Hej då!

Foto: Kajsa Göransson

Det här blir mitt sista inlägg för sedan tar nya spännande debutanter över bloggen.

Det har hänt otroligt mycket under året som gått och jag kan inte fatta att jag skrivit 51 inlägg här på bloggen. Så fint att ha en dokumentation över vad som skett för ibland kan jag inte tro att det är på riktigt. Att jag har släppt en bok!

2020 blir ett spännande år. Förhoppningsvis släpps Vi går varvet del 2 och jag får träffa de två som härjar i magen just nu. Dubbel lycka på många sätt. Om du vill fortsätta att följa min skrivande resa kan du göra det på instagram: @inaskriver.

Till sist vill jag utbringa ett stort dundrande Hurra! till alla er som har följt oss på bloggen och jag önskar er ett gott nytt skrivande år!

Vemod

Bild: Kajsa Göransson

Mitt näst sista inlägg här på bloggen och det börjar kännas vemodigt. Vad ska jag nu fundera på under onsdagskvällarna? Ja det blir nog inget problem i och för sig. Jag fick precis tillbaka respons från mitt förlag på Vi går varvet del 2 så nu har jag en del arbete att göra. Det är fjärde gången de läser nu och kan bara säga hur otroligt skönt det är att ha ett förlag med mig som stöttar. När jag skrev på manuset till Vi går varvet hade jag en responsgrupp genom de kurser jag gick då men det saknas nu. Därför är den respons jag får från förlaget extra viktigt. Det behövs en eller helst flera som läser och ser på texten med nya ögon.

Så har du en text du sitter med tveka inte att låta andra läsa. Så många olika personer som möjligt. Personer som kan stötta, peppa och ge god kritik. Det är absolut värt den där jobbiga känslan att släppa in någon annan i det som kan kännas för privat. För skrivandet är i alla fall för mig mycket personligt och utelämnande. Första gången jag skulle lämna ifrån mig text det var nästan lika hemskt som att vara ifrån mina barn. Men man vänjer sig och upptäcker hur mycket det ger tillbaka.

Skriv så löser det sig

Foto: Kajsa Göransson

Nu börjar det närma sig både jul och beräknat datum för tvillingarna att födas. Jag kan i ärlighetens namn inte att koncentrera mig på något annat än babynest och matchande tvillingoveraller. Det är svårt att bara att ha två bebisar som hickar i kör när jag försöker komma på vad jag ska skriva i det här inlägget. Just nu verkar inspirationen tryta för mig och jag oroar mig för hur det ska gå med skrivandet när bebisarna föds. När mitt första barn föddes för fyra år sedan höll jag på att skriva manus till Vi går varvet. De första månaderna var jag bara i en bebisbubbla men sedan när vi hade fått rutiner och han sov regelbundet mellan klockan 10-12 då började jag ta den tiden till skrivtid. Likadant när jag för två år sedan var föräldraledig med mitt andra barn. Då hade manuset precis blivit antaget och jag jobbade med redigering medan hon sov sina förmiddagstimmar. Men hur blir det denna gången? Det är bara att acceptera att jag inte vet och inte kan bestämma heller.

När jag blev antagen som debutantbloggare var jag nervös för att jag inte skulle komma på vad jag skulle skriva om. Skriva varje vecka ett helt år, hur skulle det gå? Men faktiskt har jag inte tyckt att det varit så svårt. Även om jag ibland inte vetat i förväg vad jag skulle skriva i dagens inlägg har det ändå löst sig bara jag sätter mig vid datorn. Så funkar det med mitt skrivande också. Jag vet inte vart berättelsen ska ta mig. Här är det farligt att vika för den där kritiska rösten som säger att ”Varför skriva? Vad har du att komma med?” Det är lätt att göra någonting annat, att skjuta upp. Men min erfarenhet säger mig att om jag låter fingrarna knappa på tangenterna så kommer tankarna och idéerna oftast till mig. Det är en sak som Nanowrimo lärde mig: att skriv, bara skriv så löser det sig. Det är som att tankarna kommer ner och ut genom mina fingrar utan att passera hjärnan. Blir det bra då? Äh skippa prestigen. Det är bara den där kritiska rösten som talar igen. Redigera kan jag göra sedan.

