördagsenkät: Har du någon karaktärstyp du alltid återkommer till?

anna-2016-beskuren

Anna: Esteter! Jag älskar att skriva kreativa personer. Det är så roligt att beskriva skapande, tycker jag. Sen kan det se lite olika ut, men någon sorts pyssel/musik/måleri/dans återkommer jag ofta ofta till.

 

 

 

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_n

Camilla: Jag har en förkärlek för trubbiga, aviga typer som ofta har problem med auktoriteter. Vet inte riktigt vad det säger om mig!

 

 

 

 

 

IMG_8645Ida: Jag skriver ofta och gärna karaktärer i stil med Forsdansens huvudkaraktär. Lite egna, introverta typer som ännu inte hittat sin plats i världen. Lite blåögda karaktärer som har en tuffhet och inre styrka de inte utvecklat än, men gör under historiens gång.

 

 

 

 

Charlotte Cederlund

Charlotte: Jag har tidigare inte varit särskilt bra på karaktärer utan skrivit väldigt händelsedrivet, dvs. handlingen kommer först och karaktärerna skapas för att passa handlingen. Det har gjort att många karaktärer bär drag av mig själv. Antar att det helt enkelt gjort min skrivprocess enklare.

Nu när jag blivit varmare i skrivarkläderna börjar jag dock utmana mig själv och fundera på berättelser som istället är karaktärsdrivna. Det är superspännande och ger verkligen oanade möjligheter. Har redan en hel drös med spännande karaktärer jag vill skriva om, frågan är bara i vilken historia de platsar! 🙂

 

karl-modig-olaKarl: Folk som har massa känslor men trycker undan dom! Mina favoritkaraktärer är ofta utåtagerande och vägrar att ta tag i sitt egna känsloliv. Är skrivandet en reflektion av författaren? Jag hoppas inte det, hehe.

 

När det hettar till

IMG_8645Jag vet inte när jag läste min första sexscen, men jag var rätt luttrad på området redan i tolvårsåldern efter att ha slukat ett antal uppföljare till Grottbjörnens folk. Jag skrev på den tiden också, och självklart förekom kroppskontakt i mina alster, men faktiskt så var det på den tiden mest hångel. Efter ytterligare en tid i livet och fler böcker lästa och skrivna så gick det längre. I början lät jag karaktärerna vara ifred medan de avslutade vad jag redan antytt påbörjats. Jag avlägsnade mig respektfullt någonstans efter att tröjor åkt av och man förstod vart det skulle leda. Det var någon gång under gymnasietiden som jag skrev min första kompletta sexscen. En sådan då man får vara med under hela förloppet. Jag gillade det.

Tjusningen med att skriva sexscener är inte själva blommor-och-bin-biten. Biologin är bara ställningen som man hänger upp scenen på. Tjusningen med sexscener är att de är så sjukt intensiva, och att intensiteten sker nästan helt på ett psykologiskt plan. Under en sexakt som kanske mest består av hångla-tafsa-slita av kläder-pippa som kaniner, där själva händelserna kräver väldigt lite utrymme för att få fram, så kan karaktärerna genomgå sidvis med mentalt drama. Mental action. Sex är något som släpper loss saker inom oss. I alla fall den typen av sex som man gärna skriver om, där det bygger på en långsamt uppbyggd, allt värre spänning som kulminerar. Det är ett utmärkt tillfälle för karaktärerna att visa sitt verkliga jag. Att tappa sin kontroll och sin mask. Det är ett utmärkt tillfälle för författaren att gestalta karaktären. Att dra personligheten till sin spets. Bygga upp gillande, medlidande, avsky, åtrå eller något annat hos läsaren. Sexscener är ett fantastiskt redskap helt enkelt.

Så hur skriver man då en schysst sexscen? Jag vet inte, för att vara helt ärlig, trots att jag har skrivit ganska många. Det är nämligen inte bara användbart, utan också väldigt svårt. Det har säkert delvis att göra med att sex fortfarande är lite fnissigt och känsligt för vissa, men jag tror i ännu högre grad att det beror just på intensiteten. Betänk en actionscen som är motsatsen – en scen där fokus ligger på det som händer. Kanske en stridsscen där istället många saker händer på kort tid och ofta samtidigt, och man måste skildra det på ett sätt där man inte låter som en sportkommentator. Riktigt intensiva scener, och minst lika svårskrivna. Det finns väldigt många åsikter, ofta mer eller mindre högljutt framförda, om hur man ska skriva båda dessa typer av intensiva scener. Jag är ärligt talat skitkass på att skriva händelsebaserad action (typ stridsscen), men helt hyfsad på känslobaserad action (typ sexscen). Därför tänkte jag avslutningsvis fokusera på sistnämnda.

Det folk (inklusive mig själv) verkar vara överens om när det gäller sexscener är att det inte ska vara en biologilektion. De flesta som läser sådana scener har förhoppningsvis en bra uppfattning om hur man har sex, det är inte det som är det relevanta här (såvida man inte skriver rent pornografisk litteratur, men det är ett annat område). Visst är det bra om det framgår vad som händer, och i vissa sammanhang eller boktyper passar det utmärkt att gå lite närmare inpå huden, men gör det med känsla. Det är inte en instruktionsbok. Å andra sidan kan det bli för mycket åt andra hållet också. När man fegar ur och ersätter allt med metaforer istället. Metaforer är lite som peppar. En bra baskrydda för en sexscen, men inte det man grundar den på. Man bör gärna fundera över sitt syfte med scenen. För den handlingen framåt? Är den relevant? Också vad man vill förmedla med scenen. Vill man göra läsaren lite småkåt? Vill man kanske bara förmedla en viktig punkt i handlingen? Vill man berätta något viktigt om någon av karaktärerna? Och hur grov scenen ska vara. Jag brukar tänka att nivån på sexscener på ett ungefär ska motsvara nivån på våldsscener i samma verk. Är det ena superdetaljerat och slemmigt så är det okej om det andra är det också. Man måste inte göra så, men för mig har det varit ett bra tankesätt.

Och sist men inte minst. Skriver du sexscener till något som senare blir utgivet så kommer du snart drabbas av den för vissa genanta insikten att de där pirriga, snuskiga och ångande heta sidorna snart kommer läsas av din pappa, din mormor, din gamla lärare och den stränga tanten på andra sidan gatan. Tag fram en styck papperspåse. Veckla upp den. Sätt den framför munnen. Andas i den tills paniken släpper. Det är faktiskt egentligen ingen big deal.

 

Vad får man skriva om?

IMG_8645Ni kanske fick känslan av att det fattades något i morse? Det var ett korrekt antagande. Mitt inlägg fattades. För att vara ärlig så har jag och WordPress inte varit bästa kompisar under det här året. Vi har haft en strikt yrkesmässig relation. Hållit en artig fasad utåt. Hälsat stelt på varandra i fikarummet. Men WordPress har inte hjälpt mig alls. Inte ens när jag kommit hem en sen onsdagskväll, dödstrött, och på något vis glömt att klicka på en knapp när det här inlägget skulle tidsinställas. WordPress kunde inte ställa upp då. WordPress tittade åt andra hållet och fnissade skadeglatt. Nåväl, här kommer dagens inlägg!

Jag hade en dröm i natt. Jag är en sådan person som drömmer ofta och livligt. Det min fantasi inte får utlopp för under mina vakna timmar tar den igen under natten när jag sover. Det var en mustig och dramatisk dröm som involverade häxor, svart magi, blod, förruttnelse och Fan själv som huvudperson. Inte en mardröm – oh nej. Alla drömmar som involverar mörka element är inte mardrömmar. Jag är ofta medveten om att jag drömmer och ser den här typen av drömmar mer som en extra levande och väldigt underhållande läskig film. Det intressanta var att jag under ett tillfälle i drömmen kopplade bort mig från det som hände och faktiskt tänkte: ”Shit, det här skulle bli en så grym bok. Jag måste komma ihåg den här idén när jag vaknar!”

Vaknade gjorde jag så småningom. Jag kom ihåg drömmen också, och vad jag hade tänkt. Med ögonen fortfarande slutna tänkte jag igenom det hela. Det hade faktiskt en potential, om man bara tog bort de mer orimliga elementen (som en flera kilometer lång rostig trappa som plötsligt förvandlades till en rutschkana). Jag blev mer och mer uppeldad. Det kunde ju faktiskt bli något på riktigt! Drömmens osammanhängande intryck sorterades i mitt huvud till embryot för ett synopsis. En nutida påhälsning av den gamla föreställningen om häxors relation med den lede. Brutal verklighet kombinerat med kittlande mörk och fruktansvärd övernaturlighet. Erotiskt, äckligt, skrämmande och obehagligt. (Alltså en historia som skriker Ida Tidman.) Jag kom till och med på namnet – Satanskyss.

Men så kom de där tankarna tillbaka. Vad kan man faktiskt skriva om? Vad är ”för mycket”? När börjar jag trampa för många på tårna? Jag gillar inte att trampa folk på tårna. Jag gillar inte att försvara mig. Jag hade de här tankarna redan på ett tidigt stadium när jag skrev trilogin. Hur nära våldtäkt kan man gå? Hur pass ingående kan man skriva om barnamord? Vad är tabu? Kanske är jag för rädd. Kanske är mina funderingar sunda. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har läst så många böcker som överraskat mig positivt i det avseendet. Författaren vågade faktiskt, och det blev bra! Men hur ska man själv våga, och hur ska man veta var gränsen ska dras?

Jag vet inte om Satanskyss någonsin blir skriven, eller om den får fortsätta existera som ett härligt skräckligt minne i mitt huvud. Men jag skulle verkligen uppskatta era åsikter i ämnet. Hur tänker ni? När blir det för mycket? Jag känner spontant att det har en hel del att göra med målgrupp och framställning. Varsågoda att diskutera i grupper!