Så blev det ett inlägg idag också fastän jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om och fastän tvillingarna har hållit mig sällskap med små sparkar och hickningar. Och jag tänker att det löser sig med skrivandet framöver också.

Till alla oss som läser böcker för mellanåldern

Foto: Kajsa Göransson

Vi går varvet har recenserats av många bokbloggare, räknade till ett tjugotal när jag ögnade igenom de skärmdumps jag sparat med recensioner. En del känner jag, men de flesta inte. Jag är så tacksam för alla er som läst och skrivit. Ni som har delat med er av det som ni tänkt på och funderat över när ni läste. Några recensioner i lokaltidningar har det blivit. En recension i Vi läser, ett par radiointervjuer och en artikel i tidskriften Skriva. Men jag förvånas över hur lite barn- och ungdomsböcker uppmärksammas i media och då särskilt böcker för mellanåldern. Som bibliotekarie visste jag detta sedan innan men ändå. Det som saknas är kritiska röster, de där rösterna som ger bredd. Bokbloggare i all ära men det är i princip enbart positiva omdömen som ges. Jag saknar det ger mig något att arbeta med, att fundera över, kanske som till och med hjälper mig att utvecklas. Det jag också saknar är forum där barn i mellanåldern själva får tycka till om böcker. Bilderböcker de tycker man är fina, kanske köper till barnbarnet. De läses av vuxna för det lilla barnet men mellanålder de läser själva. Det som är så viktigt, det som alla säger är så viktigt. Men varför finns det inte då fler recensioner och forum där barnen själva får säga sitt?

Barnens romanpris i Sveriges radio är ett gott exempel för här får verkligen barnens åsikter ta plats. Det är barnen som är juryn och bestämmer vilken bok som ska vinna. Men vad finns det mer? Pinsamt lite!

Biblioteken och bibliotekarien som arbetar med läsfrämjande är otroligt viktiga. Vi jobbar ofta i det lilla lokala sammanhangen och jag ser läsfrämjande som min viktigaste arbetsuppgift. Men det samhället i stort säger mig är att det inte är så viktigt. Jo med ord sägs det och det förfäras över att barn och unga inte läser men i handling, vad gör man? Jag tänker på Lotta Olssons debattinlägg i DN i oktober: Ska vi sluta låtsas att vi tycker det är viktigt att barn läser. Här undrar hon varför vi inte pratar mer om barnböcker och varför läser inte vuxna mer om vi vill att barnen ska läsa?

Till alla oss vuxna som läser böcker för mellanåldern och låter det höras, heja oss!

Början på något nytt

Foto: Kajsa Göransson

I går hade jag min skrivardag i Det fria ordets hus. När jag kom dit drog det kallt om fötterna. Gick in i arbetsrummen och upptäcker att en hel glasruta bara är borta och att morgonluften drog rakt igenom rummen. I huset är det högt i tak och fönstren är höga. Jag tittade på skrivbordet jag brukar sitta och arbeta vid och förväntade mig nästan att ekorren och skatorna som brukar sitta i björken utanför hade flyttat in i rummet. Gränsen mellan ute och inne var bortsuddad som med magi. Men så kom verkligheten med en tråkig förklaring. En glasmästare kom och sa att rutan hade spruckit och behövde bytas.

Vi går varvet del två ligger just nu hos min förläggare och redaktör för genomläsning. Så nu är det en väntan på att de ska höra av sig med respons och förhoppningsvis ett avtal. Så vad göra nu? Jag har några tankar om en del tre men det tar liksom emot att börja skriva på den innan redigeringen av del två är färdig. Så något nytt. Ja så klart ska jag skriva något nytt.

Jag satte mig i ett annat rum för att jobba. Ny luft, nytt rum, nytt dokument. Det är både spännande och otäckt på samma gång. Spännande för att jag aldrig vet vart berättelser ska ta mig. Jag planerar ingenting innan jag börjar skriva. Otäckt för att jag tänker: Hur ska det gå? Ska det bli någonting alls? Jag började med att blunda en stund och tog fram den där tanken som grott i mig ganska länge, försökte fånga den igen, få fram känslan, och sedan började jag skriva.