Gästblogg: Lisa Tidman om att vara testläsare

thumbnail_lisa-nov-16När jag satte mig tillrätta i läsfåtöljen, med en kopp varm te, block och penna inom räckhåll och den alldeles färskutskrivna pappersluntan i knät, var det med blandade känslor.

Jag var både hedrad och stolt över att få vara testläsare. Eftersom jag inte tillhör den egentliga målgruppen för romanen och dessutom är mamma till författaren var det ju lite av ett förtroende att bli utvald. Jag kände också den förväntan som ofta infinner sig när man börjar en ny bok och en härlig serie av olästa sidor och upplevelser ligger framför en. En förväntan som var kryddad med lite vördnad, för denna bok var ju alldeles jungfrulig, ny och nästan orörd av någon annan och jag skulle alltså få vara med och forma hennes livsöde.

Men mest kände jag nog skräck, för den dominerande tanken just då var: Hjälp, vad gör jag om jag inte alls tycker om den??

Som testläsare kan man gå tillväga på lite olika sätt, en viktig del är ju tex ren korrekturläsning, men jag ville framförallt testa läsupplevelsen. En bok är bara alldeles ny en enda gång. Det är nog det faktum som är svårast för författaren själv att känna in sig i. De kan ju sin bok, handling och karaktärer utan och innan. Så jag läste först hela boken som vilken bok som helst och bildade mig en helhetsuppfattning. Först därefter började jag fundera på allvar, bläddrade fram och tillbaka, jämförde olika stycken, läste om och skrev anteckningar.

Mina funderingar kretsade omkring en rad frågeställningar. Egentligen är det samma frågor som dyker upp när jag läser vilken bok som helst, men som testläsare analyserade jag frågorna på ett betydligt mera medvetet plan. En bra bok kännetecknas nog för mig av att jag får en positiv känsla omkring just dessa frågor.

Blir man fångad av storyn?

Detta är ju i hög grad beroende på om boken stämmer överens med den berättarteknik och genre som man gillar. Boken behöver inte vara dålig bara för att en viss person inte gillar den. Därför behöver man också flera och helst rätt olika testläsare, gärna även utanför den tilltänkta målgruppen.

Håller boken jämn kvalitet?

Författare är ju också människor och har toppar och dalar som alla andra, vissa passager är svårare eller tråkigare att skriva, ibland finns inte inspirationen där, andra gånger drabbas man av eufori och orden bara kommer av sig själv. Det är naturligt, men tyvärr väldigt störande om det märks för mycket på resultatet. Detta skall dock inte förväxlas med berättelsens dramaturgi. Boken behöver växla upp och ner i tempo och spänning, ändra ton och stämningslägen för att vara intressant.

Ett annat problem är att man ofta blir varm i kläderna under skrivandets gång, lär känna sina karaktärer och finslipar sitt skrivsätt. Tonen kan därför flyta på ett helt annat sätt i slutet på boken än i början. Många böcker skulle ha tjänat på om författaren hade vågat stryka och skriva om första fjärdedelen.

Eller det motsatta, författaren tröttnar eller är inkonsekvent i förhållande till sina karaktärer, bokens ton eller handling. Många böcker håller inte riktigt ända in i mål.

Flyter berättelsen?

Berättelser som hoppar mellan för många olika scenarier eller en massa personer som man inte hinner bilda sig en uppfattning om är svåra att engagera sig i. Det är också väldigt störande om meningarna är för konstruerade, metaforerna staplas på varandra eller om favorituttryck och andra ord upprepas för många gånger. Att behöva läsa om meningar, hela sidor eller bläddra hit och dit i boken med jämna mellanrum för att greppa sammanhanget, förstör mycket av läsupplevelsen.

Får man veta lagom mycket om karaktärerna och deras bakgrund?

Författaren vet oftast betydligt mer än läsaren om sina karaktärer och miljöer, det kan vara en svår balans att veta vad som är lagom. Som läsare måste man få veta tillräckligt mycket för att förstå vem karaktären är, hur de fungerar och varför de beter sig som de gör. Man måste bli intresserad av karaktären och även i viss mån få stilla sin nyfikenhet. Men det skall inte vara så mycket information att det tar fokus från själva berättelsen.

Får man svar på alla frågor?

När boken är läst bör det inte finnas några lösa ändar. Med mindre man tänker skriva en fortsättning eller medvetet har valt ett öppet slut.

Håller psykologi och logik?

Karaktärerna måste bete sig, handla, utvecklas och ev förändras på ett sätt som stämmer med de personlighetsdrag de har tilldelats. Både i förhållande till varandra, som till det de upplever, ända in i slutet. Och det måste finnas logik i det de gör och det som händer. Om boken utspelas i värld som styrs av andra lagar än den vanliga, måste det ändå stämma med den världens logik.

 

När det gällde FORSDANSEN kunde jag slappna av ganska snart, luta mig tillbaka och låta mig uppslukas, för jag gillade gudskelov boken som helhet.

Sen var det oerhört spännande att kunna diskutera de frågeställningar jag hade direkt med författaren, spåna om alternativ och andra lösningar på vissa saker. För författaren gäller det sen att väga in den feedback man får av sina testläsare tillsammans med sin egen uppfattning. Det är ju författarens privilegium att ha sista ordet och bestämma vilka ändringar man vill göra.

När jag sen till slut satte mig i läsfåtöljen igen med den alldeles färskutgivna riktiga boken var det en speciell känsla att känna igen de ställen man har varit med och påverka, och även upptäcka andra ställen som har förändrats genom andra testläsare. Alltihop naturligtvis tolkat med författarens speciella ord och känsla.

FORSDANSEN hade genom den extra bearbetningen förvandlats från en BRA bok till en ÄNNU BÄTTRE bok.

Vänta ihjäl sig

IMG_8645Jag satt och funderade över dagens inlägg när jag plötsligt insåg att det bara är ett litet fåtal inlägg kvar för mig att skriva här i bloggen. Ännu färre om man bara räknar de jag inte spikat något ämne för. Hur gick detta till? Det kan man fråga sig. Det var ju så sent som igår som jag satt i en lägenhet jag inte längre bor i och funderade över hur tusan jag skulle kunna få fram över 50 inlägg.

Det gick, visade det sig. I alla fall så här långt. Ett inlägg i taget. Inte så många som jag trodde om skrivandets alla regler och metoder. Men mitt sätt är ju ganska flummigt, och jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med, så jag har funnit det ganska svårt att få fram dem typen av texter.

Det roliga är att jag faktiskt hade ett fåtal ämnen som jag visste att jag måste skriva om. Visst – jag hade många idéer, men bara detta fåtal stack ut. Särskilt ett ämne kände jag redan från början att jag ville lyfta. Om jag har skrivit något inlägg om det? Nej.

Jag tror att jag har velat göra det lite för bra. Eftersom det tydligen varit så viktigt att förmedla orden, så har jag varit så mån om att det ska vara rätt ord och bra ord, att jag nästan omedvetet har skjutit det på framtiden. ”Äsch, det kan vi ta nästa vecka/annan vecka istället, så hinner jag fila lite mer på det.” och ”Jag är trött nu. Jag vill vara pigg när jag skriver det där inlägget.”

Alltså ursäkta, men skärp mig! Nu har jag ju snart slut på torsdagar liksom.

Vet ni vad det är? Det är samma tankevurpa som gör att min tredje bok(och här hade jag till vardags lagt in en svordom) aldrig tycks bli färdig. ”Nej, jag vill vänta tills jag är helt klar i huvudet och inspirationen är på topp.” Jag håller ju på att vänta ihjäl mig. Jag öppnar dokumentet ofta, läser igenom det senaste och försöker liksom få mina händer att lossna från köksbordet och börja producera, men en röst inom mig säger att jag behöver vänta mer. Fundera och känna efter mer. Att det jag ska skriva nu är viktigt och måste skrivas rätt. Jag vet inte vilken första mening jag ska gå vidare med, och den ovetskapen får tillåtas lägga hela projektet på is. Åh, det är så dumt så jag vet inte vad.

Jag tror att det har att göra med att jag ändrat slutet en miljon gånger också, och varje gång har det ändrats bättre. De senaste gångerna har det bara varit detaljer, som ordningen på saker. Kanske har jag svårt att klä hela rasket i ord för att jag väntar in fler ändringar/förbättringar? Egentligen tror jag att det till stor del kan vara så att jag är färdig. Att jag känner mig färdig alltså. Med den här berättelsen. Med Sägnen om Silverforsen. Inte så att jag ogillar den eller känner mig trött på den. Det är mer som klockan fyra en söndagsmorgon när efterfesten börjar rundas av, och man känner att ”åh så kul jag har haft, men nu vill jag hem och sova”. Som att komma tillbaka till sin gamla gymnasieskola efter att man tagit studenten.

Jag har nog egentligen ett sug vidare, efter nya utmaningar. Någon ny värld att utforska och brinna för. Och framför allt måste jag få gå hem från efterfesten och sova en stund. Kanske även hantera en bakfylla.

Nu ska jag sluta vänta. Sluta skjuta upp. Sluta låta saker hänga över mina axlar. Jag ska skriva de där inläggen jag vill att ni ska få läsa här. Jag ska skriva de sista tiotusen orden på trilogin. Göra slutet sådär sprakande fantastiskt som jag vet att det kommer bli. Sedan kan jag släppa allt. Andas ut.

I mina händer

IMG_8645Det är dimma. Jag tänker mig en kväll, eller möjligtvis tidig morgon. Skymning eller gryning, men bakom ett mjölkigt molntäcke så tätt att intet av den färgsprakande himlen lyser igenom. Tallar står glesa runt oss, som svarta silhuetter. Krasande, frostnupen höstmossa under våra fötter.

De står uppställda på rad. Någon snyftar torrt. Någon stirrar bistert på mig. Någon har låst blicken på sina nakna tår, vars väsenkrafter hindrar dem från att frysa. De har vetat det hela tiden, att den här dagen skulle komma. De vet att det är nödvändigt.