Det är en nervös väntan på att förlaget ska höra av sig. Det är svårt att inte tänka tankar som: Blir det här lika bra som del ett? Del ett skrev jag på i sju år, del två har jag arbetat med i ett halvår. Kommer det att räcka till? Att jag igår började på något nytt kändes som en tröst, nya karaktärer, ny stil, ny målgrupp. Ny luft.

jag längtar stenarna där barn jag lekt

När jag håller i skrivarkurser för barn och unga på biblioteket är jag noga med att på första träffen säga att detta inte är skolan, skriv fritt! Tänk inte på stavning och regler. Skriv för din egen skull och inte för någon annan. Jag säger så för jag har upptäckt att det är långt ifrån självklart att barnen vet vad konstnärlig frihet betyder. Jag är säker på att skolan idag är mycket bättre på att främja kreativitet och eget skapande än vad den var när jag var skolbarn. Men för en del är det ändå svårt att skriva fritt och utan att tänka att någon ska bedöma det de skriver. Många vill vara duktiga och frågar om det de har skrivit är ”rätt”. Hur utvecklar de sitt konstnärliga skrivande om de hela tiden tänker i termer rätt eller fel?

Den första versionen av Vi går varvet var skriven som prosalyrik. Förlaget undrade om jag kunde tänka mig att skriva om texten till traditionell form. Visst, det testar jag gärna, sa jag, nyfiken på hur det skulle kunna bli. Slutresultatet blev traditionell form med insprängda dikter. När jag berättar detta får jag ibland frågor som: om jag inte kände att jag fråntagits min text, och om detta inskränkte på min konstnärliga frihet? Jag tänker att kanske frågar man så för att det handlade om poesi? Hade formen varit i säg dagboksform eller smsform hade man då undrat om min konstnärliga frihet blivit stött? Jag tänkt tanken att hade jag sagt nej till omskrivning hade boken kanske inte antagits av förlaget. Fast vad hade jag att förlora på att skriva om? Det händer alltid spännande grejer när man gör det tycker jag och hade jag absolut inte varit nöjd med hur resultatet blev kunde jag ju sagt nej till utgivning. Det är ett samarbete att ge ut en bok via ett förlag. Ett givande och spännande samarbete som får mig att utvecklas i mitt skrivande.

Jag tycker också att konstnärlig frihet handlar om så mycket mer. Det kan gälla friheten att uttrycka sig utan regler som Verner Von Heidenstam skriver: jag längtar stenarna där barn jag lekt. Vilket inte är grammatiskt korrekt men som passar bättre in i dikten. Men konstnärlig frihet handlar också om yttrandefrihet och det fria ordet som jag tycker är otroligt viktigt att värna om, särskilt i dag då var tredje författare och konstnär har blivit utsatt för hot, våld eller trakasserier under 2016. (Källa Myndigheten för kulturanalys)  

Det fria ordets hus

Foto: Kajsa Göransson

Idag (läs onsdag) har jag återigen kunnat vara i Det fria ordets hus och skriva. Denna magiska plats där jag skrivit i princip hela Vi går varvet del 2. Att öppna dörren och kliva in genom tröskeln och lämna allt annat bakom och bara få vara den som skriver. Att få gå in i berättelsen mentalt och kroppsligen. Men att vara här är som att gå in i Narnia, in i fantasivärlden och hänge sig åt den. Här finns inga tvätthögar i soffan som väntar på att bli hopvikta och lagda i garderob. Ljuden jag hör är från de andra som jobbar i huset. Deras knaprande på tangenterna och samtal som ligger som trivsamt bakgrundsljud.

Tittade upp från datorn efter fyra timmars skrivande på förmiddagen och upptäckte att solen kastade sitt ljus in genom de höga fönstren. En prisma som hängde i fönstret glittrade till och jag fick genast en ny idé som måste skrivas ner.