 

Jag själv bär en tung mantel, och låter huvan kasta skuggor över mitt ansikte. Bakom mig släpar jag den rostiga lien. Jag är döden.

Jag lyfter en hand. Pekar på en av dem med ett stelfruset finger. En nagel med avskavt, lila nagellack. En suck av lättnad går genom gruppen. Detta visste de redan, även den av dem som står framför mig. En hövlig bugning av respekt för mig. Skaparen och berättaren. Den som ger dem liv och den som tar det ifrån dem.

Jag går vidare. Stannar till igen. Stryker en lock av vilset hår bakom ett öra. Misstrogna blickar och förvånade viskningar hörs runt oss.

Jag ler.

”Nej, inte du. Dig tycker jag om.”

Axlar som sänks av lättnad.

Men jag hinner inte ta nästa steg innan jag är tvungen att stanna upp igen.

”Fast nu när jag tänker på det, så skulle den lilla detaljen få allt att svida så mycket värre.”

Jag skrockar för mig själv.

”Det tål att tänkas på.”

En duns när någon sjunker ner på marken. Ben som inte längre orkar bära.

Jag behöver inte gå långt för att komma till nästa i ordningen.

”Dig har det aldrig varit någon tvekan om, frågan är bara hur. Vill du plågas länge, eller ska vi hålla det kort? Vem ska få vara bödel?”

Inga tårar. Ingen förvåning. Det enda jag ser i blicken som möter min är hat.

 

De är mina karaktärer, mina skapelser. Jag har format dem och gett dem liv. Att vara min karaktär är inte något lätt liv. Hjärtan kommer krossas och blod kommer spillas. Liv kommer tas igen. Det är en märklig känsla att ta sådana beslut. Mina karaktärer är ju min familj. De är gänget jag hänger med en stor del av tiden. Jag har utvecklat väldigt personliga åsikter om var och en av dem. Jag följer dem genom strapatser, jublar och sörjer med dem. Och det är jag som bestämmer.

Inte sällan känns det som ovan.

Att skriva långt

IMG_8645När jag var liten skrev jag berättelser. De var ofta några sidor långa och illustrerade en kortare incident, eller en allt för odetaljerad längre historia.

En gång skrev jag en berättelse som tog upp typ ett helt sådant där skrivhäfte som man fick i skolan för att ha till lektionerna, men som jag brukade samla på mig på hög så fort jag fick chansen. Jag kommer ihåg första gången ett sådant tog slut och bara innehöll en enda historia. Då ritade jag en jättefin framsida, skrev titel och mitt eget namn med stora bokstäver och kände lite att jag faktiskt skrivit en bok.

Jag gick över till kollegieblock, men historierna förändrades egentligen inte i längd. Det var fortfarande korta historier, och jag som redan då hade seriösa författardrömmar förstod inte riktigt hur man kunde skriva något så långt som en hel roman. Jag försökte, men resultatet blev bara stressigt, komprimerat, avsågat och kort med för mycket referatkänsla.

Det var en särskild fanfiction som lärde mig. Det var förmodligen för att jag till en början inte hade någon aning om var den skulle ta vägen eller hur den skulle sluta. Jag såg bara scen på scen som jag var tvungen att få på pränt, och rimligtvis var jag ju också tvungen att skapa en övergång mellan scenerna. Min fanfiction växte sig längre och längre. Det var då jag förstod att jag inte kunde tänka så mycket översiktligt, på historien som helhet, och försöka skriva hela rasket så fort som möjligt. Jag var tvungen att tänka i scener, händelser och scenarion. Fokusera på en sak i taget, och försöka göra denna sak så bra som möjligt. När ett fragment är klart påbörjar man nästa. En historia består på något sätt av historier i historian.

För mig är det också så att jag vet inte riktigt vad som ska hända i nästa fragment förrän jag har skrivit klart nuvarande. Jag kan ha någon sorts översiktlig idé, men hur den ska ta sig i uttryck går inte att säga i förväg. Karaktärer revolterar, berättelsen berättar sig själv och tar vändningar jag inte räknat med. Som jag varit inne på innan så är jag väldigt mycket av en betraktare när jag skriver. Jag kan bli lika överraskad av en händelse som senare läsaren blir. Men jag har lärt mig att det blir bäst om jag bara ”go with the flow”. Ofta händer saker som påverkar hela resten av berättelsen. En dialog får en underton jag inte räknat med, som startar en kedjereaktion som i princip ändrar hela slutet. Jag kan säga att jag gjort upp en plan, men synopsis? Nah. It’s more like guidelines anyway. Just därför kan jag inte skriva annat än kronologiskt. Skulle jag börja plocka scener här och där och skriva så skulle hela processen förstöras för mig.

Så det är vad det utvecklats till. Jag bestämmer inte mer än på idéstadiet var berättelsen ska utvecklas, utan jag följer den själv i lugn och ro, en scen, en vision i taget. Så småningom växer den till boklängd. Idag skulle jag faktiskt ha svårt att skriva kortare, i alla fall när det gäller en historia som är så komplex och tar så många vändningar som en som passar för bokformat. Jag borde skriva en novell någon gång. Har inte gjort det på sisådär tio år. Problemet är att alla noveller jag försöker skriva drar igång samma kedjereaktion i huvudet som böckerna. Visionerna triggas av varandra och plötsligt sitter man där med en roman likförbannat.

 

Lördagsenkät: Nämn en bok som egentligen ligger helt utanför din smak, men som du tyckte oväntat mycket om!

13934735_1596810507279804_8926557888544550005_nCamilla: När jag gick olika skrivarkurser var det väldigt mycket fokus på klassiker. Bra litteratur. Fin litteratur. Men de föll mig oftast inte alls i smaken.

Förutom en. Samuel Becketts I väntan på Godot. Jag blev verkligen överraskad över hur mycket jag tyckte om den.

 

 

 

 

Profilbild

Anna: Min boksmak är ungefär denna: värmländska skogar, släkter, kärlek, längtan och gudsinblandning (Selma Lagerlöf), relationer och stora känslor nedkoncentrerade till korta verser på rim med mycket naturliknelser och kopplingar till Uppsala (Karin Boye), självömkan, gudskomplex och förvirrad ungdom (Hjalmar Söderberg), samt romantiska hbtq-romaner i high school-miljö med mycket dialog där de konstnärliga karaktärerna pysslar och hånglar och trasslar till det för sig (David Levithan, Sarah Tregay, Jandy Nelson). En bok utanför min smak som jag gillade oväntat mycket var På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque. Det är en skildring av första världskriget ur en tysk nittonårig soldats synvinkel. Kriget är långt och hårt, vännerna dör en efter en, ungdomstiden går spilld på meningslösheter, och de hjältedåd de drömt om uteblir. Det är en mörk och sorglig skildring av en ungdomstid som borde ha ägnats åt helt andra saker, men jag tyckte mycket om den. Vänskapsskildringarna, glädjen i det lilla, vardagen i kriget. Och så alla starka ögonblicksbilder av en krigsförvrängd verklighet – som när en av ungdomarna jämför sin egen skostorlek med den döende vännens, för att se om han kanske kan få ta över hans stövlar när kompisen dör. För någon måste ju ta hand om ett par så bra stövlar. Fantastisk bok.

IMG_8645Ida: Är det något som verkligen inte är min grej så är det kriminalromaner och deckare. Inget ont om denna genre, jag är bara inte så mycket för brott, mord och polisutredningar. (Uppenbarligen tycker resten av landet tvärt om.) Jag har dock läst en del sådana böcker ändå, och Främmande fågel av Anna Jansson tyckte jag helt klart om. Troligtvis mest för att jag tycker att epidemier och katastrofer är himla intressant att läsa om, men ändå.

 

 

 

GB_Karl_Modig_1Karl: Äventyr på rikigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. En bok om mannen som under 1900-talets första hälft upptäckte de få ”blind spots” som fanns kvar på kartan. En riktig tegelsten. Jag läste den när jag var 13/14 år och mitt uppe i min fantasy-svärd-och-orcher-fas, men Äventyr på riktigt fick jag någon julafton och den fastnade. Lite utav en guilty pleasure.

Den stora författardrömmen

IMG_8645I lördags fick vi svara på vad vår största författardröm är. Det fick mig att fundera. Vad är egentligen mina drömmar? Vad vill jag med mitt författande? Konstigt nog har inte sådana funderingar upptagit så mycket tid innan. Jag har mest skrivit på mina böcker, dragits med i handlingen och tyckt om att dela med mig av hela paketet. Nu står jag plötsligt här med vad som kan vara början till någon sorts karriär, och jag förväntas sträva mot något större mål, eller nära en dröm i ett perspektiv som är större än min nästa bok.

Jag vet vad jag inte vill. Jag vill inte bli berömd. Jag trivs med mitt gamla vanliga, anonyma jag. Några personer i min närhet har skämtat lite kärleksfullt om att jag kommer bli nästa Rowling, och som tur är så lär ju det inte hända. Fy vilken mardröm! Nivån där godtycklig människa man möter på gatan vet vem man är, det är flera nivåer för högt för mig.

Jag vill inte ha författandet som yrke. Sure, det kommer trilla in en del välförtjänta kronor om jag fortsätter i den här takten, och de tackar jag ju inte nej till, men som huvudsysselsättning vill jag göra något annat. Ärligt talat tycker jag att det verkar som att författande suger som heltidsjobb, ur mitt perspektiv. Det är ensamt, osocialt och sätter sjuk press på att man måste prestera kreativt för att överleva, i en situation när man kanske inte alls kan det. Lite som att kissa när någon tittar på.

Jag vill däremot skriva som hobby och rekreation. Som ett sätt att koppla bort. När jag skriver så handlar det för en gångs skull inte om prestation, utan det är tvärt om ett sätt att fly lite temporärt från den hårda verkligheten in i någon annans.