Dagarna här i Det fria ordets hus är räknade, kommunen har bestämt att flytta verksamheten och vi vet inte vad som kommer att hända med huset. Det är klart att berättelser kommer att bli till på andra platser. De finns ju trots allt i mitt huvud och det bär jag ju med mig. Det funkar ju att skriva hemma i mitt hus också men det är svårare att få riktigt samma känsla. Jag ser mig omkring och försöker komma ihåg känslan av att sitta här och skriva. Bära det med mig till andra platser. Kunna ta fram det minnet när jag behöver.

Har du en särskild skrivarplats som ger dig den där lilla extra kreativitetskicken?

Nanowrimo

Just nu pågår Nanowrimo – National Novel Writing Month, en skrivutmaning som körs varje år där man ska skriva 50 000 ord under november månad. Mirijam skrev ett peppande inlägg för ett tag sedan:

https://debutantbloggen.wordpress.com/2019/10/25/siktar-pa-ett-skonlitterart-2020-med-nanowrimo/

Jag var med första gången 2012. Då hade jag gått och tänkt i flera år på att jag ville försöka skriva en roman. Under gymnasiet hade jag skrivande som fritt tillval, och det var där jag kom igång med mitt skrivande. Men det var bara korta texter – pinsamma dikter och lösryckta scener. Jag lyckades aldrig sätta samman en historia med en början och ett slut. Så bestämde jag mig för att delta i Nanowrimo och klarade utmaningen. Jag har fortfarande diplomet sparat. Texten som jag producerade blev ett råmaterial som jag sedan arbetade med i många år. Jag skrev om och skrev om. Nötte och stötte texten. Tog bort jättemycket och skrev om igen. Resultatet blev min debut.

Nanowrimo är så bra tycker jag för att man tvingas att skriva sina ord, varje dag. Det finns inte tid att sitta och fundera om det jag skriver är bra eller dåligt. Det var skönt att släppa på prestige och det fanns ingen som skulle läsa mer än jag själv. Jag skrev bara för min skull. Jag raderade ingenting, allt fick vara med. Även om jag inte visst vad jag skulle skriva lät jag fingrarna löpa på tangenterna i alla fall och upprepade samma mening/ord om och om igen. Tills det lossnade. Redigeringen gjorde jag efter att utmaningen var klar.

Är det någon som är med i Nanowrimo i år? Även om utmaningen har pågått under en vecka är det inte för sent att hoppa på tänker jag. Vem vet vad det kan bli av det?

https://www.nanowrimo.org/

Det är vägen, som är mödan värd

Foto: Kajsa Göransson

Kom att tänka på Karin Boyes diktrad när jag hörde en recension i P1s kulturnytt av Kanye Wests nya album Jesus is king. Recensenten tyckte att albumet mest handlade om Kanye själv och hans ego än om hans kristna resa och att detta drog ner betyget. Recensenten hade varit mer intresserad av att få höra om vägen dit än när Kanye väl hade nått fram och redan var frälst.

När jag skrev på Vi går varvet oroade jag mig för hur det hela skulle sluta. Hur skulle jag få ihop alla trådarna? Jag hade ingen plan, ingen färdig synopsis. Men jag hade inte behövt oroa mig så mycket för det löste sig faktiskt. Det var inte slutet som var det viktiga, det var vägen dit. Resan som Liv och de andra karaktärerna i boken gör. Deras utveckling, det är det som är det intressanta för läsaren, det är det som fångar och får en att vilja läsa vidare. Slutet, tja hur slutar det? Kommer man ens ihåg det alltid? Jag tänker att det är de där tankarna, velandet, oron för hur det ska gå som är det man minns efter en läsning av en bra bok.

Vi går varvet var min första färdiga berättelse. Jag hade förut skrivit mycket poesi och var kanske insnöad på hur man skriver en dikt. Här är slutet, den sista raden, otroligt viktig. Det är den som ska lyfta hela dikten. Få läsaren att flyga vidare. Gärna överraska, skapa insikt. Stor omsorg bör läggas på den sista raden. Den kan så som diktens andra rader skrivas om hur många gånger som helst för att få det de där rätta noggrant utvalda orden. Här är det för mig återigen vägen till en färdig dikt eller berättelse som är det roliga. Att få skriva om, testa, se om det kan bli bättre om jag ändrar.