Mitt huvud är fullt av scener och historier. Det bubblar ut ur mig och jag måste få ner det i ett dokument. Karaktärerna tjatar om att få höras och jag låter dem få göra det. Det hela handlar mycket om min sinnesfrid. Det handlar också om att jag är en berättare. Jag vill berätta alla dessa fantastiska historier för folk, och jag blir så himla glad när fler än jag tycker att de är underhållande. Det är också ett nöje att hitta precis rätt ord att klä dem i. Jag har alltid berättat, för det mesta genom det skrivna ordet. Jag kommer nog alltid göra det, och att min mottagarkrets blir större, och jag får åka på någon bokmässa ibland är fina bonusar. Men jag hade skrivit böcker även om jag vore den sista människan på jorden. Det är helt enkelt något jag behöver göra för att må bra.

Jag har haft svårt att kalla mig författare. Inte bara för att jag inte riktigt varit det, utan kanske för att jag i grund och botten aldrig kommer bli det. Jag är nog egentligen inte så mycket mer än en historieberättare som rymt från lägerelden.

Läskigt

IMG_8645Det börjar bli Halloween-tider här i landet. Pumpor lyser, skelett hänger i träden och gastar springer fram och tillbaka längs gatorna.

Jag tänkte att jag skulle ta tillvara på det och ägna dagens inlägg åt just skräck.

Jag har alltid gillat skräck. Spökhistorier var lika nödvändigt som vatten för mig när jag var liten. Jag gillade det övernaturliga, det mörka och det läskiga. Jag började även själv berätta spökhistorier ganska tidigt, och gick lite senare över till att hitta på dem själv. Historien ”Hästen” föddes under en stallövernattning. Jag hittade på den medan jag berättade, och den handlade om en gammal leksakshäst som blivit förbannad och möjligtvis besatt. Den historien har jag fått berätta om och om igen, och den har skrämt både barn och vuxna.

När jag blev lite äldre förstod jag tjusningen med gore, och blev ett fan av allt från Peter Jacksons ”Braindead” till Saw-filmerna. (Inget slår dock ”Evil Dead”, originalversionen.)

Jag var också väldigt inne på vampyrer (Dracula-typen, det här var innan vampyrer blev populära), och egentligen allt som hörde till det ockulta.

Jag har aldrig tyckt om att bli sådär skiträdd. Har aldrig gillat den höga pulsen och panik-känslan. Därför väljer jag konsekvent bort filmer med mycket ”jump-scares” och böcker som får mig att må dåligt. Jag vill ha den där mörkermysiga, smygande obehagskänslan istället.

Jag gillar demonisk aktivitet och besatthet. Jag gillar en långsamt växande intrig där allt till en början förefaller normalt. Just nu är jag lite insnöad på historier om onda hus.

Jag gillar inte zombies. Oj oj oj, jag är så himla rädd för zombies. Det är något med onaturligheten i det hela. Ett ruttnande lik, som är ganska otrevligt i sig, som rör sig, går omkring och stönar. Och som dessutom försöker käka upp en. Och bara för att jag har en sådan zombieskräck så kan jag så klart inte sluta vara fast i zombieträsket. Jag bara måste plåga mig själv lite mer. Jag kollade på serien ”The Walking Dead” och älskade den, men var tvungen att sluta titta en bit in i tredje säsongen eftersom jag hade sådana mardrömmar varje natt. En av mina absoluta favoritböcker är ”World War Z”. Jag kommer alltid hata zombies. Jag kommer alltid älska zombiekulturen.

Ett stort problem med skräckkonsumtion för mig, framför allt i bildformat då, är att jag har fotografiskt minne. Åh så praktiskt, tänker de flesta, och det är det förvisso ibland, men dessvärre är det ju inte bara de bra bilderna som fastnar. Därför passar litteraturformatet väldigt bra för mig. I en text kan jag gå så mycket djupare och frossa i så mycket läskigare läskigheter utan att det fastnar i huvudet på mig.

Skriver jag då skräck själv? Jag önskar att jag gjorde det mer, och jag kommer försöka mig på det väldigt snart. I min andra bok har jag flirtat lite oskyldigt med genren, men jag har ännu inte gjort ett helhjärtat dyk. Jag har kanske tagit del av mycket skräck i mina dagar, men inte producerat så mycket själv. Och det är lite läskigt. Jag brukar ju skriva FFF (Farlig Förbjuden Förälskelse). Omöjliga, hisnande passioner och hjärtesorg. Egentligen borde det inte vara någon motsättning. Jag tror att jag dras till passion på grund av att det är en stark känsla, just som rädsla. Och jag skriver aldrig lyckliga passioner. Kommer ni ihåg att jag skulle skriva en romance-novell i somras? Det gick åt skogen. Jag kan helt enkelt inte skriva någonting utan mörker. Så jag ska inte motarbeta det, utan istället utforska vad mer det kan leda till. Något bra förhoppningsvis!

Presentationer och revolter


Idag ska vi diskutera två saker.