Det gör ingenting att man inte vet exakt hur målet ser ut. Att ha en riktning med sitt skrivande, att veta åt vilket håll berättelsen ska röra sig, det däremot är viktigt att veta. Slutet kan dessutom ändra sig utmed resans gång. Det är det som är spännande med att skriva och det är det som skapar spänning för läsaren.

Den ärliga responsen

Just nu har mitt förlag gett mig respons på Vi går varvet del två och jag kan inte nog säga hur ovärderligt respons är för min texts utveckling. Responsen som får nya tankar att flöda in. Det är inte bara ovärderligt att ha människor som ger nya tankar utan det är också en pepp att någon har läst och vill hjälpa till att utveckla berättelsen. Att någon tänker till, tycker till, tar sig tid att läsa riktigt noga. Ett av mina bästa skrivartips är det hitta de där personerna som ger dig bra och ärlig respons. Det kan vara svårt, men det är värt det. Att lämna ut sin text till någon annan kan också vara svårt första gångerna, men oj vad det ger mycket. Inte för att du behöver svälja allt som sägs men för att komma vidare i skrivandet.

På de skrivarkurser jag gått har jag fått massor av respons och andras tyckande. Det är bra men det jag lärde mig efter ett tag är att se bortom just tyckandet. Detta eftersom alla tycker olika. För skulle jag börja ändra enligt vad andra tycker skulle jag tappa vad jag själv tycker. Till exempel: jag tycker att du har beskrivit den här karaktären alldeles för lite, jag skulle vilja veta mer om hen. Eller: Jag gillar inte det här, det får mig att tänka på hur jag hade det i skolan. Då är det bra att ta flera personers åsikt om texten och är det många som tycker en massa om samma stycke så är det antagligen något som behöver arbetas med. Texten fungerar inte just här. Men det är jag som bestämmer hur texten ska ändras.

Jag tänker att om du vill bli antagen av ett förlag så öva på att ta kritik. För när manuset väl är antaget så återstår massor av redigering. Förlaget har åsikter och det är en förmån att få arbeta med personer som verkligen kan ge kritik, men det gäller att ta den på rätt sätt. Ibland när jag berättar att det återstod ett års redigeringsarbete med mitt manus till Vi går varvet efter att jag skrivit avtal med förlaget, är det en del som förvånat kommenterar: Va? Var det inte färdigt då? Nej det hade bara börjat säger jag, att bli en riktigt bok.

Nu kliar det i mig att fortsätta skriva på Vi går varvet del två, ännu en bra grej med respons!

Liv och död

Foto: Kajsa Göransson

I samma vecka som två nya liv inuti mig utvecklar sina lungor för att lära sig andas, slutar min svärmors lungor att fungera. Först tänker jag på det som grymt orättvist, hon kommer aldrig att få träffa tvillingarna. Sedan sörjer jag, samtidigt som jag gläds över att liven inuti mig växer och mår bra. Det är så många motstridiga känslor som kommer. Att på morgonen under ultraljudet hur klaffarna på mina barns hjärtan öppnas och stängs för att 10 minuter senare sitta och se på hur någon kämpar för varje andetag.

Med död och nytt liv kommer en öppenhet tycker jag. Hela jag känns öppen och tömd. Som om allt kan få ta rum och samtidigt inget. Ett tomrum av saknad över den döda, samtidigt skapas ett nytt rum för två liv som växer inuti mig. Hur kan båda existera samtidigt? Livet som pågår utan hänsyn till det hemska som hänt.

När det är så här motstridiga känslor som härjar runt i kroppen finner jag först det svårt att skriva. Det tar emot att gå i en fantasivärld när verkligheten är så påtaglig. Men eftersom dagarna går märker jag hur skrivandet tar en ny form. Orden blir bara för mig själv, för att förstå det som händer. För att förstå känslorna som finns. Jag skriver för att minnas henne och för att välkomna de två. För att kunna berätta för dem vem deras farmor var. Skrivandet som ett sätt att säkerställa att jag kommer ihåg. Det känns som en tröst att bevara något. Minnet är så flyktigt, livet är så flyktigt. De skrivna orden finns kvar. Även om de kanske bara kommer läsas av mig. Men om jag skriver ner dem så minns jag kanske också bättre. För hennes och för mina barns skull.

När slutet blir en början

I april började jag skriva på en fortsättning till Vi går varvet. Jag hade då ingen tanke om vart berättelsen skulle leda, ingen plan, inget synopis, ingen aning vad som skulle hända. Så jag lät mina karaktärer berätta vad de vill ska hända. Det har funkat för från dess har det rullat på och så för några dagar sedan skickade jag in ett färdigt manus till min förläggare. Hon har redan läst två gånger under skrivprocessens gång så jag har kunnat stämma av att jag är på rätt väg.

Det som har varit skönt med att skriva på en fortsättning av debutromanen är att jag har kunna fortsätta med samma berättarröst. Jag har kunnat använda samma språk och samma rytm i texten. Det är också skönt att jag känner mina karaktärer så väl. De är levande för mig och jag kan gå in deras tankar och låta dem berätta eftersom jag vet hur de reagerar på olika situationer. Jag har kunnat använda samma miljö och inte behövt göra några nya kartor eller karaktärsbeskrivningar.

Det som har varit utmanande är att jag inte tänkte på en del två när jag skrev del ett. En del saker är låsta på ett sätt. Till exempel fick Liv en lillebror i Vi går varvet. Det passade bra i den berättelsen, men jag har haft problem med att få lillebror i del två. Vilken funktion ska han ha och vem är han? Det har stundtals varit tufft att brottas med tankar som: Är det här lika bra som Vi går varvet? Jag hade arbetat sju år med den berättelsen, fått massor av feedback, skrivit om och skrivit om. Kan det verkligen bli lika bra på sex månader? Jag har också tänkt på: Ska jag klara att få ihop en berättelse utan plan, utan tanke om hur det ska sluta.

Att skriva på nästa berättelse efter debutromanen är utmanande på många sätt. Jag tror att det har gått så pass bra ändå för att jag:

  • Fortsatt med samma berättelse.
  • Inte tagit någon paus emellan slutredigering av Vi går varvet och dess fortsättning.
  • Haft en förläggare som läst utmed vägen och gett feedback att jag är rätt spår.
  • Fått pepp av alla som läst Vi går varvet och som längtar efter en fortsättning.
  • Och så det allra viktigaste: Det har hela tiden känts roligt att skriva. Den här berättelsen är den berättelse och ingen annan som jag ville skriva just nu och jag har låtit mig helt gå helt in i den.

Nu ligger manuset hos förlaget och blir läst i detta nu. Jag hoppas på ett avtal för en del två. Får jag det blir det intensivt arbete ett tag framöver med redigering men det ser jag fram emot. Så håll tummarna!

Min bokmässa

Under bokmässan fikade jag mest och pratade skrivande med människor som jag träffar sällan eller som jag mötte för första gången. Att få vara en skrivande människa i sällskap med andra skrivande människor i två hela dagar gav mig den pepp som behövs för att fortsätta det ensamma arbete som skrivandet ofta är.

Några montersamtal hann jag med att lyssna på i alla fall. Tessa Hadley som pratade om fördelarna att debutera sent i livet. Hon menar att hon då hade självförtroendet och styrkan att säga det hon ville säga, berätta den berättelse hon ville berätta. Kändes skönt att höra.

Av den alltid lika charmiga Bart Moayert fick jag tips till min hobby: att tjuvlyssna. Han berättade att han ser det som en sport att studera människor och mest intressant är att studera hur de håller käften.

Även Silvia Avallone pratade om hur hon studerar sin omgivning för inspiration till skrivandet. Hon sa att på instragram kan man lätt spionera på andra men det man ser är bara det perfekta. När man skriver romaner ska man leta efter det som andra inte vill att man ska se. Romanen utforskar hemligheter och dessa är inte perfekta. Instragram helt värdelöst när det gäller skrivarinspiration alltså. Avallones passion över skrivandet och litteraturen var underbart inspirerande att lyssna på. Hon bad oss utmana oss själva och hitta vänskaper utanför där vi normalt umgås. Att våga utmana sig själv för att hitta det oväntade. Att ha modet att bli vän med någon helt olik sig själv. Sociala medier ger återigen inte någon utmaning. Där simmar vi bara runt runt i vår filterbubbla.