För det första var jag ju inbjuden som författare till bibliotekets författarkväll här i stan. Jag och en annan debutant skulle presentera våra böcker och förhoppningsvis sprida lite läslust. Jag är en människa som mår bäst av att få vara lite spontan. Att läsa efter manus är inte riktigt min grej. Men jag hade i alla fall skrivit ner en serie stödord och gjort upp en plan, så jag visste hur mitt pratande skulle vara upplagt. Jag känner faktiskt att jag börjar lära mig att presentera boken nu. Det är så viktigt att kunna göra, dels för andras skull men också för ens egen. Det är först nu när jag pratat en del om boken som jag vet vilka delar som är bra att lyfta fram, och det är först nu när slutet på trilogin närmar sig som jag verkligen kan sammanfatta hela planen som något annat än en känsla eller vag idé. Jag har också hittat ett bra stycke för högläsning, så snart har jag en hel show slipad och klar inför framtiden. Det gick bra att prata om boken, den blev väl emottagen och jag kom ihåg i alla fall lite av det där som jag lärde mig en gång om hur man ska tala inför en folksamling. Tur att jag aldrig haft scenskräck!

Vidare till nästa sak. Skrivandet av tredje boken drar ut på tiden. Jag gör pauser hela tiden, för jag måste fundera. Jag känner så väl igen den här processen från när jag skrev det sista på Forsdansen. Problemet är som jag varit inne på tidigare att mina karaktärer revolterar mot mig. Visst, det är inga stora grejer de gör, men plötsligt sitter jag med en stämning som dragit iväg åt oväntat håll, ord som sagts ett par scener för tidigt och karaktärskemi som inte går att ignorera. Allt det här ställer till det för min planering, och därför måste jag hela tiden pausa och tänka efter. Vad hände i den här scenen? Vad fick jag som betraktare reda på? För det är just det som är grejen. Jag är inte skapare till den här trilogin. Min uppgift är inte att hitta på vad som ska hända. Min uppgift är att placera olika personligheter i olika sammanhang och betrakta intrigens utveckling. Att nedteckna. Föra vidare det som ingen annan än jag kan se. Och det är av yttersta vikt att jag inte försöker bestämma. Att jag låter karaktärerna sköta sig själva. Att historien får dra iväg i sin egen riktning. Det är bara då det blir sådär bra. Det ska bli så hemskt spännande att få se hur det ska sluta!

Efteråt

IMG_8645Jaha, och nu då?

Nu är Forsdansen släppt och jag har debuterat och allt sånt. Är det nu den stora utandningen sker? På sätt och vis är det väl så, i och med att släppet sammanföll med en del saker som bokmässan. Den eventmässigt hysteriska perioden är över. Men egentligen är det ju nu som det riktiga arbetet börjar, för nu ska Forsdansen säljas. På något sätt ska folk både hitta och fastna för min bok. Det har sålts en hel del ex redan, men bokförsäljning tar ett tag att kicka igång. Man måste liksom över den där magiska tröskeln där den börjar sälja sig själv.

Egentligen är jag urkass på att sälja, och jag avskyr det. Om jag hypotetiskt hamnade i helvetet så skulle min eviga plåga vara att gå och knacka dörr och sälja godtycklig produkt till tidernas slut. Men det är liksom annorlunda att sälja sin bok. Jag tycker ju för tusan om att prata om den! Hela konceptet är något jag är stolt över, och något jag vet att jag själv hade älskat om det var någon annan som gav ut den. På något sätt känns det inte riktigt som att jag säljer något alls, jag bara engagerar mig i en av mina passioner.

Men det gäller att få andra att engagera sig också. Det gäller att få andra att gilla boken och att prata om den. Recensioner. De har väl inte duggat så tätt hittills, men jag har fått fem av fem stjärnor på SF-bokhandelns hemsida (okej, bara tre röster totalt, men det väljer jag att bortse från just nu) och jag har fått ett fint omdöme på LibraryThing. Användaren skriver bland annat att boken fångade hen från första stund, och att det är helt underbart att sätta in gamla väsen i modern tid.

Jag kommer ju heller aldrig glömma första utlåtandet för förlaget, där de skrev att boken påminde vagt om Margit Sandemo, vilket var så kul eftersom jag på den tiden plöjde två Isfolket-böcker i veckan.

Nåväl. Det stora eldprovet är framför mig. Vad tycker BTJ? Av någon anledning har jag fått för mig att de kommer tycka att boken suger, så jag är halvt inställd på det redan. Men det ska ändå bli sjukt spännande att få facit i hand.

Och kom ihåg, feedback är näringen författare lever av. Om ni läser Forsdansen, berätta gärna vad ni tycker, och gör det inte bara med min bok. Om ni läser en riktigt bra bok, leta upp författaren och tala om det! Det har jag i alla fall börjat bli mycket mer noga med sedan jag själv började skriva på allvar.

På måndag ska jag på mitt första författarbesök. Har ingen aning om hur det kommer gå eller vad jag ska säga, men jag antar att det löser sig. Jag berättar mer nästa vecka!