Som avslutning fick jag gå på Norstedts förlagsmiddag. Det var en glittrande bubblande tillställning och jag fick flera gånger liksom stanna upp och försöka fatta att jag var där, bland andra författare.

Packad och klar

Foto: Kajsa Göransson

I dag bär det iväg till Bokmässan. Äntligen får jag åka dit som författare och det ska bli så roligt! Det bästa ska bli att få träffa alla skrivarvänner, både gamla och nya. Det ska bli skönt att bara få vara i skrivarrollen i några dagar. Att få gå ur mammarollen och bibliotekarierollen. Bokmässan är något jag åker på nästan varje år, oftast med bibliotekariejobbet, ibland med familjen, men i år är det första gången jag åker som författare.

Måste erkänna att jag är lite besviken över att inte ha fått vara med i något montersamtal. Mitt förlag ger i princip ingen tid åt debutanter med motiveringen att ingen kommer och lyssnar då man inte är något känt namn. Ja så må vara, men för min del hade det inte spelat någon roll. Som bibliotekarie är jag van vid att spendera timmar åt att anordna ett program, boksamtal eller annat där det bara är ett fåtal personer i publiken. Bara det är fler som lyssnar än vad man är på scen brukar jag tänka och vara glad över de som kommer. Dem vill ju faktiskt vara där och är intresserade. Ofta kan det också bli bättre och mer personligt om det inte är så många i en publik. Brukar bli mer av ett samtal då än en föreläsning.

Så vad har jag packat då? Kände mig som 80 bast när jag la ner mina stödstrumpor i ryggsäcken, men oj vad sköna de är efter en dags vandring på mässgolvet. Mina stödstrumpor är faktiskt rätt snygga också, lila och grönrandiga. Gympadojorna får åka med förstås och en tjusig klänning till förlagsmiddagen. Bokmässan är enda restillfället då jag inte packar med någon bok. Jag står och fingrar på mina olästa pocketböcker i bokhyllan och tänker men kanske ska jag ta med en liten en? För det känns konstigt varje gång, som om jag glömt passet, men onödig vikt är inte att prioritera och jag måste ha plats för alla nya böcker på vägen tillbaka. Så nu bär det av! Hoppas vi ses!

Dubbelgångaren

Foto: Kajsa Göransson

Läser Bodil Malmstens Så gör jag om konsten att skriva och fastnar vid kapitlet där hon berättar om debuten. Hon skriver om dagen då hon satt mittemot Gerard Bonnier i hans rum på Bonnier förlag och han säger att ”vi ger ut den” om hennes diktsamling Dvärgen Gustaf. Där och då förvandlar hon sig till författare och får en dubbelgångare hon inte kunnat befria sig från sedan dess. Hon skriver vidare: ”dubbelgångaren författaren som skymmer det skrivna och mitt skrivande jag.” Hon skiljer alltså på författaren och sitt skrivande jag.

Funderar över den skillnaden, finns den också hos mig? Författaren förväntas prata om sitt verk, förväntas marknadsföra det, förväntas att avbryta sin skrivprocess för att hälsa på någon viktig politiker som råkar ha vägarna förbi. Förväntas då prata om sitt skrivande och hur viktig litteraturen är för unga. Mitt skrivande jag däremot är ett murmeldjur som säger: stör mig inte, lämna min fantasi ifred. Det är författaren i mig som sätter regler, skriv från 8-12 utan att röra telefonen. Håll deadlines. Skriv det som läsaren vill ha. Mitt skrivande jag får en tanke på bussen och svävar iväg utan mening eller mål. Mitt skrivande jag kanske skriver en text utan att någonsin visa den för någon annan människa, medans författaren jag tänker att allt ska vara så bra att det kan visas upp.

Intressant är också att Malmsten använder orden befria sig ifrån och menar då befria sig ifrån sig dubbelgångare, författaren. Som om den håller det skrivande jaget fången på livstid. En gång författare, alltid författare.